fredag 24 augusti 2012

Ibland är musik på riktigt


Idag är sista dagen på årets Malmöfestival och jag hade turen att få en strålande final: Honningbarna, ett friskt punkrockband från Norge. Det var så överväldigande och härligt att jag blev riktigt gripen. Sedan gjorde sig den våta väderleken påmind och jag cyklade hem. Det var bra så.

Honningbarna har den där märkliga kvaliteten som slår igenom alla och envar. Det går inte att se likgiltigt på dem. Det går faktiskt inte heller att göra det ogillande, vad man än anser om ivrig punkmusik med slagordsstinn lyrik. Det här bandet gör sin musik självklar för varje öra och uttrycket spritter i varje själ.

Man blir glad, precis som sångaren Edvard Valberg hela tiden är. Och riktigt skoj har både han och vi det när han ger sig på sin cello – ett udda inslag i dylik musik, men den blir lika självklar som allt det andra. Inte sökt, inte märkvärdig, bara ännu ett instrument att spela punkrock på.

Musiken är finurlig och mer avancerad än den må verka på ytan. Musikerna låter ana gedigna kunskaper, vilket inte ett ögonblick hindrar dem från att leka glatt och respektlöst i sin genre, som de då och då tänjer på rätt ordentlig.

Det är framför allt så friskt och helhjärtat att man måste bli rörd. Jag blev det till tårar, till min egen förvåning.

När jag var rockrecensent på DN, för rätt många år sedan nu, var vi ett skrå som längtade efter just att bli gripna, att bevittna något som inte bara var den vanliga lunken av skivbolagsprodukter och övervintrade artister från forna glansdagar. Något nytt, som kunde överraska och få oss att sträcka oss på tå. Det hände inte ofta.

Honningbarna hade precis det.

Skön show var det också. Sista numret slank både sångaren och gitarristen ut till publiken och gjorde låten därifrån, ivrigt dansande tillsammans med ögonblickligen euforiska åhörare.


De bjöd på sig själva, som det heter, men inte som någon marknadsföring, utan i pur förtjusning över att väcka publikens förtjusning. Precis vad det ska handla om, men alltför sällan gör i det som tyvärr kallas showbusiness – eller ”branschen”, som man säger på svenska. Konst är ingen bransch, den har bara råkat bli gisslan i en.

Ett sådant band kan gå hur långt som helst. Honningbarna sjunger visserligen på norska, vilket reser vissa hinder, och kanske är de helt nöjda med det. Annars har jag svårt att se något hörn i världen som skulle kunna stå emot dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

söndag 19 augusti 2012

Kulturkrock på konsert


Jag såg det danska bandet Our Broken Garden uppträda på Malmöfestivalen. Jag fann deras konsert fängslande, men som synes på fotot ovan var det olika med den saken.

Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).

Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?

Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.

Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.

Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.

Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

onsdag 15 augusti 2012

Hur festlig är Malmöfestivalen?


De senaste åren har Malmöfestivalen blivit tilltagande trist, som om luften gått ur den. När jag bläddrar i programmet för detta års festival, som startar på fredag, förstår jag varför: Politisk korrekthet mal sönder festen.

Det är slående uppenbart i festivaltidningen, som alla Malmöbor får i sina brevlådor. Den genomsyras av PK, som vilket politiskt partiprogram som helst. En del av det må möjligen vara åtminstone en smula behjärtansvärt, men inget avviker från den sociala vardagens beskäftighetsbrus – och inte är det ett dugg fest.

Redan på första uppslaget i festivaltidningen slås det på trumman för hemslöjd, läxläsningshjälp till skolbarn i Malmö, samt vegetarisk mat för miljöns skull. Hur party är det?

Maten har alltid varit en central ingrediens på Malmöfestivalen. Det blev jag sannerligen varse när jag i tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong gick runt och prövade vad de otaliga stånden hade att erbjuda, tills det stod mig upp i halsen. Sådant orkar man bara med en gång om året.

Nu har kommunens festivalledning beslutat att alla stånd måste ha minst en vegetarisk rätt, för att ”minska vår klimatpåverkan”. Dessutom ska kaffe, te och socker vara ekologiskt, ingen fisk från överfiskade bestånd får serveras och inget kolsyrefritt vatten på burk eller flaska får säljas (därmed är det fortfarande grönt för Ramlösa, som har bubblor).

Förutom hysterin i reglerna kan man undra hur det mäter sig mot det enkla faktum att festivalens mat och dryck serveras i engångsförpackningar. Och det där med vattnet – det kan ju bara leda till att folk nödgas köpa mindre hälsosamma drycker. Sila mygg och svälja kameler, heter det.

Läxhjälp Malmö är en verksamhet som på flera sätt stöds av Malmöfestivalen, bland annat med insamlingsbössor. Det är en ideell verksamhet där skolbarn får hjälp med läxorna. Festivalgeneralen Karin Karlsson säger mer än lovligt naivt: ”Alla barn i Malmö ska gå ut med godkänt betyg i alla kärnämnen.”

Jag tycker att läxor i sig är inget annat än skolans fiasko: vad barnen inte lär sig på lektionerna beordras de i stället att lära sig själva hemma. Det är också ett uttryck för kärnfamiljens tillkortakommanden: föräldrarna borde ge all den läxhjälp som kan behövas. Men framför allt: är det verkligen en välgörenhet i denna vår värld som ropar mest på  uppmärksamhet?

Biståndsorganisationerna i vårt land har de senaste åren blivit alltmer inriktade på stöd som stannar i Sverige, som om vi numera levde under parollen envar sig själv närmast. Det gäller framför allt Rädda Barnen, som sällan bullrar om annat än vad svenska barn må behöva. Läxhjälpsprojektet genomförs dock med Röda Korset och Individuell Människohjälp, som tydligen följer i Rädda Barnens spår.

Det verkar vara si och så med läxorna i Läxhjälp Malmö En av ledarna för verksamheten säger i festivaltidningen: ”Ibland när de inte har någon uttalad läxa läser vi en bok tillsammans. Eller så får de berätta om något de tycker är intressant.”

Det tycker jag låter både viktigare och mer givande än läxläsning – men det avslöjar att detta är ren fritidsverksamhet. Barnen har någonstans att gå, där de kanske även får vuxenkontakt i avspända former. Gott så, men knappast skäl att prioritera framför de globala behoven av insamlingsbössor.

Nej, vad Malmös barn – precis som alla andra invånare i staden – framför allt behöver är åtminstone en veckas fest om året, där man kan glömma vardagens bekymmer och därmed få inspiration och kraft att ta itu med dem därefter. En festival ska inte vara nyttig, utan festlig. Annars är det helt enkelt ingen festival.

Läs även andra bloggares åsikter om , , Intressant?