lördag 27 oktober 2012

Kolmården slingrar sig

Jag undrade vad som hänt efter dödsolyckan i Kolmården i juni, där en djurskötare dödades av vargarna, så jag gjorde en sökning på nätet. Polisutredningen verkar fortfarande pågå men djurparken har gjort sin egen Olycksrapport, enligt vilken de är hur oskyldiga som helst. Jaså?

Det är inte så lite av Tage Danielssons vers om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den var så osannolik så den har helt enkelt inte hänt. Samma tongångar redovisar Kolmårdens ledning i sin så kallade Olycksrapport från den 28 september, som egentligen bara är ett eget försvarstal.

De vill inte ens konstatera att djurvårdaren verkligen dödades av vargarna. I stället skriver de att det är ”mycket som tyder på att vargarna vållat hennes död”. Och vad skulle tyda på att det inte var så?

Texten på sex sidor är annars till övervägande del rena reklamskriften, där den egna verksamheten lovprisas på alla möjliga sätt. Någon särskilt detaljerad rapport över olyckan är det inte alls, den nämns snarast i förbifarten – mellan alla floskler om Kolmårdens välsignelser. Det enda de kommer fram till om olyckan är att medarbetare fann djurvårdaren död och ”vad som utlöste olyckan är fortfarande oklart”.

De medger dock, i motsats till tidigare påståenden, att incidenter förekommit innan dess. De nämner en från maj 2011, som de avfärdar med orden ”utan direkt attack och utan att personskada uppkom”. Men Aftonbladet vaknade till och kollade saken närmare. Det visade sig vara en synnerligen alarmerande situation där en djurvårdare fick svinga en spade till försvar och kände sig ytterst hotad av flera vargar. Det tog 40 minuter innan vårdaren lyckades lämna inhägnaden. Inte heller då kom någon till undsättning, så man undrar vilken beredskap de brydde sig om att ha.

Rapportens senkomna beskrivning i förbifarten av incidenten ger knappast en rättvisande bild av den. De försöker blott ursäkta att händelsen så gott som ignorerades och undanhölls pressen vid dödsfallet, då Kolmårdens ledning i stället hävdade att inga incidenter förekommit tidigare. De gör bort sig i slag på slag. Man får hoppas att polisutredningen går till botten med det uppenbart bristande säkerhetstänkandet på djurparken.

Ändå har de mage att på sin hemsida i ett uttalande den 1 oktober skryta med de säkerhetsföreskrifter de nu har infört och påstå att ”för oss går säkerheten först”. Nu, ja. Det är så dags.

Jag bloggade även om olyckan på Kolmården när den hände. Det blogginlägget är här: Allt kan hända.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 25 oktober 2012

DN fabulerar och fantiserar

Så var det dags för DN att göra en Aftonbladet. Nätupplagan har fått artiklar märkta DN Plus, som man måste betala för att se. Inte många ännu, men det lär snart bli fler. Jag är säker på att det går åt fanders för DN om de målar in sig i det hörnet.

DN kallar sin betallösning för digitala paketet. På dess reklamsida (se bilden ovan) är det fyra animerade standardtyper som var och en via en jönsig reklamtext har sin poäng med att teckna upp sig för servicen. Det är en så slätstruken grupp av såväl gestalter som klyschor att jag undrar om inte DN skulle börja med att byta reklambyrå – eller har de en så grådaskig syn på sina läsare?

Dessutom har de mage att påstå att servicen kostar ”från endast 29 kronor i månaden”, men när man klickar på beställ är det 199 kronor per månad som gäller – om än de som redan prenumererar på papperstidningen får en månad gratis, vilket är en piss i Nilen. Vad då 29 kronor? Det är rent ljug.


Det är inte särskilt realistiskt. Det är desperat. Tidningarnas upplagesiffror dalar drastiskt, hur de än försöker dölja det med diverse manipulationer av statistik och med gratisexemplar. De vill ha Internets extremt låga distributionskostnad och omfattning, men de vill inte anpassa sina prisnivåer. Det går inte ihop.

Om detta är vad de har att komma med är de snart historia. Och med den envetna dumhet de härmed visar upp är det lika så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 19 oktober 2012

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

torsdag 18 oktober 2012

Kotteriet klantar sig

Svenska Akademien får kritik för misstankar om jäv i samband med årets litteraturpris till Mo Yan. Akademiens reaktioner skvallrar om en nonchalans för problemet som är än mer alarmerande än jävet i fråga. Det är inte så lite påveämbetet över dem.

Mo Yan har översatts av Göran Malmqvist, som är ledamot i Akademien och dessutom som aktad sinolog spelat en synnerligen stor roll i att Mo Yan fick årets litteraturpris. Det låter onekligen som något av en jävsituation. Men det medger varken han eller Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Båda argumenterar lika raljerande som haltande.

Göran Malmqvist skickade följande meddelande till flera svenska mediechefer när SVT gjorde ett reportage om saken:

”SVTs kulturredaktion har tydligen snubblat i mörkret när de gick ut för att leta efter jävsföreträdare. Hälsa dem från mig när ni träffas vid morgonkaffet att de bör skaffa sig bättre glasögon eller kraftigare ficklampor när de ger sig ut nästa gång. Med töntar som Martin Jönsson i SvD, Per Svensson i Sydsvenskan och Anton vad-han-nu-heter i SVTs kulturrredaktion har vi väl fått den kulturövervakning som vi förtjänar vid denna ankdamm.”

Det är rena goddag yxskaft. Inget enda argument. Man kan lika gärna säga om hans slutrad att vi fått den Akademi vi förtjänar i ankdammen. Och så skryter han med att inte veta vad Anton heter i efternamn, som om han talade om en andra klassens medborgare. Malmqvist blottar inget annat än sin egen sociopatiska samhälls- och kultursyn.

Den känner jag till sedan förr, eftersom jag också har drabbats av den: Tigas ihjäl.

Peter Englund är inte bättre. Han säger på sin blogg att Svenska Akademien betalat Göran Malmqvist för att översätta verk av Mo Yen, men om översättningarna publiceras av något förlag ”har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga”.

Inte konstigt, om han redan fått betalt för dem – men den intressanta frågan är om Malmqvist tänkte ge bort sina översättningar innan skvalpet i ankdammen började.

Märkligt att båda akademiledamöterna vägrar att se problemet – i synnerhet som det dök upp med diverse underliga turer redan år 2000 när Gao Xingjian (också översatt av Göran Malmqvist) fick Nobels litteraturpris.

Svenska Akademien är ett litet kotteri där man oljar in varandra med försäkringar om ömsesidig förträfflighet, som om det där gänget som väljer sina egna medlemmar skulle representera någon övermänsklig elit. Det enda de är säkert bevis på är hur fel det blir när demokratin sätts ur spel, i synnerhet när den ersätts med inbillad elitism.

Orsaken till att jäv bedöms med största allvar inom juridik och politik är just att en beslutande församling som är så liten att ett kamratskap uppstår har ytterst svårt att frångå detta när det krävs att objektiva beslut fattas. Den soppan sitter Svenska Akademien i och när de inte ens vill kännas vid problemet vet vi att de inte försöker. Då går det som det går.

Peter Englund är ännu roligare när han försöker förklara bort misstankarna om att litteraturpristagarens namn läckte ut i förväg. Ebba Witt-Brattström hade veckan före tillkännagivandet till DN sagt att hon visste vem litteraturpristagaren var, vilket är graverande då Akademiledamoten Horace Engdahl är hennes make. Detta avfärdar Peter Englund i sin blogg med att han talat med henne:

”Och hon sade då att 'Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret.'”

Man måste vara djupt insyltad i kotteriet för att svälja en sådan förklaring. De lever allt i ett dockhus, den där så kallade kultureliten.

I pressen: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?

fredag 5 oktober 2012

Konstfärdig och gladlynt sushi

Malmö har en sushirestaurang som utmärker sig: Saiko på St. Knuts väg 7. Där möts skarpa insikter om det japanska köket och skojfrisk västerländsk innovation. Festligt för både öga och tunga.

Trots att jag känt till Saiko länge och hört mycket gott om stället, dröjde det till denna sommar innan jag äntligen kom dit, med god hjälp av middagssällskapet Orvar Säfström, som gjorde ett kort återbesök i Malmö för att packa ihop det sista av bohaget.

Han är numera stockholmare och har säkert skoj med det, men jag anar att han gärna hade tagit Saiko med sig i flyttlasset.

Vad jag uppskattade mest med Saikos behag var den lediga atmosfären mitt i all kulinarisk finess, samt de raffinerade och ändå smått fördolda smakkombinationerna – man fick så att säga hålla tungan rätt i mun för att fånga upp finurligheterna. Ja, och så är det ögonfröjden, som märks på bilderna (klicka på dem för att se förstoringar).


Fiskskivorna på nigiri sushin är inte särdeles tjockare än på andra sushihak, vilket är en trist eftergift åt lönsamheten, men på Saiko breder fisken ut sig svulstigare över risbollen så att proportionerna ändå blir de rätta. Och riset är mästerligt.


Varje sushi toppas av sin alldeles egen välfunna örtkryddning, försiktigt, försiktigt. Det skapar små överraskningar, lite som oväntade vändningar i slutminuterna på långfilmer. Man säger hoppsan och vaknar till. Ibland blir kombinationen alldeles fenomenal.

Dessertfat på Saiko.

Varje litet fat av såväl sushi som annan matlagning belägger vad som alltid borde vara sant på krogarna men alltför ofta inte är det: kocken har smakat av noga och tänkt sig för, mitt i lekfullheten. Då går det inte fel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?