Inget litteraturstöd till författare

 Här om dagen fick jag ett epostmeddelande från Kulturrådet om en ny regel för sina litteraturbidrag: från och med nuvarande månad ”prioriterar” de böcker som bekostats av förlagen och inte alls av författaren. Därmed utesluts egenutgivning.

Att de skriver ”prioriterar” betyder i praktiken inga undantag från regeln.

Det har en god sida – de senaste åren har det dykt upp förlag som tar betalt av författarna för att ge ut deras böcker. Det är förstås en styggelse.

Men det drabbar även författare som valt att ge ut sina böcker själva. Jag är en av dessa och mycket nöjd med det. På så vis har jag fullständig kontroll över såväl bokens innehåll som dess utformning, prissättning, distribution och marknadsföring. Jag styr över mina böcker så att säga hela vägen från ax till limpa. Men jag har inte längre tillgång till Sveriges i särklass mest omfattande litteraturstöd.

Kulturrådets nya regel lägger sina resurser helt i händerna på den så kallade marknaden, i detta fall bokförlagen som får hela bidragen och sannerligen inte delar med sig till författarna.

Dessutom leder det ofrånkomligen till ensidighet i bokutgivningen, då förlagen drivs av vinstintresse. De väljer sina böcker utifrån kommersiella intressen, men kultur handlar om så mycket mer än pengar. Ett statligt stöd borde framför allt ges till den bokutgivning som har minst resurser. Dit hör egenutgivarna.

Det finns säkert många hoppfulla författare som ger ut bristfälliga böcker, men mot detta har redan Kulturrådet ett filter i form av sin kvalitetskontroll. Den nya regeln har ingenting med kvalitet att göra, vilket betyder att en egenutgiven bok kan vara nästa Strindberg utan att ens komma på fråga. Kulturrådet medverkar till att urvalet av böcker som kommer ut är helt i händerna på förlagen.

Detta känns särskilt urtida med tanke på internet och allt det medfört av artisters och konstnärers möjlighet att nå ut till en publik utan att först godkännas av bokförlag, skivbolag eller gallerier. Det vimlar av spännande och nyskapande konstnärskap som nått ut via internet, även många som framgångsrikt fortsätter sitt värv där.

Kulturrådets nya regel är bakåtsträvande. Den medverkar till att tvinga in författarna i förlagens hägn. En levande kultur kräver många vägar för konstnärer att nå sin publik – och kunna få bidrag för det.

Kulturrådets meddelande

Här är Kulturrådets meddelande, som skickades den 2 september (de skriver stadsbidrag men menar statsbidrag):


Kulturrådet har reviderat riktlinjerna för stadsbidrag till litteratur.
 
Liksom tidigare kan litteraturstödet ges till den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art. Utgivaren ska ansvara för att boken präglas av ett professionellt redaktionellt arbete och är textkritiskt granskad samt att det finns avtal som reglerar ersättning mellan utgivare och upphovspersoner. Bedömningen av ansökningar görs utifrån riktlinjernas utgångspunkter för bedömning och med hänsyn till tillgängliga medel.
 
Från och med september 2024 prioriterar vi ansökningar där bokens produktionskostnader har finansierats av andra källor än av upphovspersonen/författaren. Vid behov begär vi in styrkande avtal gällande detta. Förändringen sker mot bakgrund av att vi har en minskad budget under 2024.

Skapelsemyternas tankemönster

 

Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Den här boken om skapelsemyter är en lång historia — den tog mig 30 år att skriva och förloppet hade inslag som kändes rätt mytiska. Det berättar jag om i bokens förord, som återges nedan. Du hittar boken på alla nätbokhandlar. Klicka på bilden för att se den på AdLibris.

Förord

Berg föder sand, föder jord.
Jorden föder träden som föder alla djuren.
Djuren föder människorna.
Människa föder människa och inget mer.

Det är ingen slumpmässig nyck att jag söker mig till skapelsemyterna. Jag har själv i mitt skönlitterära författarskap begått några. Exempelvis den ovanstående från en roman om grottboende stenåldersmänniskor för cirka 40 000 år sedan då den moderna människan, Homo sapiens sapiens (“den förnuftiga förnuftiga människan”, högmodigt döpt med denna dubblering), syns ha trängt undan neandertal på den europeiska kontinenten (Stefan Stenudd, Evigheten väntar, 1982).
        Jag minns att romanarbetet inleddes med en särskild fundering: Vad tänkte människan — om sig själv och om sin värld — innan hon fick kunskaper och traditioner, som med ökande mängd alltmer styrde hennes världsbild? Den lilla skapelseberättelsen var alltså ett försök att se med den tidens ögon och tänka med den tidens hjärna.
        Vi har en allmän bild av forntidens föreställningsvärld, som gör den till ett gytter av skrock och ritualer, trots att världen då måste ha varit så mycket lättare att överblicka. Borde inte en enkel tillvaro ha lett människor till lika enkla, överskådliga föreställningar om den?
        Vår bild av förfädernas tänkande utgår från vår uppfatt¬ning om historien som en gradvis klarnande himmel. De levde i mörker, medan vi skådar ljuset. Vi vill inte ens tillerkänna våra fjärran föregångare förmågan till abstrakt tänkande. I min roman, dock, ägnade de sig ständigt åt just det. Vem vet?
        Romanskrivandet kan knappast betraktas som en vederhäftig forskningsmetod men är ändå inte helt försumbart. Fantasins konstruktionskraft, även i världar som är oss ytterligt främmande och fördolda, är häpnadsväckande. Fast det är svårt att kartlägga vad som får fantasin att ta sig vissa vägar och formulera vissa lösningar, undrar jag om inte i denna process råder en särskild klokhet.
        Kan de gamla myterna jämställas med skönlitteratur? Förvisso där de blommar ut till storslagna sagor om gudars och hjältars äventyr. I sina kosmologier, dock, är det troligt att forntida människor själva ansåg att de ägnade sig åt analytiskt tänkande — seriösa försök att förklara världen och tillvaron. Ändå har de också i dessa resonemang brukat förnuft och fantasi i en blandning som kommer det skönlitterära författeriet nära.
        Det gör att vi på en promenad i deras fotspår kan förvänta oss skön poesi, men knappast hoppas på att utifrån detta material nå fram till säkra slutsatser om något alls. Låt oss ändå, för själva äventyrets skull, bege oss åstad.

Denna text utgår från min C-uppsats i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, som jag presenterade 1994 (Stefan Stenudd, I begynnelsen något. Tankemönster i kosmologierna, Lunds universitet 1993). Den var startskottet för mina studier av skapelsemyterna och deras tankemönster. Vid en genomläsning 25 år senare fann jag att den fortfarande står sig, såtillvida att dess svep representerar vad jag alltjämt anser vara primärt i analys av skapelsemyternas kosmologi.
        Därför valde jag att ha den gamla texten som utgångspunkt för denna bok. Jag kunde dock inte motstå en omfattande redigering, nödvändig efter alla dessa år, samt diverse tillägg som har gjort texten cirka fyra gånger längre än den där C-uppsatsen.
        Tillkomsten såväl som mina fortsatta studier av ämnet har jag de många kloka vännerna på Lunds universitets idé- och lärdomshistoria att tacka för, såväl de engagerade studiekamraterna som den alltid nyfiket skarpsynte Svante Nordin, den mytologiskt bevandrade Sten Högnäs som lämnade oss för tidigt, och i synnerhet Gunnar Broberg som med en ängels tålamod vägledde, kritiserade och framför allt inspirerade mitt arbete.

Gunnar var tämligen nytillträdd professor på institutionen när jag dök upp där 1993 för att återuppta studierna i ämnet, tio år efter ett par terminer på Stockholms universitet. Han var också min handledare när jag två år senare blev doktorand — något som skulle visa sig kräva en stor portion tålamod från hans sida.
        Själv var jag rent barnsligt förtjust i den stimulerande miljö han i allra högsta grad var grunden till, så jag kände ingen iver att gå i mål. Dessutom hade jag samtidigt inlett uppdraget som Sydsvenskans krogrecensent, vilket varade i tolv år.
        Under den tiden fick jag ur mig ett antal texter på temat skapelsemyter, av varierande kvalitet och nödtorftigt maskerade till avhandlingsavsnitt. De berikades — för att inte säga räddades — av Gunnars kunniga kommentarer. Det var också mäkta stimulerande att medverka i produktionen av institutionens tidskriftsserie Ugglan och monografiserien Minerva, båda med honom som redaktör.
        Ungefär samtidigt som jag lämnade krogkritiken glesnade min närvaro på universitetet för att helt avstanna. Jag behöll kontakten med Gunnar, sporadiskt, medan jag skrev på lite av varje.
        När den här texten förelåg i sin första version hade vi några angenäma sittningar på Lunds stadsbiblioteks café, där jag fick de tips och råd som sydde ihop texten. Han gick vänligt med på att skriva ett förord till boken, vilket var en önskan jag länge närt, men föreslog att jag först skulle lägga fram arbetet som en avhandling.
        Jag tänkte att det tåget hade väl gått för länge sedan. Vad skulle jag med en doktorstitel till när jag släpat benen efter mig så pass att jag nått pensionsåldern? Men jag kände mig också skyldig honom det efter alla år han hjälpt mig på vägen. Det gjorde han också med denna process, så gott han kunde som professor emeritus.
        Trots temat för min text — och för så mycket annat jag skrivit genom åren — hade jag ingen föraning om att det mytiska närmade sig. Tillvaron är ack så dramaturgiskt komponerad.
        Sent i april 2022 kom jag till institutionen för mitt slutseminarium. Jag skickade ett meddelande till Gunnar om att ha anlänt men fick inget svar. Dörren till hans kontorsrum var stängd, vilket bara var fallet när han inte satt där. Inte heller dök han upp i seminariesalen.
        När alla tagit plats och seminariet skulle börja fick vi veta att Gunnar under en middag kvällen innan hade satt i halsen och nu låg nedsövd på sjukhuset. Det blev ett dystert seminarium. Några dagar senare kom beskedet att han var avliden.
        Ett lika snopet som sorgligt slut på den historien. Mytologierna berättar att bara gudomar kan leva för evigt, så vi människor kan inget annat begära än ett långt och innehållsrikt liv. Det fick Gunnar Broberg, som var bara några månader ifrån att fylla 80 år och hade hunnit betyda så mycket för så många fler än mig under den tiden.
        Den tröst som står att finna förklaras av Tao te ching, den kinesiska klassikern om vägen och dygden: “Den som dör utan att glömmas får ett långt liv” (Stefan Stenudd, Tao te ching. Taoismens källa, 2012, s. 43). Jag minns Gunnar med tacksamhet och värme, långt ifrån blott för att den här boken inte hade blivit till utan honom.
        Den får klara sig utan hans förord, tyvärr. Å andra sidan känner jag mig inte längre förpliktad att ta den omväg till dess publicering som ett doktorerande skulle kräva. I stället är boken tillägnad Gunnar Brobergs minne. Något annat vore otänkbart, så avgörande som han var för både dess tillkomst och dess innehåll.
        Det är jag trygg med, då han vid vårt sista möte avslutade med att säga att jag inte skulle ändra eller lägga till något mer i texten. Jag har för mig att han sa att den duger. Det räcker mer än väl för mig.

Ändra och lägga till i texten kunde jag ändå inte motstå att göra, under den slutgiltiga redigeringen. I den processen hade jag god hjälp av David Dunér, studiekamrat när det begav sig och numera professor på institutionen. Hans perspektiv på ämnena som behandlas i denna text gladde mig med både sin klarhet och sin fantasi.

Malmö i februari 2023
Stefan Stenudd

Vem bestämmer vilka böcker som är bra?

 

Det finns trots allt en del pengar i kulturen, men det är sämre med transparensen i hur de fördelas.

Den här veckan fick jag två trista besked tätt på varandra. Författarfonden avslog min ansökan om stipendium och Kulturrådet avslog min ansökan om stöd för min senaste bok. Tufft, men inte i sig anmärkningsvärt.

Författarfonden hade fått in 1118 ansökningar och hade bara pengar till att bevilja 132 – alltså 12%. Även en spelare förstår att de oddsen inte är de bästa. Det är bara att försöka igen vid nästa ansökningstillfälle, som är till hösten.

Med Kulturrådets stöd för facklitteratur var det annorlunda. Där behandlades 89 titlar av vilka 34 bifölls, alltså 38%. Med de oddsen tycker jag ärligt talat att min bok Homo rudis och världens uppkomst borde kunna hävda sig. Bara en sådan sak som att den tog 30 år att skriva...

Pengar i retur och pengar till skänks

Författarfondens stipendier har olika belopp, där det lägsta är på 70.000 kronor och de högsta är fleråriga, från 157.500 till 312.000 per år. Kulturrådet betalar till bokförlagen, inte författarna, och bidraget har två delar – dels ett rent stöd avhängigt av sidantalet, max 70.000 kronor, och dels ett distributionsstöd på max 40.000 som är för inköp av 286 ex att spridas till svenska bibliotek. För min bok på 386 sidor skulle det innebära cirka 75.000 kronor totalt.

Det är en anmärkningsvärd skillnad mellan Författarfondens stipendier och Kulturrådets bidrag. Förstnämnda är finansierat via biblioteksersättningen, den kompensation staten betalar för att biblioteken gratis lånar ut författarnas böcker. Alltså är det pengar som författarna har rätt till i egenskap av upphovsrättsmän till sina verk. Med andra ord betalar författarna själva för sina stipendier.

Kulturrådets bidrag till bokförlagen finansieras i stället helt av skattemedel. Därför är det ingen överraskning att det skyfflas ut betydligt mer pengar den vägen. Denna utdelning till fackböcker var på totalt 2,5 miljoner kronor, men facklitteraturen har sex utdelningstillfällen per år – dessutom finns bidrag för skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur, samt seriealbum.

Det är en slående skillnad, sannerligen inte till författarnas fördel. Det visar sig också i att biblioteksersättningen är en spottstyver, drygt en krona per lån, i jämförelse med vad de får i royalty för sålda böcker som ger uppemot 40 kronor per bok, beroende på författarnas avtal med sitt förlag och utgivningsformen.

Hemliga motiveringar

På en mycket viktig punkt är dock Författarfonden och Kulturrådet lika – de ger inga som helst skäl till sina beslut. Man får bifall eller avslag, och det är allt man får veta.

Det ska vara baserat på en bedömning av kvaliteten på böckerna. Bra böcker får bidrag, är tanken. Men det finns förstås ingen objektiv mätare för sådant, vilket kulturdebattörer har påpekat när det gäller de ganska skumma politiska initiativen att skapa en svensk litteraturkanon, som har debatterats hett på sistone.

Det går inte att slå fast på ett tillförlitligt sätt vilka böcker som är bra, än mindre vilka böcker som är bättre än andra. Även proffsen på det, såsom recensenter och Svenska Akademiens ledamöter, går allt som oftast bet. Men de har i alla fall vett att motivera sina ställningstaganden.

Det gör  inte Författarfonden och Kulturrådet, fast de med sina betydande pengar att betala ut borde gå riktigt varligt fram. Det är skandal att de fattar sina beslut utan att behöva förklara dem ett dugg.

Ett sådant system är dömt att missbrukas. Det blir inte i huvudsak böckerna som avgör besluten, utan sådant som författarnas anseende, förlagens position på bokmarknaden, samt kulturella konventioner i tiden. Sådant skulle förmodligen framgå tydligt om de nödgades motivera sina beslut, men när så inte sker skyddas de från kritisk granskning. Den lyxen har varken recensenterna eller Svenska Akademien, vilket länder dem till heder.

Det borde vara självklart att beslut om stipendier och bidrag motiveras – även inom kultursektorn. Det kan ju inte vara så att besluten har fattats utan några motiveringar, så varför inte meddela dem?

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Mina oljemålningar

År 2014 började jag måla tavlor igen, med en intensitet som jag inte haft på flera decennier. Och det är underbart tillfredsställande!

På 1970-talet, när jag fyllt 20 år och lämnat gymnasiet, var det måleriet jag koncentrerade mig på. Men efter några år blev det mer och mer litteraturen som tog över. Och så har det varit, trots att jag hela tiden längtade tillbaka till måleriet - fram till 2014.

Här nedan är några av mina tavlor från dessa senare år. Klicka på dem för att se förstoringar. Betydligt fler tavlor finns på min hemsida:

Mina oljemålningar

Alla mina tavlor är till salu. Några är redan sålda. Är du intresserad av att köpa en tavla kan du gå till mitt konto på konst.se för att begrunda saken och göra en beställning:

Mina tavlor på konst.se

Adjö TV, äntligen!

TV-tittandet dalar drastiskt. Det gick att förutse så snart internet var kapabelt att leverera levande bilder. Och det är efterlängtat. TV har sedan länge bevisat sig förtjäna inget annat än utdöende.

Jag föddes ett par år innan svensk TV begynte och såg det mesta av framväxten, som var en rätt beklämmande historia – långt efter hur det såg ut i andra länder. Det berodde på den statliga kontrollen och monopolet, eftersom överheten var livrädd för hur allmänheten skulle förvridas om inte TV-sändningarna hölls i de stramaste av tyglar.

Så svensk TV är från början byggd på ett folkförakt, som den sedan har hållit fast vid. Detta parat med en rent löjlig nepotism, för att inte med Harry Schein säga incest. Kompisar och släktingar barrikaderade sig på televisionen och höll sig fast med näbbar och klor. Kvaliteten blev därefter, förnyelsen extremt långsam och motvillig.

Det var ruttet redan från början. Programmakarna odlade en ogenerad elitism och talade föraktfullt om vad ”Bosse i Bandhagen” ville ha och kunde ta till sig.

Jag minns min upprepade vrede över den där arrogansen TV-folk visade. Som om tittarsiffrorna berodde på deras kvaliteter och inte på den totala bristen på alternativ. Som om de vore märkvärdigare än alla sina tittare sammantaget. Maken till svullna självbilder! TV handlade framför allt om att glorifiera dess producenter – och ringakta dess tittare.

Så mycket bättre blev det inte när kommersiella TV-kanaler trängde sig på. De delade samma grundsyn – att allmänheten är dumbommar och ska serveras därefter. Enda skillnaden var att kommersiella kanaler inte brydde sig om den fisförnäma uppfostran av populasen som SVT gärna tog som en av sina uppgifter.

TV4 var riktigt töntiga. De köpte helt enkelt över några gamla gubbar från SVT och trodde därmed att de hade en flygande start för en kompetent TV-kanal. I själva verket hade de bara gjort varje nyskapande omöjligt. TV4 blev en repris på den gamla statliga kanalen och inte ett dugg mer.

TV3 och de övriga kommersiella kanalerna (inte sällan med samma ägare) koncentrerade sig ogenerat på att göra TV för en publik just så dum som de älskade att föreställa sig allmänheten. Mest blev det fråga om billigt inköpta föråldrade amerikanska komediserier i ideliga och eviga repriser.

Varken SVT eller de kommersiella kanalerna gjorde sig någon ansträngning att lyfta ur sina fördomar och försöka ta reda på vad allmänheten egentligen ville se i rutan. Vi tvångsgöddes med nonsens, somligt plaskbanalt och annat förnumstigt – men allt var nonsens.

När så internet kom och förmådde leverera till och med rörliga bilder, då var TV:s öde beseglat. Nu kunde vi välja – inte bara mellan diverse identiska kanaler, utan helt annat material, som vi dessutom interaktivt kunde medverka till att utveckla.

Just det där med interaktivitet är vad TV-folk i alla tider har avskytt allra mest. Tittarna skulle sitta stilla i sina soffor och ta emot, inget annat. Som om det vore det enda vi dög till. Därom ville ingen TV-producent bli motbevisad – så man får anta att de alltjämt vägrar att kolla in t.ex. YouTube, om det inte är för att stjäla idéer därifrån och låtsas att det är deras egna.

Varför inte? Så gör ju skivbolagen.

Internet styrs inte av TV-producenterna eller andra mediemakthavare. Därför visar det allmänhetens verkliga intressen – deras brokighet och mångfald, deras höga och låga, men framför allt deras törst efter helt egna val. De som trodde sig veta vad vi vill ha visade sig ha fel, så de svär över internet. Vi andra kan äntligen andas ut. Och stänga av TV-apparaterna.

I stället, varför inte göra detta besök på YouTube, precis när du vill:

Här och här skriver DN om TV-tittarstatistikens nedgång.

Ny musik på gammalt vis

I lördags var jag på dataspelskonsert, ett festligt samtidskoncept med film- och spelexperten Orvar Säfström vid spakarna. Mest slående är att den ultramoderna spelvärlden har musikideal som framför allt är arkaiserande.

Orvar Säfström

Evenemanget är passande döpt till Joystick, denna gång mer specifikt Joystick 5.0, eftersom det är femte versionen och året för denna turnerande uppsättning. Musik från diverse dataspel framförs av symfoniorkester. Populär- och finkultur i ystert möte.

Här var det Malmö symfoniorkester som spelade i stadens konserthus, med förträfflig akustik. Redan där är man hemma: att få lyssna på mästerligt konstruerade och spelade instrument helt analogt – direkt från resonanskropp till öra – är i sig ren erotik. Blott efter en tid vaknar kräsenheten för kompositionerna.

Och dessa var märkligt traditionella. Age of Conan, Tomb Raider, Halo 4 och andra dataspel har musiksatts med tydlig lojalitet till klassiska kompositörer à la Mozart och Strauss. Sammalunda gäller förstås John Williams musiksättning av filmen Star Wars, som är det moderna paradigm spelmusiken verkar inom. Den mest sentida (men inte precis mest avantgardistiska) kompositör vars inflytande skymtade tydligt i verken var Leonard Bernstein.

Sistnämnda var särdeles sant för de två spelmusikstycken av Jason Graves som framfördes – ett av dem med honom som dirigent, eftersom han var på plats i Malmö konserthus. Jag skulle kunna slå vad om att det som en gång i barndomen väckte drömmen att bli kompositör var West Side Story.

Fullt begripligt i så fall. Den musiken satte även tidiga spår i mig, genom skivan med filmmusiken som mamma ofta spelade på resegrammofonen i bakelit. Min musiklärarinna i fjärde klass på Maltesholmsskolan i Hässelby Strand var en skolad operasångerska som tog oss på lika fascinerande som krävande resor i musikens värld. Hon spelade West Side Story för oss – men Broadwayuppsättningens inspelning. När det gick upp för henne att jag hade filmskivan insisterade hon på att jag skulle ta med den så att vi kunde jämföra. Vi var överens om att teaterversionen var den överlägsna.

Nå, det var en avvikning. Jason Graves förhöll sig lika lekfullt som kärleksfullt till inflytandet från Bernstein. Därutöver var hans musik såsom övriga stycken under konserten förvånande trogna ett städat klassiskt musikideal. Mer Tjajkovskij än Stravinskij, om man säger så. Experimentell konstmusik lyste med sin frånvaro, likaså blues, jazz och rock.

Det kanske är något amerikanskt, ungefär som att de på den sidan Atlanten har svårt att ta till sig modernare konst än impressionismen – i alla fall i de breda lagren och de högtidliga sammanhangen.

Inom detta paradigm, dock, fyllde Malmö symfoniorkester – frejdigt och mustigt dirigerad av Charles Hazlewood – bägarna till bredden. Det var rikt och mäktigt, nyanserat och klangdjupt, allt vad en fullödig symfoniorkester mäktar. Dessutom i några av styckena gedigen sång av sopranen Sabina Zweiacker, som hade den sällsynta förmågan att obekymrat och smakfullt glida mellan pop- och operaröst.

Starkast intryck gjorde andra stycket, Uncharted Trilogy av Greg Edmondson, som framfördes ytterligt dämpat, likt en viskning, rakt igenom. Det stegrade den dramatiska effekten enligt principen ”less is more”.

Orvar Säfström var en ledig konferencier som närmast konverserade publiken om numren mellan dem. En stor del av åskådarna var uppenbart ungefär lika bevandrade i denna subkultur som han. Det smälte ihop till en frejdig stämning, som ibland tog ensemblen med häpnad.

Utanför konsertsalen var det en del utställningar på temat dataspel, samt ett antal uppkopplade datorer för besökarna att spela på. Det gjordes i hög grad, såväl före som efter konserten. Kanske några även gjorde det under konserten, vilket är hur det kan gå när samma frestelse dyker upp i två gestalter.

Man kan inte annat än älska när populärkultur släpps in i finrummen. Det måste till. Jag slår vad om att varken Mozart eller någon av hans kollegor från förr spinner i sina gravar. När de skapade sin musik var den i högsta grad populärkultur, om än framförd oftare i slott än i koja. Idag skulle Mozart ha kastat sig över uppgiften att musiksätta Tomb Raider.

Läs även andra bloggares åsikter om joystick 5.0, orvar säfström, dataspel, musik, malmö symfoniorkester. Intressant?

Många är värda åtta miljoner – men ingen vd

SAS vd har åtta miljoner kronor i årslön. Då är den ändå sänkt med 20% på grund av flygbolagets kris. Bara några månader efter sänkningen talas det om att höja den igen (DN). Han är värd varken åtta eller tio miljoner. Det är ingen vd.

Det är särskilt tydligt i SAS, som gått från kris till djupare kris de senaste åren, fast de betalat sin företagsledning så rundhänt. Det finns inget samband mellan höga vd-löner och företagsframgångar. Snarare det motsatta, eftersom extremt uppskruvade löner och bonusar tuggar kraftigt på företagens inkomster.

Det finns inte ens någon som helst garanti för att dessa groteska löner och bonusar säkrar att företagen får de bästa krafterna i sina ledningar. Deras skenande ersättningar har blivit norm, så de gynnar lika mycket de många inkompetenta krafter som sätts att styra företagen. Idag är det svårt att hitta en vd som inte först och främst anstränger sig för att öka sin egen inkomst in absurdum, vad det än kostar företaget.

Det finns folk som är värda fantastiska ersättningar, men de sitter inte i företagens ledningar. De skapar vinster i stället för att tära på dem. Dit hör företagsledare som grundat egna företag och lett dem från ingenting till gigantiska framgångar – såsom Steve Jobs på Apple och Bill Gates på Microsoft, Ingvar Kamprad på IKEA (vad man än anser om honom), och så vidare. De förtjänar (och erhåller) ännu större ersättningar, mestadels helt enkelt genom deras andelar av den vinst de själva åstadkommit.

Det finns andra som är värda åtta miljoner om året och mer än så. Tänk bara på Zlatan. Han levererar och det leder bland mycket annat till stort klirr i alla möjliga kassor. Förmodligen får han bara en spottstyver av vad han är värd, fast han samlar miljonerna på hög. En annan svensk som verkligen själv varit instrumentell i sina och andras digra inkomster är Per Gessle, vars skivor sålts i mängder, för att inte tala om konsertbiljetter och alla möjliga royalites.

Det är faktiskt inom kulturen det är lättast att hitta människor tveklöst förtjänta av sina inkomster – oavsett hur stora de är, eftersom dessa bara kommer sig av den omsättning de själva genererar med populariteten hos sitt artisteri. Madonna, Lady Gaga, till och med den där spelevinkern Justin Bieber – de är själva anledningen till sina framgångar och utan dem skulle dessa inkomster försvinna.

Sammalunda med författare som J. K. Rowling, vars Harry Potter har sålt vidunderligt mer än något bokförlag skulle förmå att föreställa sig ens i sin våtaste dröm. Och filmerna på det. Vilket leder oss in på skådespelarskrået, där det finns många som i högsta grad genom sin medverkan bidrar till kassasuccéerna. Daniel Radcliffe hör säkert dit. Det gör onekligen även t.ex. Brad Pitt och hans actionpackade sambo Angelina Jolie. Deras gager må vara astronomiska, men oftast betalar de sig ändå med råge i filmintäkter.

Varför ringa framgångsrika företagsledningar roffar åt sig så orimliga andelar av företagens intäkter beror inte alls på någon rätt därtill. Det beror bara på att de kan. De tjänar varandra i styrelser och ledningar i en stigande spiral av ersättningar, eftersom de är satta att hålla i kassorna. De styr över pengarna och kan därför roffa åt sig oförskämt stora portioner av dem – med stöd av varandra i ett nätverk av kumpaner som kliar varandras ryggar.

Jag har svårt att se dem som annat än rövare.

Låt dem pröva att sparka boll i en fotbollsmatch eller spela in en poplåt eller svinga en trollstav i en Harry Potterfilm – eller för den delen ratta en Boeing 737 från Arlanda till Heathrow. Sedan kan det vara dags för löneförhandling.

Läs även andra bloggares åsikter om SAS, ekonomi, vd-löner, bonusar. Intressant?

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Författarförbund, Författarförbundet, litteratur, klassamhället, kultur. Intressant?

Kotteriet klantar sig

Svenska Akademien får kritik för misstankar om jäv i samband med årets litteraturpris till Mo Yan. Akademiens reaktioner skvallrar om en nonchalans för problemet som är än mer alarmerande än jävet i fråga. Det är inte så lite påveämbetet över dem.

Mo Yan har översatts av Göran Malmqvist, som är ledamot i Akademien och dessutom som aktad sinolog spelat en synnerligen stor roll i att Mo Yan fick årets litteraturpris. Det låter onekligen som något av en jävsituation. Men det medger varken han eller Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Båda argumenterar lika raljerande som haltande.

Göran Malmqvist skickade följande meddelande till flera svenska mediechefer när SVT gjorde ett reportage om saken:

”SVTs kulturredaktion har tydligen snubblat i mörkret när de gick ut för att leta efter jävsföreträdare. Hälsa dem från mig när ni träffas vid morgonkaffet att de bör skaffa sig bättre glasögon eller kraftigare ficklampor när de ger sig ut nästa gång. Med töntar som Martin Jönsson i SvD, Per Svensson i Sydsvenskan och Anton vad-han-nu-heter i SVTs kulturrredaktion har vi väl fått den kulturövervakning som vi förtjänar vid denna ankdamm.”

Det är rena goddag yxskaft. Inget enda argument. Man kan lika gärna säga om hans slutrad att vi fått den Akademi vi förtjänar i ankdammen. Och så skryter han med att inte veta vad Anton heter i efternamn, som om han talade om en andra klassens medborgare. Malmqvist blottar inget annat än sin egen sociopatiska samhälls- och kultursyn.

Den känner jag till sedan förr, eftersom jag också har drabbats av den: Tigas ihjäl.

Peter Englund är inte bättre. Han säger på sin blogg att Svenska Akademien betalat Göran Malmqvist för att översätta verk av Mo Yen, men om översättningarna publiceras av något förlag ”har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga”.

Inte konstigt, om han redan fått betalt för dem – men den intressanta frågan är om Malmqvist tänkte ge bort sina översättningar innan skvalpet i ankdammen började.

Märkligt att båda akademiledamöterna vägrar att se problemet – i synnerhet som det dök upp med diverse underliga turer redan år 2000 när Gao Xingjian (också översatt av Göran Malmqvist) fick Nobels litteraturpris.

Svenska Akademien är ett litet kotteri där man oljar in varandra med försäkringar om ömsesidig förträfflighet, som om det där gänget som väljer sina egna medlemmar skulle representera någon övermänsklig elit. Det enda de är säkert bevis på är hur fel det blir när demokratin sätts ur spel, i synnerhet när den ersätts med inbillad elitism.

Orsaken till att jäv bedöms med största allvar inom juridik och politik är just att en beslutande församling som är så liten att ett kamratskap uppstår har ytterst svårt att frångå detta när det krävs att objektiva beslut fattas. Den soppan sitter Svenska Akademien i och när de inte ens vill kännas vid problemet vet vi att de inte försöker. Då går det som det går.

Peter Englund är ännu roligare när han försöker förklara bort misstankarna om att litteraturpristagarens namn läckte ut i förväg. Ebba Witt-Brattström hade veckan före tillkännagivandet till DN sagt att hon visste vem litteraturpristagaren var, vilket är graverande då Akademiledamoten Horace Engdahl är hennes make. Detta avfärdar Peter Englund i sin blogg med att han talat med henne:

”Och hon sade då att 'Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret.'”

Man måste vara djupt insyltad i kotteriet för att svälja en sådan förklaring. De lever allt i ett dockhus, den där så kallade kultureliten.

I pressen: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Akademien, Peter Englund, Göran Malmqvist, jäv, Nobelpriset, litteratur, Mo Yan. Intressant?

Kulturkrock på konsert

Jag såg det danska bandet Our Broken Garden uppträda på Malmöfestivalen. Jag fann deras konsert fängslande, men som synes på fotot ovan var det olika med den saken.

Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).

Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?

Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.

Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.

Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.

Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.

Läs även andra bloggares åsikter om Our Broken Garden, musik, Malmöfestivalen, litteratur. Intressant?

Pengar för Sverige ur tiden

Vi ska få nya sedlar. De har valts av Riksbanken efter en tävling med det mesta bestämt på förhand. Väldigt opportunistiskt och historielöst. Som om allt före 1900-talet vore värdelöst.

Bilden ovan visar den vinnande sviten, av Göran Östlund, men övriga tävlingsbidrag är minst sagt snarlika. De finns här.

Likheten beror på att Riksbanken från början bestämt vilka motiv som skulle vara med, även på vilka valörer:
20 kronor – Astrid Lindgren och Småland
50 kronor – Evert Taube och Bohuslän
100 kronor – Greta Garbo och Stockholm
200 kronor – Ingmar Bergman och Gotland (ny valör)
500 kronor – Birgit Nilsson och Skåne
1000 kronor – Dag Hammarskjöld och Lappland

Idel 1900-talspersoner. Idel konstnärer (förutom Hammarskjöld, om än han skrev några böcker). Dessutom allihop brett folkligt bekanta, även namnkunniga utomlands. Dessutom hälften män och hälften kvinnor, till och med varannan i valörerna. Riksbanken har ansträngt sig för att vara så politiskt korrekt det bara går.

Att det blev Dag Hammarskjöld i stället för en sjätte yrkeskonstnär beror antingen på att de inte kom på någon som uppfyllde kriterierna (de finns här) eller på att pamparna i Riksbanken inte kunde tänka sig en gycklare på den högsta valören. Makthavare plägar anse att Hammarskjöld är själva sinnebilden för en upphöjd makthavare, som genom sina förtjänster i deras ögon berättigar makten.

Riksbankens syn på 1900-talet är även den rätt enahanda. Den enda av de sex utvalda som hör hemma i seklets första hälft är Greta Garbo. De ville kanske inte ha två Bergman, för annars vore Ingrid ett val som stämde bättre in på deras tema.

Riksbanken vill hylla kulturen men visar sig tämligen ytligt bekant med den. De har fastnat vid de namn som automatiskt kommer för de flesta svenskar just idag – innan de har tänkt efter lite.

Jag tycker att det hade varit roligare med en djupdykning i 1900-talet, som nådde ner ända till dess begynnelse. Egentligen vore det mest passande för den svenska valutan att visa ett svep genom seklerna. De valda motiven är sammantaget så populistiska och räddhågsna att de blir en missvisande bild av den svenska kulturen – får jag innerligt hoppas.

Nå, jag kan i alla fall glatt konstatera att av tävlingsbidragen var Göran Östlunds de ojämförligt elegantaste, som dessutom mest ser ut som pengar – som de plägar se ut idag.

DN skriver om de nya sedlarna här, här och här. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om sedlar, riksbanken, kulturresa, 1900-talet. Intressant?

Tårta på tårta på tårta

Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?

Alla karaktärer är karikatyrer

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?

Betongförortens magi

Ikaros över Brandbergen gavs ut 1987. Vad jag vet var det första gången livet i en betongförort skildrades i en roman. Nu finns boken i en ny upplaga. Jag tänkte att det kunde behövas, eftersom betongförorterna finns kvar.

Jag hade jobbat med boken sedan 1983, närmare bestämt den 5 november det året. Sällan är mina romaners startskott så tidsbestämda, men det har att göra med hur den här romanen tog form – och hur jag uppfattar betongförortens väsen.

Varde förort!

Själv hör jag till den första generationen att växa upp i det så kallade miljonprogrammets höghusområden, som uppstod ur ängar och skogsmarker runt städerna likt bibelns gud skapade världen med befallningen ”Varde!” Ena dagen lantlig frid, nästa dag en klase av betongkolosser som fylldes med folk från när och fjärran.

Jag flyttade under barndomen allt längre ut, mot allt nyare Stockholmsförorter: Blackeberg, sedan Hässelby Strand, sedan Söderhöjden i Jakobsberg 1965, när området inte ens var helt färdigställt och balkongerna ännu saknade räcken. Då var jag elva år och hade många drömmar om att flyga, kanske som en besvärjelse mot balkongens skrämmande frestelse. Vi bodde på sjunde våningen.

Brandbergens inre lyster

I slutet på 1970-talet hamnade jag i Brandbergen, som vid den tiden var något av en arketyp för allt som sades vara hemskt med betongförorter. Dess arkitekt föreslog i en debattbok att hela området skulle sprängas bort.

Jag störde mig på ensidigheten i medias skildring av dessa förorter: grått, kallt, hopplöst. Men det var bara ytan. Så snart dessa snabba byggen befolkades fylldes de av liv. Ett liv som måste glöda för att stå emot ytans ogästvänlighet.

Hexagram 22 från I Ching.

Jag fann en talande symbol för denna paradox i ett hexagram från I Ching, den gamla kinesiska spådomsboken. Det var nummer 22 av bokens 64 hexagram, kallat pi, som består av begreppen brand och berg. Boken berättar att det symboliserar en hård och karg yta, som inom sig döljer lyster och skönhet. Vi använde hexagrammet som symbol för Brandbergens Aikidoklubb.

Sådan är betongförorten. Arkitekturen må vara skoningslös och kall, men människor blåser liv i den. Eftersom det är en kamp blir livet där särdeles intensivt och verkligheten får drömska motbilder. Utmaningen frammanar magi.

Det ville jag skildra i romanform. Livet i förorten, under betongens missvisande yta.

Hotet från stjärnhimlen

Ämnet krävde sin egen metafysiska infallsvinkel. Den uppenbarade sig ur astrologin, som jag av en slump börjat studera på 1970-talet och skrivit ett par böcker om. I november 1983 skulle Pluto, den yttersta av planeterna, komma in i Skorpionen, det stjärntecken den sägs härska över.

Det händer bara en gång per cirka 250 år och eftersom Pluto inte upptäcktes förrän 1930 var det första gången någonsin vi visste om det. Pluto står för metamorfos och katastrof, vilket Skorpionens tecken också liksom hotar med – under ytan. Dramatik var att förvänta.

Roboten Pershing II.

Dramatik kom. Mest alarmerande var hotet om ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet, på grund av att Pershing-robotar skulle placeras ut i Europa och därmed göra det möjligt att bomba Moskva på bara några minuter. Nato hade en övning som simulerade detta, samma vecka som Pluto gick in i Skorpionen, och i Moskva trodde de att kriget var omedelbart förestående. Här skriver Peter Englund om den krisen.

Men Skorpionen är hotet, inte verkställandet. Så det förblev en skräck men stannade under ytan. Inga eruptioner, inte förrän Sovjetunionens sammanfall flera år senare.

Nå, astrologiskt var tidpunkten ändå utmärkt laddad för en skildring av betongförortens magiska undertoner. Det var dessutom i en period då så gott som samtliga solsystemets planeter befann sig inom två stjärntecken, Skorpionen och Skytten, vilket är ytterst sällsynt. Skorpionen är hotet och Skytten är utbrottet. Alla födda i den perioden har enligt astrologin denna krutdurk i sina liv, om än uttryckt på många olika sätt.

Plutos inträde i Skorpionen skedde exakt den 5 november 1983, klockan 22:16 svensk tid. Jag beslöt att med detta ögonblick som utgångspunkt beskriva ett antal scener och händelser i Brandbergen, som skulle förmedla vad jag ville berätta om förortslivets inre natur. Boken skulle heta Novembernatt i Brandbergen och vara en kavalkad av dess vardagslivs märkligheter. Ungefär som en novellsamling, löst sammanknuten till en roman.

Flygturen som inte tog slut

Den första historien jag gav mig på var idén om en grabb som lärde sig flyga – snarare sväva – genom fantasins andliga kraft. Han skulle falla från sitt fönster på sjunde våningen men i ett så drömskt tillstånd att han bara sakta sjönk till marken och landade oskadd. En dröm jag närt sedan flytten till Söderhöjden nästan tjugo år tidigare.

Romaner lever dock sitt eget liv, så snart de har tagit sin början. Berättelsen om ynglingen som lärde sig flyga svällde och svällde. Det blev alltmer uppenbart att den räckte som roman – och som skildring av betongförortens inneboende magi.

Det innebar också att jag kunde avfärda den fantasilösa novembernattstiteln. Boken fick i stället heta Ikaros över Brandbergen – vad annars? Dess huvudperson var onekligen en modern Ikaros – det ungdomliga övermodet som trotsar faran för att nå den stora upplevelsen. Det är så mänskligt, underskönt mänskligt.

Förortshoroskop

Här är hela horoskopet för det ödesmättade ögonblicket när Pluto gick in i Skorpionen, sett från Brandbergen (ett horoskop är inte komplett utan en fastställd plats):

Det är märkligt på flera sätt, till exempel att alla planetpunkter befinner sig under horisonten, i det fördolda. Det är den privata sfären – speciellt umgänge och hem, tredje och fjärde huset, där de flesta planeterna har samlats. Återigen en utmärkt bild av betongförorten, vars fasader skymmer det rika innehållet av mänskligt samkväm.

Förvånande färdig

När jag tidigare detta år bestämde mig för en nyutgivning av boken våndades jag inför den redigering jag aldrig kan motstå att göra. För en tidigare roman, stenåldersskildringen Den siste, visade det sig vara ett mödosamt och frustrerande arbete. Ju kladdigare mitt korrektur blev, desto mer tveksam blev jag inför företaget – ända till slutminuterna.

Men Ikaros över Brandbergen var en helt annan historia. Jag lusläste sida efter sida och fann blott småsaker här och där att fixa. En sådan skillnad mot de tidigare tre romanerna! Den mest radikala ändringen blev omslagets utformning – och även där gör förlagan sig påmind.

Bilden på Ikaros är faktiskt min egen, från en väggmålning vi gjorde i Brandbergens centrum i början på 1980-talet. Den knaggliga bruna bakgrunden är den yta som varje höghus i Brandbergen hade.

Så här är boken igen, återfödd till en värld där mycket har förändrats radikalt och till synes för gott – men inte de miljöer som romanen skildrar.

Här finns den för beställning från internetbokhandlarna AdLibris, Bokus och Bokia. Mer om romanen och utdrag ur den finns på Arriba.

PS

Jag må ha varit den första att skildra betongförorten så att säga metafysiskt i en roman, men inte den sista. Jag känner mig väldigt bekant med den angreppsvinkel som John Ajvide Lindqvist tillämpade i Låt den rätte komma in. Han är yngre än jag men skildrar en äldre förort: Blackeberg. Där har jag också bott, om än i så unga år att det inte är mycket jag minns därifrån.

Johns vampyrhistoria är skräckfylld men också en förortsskildring med både värme och närhet. Förmodligen fann också han att det vore omöjligt utan att använda sig av det absurda.

Läs även andra bloggares åsikter om brandbergen, förort, betongförort, ikaros, astrologi, pershing. Intressant?

Tiden går på TV

Ibland blir man golvad av minnenas anstormning, den flod av dagar som flödar bakom en medan man traskar mot framtiden. Det kommer oförhappandes, en överraskningsattack bakifrån. Senast jag fick den smällen var via TV-testbilden som syns ovan. Man kan inte välja vad som väcker nostalgin.

Den här testbilden var vad SVT (fordom kallat Sveriges Radio eftersom det i TV:s barndom fortfarande var radio som var huvudsaken) visade under de många och långa stunder inga program visades på den enda kanalen, svartvit och rar i sin nybörjartafflighet.

Televisionen var på den tiden – vi pratar sent 1950-tal och tidigt 1960-tal – en statlig angelägenhet och staten hade under den epoken ingen som helst brådska. Vi lydiga svenskar hade ingen aning om vad vi gick miste om.

I den stora vida världen tog televisionen sjumilasprång, medan vi fick hålla tillgodo med några timmar per kväll av välartade herrar och damer som talade om för oss vad vi borde vara nöjda med – vilket var dem, förstås, och deras tafatta lek med mediet. En liten skara kamrater som råkade vara först och råkade vara kompis med varann.

Ändå fick vi oss en del små pärlor till livs. Jag minns skäggen, en bunt finurliga herrar med en humor som inte var särskilt anständig, och en minst lika finurlig Ulf Thorén med räven som raskade över isen. Och så Disneys julshow, förstås, innan pedagogisk och politiskt korrekt ängslighet censurerade Kalle Anka och de andra djuren med kläder blott från midjan och upp – men å andra sidan helt befriade från genitalier.

Det var ett nutida TV-program med kavalkader över mediets svenska barndom som använde denna testbild som ett slags vinjett. Den skapade en omedelbar känslomässig reaktion i mig. Jag blev plötsligt varse alla år som gått – vart tog de vägen? Det blev i ett huj uppenbart för mig hur länge jag har levat. Som om ett långt måttband plötsligt lindades upp framför mig.

Tid är ett mysterium. Vanligtvis bekymrar man sig inte om den, är knappt ens medveten om den. Livet levs i nuet. Men så kommer en doft, ett ljud eller en bild som kastar dig tillbaka genom decennierna och mäter upp avståndet mellan förr och nu. En vidunderlig sträcka.

Det är inte sceneriet jag beskådat under mitt färdande genom den som kommer för mig, utan alla känslor som då och då på vägen har väckts, virvlat, brunnit och sakteliga tynat. Jag känner att jag har levat.

Vad förnuftet än predikar är det känslorna som fyller livet, likt rödvin fyller glaset när kyparen är beredvillig, likt ogräs fyller trädgården när man har viktigare saker för sig. Det är uppenbart närhelst man får en glimt av vad man har bakom sig.

Vi lever inte för minnena men det är de som uppfyller oss. Känslornas kavalkader blåser upp en ballong, som ändå gör de mest banala ting till väckarklockor. Allt stort och makalöst man varit med om är ett töcken, men pausbilden från barndomens TV är knivskarp, mer så än TV-bilden i själva verket var på den tiden.

Här är en till trigger, för er som råkade vara med då. Denna gång en testbild, vilket är en helt annan sak men ändå samma, samma. Ungefär lika gammal. Känner ni årens hastiga flykt?

Läs även andra bloggares åsikter om TV, pausbild, testbild, minne, tid. Intressant?