Alla karaktärer är karikatyrer

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?

Ungdomsbok bannlyst i Norge

Jag har just släppt en ny upplaga av min ungdomsbok Om Om, som kom ut första gången 1979. Det är en vildsint science fiction-historia om en liten pojke med allsmakt. Även boken har en lustig historia. Den blev långfilm på ett gymnasium i Sverige och starten på en dansk filmregissörs karriär – men Norge vägrade att ge ut den för att de tyckte att den var för konstig.

I januari 1978 råkade jag se att tre skandinaviska bokförlag gemensamt gått ut med en ungdomsbokstävling, där de sökte nya författare. Jag hade börjat skriva på allvar halvannat år dessförinnan men ännu inte fått något publicerat.

Tävlingen lockade – det var bara ett problem: blott en dryg vecka återstod till sista inlämningsdagen för manus.

Obestämd olycka

Jag tyckte ändå att det var värt ett försök. På den korta tiden sedan sommaren 1976 hade jag knattrat ihop tre romanmanus, varav det senaste på bara sådär en månad. I mitt frenetiska tillstånd kändes en vecka som en evighet.

Jag klarade det nästan. Ett par dagar efter deadline den 1 februari skickade jag manuset Om Om till förlaget och inkluderade ett följebrev där jag bad om ursäkt för förseningen, som jag antydde berodde på en olycka – utan att säga av vilken sort, hur allvarlig eller ens vem den drabbade.

På den tiden arbetade bokförlag i ett annat tempo än nu, så Norstedts redaktörer lät mitt försenade bidrag ingå i tävlingen.

Den svenska juryn bestod av författaren Stig Malmberg, bibliotekarien Harriette Söderblom och förlagsredaktören Ulla Fröderström. De utsåg min bok till svensk vinnare och jag blev bjuden på middag på källaren Diana, som låg i förlagshusets bottenvåning i Gamla stan (den division av Norstedts som då kallades AWE/Gebers). Det blev fler besök både på förlaget och krogen, innan boken kom ut följande år.

Ulla Fröderström var en underbar redaktör, som det var en fröjd att arbeta med på det gamla sättet. Vi satt på varsin sida av hennes skrivbord och gick igenom förstakorrekturet sida för sida. Diskuterade ett adjektiv här, ett komma där. Hon var väldigt generös med de kunniga råden och jag sög i mig.

Norsk vägran

I och med att Om Om var svensk vinnare gick boken vidare till den skandinaviska finalen, där den tävlade mot en dansk och en norsk bok. Vinnaren skulle ges ut i alla tre länder.

Svenskarna och danskarna var snart överens om att Om Om borde utses till vinnare, men norrmännen ville inte gå med på det – fast de inte hade någon alternativ kandidat. De tyckte bara att Om Om var alltför konstig.

Förhandlingarna drog ut på tiden utan att någon lösning uppenbarade sig. Till slut gav de upp med en kompromisslösning: de svenska, danska och norska vinnarböckerna skulle gemensamt förklaras vinnare av den skandinaviska finalen och ges ut i alla tre länder.

Så mitt svenska förlag gav även ut den danska och den norska boken, det danska förlaget Forum gav ut den svenska och den norska, men på det norska förlaget Gyldendal gav de bara ut den danska boken – de vägrade att ge ut Om Om, trots överenskommelsen.

Det var märkligt. Självklart kände jag mig hedrad. Bannlyst i Norge. Inte illa för en debutant.

På 1970-talet var Norge fortfarande konservativt och betydligt mer genomströmmat av religion och kyrka än sina grannländer. De uppfattade nog Om, den allsmäktiga gossen, som hädisk. Jag tror att det är annorlunda nu. Å andra sidan har fortfarande inte Om Om getts ut där...

Döm inte boken efter omslaget

Nå, Om Om gavs ut i Sverige och Danmark 1979. Den svenska utgåvans omslag målades av Jan Ternald, en skicklig konstnär som alltjämt gör bilder främst i fantasystil. Jag var inte helt förtjust i omslaget, som jag tyckte såg lite pilligt och kladdigt ut.

Jag målade mycket på den tiden, så jag hade gjort ett eget förslag i tusch och akvarell. En inramad porträttbild på Om med påvetiaran på huvudet och nattlinne, hans mundering i boken. Nu slår det mig att där ser han väldigt mycket ut som Michael Jackson kom att göra – flera år senare.

Jag gjorde en variant i olja också, där Om inte längre såg ut som Michael Jackson men annars var sig lik. Förlaget bestämde sig ändå för Ternalds version. Nu har jag fått min revansch – min oljemålning från 1978 pryder den nya upplagans omslag. En prålig ram har den också fått.

Den danska utgåvan gick en annan väg med sin fotoliknande illustration, som om boken vore ett vanligt science fictionäventyr. Ett aningen falliskt rymdskepp och i förgrunden vad som möjligen kan vara maskrosor. Jag tyckte att det var lite platt och gråtrist, men jag är närmast omöjlig att tillfredsställa.

Inför den andra upplagan 1985 bad jag Rolf Gohs, den fenomenalt begåvade serietecknaren bakom Mystiska 2:an, att göra en omslagsbild. Vi hade lärt känna varandra när jag hjälpte honom lite med dialogen till en av hans serieböcker.

Rolf är en mästare i att skapa dramatik mellan svart och vitt men jag blev inte klok på den besynnerliga rymdgubben bakom Om. Är det inte en dykardräkt han har? (Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.)

Numera gör jag alla mina bokomslag själv – och är ändå långt ifrån alltid nöjd.

Omnipotens och demens

Jag blev intervjuad i några tidningar och i radio när Om Om kom ut. Inget särskilt mediabrak men tillräckligt för att förgylla en ung debutants vardag.

Boken sålde hyfsat i båda länderna men livet gick vidare. På hösten åkte jag till USA och blev kvar där till följande sommar. Då var Om Om historia.

Jag fick i och för sig en del smickrande läsarbrev om boken, såväl från unga som vuxna. Det märktes att hos många slog Om Om an en nerv eller närde en dröm. Oms allsmakt var för de flesta det centrala. Han kunde göra allt han ville. En fantasi som många hyste och inspirerades av.

Det sägs att barn periodvis har omnipotenskänslor. De upplever sig gränslösa med en oändlig framtid där allt är möjligt. En vacker känsla som vårt samhälle gör sitt bästa för att slå hål på. Det var jag mycket medveten om när jag skrev boken, som delvis var ett sätt att dra lansen för denna känsla och dess berättigande.

Men jag fick också höra på avvägar att en professor i geriatrik använde Om Om i sin undervisning om senil demens. Han förklarade för sina studenter att Om upplevde världen just som senildementa kan göra. Barndom och ålderdom, ormen som biter sig själv i svansen.

Roligast var ändå när jag då och då mötte en förtjust läsares översvallande reaktion på att ha Om Oms författare mitt emot sig.

En kastade sig om min hals med ett glädjetjut. En annan hade jag diskuterat kosmologiska ting med ett tag när han frågade om jag hade läst Om Om (han uttalade det som det indiska mantrat, Åm Åm), en bok som förklarade vad han menade om verkligheten.

Jag kunde inte motstå att spela oskyldig ett tag för att höra honom utveckla sig om bokens betydelse. Jag vet, det var rätt lömskt av mig – men vem hade kunnat motstå det?

Om Om the movie

Ett par år efter att Om Om hade kommit ut – och, vad jag trodde, tynat bort – kom ett brev från en gymnasieelev i Solna. Han hette Mikael Elf och berättade försiktigt att han och några skolkamrater hade hämtat lite ur min bok för en film de jobbade med, som sitt specialarbete.

Jag svarade glatt att det hade jag verkligen inget emot. Då bekände han att det var en långfilm i super-8 som han och kamraten Erik Cung-Dinh engagerat praktiskt taget hela skolan i arbetet med och som ganska mycket var en filmatisering av min bok. Det hade han inte vågat medge av rädsla för att jag skulle sätta käppar i hjulet. Aldrig i livet!

De hade storslagen premiär i aulan på Solna gymnasium till hösten. Några tidningar skrev om det imponerande projektet. Grabbarna hade byggt modeller av rymdskepp som de trickfilmade, med mycket mera. Det tog dem nog ett år av träget slit.


Mikael spelade själv huvudrollen i sin film. Allsmakten fanns där, likaså en tydlig antydan av en Kristusgestalt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. I mina ögon är Om snarare en utmanare av den eventuelle guden än hans förkroppsligande. Nå, en roman förlorar sin författares bestämmanderätt i samma ögonblick som den får en läsare.

Om Om the movie maker maker

Om Om inspirerade inte bara till en film utan också till att en filmmakare blev till. Det var den danska upplagans förtjänst. Men det tog tio år innan jag blev upplyst om saken.

Ännu ett brev. Denna gång på danska. Det nådde mig i slutet på 1989, tio år efter att Om Om publicerats, och kom från Hans Fabian Wullenweber, en 22-åring med stora planer på att bli filmregissör. Bakom sig hade han en kort karriär som fotomodell, avbruten av en tidigt begynnande flint.

Hans hade läst min bok när han var 14 och ”blev meget grepet af den”. Det var gossen som kunde göra allt, vad omvärlden än ansåg om saken, som fascinerade Hans. Redan när han läste boken bestämde han sig för att en gång göra film av den. Nu undrade han om jag ville diskutera saken med honom.

Vi sågs i Köpenhamn en tid därefter. Jag förstod att det var långt kvar innan han kunde förverkliga sin dröm men också att han hade glöden, för att inte säga besattheten, att bli filmregissör och som sådan skapa både större och mörkare filmer än vad Om Om skulle kunna bli.

Det skarpa sinnet och det stora allvaret gav intrycket av en dansk Ingmar Bergman i blivande. Det tror jag fortfarande.

Men 1989 slet han med diverse små filmprojekt och längtade till Den Danske Filmskole. Om Om skulle inte bli film inom det närmaste. I stället hjälpte jag honom med några kortfilmsmanus. Det fortsatte när han väl kom in på filmskolan och blev en alltmer slipad – och svårmodig – regissör. Minst lika krånglig som Bergman. Det hör till, annars blir det inga filmer som biter.

Hans Fabian Wullenweber vid en av våra talföra middagar på krogen.

Vi tappade kontakten efter några år. Jag hade också blivit rätt trött på att brottas med honom om hans manus, som på något sätt aldrig landade. Svår typ, som man säger. Några fina kortfilmer blev det i alla fall. Jag kunde konstatera att mitt första intryck om hans begåvning var mitt i prick.

Hans Fabian Wullenweber har hunnit göra en klase filmer genom åren, bland annat Klättertösen, som gick väldigt bra i Danmark och även fick en amerikansk version, men också de betydligt allvarligare Tvilling och Cecilie. Just nu befinner han sig i slutproduktion av en ny ungdomsfilm, Bora Bora. Dock ännu inte Om Om.

Ändå är det nu närmare till hands än fordom, för nu finns ett filmmanus. Jag skrev ett på engelska för några år sedan, när jag pysslade en del med sådant. Det skvalpar väl runt lite här och där, hittills utan några napp, men Hans har inte sett det ännu. Så vem vet?

Å andra sidan tror jag att ödet har andra filmer i beredskap åt honom. Mer Bergmanska, om man säger så. Det mörka sinnets djupa allvar och plåga, inte en liten pojke som har universum till lekstuga.

Nytt blad

Sedan hände inte så mycket mer med Om Om. Då och då har jag hört av folk som läste den för länge sedan. Det har varit påminnelser om att den var lite kult, så jag har ibland tänkt att boken borde ges ut på nytt. Men annat har kommit emellan.

Det här året fick jag för mig att ge ut nya upplagor av alla romanerna från mina första år som författare. Jag började med Evigheten väntar (Den siste), vilket jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg. Det var en väldig dust med den redigering av språket som jag inte kunde motstå att göra.

Samma besvär hade jag med Om Om. Mycket har hänt med mig och min språkuppfattning sedan sittningarna med Ulla Fröderström på förlaget i Gamla stan. Vissa fel förvånar det mig att inte hon, med all sin erfarenhet, tycktes ha sett. Kanske lät hon det vara för att inte ta geisten ur mig.

Jag är mer härdad nu, så jag tål omfattande rättelser i mina texter – speciellt när det är mina egna. Under de språkliga fläckarna som jag mödosamt putsat bort ligger alltjämt en berättelse som jag själv tycker är charmerande, även om den som norrmännen konstaterade är väldigt konstig. Eller kanske just därför.

Vi får se vad Om ställer till med den här gången.

Här är mer information om boken: Om Om.
Om Om går att beställa på alla internetbokhandlar. Här är den på AdLibris, Bokus och Bokia.

Läs även andra bloggares åsikter om Om Om, ungdomsböcker, science fiction.

Tystlåtet 1970-tal

Jag såg Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå från i fjol, om Sandhamn och knarklangning på 1970-talet i en kompott av komik och tragedi. Den fick en del beröm i recensionerna men jag led för varje minut alltmer av bristen på dialog – ack så typisk för svensk film.

Jag minns 1970-talet och det var långt ifrån tystlåtet, vilket bevisar sig i filmer från den tiden. Men sedan dess har det blivit alltmer ordfattigt på vita duken, i synnerhet när det är drama. Himlen är oskyldigt blå följer den stumma trenden.

I stället för samtal fick man ett antal talande miner, som om det skulle förmedla både känslor och tankar så mycket bättre. Som om det var stumfilm.

Det är en korkad vanföreställning som odlats inom svensk film de senaste decennierna. Filmmakarna verkar tro att dialog förringar upplevelsen, vilket förmodligen beror på att de själva är usla på att knåpa ihop en sådan. I stället kommer känsloladdade händelser slag i slag, för att engagera publiken.

Men utan monologer och dialoger får vi ringa grepp om karaktärerna, därmed inte heller mycket till medkänsla för dem. De blir föga mer än spratteldockor, som kastas mellan sorg, glädje och ett knippe andra basala känslor under det att de rycks fram genom handlingen, som i sin tur sällan bygger på annat än ytterst förutsägbara sammanträffanden.

Det är lika ont om gedigna manus i svensk film som det är gott om regissörer övertygade om att det ändå går att göra fascinerande rullar. Men uppemot två timmar utan ett enda vettigt samtal, det blir riktigt trist.

Vi människor lär känna varandra genom ord. Det gäller även för skådespel.

Här är filmen som DVD på CDON.


Läs även andra bloggares åsikter om Himlen är oskyldigt blå, Hannes Holm, film, svensk film.

Namnet Skarsgård är ingen garanti

Jag hör inte till Björn Ranelids beundrarskara, utan anser att han mest staplar kladdiga adjektiv på varandra och kallar det aforismer. Men nu har han sagt en viktig sanning om nepotismen: Skarsgårdar och andra har sina berömda fäder att tacka för sina karriärer. Det luktar.

Vi lever i ett klassamhälle, och dess främsta mekanism är att barnen följer i föräldrarnas fotspår. Därför får en Skarsgård genväg till Hollywood, eftersom hans far redan etablerat sig där, och en Alfredsson och en Bergman har halkat in i filmens värld utan att behöva gå den långa vägen med låga odds.

Det är ett elände. Ibland har dessa barn till storheter en viss talang, men sällan så till den grad att de förtjänar den genväg de får – eller så att andra, utan berömda föräldrar, ska skuffas undan. Men så är det ideligen. Och kontentan är solklar: Till den grad vårt samhälle prioriterar släktskap framför genuin talang, till samma grad vittrar vår kultur sönder.

Vi måste komma förbi nepotismen för att kunna berika vår värld med den sällsynthet som bländande begåvning utgör. Annars lyfter vi aldrig ur det mediokra, som är maximum av vad nepotismen kan ge.

Läs även andra bloggares åsikter om nepotism, Björn Ranelid, Skarsgård, Bergman, Alfredsson.

Tystnad talar inte jämt

Jag har nyss sett Låt den rätte komma in – på DVD, som jag så gott som alltid gör numera. Biosalonger är bara bökiga. Filmen hade sina små poänger men också sina pinsamma brister – framför allt, som så ofta med svensk film, i dialogen.

Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.

I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.

De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.

John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.

Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.

Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?

Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?

Här är filmen som DVD på CDON.


Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.

Skräckens arketyp

Vi har blivit så amerikaniserade att vi har bytt den månghundraåriga helgen Allhelgona mot hollywoodska Halloween. Ett beklämmande exempel på hur lättvindigt vi överger traditioner med djup betydelse för en stunds ytligt skoj – skrämselhicka i stället för eftertanke. Men skräck är också en tankeställare.

Alhelgona har varit med oss praktiskt taget sedan den kristna kyrkans tillkomst, ursprungligen för att fira martyrer och helgon som inte hade någon egen dag i kalendern, men sedermera en tid för högtidlighållandet av alla avlidna kära.

Det är först med den amerikanska kulturens sentida landvinningar som vi i Sverige alltmer firar Halloween, Allhelgonaafton, med skräcktema och bus. Risken är ändå överhängande att vi snart glömt bort dess kristna ursprung och det gamla sättet att fira helgen – i takt med att allt i livet ska vara underhållning.
Då är det roligare med spöken än med avlidna anhöriga.

Natten
Det tilltagande vintermörkret gör ju också att natten, alla ruskigheters moder, breder ut sig. En skräckhelg under spirande vår vore svårare att föreställa sig, även om påsken förr delvis firades med häxor och mytologiska hemskheter.

Att natten skrämmer är inte konstigt. Människans mörkerseende är begränsat och för inte särskilt länge sedan saknade vi effektfull teknik att lysa upp natten. Ända fram till vår moderna tid var natten så gott som ogenomtränglig, i synnerhet när inte månens ljus nådde oss. Vi får numera söka oss långt ut i vildmarken för att uppleva sådan nattlig svärta.

Det okända
Vad mer skrämmer? Och vad skrämmer oss mest? Ett enkelt svar, sant för människor i alla epoker och kulturer, är: det okända.

Förr var detta mest det oförklarliga, såsom andra sidan döden, obegripliga naturkrafter, osynliga makter, och så vidare. Nu har vi förklaringar på det mesta, oavsett om dessa i längden ska visa sig stämma eller ej, så vi plägar förfäras mer av det främmande och annorlunda mot vår egen strama norm.

Denna rädsla har sina olyckliga konsekvenser i vårt samhälle, framför allt en hysterisk intolerans som uppträder mest hos dem som är sämst på att medge sin rädsla och därför vill slippa påminnas om den.

Den värsta överraskningen
Det går att vaska fram större rädslor ur det ovanstående. Vad som skrämmer oss mest är när det okända plötsligt uppenbarar sig i det kända och bekanta. När något eller någon vi trodde att vi kände väl plötsligt visar en annan sida, som vi inte anade – eller i alla fall inte förutsåg.
Då är det som om vår världsbild rämnar. Den trygghet vi trodde att vi hade omslutit oss med sviker.

Se på skräckförfattaren Stephen Kings böcker. Där är det alldagligheter som plötsligt blir monstruösa – en far med författardrömmar, en clown, en S:t Bernhardshund, en snygg bil, en späd skolflicka som knappt nått puberteten.

King är långt ifrån ensam om denna upptäckt. Se de moderna skräckmästarnas nestor Alfred Hitchcock, vars filmer ofta frossar just i hur det vanliga och trygga plötsligt byter skepnad och visar sin ohygglighet. I filmen Fåglarna från 1963 är det kråkor, dessa naturens gycklare, som blir demoniska. Och i det odödliga mästerverket Psycho från 1960 är det en blyg och hämmad yngling som hyser en helt annan figur inom sig.

Norman Bates, ynglingen i Psycho, måste vara något av skräckens arketyp. Under den oskyldiga ytan ruvar ett monster. Rollgestalten är faktiskt delvis baserad på en verklig mördare, Ed Gein.

Här är båda filmerna på dubbel DVD hos CDON.

Det är just som Aristoteles slog fast: ett drama måste vara trovärdigt. Det behöver inte vara troligt, eller ens möjligt, men trovärdigt i sitt eget sammanhang. Och monstruöst mänskligt beteende är definitivt såväl möjligt som trovärdigt under vissa omständigheter.

Terapi
Det finns alltid omständigheter, som behöver utforskas även i dramats form, just för att nå trovärdighet. Vi behöver förstå varför. Kanske är det en ritual för att göra det okända känt och därmed upphöra att skrämmas av det.

Den skräck vi själva uppsöker är i högsta grad terapi. Vi utsätter oss för det okända, rentav obegripliga, och gör det därmed känt och någorlunda begripligt. Så tyglar vi våra demoner och hjärnspöken.

Så på med maskerna, ut i nattmörkret med blott ett levande ljus i handen. Tampas med dina demoner. Kom hem skärrad men lättad. Så firas Halloween för de levande (och de skendöda). Då har vi mod att möta de döda på Allhelgonadagen, så att vi kan hedra även dem.

Här skriver Svenskan och DN om Halloween.
Läs även andra bloggares åsikter om Halloween, Allhelgona, arketyp, skräck. Intressant?

Bergmans magiska lampa

Auktionen av Ingmar Bergmans kvarlåtenskap slår rekord. Så gott som allt säljer betydligt över inropspris. Hade jag råd skulle jag skaffa det föremål Bergman själv torde ha sett som en symbol för hela hans väsen och verk: bilden på en sönderbränd laterna magica.

Det är ett kopparstick av okänd konstnär, från 1700- eller 1800-talet. Inget konstverk som normalt skulle få samlare att höja ögonbrynen, men det råkar vara laddat med symboler mycket nära Ingmar Bergmans personliga mytologi.
Här är verket på Bukowskis hemsida.

Klicka på bilden ovan för att se en förstoring, där detaljerna framgår. Draperiet i bakgrunden får det att se ut som en scen – och Bergmans mesta och intensivaste konstnärliga verksamhet var faktiskt på teaterscenen. Ljusbildsapparaten är sönderbränd, som varje artist blir av sin egen inlevelse och utlevelse. Den har trillat ner från bordet, såsom en avgudabild faller från sin sockel. Det är konstens förgänglighet, där ingen vet hur länge ett verk varar.
Ut ur apparaten kliver en liten djävul.

Jag vågar slå vad om att Bergman hade ett väldigt laddat och förtjust förhållande till det lilla konstverket. Utropspriset var 4.000, tavlan såldes för 27.000. En spottstyver i jämförelse med dess betydelse för Bergman själv och som en bild av hela hans konstnärsväsen.

DN skriver om auktionen här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Expressen här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Ingmar Bergman, laterna magica, auktion. Intressant?

Upp och ner om YouTube

Regina Lund har fått en nakenvideo censurerad av YouTube och påstår att det beror på att hon är kvinna. Nonsens. YouTube är kinkigare med manlig än med kvinnlig nakenhet – vilket i och för sig är galet, det också.

Videon är bara en stump av hennes nya låt Jag är osynlig, vilket i sammanhanget är en träffande titel. I stället för den censurerade videon finns nu en där klippen med henne naken är hur suddiga som helst:



“Hade samma video gjorts med en man hade den fått ligga kvar”, säger hon till Aftonbladet. Helt fel. YouTube är mycket känsligare mot män som exponerar sig, precis som övrig amerikansk dubbelmoral. Manligt kön anses mer stötande än kvinnligt.
Så egentligen borde hon ha blivit mer feministiskt upprörd om YouTube inte hade censurerat hennes video...

YouTubes rädsla för nakna kroppar är förstås fjantigt från början till slut. Men Regina Lunds förklaring är till och med ännu fjantigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Regina Lund, YouTube, censur, nakenhet, jämställdhet.

Ingen riktig kärlek i Brokeback Mountain

Nu har jag äntligen sett filmen Brokeback Mountain, eftersom den gick på SVT ikväll. Den skåpade hem några Oscars och hyllades runt om i världen – men jag tycker att filmen är rätt fånig.

Den vaga storyn är närmast fumlig, som om regissören räds en version som skulle bli begriplig och gripa tag. Man får inte ens en känsla av verklig kärlek mellan dessa två cowboys. När de första gången hamnar i älskog verkar det mest som en förlösning efter en lång tid ute på prärien utan sex. Som ömsesidig onani, ungefär.

Kanske är det i Hollywood fortfarande tabu att skildra homosexuell kärlek blodfyllt, lustfyllt och ångande. Resultatet blir att de två genom hela filmen känns som om de bara går som katten runt het gröt.

I stället för en glödgad Romeo och Julia-historia blir det bara en kavalkad av ganska lama och småkyliga möten mellan älskarna genom åren. Det är inte kärlek, utan snarare ett bekvämlighetsarrangemang – lite homosex då och då för att stå ut med frugan hemma.

Flera gånger kommer scener som skulle kunna skapa en fördjupning och ökad intensitet, men aldrig gör det. Hela filmen blir mest grådask, som dimma. Det må vara avsiktligt, men det har väldigt lite att berätta.

När så historien får sin tragiska vändning i slutminuterna kan man knappast förstå annat än att äntligen kan den kvarvarande cowboyen börja leva som en vanlig karl, åtminstone i förhållande till sina barn. Jaha.

Vi är förstås svältfödda på en rejäl skildring av en homosexuell relation i en storfilm från Hollwood – men Brokeback Mountain är i själva verket ännu en film som inte klarar det. Katten kring het gröt.

Jag har i och för sig blivit allt kinkigare med åren – som om jag själv i mina romaner förmådde skildra människor sannare och djupare. Men ändå insisterar jag på att Ang Lee trots sin begåvning har stannat vid platta stereotyper i stället för trovärdiga karaktärer. Hans skildring av cowboys är väldigt fördomsfull.

Cowboys är rena arketypen för arbetarklass i USA. Men det betyder inte att de är simpla, ordlösa, oreflekterande och hämmade som pingstvänner. Jag är säker på att om cowboykulturen granskades under lupp skulle den visa sig innehålla en mängd variationer, djärvhet, originalitet, geni och tolerans. Det gäller för arbetarklass i resten av världen, så varför inte i USA?

Det hade varit betydligt intressantare och mer gripande att se två cowboys skildras som hela människor med allt vad det innebär av högt och lågt, klokt och dumt, hett och kallt. Åtminstone borde vi ha fått bevittna passionen i deras kärlekshistoria, så att den blev verklig för oss.

Här är filmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om Brokeback Mountain, Ang Lee, film, homosexualitet.

Porr för att utforska vår sexualitet

Den 3 september släpps filmen Dirty Diaries, en samling kortfilmer på temat kvinnlig porr. Det kan bli både kul och intressant – om filmerna verkligen vågar vara pornografiska. Oddsen är goda, för det är numera blott kvinnor som vågar utmana tabuer och dubbelmoral inom sexualiteten.

Filmens egen undertitel säger att det är feministisk porr, vilket verkar lite väl politiskt korrekt och aningen missvisande, eftersom det bara är fråga om kvinnliga regissörer. Det finns ju även manliga feminister, säkert också bland våra filmregissörer.

Hur som helst är experimentet intressant. Sexualiteten har hur många angreppsvinklar som helst, medan pornografin alltför länge skapats så gott som uteslutande runt förenklande fördomar om hur manlig sexualitet ser ut, vad män förmodas tråna efter.

Självkännedom
Så enkelt är det förstås inte – det dräller av olika aptiter bland män, precis som bland kvinnor. Vi kan allihop uppskatta porr när den berör oss, vilket skiljer från person till person oavsett kön, sexuell läggning, kulturell bakgrund och så vidare.

Åtrån går innanför sådana indelningar, varför egen utforskningen av den – “in real life” eller via porr – är en viktig ingrediens i processen mot självkännedom, som är en av de viktigaste livsuppgifterna.

Därför kan Dirty Diaries omöjligen vara mer än de tolv kvinnornas utforskande av sin egen sexualitet – men just därför, om den görs djärvt, kan den ge oss allihop insikter och perspektiv för egen bearbetning. Som med all god konst – det riktigt personliga blir just därigenom allmängiltigt.

Alla möjliga olika lustar
Om vi bara kan släppa lite på tidens hysteriska förhållande till sexualitet och dess fröjder kanske det kommer alla möjliga likartade temafilmer, som fördjupar och vidgar vår förståelse av den mänskliga sexualiteten – inte som den ser ut, utan som den upplevs.

Män borde göra något liknande, fast det då säkert genast kommer en flod av feministiska anklagelser om att all vanlig porr är just männens, vilket är helt fel. Porrindustrin ger kommersialismens förvridna syn på männens sexualitet, och det är en helt annan sak.

Men det finns mer att göra. Gamlas sexualitet har berörts försiktigtvis på sistone, men knappast pornografiskt. Hur skulle åldringar skildra sin lust och vad för sexualitet längtar de allra mest efter?

Ungdomars åtrå och snåriga förhållande till sin sexualitet har vad jag vet bara skildrats genom vuxna glasögon. Jag gjorde det själv i romanen Tao Erikssons sexliv, om en ynglings mödosamma väg till ett slags sexualitet. Alla dessa ungdomsböcker som berör frågan är också skrivna av vuxna, med de filter och vanföreställningar som hör därtill. Ungdomars egna skildringar saknas så gott som helt.

Jag skulle också gärna se porr utifrån olika kulturella och sociala bakgrunder. Har t.ex. lantisar andra lustar än storstadsbor? Allra nyfiknast borde vi vara på arbetarklassen, vars sexualitet oftast har skildrats väldigt fördomsfullt av intellektuella konstnärer som på sin höjd har mött knegare när de fått sina paradvåningar på Söder renoverade. Om arbetarklassen odlar vårt samhälle de allra flesta fördomarna.

Åtrån behöver utforskas
Ja, det kunde göras porr på väldigt många teman, med väldigt många olika utgångspunkter. Vi behöver se hur vitt skilda våra önskemål och lustar är. Säkert finns det inom sexualiteten ungefär lika många “sorter” som det finns människor.

Men då är det nödvändigt att själva lusten och åtrån utforskas. Det är vi rädda för, förmodligen beroende på någon gammal unken moral som ligger och spökar i våra bakskallar. Vi tenderar därför att förenkla och fly, så fort det kommer till de brännande erogena zonerna i våra sinnen.

Bara genom att våga göra pornografi kan vi åstadkomma ett närmande till dem. Bara så kan vi ta oss igenom våra egna hämningar och självcensuren, som alltid gör sexskildringar till halvdana kompromisser, sällan särskilt sexiga för någon.

Här är de tretton kortfilmerna i Dirty Diaries:
"Skin"- Regi: Elin Magnusson
"Fruitcake"- Regi: Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark
"Night Time" - Regi: Nelli Roselli
"Dildoman" - Regi: Åsa Sandzén
"Body Contact" - Regi: Pella Kågerman
"Red Like Cherry" - Regi: Tora Mårtens
"On Your Back Woman" - Regi: Wolfe Madam
"Phonefuck" - Regi: Ingrid Ryberg
"Brown Cock" - Regi: Universal Pussy
"Flasher Girl On Tour" - Regi: Joanna Rytel
"Authority" - Regi: Marit Östberg
"For the Liberation of Men" - Regi: Jennifer Rainsford
"Come Together" - Regi: Mia Engberg

Här är filmen som DVD på CDON.

DN skriver om filmen här, här och här, Svenskan här och Sydsvenskan här.
Läs även andra bloggares åsikter om Dirty Diaries, porr, sex, film.

Viktiga sanningar från Falkenberg

DN:s bilaga Kultursöndag har ett långt reportage om en ny film från Falkenberg. Jag blev gripen av Farväl Falkenberg, så jag är lika nyfiken som DN på ett fortsatt flöde därifrån.

Jag vet redan att det är något visst med Falkenberg. Jag har besökt staden flera gånger för att hålla aikidoläger i den lokala klubben, som med sin entusiasm och energi inspirerat mig minst lika mycket som jag hoppas ha inspirerat dem. En av klubbens markanta talanger, Johan Hellström, har en blogg med alltför sällsynta inlägg, som jag prenumererar på. Det är något med den där stan, och inte bara den helt anständiga öl de producerar där.

Farväl Falkenberg var något så ovanligt som en egensinnig film utanför normerna. Några grabbar som skildrade sorgen i att vuxenlivet obönhörligen skiljer oss från kamraterna och det vällustiga ungdomslivet vi då tog för givet. Ungdomens glöd och avskedets kalla död.

Nu kommer en ny film från samma ort, delvis gjord av samma gäng: Man tänker sitt. Reportaget om fenomenet Falkenberg och filmens kreatörer är mycket begåvat skrivet av Alexandra Sundqvist. Hon fångar en del underbara så kallade pratminus. Till exempel:
”Vi har använt Sebastian som ett medium. Han är elva år och på randen till puberteten. Då har man inte utvecklats till en sexuell varelse ännu, man har en ren blick. I barn i den åldern finns ett slags vilande geni.”

Att man inte blivit en sexuell varelse vid 11 är nonsens, blott ett uttryck för vår tids neurotiska förhållande till sexualiteten. Alla vetenskapliga erfarenheter säger i stället att människor har en sexualitet från mycket tidig ålder, även om den förstås måste lämnas ifred.

Men det vilande geniet i elvaåringen är så sant att man kan tala om en underdrift. Barn i den åldern befinner sig mitt i omnipotensen, där allt är möjligt. Det är sagolika personliga perspektiv som ännu inte har snöpts av ett förtryckande och nivellerande samhälle.

Jag har skildrat det i en av mina böcker, Om Om, som handlar just om en omnipotent elvaåring, som kröker universum och utmanar gud själv. Vid elva har vi hela världen öppen för oss. Tyvärr sluts den gradvis av passagen in till vuxenlivet.

Det andra spännande citatet är från Falkenbergs kommunalråd Mari-Louise Wernersson, som inviger filmvisningen och då kastar ur sig:
”Tänk vad lite långtråkighet kan göra för kreativiteten!”

Så sant så! Barn ska numera hållas sysselsatta och roade varje vaken timme, likaså vi vuxna, oavsett hur meningslös underhållningen är – men det är i trista, döda mellanrum som hjärnan har plats att vara riktigt kreativ. Då flödar det inifrån i stället för utifrån.

Vi hade fått ytterst få – om några – konstnärliga storverk i mänsklighetens historia, om det inte funnits stunder av tristess och sysslolöshet i tillvaron.

Här är filmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om Man tänker sitt, film, Falkenberg.

Hollywood bedrar upphovsmännen

I rättegången mot The Pirate Bay tog filmbolagens representanter till brösttoner när de påstod sig kämpa för upphovsrätten, men i Hollywood fuskas det förfärligt just med ersättningen till upphovsmännen. Det har till och med fått ett öknamn: Hollywood accounting.

DN berättar här och här om hur filmbolagen i Hollywood fuskar med redovisningen för att slippa dela med sig av vinsten till upphovsmän och andra medverkande, fast de har kontrakt på att få andelar av vinsten.

Det är rena gangsterfasonerna och det gäller även de stora kassasuccéerna, som Sagan om ringen-trilogin och så gott som varenda storfilm från Hollywood. Vinsterna trollas bort i bokföringen och artisterna får inte utlovade ersättningar. Det har lett till ideliga rättsfall.

Det har gått så långt att delstatssenaten i Kalifornien nu agerar och kommer med lagstiftning för att få stopp på eländet. En av de drivande senatorerna, Sheila Kuehl, säger:
”Filmstudios ska inte tillåtas undervärdera sina produkter i kompisavtal med sina egna ägarbolag på bekostnad av de kreativa krafternas och filmarbetarnas rättmätiga andel av överskottet.”

När ska svenska domstolar och politiker förstå att skivbolag och filmbolag inte alls bevakar artisternas och andra upphovsmäns intressen, utan blott sin egen profit? De största skurkarna är inte fildelarna, utan dessa vedervärdiga bolag som inte har minsta moral eller anständighet. De skor sig ogenerat på att bedra artisterna och skinna publiken.
Om vi pratar rättvisa är saken solklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Hollywood, film, upphovsrätt, fildelning.

Marlon Brando och spontanitetens gåta

Jag har just sett en härligt lång och rik dokumentär om Marlon Brando. Många av hans kollegor intervjuades, så det handlade i hög grad om vad som kunde vara hans skådespeleris väsen. Min gissning är hans koncentration på att replikerna skulle komma spontant.

Så är det ju nästan alltid i det verkliga livet: man yttrar de ord som hoppar upp ur hjärnans inre. De fanns inte dessförinnan och försvinner direkt därefter, för att ge plats för nya ord.

Ibland kan man vara förberedd med någon mening eller två, som man länge velat få ur sig – men knappast en hel monolog. Och även om man hade en sådan på lager, spricker den så fort människan man talar med får något sagt.

Naturlig dialog
Skådespeleri utgår från manus och förställning. Därför klingar det sällan riktigt rent eller övertygande. Det finns något sökt i varje replik, eftersom den är just det. Även improvisation blir lätt sökt, eftersom den är bunden av premisser och andra omständigheter.

I de manus jag har skrivit – för teater och för film – har jag alltid kämpat för att försöka få dialogen att komma naturligt, just som när personer i det verkliga livet samtalar eller grälar. Jag mumlar replikerna för att kunna smaka på dem, för att pröva hur spontana de känns när de blir ljud – en soloteater i all ensamhet, där jag spelar alla rollerna (utan gester eller kostym).

Jag vill tro att det går att skriva sådan dialog. Jag vill till och med inbilla mig att jag då och då har lyckats med det. Ett sådant manus kan underlätta för skådespelarna, men knappast lösa deras problem helt. De måste ändå återskapa replikerna som om de inte alls fanns nedtecknade, utan uppstod i den situation som skådespelet gestaltar.

Fuskad spontanitet
Marlon Brando arbetade mästerligt med just denna aspekt, och använde gärna en del knep. Exempelvis ville han ogärna memorera sina repliker, utan kunde i stället klistra upp fusklappar här och där (dolda för kameran), som han kikade på så artistiskt att filmpubliken aldrig anade det. I stället såg det ut som om han sökte efter ord, precis som vi alla gör i vardagslivets samtal.

Vid någon filminspelning (kanske flera) på hans ålders höst hade han till och med en öronsnäcka i vilken hans assistent läste ur manuset åt honom.

I och med att han fick sina repliker precis innan han skulle yttra dem blev det lättare att framföra dem som om de verkligen uppstod i ögonblicket. Det krävde förstås ett makalöst skickligt skådespeleri att göra detta utan att publiken genomskådade “fusket”.

Det ligger något vidunderligt väsentligt om konstens natur i detta krux med att få en skriven dialog att framstå som spontan – kanske något väsentligt även om människans hela situation. Vi drabbas av livet, hur vi än försöker planera det. Det går inte att styra, men kanske kan vi lära oss att se dess mönster, ana dess samband – genom att studera det spontanas mekanismer i oss själva.
Kan det vara skådespeleriets och teaterns stora läxa om livet?

I så fall är Marlon Brandos filmer värda att se om.

Läs även andra bloggares åsikter om Marlon Brando, film, skådespelare, manus.

Litauen kör Wag the dog

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Nu har Litauen gjort det olaglig att tala väl om bland annat “icketraditionell sexuell läggning”, för att skydda minderåriga. Men det enda som skyddas av dylika beslut är en reaktionär och hatisk sexualmoral.

Homosexualitet och bisexualitet hör till sådant som den nya lagen förbjuder positiva ord om. Men de är sannerligen traditionella sexuella läggningar, omtalade i historien ända sedan den allra äldsta boken vi känner till – eposet om Gilgamesh.

Litauens parlament kan inte räkna med annat än att med detta beslut omge sig med löjets skimmer. Under vilken sten låg de och kröp, och vad fick dem att krypa fram just nu, när det finns så många verkliga problem för politikerna att ta itu med – exempelvis finanskrisen, som slår särskilt hårt mot Baltikum?

Finanskrisen bakom?
Kanske är det just finanskrisen som indirekt ligger bakom det litauiska beslutet. I denna kristid känner sig parlamentet maktlöst att hantera de verkliga problemen och tar därför i stället entusiastiskt itu med rent nonsens.

Tror de verkligen att ett tilltaget sexuellt förtryck ska rädda ekonomin? Förmodligen inte. Men de hoppas nog att det ska avleda uppmärksamheten från problem som de inte har några lösningar på. Ett krig mot homosexualiteten kamouflerar politikernas inkompetens och får dem att framstå som handlingskraftiga – om än med en idiotisk agenda.
Om inte detta avleder uppmärksamheten från den krisande ekonomin kanske de startar ett riktigt krig i stället. Tänk filmen Wag the dog. Klassisk politik.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om Litauens beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om Litauen, sex, homosexualitet, Wag the dog.

Fildelning minskar inte DVD-försäljningen

På Second Opinion har Jannike Runquist letat reda på siffrorna för DVD-försäljning. Tvärs emot den missuppfattning som tyvärr spritts i pressen har försäljningen ökat stadigt sedan tekniken introducerades. Trots fildelning.

I rättegången mot The Pirate Bay, och i den offentliga debatten, har upprepade gånger påståtts att DVD-försäljningen minskar till följd av fildelning. Det är inte sant. Statistiken från Sveriges Videodistributörers förening visar en stadig ökning sedan 1998.

Det är alltså fullt möjligt att fildelning i stället kanske till och med stimulerar DVD-försäljningen – genom att öka intresset för filmer. Någon skadeverkning återstår hur som helst att bevisa.

Branschen måste börja med att medge att varje piratkopierad film inte är ett köp som inte blev av. De flesta fildelare har helt enkelt inte råd att köpa alla filmer de vill se.

Läs även andra bloggares åsikter om DVD, fildelning, film.

En utdöende generation säger adjö

Fängelse i ett år för alla åtalade – och summa 30 miljoner kronor i böter. Inte nog med att The Pirate Bay fälldes enhälligt av tingsrätten, det gjordes dessutom med överraskande eftertryck. Medborgarrätt heter pengar.

År 1899 diktade Verner von Heidenstam:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.
Han syftade på rösträtten, som på den tiden fördelades efter hur rik man var. Den saken ändrades snart, men pengarnas makt över rättvisan består.

Internationella skivbolag och filmbolag gjorde gemensam sak mot The Pirate Bay i en rättegång som mest av allt visade prov på språkförbistring och generationsklyftor. Åklagaren hade lierat sig med den mäktiga intressegruppen, som om de båda vore barn av Justitia.
Sammalunda med IPRED, där samma bolag ges rätten att leka polis.

Det här håller inte. Vi kan inte ha en rättvisa som ser som sin första plikt att tillvarata särintressen och skydda monopol. Vi kan inte heller ha domstolar som inte begriper den nya världens struktur och därför låter näringslivet stå för definitionerna.

Uppenbarligen har domstolen ignorerat de åtalades alla argument och bevisningar, eftersom domen helt följer åklagarsidan. Men så solklart var verkligen inte detta fall, varken vad gäller skuldbördan eller det ekonomiska. Det är makten som har talat.

Domstolens slapphet visar sig också i att alla åtalade fått samma straff, som om deras inblandning och handlande i detta vore identiskt. Domstolen har inte ens försökt reda ut om de åtalade har olika skuld. Man har bara buntat ihop dem i klump och dömt dem som en man – säkerligen för att domstolen saknar kunskap nog att hålla isär deras ageranden i denna komplicerade IT-härva.

Är det en utdöende generation som på detta sätt säger adjö till de efterkommande? Domen är ett fördömande av den värld som internet öppnat och hela det uppväxande släktet med förtjusning tagit till sig.

Ungefär som när föräldrar förbjuder sina barn nya glädjeämnen för att de inte förstår dem, och därför måste de vara fel. Eller som när en minister för inte särskilt många år sedan sa att internet bara är en fluga.
Det leder sällan till annat än framtida skrattsalvor.

Domstolen borde ha begrundat den visdom som finns i den fornnordiska ordspråkssamlingen Havamal:
Fäder dör, fränder dör,
en dag dör ock du.
Men ett vet jag som aldrig dör:
Dom över död man.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här om domen.
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, the pirate bay, dom, rättegång, fildelning.

Fildelning har många föregångare – men inte IPRED

Svenska Dagbladet berättar om forna strider mellan upphovsmän och ny teknik. Idag tycks de absurda – och så kommer nog morgondagen att se på IPRED och försöken att ta död på fildelning.

Några av de många exemplen:

1926 kom den första ljudfilmen, och musikerna protesterade för att det gjorde biografpianister arbetslösa. Inom ett decennium fanns ingen enda biografpianist kvar. Däremot blev kompositörer och musiker ersatta för att deras musik användes i filmerna.

1920- och 30-talet protesterade musikerna mot radio, som gav gratis musik. Det ledde så småningom till kompensation i form av STIM-pengar, men inte tystades radion.

1970-talet stämde filmbolagen Sony, tillverkaren av videobandspelaren Betamax, för att folk kunde kopiera filmer från TV. De förlorade, men tjänade snart massor med pengar på egenproducerade videofilmer.

1970-talet protesterade svenska musiker mot diskoteken för att DJ:s ersatte livemusik. De kom ingen vart, men licensavgifter infördes för att ersätta musikerna vars musik spelades på diskoteken. Sammalunda för restaurangers och butikers inspelade musik.

1981 protesterade Per Gessle, Tomas Ledin, Eva Dahlgren och flera andra musiker mot kassettbandet och uppmanade sina fans att inte privatkopiera musiken. Ingen brydde sig, men en kassettersättning infördes för att kompensera musikerna. Den heter numera privatkopieringsersättning och gäller även CD-skivor och MP3-spelare.

Alltså:
Ny teknik som gjort det möjligt att sprida musik och annan konst mer har inte stoppats eller förbjudits. I stället har man hittat andra sätt att kompensera upphovsmännen. Så varför inte även nu?

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, fildelning, upphovsrätt.

Essensen är laglig, så lagarna är inte rättvisa

På den sista dagen för rättegången mot The Pirate Bay var det försvaret som höll sina slutpläderingar. Mycket om det absurda i åtalet blev sagt, men advokaterna kunde inte tackla kärnfrågan: juridikens konflikt med rättvisan.

I centrum för den här rättssaken står särintressen som varit mäktiga nog att lobba fram nya lagar i konflikt med grundläggande rättvisa.
För att skydda sig mot internets väldiga förmåga till spridning av vilket material som helst har diverse branschföretag lyckats pressa fram små smygande förändringar av lagar som gäller upphovsrätt, så att det som förr var självklart lagligt nu har hamnat i gråzon – till exempel privat kopiering för eget bruk eller för att dela med sig till nära vänner.

Det har till och med blivit juridiskt tveksamt om man kan kopiera en inköpt CD-skiva till sin MP3-spelare, fast det fortfarande är tveklöst lagligt att kopiera den till ett gammaldags kassettband.

Essenser
Detta är inte rättvisa, utan särintressen som har lyckats hamna i lagboken. Sammalunda många av de omständigheter som har lett till åtalet mot TPB (rättare sagt mot några personer mer eller mindre knutna till TPB).

Exempelvis har det aldrig förr varit olagligt att tillhandahålla tjänster som skulle kunna utnyttjas på ett olagligt vis, förutsatt att de också har lagliga tillämpningar. Men nu vill åklagaren inte bara ge fängelsestraff för detta, utan dessutom ska företag som påstår sig ha lidit ekonomisk skada ersättas på rent fiktiva grunder för detta – med mångmiljonbelopp.

Det absurda i detta är lätt att belägga. Låt mig ta ett exempel. Hur länge som helst har livsmedelsfabriker tillverkat essenser, som huvudsakligen har använts till att smaksätta hembränt. Essenserna kan förstås också användas till att smaksätta lagligt köpt sprit. Därför går det inte att åtala tillverkarna.

TPB tillhandahåller ett system med vilket man kan fildela såväl lagligt som olagligt material. Varför ska det betraktas annorlunda än essenserna?
Enbart för att mäktiga branschintressen kräver det.
Det har inget med rättvisa att göra – bara med särintresse.

Olagliga lagar
Ett problem som svensk rätt har, dock, är att vi inte har något lagutrymme för att rättsligt pröva om en lag är laglig. Det fick jag lära mig för många år sedan av en luttrad och klok advokat.

Det betyder förfärligt nog att regeringen kan stifta vilka lagar som helst – även sådana som kan gå emot grundlagen – utan att detta någonstans kan avfärdas i vårt så kallade rättssamhälle.

Jag menar att många av de nya lagar och direktiv som har tillkommit om upphovsrätten och digitala media är olagliga lagar, för att de bryter mot den gamla principen om privat och ickekommersiell användning, för att inte tala om privatlivets helgd. Men det kan inte prövas av någon domstol.

Därför tvingas försvararna att acceptera formuleringar om vad som är olagligt, fast de vet att detta ur rättvisesynpunkt i allra högsta grad borde ifrågasättas. Och därför måste de åla sig runt på ett orimligt minfält när de försvarar sina klienter, fast det egentligen bara handlar om essenser till hembränt.

”Utom rimligt tvivel”
Lyckligtvis kvarstår att domstolen även med de nya märkliga lagarna näppeligen kan konstatera “utom rimligt tvivel” att de åtalade aktivt medverkat till brott mot upphovsrätten (där fortfarande ingen är åtalad för huvudbrottet). Ej heller har det fastställts att de åtalade tjänat pengar på verksamheten, eller vad för ekonomisk skada detta har åsamkat film- och skivbolagen.

Därför vore en fällande dom en rättsskandal, oavsett vilka lagrum som åberopas.
Vårt land har flera gånger tidigare avslöjat allvarliga sprickor i rättvisan, såsom när journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till fängelse för sitt avslöjande av IB-skandalen – bakom lyckta dörrar och med 25 års hemligstämpel på hela processen.

Jag tycker att TPB-rättegången är vår tids IB-skandal, fast Jan Guillou säkert inte skulle hålla med – för nu hör han till det gynnade etablissemanget och föredrar egen vinning framför rättvisa.

Domen kommer den 17 april. Tingsrätten har mycket att begrunda.
Dessutom lär domen överklagas, hur den än blir.

DN skriver om rättegången här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här och här, Sydsvenskan här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, fildelning.

Vilka pengar?

Åklagarsidan har gjort sina slutpläderingar i rättegången mot The Pirate Bay. Det var mycket påståenden men lite substans. Inte ens när det gäller pengarna, det som målet koncentreras på, och som därför borde vara bestämt i kronor och ören.

Åklagaren röjde sin väldiga ovisshet när han skulle reda ut vilken vinst TPB har gjort på annonsintäkter: Han har tidigare sagt att vinsten ”inte understiger 1,2 miljoner kronor”.

Ett så exakt belopp borde vara tillförlitligt beräknat, men nu menar åklagaren att han har “räknat jättelågt” och presenterar en ny siffra: 11,6 miljoner kronor.
Men sedan säger han att när driftskostnader dragits bort kvarstår en nettovinst på 10 miljoner kronor, och gör det ytterligare förvirrande genom att tillägga:
”Även om man tillämpar ett säkerhetsavdrag på 50 procent, annonsintäkterna kan ju variera, så är vinsten fortfarande 5 miljoner.”
Hur ska han ha det?

Dessutom, måste han inte visa att det är just de åtalade som har tjänat dessa pengar? DN har snokat i deras ekonomier och inte hittat några pengar där – utom hos finansiären, som varit rik sedan långt före TPB.
Antyder han att de har hemliga konton i Lichtenstein? Eller att de bränt pengarna på vin, kvinnor och sång? Den bild man får av de åtalade gör det knappast troligt.

Om nu TPB har gjort så mycket pengar – var är de?
Åklagaren kan inte bara bolla fiktiva siffror hit och dit, för att sedan begära av de åtalade att uppenbara slantarna.

Utebliven försäljning
Den andra penningfrågan är lika diffus. Den gäller vad det har kostat skiv- och filmbolag att folk fildelat via TPB. Där hävdar en av bolagens jurister att detta värde går att räkna ut. “Men det är svårt”, medger han efter många om och men. Och blir rent hypotetisk:
”Rätten har anledning att ställa sig frågan: om jag vill ha en viss musikinspelning och får den gratis – kommer jag då att köpa den?”

Svart på den frågan är till övervägande del nej, om man måste betala så mycket som en CD-skiva kostar i butikerna. Med hans resonemang måste också han medge att de flesta fildelade verk förblivit osålda om de kostade en massa pengar, och då faller de svindlande siffror åklagarsidan gillar att ta till.
Men juristen säger i stället att det ”inte är förbjudet för domstolen att tillämpa sunt förnuft”.
Vad han egentligen menar är att domstolen ska fastställa belopp som inte går att bevisa. Var det inte hans jobb att bevisa dem?

Åklagarsidan gör hela denna rättegång primärt till en fråga om pengar. Men just där verkar bevisningen svagast, för att inte säga obefintlig. Rena spekulationer.
Kan man fälla folk på spekulation, och kan man dessutom kräva skadestånd av dem för fiktiva uteblivna inkomster?
Jag tvivlar, men man vet ju aldrig i det konstiga samhällsklimat som överhetens reaktion mot internet har frammanat.

Tidningarnas bevakning av rättegången är så här på dess nionde dag olika intensiv. DN skriver här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Aftonbladet
här, här och här, Sydsvenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om The Pirate Bay, fildelning.

IPRED och annan spaning redan omintetgjord

Innan IPRED ens trätt i kraft finns redan metoder att undvika sådan kartläggning. Internet låter sig inte regleras. Företag i IT-branschen har lärt sig det, men myndigheterna kämpar fortfarande mot strömmen. De kan inte motstå drömmen om den totala kontrollen.

En god vän tipsade mig om detta exempel på vägar runt bevakningen och registreringen av vad man gör på internet:
One Swarm
Det finns säkert många fler lösningar för att kunna surfa och fildela anonymt på internet.

Makthavare kallar alla sådana initiativ för kriminella, men den verkliga kriminaliteten ligger hos myndigheter och företag som envisas med att vilja ha kontroll över folkviljan och kunna spåra vad vi har för oss på nätet.

Observera att One Swarm utvecklas på ett universitet. I USA vet man att medborgarna måste skydda sig mot myndigheters övergrepp och maktmissbruk. De kallar sin metod F2F, Friend to Friend, i motsats till P2P, Peer to Peer, vilket är kul bara det.

Inom programvaruindustrin försökte man också skapa kopieringsskydd, med det dröjde bara ett dygn innan det knäcktes. De stora mjukvaruföretagen har förstått att ge upp den saken. De letar i stället kreativt efter andra lösningar för att generera sina inkomster. De tar inte strid mot fildelare och andra piratverksamheter.
Skiv- och filmindustrin borde lära sig av dem.

Exempelvis har programvaruföretagen länge vetat att om man erbjuder program i basutföranden gratis till användare, så genererar det försäljning senare, när samma användare sitter på företag och vill jobba med samma programvaror professionellt.


Kompisen påpekade också det komiska i att IPRED träder i kraft 1 april. April, april...

I näringslivet hör framtiden till de företag som inte försöker bromsa utvecklingen, utan tänker konstruktivt och kreativt på hur de kan vara med på den och slå mynt av den – för naturligtvis är det möjligt.
Kulturens lata bolag får allt lära sig att göra detsamma.

Aftonbladet skriver här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här om IPRED.