Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

Inte översvallande men kul ändå

Aftonbladet kommenterar med ett videoinslag en skrattsalva som mötte Barack Obama i hans State of the union-tal, när han pratade om bevis för klimatförändringen. Men Aftonbladets reporter missförstod komiken fullständigt.

Här är avsnittet i Obamas tal:


Obama sa i sitt tal: “I know that there are those who disagree with the overwhelming scientific evidence on climate change”, vilket ledde till skrattsalvor som han själv inte riktigt förstod. Aftonbladets reporter menar att “overwhelming” betyder “översvallande”, vilket vore ett märkligt ordval – men i detta sammanhang betyder det snarare överväldigande och är helt språkligt och logiskt korrekt.

I stället är det som påstående kanske felaktigt, om man betänker de många vetenskapliga utsagorna mot klimatkrisen, samt avslöjandet om Climategate, bluffandet med fakta bland klimatforskare, som är mycket mer känt och debatterat i USA än hos oss.

Obama var därför oavsiktligt lustig på två sätt: dels för att hans uttryck “there are those” måste betraktas som en grov underdrift, och dels för att “overwhelming scientific evidence” är en lika grov överdrift. Därför var det nog så att folk av diametralt motsatta uppfattningar drog på munnen – både de som tror på klimatkrisen och de som inte gör det.
Aftonbladets reporter, dock, har sin egen humor. Vad han må ha skrattat åt är höljt i dunkel.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, Barack Obama, state of the union, journalistik, humor. Intressant?

Tal för döva öron

Jag såg den andra halvan av Barack Obamas långa State of the Union-tal. Hans intellektuella sans och sparsmakade retorik gjorde det till rena underhållningen. Det är inte bara ord, när de väljs så väl.

Obama är en skicklig talare. Det är så allmänt erkänt att det har blivit en truism. Vad som imponerade mig mest denna gång var att han höll sig så sansad. Han talade till tankar, inte till känslor, vilket annars är legio hos amerikanska politiker. Han inte ens höjde rösten mer än någon enstaka gång. Däremellan talade han lugnt och sakligt, som om han tog för givet att de församlade amerikanska politikerna vore förnuftiga varelser.

De har en störande vana vid dylika tal. Åhörarna reser sig ideligen och applåderar, som om de bevittnade ideliga uppenbarelser. Nå, det är bara medlemmarna av presidentens eget parti som gör så – motståndarna sitter kvar i sina bänkar och surar. Dessa ideliga stående ovationer är så oinspirerade och ofta omotiverade att de snarare saboterar talet än lyfter det. De kom med en frekvens som avslöjade att lyssnarna knappast lyssnade, utan lekte jojo för att kamerorna var på dem.

Vitsen med Obamas tal var just att eftertänksamt lyssna till innehållet och smälta det, som vid ett avspänt rundabordssamtal mellan kollegor. Men amerikansk politik fungerar inte så, vilket Obama också påpekade på flera sätt som sannerligen borde stämma till eftertanke.

Dock, även om kongressen och senaten är immuna mot hans sakliga retorik, bär så väl valda ord en särdeles kraft. Talet TV-sändes och jag tror att Obama var mycket medveten om detta och främst vände sig till den allmänhet som faktiskt då och då får chansen att välja – och välja bort – de där politikerna som så ogärna lyssnar på andras argument.

DN skriver om talet här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, State of the Union, retorik, politik, USA. Intressant?

Obama blir allt djärvare

Barack Obama må ha bråttom att bevisa sig värdig Nobels fredspris, men han gör det med ovanligt djärva grepp för att vara amerikansk president. Nu talar han klarspråk om homosexuellas rättigheter. Bibelbältet bestämmer sig nog snart för att han är Satan.

Kanske är Obamas främsta uppgift att rätta till de bakåtsträvande groteskerier som George W. Bush ställde till med. Exempelvis vad gäller de homosexuella. Bush gjorde allt vad han kunde för att stoppa den homosexuella frigörelsen på alla möjliga punkter – faktiskt all sexuell frigörelse.

Nu inleder Obama räfst och rättarting mot det amerikanska försvarets hyckleri, där man får vara homosexuell bara man håller käft om det, och ett besynnerligt laghindret mot att ålägga delstater att acceptera samkönade äktenskap.

Han ger i och för sig ingen tidsplan för reformerna, men det vore nog hyckleri, eftersom han är beroende av kongress och senat för att få igenom dem. Sådant kan dra ut på tiden.

Under sitt arbete för hälsovårdsreformen har Obama hanterats väldigt illa i media och stora delar av den offentliga amerikanska debatten. Andra presidenter hade letat efter ofarliga frågor att fokusera på en stund, för att återvinna något slags fötroende bland reaktionära grupper.
Obama gör det omvända. Han provocerar ännu mer, genom att ta tag i frågor som får en mängd amerikaner att se rött.

Det är djärvt. Det kanske inte är realistiskt, men det återstår att se. Hur som helst visar han sig som ett föredöme bland politiker när han uttalar sig så bestämt och radikalt i frågor som mängder av hans väljare har ett snårigt förhållande till.
Ska han rentav hinna visa sig värdig fredspriset redan när det är dags för utdelning av det?

Här skriver DN, Aftonbladet, Svenskan och Expressen om Obamas framstöt. Samtliga tidningar har hittills föga mer än ett TT-meddelande.
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, sex, homosexualitet, USA. Intressant?

Åja, Obama!

Barack Obama har fått Nobels fredspris. Skönt att man kan skylla på Norge, som utser den pristagaren. Obama har inte ens varit president i ett år – och hur som helst är hans jobb inte alls att skapa fred på jorden. Priset är en pinsamhet för honom, för Norge, för oss alla.

En amerikansk president har som jobb att bevaka USA:s intressen till varje pris. Det har ingenting med fredssträvan att göra, eftersom det hela tiden är på villkor att USA gynnas maximalt. Obama må vara en fredsälskande människa, men som president är han ändå ålagd att kriga när det passar USA. Och då gör han det ogenerat.

Fredspriset är det enda av Nobelpriserna som inte delas ut av svenskar. Det görs av en kommitté utsedd av norska stortinget. De har gjort grodor förr.

Många magplask
Ett magplask var 1973, när Henry Kissinger och vietnamesen Le Duc Tho fick dela på priset för freden i Vietnam. 1978 delade Sadat och Begin på priset, fast det var långt ifrån fred i Mellanöstern. Gorbatjov fick det 1990 för Sovjetunionens fall, som knappast var hans eget verk. Arafat, Peres och Rabin fick det 1994 för fredssträvan i Mellanöstern, som de kämpade så lagom för och inte rodde iland ett dugg.
Fredspriset har inte sällan varit rena skämtet.

När det gäller Obama hävdar den norska Nobelkommittén att han får priset för sin fredssträvan och ansträngning för nedrustning av kärnvapen. Men resultaten av dessa ansträngningar har vi ännu inte sett, och Obama torde knappast vara ute efter annat än USA:s väl. Han gör bara sitt jobb som president, ett jobb som han dessutom är ny på.

Det som med största säkerhet har förlett kommittén till detta beslut är att Obama är den första svarta presidenten. Det kan de inte premiera i sig, men de har ju som alla oss andra fått en skön kittling i skrevet av det oväntade amerikanska valresultatet.

Smaskigare prisutdelning
Och så misstänker jag att kommittén rätt ofta begrundar hur de kan göra sitt pris och sin prisutdelning smaskigare. Moder Teresa (som fick priset 1979) och Dalai Lama (1989) i all ära, men en sprakande världskändis ger mer väsen i pressen, och en amerikansk president garanterar att de stora stjärnorna kommer till prisgalan.

Det är en sorglig misskötsel av det pris som nog Nobel själv ansåg allra viktigast, eftersom han ville råda bot på det elände som hans dynamit ställde till med i krigiska sammanhang.

Nog finns det värdiga kandidater – men knappast bland politikens mäktiga ledare, utan bland alla dessa människor som verkar för freden i blygsamma sammanhang och oändlig uppförsbacke.
Stortingets Nobelkommitté får sänka blicken för att hitta dem.

Redan denna eftermiddag har pressen hunnit skriva massor om Obamas fredspris. DN gör det här, här, här, här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Barack Obama, fredspriset, Nobels fredspris. Intressant?

Obama gapar efter mycket

Barack Obama har försvarat sin sjukvårdsreform i den amerikanska kongressen, där känslorna delvis var heta. Det kan verka absurt att många politiker är fientliga till en reform som ska garantera sjukvård åt alla – men har verkligen Obama hanterat frågan på ett klokt sätt?

Förslaget till sjukvårdsreform, som totalt ska kosta 900 miljarder dollar över tio år, är mycket långtgående och omfattande. Därmed är det också mycket svårt att överblicka, vilket har givit motståndare möjlighet att sprida diverse mer eller mindre tokiga rykten om det. Till och med sprids föreställningar om att det innehåller regler om påtvingad dödshjälp.

Stora särintressen är utmanade. Framför allt försäkringsbolagen (de hör till de ojämförligt största och rikaste företagen), som hotas av ett statligt alternativ till deras sjukförsäkringar, och läkemedelsbranschen (också den stenrik), som fruktar att deras priser ska pressas av den statliga inblandningen.
Det är extremt mäktiga lobbygrupper, som säkert har sina pengar i så gott som varenda kongressledamots fickor.

Och republikanerna är förstås livrädda för att en genomförd reform ska bli en succé – därmed är Obama så gott som garanterad att vinna även nästa presidentval. Om han förlorar, däremot, ökar det betydligt chansen att en republikansk president blir vald nästa gång.

De allra flesta har bra sjukvård
Även en president måste tänka till när han har så mäktiga grupper emot sig. Dessutom fungerar sjukvårdssystemet i USA hyfsat, delvis bländande, för de 250 miljoner amerikaner som har sjukvårdsförsäkring och har råd med den. Det är en överväldigande majoritet av befolkningen.

Blott de fattiga återstår, och de har ringa inflytande – dessutom har de en låg andel röstande, så i valurnorna väger de ännu lättare.

En sjukvårdsreform måste alltså bygga på sympati från alla dem som inte själva behöver den. Ett svårt läge i ett land som predikar att man är sin egen lyckas smed.

Förenkla och förtydliga
Vad Obama därför skulle behöva göra är att förenkla och förtydliga sitt förslag, så att osäkerhet upphör och att amerikanerna känner sig säkra på att inte barnet slängs ut med badvattnet.

Exempelvis, om det stora problemet är de cirka 50 miljoner amerikaner som är oförsäkrade – mestadels för att de inte har råd – kunde han kanske nöja sig med ett slags statlig borgen för deras försäkringskostnader?

Om problemet är skenande sjukvårds- och läkemedelskostnader (såsom även i Sverige och många andra länder) behövs kanske snarare en övervakningsmyndighet som motverkar dylikt genom att rationalisera, hejda karteller och tvinga fram sänkningar av rövarpriser.

Något som Obama själv betonar är problemet med försäkringar som dras in när folk blir sjuka, vilket borde vara en smal sak att hejda med lagstiftning. Det måste ju regleras även om man genomför sjukvårdsreformen.

Människor har en reflexmässig oro inför stora och omfattande förändringar, speciellt när de är så komplicerade att de är svåra att förstå i sin helhet, och svåra att se alla konsekvenser av. Jag tror inte att Obama har lyckats presentera sin sjukvårdsreform på ett tillräckligt tydligt sätt, kanske för att han velat slå lite väl många flugor i en smäll.

Han kan komma att behöva backa filmen och presentera ett kraftigt reviderat förslag som på ett enkelt sätt löser det allra allvarligaste problemet med amerikansk sjukvård och sjukförsäkring – och avvakta med resten.
Min gissning är att en rimlig sådan start är en behovsprövad statlig sjukvårdsgaranti, förmodligen bäst genomförd som ett bidrag för att fattiga ska kunna teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

DN skriver om Obamas sjukvårdsreform här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Barack Obama, sjukvårdsreform, USA. Intressant?

Obama är inget monster, men kampanjen mot honom är monstruös

USA:s president är utsatt för flera hatkampanjer, som skulle avfärdas som hysteriska om de inte var metodiskt iscensatta och underblåsta av konservativa krafter – till och med republikanska kongressmän och hela TV-kanaler. Politik à la Machiavelli, utan minsta moral.

Den amerikanska högern går från galenskap till galenskap i sin frenetiska kamp mot Barack Obamas popularitet. Han anklagas för att inte ha varit född i USA och därför illegitim president – fast hans födelseattest bevisar motsatsen. Han påstås ha en dold agenda att införa socialismen och statskontrollerad dödshjälp när han bara vill reformera hälsovården. Han påstås vilja hjärntvätta ungdomen när han vill TV-tala till amerikanska skolelever om hur viktigt det är med utbildning.

Det är groteskt, och det understöds av konservativa politiker som borde ha högre moral och av konservativa TV- och radiostationer som borde vara mer sakliga. Det amerikanska politiska livet håller på att bli en fullständigt oanständig pajkastning. Man skulle skratta om det inte blottade så kusliga sidor av mänskligt beteende.

Konservativ desperation
Bakom denna hatkampanj ligger inget annat än en konservativ desperation gentemot Obamas popularitet och demokraternas grepp om såväl Vita Huset som kongressen och senaten. Oppositionen har föga chans att misskreditera Obama med förnuftsargument, så de går över till idel slag under bältet och cyniska förtalskampanjer.

De gjorde samma sak med Bill Clinton, som också var en väldigt populär president. De spred alla möjliga lögner om honom tills de hittade hans affär med Monica Lewinsky. Den drog de honom inför rätta för – endast för att skandalisera honom.

Den strategin slog tillbaka på republikanerna själva. Clinton överlevde skandalen, men därefter är det högvis med republikanska politiker som har ställts i skamvrån när deras kärleksaffärer och sexköp har blivit offentliga.

Republikanerna drog ner gylfen på Clinton och gjorde det därmed grönt för pressen att dra ner gylfen på vilken politiker som helst. Det har visat sig att de stora “syndarna” är republikanerna – i synnerhet de som skriker mest om trohet och kristna värden, de som mest rabiat har uttalat hat mot varje form av promiskuitet.

Stöd från fega politiker
Även dessa nya kampanjer mot Obama kommer säkert med tiden att slå tillbaka på republikaner och andra konservativa. Bibeln talar om at man ska bli dömd med samma sränghet som man själv dömer andra. Det har de konservativa allra mest att förlora på, eftersom få av dem kan leva upp till den snäva moral de predikar.

Obama ser ut att ha självförtroendet att mala på, men alla dessa hatkampanjer kan ändå få fega demokratiska kongressmän och senatorer att svikta i stöd för honom. I så fall ger de efter för det allra lägsta i människan. De torde få svårt att bli omvalda, men så långt har de inte förstånd att tänka.

Inte är Obama någon ängel, utan en politiker med styrkor och svagheter som alla hans kollegor. Men han är ingen djävul eller demon, med dold avsikt att leda USA in i ett helvete. Det faller på sin egen orimlighet. Det amerikanska samhället vore mycket sundare om det med en fnysning och ett hånskratt avfärdade sådana knasiga röster.

DN skriver om Obamahatet här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, politik. Intressant?

Talkshow med presidenten

Barack Obama har nyss varit gäst på Jay Lenos Tonight Show. Det lär vara första gången en amerikansk president “in office” medverkar i en talkshow. Ingen stor revolution, men ändå ännu ett tecken på att Obama representerar något nytt och härligt avspänt i politiken.

Här är hela intervjun:



Den mest envisa känslan jag hade när jag såg inslaget var: Tänk om vi hade sådana politiker i Sverige! Hans ledighet och okonstlade, rättframma sätt att hantera intervjun och svara på frågorna, hans tillit till tittarnas förnuft och oräddhet att få sina egna ställningstaganden ifrågasatta, hans förmåga att när som helst se det på distans, med humor – alltihop visar att de har en riktig människa i Vita Huset, för en gångs skull.

Självklart kommer han att få sina “ups and downs” och säkert behöva fatta beslut som varken jag eller någon annan kan sympatisera med, men jag har svårt att föreställa mig att han plötsligt ska framstå som det maktfullkomliga monster en del av hans föregångare har visat sig vara.

Jag tror faktiskt att Barack Obamas mesta inverkan på världspolitiken kommer att vara så att säga kulturell: vad en politiker kan och bör vara, hur politiken ska förhålla sig till folket, och hur en makthavare bör förhålla sig till sin makt.
Andra politiker världen över tenderar ju alltid att härma USA, så varför inte även denna gång, när det faktiskt vore till det bättre?

Obama kan bli en smittande symbol för en mänskligare politiker och därmed en mänskligare politik. I alla fall är det värt att hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Jay Leno.

Obama öppnar djärvt

De första distinkta besluten Barack Obama fattade som USA:s president gällde nedläggning av Guantanamo, fängelset i strid mot alla internationella lagar, där påstådda terrorister hålls fångna under plågsamma former. Det är djärvt: en gest av behärskning mot terrorismen. Han är sannerligen ingen opportunist.

För oss i resten av världen må en sådan handling vara både rimlig och brådskande, men amerikanska presidenter brukar tänka helt annorlunda. De vill visa de mest konservativa amerikanerna lojalitet – ofta genom att excellera i grymhet mot nationens inbillade eller verkliga fiender.

Obama gör tvärtom. Hans första handling som president är att visa mildhet mot vad hans eget folk betraktar som den lede fienden, den enda de haft på över 50 år som verkligen slagit hårt mot dem.
Inte för att Guantanamo verkar vara befolkat av idel verkliga terrorister, men gesten är ändå tydlig. Obama ämnar vara nobel och sansad även inför det fasansfulla, och hålla på humanistiska principer även när hans nation är som blodtörstigast.

Genast under hans första dagar som president ger han omisskännliga tecken på förändring. Dessutom i motvind och uppförsbacke.
Det kändes overkligt när han blev vald, och den känslan återvänder när han på detta sätt begynner sitt ämbete.

När hade vi en svensk statsminister med motsvarande civilkurage?

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om Obamas beslut.

Obamas ed – andra tagningen

Det blev lite rörigt när Barack Obama skulle sväras in som president på den offentliga högtiden i tisdags. Därför togs det hela om på onsdagen, stillsamt och närmast humoristiskt inne i Vita Huset.

Här är den offentliga “generalrepetitionen” där både Obama och Högsta Domstolens ledare kommer av sig:



Presidenteden gjordes om på onsdagkvällen inför en liten skara på Vita Huset. Jag har tyvärr bara hittat en ljudupptagning från den, som uppvisar en skämtsam, kanske också lite generad stämning.
“Very slowly”, säger Obama innan de ska börja, men HD-chefen John Roberts mal ändå på ganska raskt. Tungan rätt i mun! Det gick som en dans.
Här är ljudupptagningen av presidenteden i repris.

Världshistorien stakar sig

Barack Obama höll på att snubbla på mållinjen. Han kom av sig ett par gånger när han skulle sväras in, men sedan höll han ett felfritt och flammande tal som - på ett engagerat sätt - fick med så gott som varenda retorisk fras i amerikansk politik. Ändå blev en hel del sagt.

Märkligt nog hade jag de senaste dygnen då och då slagits av tanken att Obama skulle staka sig när han svors in - och undrat om det skulle skapa en förnyad hatiskhet hos den reaktionära del av amerikanska folket som djupt ogillar att han blev vald. De letar efter halmstrån, och då är denna snubblande symbolhandling rena lottovinsten.
Säkert kommer de att vägra glömma fadäsen, och ta den som argument i framtida utbrott mot Obama.

Nå, New York Times tog det hela med munter ro. Vad andra amerikanska media har gjort av denna "bleep" vet jag inte, eftersom jag befinner mig på resande fot och inte har kunnat skumma av internet lika smidigt som annars.

Jag såg i stället ceremonin på SVT24:s föredömligt generösa sändning, som de var hänsynsfulla att inte hacka sönder med några fåniga svenska kommentarer. Bara snabba ord mellan inslagen i festligheten.
Ändå slog det mig hur fattiga våra nyhetsflöden var före internet. Förvisad till några TV-kanaler kände jag mig närmast isolerad. Det räcker sannerligen inte att vara hänvisad till TV:s trubbiga urval av nyheter och rapportering, dessutom alltid okunnigt och lamt kommenterade.

Obamas tal, till exempel, beskrevs som tamt och utan några signaler på en ny och egen kurs. Inte alls. Han yttrade sig förvisso med politikers retoriska floskler, men valde dem så finurligt att en hel del blev sagt om vilka nyheter han vill införa i USA:s politik och politiska perspektiv.

Exempelvis nämnde han tydligt utbyggnad av infrastrukturen, som ska sättas i finanskrisens sammanhang - med andra ord i högsta grad en keynesiansk finanspolitik. Det bådar gott.
Han var också angelägen om att inte måla upp utrikespolitiken som ett slags "vi mot dom" eller som Bushs närmast messianska retorik: "den som inte är med oss är mot oss". I stället talade han om att mötas med ömsesidig förståelse och att genast välkomna en knuten näve som öppnas.

Och han gav det bästa argument jag hört gentemot terrorismens och konfrontationens idé: Folket ska bedöma er efter vad ni lyckats bygga upp, och inte efter vad ni har förstört.

Obama fortsätter att ge hopp om en stor ljusning i amerikansk politik, och därmed i världspolitiken. Det går knappast att överskatta det radikala fritänkande som det amerikanska folket har visat upp genom att välja sin första svarta president - i tävlan mot vita, hyllade och trygga kandidater. Dessutom en uppenbart intellektuell, som inte brydde sig om att mörka det genom populistiska flörter, och en politiker som vågade skildra politiken som både svår och krävande.
Obama krävde mogna väljare och fick dem.

Jag är inte säker på att ett svenskt riksdagsval skulle klara en lika stor utmaning.

Carl Bildt påpekade i KG Bergströms program senare på kvällen att Obama har ett enormt politiskt kapital tillgodo, med vilket han kan uträtta storverk. Så sant. Den amerikanska presidenten befinner sig plötsligt på barrikaderna, inte alls bara med sin hudfärg, efter åtta år av en man helt och hållet hängiven den gamla ordningen och dem som profiterat mest på den.

Att förre vicepresidenten satt i rullstol blev en lika talande symbol som Obamas stakning i presidenteden - den gamla maktsfärens högsta hade missbrukat sin övermakt så till den grad att de förlorat den. De har slagit undan benen på sig själva.

Nu är det bara att hålla tummarna för att Obama har såväl modet som uthålligheten och stödet att verka i den riktning som han i sitt tal tydligt visade. Det är inte alls säkert, hur många som än var där och hurrade vid ceremonin.
När röken lagt sig efter fyrverkerier brukar världen visa sig vara densamma.

Han kan knappast hoppas på att ändra annat än periferin - men det märkliga med civilisationens utveckling är att just i periferin föds det som leder till de allra största omvälvningarna. En president som agerar noga och genomtänkt i det lilla ska med tiden åstadkomma storslagna förändringar. Bara så.

"Välunderrättad källa"

DN återger en text från TT om republikaners kritik av att Obama väljer gamla Clintonmedarbetare till sin kommande regering, vilket knappast är "change". Politiska bedömare avfärdar kritiken, säger TT. Vilka är de?

Så här skriver nyhetsbyrån TT:
"Politiska bedömare avfärdar republikanernas kritik. De påpekar att Obamas personliga varumärke är så starkt att det spelar mindre roll vem han väljer till sin regering. Och hade han valt oerfarna medarbetare skulle han med säkerhet ha kritiserats för det."

De har ett enda citat för att stödja påståendet – från en amerikansk universitetslärare. Vilka andra menas med "politiska bedömare"?

Pressen tar alltför ofta till ogrundade påståenden om att "många" eller "flera" har en viss ståndpunkt, utan att anse sig behöva ge ett enda exempel. Då är det journalisten själv som bara spekulerar.

Förr i tiden fanns kodord för vilka slags källor som användes. Väldigt vanligt var "välunderrättad källa", som helt enkelt betydde journalisten själv – vilket alla journalister visste, men det mörkades för läsarna.
Jag misstänker att "politiska bedömare" är mer eller mindre samma sak: journalisten själv eller möjligen någon eller några kollegor.

I TV dräller det av "experter" som tvärsäkert förklarar bakgrunder och spekulerar om framtiden. Mycket ofta är de journalister, som inte är experter på annat sätt än att de bevakar ämnet i fråga.
Det kan i och för sig leda till djupa kunskaper, men när det används så slappt och frekvent som i TV-nyheter numera tillåter jag mig att tvivla. Om de inte gräver fram fakta så är deras spekulationer inte mer tillförlitliga än TV-tittarnas.

Journalister borde i stället ge sig tid att rota fram fakta – och synpunkter från experter som trängt djupare in i ämnet än journalistiken normalt har möjlighet till.
Och när en journalist bara använder sitt eget omdöme som underlag, då bör det absolut medges i klartext.

PS: Bilden ovan är på Deep Throat från filmen All the President’s men om Watergate-skandalen i USA. Deep Throat var kodnamnet på den hemliga källa som journalisterna bakom avslöjandet fick avgörande information ifrån. Jag misstänkte ögonblickligen att han var påhittad – en "välunderrättad källa", dvs. journalisternas egna spekulationer. Sanningen är fortfarande oklar.

Presidentvalet: Ödmjuk segrare – nobel förlorare

Jag såg Barack Obamas och John McCains tal när det amerikanska presidentvalet var avgjort. Båda var gripande, och märkligt snarlika: en ödmjuk vinnare och en nobel förlorare. Vilket par de vore i Vita Huset!

John McCain strödde betydligt mer komplimanger över sin motståndare än han behövde, och det märktes att han menade vart enda ord. Han var också högtidlig med det sköna för alla afroamerikaner att för första gången se en av dem på det högsta ämbetet. Och han tystade med bestämdhet de burop som ibland hördes i hans auditorium av besvikna republikaner.

När John McCain på traditionellt vis dessförinnan ringde Omaba för att förklara sig besegrad, passade de nog på att prata lite om nödvändigheten att stävja eventuella bittra, rentav rasistiska reaktioner bland de mest trångsynta republikanerna – och det jobbet kunde bara göras av McCain. Han gjorde det med övertygelse och patos.
Ändå finns det skäl att frukta en tilltagande aggressivitet från extremhögern i USA, som säkert tar mer än fyra år på sig att acceptera en afroamerikansk president.

Barack Obama talade också varmt om sin motkandidat, och även han underströk lyckan i att USA har valt en president som för bara några år sedan vore otänkbar blott beroende på hudfärgen.
Ja, i sitt segertal tillät han sig den afroamerikanska eufori som han under själva kampanjen varit tvungen att hålla tillbaka. Nu kunde han glädjas åt detta historiska genombrott. Det var då för väl.

Obama varnade också i sitt tal för de många svårigheter som väntar, och underströk nödvändigheten av att samarbeta över partigränserna. Med finanskrisen och ett USA med resurserna hårt tärda av Bushs slöserier är det nästan så man undrar om Obama ångrar sig.
Nej, det gör han inte – men han underskattar inte heller för ett ögonblick svårigheterna han har framför sig.

Och den orimliga dubbla bördan på hans axlar: Han måste visa att han var en värdig vinnare, men han måste i praktiken tyvärr också bevisa att en afroamerikan inte bara kan bli president, utan dessutom en särdeles duktig sådan.
Annars riskerar USA att i framtida presidentval resa nya rasistiska hinder.

Med samma resonemang ska nog USA:s kvinnor skatta sig lyckliga att inte Sarah Palin blev vicepresident.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om presidentvalet.

Vad står Obama för, egentligen?

Det är bara ett par dagar kvar till presidentvalet i USA. Barack Obama leder stort i opinionsundersökningarna. Men detta ska tolkas med försiktighet, vilket Per T Ohlsson på Sydsvenskan noga förklarar. Han ger flera exempel ur den amerikanska historien på hur det kan svänga på ett ögonblick, och hur svårt det är att sia om de amerikanska väljarna.

Obama är egentligen en alldeles omöjlig kandidat, och då menar jag inte främst hans hudfärg eller associationer på hans namn. Han är den kanske minst politiskt erfarne nominerade presidentkandidaten på länge: Obama befinner sig i sin första period som senator. Dessförinnan har han suttit åtta år i Illinois senat, vilket är så gott som ingenting, och förlorade i valet till representanthuset år 2000.

Visst gillar det amerikanska folket att då och då släppa in jungfruliga kandidater, oförstörda av Washingtons korruption. Det visar den klassiska filmen Mr Smith goes to Washington, likaså sådana segrare som Jimmy Carter och Bill Clinton. Men då vill de i regel verkligen ha en kandidat som inte alls haft med Washington att göra – knappast en senator, om än färsk sådan.

En annan faktor som mycket väl kan vara ett större problem för Obama än hans hudfärg är hans intellekt, som han verkligen inte sticker under stol med. Han är jurist från Harvard och talar mer högtravande än de flesta förmår skriva. Sådant får det att krypa i skinnet på miljoner amerikanska väljare.

Den aversionen delar de med svenska väljare, som har mycket svårt att lita på intellektuella akademiker men gärna låter sig duperas av sådan folklig framtoning som hos Torbjörn Fälldin och Alf Svensson.

Svensk mediabevakning av USA-valet är denna gång intensivare än någonsin förr, vad jag kan minnas. Världen har blivit mindre och dess agenda internationellt homogen, så den breda allmänheten är med rätta nyfiknare än någonsin på vem som ska bli nästa president. Numera vet vi allihop hur mycket det betyder även för svensk framtid.

Men svenska media har svårt att se förbi sina egna preferenser. Det är nog så att nästan alla svenska tyckare och rapportörer, oavsett partifärg, helst ser Obama som segrare i valet. Därför skildras han alltsedan sin kampanjstart som en segrare, men granskas inte ens med bråkdelen av den skepsis som andra amerikanska politiker utsätts för. Det är knappt att hans politik alls ens undersöks.

Jag såg hans halvtimmesfilm som sändes i amerikanska TV-kanaler här om dagen, och det finns massor att ifrågasätta där. Han lovar stora skattesänkningar för hela medelklassen, vilket kostar fantasisummor – men har ingen motsvarande välgärning för de fattiga, som i USA verkligen är fattiga. De röstar sällan och i så fall mestadels demokratiskt, och de är en minoritet, om än mångmiljonhövdad. Obama behöver inte flirta med dem, men han borde.

Han ämnar också verka protektionistiskt, med flera åtgärder för att trygga amerikanska jobb och industrier mot en allt hårdare konkurrerande omvärld. Det lär knappast gynna Sverige eller den internationella handeln.
Det är inte heller särskilt avvikande från amerikansk politisk tradition.

I den berättigade förtjusningen inför en svart presidentkandidat glömmer vi att amerikanska presidenter i realiteten inte visar sig bli så särskilt olika. Bush har i och för sig varit en särdeles besvärlig figur, kanske framför allt i hur han har försökt styra tidsandan mot konservatism och unken moral – men varken McCain eller Obama, eller de allra flesta presidenter USA har haft, utgör samma lågvatten.
Men de är och förblir amerikanska politiker. Om vi tror mer om dem så gör vi samma misstag som många amerikaner, och inbillar oss att USA:s president ska vara den fria världens ledare och räddare. Knappast.

Obamas TV-program jämntjockt

Jag såg Barack Obamas omtalade halvtimmesfilm som sändes igår på TV över hela USA. En nästan kusligt skickligt regisserad film, förstås. Man får hålla en isbit mot pannan för att behålla ett kritiskt sinnelag.

Här är hela TV-programmet, som sändes i form av ett betalat reklaminslag:



Enskilda vardagliga familjeöden presenteras utförligt och medkännande, varefter Obama mycket konkret berättar vad han ska göra för att förbättra deras situation. Och det är en del radikala förslag han har – några är så omskakande för etablissemanget att man undrar om Obama verkligen kan få chansen att genomföra dem, eller för den delen om han verkligen ämnar hålla vad han lovar.

Det är troligt att det blir demokratisk majoritet i både kongressen och senaten, så Obama har inte mycket att skylla på om han sviker sina storslagna löften.
Nå, det är realpolitik.

Jag grunnar också på TV-programmets dramaturgi. Varje del av det har laddning och sug, men helheten blir ändå lite avslagen, eftersom det inte är en tydlig stigning mot finalen. Det är lite jämntjockt.
En ganska enkel (om än sympatisk) formel upprepas lite för många gånger: Det är synd om folk, Obama tänker hjälpa dem genom att likt Robin Hood flytta resurser från de rika till medelklassen. Han håller märkligt tyst om de fattiga, förmodligen eftersom få av dem röstar.

Han borde ha renodlat temat for varje del av programmet och låtit tacklingen av varje tema vara särpräglad, i stället för att hela tiden omsätta allt till pengar. Han skulle ha vågat ta sig tid att tydligt illustrera sin ideologiska botten, sin övertygelse från vilken han format sin politik.
Då skulle de trettio minuterna kunna leda fram till något – förmodligen helt enkelt medmänslighet. Att vara politiker och ändå våga följa hjärtat.

Jag kan inte påstå att jag vet hur amerikaner tänker – förmodligen lika olika som svenskar gör. Men om jag hade en röst i det amerikanska presidentvalet skulle jag rösta på den kandidat vars ideal låg närmast mina – oavsett de konkreta politiska förslagen. Politik måste anpassas till dagsfrågor, medan ideologin är den grund som avgör vart den politiska realiteten styrs. Det är alltid viktigast i längden.

Här skriver svenska tidningar om filmen: Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Inget dreamteam

I Aftonbladet fortsätter Per Bjurman att tjata om Hillary Clinton som Obamas vicepresidentkandidat, och kallar det ett dreamteam. Men det är nog Bjurman själv som drömmer - knappast de inblandade.

Clinton-Obama som team var bara möjligt när Hillary hade väljarstöd nog att kunna leda det. Hon kan knappast gå in som Obamas underhuggare, inte heller torde Obama vara särskilt sugen på att ha henne inpå sig - så enveten och hårdhänt som hon varit i sin kampanj mot honom.

Vad Hillary drömmer om är att kunna övertyga superdelegaterna om att göra henne till demokraternas presidentkandidat med Obama som vice. Det är väldigt många demokratiska politiker som tror mest på det paketet, vilket nog är skälet till att Hillary kunnat fortsätta sin kampanj så envist.
Men det är svårt att genomföra, eftersom de egna väljarna röstat mest på Obama. En sådan "kupp" skulle i dagsläget vända många av dessa väljare mot partiet – och Obama skulle knappast heller kunna acceptera det.

Clintons enda chans

Hillary Clinton vägrar att ge upp, fast hon inte längre kan ta in Obamas försprång i de amerikanska primärvalen. I Sydsvenskan skriver Lennart Pehrson att det kan bero dels på att hon därmed vill sätta ett högt pris på sitt stöd till Obama, eller att hon siktar på en tung post i Vita Huset.

Ingendera förklaring verkar särskilt trolig. De flesta bedömare anser att hennes envishet är den faktor som gjort det svårast för Obama att komma igång med en kampanj mot republikanernas McCain, och har därmed minskat chanserna att han vinner presidentvalet. Ju längre hon har hållit på, desto värre har det blivit.

Inte ger det henne någon chans till tjänster från Obama. Tvärtom. För varje dag hennes kampanj fortsätter, minskar chansen ytterligare att hon skulle kunna göra Obama någon som helst nytta - och omvänt.

Jag tror att hon fortsätter med en dåres envishet för att detta val är hennes enda chans till presidentposten, och röstmarginalerna till Obama hela tiden varit så små att hon bara inte kunde ge upp. Något kunde ju hända - det kan det fortfarande.
Hon fortsätter sin kampanj för att hennes odds fortfarande är bättre än hon kan hoppas på i ett framtida val.

McCain blir president

Det blir John McCain, republikanernas kandidat, som vinner det amerikanska presidentvalet i november. Obama blir demokraternas presidentkandidat men har ingen chans mot McCain. Hillary Clinton förlorar inflytande och söker sig bort från politiken helt och hållet.
Det står klart efter att jag har kollat de tre kandidaternas horoskop ;-)
Du kan läsa mer om det på min engelskspråkiga astrologihemsida:
Complete Horoscope

Även Per Bjurman på Aftonbladet kommer till samma slutsats, om än utifrån helt andra resonemang ;)

Clintons dåliga moral

Hillary Clinton vädrar morgonluft i kampen mot Barack Obama, för att han råkat säga att det finns intolerans, religiös fanatism och våld bland fattiga vita. Hon skyndade sig att prisa deras religiositet och skryta med att hon sköt gevär som liten – vilket förstås bara är att bekräfta Obamas fördomar.

Det är särskilt löjligt med tanke på att hennes popularitet hos dessa väljargrupper helt och hållet är något hon fått till skänks från sin man efter hans tid som populär president.

Clinton avslöjar allt mer av sin låga moraliska nivå - och på det sätt som de flesta omoraliska människor brukar: genom att anklaga andra för dålig moral. Vad Clinton tillåter sig i kampen mot Obama visar förfärande tydligt hurdan hon är.

I Sydsvenskan berättar Per T. Ohlsson i en läsvärd ledare att Hillary Clinton fick frågan om Obama var muslim, och dröjde med svaret. Infamt. Hon vill till och med göda folks fördomar för att få dem att vända sig ifrån Obama.
Jag är helt säker på att den som försöker komma till makten med omoraliska metoder inte plötsligt kommer att bli moralisk om han eller hon får makt. Snarare tvärtom.

Svart eller kvinna

Duellen mellan Clinton och Obama om presidentposten i USA är en festlig rysare. För första gången en kvinnlig kandidat till posten – likaledes för första gången en svart.

De svenska debattörerna, som är så passionerade med att vara politiskt korrekta, vet inte vilken fot de ska stå på, så de går förbi problemet med tystnad. I stället laddar de säkert för vad de ska säga när demokraternas presidentkandidat är fastställd: Om det blir Obama kommer det att tas som bevis för att kvinnan är mest förtryckt i USA, och om det blir Clinton kommer samma sak att sägas om de svarta.

Men den frågan är inte ett dugg svår att svara på redan nu. Vilka har varit de mest förtryckta i USA genom dess historia: Dess kvinnor eller dess svarta? Det var förstås hudfärgen som gjorde folk till slavar och ända fram till 1960-talet förbjöd dem att vistas i samma lokaler som vita, och så vidare, och så vidare.

Den största sensationen är redan ett faktum: en svart har klivit fram som tänkbar amerikansk president. Det är skrämmande att så få svenska tyckare vågar bekänna det.