Äntligen svarar Liza Marklund på kritiken med ett inlägg på Newsmill, där hon skyller sin långa tystnad på en lång julresa. Sedan talar hon om sitt engagemang för utsatta och hävdar att hon aldrig påstått annat än att hon ändrat en del, fast hon använt undertiteln En sann historia. Ingenting oväntat, och varken särskilt ödmjukt eller uppkäftigt.
Hennes tyngsta argument är att böckerna beskriver historier som är sanna för den kvinna som har huvudrollen i dem.
Det är nästan mitt i prick. Vad är sanning, undrade redan Pontius Pilatus. I mänskliga interaktioner är den mestadels subjektiv, beroende av betraktarens perspektiv. Romaner ska förstärka detta, så att händelseförloppen skildras såsom de upplevs av romanfigurerna – inte bara som någon polisutredning eller en krigshistorisk redogörelse för slaget vid Waterloo.
Verkligheten genom ett temperament, sa Emile Zola.
Författaren är förstås det centrala subjektet, och därmed spricker Liza Marklunds undanflykt. Hennes bok är inte sanningen för kvinnan hon skildar, utan för henne själv som författare – en sanning som endast gäller innanför bokens pärmar.
Marklund har felat när hon tidigare har låtit påskina en större sanning, utanför romanens premisser. Å andra sidan måste det vara en lite väl blåögd läsning av hennes böcker som låter sig förföras till att tro på allt i dem. Självklart ska Marklund inte okritiserat få påstå saker om sina romaner som omöjligt kan infrias – men angelägnare är att vi som läsare förstår att behålla tvivlet genom boksidorna, hur vi än uppslukas av dem.
Verkligheten har inga tillförlitliga varudeklarationer som frånhänder oss vårt ansvar att tänka fritt och självständigt. I stället för att förvånas över att Liza Marklund tänjt på objektiva fakta för att göra sina romaner mer brännande, borde vi förvånas över att detta alls ska betraktas som förvånande.
Dessutom är hon långt ifrån ensam. Skönlitteraturen dräller av böcker som handlar om verkliga människor – levande och döda – och deras författare gör allt de kan för att i dessa romaner skapa trovärdighet: så här kan verkligen den skildrade människan ha varit och ha levat. Men självklart är det bara trovärdigt, på sin höjd, och aldrig hela “sanningen”.
Jag är själv författare och skulle aldrig inbilla mig annat. Det finns en sanning i romanskrivandet, men den är av ett annat slag än vem som gjorde vad mot vem. Möjligen kan den nå varför – men framför allt utforskar romanen verkligheten som vi upplever den, och faktiskt – för oss människor är ingenting verkligare.
Här skriver DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Expressen om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund
Orginell vinkling. Säkert gäller mångas vrede över Liza Marklund egentligen dem själva: de känner sig lurade, och tar ut det på henne. Vilket är förståeligt, men klokare vore att vända på resonemanget: den som bedrar oss ger oss en anledning att skärskåda vår verklighetsuppfattning. Vi BLIR inte lurade, vi LÅTER oss luras. Folk har låtit sig luras, helt enkelt.
SvaraRaderaSen är det självklart att Marklund trots det måste kritiseras. Hon slår mynt av att befinna sig i gränslandet mellan dikt och verklighet. Att skriva med dokumentära pretentioner och sedan trots det hävda romanförfattarens rätt att skarva, det framstår inte som hederligt. Sätter man dessutom stämpel "sann historia" på omslaget så finns ingen förmildrande omständighet. Såvida inte syftet är ironiskt, men det har ju inte varit fallet.
Jag tror som jag sagt tidigare i min blogg att Liza Marklund kommer ner med fötterna först, efter att stormen är över. Historia, berättelse - kalla det vad du vill, jag kan fortfarande se hur den kan relateras till som sann.
SvaraRaderaFör många år sedan skrev jag ett manus till en bok, som jag jobbar med att renskriva nu. Det är en historia baserad på verkligheten, men jag har ändrat vissa namn, detaljer och karaktärer. Det slog mig här om dan att jag aldrig skulle kunnat skriva detta idag, med hjälp av anteckningar och stickord. Jag är helt enkelt inte i samma modus, och minns inte detaljerna tillräckligt klart.
Det har inte varit möjligt att ge ut det jag skrivit tidigare, av hänsyn till omgivningen. Manuset är inte mindre aktuellt idag, och vad jag förstått så är det många som kommer att känna igen sig i det jag skrivit. Kanske kan det också göra världen en aning mer dräglig , uthärdlig, och värd att leva i. Det vore något.
Det var det Liza Marklund gjorde, oberoende av hur mycket som är sant eller inte i hennes böcker. Hon är en författare som har lyckats. Hon är intelligent, kaxig och ser bra ut. Alltid retar det någon!
Pennelina, det är intressant när du säger att du inte skulle kunna skriva samma historia idag. Det har jag märkt i mitt författarskap: man utvecklas på något sätt hela tiden, så det går inte att ta romanen med sig, utan den måste skrivas färdigt i det tillstånd man befann sig när man begynte arbetet.
SvaraRaderaDet låter omöjligt men är faktiskt inte så svårt. När jag påbörjar en roman hedjar jag liksom min inre klocka där, så i arbetet med den romanen återgår jag till hur jag var då, när det började, och stannar vid det tills romanen är klar.
Först vid nästa roman kan jag flytta klockan fram till nuet, som sedan i sin tur blir ett konserverat ögonblick under den skrivarprocessen. Och så vidare.
Eftersom Stefan inte gör det så gör jag det: påminner om att det inte är småsaker Liza Marklund gör sig skyldig till när hon till en sann berättelse lägger ett k-pistutrustat invandrarband och sätter den reservationslösa stämpeln "Sanning" på omslaget. Nuddar vid hets mot folkgrupp enligt min mening.
SvaraRaderaDin avslutning låter som en antydan att avundsjuka skulle ligga bakom kritikstormen mot henne, men det tycker jag är lågt från din sida. Liza Marklund har uppträtt med maktbefogenheter och förtjänar att synas i sömmarna, som alla makthavare. Att de som låtit sig luras har ett medansvar är en annan historia.
Mattias, jag har träffat Liza Marklund och min personliga uppfattning om henne är att jag inte finner henne särskilt sympatisk.
SvaraRaderaJag tycker inte att det är rätt att framställa något som absolut sanning när det inte är det. Hade hon sagt "detta är vad som verkligen hände" hade jag hållit med dig, men hon hänvisade till ordet "historia" - vilket jag tolkar som att det är en friare form av sanning.
Nu kan min bedömning av Lizas ord vara färgade av att jag hört henne berätta om böckerna och av resultatet av hennes stunt.
Kram från Pennelina
Stefan, det verkar inte som att du har satt dig in hur hur omfattande lögnerna varit och hur många det drabbat, bl.a tre barn. Det är en sak att skriva en roman som inte drabbar oskyldiga människor, en annan sak att hjälpa en kvinna att kidnappa sitt barn från pappan och smutskasta honom totalt i en oerhört överdriven och falsk "sann historia".
SvaraRaderaAnonym, jag menar inte att Liza Marklund varit någon ängel i detta. Snarare verkar det som att hon har varit cyniskt spekulativ. Jag begrep inte heller hur långt hon gått i smutskastningen.
SvaraRaderaMen det var inte vad jag reflekterade över, utan snarare det absurda i att kalla en roman "sann". Det är knappt att fackböcker kan vara sanna, så med romaner är det kört från början.
Och allvarligt talat: ringer inte varningsklockorna när någon med Liza Marklunds framtoning påstår sig föra fram sanningen? Borde inte vem som helst ha förstått att hennes skildring var tendentiös, allraminst?
Jag menar, vem tror på allt som står i kvällstidningarna?
Jag håller med Mattias, Anonym och Pennelina. Och jag håller inte med Stefan Stenudd om att verkligheten inte skulle få plats i en roman. Givetvis sedd genom ett temperament, som Zolà sa. En objektiv skildring av verkligheten är ju knappt möjlig ens i dagstidningsjournalistiken. Men (och jag vill hävda att det faktiskt inte är en storm i ett vattenglas) Liza Marklunds bluff är allvarlig av flera skäl. Dels spekulationen givetvis, som är särskilt trist med tanke på att det finns en tendens i media att förneka att kvinnomisshandel är ett samhällsproblem. Motståndet mot kvinnojourerna, et cetera. En del vill gärna tro att alla sådana historier är bluff. Det är de ju inte. Desto viktigare då att inte hävda att det inte spelar någon roll om det finns en faktisk verklighetsbakgrund eller ej.
SvaraRaderaMen det handlar också om inslagen av rasism, som har nämnts här, och om att den drabbade familjen hade ganska svårt att försvara sig.
Jag har inte läst böckerna så jag kan inte säga om jag hade trott de var "sanna" eller ej. Lisa Marklund är smart som försöker hålla kvar debatten kring "sanningen" och vad som är "litterär sanning". Så länge hon och Antonsson kan gaffla och slänga sanningar i huvudet på varann, kanske hon lyckas undgå den betydligt viktigare frågan kring vilken politisk agenda hon har med sin vinklade, fiktiva, sanning.
SvaraRaderaOm böckernas politiska tyngd, såsom varandes "vittnesskildringar", "dokument", haft inverkan på lagstiftning ... är det mycket allvarligare än att som författare ändra på detaljer och fabulera. Men, det är inte bara Marklunds fel isåfall, en skugga faller också på de som inte kritiskt granskar.
Men att driva politiska frågor på vinklade dokument är ganska, eller väldigt, illa gjort.
Jag tror inte att Liza Marklunds böcker har haft någon inverkan på lagstiftningen. Men Marklund har gjort vissa uttalanden som inte tyder på att hon sätter rättssäkerheten i sådana här fall särskilt högt.
SvaraRaderaMalin, jag tror egentligen att vi är överens om hur mycket av verkligheten som får plats i en roman - eller rättare sagt, att den aldrig kan bli en objektiv sanning.
SvaraRaderaDitt och andras inlägg här har fått mig att förstå att Liza Marklund varit mer infam med sitt bokskrivande och sin verksamhet runt den än jag hade klart för mig.
Mycket olustigt.
Thebe, jag misstänker att Liza Marklunds agenda inte är särskilt politisk i grunden, utan spekulativ: hon vill få många läsare och göra sig omtalad genom att skriva sensationsmässigt. Jag kan inte påstå att jag vet det med säkerhet, men det verkar onekligen så.
Hon har ju dessutom tjänat en slant på det hela och verkar inte precis bli ödmjukare av det.
En slipad brutta med en lukrativ affärsidé, alltså;-)
SvaraRaderaPrecis vad jag också tror. En som har växlat en del av kvinnorörelsens förtroendekapitel mot reda pengar, för eget bruk. Liksom Bim Björling som avslöjades härom sistens.
SvaraRaderaMattias: väl beskrivet (fast vem är Bim Björling?) Det skadar kvinnorörelsen. Stefan Stenudd: jo, inslag av objektiv verklighet kan finnas i en roman. Om Marklunds och Mias story hade varit sann, hade det varit ett inslag av objektiv verklighet.
SvaraRaderaOm nu Marklunds ambitioner varit skönlitterära, varför all denna djupdykning i hemligt material, med läsning av "1000-tals sidor" och närvaro på stängda rättegångar; till yttermera visso kan sedan Marklund inte redovisa detta material just för att det är hemligt; och om nu Marklund varit så extremt noggrann och seriös, hur bär hon sig då åt för att göra de grova misstag hon faktiskt gjort. Marklund begär nu att vi skall tro hennes kort utan att syna dem. Det är Bluffstopp.
SvaraRaderaBim Björling ledde/leder en organisation vid namn Kvinnoforum, som har blivit starkt ifrågasatt på sistone, bland annat genom en serie artiklar i Svenska Dagbladet. Om du söker på "Bim Björling" på SvD:s hemsida så får du fram hela byken. Ja, som Svenskan skildrar den ska jag tillägga, kanske är sista ordet inte sagt, men nog tycks hon verka vara en kejsarinna helt utan kläder.
SvaraRaderaAtt detta händer kan vara ett tecken på den makt som kvinnorörelsen/frågorna börjar få. Jag menar, när en politisk rörelse börjar få inflytande, då drar den till sig folk som ser en chans att sko sig på retoriken. Måtte det bli en väckarklocka för kvinnorörelsen, så att alltfler inser hur viktigt det är att inte låta skumrasktanter och populister ta över.
Men det stämmer väl att "Mia" i Gömda blivit utsatt för misshandel? Eller var det också påhittat?
SvaraRaderaEller kanske är jag trots allt överens med Stefan Stenudd. Problemet med såna här "true stories" (som väl har amerikanska förlagor) är att de inte har någon komplexitet. "Vem säger det här och varför", "kan det tolkas på ett annat sätt", "kan det ses ur annan synvinkel" -såna tankar bör väl en bra roman väcka. Istället är det meningen att den här typen av böcker ska konsumeras rakt av, kritiklöst. De är schablonmässiga och alltså inte speciellt realistiska. Och det är i sig ett problem, det är fördummande, oavsett hur verklighetsbakgrunden ter sig.
SvaraRaderaFör övrigt kallar Svd Bim Björling för Bam. Det finns antydningar om förskingring (illustreras av att någon fått syn på Bam Björling på ett femstjärnigt hotell, och det ser förstås illa ut).
SvaraRaderaJa Bam heter hon visst, fel av mig. Vad gäller Gömda och Pennelinas fråga så har jag förstått saken som så att det finns visst verklighetsbakgrund och att hon har blivit misshandlad, men inte alls i den utsträckning som skildras i boken. Några k-pistutrustat anhäng lär inte ha förekommit i verkligheten, men väl i boken. Dessutom har den misshandlade mannen utsatts för grov misshandel av "Mias" nya partner, vilket Marklund tydligen inte nämner alls. Men om detta vet mer pålästa bloggare mer än jag.
SvaraRaderaMalin, jag tänkte svara på ditt påstående om objektiv roman, men så gjorde du det själv - alldeles förträffligt :)
SvaraRaderaDomstolar vet det också. En rak redogörelse för vad som har hänt är aldrig i sig nog. Mer behövs för förståelse. T.ex. motiv - och det är en djup brunn att ösa ur.
En god roman fördjupar sig i detta - helst så att varje karaktärs handling känns begriplig, trovärdig och förståelig (men inte nödvändigtvis förlåtlig).
Ändå är det fel att tro att en roman är sann för att den redogör för ett förlopp utan att ändra på fakta. Urvalet av fakta, sättet att presentera dem, etcetera etcetera - massor av faktorer är personliga, och i romaner är de helt enkelt omöjliga att undvika. En roman skulle falla platt om den lyckades.
Då jag sätt skulle vilka vända på steken och i stället inte fastställa. Alltså måste befolkningen i hela den norra delen av landet ner i kärnkraftverk med kort varsel tvingas stänga. Det är ingen bra besöksförbudet preciseras enligt följande: ”Det finns risk att (namnet på Maria Erikssons före detta fästman) kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera (Maria Erikssons dåvarande namn).”
SvaraRaderaDet är alltså, enligt åklagarbeslutet, Maria Eriksson som är enkelt.
Hösten 1993, när jag påbörjade ”tjafset” om kärnkraften. Vissa har tolkat det som att frågan om kärnkraften nu är avgjord. Andra är oroliga att näringsministerns tal bara var just tal. Jag för min del förutsätter att Maud Antonssons bok. Jag har inget minne av att ha hört talas om detta tidigare. Händelsen har aldrig nämnts, vare sig i kammarrättsförhandlingen eller i det omfattande materialet i polisanmälningar, utdrag ur ett uttalat politiskt projekt. I hela mitt yrkesliv har jag bevakat frågor kring kvinnors och barns rättigheter, och jag har gjort det på en rad olika sätt. Jag har producerat artiklar, kapacitet att ta flerdimensionella bilder som visar inte bara att barnen gråter utan också v a r f ö r de gråter.
Men, frågar du antagligen, är inte världsreportern en anakronism idag, en kvarleva från den tid då varken radio, TV eller - givetvis - n ä t e t fanns? Nu har ju i skräcken. Eftersom människor är som människor är finns det givetvis ingen möjlighet att i n t e engagera sig. Samtidigt är det viktigt - tänk på Gaza så förstår du - att hålla engagemanget under kontroll. Reportern är en betraktare, en rapportör. I am a camera, skrev Isherwood en gång och det ska korrespondenten också vara - fast en mål i EU:s energi och min längd, men också på grund av journalistikens bakgrunder är förändrade med socialtjänsten och landstinget gemensamt beslutade att familjen släpptes av Piratförlaget år 1999. Det är ett glömt? Missuppfattat? Självklart, men jag kan inte peka på något sådant som varit avgörande i dagsläget. Och viktigare: Har Maria Eriksson ljugit för mig?
Mitt svar är att jag aldrig har kommit på henne med en egen person.
Nu talar vi verkligen inte om några stora saker, men i boken finns en rad exempel som visar på Monica Antonssons slarv och, minst sagt, liberala brottet grov misshandel.
Slutsats: familjen var utsatt för omfattande trakasserier innan Anders körde på månaden motsäger även detta hotbild och skyddsbehov hade en åhörare: jag själv.
Inför vilken väg klimatförhandlingarna ska ta under de sista 12 månaderna fram till det internationella klimatmötet i Köpenhamn i december nästa år. Där ska världen enas kring hur vi gemensamt ska tackla de framtida klimatförändringarna. Sverige är då ordförande i EU vilket lägger ett särskilt ansvar på oss.
Som statsråd i ett av Europas nyckelländer för att nå ett nytt kraftvärmeverk i Brasilien och domstolsbeslut.
Familjen levde sedan i Chile samt har byggt hela min karriär A, Maria Eriksson inte hade något och energipolitik som är internationellt orienterad, modern och kostnadseffektiv och med förutsättningar att möta de stora utmaningar världen står inför. Sverige ska tillhöra sin historia utan att bli grundlurad av Maria Eriksson. För mig är hela denna situation helt bisarr.
Jag är den enda journalist som har haft tillgång till hemstad. Detta är också klarlagtläsare känner sig lurade genom att boken såldes av Monica Antonsson och hennes deltagande.
En global marknad kräver gemensamma 800 tydliga besked. Och handling. Så länge vi har en utmaning som för ben som den svenska energipolitiken vilar på sa Maud Olofsson jag hittat på hela historien i ”Gömda” för att förfogar över finns dessutom ett beslut om besöksförbud mot Maria Erikssons före detta fästman. Det är daterat den 24 maj 1989 och underskrivet av en distriktsåklagare vid åklagarmyndigheten i Maria själv i en problematik som har diskuterats en del i branschen de senaste åren: att läsare uppfattar dokumentära romaner som ordagranna faktaskildringar. Magnus Persson skrev bland annat om dessa missuppfattningar i praktiken vem som helst, i så alla välbeställda länder och en hel del inte så välbeställda möjlighet att "gå in" virtuellt. Man kan fråga: stämmer Monica Antonssons uppgifter? Till skillnad från mig så säger hon att mycket större insatser ska göras i klimatpaket. Därmed tar regeringen ett viktigt steg mot en hållbar, samlad klimat- reaktorerna ur drift. Därmed inleds detta perspektiv som är kärnan av de länder som leder utvecklingen bort från beroendet av fossil ”Asyl”?
En rad grundläggande fakta kan jag flytta från Sverige.” Även detta finns belagt i listan över skönlitterära böcker, aldrig på fackbokslistan.
På ”Gömdas” omslag står det precis alltid gjort det helt klart att Marias ex-fästman.
Monica Antonsson säger alltså emot sig förföljd.
Inte hennes Gobiöknen, ledsen för detta.
I förord, intervjuer, seminarier och föreläsningar har jag emellertid behövt lämna sin elproduktion i Indien.
Jag ville låta henne berätta hela avgörande för industrins investeringsvilja. Att som näringsministern varit bärande för myndigheternas lösningar och författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås nästan tio år gamla. Minnesbilderna hos de människor jag intervjuade i början av artiklar i en hotad arm bekräfta, utan att röja något källskydd.
Maria Erikssons fästman misshandlade henne, gång på gång på form.
För detta krävdes att Anders kört över två barn asyl i USA. Jag har immigrationsdomstolens beslut framför mig, underskrivna av en amerikansk följeslagare på Internet är att medierna vägrar att skriva om hennes bok därför att de, av kollegiala böcker i Nyköping.
Vidare påstår Antonsson att boken ”Gömda” sig ju skriva en faktabok, där samtliga uppgifter ska vara korrekta.
Det finns faktiskt ett sätt för mig att svara på detta, utan att blåsa lurade. Jag är uppriktigt klimatavtal tvekar vi inte om målet, trots finansiell oro och global inställning till sanningen.
Hon hävdar, bland annat, att jag Antonssons reportagebok ”Mia – sanningen om Gömda” uttalar sig om rätt personer.
Vi arbetar också för sig själv framtidens lögn.
Jag hänvisa till ett förväntat ”elöverskott” om två eller tre år ger ingen långsiktig trygghet.
Så länge det kronor under mandatfrågan, en krönika på ledarplats samt ett asylansökan grundades på. Den innehöll, exakt som jag beskrivit i ”Asyl”, sextiotre skäl att avstå från att nämna detta, eftersom tingsrättens dom (om nu Monica Antonssons uppgifter stämmer) bekräftar sin egen bok.
Om jag hade vetat om detta, skulle jag ha tagit med det i ”Gömda”? Eriksson hemtrakt. Skälen för förundersökning mot journalisten Monica Antonsson, som misstänks för krönikor, tv-dokumentärer och också skrivit dessa båda dokumentära romaner.
Skälet att jag valde att skriva dessa på deras energi. Vi vill vara ett föregångsland och bevisa att tillväxt går att uppnå i kombination med henne, oavsett vilka de är, torde knappast komma som någon överraskning.
Kärnkraften är för lång tid ett av tre källskyddet, just nu bedriver en investeringssignal för en industri som nu pressas hårt av både finanskris och lågkonjunktur.
Med början om ca 15 år kommer det vara aktuellt att uppnå Sveriges lika duktiga kollega Attis Ljungström på Svenskan var kanske våra första - världsreporterns uppgift är att åka dit, ta reda på, uppleva och rapportera. Ta reda på vad som är sant och inte sant, känna lukten och uppleva en hemstad. Antonsson hävdar att hotet i stället var riktat mot Maria Erikssons make Anders. Skälet skulle vara den misshandlande mannen, skulle förstås få ge sin syn på saken.
Den förlamande skräck, frustration och juridiska ombud. Efter rättegången, under arbetet med målet.
Trots detta påstår Monica Antonsson att ”Gömda” och boken ”Asyl”, gick jag, som enda utomstående person, igenom hela den över 1 000 vinnorna vittnade om gick inte att ge rättvisa på 2500 tecken.
Därför ville jag ge en av dessa kvinnor en chans på myndigheternas behandling av erfarenheter.
”Gömda” och ”Asyl” är hennes berättelse, ingen att en lång rad journalistiska tjocka läsare?
Eftersom jag inte fått några uppgifter om detta eller har läst någon dom i frågan så måste jag luta mig mot Monica Antonssons uppgifter för att svara på detta.
Enligt Antonsson friades Maria Erikssons make från åtalet om mordförsök. Rätten konstaterade, enligt Antonsson, att familjen ”varit utsatt för omfattade detaljer jag har förändrat i böckerna i syfte att bevara mina uppgiftslämnares personerna i det här aktuella fallet, utan innefattar alla de människor som i förtroende har lämnat uppgifter till den tiden. De har knappats klarnat sedan berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde. Detta är familjens utsatta procent, känna sig säkra på att jag aldrig någonsin kommer att förråda hotbild eller skyddsbehov hade jag lika gärna kunna utesluta den, trots att detta gjorde att själva syftet att skydda deras identiteter. Detta har jag lovat kvinnan jag kallar för Maria Eriksson, vilket innebär att Tryckfrihetsordningens hopplöshet som de misshandlade missuppfattningar och feltolkningar i diskussionen vill jag börja ta de äldsta svenska hot emot sig, så hade hon lika gärna kunnat bo kvar i sin hemstad. När hennes make Anders satt i fängelse blev hon lämnad i fred, helt och hållet.
Här emotsäger Antonsson skulle lämna Marias mig. Att boken är en gestaltad Exhibit B1 ända upp till Exhibit K2.
Monica Antonsson påstår att Maria Olofssons tal också kommer att följas av att göra mig skyldig till ett lugnt och fridfullt?
Bland de dokument jag började sälja först efter att jag skrivit två bästsäljande deckare vilka är betydligt mer framgångsrika än dokumentärromanerna.
Antonsson låter människor påstå att belagt att de grundläggande uppgifter som historien baserar sig på är sanna och styrkta (misshandeln, trakasserierna, flykten från hemstaden, tiden under jorden, emigrationen från Sverige och asylen i USA). Maria Eriksson står för gröna investeringar är också huvudsyftet med att använda så kallade CDM:s (Clean Development Mechanisms). Regeringen har anslagit decennier. Och Maud Olofsson skulle på på bägge titlarna och har delat lika på böckernas intäkter. Vi är båda lika ledsna över att en del incitament för privata aktörers domare.
Detta är alltså fakta i akt. Den slutna kammarrättsförhandling som utredde familjens grunder är svaret tveklöst ja.
Det skulle inte ha funnits några som helst medier. Eftersom det råder en del sidor och ingen annans. Den är alltså inte en blandning av olika fall, utan tillhör en och samma Maria Erikssons före detta dem.
Detta är alltså skälet till varför jag inte kan svara på på rak anonymiserad, men hennes reportagebok. Branschen har också alltid behandlat båda böckerna som trakasserier” av Marias ex-fästman.
Anders dömdes för det betydligt lindrigare lågkonjunktur. Vår hållning är djupt subjektiv ett års fängelse för.
Utan att uttala mig om innehållet i övrigt så kan jag säga detta: Denna händelse har jag fått reda på via Monica Eriksson aldrig varit i USA. Den 25 februari 2003 beviljades Maria och hennes person.
Piratförlaget har alltid sålt böcker är Exhibit B och så vidare upp till Exhibit på en funktion, men efter hand fann jag själva formatet begränsande. Dels på grund av texternas faktafel, otroligt enkelt att kontrollera. Den släpptes ytterligare en gång.
Enligt hennes egna uppgifter fattar nämligen myndigheterna sitt beslut och Maria och barnen skickas bort medan Anders fortfarande avtjänade miljoner på global nivå. En utbyggd utsläppshandel, med ett globalt pris på koldioxid, är det kanske bästa instrumentet för att skapa .
Under myndigheternas överinseende, och kostsamma och dramatiska beslut om allting var så gång. Till slut dömdes mannen i tingsrätten för tre fall av misshandel av henne. Detta är belagt via en lång rad andra handlingar. De var strukturerade i ett system där bevisen kallades Exhibit Z, sedan började det om med Exhibit A1, dess.
Men kan jag ha missat något? Kan jag ha avgränsade lögn. Ibland har hon blandat ihop våra böcker. Vårt delade ansvar innebär att jag har kontrollerat och nyligen. Samtidigt som hon sa att hon ville ha den. Det är inte sant. ”Gömda” sålde ingenting när den först publicerades. Den tjäna till Allvaret i har återkommit efter en längre ”verklighet”.
Jag kan alltså varken bekräfta att människor eller Kväll efter kväll ser jag - med avsky - samma eländiga bild. Reportern står där "på gränsen till Gaza" och mässar om situationen därinne i helvetet.
På gränsen! Han/hon skulle ju vara d ä r i n n e! Vara entydig: klimatet kan inte vänta. Finans- och klimatinvesteringar. Utvecklingsländerna är inte en del av problemet, utan en del av lösningen. Vi måste göra det möjligt för utvecklingsländer att inte investera sig fast i ett beroende av fossila bränslen. Det kan vi göra genom att bidra till kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring. Men också genom att marknadsekonomiska lösningar mobiliseras köpet slippa tjafsa mer i ”Gömda” och ”Asyl” är på.
En annan anklagelse som drivs samt historien, för sina egna upplevelser, reaktioner, relationer och en kvinna som jag valde prata sitt fängelsestraff.
Varför tog myndigheterna detta krav på objektivitet: också den andra sidan, alltså ett annat skönlitterärt verk, aldrig som en biografi eller en asylansökan.
Den har således inte på något dock att boken är ett gemensamt flertal kortare texter.
Aftonbladet har publicerat uppslag, förstasida, löpsedel, recension samt ett flertal krönikor.
TV4 har haft miljarder kronor.
Satsningarna tillsammans. Vi har gemensam upphovsrätt en process då nära hälften av Sveriges elproduktion kan komma att försvinna. Och som alla inser kommer inte viktiga komplement som vind, sol och genombrottsbok, att jag hotad, att hon inte hade uppgifter kring huvudpersonernas utvecklingsländer.
Miljöpåverkan och 1990-talet var luddiga redan på frågan har accentuerats av att Justitiekanslern, som utreder ”Asyl” bygger på lögner från början till slut. Hon hävdar att jag antingen ljuger eller har blivit och misshandlad kvinnas helvete.
Att den inte delas av de människor som förföljde fakta i vågkraft att kunna ersätta den elen på mycket länge. Och det är råder make.
Monica Antonsson hävdar att i stort sett allt jag skrivit om förutsättningarna för år 2000.
Hon hävdar att ”Gömda” var min stora klimatanpassning i frågan.
”Gömda” och ”Asyl” är böcker som, från min sida, båda är delar av personerna som yttrar sig i frilansjournalistens Monica Köpenhamn. Detta verkar förbises av de som nu kritiserar regeringens internationella skäl, håller mig om ryggen.
En snabb översikt av vad som publicerats i olika medier den senaste mig under hela mitt och Maria Erikssons böcker ”Gömda” och ”Asyl” rasar vidare på bloggar och även i en del traditionella olika rapporter, dokument, kopior, domstolsutdrag, sjukhusjournaler, läkarintyg, Slutsatsen är hypotetisk, men svarar jag på dramaturgiska argument.
Expressen har, vid olika tillfällen, publicerat två stort uppslagna klimatförändringar drabbar de fattigaste människorna hårdast. Förutsättningar för fattiga kvinnor och män att förbättra sina levnadsvillkor försämras och möjligheterna att uppnå FN:s millennieutvecklingsmål försvåras. De utvecklingsansträngningar som görs riskerar att regna, torka eller bidra till dessa länders kritik som framförts är detta den jag har tagit till Maria Erikssons sekretessbelagda brott mot sin del av domstolsbeslut.
Maria Eriksson och hennes nya familj trakasserades av hennes före detta fästman i sådan omfattning att berättelsen egentligen blev ”sämre”.
Monica Antonsson hävdar vidare, att eftersom upplevelser grundar sig på hennes erfarenheter texter om problemen med våld mot kvinnor. Sådana artiklar fyller givetvis ett slut på åtgärder för att begränsa halten av växthusgaser, bland annat genom ökad energieffektivisering, ökad tillgång till bättre teknik och alternativa energikällor samt återbeskogningsprojekt. För att bidra till ökad förståelse mellan sambandet klimat och utveckling tillsatte regeringen i fjol en internationell kommission för klimatförändring och utveckling. Denna verkar för att fattiga länder ska kunna klara av klimatförändringarnas inslag i Nyheterna, vilket följdes upp med 21 minuters inslag och intervju i Svenska Dagbladet, Stockholm slog sedan, efter en sekretessbelagd bild av perioden för arbetet med ”Gömda”, hade jag skrivit att kalla för Maria Eriksson skrev jag alltså en dokumentär roman, vilket är så långt från en journalistisk text som man bara kan komma. Höra. Känna. Rent skrivtekniskt innehåller båda böckerna ”Gömda” och ”Asyl” ett enda berättarperspektiv i första person. Berättarrösten är fullkomligt avbruten, för då trodde jag också skulle lyssna.
Detta kunde jag inte göra i objektiv, oklarhet om kärnkraften.
Världens journalistisk kontakter med Maria Erikssons tredje kapitel, Om rätt till anonymitet, gäller.
Jag skulle alltså riskera Nyhetsmorgon dagen därpå.
Dagens Nyheter, detta, med resultat att svensk miljöteknik används till många olika yrkesliv.
Dessa människor måste alltid, till hundra kronor satsas på långsiktiga insatser för anpassning till klimatförändringarna i utvecklingsländer. Vi vill också röja några källor.
Det gäller de uppgifter som Antonsson publicerat om de minst utvecklade, fattigaste länderna. Vi gör detta för att använda pengarna så att de ger största möjliga klimateffekt för varje satsad krona.
Mötet i Poznan bör ge tydliga signaler till utvecklingsländerna så att de inte blir lämnade i sticket på vägen mot ett nytt slutbetänkande med underrubriken "en sann historia". Det var olyckligt. "Baserad på en avvecklingslag kan ledande politiker samlas denna vecka i polska Poznan för att förbereda ett nytt beslut i frågan om familjens hotbild.
Dock: har jag ljugit som inte tagit med händelsen i ”Gömda”? Är jag förd bakom ljuset? Och framför allt: har jag lurat mina den utan tvekan skulle ha identifierat familjen.
Då den inte haft något bärande inflytande annans. Den är en med. Se.
Jag vet att alla dessa kollegor på gränsen tycker precis som jag. Jag vet att de befinner sig där de befinner sig uteslutande därför att israelerna - och på andra sidan egyptierna - förbjuder dem att gå in. Jag vet också att de flesta, precis som jag själv vid många tillfällen, är beredda att sätta livet på spel för att få vara med och kunna berätta så sant som möjligt ( plus, lika bra att erkänna, få något att skryta med hemma på redaktionen).
Många av de killar och tjejer som står där på gränsen är så kallade världsreporters, en löslig beteckning som man får när man hållit på i några år och täckt - jag tar mig själv som exempel här - krig och konflikter från Budapest och Suez 1956 till asylrättegången i USA hade jag upprepade grundlagsbrott om jag berättade vilka dokumentärromaner och alltid redovisat försäljningssiffrorna på
”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den handling.
Industrin, löntagarna och mig, eftersom den inte bara berör skyddsrum varje gång larmet gick. För dem som valde att stanna ute var risken givetvis minimal, men, men...
Hur som helst fick man inte mycket gjort. Behovet av intervjuer med folk i skyddsrum är inte omättligt...
Världsreportern - Bang och hennes kamera med just det här brottet.
Så vad är då sant i böckerna ”Gömda” och punkt. bekostnad, levde sedan familjen undangömd under flera år. Detta är också konstaterat i forum.
Tillsammans med familjens fästman, ett brott Anders dömdes till förhandling, fast att det ”i målet får anses utrett att familjen xxx för att leva ett normalt liv behöver frågor om vad jag har förändrat i böckerna, och vad som är överenskommelse i riksdagen om detta skulle vara en av de starkaste positiva investeringssignalerna till svensk industri på globalt klimatavtal. Mötet har stor betydelse för norra Israel precis femtio år senare, när vi, såvitt jag minns, tvingades ner i skyddsrum i Haifa 17 gånger samma dag. Det var så, nämligen, att Israels radar fångade upp Hizbollahs raketer alldeles vid gränsen mot Libanon. Vilken r i k t n i n g raketerna hade kunde man komma platsen, konflikten, krevaden oerhört nära sittande vid sitt skrivbord. Man kan få Hamas att klargöra några avgörande tuffa krav på Kvinnovåldskommissionens ansvarstagande.
- I know. I'm terrible.
Kraxpelax, din väldigt långa kommentar verkar vara något slags collage av uppklippta citat. Vad är meningen?
SvaraRaderaDe krav som ställs idag på offentliga personer, som författare, musiker, politiker etc., gör att vi mer och mer kommer dra oss från att välja dessa yrken. Kvar blir de som är mest hårdhudade - och de som samvetslöst inte bryr sig. Den senare kategorin är en grupp människor som jag inte önskar som förebilder.
SvaraRaderaNaturligtvis ska en politiker vara ärlig och redbar, men behöver enligt mig inte vara en övermänniska. En författare måste få njuta av sin konstnärliga frihet. En skådespelare behöver inte ha ett fläckfritt privatliv eller vara osunt smal, och en artist ska inte förlora sina guldskivor för att han överträtt lagen.
Däremot får vi alla finna oss i att bli granskad av myndigheterna om vi misstänks ha gjort något galet. Jag förstår bara inte varför allt måste hängas ut i media. Det verkar som vi människor har ett inneboende behov av att se andra i skamstocken.
I fallet med Liza Marklund så har hon skrivit en bok, inte begått mened. Hon har ingen anmälningsplikt. Ingen skyldighet att redaovisa något för oss.
Det är lätt att kasta sten på andra, men för det mänskligheten framåt. Vill vi ha det vi ber om?
Pennelina, mitt intryck är att Liza Marklund själv satt sig i knipan, genom att hon har hävdat att hennes material varit autentiskt. Det gör sällan romanförfattare.
SvaraRaderaNär det sker är det viktigt att sanningshalten granskas och ifrågasätts.
Jag tror inte att offentliga personer blir mer hårdhudade för att de utsätts för hårdare granskning, snarare tvärtom. Det finns en trend inom media att medvetet dra till sig oseriösa och hårdhänta skribenter, just för att provocera och skapa skandal. Se t.ex. Marklund, Linda Skugge och Alex Schulman.
Det är för att traditionella media känner sig hotade av internet och nya mediavanor hos allmänheten. Press och TV handlar i tilltagande desperation.
Den kritiska granskningen är det i allt mindre grad traditionella media som står för, det görs i stället alltmer i bloggosfären.
Skönt att det sker någonstans!
Den författare som tar till orda i sammanhang där människors liv direkt påverkas, som i fallet med Gömda, måste givetvis tåla en granskning. (Varför Lars Norén inte ifrågasätts tuffare kan man sannerligen fundera över...) Marklund är ju dessutom journalist och uppträder med journalistiska ambitioner i frågan genom att hänvisar till domstolsdokument och forskning. Media kallas inte för intet fjärde statsmakten och måste givetvis granskas! Få makthavare har ett sådant inflytande som våra tyngsta journalister, till vilka Marklund råka höra. Hon om någon måste tåla att synas i sömmarna!
SvaraRaderaOch att medvetet dra nytta av att man befinner sig i gränslandet mellan genrerna framstår för mig som både oklokt och fräckt. Å ena sidan försöker hon gömma sig från kritik i författarens frihet. Å den andra hänvisar hon till den faktabas som hennes research ska ha gett henne. Hon har själv valt en skvaderposition och får utstå kritik för sitt fega utnyttjande av båda rollerna.
Som Stefan säger: hade hon inte själv uppträtt med anspråk på att säga sanningen så hade hon kritiserats så hårt som nu är fallet. Men så hade hennes bok säkert inte ställt till samma skada i enskilda personers liv heller. Eller bidragit till hätskheten i diskussionen om familjevåld - som är allvarlig nog som den är, och inte är betjänt av några lögner.
Kraxpelax: mycket rolig parodi!! När man tänker efter en aning: varför fäster folk en sådan tilltro till Monica Antonssons uppgifter? Mycket går ut på ganska infama påhopp (att hon minsann hade dåliga betyg och har gått på socialbidrag) och att hon minsann "raggade på flyktingförläggningar". Ett ganska kraftigt förakt med undertoner av "skylla sig själv". Och "Mias" ex blev iallafall dömd flera gånger för misshandel och trakasserier.
SvaraRaderaJag står fortfarande för att man inte ska ljuga och jag är fortfarande inte imponerad av Marklund, jag håller bara fast vid att hon skrivit en roman och som författare har hon ingen redovisningsplikt till oss, även om hon dragit oss vid näsan.
SvaraRaderaJag känner många som drar sig från att jobba med det som de är bra på för att de vet att de har (små) skelett i garderoben. Jag sa inte att någon blev mer hårdhudad, jag menade bara att känsliga personer med sensitivt samvete gärna håller sig undan positioner som gör dem utsatt för granskning.
Jag reagerar starkt på den oförsonliga stämning som blir när någon gjort något fel. Se på Kleerup, Marklund, Mona Salin etc. Att Marklund får smaka på sin egen krydda gör det inte mer OK i min värld.
Allt ska gå så fort! Jag upplever att journalister idag är så stressade att man ibland undrar om de haft tid att sätta sig in i vad det skrivit om. Det kan bli både överdrifter, sakfel och misstolkningar.
Det är bra att det finns bloggare som tar krafttag mot förslöningen av media, men allt som står i bloggarna är inte riktigt och sant heller. Min blogg och mina kommentarer gör bara anspråk på att visa upp hur jag uppfattar världen och vad jag tror skulle kunna göra den bättre:-)
Tack för att ni tar er tid att läsa<3<3
Så jag håller med Pennelina. Med jämna mellanrum blir det drev igen, och då blir tongångarna helt otroliga. Riktigt ruggigt. Alla nyanser försvinner. Vem står näst på tur -kommer någon att avslöja att Åsa Linderborgs pappa minsann inte alls var alkoholist? Hans syskon har ju brutit med Linderborg och har en annan bild.
SvaraRaderaNej, jag tycker inte heller att Marklunds sätt att göra om storyn var särskilt schysst - speciellt inte det med rövarband med k-pister. Det är helt enkelt dålig litteratur. Men när alla ger sig på en och inga gråtoner finns kvar (trots allt så stämmer ju en hel del i historien) så blir det både pinsamt och lite kusligt.
SvaraRaderaMå den som är utan skuld... Jag skrev igår ett blogginlägg som fokuserar på de lurades eget ansvar, vilket kanske är det allra mest intressanta i Marklundhärvan:
SvaraRaderahttp://annanutsikt.blogspot.com/2009/01/de-lurade-odlar-offerrollen.html
Det är verkligen inte bara Liza Marklund som har ansvar för den här soppan. I indignationen mot henne lär det finnas en hel del dåliga samveten som spökar.
Vad gäller Monica Antonssons kritik av "Mias" levnadssätt så ska den nog ses mot bakgrund av att Marklund har skildrat henne helt annorlunda. Det är också en fråga, varför stöpte Marklund om henne efter det småborgerliga idealet? Varför presenterades den chilenske nye mannen som en godmodig norrlänning? Jag har dock inte läst Antonssons bok, så jag kan inte säga om hon uppträder hederligt i det avseendet.
Mediadreven är inte roliga, det håller jag med om. Överdrifter sker åt alla håll. Vi behöver mer sans och eftertanke i journalistiken, även om det kanske säljer färre lösnummer.
SvaraRaderaI längden tror jag att alla läsare önskar det.
Bra och klargörande i DN:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=873192
Mailn, det är verkligen ett intressant debattinlägg, skrivet av tre personer med särskilda kunskaper om brottsoffer. De kritiserar Liza Marklund (och Jan Guillou) för dubbelmoral, och de argumenterar väl.
SvaraRaderaHär är deras text.
Mer i tidningarna: Sydsvenskan intervjuar Monica Antonsson (som avslöjade Liza Marklunds felaktigheter) om hur hennes blogg var räddningen när media ignorerade henne.
SvaraRaderaMärkligt nog uppger Sydsvenskan inte hennes bloggadress, men den är monicaantonsson.blogspot.com
Och här är en chatt som Liza Marklund hade igår på Expressen.
SvaraRaderaRätt kuslig läsning. Liza Marklund är inte ett dugg ångerfull eller ödmjuk. Hon bara upprepar med en dåres envishet att undertiteln inte borde ha varit "En sann historia" och är noga med att meddela att det inte var hon som formulerade den.
Och så svartmålar hon Monica Antonsson allt vad hon orkar.
Det håller inte, och det borde hon som journalist veta. När man klantat sig i offentligheten är det viktigt att omedelbart be om ursäkt och försöka reparera eventuella skador det har åstadkommit. Insisterar man på sin oskuld, bevisen till trots, så blir mediadrevet närmast rabiat. Då har man inte en chans.
Och det ligger något i denna grymma rättvisa. Alla kan vi klanta oss, men om vi blir avslöjade och inte visar någon uppriktig ånger - kanske t.o.m. som Marklund i stället skyller ifrån oss - då bevisar vi bara att vi är djupt opålitliga och omoraliska människor.
Liza Marklund har svarat på kritiken av henne i DN Debatt, som nämns bland kommentarerna ovan. Här är hennes svar:
SvaraRadera"Illvilligt och lögnaktigt påhopp på mig"
Hon slingrar sig en del och använder några medvetet vilseledande argument, men jag måste också säga att jag så här i efterhand tycker att kritiken i den debattartikel hon besvarar delvis är orättvis, för att inte säga ojuste.
Även om hennes böcker varit osakliga ska inte kritiken av henne vara detsamma.
Kanske... fast jag tycker historien är konstig och skulle vilja veta hur det gick till när "Mia" fick asyl i USA. I papprena står det inget om orsaken. Det finns kvinnor som blivit mycket mer misshandlade än "Mia", och när det nu har visat sig att stora delar av hotbilden mot henne är grova överdrifter (t.ex k-pisbeväpnade män, med mera) och hela det melodramatiska upplägget - att Sverige inte kunde garantera hennes säkerhet - allt det låter osannolikt. Jag undrar om politiker låtit sig påverkas av fiktionen. Jag tror det är en härva av politisk naivitet, ideologisk blindhet, och taskig litteratur.
SvaraRaderaMalin, du har nog alldeles rätt om härvans beståndsdelar. Man får nog tyvärr också lägga till kommersiell spekulation.
SvaraRadera