söndag 31 maj 2009

Humla fällde flygplan


Ett SAS-plan fick avbryta flygningen för att det krockade med en humla. Ingenting är för stort för att vara säkert mot något aldrig så litet. Så bisarr är verkligheten.

Humlan träffade flygplanet precis på ett bara några millimeter stort mynningshål på flygplanskroppen, som gjorde att ett larm utlöstes. Därmed måste piloten vända planet och landa det på Gardemoen, varifrån det precis hade lyft.
Chansen för att det skulle hända var försvinnande liten – till och med mindre än humlan själv.

I kampkonsterna får man lära sig att även den största och starkaste motståndaren har någon svag punkt, såsom Akilles hade sin häl. Och det allra minsta virus kan åstadkomma en farsot.
I verkligheten är det ofta så att ytterst små ting är svårast att skydda sig emot. Det borde vi begrunda.

Humlan, om vilken det felaktigt sägs att den kan flyga blott för att den inte vet att den inte kan (i själva verket klarar den det genom att vingarna rör sig i finurliga spiraler), är långt ifrån farligast – men den är också långt ifrån minst.

Här skriver Aftonbladet om incidenten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Betalt domslut


The Pirate Bay har fått tips om att en man som dömts för fildelning har fått sina böter och rättegångskostnader betalda av upphovsrättslobbyn – förmodligen för att han inte skulle överklaga tingsrättens dom. Lika skumt som förväntat.

Det är ett märkligt tjuv- och rackarspel som bedrivs av de bolag som ligger bakom kampen mot fildelning. De vill ha prejudicerande domslut i dessa ärenden, som fortfar att vara juridiskt tveksamma. De vill ge allmänheten intryck av att saken är solklar, vilket är långt ifrån sanningen.

Om TPB är rätt informerade, och det är troligt, är det ytterligare en skamfläck på vårt rättssamhälle i hanteringen av hela denna sak. Jag kan bara upprepa Verner von Heidenstams konstaterande från 1899, som tyvärr visar sig lika sant idag:
”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 30 maj 2009

Man ska inte straffa svaghet


Försäkringsbolaget Skandia skriver idag på DN Debatt att de höjer premierna för rökare på flera av sina försäkringar. Rökare kostar mer och ska därför betala mer, resonerar de. Lätt sagt – men några frågor uppstår.

Min första fråga, som journalist, är varför de får publicera sin text på DN Debatt, fast det är föga mer än förtäckt reklam? DN:s debattredaktion är en pressetisk pinsamhet, eftersom de där låter makthavare propagera för sin egen sak oemotsagda. Så ska det inte gå till i en tidning.

Detta är inget undantag. Skandia kan breda ut sig med egna ord om sin ändring i prispolicyn, oemotsagt och med alla de många ord de själva filat ihop för att ge bästa ljus åt vad som helt enkelt är en opportunistisk prishöjning.

Straffat beroende
Nästa fråga är vad för idéer som ligger bakom en sådan policy. Det kan verka rimligt att rökare får betala mer, eftersom de kostar mer – men bara om man ser rökning som inget annat än ett fritt val att skada kroppen lite extra.

Men rökning är ett beroende som för många är mycket svårt att avstå ifrån. Rökavvänjning av alla de sorter har begränsad framgång. Nikotin anses som ett av våra mest vanebildande gifter. De flesta rökare vill nog sluta, men många lyckas helt enkelt inte.
Det ska de inte straffas för.

Då kan man lika gärna införa högre avgifter för överviktiga människor. De borde ju äta mindre och motionera mer. Fetma orsakar ungefär lika mycket hälsorisker som rökning. Stor övervikt är till och med farligare än rökning.

Likaså borde man ha högre avgifter för alla som dricker alkohol, för där är det gift som kostar samhället och dess medborgare allra mest skador och elände. Men det är inte opportunt – för en stor majoritet av befolkningen tar sig ett glas.

Intolerans
Vårt samhälle skryter med att värna om de svaga. Då kan man inte straffa svaghet genom ökade avgifter.
Förföljelsen av rökare blir alltmer absurd. Samhället blottar en skrämmande intolerans, med stöd blott av det tunna argumentet att man kan ju sluta röka. Så enkelt är det inte.
Ska feta sluta äta och alla avstå snapsen?

En del frikyrkor har uppfattningen att homosexualitet är en synd, men bara när den utövas. De har förstått att sexualitet är en fråga om läggning, så det går inte att fördöma folk för den – men dessa kyrkor kräver i stället att de ska avstå från att utöva sin sexualitet.
Jag tycker att samhällets alla straffaktioner mot rökare är ett tänkande i samma stil.

Vi vill alla ha en värld utan rökningens skadeverkan – men vi når den inte genom förbud och förföljelse. Det enda vi åstadkommer är ett allt grymmare och intolerantare samhälle. Det är mycket värre än några droger.

Här skriver Aftonbladet, Svenska Dagbladet och DN om Skandias idé.
Se också Göran Widhams blogg. Läs även andra bloggares åsikter om , , .

fredag 29 maj 2009

Espresso är bokens framtid


Print on Demand är en teknik där böcker trycks en i taget, direkt vid beställning. Nu har dessa tryckpressar blivit så smidiga att de får plats i en bokhandel. De kallas Espresso, för fartens skull, och är i allra högsta grad bokens framtid.

Här är en video som visar hur den litterära espressomaskinen producerar en bok:



Print on Demand, att böcker bara trycks i enstaka ex vid beställning, är en underbar teknik som gör att stora lager blir överflödiga – och att det inte behöver vara någon gräns på vilka böcker som ändå kan hållas i lager. De produceras vid beställning från PDF-filer, så inga restupplagor samlar damm för att slutligen brännas.
Både kultur- och miljövänligt.

Hittills produceras dessa böcker endast av vissa tryckerier med rätt maskinpark. I USA och England är systemet välutvecklat och priserna rimliga. Sådana böcker går t.ex. att beställa genom Amazon. Samtliga mina engelska böcker hittills är Print on Demand och går att köpa via Amazon.

Sverige ligger efter
Print on Demand finns också i Sverige, men i ringa omfattning och till alltför höga priser än så länge. Svenska internetbokhandlar säljer inga sådana titlar, vilket är skandal. På vissa punkter är Sverige efterblivet. Det beror säkert på den begränsade konkurrensen.

Espresso kanske ändrar på saken så småningom. Tänk när alla svenska boktitlar – jämte de utländska – finns att tillgå på svenska internetbokhandlar och deras fysiska motsvarigheter! Då tar litteraturen ett stort steg närmare den mångfald och frihet som råder på internet.

Bara inte de stora svenska förlagen försöker kväva utvecklingen för att bevara sin dominans över bokutgivningen i vårt land. De vill ha kontrollen inte bara över bokproduktionen, utan i än högre grad över distributionen – vilka böcker som på ett smidigt sätt faktiskt når ut till läsarna.

Print on Demand i kombination med internet innebär i förlängningen att det inte går att kontrollera bokmarknaden. De stora förlagen tävlar på ungefär samma villkor som alla andra, inklusive egenutgivande författare. Faktiskt är frågan om man i en sådan framtid alls behöver förlag...
En motsvarighet till skivbolagen kontra fildelning och MP3.

Hej då maktfullkomliga skivbolag, hej då maktfullkomliga bokförlag! Framtiden ser riktigt ljus ut för kulturen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Spam kan stävjas, om viljan finns


I tisdags var det världsrekord i spam, den eländiga reklamen via bl.a. email. 250 miljarder, vilket är 50 miljarder mer än gamla rekordet. På ett dygn! Detta är internets verkliga terrorism.

Spam gisslar internet i hysterisk omfattning. Trots en del tillslag från myndigheter här och där i världen blir det inte bättre. Volymen är så gigantisk att detta utgör lejonparten av all trafik på internet. Wikipedia hävdar att minst 80% av all email är spam, kanske så mycket som 95%.

Detta gissel behöver bekämpas, för att inte epostkommunikation som sådan ska bli ohanterlig. Men det är svårt. Spam sänds via alla möjliga servers i okontrollerade delar av världen, dessutom också genom oskyldiga användares datorer som tagits över genom virus och maskar.
En stor del av detta är reklam för porr, som redan från början agerar i en amoralisk gråzon.

Våra myndigheter jagar fildelare med ljus och lykta. Det är dumheter. De skulle verkligen göra samhällelig nytta om de i stället satte liknande resurser på att motverka spam. Varje land borde engagera sig i det arbetet, eftersom varje lands internettrafik drabbas hårt av spam.

Med lite mer resurser och envetenhet går det att lösa. Myndigheterna kan erbjuda spambekämpande programvaror gratis till medborgarna och propagera för att de installeras. De kan jaga upp spamspridare i vilket land de än befinner sig – och framför allt: de kan ge sig på de näringsidkare som spam gör reklam för.

Spam upphör när det inte går att tjäna pengar på det, och ännu fortare om det kostar rejäla pengar i straffavgifter och böter att hålla på med det. Sådana böter borde drabba både spamsändare och de företag som använder spam för att sälja sina tjänster eller produkter.
Och i synnerhet sistnämnda företag går att spåra upp.

Frihetens pris
Varför görs inte det? Varför lägger våra myndigheter miljoner på att jaga fildelare och inbillade terrorister, men rycker på axlarna åt spam och låtsas att det är en ohjälplig nackdel med internets fria informationsflöde? Förmodligen för att de älskar att se spam svartmåla denna frihet och därmed underblåsa en bild hos allmänheten av internet som något oseriöst och plågsamt.

Som knott i Norrland på sommaren. Malörten i glädjebägaren, gisslet med ett hörn av världen utanför myndigheternas kontroll. Överheten älskar att se oss plågas av den frihet vi har råkat tillförskansa oss.

Så om det kommer åtgärdsförslag mot spam torde nog dessa – likt FRA-lagen, IPRED och allt det andra – gå på tok för långt, för att de egentligen ingår i överhetens strategi att ta total kontroll över internet. De vill först och främst eliminera de friheter internet innebär för dess användare.

Här skriver Svenska Dagbladet och Aftonbladet om spam.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

torsdag 28 maj 2009

Rättvisan ska vara blind


Försvarsadvokaterna i målet mot The Pirate Bay protesterar mot hur domaren Tomas Norström utsågs till rättegången. Sådant ska tydligen lottas – men så “mitt i prick” faller sällan lotten. Ett riggat lotteri.

Jag var så okunnig att jag förr inte hade en aning om att domare till rättegångar ska lottas. Jag trodde att de lika gärna kunde anmäla intresse eller fördelas på målen efter tycke, smak och vilka omständigheter som helst.
Jag var säker på att Tomas Norström valdes till målet mot TPB för att han specialiserat sig på sådana frågor och gärna ville ta den rättegången. Jag hade nog rätt.

Domare ska inte själva välja mål
Det är förstås viktigt för rättssäkerheten att domare inte själva väljer vilka mål de dömer. Annars är de inte neutrala och förutsättningslösa. Man ska helt enkelt inte vara expert på något annat än juridik när man är domare. Annars är lagen inte lika för alla.

Därför är det en skön ordning i svensk rättvisa att domare ska lottas fram till varje rättegång – men därmed en fläck på rättvisan när så inte sker. Självklart är det så att just i mål som vissa domare gärna vill döma kräver rättvisan att de inte kan bestämma det själva.

Bara det faktum att en domare har speciellt intresse för en viss form av juridik, såsom t.ex. upphovsrätten, borde ses som ett mått av jäv. Ju mer man kan ett ämne, desto mindre kan man vara förutsättningslös.
Därför borde principen snarast vara att domare med ett visst specialintresse inte ska få döma i sådana fall.

Nu verkar tingsrätten i Stockholm ha det så ordnat att de har vissa specialavdelningar med just särskild kunskap i avgränsade ämnen, t.ex. immateriell rätt. Dessa domare ses som experter och ges dylika mål. Men expertis betyder nästan alltid ställningstaganden och förutfattade meningar.
Det naggar på rättvisan, som ju ska vara blind.

Rättssamhället spricker i fogarna om Justitia börjar kika genom en glipa under ögonbindeln.

Här skriver Aftonbladet och DN om advokaternas protest.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Kulturministern kulturfientlig


Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hyllade den fällande domen mot The Pirate Bay på en fest för svenska kompositörer av populärmusik. Omdömeslöst – och mycket avslöjande.

Där frotterade hon sig med diverse schlagerlåtskrivare på deras vårfest och sa i sitt tal:
”Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet”

En minister ska förstås inte ta ställning i ett mål som fortfarande befinner sig mitt i rättsprocessen. Dessutom har tingsrätten redan svämmats över av problem med jäv i samband med just denna rättegång.

Hon möttes säkert av applåder från poplåtsmakarna, som är just den grupp upphovsmän skivbolagen delar säng med, men även för deras sak blir detta utspel av ministern mer av ett problem än en tillgång.
Det förstärker allmänhetens misstankar om att hela denna rättsprocess är mäktiga som håller varandra om ryggen. Så sant så.

Hopplös KU-anmälan
Hon är anmäld till KU av miljöpartiet, men den prövningen kommer inte förrän om ett år – och är rena formsaken, eftersom borgarna är i majoritet där och knappast fäller en partikamrat.

Återigen håller mäktiga varandra om ryggen. Vi har ett tätt mönster av dylikt i Sverige, som överheten självklart inte vill låtsas om. I stället försöker de påstå att “sådant händer inte här”.

Det händer här – mestadels fullständigt obehindrat, just för att överheten envisas med att förneka det. Och skaffar allehanda resurser för att kunna dölja det.
I just det ljuset måste vi se sådana märkligheter som FRA-lagen, IPRED och Telekom. Där ingår även det rättsvidriga förfarandet mot The Pirate Bay.

Kulturministern applåderar vad som mer och mer ser ut som justitiemord. Hon kan inte vara särskilt bevandrad i kulturen. Kulturhistorien dräller av exempel på stora konstnärer som brottats med överhetens intolerans – och mestadels förlorat. Men deras verk lever vidare.
Kulturministern blir i detta ständigt upprepade drama blott ännu en av antagonisterna.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, om kulturministerns utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

onsdag 27 maj 2009

En författare som inte tänker med plånboken


Lars Gustafsson, en av våra äldsta och mest etablerade författare, deklarerar i Expressen att han ämnar rösta på piratpartiet – och att han inte tycker att upphovsrätten kräver alla dessa lagar mot internet. Därmed går han hedervärt emot författarströmmen.

Annars är det flera författare – inklusive vårt förbunds styrelse – som så gott som enbart gnyr om upphovsrätten och struntar i de hot mot integritet och yttrandefrihet som de många nya lagarna utgör.
Icke så Lars Gustafsson, som jag annars har uppfattat som tämligen konservativ.

Han återvänder i sin text till 1700-talet och jämför med encyklopedisterna, vilket också jag har gjort i ett blogginlägg. De kämpade för att via encyklopedier ge allmänheten tillgång till all kunskap som då fanns - men överheten slog tillbaka med förbud och förföljelser.

Det var olagligt att låta folket ta del av de kunskaper som civilisationen hade nått, för det ansågs kunna leda till att de blev upproriska och började ställa krav.
Känns det igen?

Lars Gustafsson tror inte att myndigheterna kommer att lyckas bättre denna gång än de gjorde på 1700-talet. Mänsklighetens längtan efter kunskap och vidgade vyer är för stark att stå emot. Utvecklingen går sällan bakåt.

Gustafsson ger inte heller mycket för de författare som surar över eventuella royaltyförluster om deras verk sprids via fildelning:
”Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att lägga sig till med nya herrgårdar, ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.”

Han påminner om vad upphovsrätten har ställt till med, när den t.ex. gäller mediciner som därmed blir för dyra för fattigt folk, eller utvecklandet av nya grödor som skulle kunna mätta hela världen.
Konstnärers eventuella inkomstbortfall är i sammanhanget småpotatis:
”Intellektuell och personlig integritet för medborgarna, kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel, är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid.”

Och han påminner om vad jag tycker är “bottom line” för alla konstnärer: för oss är det primära att vår konst sprids och gör intryck på vår samtid. Konstens öppna rum och vinsten därmed väger ofantligt mycket tyngre än en kulturindustris vinstintressen.

Gustafssons text är sköna ord från en frisinnad tänkare som inte fastnat i den egna plånboken. Läs den här:
Därför röstar jag på piratpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

tisdag 26 maj 2009

What, Wanja worry?


Expressen tog fel person när de fotograferade och intervjuade LO-basen Wanja Lundby-Wedin. Det var en helt annan kvinna. Det är ett misstag man kan råka göra med kameran, men hur sjutton kunde de intervjua henne utan att ana misstaget?

Expressen gjorde förstås avbön så fort det uppdagades – av andra tidningar, inte utan skadeglädje. Och nog var det rätt kul.

Fotografens misstag var hur förlåtligt som helst. Några snabba bilder utanför Wanjas bostadshus på en kvinna med ungefär hennes drag – sådant kan hända. Men journalisten, som hackade på henne med frågor hon inte ville besvara, hur kunde han missa att det var fel kvinna?

Han blev nog förblindad av glädje över hur avvisande hon svarade på hans frågor, och tänkte bara på vilka feta rubriker det skulle bli i tidningen. Vilket bara visar att han är ungefär samma goda kålsupare.

Verkligheten parodierar inte sällan sig själv. Roligast hade nog Wanja, som på detta sätt fick en revansch alldeles gratis. Skäl att utbrista:
“What, me worry?”

Här skriver Expressen, Resumé, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och DN om misstaget.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

måndag 25 maj 2009

Finns det asociala media?


Svenska Dagbladet säger i en artikel om EU-valet att “sociala media” spelar roll för vilka kandidater som ska få flest röster. Därmed menas Facebook, Twitter, YouTube och så vidare – betyder det att gammelmedia är asociala?

Begreppet “sociala media” har smugit sig på. Jag vet inte riktigt varifrån, men har intrycket att det har lanserats genom pressen – gammelmedia. Det torde vara en rak översättning av det engelska begreppet, som även har en egen artikel i Wikipedia: Social media
Den motsvarande texten i svenska Wikipedia är betydligt kortare: Sociala medier

Vad jag förstår omfattar begreppet sådana informations- och kommunikationskanaler som är tillgängliga för allmänheten att både läsa och skriva på. Alltså i praktiken internet och dess olika mötesplatser, såsom YouTube, Facebook, MySpace, Twitter, bloggosfären, forum och så vidare.

Nå, ett begrepp innehåller ofrånkomligt en massa antaganden. Det första man måste fråga sig är vad som gäller för media som inte hör till denna grupp. Är de asociala? Annars är det något som inte stämmer med termen.

Jag tror att pressen snappar termen med ivrig förtjusning, för att den antyder något mindre tillförlitligt än gammelmedia. Bara umgänge, liksom. Inget att ta på allvar.
Det är den bild som gammelmedia älskar att ge av så mycket på internet: blott en lekstuga för amatörer, de flesta av dem infantila.

Men termen understryker också dessa “sociala medias” betydelse – det är här folk finns, så det är hit man måste gå för att få kontakt med folk.
Politiker måste i allt högre omfattning delta i det sociala livet på internet, om de ska hitta väljare. Makthavare av alla de slag måste vara lyhörda för hur snacket går i dessa media, om de ska kunna fatta realistiska beslut och slippa folkliga rekyler.

Jag tycker att det som innefattas av begreppet sociala media redan täcks gott och väl av ordet internet. Kärnan i dess väsen är att det är interaktivt. Alla som vill kan lämna sina avtryck där, och de delar av internet som inte tillåter dialog blir både färre och allt mindre betydande.

Så kanske är det inte internets sociala funktion som kräver en särskild term, utan de resterande gamla medier som fortfarande envisas med att vara monologer. Denna krympande kategori kan förvisso beskrivas som asocial.

Där har vi en klar och tydlig polaritet: sociala media som inbjuder till dialog, och asociala media som inte gör det. Tidningarna hör till båda kategorierna – den förstnämnda med sina nätutgåvor, om de har t.ex. kommentarfält och länkar till bloggar, den sistnämnda med sina pappersupplagor, som håller fast vid predikandet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Euro gör oss mer europeiska

En ny undersökning visar att en majoritet av svenskarna vill att vi övergår till euro. Det är ändå tveksamt om riksdagspartierna inom det närmaste törs väcka frågan – tyvärr. Jag tror att vi har förlorat rätt mycket på att hålla fast vid kronan.

Novus Opinion (på uppdrag av folkpartiet) ställde denna fråga till 1.000 personer den 5-12 maj: ”Är du för eller emot att Sverige inför euron som valuta?”
Då var 47 procent för och 44 procent emot.

Ganska jämnt ändå, så det är knappast anledning att ställa till med en ny folkomröstning. I och för sig har flera regeringar i EU skyndat till förnyad prövning av sina hjärtefrågor när skillnaderna varit mindre än så, men det är något slags uttröttningstaktik som inte har mycket att göra med demokratins principer.

Jag tycker ändå att vi borde införa euro i Sverige. Vår lilla valuta är för svag när finanssektorn rör om i grytan. Alla möjliga tokigheter kan hända, och det fort. Euro är en världsvaluta med tillhörande tröghet.

Men framför allt: euro gör oss mer europeiska. Då kan vi röra oss mellan länderna än mer obehindrat än nu, köpa och sälja av varandra över gränserna utan den barriär som olika valutor utgör.
Så vill jag ha det.

Den nuvarande situationen är det bara banker och växlingskontor som tjänar på. De har redan pengar så det räcker.

Här skriver DN och Svenska Dagbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Sex laxar i en lackask



Man kan ha det tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

söndag 24 maj 2009

Henrik Schyffert är ingen föredetting


Henrik Schyffert avslutade sin turné om 90-talet med en direktsänd föreställning som gick på SVT. Han kallar sig en föredetting, vilket är så lagom sant om han får säga det i direktsänd TV – under 1,5 timmar, som dessutom är både komiska och gripande.

Jag har ofta imponerats av Henrik Schyffert. Det finns en glimt i hans öga som skvallrar om eftertanke, vilket också anas mellan raderna i allt han säger. Och så verkar han helhjärtad. Kanske kan man framför allt kalla honom en entusiast.

Vid en standupkväll i Malmö här om året språkade vi en stund innan det var hans tur att äntra scenen. Han berättade med just entusiasm om standup och dess utmaningar. Det märktes också vilken värme han kände för sina kollegor – och blygsamhet inför sin egen gärning.

Men han har rätt att sträcka på sig. När Killinggänget kom på 90-talet var det första gången sedan Hasse & Tage som jag blev ordentligt road av något på svensk TV. Och hans standup har både drastiskt humor och bett.

Eftertanke
The 90's – ett försvarstal är roligt här och där men framför allt blottar han den där eftertanken, som hittills varit blott en glimt i hans öga. Han frågar sig hur han blev pajas – men framför allt vad han har lärt sig av det.

Naturligtvis blir det allvar. Humor föds ur sorg och vemod (det kan vara sant om all konst). Humor är också den enda trösten när livet drämmer till.
Därför får vi aldrig gå på att det finns saker man inte får skämta om. Just de sakerna är förmodligen allra nödvändigast att kunna skratta åt.

Det blir allra allvarligast i Schyfferts föreställning när han berättar om sin barndoms värsta dag av pennalism och rädsla, som landar i att den unge pojken konstaterar: "Det som hände idag, det var mitt fel."
Då är det knäpptyst i salongen.

Förställningens öppenhjärtlighet är modig. Det är också formen, som bara låter publiken skratta ut då och då, för att däremellan få veta mer om Henriks liv än de kanske önskade – på en scen som är medvetet tråkigt dekorerad med blott ett skrivbord.
Han sitter bakom det, som en lärare vid sin kateder, betraktar eftertänksamt sin publik och undrar om de ska stå ut. Det gör de – för att han menar varje ord.

Nej Henrik, någon föredetting är du inte ännu.
Förmodligen råder här ett slags Moment 22: Man är inte föredetting om man vet och medger det.

Hela föreställningen finns på SVT Play: The 90's – ett försvarstal

Här skriver Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om Schyfferts föreställning.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Nyheter har en framtid


I DN skriver den amerikanske mediaforskaren Thomas E Patterson att nyhetsbevakningen dör när papperstidningarna läggs ner. Knappast! Han förväxlar behov med teknik.

Papperstidningarnas upplagor minskar allt fortare och journalister får sparken i tusental. I USA har det gått längre än i Sverige, men tendensen är densamma här.

Patterson hävdar att när tidningarna med sina stora redaktioner försvinner, då kommer den gedigna nyhetsbevakningen också att göra det. Såväl TV som internet skaffar sina nyheter från tidningarna, säger han, så de torkar ut när dessa upphör.

Nyhetsbyråer
Men så enkelt är det förstås inte. Tidningarna i sin tur får en stor del av sina nyheter från nyhetsbyråer, som TT i Sverige – och dessa torde hitta nya kunder när tidningarna sviker. De kan till och med komma att blomstra, eftersom de får en starkare ställning.

TT rotar inte reda på egna nyheter, utan får dem från alla möjliga håll i form av pressreleaser, tips och så vidare. Sammalunda med tidningarna. De får nyheter från omvärlden just för att de har många läsare.

När läsarna flyttar till andra media kommer även tips och pressreleaser att göra det. Men vår värld kommer förstås att fortsätta berätta, avslöja, skvallra och snoka.

Bloggar har egna nyheter
Bloggosfären är ett tydligt exempel på det – där forskas och rapporteras en massa förbi och oberoende av pressens rapportering. Snarare har bloggar i allt större utsträckning blivit platser där tidningarna letar nyheter, i stället för det omvända.

Pressen är ingen som helst garanti för nyhetsflödet, det är bara de själva som hävdar det. Allmänhetens behov av nyheter är vad som genererar nyheter, inget annat. Så länge den törsten består kommer nyheter att rotas fram och exponeras – här eller där.

Monopolet tar slut
Vad som händer är att pressens gamla monopol på nyheter spricker, och det är sannerligen på tiden. Tidningar är en del av underhållningsindustrin, vad de än själva anser om saken, och de har skött den uppgiften med varierande kompetens och kvalitet, för att uttrycka det milt.

De har vilat sig i en mediavärld som de har dominerat i århundraden. När de kravlar ur hängmattan och på allvar försöker anpassa sig till den nya verkligheten kommer mängder av möjligheter att dyka upp.
Förändring är inte samma sak som försämring – utom för dem som frossat mest på det förgångna.

Jag tror att pressens stora styrka är just nyhetsbevakning, men i kamp mot konkurrerande media har de mer och mer gått in för ren underhållning – kändisreportage, blajiga tyckarspalter och spektakulär lågvattenjournalistik. Det håller inte.

Om de hade vågat skärpa sin nyhetsbevakning och stramat åt larvet, då hade de kunnat erövra stadigare positioner såväl på papper som på nätet. Men det går inte när de försöker behålla den dominans i informationsflödet som de haft förr. Då gapar de efter för mycket.

Nyhetsorgan som vågar skärpa, specialisera och fördjupa sig finns det en framtid för. Men tidningar som försöker vara sina läsares dominerande informationskanal till allt som händer, de har mörknande utsikter.

Annonserna
Patterson berättar att det krävs 21 läsare på nätet för att generera samma annonsintäkter som en enda läsare ger i papperstidningarna. Men det är nonsens, eftersom det blott beror på den väldiga dominans pressen har haft över nyhetsflödet.
Det är klart att intäkterna minskar när monopolet gör det.

I stället borde han räkna på sådana saker som hur billigt det är att förmedla nyheter över internet i stället för att trycka och dela ut tidningar i folks brevlådor eller sprida dem till kiosker och butiker.

Internet ger inte så väldiga annonspengar i dagsläget, eftersom det konkurrerar med bland annat papperstidningar, som fortfarande håller fast vid orealistiskt höga annonspriser. När annonsörerna har tröttnat på det och flyttar sina reklampengar till internet kommer det förstås att generera mycket mer pengar än hittills.

Och de kommer att betala riktigt mycket – i konkurrens med varandra – för att exponeras på webbplatser som är populära, högaktade eller specialiserade på de kunder de traktar efter.

Annonsmarknaden på internet är bara ett spädbarn än så länge. Det blir betydligt mer framöver, och sannerligen nog med pengar för att framgångsrika webbplatser ska ha råd med god journalistik.

Idéer om en ny tidning
Jag har skrivit ett blogginlägg om hur jag tycker att pressen ska jobba för att ha en framtid: Idéer om en ny tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

lördag 23 maj 2009

Regn på rutan


Dags för ett foto till – men denna gång ingen bildgåta. Jag tog det på en tågresa mellan Stockholm och Malmö, när regnet smattrade mot rutan.

För mig är det skön melankoli att sitta innanför ett fönster och betrakta regnet. Smattret mot rutan berättar så tydligt om trygghet, att sitta skyddad från regnet. Samtidigt påminner den regniga yttervärlden om alltings förgänglighet.

Man kan inte bli annat än melankolisk – och det är en nödvändig ingrediens i livets drinkblandning, det också.

Klicka på bilden för att se en förstoring. Det rekommenderas, för det ger bilden rättvisa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

fredag 22 maj 2009

Ny bild till bildgåtan 3

Min tredje bildgåta var knepigast hittills. Än så länge är det ingen som har gissat var bilden är tagen. Så nu får ni en ny chans.

Nedan är samma motiv men med zoomen backad en aning, så att mer syns. Är det lättare nu?
Jag kan också avslöja att bilden är tagen i Stockholm – och att jag tidigare skrivit i bloggen om ett besök på platsen.
Klicka på bilden för att se en förstoring.

Den som är först med rätt svar får välja mellan mina pocketböcker: Tao Erikssons sexliv eller Ställ och tolka ditt horoskop, min tjocka “astrologibibel”.


Läs även andra bloggares åsikter om , , .

torsdag 21 maj 2009

För lite Johan Palm


Johan Palms debut-CD har ett stort fel: det är för lite Johan Palm på den. Han sjunger förstås alla låtarna, men har inte skrivit någon av dem och får inte spela något instrument. Skivbolaget vågar inte låta honom, vilket är hänsynslöst – och ett stort misstag.

Skivbolaget Sony Music är förstås desperate så här i fildelningstider. De vill mjölka ur Johan Palm varenda krona de kan, och fort som sjutton, för det handlar om deras överlevnad.

Men de tänker helt fel. Det är Johan Palms personlighet och personliga anslag i musiken som gett honom så många fans. Därför är det vansinne att dölja honom bakom studiomusiker och professionella låtskrivare. De borde göra raka motsatsen – låta Johan själv komma till tydligt uttryck och lita på att hans fans tar det till sig.

Kanske tänker skivbolaget så här: Fansen kommer att köpa skivan hur den än låter, så de satsar på att utforma den för att så många andra människor som möjligt ska fastna. Men det är riskabelt. Sådant kan leda till att fansen ledsnar, och då har de ingenting kvar.
När man försöker göra musik som ska passa för alla så brukar det passa ingen.

Någon textsnutt
Av de tio låtarna på skivan har sex skrivits helt av andra personer – professionella låtskrivare som gör schlagers och pop åt vem som helst. I de återstående fyra låtarna anges Johan sist i en lista på tre eller fyra låtskrivare, vilket förmodligen betyder att han har fått ändra några ord i texten, knappast mer.

Så kan man inte skapa en genuin artist, utan bara på sin höjd en räcka hitlåtar – oftast inte ens det.
Men det handlar om pengar. Låtskrivandet ger STIM-pengar och andra inkomster som är oberoende av fildelning. Där ligger framtidens största rikedomar för musiker. Johan får bara vara med på en liten smula av den kakan.

Men för honom som artist är inte pengarna lika viktiga som vad han på konserter ska framföra igen och igen, med innerlig övertygelse och förtjusning. Det klarar han knappast med låtar som bara stuckits i handen på honom av branschfolk, även om han har fått välja några av dem.

Texten är vad alla sångare lutar sig emot och hämtar inspiration ur när de ska uppträda. Ju oftare man måste sjunga samma sång, desto viktigare är det. Därför får en sång liv blott om sångaren kan förhålla sig personligt, för att inte säga intimt, till sångtexten. Och därför kräver de flesta personliga sångare att få skriva sina egna texter.

Något gitarrackord
Samma problem gäller instrumenten som spelar på skivan. Idel studiomusiker, som känner föga för just Johan Palm. Själv har han bara fått klappa händer på tre låtar och spela några gitarrackord i slutet på två.

Det må vara smidigt och effektivt med rutinerade musiker i inspelningsstudion, men det berövar skivan karaktär. Studiomusiker låter förstås ungefär likadant vad de än spelar, medan artisterna själva ofta hanterar olika instrument tillräckligt väl för att med dessa förstärka det personliga anslaget.

Johan kommer dessutom att kräva att få spela en hel del gitarr på sina konserter, så då är det underligt att han inte får göra det på sin skiva.
Förmodligen kommer han att ta med sin storebror på turnéerna, så varför fick inte brorsan vara med på skivinspelningen?

Skivbolagen är och förblir de största hoten mot varje artist – för att de tänker så fel, så fel. Och de struntar blankt i artisternas önskemål och behov. För de stora bolagen är artisterna blott förbrukningsmaterial, besvärande omvägar till pengarna som de hellre hade varit utan.

Men hur låter skivan då?
När allt det ovanstående blivit sagt är det hög tid att prata om hur skivan låter. Förvånansvärt bra, trots allt. Fast den är tillkommen helt på branschens villkor ger den ett ganska spontant och friskt intryck.

Inte alls som en Idolplatta, om man säger så. Lite ruffigare och ledigare, en aning naknare. Några låtar är bara busenkel pop, medan andra är nästan drömska – och de flesta kan nog Johan blåsa ordentligt liv i på scen, när han själv styr mer över framförandet och framför allt kan släppa loss sin röst helt.

Någon idiot till producent har hindrat honom från att ta i med rösten, som om popmusik handlade om att sjunga rent och städat. Johan fattar eld när han skriker och låter rösten brista, och han gör det med sådant artisteri.
Så varför är hans sång närmast kvävd på skivan? Han behöver ju inte längre anpassa sig efter någon stelbent Idoljury.

Nej, den potential som gömmer sig i låtarna kommer att visa sig på konserterna, när Johan gör dem till sina så gott han bara kan.

Låtarna
Några låtar kommer då att växa sig riktigt stora, såsom den vackra balladen All the time in the world, som han faktiskt har varit med lite och skrivit. Jag kan redan höra hur smäktande och gripande den kommer att bli när den förmodligen avslutar hans konserter.
Där kan han visa hur mycket han förmår gjuta liv i musik och uttryck.

Det märks också att Emma Lee var ett självklart val som första singel. Den står ut med en glad spänst som sätter sig på hjärnan.

Däremot är Teenage battlefield ett farligt svagt öppningsspår. Melodin är ganska kul, lite tidig Bowie ungefär – men texten är bedrövlig. Det märks också att Johan sjunger den alienerat, utan att hitta in i den eller känna för orden:
”Love is danger and danger is fear, I fear that love can be near, cause it’s a weekend” är näranog rent nonsens. Och värre blir det: ”Out in the night, suburban boys feet are stomping, in discotheque lights, girls gather and kick drums are pumping”.

Krystat, klumpigt och förvirrande. Som om en gammal gubbe skrev det när han från sitt fönster betraktade tonårslivet på stan en lördagskväll. Därför blir det ofrånkomligen svårt för en tonåring som Johan att blåsa liv i orden och känna dem meningsfulla. Det är helt enkelt inte hans perspektiv.

Come on är en bedrövligt slentrianmässig popdänga med alldeles för många toner i melodin, vilket tar död på dess rytm, och nästan bara floskler i texten. Det låter rätt kul på grund av produktionen och Johans tryck i rösten, men själva låten är ett bedrövligt hopkok, som försöker låta som alla andra upbeat-poplåtar som finns samtidigt.

Nästan exakt detsamma kan sägas om Danger danger, en smått neurotisk popdänga som försöker så mycket att det blir ganska larvigt, och en text som är rent nonsens med alltför många klichéer från här och där i populärkulturen.
”She’s wanted, wanted for the web she’s spun, so she runs, so wanted, suspect number one” heter det i refrängen. Suck.
Johan verkar dock ha kul med attacken i låten, som nästan blir lite rock. Och han tar i ovanligt mycket med rösten.

Antidote är skivans titelspår, men det är en eländig komposition. Versens melodi är förfärligt avig och onaturlig, refrängen är så seg att sången omöjligt kan lyfta. En rent klantig låt, både vad gäller melodi och text.
Dessutom är arrangemanget mossigt – något mitt emellan Melodifestival och Gyllene Tider.
Jag begriper inte varför de valt att döpa hela CD:n efter denna låt. Kanske bara för att det är ett kul ord?

Satellite, som kommer direkt efter, är ett betydligt starkare kort. Här finns Beatles-tongångar och en känsla av George Martin i arrangemangets framträdande stråkar. Maffigt. Skön som allsång också.

Melodin är smäktande och ledig, liksom självklar, och detta över såväl vers som refräng. Brittpop när den är som bäst. Man tänker på Oasis och på the Verves fantastiska hit Bittersweet symphony. Riktigt vackert, och Johans röst hittar in till sångens kärna, dess bultande hjärta.

Texten är inte så pjåkig den heller. En sorgesam ballad om misslyckad kärlek förstås, uttryckt med en enkelhet som biter: ”Wish my feelings didn’t take so long, wish I could’ve seen that I was wrong, miss so much of you I can’t go on.”

Det är bara ordet (och titeln) “Satellite” som jag har svårt för. Det leder mina tankar till Ted Gärdestads gamla schlagerlåt. Kunde de inte ha stoppat in t.ex. “Eiffel tower” i stället? Det hade också gjort texten begripligare. Eller “Ivory tower”.

You’re killing me är en överarbetad bagatell, ungefär som Come on och Danger danger, uppenbart skriven i ett försök att på artificiell väg ta fram en hitlåt, förgylld med diverse musikaliskt krimskrams och små stumpar från pophistoriens brokiga historia.
Sången saknar identitet, vilket gör den flåsigt desperat. Texten är samma nonsens. Johan kämpar för att ge det någon mening, men jag undrar om han har hjärtat i det. Förmodligen var han lättad när inspelningen av den var över.

More to her than meets the eye är ganska punkig både till musikaliskt arrangemang och text. En ganska skojig liten grej. Inte precis någon hit, men rätt munter och busig.

Let the dream begin låter väldigt melodifestival. Kanske är det en låt som inte klarade uttagningarna till den tjatiga tävlingen och i stället har dumpats på stackars Johan. Den hade passat bättre för en utpräglad schlagersångerska.
Melodin är enfaldigt och fantasilöst komponerad, arrangemanget är en karaktärslös ljudmatta och texten säger ingenting alls.

Det är tråkigt att denna låt har lagts sist. Någon producent tror mer på den än den förtjänar. Sista låten ska alltid vara den storslagna balladen eller någon annan låt som gör ett varaktigt intryck. Den sköna långa eftersmaken.
Men den här låten smakar lösgodis.

Johan kanske själv tror att låten är vacker, men när han har framfört den på några konserter kommer han nog att ändra mening. Det är en sådan låt som sångaren redan i första versraden intensivt längtar till slutet på.

Det hade varit ofantligt bättre om skivan avslutades med t.ex. All the time in the world, eller kanske Satellite om den fått heta något annat.

Nästa skiva
Johans debutplatta kommer säkert att sälja tillräckligt mycket för att han ska få göra en uppföljare. Och han kommer säkert att göra intryck i folkparkerna under sommaren, vilket ytterligare befäster honom som en artist med framtid.

Förhoppningsvis ska skivbolaget inte vara lika mycket kontrollfreaks när det är dags för andra skivan, så att Johan får breda ut sig själv mer över den.
Måtte han då också ha några helt egna låtar med – gärna allihop. En artist kommer så gott som ingenstans i längden utan eget material. Det har varit sant sedan Beatles.

Visst, man kan få en hit, till och med flera, men man lever bara så länge som låtarna gör det på hitlistorna – och man kan inte tränga särskilt djupt in i sina fans hjärtan.
Johan Palm har potential att tränga ända in, om han bara får chansen att försöka på sitt eget sätt.

Här recenserar DN, Svenska Dagbladet och GP Johans CD.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

DN:s glädjesiffror


DN presenterar med stolthet nya högre besökssiffror för sin nätupplaga: “1.229.776 unika webbläsare” förra veckan, vilket är en ökning med 16% sedan samma tid förra året. Men hur många är det egentligen?

Såväl tidningarnas nätupplagor som mätinstrumenten på bloggosfären kör med samma diffusa begrepp “unika besökare”, vilket ger intryck av att det var så många personer i befolkningen som åtminstone någon gång under veckan besökte hemsidan i fråga. Men så är det inte.

Jag är sannerligen ingen expert på detta, men så vitt jag förstått finns ingen enhetlig standard för sådana mätningar. Normalt är ungefär att en “unik besökare” är någon som inom en och samma timme surfar runt mer eller mindre på hemsidan. Om samma besökare kommer tillbaka någon timma senare räknas det som en ny “unik besökare”.

Dessutom mäts detta med cookies, som många av oss antingen har avstängda eller rensar regelbundet. Jag har min Firefox inställd på att rensa alla cookies när jag stänger ner programmet, vilket jag gör rätt ofta över en dag.

Annonsförsäljning
Tidningarna säljer annonsplatser på sina nätupplagor, så de vill självklart ge så imponerande besökssiffror som möjligt. I motsats till papperstidningarna, som använder strikt kontrollerade mätningar från Tidningsstatistik, är mätningar på webben helt oreglerade.

Att 1,2 miljoner personer, sådär en sjundedel av Sveriges hela befolkning, skulle besöka DN:s nättidning varje vecka tror jag inte ett ögonblick på. Snarare är det så att ett antal människor besöker tidningen dagligen och andra sällan eller aldrig.

Om t.ex. 100.000 personer besöker DN.se dagligen innebär det minst 700.000 “unika besökare” i veckan. Då återstår 500.000 besök, som maximalt kan innebära totalt 600.000 verkligt unika besökare – men förmodligen betydligt färre.

Den totala siffran 1,2 miljoner kan som minst innebära sådär 170.000 dagliga besökare (eller något mindre om flera av dem återkommer till hemsidan då och då över dagen). Jag tror att det är ganska nära sanningen.
Låt oss höfta och säga att ungefär 200.000 personer per vecka besöker DN:s nätupplaga.

Dela med sju
Ungefär detsamma torde gälla bloggar. En stor andel av deras besökare kommer dagligen och räknas därför som minst sju “unika besökare” på en vecka. Det kan förklara t.ex. Blondinbellas väldiga besökssiffror. På Bloggportalen är hon just nu uppmätt till drygt 650.000 per vecka, men det är knappast så många av Sveriges befolkning som bryr sig om att hälsa på hos hennes blogg. Siffran 100.000 verkar betydligt rimligare.

Jag tror det är rimligt att dividera alla dessa “unika besökare” per vecka med 6 eller 7, för att få fram hur många individer som över en vecka besöker en viss hemsida – beroende på hur ofta den uppdateras. I fallet dagstidningarnas nätupplagor, som uppdateras många gånger dagligen, kanske siffran ska divideras med ett högre tal än 7.

Annonsmarknadens kunder kommer snart att kräva mer tillförlitlig statistik, så då torde vi få sannare bilder av tidningarnas och somliga stora bloggares hemsidor.
Kanske finns redan sådana mer precisa beräkningar, men ingen är intresserad av att de når allmänheten?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Vind

Bara en liten videosnutt som visar vindens verkan. För omväxlings skull.



Från mitt YouTube-konto Aravadia.

onsdag 20 maj 2009

Var finns en domare som inte är jävig?


Hovrätten hade det goda omdömet att ge en helt annan domare uppdraget att pröva om tingsrättens domare var jävig i målet mot The Pirate Bay, eftersom hovrättsdomaren som annars ska leda rättegången kan vara jävig på samma sätt. Men nu visar det sig att även den särskilt utsedda domaren kan vara jävig. Det börjar bli snubblande nära fars, alltihop.

Domaren som ledde tingsrätten i åtalet mot The Pirate Bay, Tomas Norström, visade sig vara djupt involverad i diverse organisationer till skydd för upphovsrätten, där också bolagens advokater är inblandade. Eftersom redan oron för jäv ska vara nog för att en domare ska avsäga sig ett sådant uppdrag, föreligger tveklöst ett övertramp här.

Det är hovrättens sak att ta ställning till, och de har redan utsett en domare för sin rättegång, Ulrika Ihrfelt, som visar sig ha varit involverade i samma organisationer. Pinsamt.

Men hovrätten visade sig handlingskraftig och valde en annan domare från en helt annan avdelning, Anders Eka, att behandla frågan om Norströms jäv separat. Ett lovvärt initiativ av hovrätten, men det sprack på en dag när det visade sig att även Eka har figurerat i sammanhang som kan betraktas som jäviga – och i samröre med bolagens advokater.

Märkligt nog dyker det inte upp någon domarkandidat som har haft något ihop med försvarets advokater. Redan det är bestickande.

Och så måste man fråga sig: ska verkligen domare involvera sig i diverse intresseorganisationer och annat som kan komma att leda till jäv? Är det inte en poäng för dem att hålla sig utanför dylikt, just för att deras yrkesroll kräver det?

I stället verkar domare se det som självklart att de involverar sig på diverse olika vis i samrören som de kallar diskussioner om rättsliga frågor, men som visar sig vara ensidiga i sina vinklingar och ställningstaganden. Vi behöver domare som håller sig ifrån sådant.

Varje yrke har kollegialitet och solidaritet som tenderar att nagga rättvisa och objektivitet i kanten, milt uttryckt. Just domstolarna borde vara införstådda med detta och göra allt de kan för att motverka detta. I stället verkar de ta alltför lätt på jävsbegreppet och därmed har allmänheten all anledning att undra om de tar lika lätt på själva rättvisan.

DN skriver här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här om domarnas jäv.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Johan Palm arrogant recenserad


Johan Palms CD My Antidote släpps idag och det måste förstås tidningarna skriva om. Men snobbiga musikrecensenter vrider sig som masken på kroken. De vågar inte ta honom på allvar, av rädsla för att de därmed ska anses mindre seriösa själva.

I DN skriver Malena Rydell en recension som nästan bara ironiserar över att Johan (förmodligen i pressmaterialet) betonar att han varit med i skapelseprocessen. Hon skriver:
Om artister förut sade ”Vi vill inte bli placerade i ett fack” heter det nu som hos Johan Palm: ”Jag har varit involverad i allting!”

Märklig logik. Är Malena Rydell missnöjd med det? Ville hon hellre ha en nickedocka till artist?
Den korta recensionen (17 rader) hinner sedan inte säga mycket mer om själva skivan än att den är “ovanligt oklyschig”.
Betyget är 3 av 5.

I Svenska Dagbladet skriver Kristin Lundell en ännu kortare recension – bara tio rader – som mest handlar om att han är en idol bland små tonåringar. Arrogant formulerat, som om det vore något fel. Betyget är 4 av 6, men själva texten säger varken bu eller bä.

I GP skriver Johan Lindqvist så beskt om Johan Palm att det ser ut som avundsjuka. Jantelagen i sin prydno. Att Johan Palms singel tog sig upp till förstaplatsen är skämmigt, hans glädje och energi står recensenten “upp i halsen”, det trasiga jeansknäet är hyckleri och musiken menlös.
Andra ord om musiken på skivan är det inte plats för i den korta recensionen (tolv rader). Betyget är 2 av 5.

De tre recensionerna från de tre största morgontidningar är samstämmiga i sin korthet och sin ovilja att behandla musiken på skivan. I stället raljerar de över Johan Palms popularitet och entusiasm inför sin artistkarriär i vardande.
Även om nästan ingenting blir sagt om Johans skiva, avslöjar recensionerna desto mer om det sorgliga läget hos musikrecensenterna. De sitter fast i attityder så till den grad att de inte kan genomföra sitt uppdrag.

Märkligt nog har Aftonbladet ännu inte kommit med en recension, fast de skriver floder om Johan Palm. Inte heller Expressen och Sydsvenskan.
Jag gissar att de har bestämda dagar för sina skivrecensioner och inte kan frångå det. DN gör på samma sätt men har just onsdagar, kanske även Svenskan. Det är ett urbota dumt system, som om de inte kan tänka sig att skivor kan vara nyheter.
Dagstidningar borde skriva dagligen om det som händer, inte skjuta upp för någon ordnings skull.

Jag har själv inte skaffat skivan ännu, men ämnar göra det idag – som en liten födelsedagspresent till mig själv. Jag är mäkta nyfiken och ska försöka mig på en recension när jag har lyssnat igenom den.
Jag var rockrecensent på DN förr i tiden (se mer om det här) och inbillar mig att jag skötte jobbet betydligt bättre än de ovanstående exemplen. Vi får se om bloggens läsare håller med.

Nu har jag recenserat Johans CD. Se här: För lite Johan Palm.

PS, en vecka senare:Nu har Aftonbladet recenserat skivan - ganska ytligt men ändå med fäste på hur det låter.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Tummarna är inte svaret


Vetenskapens landvinningar är ibland obskyra. En fossil av vad som verkar vara något slags ödla – med undantag för motställda tummar – ska vara mänsklighetens ursprung. Jaha.

Man tittar på det ovanligt detaljerade skelettet, som har döpts till Ida, och frågar sig: Är detta det signifikanta steget i utvecklingskedjan som utgjorde den fabulösa människans gryning? I så fall är det tummarna som är grejen med oss.

Kanske det. Intelligensen verkar skapa såväl succéer som katastrofer, men de motställda tummarna gör oss fenomenalt kapabla att använda verktyg. Därmed kunde vi med tiden behärska jorden – åtminstone tills något virus dyker upp, som har den exakta kombinationen av 100% dödlighet med en timing så att det hinner spridas men vi inte hinner hitta botemedlet.

Eller tills våra överutvecklade hjärnor uppfinner ett vapen som kan ta kål på oss allihop och samtidigt lockar oss så till den grad att vi inte kan motstå att använda det.

Mot dessa hot framstår klimatkrisen som rena semestern.

Nå, jag tvivlar på att tummarna är hela hemligheten. Jag vill ändå slå ett slag för hjärnan, trots baksidan på dess mynt. Som Janusansiktet är dess baksida på sätt och vis dess framsida, och tvärtom.
Man måste knäcka några ägg för att göra omelett. Det kostar att vara med. Men det är värt priset. Vi gör en sagolik resa, vi människor, och det är just vår hysteriskt utvecklade hjärna som gör oss förmögna att ta in hela baletten.

Så jag längtar efter den dag då antropologerna kan förklara hur den kunde uppkomma, fast den var så stor att människobarn måste födas på tok för tidigt i fostrets utveckling och ändå på grund av denna bamseskalle riskera livet på sina mödrar.
Hur kunde evolutionen alls mala på i den riktningen, när det skulle dröja hundratusentals år innan denna resurskrävande gråa massa började betala sig på allvar?

Tummen i all ära, men det är hjärnans evolution vi behöver kartlägga.

Förresten passar Aftonbladet på med en enkätfråga om hur många som tror på evolutionen. Just nu har 31.000 svarat och över 16% av dem tror inte på evolutionsteorin. Det antyder att hjärnan fortfarande inte är färdigutvecklad.

DN skriver här, Svenska Dagbladet här, här, här och här om fyndet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

tisdag 19 maj 2009

Gammal bloggare intervjuad i gammelmedia


DN har intervjuat bloggaren Farmor Gun, som är 72 år och ändå engagerar sig djupt i debatten om FRA, IPRED och Telekom. Ett charmigt porträtt, som understryker att bloggosfären befolkas av många olika människor.

Ofta skildras bloggosfären som befolkad av antingen superbimbos eller unga IT-krokodiler som vill ha allt gratis – sistnämnda speciellt när det gäller försvar av fildelningen. Men Farmor Gun passar inte i någon av kategorierna och är ändå en intensiv motståndare till de intrång i privatlivet som alla dessa nya lagar mot fildelning utgör.

Dessutom är hon en utmärkt skribent, även när andra ämnen behandlas. Hennes blogg hittar du här:
Farmor Gun

Den trevliga porträttbilden ovan har tagits av Paul Hansen på DN. Jag hoppas han ursäktar att jag lagt upp den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Jonas Gardell går till storms mot anonymiteten


Jonas Gardell skriver i Sydsvenskan att anonymitet på internet skapar pöbelmentalitet. Därför vill han ha ett fungerande IPRED. Övervakningssamhället har han tydligen inga som helst problem med.

Jonas Gardell utgår från otäcka anonyma hot han fått, och det är förstås lika beklagligt som oacceptabelt – men det kan knappast ha varit okänt för honom förr. Skillnaden är blott att nu kommer de via internet.

Det gör dem faktiskt lättare att spåra än den gamla sortens hot via anonyma brev – även utan IPRED. Han meddelar också att polisen i det aktuella fallet nådde ända fram till datorn hotet skrivits på, men sedan inte kunde fastställa vem som suttit vid den. Det klarar inte heller IPRED.
Så varför alls använda detta som försvar för IPRED?

Övervakningssamhället
Vill Jonas Gardell öka på övervakningssamhället så att ingen någonsin är anonym med något alls i sitt liv? Det vore i så fall världsrekord i övervakning, etter värre än någon av det förra seklets kommuniststater förmådde eller ens brydde sig om.

Han verkar inte ett ögonblick ha begrundat konsekvenserna av sina önskemål. Det är särskilt anmärkningsvärt när det kommer från en författare som med sina verk lever gott på yttrandefriheten och gärna tänjer på dess gränser.

Jonas Gardells eget författarskap och egen livsstil vore förmodligen de första att få restriktioner i ett sådant övervakningssamhälle, att döma av historien.

Lag och ordning
Han hänvisar till lag och ordnings införande i de första stora städerna, i civilisationens gryning. Men där var sannerligen inte lagarna blott till för att skydda medborgarna från pöblar och annan grymhet – snarare att genom just dessa lagar tillåta maktens pöbel att härja fritt med folkflertalet.
De lagarna var i väldigt hög grad instrument för förtryck, och de upprätthölls med vapenskrammel.

Jonas skriver: ”Genom lagen sattes gränser som skulle skydda den svage från att alltför hänsynslöst utnyttjas av den starkare.“ Men de forntida städernas lagar var snarare just redskap för de mäktiga att gränslöst utnyttja de svaga.

De välvilliga lagarna och ordningarna kom snarare dessförinnan, i jägar- och samlarsamhällenas allmänna reciprocitet och värnande om alla medlemmar.

Mänskligheten
Jonas Gardells människosyn är både nedsättande och felaktig. Han tror att i tider av oro, när samhällsordningen inte riktigt fungerar, missbrukas den av oss: ”Vad som händer då är alltid samma sak: människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel.”

Det är en ren fördom om mänskligheten, och en otäck sådan. I själva verket fortsätter människor att vara solidariska och självuppoffrande även i kristid, även när de inte är övervakade. Det finns förstås rötägg som passar på – men de uppstår inte då, utan beter sig på samma sätt för jämnan.

Jonas bör ta sin världsbild under omprövning. Den är inte heller särskilt kristen.

Med tanke på Jonas Gardells bristande tro på mänskligheten, är det verkligen den han värnar om – eller sina egna författarinkomster?

Kränkande förenkling
I kritiken mot internets anonymitet tillåter sig Jonas också argument som är så oförskämda att de närmar sig de kränkningar han själv drabbas av:
”Det gör att en sajt som The Pirate Bay kan tillgängliggöra obduktionsbilder på de mördade barnen i Arboga och håna barnens far när han vädjar till dem att låta bli.”

Om han orkat läsa mer än kvällstidningsrubriker om saken hade han kunnat konstatera att det var just dessa rubriker som gjorde att bilderna nådde offentlighetens kännedom, att det var domstolen som beslöt att de skulle vara offentliga, att de ingick i hela rättens material om tusentals sidor, och så vidare.

I stället vill han ge sken av att The Pirate Bay i något slags absurd sadism medvetet spred bilderna. Han kunde lika gärna ha klandrat Google för att göra alla möjliga grymheter sökbara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

måndag 18 maj 2009

Idol på Centralen


När jag skulle till tåget på Centralen i Stockholm höll Idol på att spela in ett inslag, som nog inte kommer att visas förrän till hösten, då nästa säsong kör igång. Kul att se – och höra – så långt i förväg.

Där var ett filmteam, jurymedlemmen Anders Bagge och en leende och imponerande avspänd kille, som plötsligt inför kameran brast ut i sång – den klassiska balladen Still loving you av Scorpions.
Det lät bra, speciellt i Centralhallens tacksamma eko.

Han fick en guldbiljett, så jag antar att han ska vara en av deltagarna som juryn hittar bakvägen. Det är säkert väldigt hysch-hysch, men jag var långt ifrån den enda som fångade det på bild.
Hade jag varit lite mer vaken skulle jag ha filmat det, så att jag fått med killens sång, som hade skönt eftertryck.


Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Bonniers bedrar upphovsmännen


Bokförlagen är med och skriker om att skydda upphovsrätten och därför jaga fildelare med alla tänkbara metoder. Själva tillåter de sig ändå att trampa på upphovsrätten med fulavtal till författarna. Det protesterar nu Författarförbundet emot.

I fildelningsdebatten har vi hört alla dessa bolag gny om ökat skydd för upphovsmän, och nog låter det falskt. Nu har Bonniers, det ojämförligt största av alla svenska bokförlag, visat hur de egentligen tänker: de vill tvinga på sina författare riktigt fula avtal om elektronisk upphovsrätt, för att skinna dem i tid och evighet – utan att behöva göra ett dugg själva.

Läs om skandalavtalet på Författarförbundets hemsida.

Författarförbundet har gått ut med en varning till alla sina medlemmar. Jag har också fått det meddelandet, eftersom jag är medlem i förbundet. Det kom inte som någon överraskning.

I själva verket sa förlagen i Sverige upp avtalen med Författarförbundet för flera år sedan, eftersom de ville exploatera elektroniska rättigheter utan dess iblandning. Då såg internet ut att bli rena guldkalven, vilket sket sig – men det finns pengar att göra på e-böcker osv., och förlagen vill kunna roffa åt sig av dessa intäkter utan att blanda in författarnas organisation.
De vill kunna lura upphovsmännen på både pengar och rättigheter.

Så har de hållit på under hela sin historia. Tjuv- och rackarspel för att mjölka upphovsmännen. Därför klingar det hysteriskt falskt när de i kamp mot fildelning plötsligt påstår att de värnar om upphovsmännen. Det har de aldrig gjort. Förlagen värnar bara om sina egna kassakistor. Sammalunda med skiv- och filmbolag, förstås.

Det är dags att demaskera dessa hycklare. Medborgerliga rättigheter får inte säljas ut för att dessa cyniska bolag ska tjäna mer på upphovsmännens bekostnad.
För upphovsmännens skull bör distributionen av all konst flyttas från bolagen till ett fritt och öppet internet.

Här skriver DN om Författarförbundets protest.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Rätt utseende vann


Den norska vinnaren av Melodifestivalen, Alexander Rybak, gjorde ett frejdigt framförande av en poppig sång han själv skrivit – men det var nog ändå inte så lite på sitt utseende han vann. Inget fel med det, i underhållningens värld.

Oscar Wilde menade att skönhet var den enda dygden, eftersom man antingen hade den eller inte – det var inget man kunde göra något åt. Därmed var den oskuldsfull.
Det var sant på Oscar Wildes 1800-tal, men knappast nu. Vi har smink och plastikoperationer, så skönhet kan i vissa fall snarare ta plats som den åttonde dödssynden.

Alexander Rybak verkar dock inte ha trixat med sitt utseende. Han hör till de lyckliga få som stämmer med Oscar Wildes devis. Hans ansikte är så gott som perfekt skulpterat. Slät hy utan tillstymmelse till skäggväxt.
Fast han har östeuropeiska föräldrar är hans utseende väldigt norskt. De rena dragen och de markerade höga kindknotorna är samma som hos de många norska kvinnor som är som skapta till att bli fotomodeller.

Jag såg inte finalen i Eurovision Song Contest på lördagkvällen, eftersom jag då var på RF-stämmans stora fest i Visby. Men jag såg hans vinnarbidrag Fairytale på YouTube senare.
Det sprakade av ungdomlig energi och “cross kitchen” mellan traditionell folkviseton på fiolen och engelsk popsång à la 60-talet (jag känner igen versens melodi, men kommer inte på varifrån).
Inte världens starkaste melodi, men världens mest vinnande framförande – och utseende.

Oscar Wilde skulle också ha röstat på Alexander Rybak.

Tidningarna har förstås skrivit massor om den norska segern, och mer lär det bli. Aftonbladet skriver här, här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

söndag 17 maj 2009

Karate blev eget förbund på RF-stämman


På RF-stämman i Visby, som avslutades idag, blev svensk karate invald som nytt förbund inom Riksidrottsförbundet. Hittills har den ingått i Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Det var framför allt karatens gedigna arbete som ledde till beslutet, som är en framgång för såväl karaten som SB&K.

Det var mycket som skulle hinnas med på den välbesökta RF-stämman, innan det var dags för karatens medlemsansökan. Den behandlades inte förrän sådär halvtimmen innan stämmans slut, på söndagsförmiddagen, praktiskt taget “fem i tolv”.

Full aktivitet
Men karatens representanter och förbundskansliets personal var väldigt aktiva hela tiden. De pratade med delegater och slipade fortlöpande på sina presentationer och argument.

Dessutom hade vi ett stånd där karaten presenterades med trycksaker och en DVD-film, och en trupp från Botkyrka höll uppvisningar flera gånger under lördagen – mäkta uppskattade sådana, med en imponerande barnkarate och en trupp tjejer som tagit SM-guld i lagkata. De framförde en dramatisk och konstfärdig kata som fullständigt hypnotiserade publiken – mig också.

22 idrotter till
Riksidrottsstyrelsen hade rekommenderat avslag på karatens ansökan, med motiveringen att likartade idrotter bör vara i samma förbund. Men karaten är förstås en unik idrott som lika mycket som någon annan förtjänar att få organisera sig själva. Dessutom är den så stor, med 16.000 medlemmar, att den gott och väl klarar det.

SB&K med sina 22 övriga idrotter har inte möjlighet att stimulera karatens fortsatta utveckling lika väl som de kan göra med ett eget förbund. Snarare vore risken stor att de återstående 22 idrotterna alltmer hade hamnat i skuggan av karaten, som länge varit ojämförligt störst i förbundet.

Dessa argument och flera andra presenterades för RF-stämman när det äntligen var dags att behandla denna fråga. Vi var ett fullödigt team som stod för argumentationen.

I talarstolen
Först talade Birgitta Lindblom, ett charmtroll till karatemorsa, som berättade om idrotten med ett engagemang och en entusiasm som verkligen grep mötesdeltagarna. Hon fick varma applåder. Förbundskassören Michael Bergman redogjorde kort och sakligt för några kompletterande fakta.

Karatens ordförande Urban Andersson och jag kom överens om att bara jag skulle avsluta vår argumentation, för att spara mötesdeltagarnas tid – och för att det blivit en lång talarlista av andra förbunds representanter: skolidrottsförbundet, boxningen och taekwondo uttryckte sitt stöd. Skidförbundets representant var den ende som talade för avslag.

I egenskap av ordförande i SB&K betonade jag bland annat att vårt förbund enhälligt ställde sig bakom karatens ansökan.
Riksidrottsstyrelsens representant insisterade på avslag, men varken med nya argument eller särskilt eftertryck. Snarare betonade han att det förstås var stämmans sak att besluta i frågan.

Och det gjorde den, men tydlig övervikt för godkännande av karatens ansökan.
Vi var rätt euforiska då.

Tredje gången gillt
Det är tredje gången en av våra idrotter får eget förbund: på 1980-talet var det judo, på 1990-talet taekwondo. Det är hur naturligt som helst när idrotterna växer i storlek och egen kompetens.
Svenska Budo & Kampsportsförbundet lider ingen nöd. Vi har 22 idrotter till att ta hand om, och för alla dessa är karatens seger också en framgång, eftersom det betyder att vårt förbund kan koncentrera mer energi på dem.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om RF-stämmans beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

fredag 15 maj 2009

Svenskan gör samma anka som DN

Igår hade DN en artikel om att kvinnoidrotter missgynnas av bidragssystemet, som var rent nonsens. Idag svarar Svenska Dabladet med en artikel där man hävdar att idrottsklubbar fuskar med sina bidragsansökningar. Lika mycket nonsens. Den enda skandalen är den cyniska journalistiken.

Svenska Dagbladet konstaterar att det finns klubbar som fuskar med aktivitetsbidragen, genom att lämna delvis oriktiga uppgifter. Säkert. Det fuskas med bidrag. Ska det vara en nyhet?

Dessutom är det så att Svenskan baserar sina uppgifter på den kontroll som görs av RF (Riksidrottsförbundet) – alltså fusk som har avslöjats. Det finns ett kontrollsystem, som uppenbarligen fungerar. Så vad är problemet?

Svenskan försöker bara skapa rubriker inför RF-stämman, som sätter igång idag. Detsamma gjorde DN igår med sitt “avslöjande” om att kvinnoidrotten missgynnas något av samma bidragssystem, eftersom de inte har lika många aktiviteter per vecka. Jag skrev om det här.

Det är pinsamt hur manipulativa de stora morgontidningarna är och hur cyniskt deras journalister fejkar nyheter för att försöka skapa spektakel. Där ligger den enda skandalen i sammanhanget.

Det är inte bara oansvarigt, det är direkt omoraliskt. Noll pressetik. Tyvärr finns inga tidningar som har lust att granska den saken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

XBong äter sparris hos Paul & Norbert


Här om dagen åt jag sparrismenyn på krogen Paul & Norbert i Stockholm – men det var gåslevern som gjorde det allra oförglömligaste intrycket. Och en del riktigt kluriga viner.

Det ska genast sägas att en gammal god vän till mig jobbar där, så läsaren får göra sin egen bedömning av tillförlitligheten i det följande. Han heter Kenneth Söderberg och låg bakom vinvalen till mina rätter. Låt mig uttrycka det så att jag inte skäms över vår vänskap.

Skojig champagne
Redan med den champagne, Alfred Gratien, som tjänade som ett slags välkomstdrink visade Kenneth vad han går för. Den var ljuv och lekfull, ändå med raffinemang i kropp och eftersmak. Annars brukar champagne numera favoriseras när den är så brödigt motsträvig att man möjligen kan respektera den, men knappast glädjas åt den.

Champagne ska vara skoj och drickas i djupa klunkar. Där visade sig Kenneth och jag vara rörande överens.

Även fortsättningsvis briljerade Kenneth i ovanliga val som ändå satt mitt i prick, inte sällan förvånande – alltid njutbara. Jag kommer t.ex. länge att minnas den Spätburgunder, Battenfeld Spanier, som gjorde sin entré strax före huvudrätten.
Det ska till fantasi för att skapa en vinmeny, men också pricksäker behärskning för att maten varken ska övertrumfas eller vanskildras.


Först en drömsk gåslever
Innan själva sparrismenyn satte igång bjöds jag en specialitet hos Paul & Norbert – deras ljuva gåsleverterrin, kombinerad med champagnekokta krusbär. Fluffig som en dröm, len som en sömndrucken smekning.

Oftast får man gåslever i form av en paté, dryg som smör och inte sällan i kylskåpstemperatur. Bara dess ädla inslag av den berömda levern gör en sådan anrättning njutbar.
Det här var en helt annan sak. Jag kan inte på rak arm minnas att jag ätit gåslever med lika stor och oreserverad njutning förut.

Denna flygande start var så storartad att resten av måltiden hade ett sjå att komma ikapp.

Smygande entré för sparrisen

Själva sparristemat inleddes med en pannacotta på den hyllade grönsaken, ackompanjerad av löjrom ordnad till ett ägg. En lustig syn och en oväntad inledning på temat – på håret att kännas som en dessert snarare än en förrätt.

Sparrisens lågmälda smak passade förträffligt som pannacotta och var här hanterad med nödvändig försiktighet. Däremot tyckte jag att löjrommen inte riktigt hörde hemma på tallriken. Dess finkorniga konsistens och ganska raka, nästan burdusa smak sjöng liksom i en annan tonart.
Kanske hade det blivit bättre med laxrom – såväl till form som smak.

Nästa rätt var en soppa på grön sparris, med den sturska spanska skinkan Pata Negra lindad runt en brödstång för att ge sofistikerad sälta. En skön soppa och en välgärning i att den gröna sparrisen därmed fick visa upp sina förtjänster.

Äntligen stängerna
Först därefter blev det dags för den vita sparrisen att visa upp sig i all sin prakt, när den i tjocka, vällustiga stänger tillsammans med ramslökshollandaise bildade underrede till en osedvanligt lyckad kalventrecôte.


Det var skönt att äntligen sätta tänderna i vit sparris, som är säsongens poäng. Ändå blev det köttet som stod för den högsta njutningen.
Normalt är kalv inte någon särskilt smakrik upplevelse, men dessa fina bitar – artistiskt snett skurna och perfekt stekta – var nästan lika behagliga som gåslevern vid kvällens inledning. Köttet och dess sälta krönte den efterlängtade sparrisen.

Det var djärvt av krogen att dröja så länge med att introducera kvällens huvudroll. Jag tycker nog att den vita sparrisen borde ha synliggjorts tidigare – kanske med ett par toppar som ett slags amuse.
Den förvånande väntan hade varit lättare att begripa om sparrisen äntligen fått stråla i egen prakt, i stället för att bilda underlag till en i och för sig väldigt njutbar köttbit.


Som ost serverades en Billat Savarin formad till ett ägg, omgiven av sparrischutney och lustiga minimaränger utplacerade på tallrikens breda kant, likt öar i en ocean. Skojigt, men med smaker som inte lyckades bli lika minnesvärda som det lustiga upplägget.

En titt i köket

Paul & Norbert är en charmigt avspänd krog, fast den ligger på själva Strandvägen. Men de tar såväl mat som dryck på största allvar. Det märks mitt i den lediga stämningen.

Jag fick faktiskt ta en titt i köket och ta ett par bilder. Något sådant kunde jag aldrig göra när jag var den hemliga krogrecensenten Bong i Sydsvenskan. Klicka på bilderna för att se större versioner av dem.


Menyn beskriven ovan, som krogen kallar en sparrisfrivolité, kostar 800 kronor för de fem ovanstående rätterna och tusenlappen jämnt för två rätter till (en fisk helt utan sparris och en dessert). Vinmenyn kostar 650 respektive 800. Det är inga småpengar men i Stockholm inte att betrakta som överdrivet.
Den som ämnar sig dit – glöm inte att insistera på gåsleverterrinen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .