Så ska man inte skriva

 Ord som inte gör någon skillnad ska man stryka. Ett ord detta ofta gäller är ”så”. I talspråk halkar det in lite här och där som något slags utfyllnad. Det må vara hänt. Men i skriftspråk är det en styggelse.

Det är lätt att se var ”så” används fel: där det går att ta bort utan att meningens betydelse ändras. Då ska man inte skriva ”så”.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för kvicka nyheter men det är gott om språkfel i texterna, ibland även i rubrikerna. De har nog lite bråttom och verkar inte lägga tid på korrekturläsning. Därför har det inte överraskat mig att även hitta den felaktiga användningen av ”så” där.

Här är några exempel därifrån. Klicka på citaten för att komma till artiklarna på Omni. Jag har markerat felaktigt använda ”så” med fetstil.

I EU:s nya och dyrare vaccinavtal med Pfizer och Moderna så ingår ett ”antal förbättringar och modifieringar”.

Jämförelsevis så hade Sverige mer än 40 000 nya fall per vecka under tredjevågens topp.

I takt med att talibanernas blodiga avancemang i Afghanistan forsätter så flyr nu hundratusentals människor landet i rädsla för sina liv, skriver New York Times.

Och nu ett exempel på när ”så” används rätt, om än det är osnyggt att ordet inleder två meningar i följd:

Så nära att tarmarna vrider sig. Så beskriver Sportbladets krönikör Frida Fagerlund känslorna inför damlandslagets semifinal i OS-fotbollen.

Är trumpet hittepå?

 

På DN:s ledarsida skriver Susanne Nyström att trumpetspel är hittepå, inget sommarjobb för ungdomar. De bör i stället ägna sig åt grönsaksodling eller skogsplantering, ”ett riktigt jobb” som ”verkligen rustar tonåringar för arbetslivet.”

Hon avslutar med att hävda:

”Där utförs arbetsuppgifter som kräver flit och disciplin. Inte kreativitet och entreprenörsanda.”

Förutom den oavsiktliga ironin i att hennes eget jobb är så fjärran från naturen man kan komma, röjer hon en samhällssyn som är minst sagt föråldrad, dessutom en föraktfull syn på ungdomar. De behöver fostras med hårt arbete, minsann.

Som om att lära sig spela trumpet inte krävde hårt arbete, flit och disciplin. Hon kan ju försöka själv.

Kommunerna ska inte ”trolla fram saker som egentligen inte behöver utföras” – men vad behövs mer än kreativitet och entreprenörsanda? De är framgångsrecept som gång på gång i nutid och historien har visat sig åstadkomma underverk.

För många år sedan frågade jag bankdirektören Hans Cavalli-Björkman, som då var en av näringslivets giganter, om han hade något ord för vad som var allra viktigast och värdefullast i näringslivet. Han svarade utan minsta betänketid: ”Kreativitet!”

Jag blev överraskad för att jag dittills trott att det var något som konstnärer, inte företagare, förstod värdet av. Icke så. För honom var det en ledstjärna och han visste vad han pratade om. Det kunde jag även konstatera när blickade runt på hans imponerande konstsamling.

Han skulle absolut hävda att vi behöver kreativitet – ju mer desto bättre.

Entreprenörsanda är ett snarlikt begrepp, kreativitet i affärer. De största framgångarna kommer av djärvt och innovativt tänkande, inte av att låta sig nöja med att påta i jorden, hur idylliskt och grönt det än må verka.

Det är förvånande hur lite Susanne Nyström begriper dessa två begrepp. Lika förvånande är hennes fördomar om musiken. Det är ju en gigantisk industri där massor av pengar cirkulerar. Långt ifrån alla blir stenrika – men väldigt många kan försörja sig på det, även ett antal trumpetare. Just nu i coronatider är branschen särdeles tuff, men ändå fungerar den och kommer sannerligen inte att dö ut. Vi behöver musik!

De som söker sitt levebröd där kan inte ligga på latsidan. De visar i stället en formidabel envishet och energi, år efter år – först med att lära sig värvet, sedan slita genom magra år innan det leder till inkomster, och många når inte dit. Vår värld är rätt njugg mot musikerna, fast vi inte skulle stå ut utan dem – inte så njugg som Susanne Nyström, förstås, men hennes drapa gör ju inte saken bättre.

En sak är säker: hon skulle inte själv stå ut i den värld hon propagerar för.

Evigt liv ingen nyhet

Visst handlar journalistik om dagsaktuella ting, men det är ingen ursäkt för historielöshet. Skildringen av nuet haltar om den saknar det förflutnas perspektiv. Ändå är det ack så vanligt i media.

Webbtidningen Omni är en bekväm resurs för att få reda på vad som hänt i Sverige och världen, dessutom gratis. Men den har sina journalistiska brister, såsom lite väl många språk- och sakfel, ofta till och med i rubrikerna. Jag kan slå vad om att skribenterna där inte ens själva korrekturläser sina texter.

Det kan bli oavsiktligt komiskt, som när Marcus Andersson skriver om attityder till odödlighet. Han börjar med att citera poplåten Forever Young av Alphaville från 1984: ”Vill du verkligen leva för evigt?” Sedan konstaterar han: ”Men trots att det var längesedan 80-talsdängan skrevs är frågeställningen fortfarande högintressant.”

Frågan om evigt liv är förstås betydligt äldre än så. Alphaville var sannerligen inte först att begrunda den. Så långt tillbaka i historien vi kan blicka har evigt liv varit  ett kärt ämne.

Mytologi och religion svämmar över av föreställningar om odödlighet, inte blott för gudar. I kristendomen är idén om den odödliga själen fundamental, likaså i islam och många andra religioner. Det är fullt tänkbart, rentav troligt, att mänsklighetens grubblande över sin dödlighet och längtan efter att undkomma den utgör religionens främsta attraktionskraft.

Även en utsträckt jordisk existens har det spekulerats om hur länge som helst. Redan eposet om Gilgamesh, som är cirka 4000 år gammalt, berättar om metoder att bli odödlig. Legenden om Ahasverus, som vägrade låta Jesus vila mot hans vägg på vägen till Golgata och därför dömdes att evigt vandra över jorden, kan spåras tillbaka till 1200-talet. Modernare myter ger diverse väsen odödlighet, exempelvis vampyrerna.

Sistnämnda figurer har jag själv skrivit om i en av mina romaner: Ever Young, där titeln förstås är inspirerad av Alphavilles sång. Jag tog med ett annat citat från den, som är mer drastiskt: ”Let us die young or let us live forever.”

Haken med evigt liv – såväl i jordisk som utomjordisk gestalt – är förstås kvaliteten på det. Att vara odödlig med stigande ålderskrämpor är knappast lockande. Man vill vara det i ungdomlig spänst och med ungt sinnelag.

Bob Dylan släppte 1974 en sång med samma titel som Alphavilles, ett slags vaggvisa för sonen Jesse, där han sjunger: ”May you stay forever young.” Han syftar just på det ungdomligt obekymrade och uppriktiga sinnelaget, med glädjen i att se ett rikt och lyckligt liv framför sig. Odödlighet är det inte tal om.

Egentligen gäller detsamma för Alphavilles sång. Snarare än evigt liv handlar den om att bevara ungdomen hela livet, att slippa åldrandets våndor: ”It's so hard to get old without a cause, I don't want to perish like a fading horse.”

Även Queens låt på temat, Who Wants to Live Forever från 1986 (som skrevs för filmen Highlander), talar mer om att leva livet än att nödvändigtvis göra det långt. Den slutar: ”Forever is our today. Who waits forever, anyway?”

Inte heller ett evigt liv efter detta är med säkerhet en välsignelse. Många gamla mytologier föreställde sig ett förfärligt dödsrike, såsom kristendomen tänker sig helvetet. Det är en historiskt vanligare föreställning än den om ett paradis.

I den välkända vara-monologen gick Shakespeares Hamlet så långt som att förklara rädslan för döden som en bävan för att den inte skulle vara ett utslocknande, utan en evig fortsättning i något okänt tillstånd man aldrig kom ur:

”To die, to sleep, to sleep, perchance to Dream; aye, there's the rub, for in that sleep of death, what dreams may come, when we have shuffled off this mortal coil, must give us pause.”

Problemet är detsamma vare sig odödligheten är i jordelivet eller hinsides. Vad för evighet blir det?

Marcus Anderssons artikel berättar om en undersökning som visade att 70% av de tillfrågade inte ville bli odödliga. De hade flera olika skäl för detta. Många var oförmögna att komma upp med något särskilt skäl. Kanske var det för dem, liksom för Hamlet, ett alltför stort okänt att kasta sig in i.

Vampyrerna i min roman betalade dyrt för sin odödlighet. Allting har ett pris. En lång följd av år är inte i sig skäl nog att betala. Det beror på vad de innehåller.

En helt annan form av odödlighet är i andras minne. Den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal säger (i Björn Collinders översättning): ”Ett vet jag som aldrig dör; domen som fälls om den döde.” Lao Tzu uttryckte det snarlikt för en bra bit över 2000 år sedan i Tao te ching: ”Den som dör utan att glömmas får ett långt liv.”

Det är den enda odödlighet vi hittills har till förfogande och det borde räcka.

Fusk i Eurovision Song Contest

När granskande journalistik uteblir går saker snabbt överstyr. Så har skett med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, som ogenerat tillämpar ett fascistiskt beslutsförfarande.

Hur skulle det vara om de allmänna riksdagsvalen hade en liten hemlig jury vars röster räknades som 50% av valresultaten – som om det krävdes experter för att valet skulle bli ”rätt”? Så sker i Melodifestivalen och i Eurovision Song Contest.

I sistnämnda, som har sin final ikväll, finns 39 jurygrupper i lika många länder, var och en om fem personer, alltså totalt 195. Dessa 195 personers röster väger lika tungt som allmänhetens, fast de sistnämnda utgör miljontals röstande. Ett större hån mot de demokratiska principerna går knappast att uppbringa i nationer som kallar sig själva demokratiska.

När det sägs att dessa juryledamöter är professionella kan knappast annat menas än att de tillhör musikindustrin – skivbolag, musikförlag osv. Det gör dem partiska från början, uppfyllda av egenintressen, men knappast mer kompetenta att hitta en hit. Ty vad är en hit, annat än en låt som en stor del av allmänheten gillar? Därför är självklart inget proffs pålitligare än sagda allmänhet.

I stället handlar det om vad dessa professionella tycker vi borde gilla, av diverse obskyra skäl. Ett slags smakråd – fast i denna genre mest en envishet med dålig smak.

Det här förfarandet mörkas förstås, eftersom det är djupt skamligt. SVT nämner inget om jurygruppernas sammansättning eller regelverk på sin hemsida, som annars stolt förklarar att årets Eurovision Song Contest har mottot ”We are one”. Somliga, dock, räknas långt mer än som en...

Sångtävlingens officiella hemsida är inte mycket bättre på att informera om jurygrupperna, hur de tillsätts och varför de ska ha så absurt stort inflytande över resultatet. Vad som nämns i Eurovisions FAQ är:
”You will shortly be able to download the Rules of the 56th Eurovision Song Contest in the About 2012 section of this website.”
Notera att de fortfarande pratar om förra årets tävling – och fortfarande har de reglerna inte publicerats.

Något mer om juryn nämns på denna sida: Time now for the all important Jury Final. Där avslöjas att juryn i motsats till allmänheten fått se en generalrepetition på fredagen, på vilken de baserar sin röstning – dagen innan den direktsända finalen. Där står också att jurymedlemmarnas namn offentliggörs under finalen, vilket återstår att se...

Jag har för mig att det under de närmast föregående åren var allmänhetens röster som gällde till 100%. Med modern röstningsmetod via telefon och SMS är det både genomförbart och därmed det enda rimliga. Varför backar Eurovision Song Contest från detta?

Kan det vara den svenska modellen som tränger igenom för hela Europa? Sveriges Melodifestivalgeneral Christer Björkman sitter som en av blott sex personer i tävlingens referensgrupp, så nog har han haft möjlighet att trycka på för sin modell. Det är också uppenbart att Christer Björkman lider av ett sådant hybris att han tror sig veta bättre än allmänheten vad för musik den gillar.

Det är mycket skumrask i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så varför förbigås detta med fullständig tystnad av pressen och alla andra nöjesjournalister? De låter sig uppslukas helt av glitter och skvaller, men gör inte ett enda handtag för att granska underligheterna.

Det är en förfärlig journalistisk slapphet, som är precis vad som gör det möjligt för de här musiktävlingarnas ledningar att vara hur lumpna och korrupta som helst. När pressens granskning uteblir växer vansinnet.

Förmodligen anser redaktionerna med viss snobbism att dessa schlagertävlingar inte ska tas på allvar, bara ses som jippon. Men det är riktiga pengar i omlopp och riktig makt missbrukas, samtidigt som en stor del av allmänheten engagerar sig.

Då borde det vara alldeles självklart för journalisterna att bry sig på riktigt, i stället för att bara glassa sig med en kader uppklädda figurer som får sina femton minuter i rampljuset.

Mer i pressen om Eurovision Song Contest (men utan journalistisk granskning): AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om eurovision song contest, ESC, melodifestivalen, Christer Björkman. Intressant?

Ingen granskning av Melodifestivalen

Jag har sett stumpar här och där av Melodifestivalen, vilket inte är något jag direkt skryter med. Men det måste påpekas igen: svensk journalistik fallerar fullständigt inför detta spektakel. Ingen granskning alls, bara pladder och joller. Ändå finns det så mycket att undersöka.

Inte ens Uppdrag granskning, TV-programmet som anser sig så tufft, gjorde minsta ansträngning när de förra året behandlade Melodifestivalens general Christer Björkman. De nöjde sig med att parasitera lite på hans kändisskap. Jag skrev om det här.

Övriga media gör ingenting annat än glitterreportage och skvaller från efterfester. All riktigt journalistik är som bortblåst. Det bottnar måhända i att ingen reporter med självaktning vill ta Melodifestivalen på allvar – men vad har de då i yrket att göra? Och varför går de i så fall med på att sjunga med i kören, som om allt vore frid och fröjd?

Det stinker om Melodifestivalen. Hur tas låtarna ut, varför ständigt några få återkommande och dominerande låtskrivare, skivbolag och framför allt musikförlag, doldisarna som hela evenemanget kretsar runt, för att inte säga betjänar?

Melodifestivalen har ett minimum av transparens, fast den är i statliga televisionen SVT, som ska vara befriad från kommersiella intressen. Och journalisterna tar det med ro.

Jag såg denna lördagkvälls återkvalsprogram, som var samma lömska soppa som föregångarna, förstås. Röstsiffrorna hölls hemliga – också för dem som röstades ut. Ännu underligare: kriterierna för vilka låtar som skulle duellera mot varandra av de fyra i kvällens semifinal nämndes det inte heller något om.

Självklart kan en producent i hög grad styra vilka låtar som går vidare till den stora finalen, genom hur de ställs mot varandra. Det är en baggis när man har röstsiffrorna från föregående omgång. Så varför inte ett ord om hur duellanterna kombinerades? Det är bara ytterligare ett exempel på mörkläggningen som är Melodifestivalens främsta kännetecken.

Den mest alarmerande mörkläggningen är förstås den som gäller när de tusentals inkomna bidragen ska reduceras till de 32 som väljs att framföras i TV. Där får inte tittarna rösta, vilket förstås skulle vara komplicerat – men urvalsprocessen borde vara fullständigt genomlyst. Det bryr sig inte pressen ett dugg om att ens efterfråga.

Efter kvällens program tittade jag till DN:s bevakning av programmet. Den tunga draken är inte ett dugg bättre än andra media. Bara glam och blaj, skrivet av deras särskilda Melodifestivalskribent Hanna Fahl, som i artiklar och blogginlägg är lika ytlig och obekymrad som Christer Björkman själv. Så här avslutar hon sin rapportering från kvällens avsnitt:

“Dags att packa ihop och dra till efterfesten nu. Gissningsvis kommer både Ewald och Stjernberg att riva dansgolvet. Fahl på festival ska äta buffé och dricka en drink. Hörs snart!”

Där gör hon ett flagrant övertramp gentemot pressetikens regler. Och skryter med det. Hon ämnar låta sig bjudas på party av festivalledningen. Inte undra på att hon struntar i den kritiska granskningen.

Jag har själv jobbat på DN som rockrecensent för ett stort antal år sedan, så det smärtar mig att se detta förfall. Visst kämpar DN som alla andra tidningar mot det tynande som Internet innebär för pressen – men inte är journalistiskt förfall någon räddningsplanka. Tvärtom.

Så när kommer en riktig journalistisk granskning av det korrupta spektaklet Melodifestivalen? Och vad är det för fel på svenska nöjesjournalister, som aldrig ens kommer på tanken att göra en sådan granskning?

Det har jag efterlyst i flera blogginlägg genom åren, t.ex. här, här och här. Jag skrev även i skråets egen facktidning Journalisten om det. Men väntar alltjämt. Det är svårt att ta pressen på allvar när den inte tar sitt eget jobb på allvar.

Läs även andra bloggares åsikter om meldoifestivalen, pressen, journalistik. Intressant?

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningskris, presstöd, internet. Intressant?

Fyra grader till Ragnarök

Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om världsbanken, klimatkrisen, klimatskeptiker, pressen. Intressant?

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, journalistik, tidningar, tidningsdöden, DN. Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

DN fabulerar och fantiserar

Så var det dags för DN att göra en Aftonbladet. Nätupplagan har fått artiklar märkta DN Plus, som man måste betala för att se. Inte många ännu, men det lär snart bli fler. Jag är säker på att det går åt fanders för DN om de målar in sig i det hörnet.

DN kallar sin betallösning för digitala paketet. På dess reklamsida (se bilden ovan) är det fyra animerade standardtyper som var och en via en jönsig reklamtext har sin poäng med att teckna upp sig för servicen. Det är en så slätstruken grupp av såväl gestalter som klyschor att jag undrar om inte DN skulle börja med att byta reklambyrå – eller har de en så grådaskig syn på sina läsare?

Dessutom har de mage att påstå att servicen kostar ”från endast 29 kronor i månaden”, men när man klickar på beställ är det 199 kronor per månad som gäller – om än de som redan prenumererar på papperstidningen får en månad gratis, vilket är en piss i Nilen. Vad då 29 kronor? Det är rent ljug.

Det är inte särskilt realistiskt. Det är desperat. Tidningarnas upplagesiffror dalar drastiskt, hur de än försöker dölja det med diverse manipulationer av statistik och med gratisexemplar. De vill ha Internets extremt låga distributionskostnad och omfattning, men de vill inte anpassa sina prisnivåer. Det går inte ihop.

Om detta är vad de har att komma med är de snart historia. Och med den envetna dumhet de härmed visar upp är det lika så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, digitala paketet, nättidningar, internet, pressen. Intressant?

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om newsweek, internet, pressen, media, nätupplagor, tidningar. Intressant?

Baksmälla på DN?

Även på DN har det uppenbarligen firats midsommar. Rubriksättningen är sådär kryptisk som den lätt blir när man inte riktigt orkar tänka efter. Se ovan.

Redan huvudrubriken om 200 sovrum förbryllar. Är det just blott sovrummen i en lång rad olika lägenheter som en privatperson på något sätt har tilldelats? Underrubriken i blått blir än mer besynnerlig. ”Vanlig människa” – alltså inte en ovanlig människa? Är det månde ett politiskt korrekt sätt att markera någon som inte hör till överklassen?

Själva artikeltexten förklarar att det är en gammal militär anläggning i Norge, något slags mastodontiskt skyddsrum i fjällen, som sålts till en privatperson för 1,3 miljoner fast den skulle kosta 100 miljoner att nybygga.

DN försöker göra nyhet av det faktum att priset var så lågt, men försvaret har försökt få lokalen såld i fyra år utan att lyckas, så inte undra på. Dessutom – klart att det skulle vara svindyrt att bygga något dylikt nu, men vad har det med saken att göra när norska försvaret inte anser sig behöva det?

Nyhetstorka och allt det där. DN toppade förstås nätupplagans förstasida med ”nyheten” att midsommarnatten varit bråkig, beledsagad av ett fotomontage minst lika kryptiskt som ovannämnda rubrik. Någon som kan gissa vad högra bilden föreställer?



Läs även andra bloggares åsikter om midsommar, DN, bakfylla. Intressant?

Tårta på tårta på tårta

Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Adelsohn Liljeroth, kulturministern, Makode Linde, tårta, moderna museet, Afrosvenskarnas riksförbund. Intressant?

Om inte...

Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, nyheter, media. Intressant?

Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?

Hur bra kan man vara?

I recensioner är ordet ”bra” så gott som intetsägande, oavsett vad som recenseras. Hur då bra? Ändå är det få recensenter som klarar sig utan det, för att de har bråttom att bedöma men brister i att beskriva.

I DN har Niklas Wahllöf i sin recension av konserten med Patti Smith använt ”bra” inte bara en, utan tre gånger. Det är svagt.

Det hjälper inte med extra överord. Wahllöf kallar Patti Smith en ”fruktansvärt bra liveartist”. På vilket sätt är det fruktansvärt och på vilket sätt är hon bra?

Svenskan har massor med ord som skulle berätta mer. Kanske hon är intensiv på scen, rentav trollbindande, kanske hon får hela huset att svänga? ”Bra” berättar ingenting.

I slutklämmen konstaterar recensenten: ”Det är väldigt bra.” Jag blir nyfiken – vad skiljer ”fruktansvärt bra” från ”väldigt bra”?

PS: Bilden, av DN:s fotograf Adrian Pehrson, är härlig – eller skulle jag säga riktigt bra? Den berättar minst lika mycket som recensionstexten om Patti Smiths företräden på scen.

Läs även andra bloggares åsikter om Patti Smith, Niklas Wahllöf, DN, recension, musik, språk, bra. Intressant?

Ledarskribenten som fördömer det fria ordet

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär befinner sig i hetluft och tycker att det är upprörande. Hans egen penna är bitvis vass men det är uppenbart att han själv anser sig stå över all kritik.

På sistone är en liten dispyt igång på Sydsvenskan, som inleddes när Mats Skogkär ondgjorde sig över angrepp mot honom på nätet från vänsterhåll, vilket föranledde honom att tala om Hatet från vänster, som om kritiken av honom vore symptom på en allmän brutalisering inom vänstern. En av de angripna, Erik Svensson, svarade med Självkritik behövs i gammelmedierna, varpå Skogkär genast replikerade med fantasilösa Hatet från vänster 2.

Kännetecknande för Sydsvenskans syn på debatt är att Skogkärs inlägg inte kan kommenteras, men det är fritt fram på Erik Svenssons inlägg. Varför denna urskiljning? För att Sydsvenskans ledarredaktion sedan länge strukit kommentarsmöjligheterna, även när de skriver vad de har mage att kalla bloggar. De vill stå oemotsagda.

Skogkär har sin syn på Internet klar. Allmänheten göre sig icke besvär, för då blir det bara pannkaka. Tyckandet ska han och hans likar ha monopol på.

Mats Skogkär är ett underligt fenomen. Sydsvenskans ledarredaktion ska vara ”oberoende liberal”, likt övriga Bonnierpressen, men han uttrycker snarare reaktionära ståndpunkter. Och elitistiska. Långt till höger.

Det är därför inte konstigt att han retar upp ett antal bloggare och andra tyckare på de delar av nätet som inte stängt av allmänhetens yttranderätt. Han påstår att det har gått över till regelrätta våldshot mot hans person, men där är hans bevisning svag. De exempel han ger, såsom en tändsticksask på hans tomt, ger snarare intryck av paranoida övertolkningar.

Han nämner även en hatgrupp på FaceBook och torde då mena denna: Anti-Mats Skogkär, som har signaturbilden här bredvid och 109 medlemmar.

Det är en sida stängd för utomstående, så man kan bara se vilka som är medlemmar (eller ”vänner”, för att vara korrekt). Det har Skogkär rotat i, men om han vet vad de pratar om där så torde han själv vara medlem, annars får han inte se det. Det vore ett lovande tecken på självdistans, men jag tvivlar.

Utan att ha läst diskussionen som må – eller inte må – försiggå där, insinuerar Skogkär att alla medlemmar i gruppen är hatiska och våldsbenägna vänstermänniskor. Det är minst sagt förhastade slutsatser.

Skogkär nämner också en blogg mot honom, förmodligen denna: Stoppa Mats Skogkär, som är uppenbart satirisk i tonen och inte haft något inlägg sedan juli 2010. Jag antar att samma person ligger bakom YouTube-kontot Stoppa Mats Skogkär med blott en video, uppladdad maj 2009, och ingen inloggning på kontot sedan dess. Videon har bara setts 196 gånger.

Inte precis någon hatkampanj värd namnet och definitivt inget som en dagstidningsredaktör skulle kunna betrakta som aktuellt.

Ändå har han en poäng i att tonen på nätet ofta kan vara betydligt mer rå än hjärtlig. Den gamla publicismens etik är snävare – även om det dräller av övertramp mot den i gammelmedia.

Varför blir det så? Anonymiteten, säger media ideligen. Möjligen i dubbel mening. Människor med åsikter frustreras av att de isoleras i anonymiteten, eftersom etablerade media sällan eller aldrig ger dem utrymme. Mats Skogkär deltar i det och försvarar medias munkavle på allmänheten, så han kan knappast förvånas om det skapar bittra reaktioner.

Han kunde själv pröva att slå pannan mot samma hårda vägg ett tag, så skulle han kanske bli mer förstående.

Men Skogkär kan skriva löpande i en av våra största dagstidningar och får till och med betalt för det. Fråga mig inte varför. Jag tycker han hör till de slöaste skallarna och tristaste pennorna på dagspressens ledarredaktioner (nå, i god konkurrens, förvisso).

Mats, är jag också hatisk vänster för att jag tycker att dina ståndpunkter ofta är reaktionärt stelbenta och illa underbyggda, att du resonerar med allvarligt haltande logik och undermålig retorik, samt att du skriver utan minsta språkliga finess?

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Mats Skogkär, ledarskribenter, hat, vänster, yttrandefrihet, internet. Intressant?

Nu ska nog de många kloka rösterna framträda

DN berättar idag att de har stängt av kommentarsmöjligheterna till sina artiklar, för att de ämnar installera inloggning. Deras åtgärd är beklaglig men förståelig.

Björn Hedensjö, chef på DN.se, skriver:
Orsaken är att vi sedan en tid inte klarar av modereringen av kommentarer på ett tillfredsställande sätt – vi har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på inlägg som grovt brutit mot vår policy men som ändå legat kvar på sajten under flera dagar.

Det har framför allt handlat om ett mindre antal envisa kommentatorer som yttrat sig ”rasistiskt” enligt DN, men jag anar att det snarare är främlingsfientligt. Hur som helst är DN:s åtgärd förklarlig. De är som utgivare ansvariga för vad som står på deras hemsida, oavsett vem som har skrivit.

Nu ska de ordna med inloggningskrav på kommentarerna – via Facebook, Open-ID och liknande. Man ska inte kunna vara anonym längre, när man kommenterar på DN.

Björn Hedensjö understryker att det inte är ett ställningstagande mot anonymitet på nätet i allmänhet:
Möjlighet till anonymitet på internet är en viktig demokratisk rättighet, något som blivit tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden.
DN lever dock under skyldigheter som vid upprepade missbruk hindrar dem från att medge sådan anonymitet på den egna nätupplagan.

Jag tycker att Hedensjö uttrycker sig sansat och förnuftigt. Ändringen ska förhoppningsvis innebära att nivån på diskussionerna i kommentarsfälten höjs och att bombandet med hatiska inlägg från människor som inte begriper de elementära principerna för samtal decimeras.

Det finns mycken klokskap i folkdjupen, har Internet visat. Av demokratiska skäl är det angeläget att dessa många kloka röster inte dränks av några få maniskt rabiata agitatorer, som lomhört bara upprepar sina egna teser.

Jag skäller inte sällan på DN och pressen i allmänhet, i synnerhet på deras inkonsekventa förhållningssätt till Internet och de kanaler för offentligt samtal som det har öppnat – men här får jag ge DN rätt. Något måste de göra. Hellre detta än selektivt avstängda kommentarsfält bara på artiklar i ämnen som är de mest engagerande för stunden.

Om jag på denna blogg fick många lågvattenmärken i kommentarsfälten lika dem som drabbat DN, då hade jag nog begrundat samma lösning. Med sorg, men ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kommentarer, inloggning, open-id, pressen, internet. Intressant?

Skivbolagen i säng med media

Nu vågar skivbolagen satsa på nya artister igen, berättar DN. Men de ger sämre villkor för musikerna och lägger beslag på mer pengar än blott skivförsäljningen. Föga överraskande. Branschen lever fast den stinker.

När Internet kom och på flera sätt berövade skivbolagen deras monopol på musik och dess distribution, skrek de i högan sky och tog till brösttoner om moral och omoral, lag och olagligheter, och så vidare.

Samtidigt började de sprida sina tentakler över fler av de inkomstkällor som artister har att leva på – konserter, franchising, musikförlagsverksamhet och så vidare. Nu vill de äga artisterna helt och hållet.

Även om skivförsäljningen fortsätter att skälva finns numera Spotify, där skivbolagen får betydligt större inkomster från musiken än artisterna, som blott får brödsmulor.

Ändå är skivbolagens satsning inte djärvare eller större nu. De tar bara musiker som redan erövrat en publik genom Internet eller TV och har ett så gott som färdigt material. Så de vill inte ta några risker.

Vad är det då skivbolagen har att erbjuda i motprestation? Egentligen bara en sak: sina etablerade kontakter i media. Tidningar, radio och TV är så gräsligt slappa och flata att de i stort sett bara uppmärksammar artister som skivbolagen presenterar för dem.

Att idoler numera poppar upp på nätet och får stor publik innan skivbolagen får fatt i dem, det går media förbi. De sitter och väntar på att skivbolagen ska komma och berätta för dem vilka nya artister de ska skriva om och ta in som gäster i diverse underhållnings- och lekprogram.

Om media vore lite mer på hugget och själva snokade på nätet efter det som faktiskt händer och händer först där – då blev skivbolagen kvickt förpassade till ett museum. Det vore inte fel, för de har en mörk historia och visar inga tendenser till ett tvättat beteende i framtiden.

Att media är så konservativa och nöjer sig med att tugga blott på vad skivbolagen serverar, beror i sin tur främst på att de till sin struktur och mentalitet är samma andas barn som skivbolagen. Det gamla monopoltänkandet, den gamla missuppfattningen om en bransch som gör det kunniga urvalet – och den elitistiska aversionen mot allt som kommer direkt ur folkdjupen.

Pressen fortsätter att odla sin fördom om att konst inte kan vara bra om den inte har godkänts av och presenteras genom etablerade företag i branschen. Det gäller alla konstformer och hela pressen. Ändå suckar varje rockrecensent över hur ”show business” korrumperar och förstör artisteriet. Dags för lite självkritik, journalistkåren.

Här skriver DN om skivbranschens nysatsningar:
Skivbolag på artistjakt igen
”Talangtävlingar är en väg att gå”


Läs även andra bloggares åsikter om skivbolag, spotify, musik, show business, media. Intressant?

Pressen fortsätter att tyna bort

Pressen pratar numera inte så mycket om sina dalande upplagor. Men det fortsätter nedåt. Allt fler läser hellre deras nätupplagor – men dem minskar de satsningen på. Desperationen tilltar på redaktionerna.

När det gäller antalet läsare av nätupplagorna är siffrorna ganska osäkra. Tidningarna tänjer i dem efter behag. Men de tryckta tidningarnas spridning granskas av Tidningsstatistik, som i många decennier har gjort ett gediget jobb med detta.

För sådär tio år sedan, när Internet-boomen hade blivit en realitet, konstaterades kraftiga minskningar för tidningarnas tryckta upplagor. Därefter har det varit tystare om saken.

Jag blev nyfiken och tog en titt på statistiken för senaste året, 2010, i jämförelse med 2004 (det äldsta året med statistik på TS-hemsidan). År 2004 hade redan upplagorna sjunkit en hel del. Jag ville veta om trenden har fortsatt därefter.

Förvisso. Tidningarnas pappersupplagor fortsätter att sjunka, och detta i alarmerande rask takt. Här är siffrorna för de sju största dagstidningarna:

2010 års siffror (2004 inom parentes) samt förändringen i % i fetstil.
Aftonbladet 320.200 (452.300) -29 %
Dagens Nyheter 298.200 (368.200) -19 %
Expressen/GT/Kvp 286.500 (363.000) -21 %
Göteborgs-Posten 228.200 (248.800) -8 %
Svenska Dagbladet 192.800 (180.800) +7 %
Sydsvenskan 116.600 (138.300) -16 %
Dagens Industri 101.700 (116.700) -13 %

Bara Svenskan har haft en stigande upplaga (om än också den har börjat dala på sistone). Övriga rasar nedåt med en hastighet som de själva inte kan beskriva annorlunda än katastrofal.

Jag har inte sett att de gjort något radikalt för att motverka utvecklingen. Det mäktar de nog inte, för pressen har under sin månghundraåriga existens blivit alltmer konservativ och fastnat i gamla former.

Deras framtid kan knappast ligga någon annanstans än på nätet – vilket också är den miljövänligaste formen. Ändå har de på sistone snålat in på sina nätsatsningar, framför allt för att de fortfarande inte lyckas göra några stora reklamintäkter där.

Men det är de tynande pappersupplagorna som står i vägen för nätupplagornas reklamintäkter. Reklambyråerna törs inte sluta annonsera i papperstidningarna så länge pressen är primärt inriktad på dem, och då är det inte särskilt mycket pengar över för nätupplagorna.

Förmodligen är det också så att tidningarnas annonssäljare prioriterar pappersupplagorna, där de än så länge kan ta mer betalt. Men det är kortsiktigt tänkt.

Även de senaste åren har pressen visat att en professionell journalistik också fortsättningsvis kommer att behövas och att de stora redaktionerna med sin breda bevakning utgör en angelägen granskning av samhället och dess makthavare. Frågan är bara hur det ska finansieras.

Tidningarna måste visa stigande läsarsiffror, oavsett var dessa finns – på papper eller på nätet. Det kämpar de för att åstadkomma, men med vilsna medel.

Jag tror inte ett ögonblick på att dagstidningarnas hemsidor ska efterlikna hur det ser ut i övrigt på Internet, med tjafsiga bloggar (läsaren får avgöra om min hör dit), skandalisering och diverse lekstugor. Tyvärr är det vad redaktionerna mest satsar på.

I stället borde de lita på att den seriösa journalistiken vinner i längden. Professionella media har bara ett värde om de är just professionella, pålitliga och kunniga, om deras granskning är enveten och närgången, om de avslöjar vår samtids fånigheter i stället för att deltaga i dem.

Frågan är om pressen vågar vara seriös i detta krisläge. Hittills ser det inte så ut.

Läs även andra bloggares åsikter om pressen, tidningarna, internet, tidningsstatistik, journalistik. Intressant?