fredag 31 oktober 2008

Men hallå!


Allmänna Reklamationsnämnden har fällt rockklubben KB för dåligt ljud på deras Dolly Parton-konsert och tycker att KB ska betala tillbaka en del av biljettpriset. Jag undrar stillsamt vad Reklamationsnämnden jämför med?

När jag var rockrecensent på DN öppnades Globen i Stockholm och en del stora rockkonserter förlades dit. Sämre ljud är svårt att tänka sig. Globen är just en glob, så ljudet gick bara runt, runt, runt.
Vad kan man göra åt det?

Innan dess var de flesta rockkonserterna på Isstadion, där allt bara ekade mellan hårda väggar. Och nyinflyttad till Malmö i början på 1990-talet var jag på Aerosmiths konsert, där volymen var så hög att jag fortfarande kan höra konserten dånande i huvudet. Det var deras eget ljudfolk som skruvade upp.
Och så vidare.

Dolly Parton hade också sitt eget ljudgäng, så KB hade ingenting med saken att göra. Reklamationsnämnden borde därför försöka tackla hennes advokater. Lycka till...

Att KB blir fällt är för mig ett tecken på denna hysteriskt gnälliga tid. Allmänheten uppmuntras att bete sig som gökungar och bara kräva, kräva, kräva. Myndigheterna tar det säkra före det osäkra och ger vilken gnällspik som helst rätt, eftersom det ju inte kostar dem något.

Schlager och Idol – same same...


I Idols schlageromgång gjorde Lars en parodi på hela grejen genom att parodiera den schlagersångare som ursprungligen gjorde hans låt (Claes-Göran Hederström: "Det börjar verka kärlek banne mig", från 1968). Det var en utmärkt väg ut ur det enkla faktum att Lars hatar schlager och har all rätt till det.
Men en parodi på schlager i Idol är tautologisk: Idol som programform är föga mer än en parodi på Melodifestivalen.

Ändå lyckades han få Idoljuryns Laila Bagge att tända snett – fast hon redan i början på programmet hade markerat att schlager sannerligen inte är hennes grej. Hon slapp sjunga, så hur kunde hon klandra en som "nödd och tvungen" gjorde det bästa av situationen?
Idol är ett skämt, en fredagsunderhållningsgrej. Laila blev sur som om någon hade hädat, som om det vore i en kyrka.
Lars har integritet, som varje riktig artist. Heder!



Annars var det Kevin som lyckades ojämförligt bäst. Han sjöng "Lyssna till ditt hjärta" med hela hjärtat, och lyckades på något märkligt sätt få schlagern att låta som en riktig sång. Han klämde fram en upplevelse ur det där liket, som man klämmer fram det sista ur kaviartuben under en desperat frukost.

Johan Palm var i vanlig ordning glänsande, mer än juryn eller Aftonbladets Martin Söderström någonsin kan fatta. Bara låtvalet var genialt. Magnus Ugglas "Johnny Rocker" från 1979, som på den tiden var Ugglas sätt att så att säga göra en Lars. Uggla kom på sista plats, vilket vid den tiden var det allra mest hedervärda.
Johans version var lika respektlöst frodig som Ugglas original, och en precis lika hedervärd hantering av situationen.

Kul att Idol alltmer blottlägger konflikten mellan det cyniska produktionsteamet och artisterna. Det dramat är mycket mer spännande än själva tävlingen om en förstaplats som snarast är en säker grav för en artist.

Läs även andra bloggares åsikter om

Obamas TV-program jämntjockt

Jag såg Barack Obamas omtalade halvtimmesfilm som sändes igår på TV över hela USA. En nästan kusligt skickligt regisserad film, förstås. Man får hålla en isbit mot pannan för att behålla ett kritiskt sinnelag.

Här är hela TV-programmet, som sändes i form av ett betalat reklaminslag:



Enskilda vardagliga familjeöden presenteras utförligt och medkännande, varefter Obama mycket konkret berättar vad han ska göra för att förbättra deras situation. Och det är en del radikala förslag han har – några är så omskakande för etablissemanget att man undrar om Obama verkligen kan få chansen att genomföra dem, eller för den delen om han verkligen ämnar hålla vad han lovar.

Det är troligt att det blir demokratisk majoritet i både kongressen och senaten, så Obama har inte mycket att skylla på om han sviker sina storslagna löften.
Nå, det är realpolitik.

Jag grunnar också på TV-programmets dramaturgi. Varje del av det har laddning och sug, men helheten blir ändå lite avslagen, eftersom det inte är en tydlig stigning mot finalen. Det är lite jämntjockt.
En ganska enkel (om än sympatisk) formel upprepas lite för många gånger: Det är synd om folk, Obama tänker hjälpa dem genom att likt Robin Hood flytta resurser från de rika till medelklassen. Han håller märkligt tyst om de fattiga, förmodligen eftersom få av dem röstar.

Han borde ha renodlat temat for varje del av programmet och låtit tacklingen av varje tema vara särpräglad, i stället för att hela tiden omsätta allt till pengar. Han skulle ha vågat ta sig tid att tydligt illustrera sin ideologiska botten, sin övertygelse från vilken han format sin politik.
Då skulle de trettio minuterna kunna leda fram till något – förmodligen helt enkelt medmänslighet. Att vara politiker och ändå våga följa hjärtat.

Jag kan inte påstå att jag vet hur amerikaner tänker – förmodligen lika olika som svenskar gör. Men om jag hade en röst i det amerikanska presidentvalet skulle jag rösta på den kandidat vars ideal låg närmast mina – oavsett de konkreta politiska förslagen. Politik måste anpassas till dagsfrågor, medan ideologin är den grund som avgör vart den politiska realiteten styrs. Det är alltid viktigast i längden.

Här skriver svenska tidningar om filmen: Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan.

Konservkungen och hans drottning

För några veckor sedan blev jag uppringd av Per T Ohlsson, Sydsvenskans förre politiske chefredaktör, som numera skriver en genomtänkt text i tidningen varje söndag. En men ett lejon, som det heter.

Han ringde för att berätta att han med förtjusning läst flera av mina bloggtexter och sa flera värmande ord om dem. Beröm är förstås alltid trevligt att höra, i synnerhet när det kommer från någon vars skrivande jag själv respekterar och kastar mig över varje söndag.


Per T Ohlsson fullbordade vänligheten genom att skicka mig ett dedicerat ex av en bok han skrivit: Konservkungen, en monografi över en framgångsrik industrialist på 1900-talet. Jag måste erkänna att jag betraktade boken med tvekan. Inte riktigt min medicin.

Men Per T hade valt sin industrialist med omsorg: Herbert Felix, en judisk flykting undan nazismen, som satte fart på den skånska konservfabrik som snart skulle få hans efternamn. En intressant del av den svenska industrialismens framväxt, men framför allt ett fascinerande europeiskt levnadsöde – mitt i den dramatik och de förfärligheter som härjade under 1900-talets värsta decennier.

Lika fascinerande är de glimtar som framkommer om hans hustru Kerstin, en kvinna med massor av skinn på näsan. Hon kämpade med samma glöd som sin man mot nazismens demoni, och var minst lika företagsam som han, om än med mer upphöjda ting än konserverad gurka.

Den tid som boken beskriver fortsätter att vara en angelägen historisk läxa, och Per T presenterar dess bakomliggande krafter både insiktsfullt och lättillgängligt, samtidigt som han med varm sympati men också uppriktighet följer Herberts, Kerstins och deras generationskamraters livsöden.

torsdag 30 oktober 2008

70 x 7 = 77


Jag upptäckte till min förvåning att styrelsekamraterna i Svenska Budo & Kampsportsförbundet inte kände igen citatet från Jesus om förlåtelse när jag anspelade på det i något sammanhang.

I Matteus 18:22 berättas att Petrus frågar Jesus hur många gånger han ska behöva förlåta en oförrätt. Är sju gånger nog? Jesus svarar: sjuttio gånger sju!

Har vår tid blivit så råbarkad med alla drev som skickas efter även den minsta lilla syndare, att Jesu ord i saken alldeles har glömts bort?
Även bibeln följer tidens hårda anda, för det forna uttrycket "sjuttio gånger sju" har i den senaste bibeltolkningen bytts mot "sjuttiosju gånger". Båda översättningarna från det grekiska originalet är möjliga, men här har Bibelkommissionen valt den strängare matematiken.

Vad säger det om vår tid, och om vår inställning till människans bräcklighet? Ofta verkar det som om vi har vänt upp och ner på hela idén: nu fördöms människor sjuttio gånger sju gånger, men förlåts aldrig ens sju gånger.

Vändpunkt för Turning Torsos skapare


Johnny Örbäck, som varit chef på HSB i Malmö, har friats av hovrätten från anklagelser om att ha försnillat pengar från HSB. Efter flera år av offentlig smutskastning är det dock tveksamt om han kan få fullgod upprättelse.

Jag hör nog till dem med minst förtronde för moralen hos näringslivets toppar, men Johnny Örbäcks skuld har jag alltid tvivlat på. Det var han som hittade på och genomdrev bygget av Turning Torso, som förstås blev dyrare än planerat. Det är vad han har fått sota för sedan dess.

Men Turning Torso är en makalös byggnad, som har satt Malmö på världskartan och dessutom har en gynnsam egen ekonomi i längden. En god affär – som HSB:s fega styrelse försökte svära sig fri ifrån genom att hänga ut Örbäck, när kostnaderna stack i ögonen.

Jag hoppas att Malmö åtminstone nu helhjärtat kan ära den som äras bör för stadens främsta minnesmärke och prydnad. Turning Torso är tjusig på många olika sätt, varifrån man än ser den. Det enda fula med den är hur dess skapare har behandlats.

tisdag 28 oktober 2008

Tågen går sådär


Aftonbladet gör idag en jämförelse mellan SJ och SAS, där den förra vinner en knapp seger. Det vet jag inte om jag kan hålla med om.

De senaste åren har SJ framför allt med sin prispolitik blivit ett allt sämre alternativ. Har man bara lite framförhållning flyger man betydligt billigare mellan Malmö och Stockholm än vad tågbiljetten kostar. Dessutom slipper man dessa ideliga förseningar, som i och för sig mest beror på Banverkets försumligheter.

Men SJ är det miljövänliga alternativet och kan knappast ha högre kostnader per resande än flygbolagen, så det höga priset beror inte på annat än att SJ saknar konkurrenter på rälsen.

Jag tycker att de borde åläggas vänligare priser, inte bara göra allt de kan för att krama pengar ur passagerarna. Ökad tågtrafik är balsam för miljön. Det är oanständigt att SJ tvingar folk att flyga, för att tåget har blivit för dyrt.

Och någon borde sticka tummen i ögat på Banverket. Skärpning! En försummad infrastruktur leder till ett samhälle i förfall.

PS: Det här skriver jag på tåget från Stockholm till Malmö, för stunden en kvart försenat beroende på banarbeten.

fredag 24 oktober 2008

Bowie möter Johnny Rotten


Jag borde för en gångs skull stå över att skriva om Idol, men den där lilla rackaren Johan Palm gör det omöjligt. Han överraskar varje gång med att vara mer än man kunde begära.

Den här gången gjorde han en rent kusligt intensiv version av Abbas "The winner takes it all", där han ogenerat lät sin målbrottsröst spricka i de utdragna tonerna, och därmed fyllde sången med så mycket smärta och vånda att den lyfte långt över vad Björn och Benny kunde ha anat när de skrev den.

Juryn muttrade bara något om målbrott, och närmast gnydde på att han har så många fans. Var det inte en idol de skulle leta upp?

Det underligaste är att varken juryn eller alla dessa massmediatyckare känner igen idolämnet ens när det på Johans oefterhärmliga vis slår dem i ansiktet. Hans egenheter stör deras konformistiska principer för hur Idol-idoler ska vara: skönsjungande figurer som inte retar någon alls. Sömnpiller, med andra ord.

Man kan inte vara allas idol. Artister som är älskade är också hatade. Och de måste våga riskera det, om de alls ska få någon att lyfta på ögonbrynen. Johan verkar helt införstådd med det, fast han är så ung och bara sjungit i Mjölby eller vad det var.

Och se hans mod: En gång hade han glasögon, nu hade han rött nagellack. Ungdomlig uppnosighet och respektlöshet. Han har karisma som en ung Bowie och Johnny Rottens attack i sitt sätt att kasta sig över låtarna.
Vad mer kan man begära?

Det allra sömnigaste skivbolag skulle kunna göra stjärna av honom, eftersom han redan har gjort det själv. Men frågan är om de begriper det. De letar väl fortfarande efter en ny Carola. Gubbigheten styr på skivbolagen, precis som på TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 23 oktober 2008

Pensionär före pension


Maria G Francke slutar som nöjeschef på Sydsvenskan, efter tolv år på jobbet – lika länge som jag var Bong där. Det är på tiden.

En chef ska inte stanna så länge på samma jobb, för då går saker i stå. Det är särskilt sant på en dagstidningsredaktion, som har hög puls och ständigt behöver förnya sitt grepp om den ombytliga framtiden.

Jag tycker att Maria snabbt blev en belastning för tidningen. Vi kom i och för sig så lagom bra överens när jag var Bong och vi hade en del med varann att göra, så jag kan vara part i målet.
Hon tyckte nog ständigt att i stort sett vem som helst hade kunnat göra mitt jobb mycket bättre. När jag sa upp mig som Bong diskuterade vi vad jag i stället kunde skriva för tidningen. Men hon avfärdade alltihop med att jag var för gammal. Har kanske andra dragit den slutsatsen om henne nu? Karmalagarna...

När hon började som nöjeschef verkade hon ha gnista, men det blev kvickt tydligt att hon gjorde som så många andra: brydde sig mest om att behålla glassjobbet och göra det mysigt för sig. Hon tänkte sig nog att stanna till pension.

I början var jag också rätt imponerad av att hon kunde skriva inkännande och uppriktigt även om populärkulturens banalare delar, sådant som nöjesjournalister på morgontidningar normalt fördömer reflexmässigt. Men sedan visade det sig att hon inte klarade så mycket annat.
Det var idel Idol och Darin och Amanda – dessutom utan någon analys eller reflektion. Hon behandlade populärkulturen lika ytligt som fördomarna om den.
Sammalunda när hon skrev TV-krönikor. Hon höll sig envist vid de “folkligaste” programmen, vilket blev särskilt pinsamt när hon samtidigt ondgjorde sig över dem.

Nu ska Sydsvenskan slå ihop kultur- och nöjesredaktionerna under en chef. Så är det t.ex. på DN, vilket har fungerat ganska dåligt – av ett självklart skäl: det blir kulturchefen som tar över, och då ska allt vara så fint och märkvärdigt.
Svensk kulturbevakning har på tok för lite fräs. Gamla unkna borgerliga kulturideal står på piedestal, fast kejsarens nya kläder sedan länge förlorat sin lyster.
En sammanslagning blir bara ett lyft om man vågar göra en nöjesredaktör till chef för klabbet, och sedan rör om respektlöst i kulturgrytan.

Maria G Francke ska bli featurechef på tidningen. Kanske stannar hon där till pension?

onsdag 22 oktober 2008

Telefon till stenåldern


Jag blev uppringd av Eniro, som meddelade att de ämnar ta betalt av alla företag som vill vara med i deras telefonkataloger i tryck och på internet. Det ska kosta över 500 kronor om året.

Vilken stenålder! Har de inte alls hängt med under det senaste decenniets utveckling på internet? Deras katalog saknar poäng om den inte är så fullständig som möjligt. Det blir den förstås inte om de ska börja ta betalt för listningen.
Allt färre personer söker företagsuppgifter via Eniro, i stället för att helt enkelt Googla fram företagens egna hemsidor. Och än färre blir det när katalogen slutar vara komplett.
Rena stenålderstänkandet.

Eniros ledning är en kvarleva från en svunnen tid, eller har de bara låtit girigheten slå ut allt förnuft.

måndag 20 oktober 2008

Varför gå på konsert?


I dagens Sydsvenskan har Jonn Jeppsson skrivit en rolig recension av konserten med Cult of Luna på KB i Malmö. Han stod nära ett par i publiken, där killen ideligen försökte få igång ett hyfsat hångel med tjejen, som inte var avvisande men inte heller släppte uppmärksamheten på bandet. Det blev mest kindkyssar.

När jag var rockrecensent på DN undrade jag ofta över att så många i publiken – även passionerade fans – hade så mycket annat för sig än att lyssna på bandet. Även under känslosamma ballader kunde de föredra att språka glatt med sina kamrater, så att det ibland såg ut som ett cocktailparty. De verkade mer förtjusta över att vara där, än över bandet de var där för.
Ändå kostar det ju en rejäl hacka att gå på konsert.

När jag åkte runt och studerade några dansband – också för DN och för ganska länge sedan – upptäckte jag att de bästa dansbanden var de som inte stack ut så mycket att de stal uppmärksamheten från publiken på dansgolvet. Publiken ville vara stjärnorna i föreställningen och siktade nog på att få med sig mer hem än musiken ringande i öronen.

På rockkonserter är det inte lika uttalat, men det finns där också. Stora delar av publiken kommer för att sola sig i strålglansen från ljusshowen på scenen – som om det var de som var stjärnorna.

fredag 17 oktober 2008

Sjunga smärtan


Yazmina fick lämna i kvällens Idol, och nu har det svenska programmet tagit upp den sympatiska amerikanska traditionen med att låta förloraren sjunga sin sång till avsked. I den svenska versionen medges visserligen bara några takter innan eftertexterna tar över, men ändå.

Yazmina förmådde bara sjunga ett ord, sedan tog gråten över. Varför använde hon inte sången till att uttrycka sin sorg, och därmed låta sig inspireras av den?

Det är just därför som hon är en otillräcklig artist, och det delar hon med de allra flesta Idoldeltagarna. De försöker leka popidol men de förmår inte låta sina känslor – glädjefulla som smärtsamma – komma till uttryck i sången. Då är den bara ett skal av toner och ord.

Riktiga artister tar sats just i den inre smärtan och uträttar därmed storverk. Också om de pressas av en hård omvärld eller väldiga förväntningar, sjunger de rakt igenom denna rädsla och blåser därmed liv i sången.

Är det ingen som kan lära Idoldeltagarna det? Kanske går det inte att lära ut, just för att det är artisteriets kärna. Det är ingen teknik som går att öva in, utan själva motsatsen: ärligheten bortom all förställning.
Den är vad vi egentligen vill höra.

Amatörerna på Idol är TV4


På kvällens sändning av Idol var det förvisso si och så med artisternas kvalitet, men den verkliga floppen var själva TV-produktionen. Den var så dum och klantig att det kändes som om amatörer hade tagit över studion.

Musiken som ackompanjerade sångarna var rent bedrövlig. Det lät karaoke om alltihop. Jag såg inget band spela, så jag antar att det var förinspelad musik, rentav kopierad just från någon karaoke-CD. Om det verkligen var ett band som spelade bakom någon kuliss, då förstår jag varför de fick stå i skamvrån.

Det blev extra sorgligt när juryn då och då gjorde det klantiga misstaget att låta sitt omdöme om sångarna påverkas av den dåliga kompmusiken, som nog de tävlande har så gott som inga chanser att påverka.
Ofta hade det låtit betydligt bättre om de fått göra sina låtar a capella.

Lika illa var kameraarbetet. Dessa ständiga åkningar över en erbarmligt talanglös scenografi! Man fick knappt se artisterna i ansiktet, i alla fall aldrig länge nog för att bevittna hur de jobbade med sina låtar.

Det som ger publiken inlevelse är just att få se artisten hänge sig åt låten. Det var omöjligt med detta neurotiska kameraåkande. Inte ens Johan Palm, som de vet har charm så att det räcker och blir över, och som bjöd på ett härligt minspel, fick mer än en sekund här och där i kamera. Resten var svep över den blå scenografin.
Vad har Idol om närkontakten med de hoppfulla sångarna försvinner? Föga mer än hissmusik mellan reklamavbrotten.

Jag tycker inte att det dräller av sångtalanger i Idol, men de överträffar allihop vida de klantar som regisserar och producerar programmet.

Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag 15 oktober 2008

Vilket klimat, egentligen?


"Glöm inte klimatet", uppmanar Sydsvenskans ledare med anledning av finanskrisen. Texten presenterar den globala uppvärmningen som om den vore en oomtvistlig sanning – men så är långt ifrån fallet.

Bland forskarna finns många som helt ifrågasätter teorierna om en förödande uppvärmning orsakad av våra koldioxidutsläpp. Framför allt syns det vara geologerna som med sina långsiktiga perspektiv ser det hela annorlunda. Det verkar också vara så att det ännu inte finns några säkra belägg för den uppvärmningstakt som politiker och meteorologer har enats om.

I så fall står vi kanske inför ett förfärligt resursslöseri, en felriktad satsning i en värld som verkligen behöver repareras på många andra punkter.
Det bör förstås pressen granska noga, men i stället är det så gott som uteslutande i bloggosfären en sådan diskussion förs, och den hånas blott av pressen – när den alls nämns.

Pressen och annan etablerad media upprepar skräckpropagandan utan att ifrågasätta den – och när de någon enstaka gång berör den pågående diskussionen inom vetenskapen sker det bara genom att citera båda parterna. Ingen muckraking, ingen uppföljning, ingen eftertanke. Det är odugligt.

Sydsvenskans ledare är blott en repris på samma dumhet. Den vilseleder läsarna genom att inte med ett enda andetag nämna att klimatfrågan har mer än ett svar. Det är desinformation. Bedrövlig brist på pressetik.

måndag 13 oktober 2008

Nyheter sker på internet


Tidningarna har kris. Upplagor sjunker och folk söker i allt högre omfattning information på internet i stället. Det är även där som en levande, mångfasetterad och aktuell debatt sker. Vad bör tidningarna göra för att klara krisen?

Fordom hade tidningarna så gott som ensamrätt på löpande information till allmänheten, och gjorde sig gärna till smakdomare, folkfostrare och annat nonsens. Där hänger de i hög grad kvar - uppblandat med en populism som bygger på ganska unkna fördomar om allmänheten. Tidningarna måste våga räkna med kvalificerade och krävande läsare. Med andra ord: journalisterna måste skriva artiklar som de själva skulle vilja läsa.

Och tidningarna bör inte se internet som en konkurrent, utan som ytterligare en värld att bevaka journalistiskt. Det görs än så länge ganska fumligt och senkommet.

Aftonbladet steg i upplaga av att vara pionjärer med nätupplagan och dess omfattning. Kanske nästa vinnare är den tidning som vaket och seriöst bevakar internet.

När pressen i Sverige började bevaka TV grundligt, på 1960-talet, ledde det till stora upplageökningar. Faktiskt var just Aftonbladet tidigt ute även där. Pressen såg i början TV som ett hot men blev sedan vinnare när de i stället vaskade artikelmaterial ur det nya mediet.

Vad tidningarna nu försöker är att svälla ut över internet med sina nätupplagor och allt möjligt annat. Men det innebär egentligen bara att de fortsätter att se internet som ett hot, och att de själva skriver under på att papperstidningar är dömda. Och när de själva pinkar revir på internet fortsätter de att vara ogina att berätta om annat som händer där, utanför de egna nätupplagorna.

Internet går fortare, så det är mer bråttom för tidningarna nu. Kan de inte sluta försöka ta över internet för att i stället bevaka det vaket - då är deras framtid mörk.

söndag 12 oktober 2008

Vetenskapens självutnämnde profet

TV8 visar en programserie som heter Förnuftets fiender, där zoologen Richard Dawkins från Oxford botaniserar i vad han kallar skrock och vanföreställningar, i avsikt att fördöma dem och prisa naturvetenskapens välsignelser. Han är ohyggligt rapsodisk i avfärdandet av alternativ läkekonst, andlighet och så vidare, och egentligen lika rapsodisk när han hävdar vetenskapens perfektion.

Och han upprepar ständigt ett obelagt påstående: att de alternativa systemen skulle vara ute efter att helt förneka och bekämpa naturvetenskapen. Det är inte sant, för de ser sig som alternativ eller komplement till vad vetenskapen hanterar. Ofta anser deras förespråkare snarast att dessa system handlar om något annat än det som naturvetenskaplig metod kan nå och bit för bit behärska.

Det är i stället naturvetenskapen som ideligen visar en oförsonlig fientlighet gentemot de alternativa systemen och vill se dem raderas från mänskligt medvetande.
Denna intolerans är inte bara omänsklig, utan också djupt ovetenskaplig – eftersom det i vetenskapshistorien dräller av exempel på hur etablerad vetenskap visat sig vara humbug, och folktro visat sig innehålla viktiga frön till sådant som sedan blivit legitim vetenskap.

Många exempel på vetenskapens fadäser är riktigt kusliga, till exempel rasbiologin som härjade fritt och hyllades på universiteten ända fram till andra världskrigets slut och vad som därmed avslöjades i koncentrationslägren. Eller neurosedynet, ett sömnmedel som försäkrades vara ofarligt men visade sig skapa tragiskt missbildade barn. Eller det som kallades medicinsk vetenskap ända fram till 1800-talet men bestod så gott som enbart av åderlåtning, vilket ibland hjälpte men oftare stjälpte.
Än idag är det många mediciner som används för att de verkar ha en viss effekt – men man har ingen aning om varför och hur. Sammalunda med medicinsk skadeverkning, som ofta blott bedöms statistiskt, eftersom man helt enkelt inte vet vilka skador medicinerna skulle kunna framkalla.

Vetenskapen är inte ofelbar, dess metoder ingen absolut garanti, dess resultat inte alltid tillförlitliga. När Richard Dawkins som ett slags förnuftets profet brakar loss med sin förenklade och förfalskade retorik gör han varken vetenskapen eller mänskligheten någon tjänst. I stället visar han prov på en intolerans och fanatism som oftare än något annat ställt till katastrofer och lidande i vår historia.
Det finns många dumheter i New Age, alternativ medicin och annan andlighet, men sällan så flagrant som hos Dawkins.

Far och son Zappa

Ikväll visade SVT en konsert med Dweezil Zappa och band, som gjorde idel låtar av hans far Frank. Det var dugliga musiker men inte alltigenom lika skärpt och distinkt som i pappas versioner – men spänsten och innovativiteten i Frank Zappas musik framstod med all önskvärd tydlighet och visade sig inte ha åldrats ett dugg.

Dock, originalet överträffar kopian trots blodsbanden. Här är Be-Bop Tango från en konsert med Frank Zappa i Stockholm 1973, som jag bestämt har för mig att jag var på:



Videon är den första i en serie på tre med samma låt. De var inte mycket för 3-minuters popdängor på den tiden...

Både och är två

Pressen gör sällan tabben med särskrivning, som annars härjar som en farsot i vårt språk – men jag ser ofta tidningstexter använda "både och" för att ange fler alternativ än två.
Det är lika tokigt som att kalla landslagets alla spelare för "båda".
Jag stör mig på sånt ibland, men det är väl en yrkesskada.

lördag 11 oktober 2008

Vem är marknaden?


Nordeas chefsekonom Jörgen Appelgren menar att marknaden pressar kurserna nedåt för att tvinga fram fullständiga bankgarantier från regeringarna.
– Det är i alla fall det marknaden säger, påstår han.

Men marknaden är inte någon enskild person, ej heller en homogen och sammanhållen grupp. Den kan inte agera strategiskt, eftersom den inte har någon fungerande ledning.

Marknaden är först och främst en myt - en fantasifigur som tas till av än den ena, än den andra, för att förklara bort diverse vansinnigheter i ekonomin eller motivera införandet av andra.
Vad som finns är en massa människor: Företagsledare, aktieägare, anställda, konsumenter, rika och fattiga... Allihop inverkar de – på olika sätt och olika mycket i olika sammanhang – på det som kan kallas marknaden.

Under nuvarande finanskris är det förstås aktieägarna som står för kursfallet på finansbolagens aktier. De säljer dessa aktier till allt lägre priser för att de fruktar att priserna framöver blir ännu lägre. Aktier i andra branscher påverkas blott marginellt.

Det är förstås en självuppfyllande profetia, eftersom deras oro blir realitet på börsen, vilket skrämmer upp till än större oro, som blir än större realitet, osv. I detta fall är oron i viss mån berättigad, men det är långt ifrån alltid sant. Börsen är neurotisk, vilket är en nödvändighet för dess egentliga funktion: att maximera profiten på handel i kursförändringar som ännu inte skett.

Men det finns ingen strategi i detta. Ingen medveten taktik för att tvinga fram politiska beslut. Det är bara den vanliga börshysterin, för tillfället extra högljudd.

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 9 oktober 2008

Xbong hoppas på Trio


Fredag den 17 oktober öppnar krogen Trio i Trappaners lokal på Gamla Väster. Två från Trappaner har slagit sig ihop med en från F12 i Stockholm, för att skapa denna nya inkarnation.

Det bådar väldigt gott. Trappaner var en av mina favoriter på den tid jag var krogrecensenten Bong i Sydsvenskan – själfullt lagad och presenterad mat för förvånansvärt rimliga pengar. En av Malmös pärlor. Och F12 är en av mina favoriter i Stockholm, inte bara för sitt stimulerande läge i Konstakademiens pompösa byggnad med utsikt mot slottet och alltihop.
Det torde bli en slagkraftig trio.

Dessutom är det hög tid att något riktigt roligt händer på Malmös krogscen. De senaste åren har varit dalande. Atmosfär har gjort det enklare för sig, Bloom har upphört, Vendel at Sturehof överskattar sig själv. Det hade blivit lite väl dystert om Trappaner bara hade gått i graven. Nu är det i stället skäl att hoppas på en ljusning.

Jag håller tummarna. Men deras logotyp är lite väl stiff. Måtte de laga maten med friare anda.

onsdag 8 oktober 2008

Politikerna gaverade bankirerna


I Aftonbladet framför Jonas Frycklund och Stefan Fölster, ekonomer från intresseorganisationen Svenskt Näringsliv, intressanta invändningar mot den rådande uppfattningen att enbart finansinstitutens ledningar är skyldiga till den pågående finanskrisen. De menar i stället att det är politikerna som ställt till det.

Annat är inte att vänta från representanter för Svenskt Näringsliv, så deras påståenden bör synas i sömmarna. Men de har tunga argument. Läs artikeln. Jag måste medge att mitt ekonomiska kunnande inte sträcker sig långt nog för att avgöra i frågan – men de övertygar mig om att politiska ageranden i samband med såväl denna som tidigare finanskriser inte har varit oklanderliga.

Jag går gärna med på att höga politiker är medskyldiga. Problemet är i grunden demokratiskt: makthavare som kan göra som de vill och som ingen kommer åt, hur mycket vi än röstar hit eller dit. Klassamhället består, och med samma gäng i topp.


Detta gäng har de senaste decennierna berikat sig själva och varandra så att det liknar frivillig gavering (gavage, den tvångsmatning som franska gäss får för att deras lever ska bli riktigt fet och stor). Detta frosseri leder till en ansvarslös spekulationsekonomi med ideliga krascher, som de själva slipper betala för.

Att vara chef är att ta ansvar. Så varför utkrävs alltför sällan ansvar av de högsta cheferna? För att de håller varandra om ryggen, förstås. Det är mänskligt, men också förfärligt kostsamt för vårt samhälle – sedan årtusenden.
Inget nytt under solen.

Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag 7 oktober 2008

Bistånd gav mest representation


Biståndsmyndigheten SIDA gjorde förra året av med 5,3 miljoner kronor i intern representation. Det är 8.000 per anställd - betydligt mer än någon annan myndighet.

Tvåa var Riksbanken, som ju har en del pengar till sitt förfogande, med 5.000/anställd. De flesta andra myndigheter låg under tusenlappen.

SIDA ursäktar sig generat med att inte förstå hur det kan ha gått till. Ledningsgruppen har redan hunnit diskutera en skärpning av reglerna – över en lunch...

måndag 6 oktober 2008

Religiös politik / politisk religion


I Sydsvenskan uttrycker Mats Skogkär en oro för religionens comeback i politiken på senare år. Jag delar helt hans oro. Den stegrande religiösa retoriken är ett gissel i vårt samhälle. Det är sorgligt att se så många politiker lägga sig platt för den.

Den stora och avgörande skillnaden mellan religion och politik är att förstnämnda bygger på underkastelse utan att ifrågasätta, medan politik kräver en fortlöpande debatt och kritik. Därför måste de hållas isär.

Jesus skulle förmodligen ha hållit med mig. Minns vad han svarade på frågan om judarna borde betala skatt till den romerske kejsaren, vars porträtt var präglat på varje mynt:
- Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. (Matt. 22:21)

Mats Skogkär vill att varningsklockor ska ringa när politiker antyder att de har Gud på sin sida. En sådan klocka är Bob Dylans sång i ämnet, som han avslutar:

If God’s on our side
he’ll stop the next war.


Här är hela sångtexten.

söndag 5 oktober 2008

Växer verkligen välståndet?


"Över tid växer välståndet", skriver Sydsvenskans ledare i ett grovt förenklande försvar av marknadsekonomin mot planekonomin. Men är det alldeles säkert?

Vi tar för givet att vi får det allt bättre med tiden, men det beror på hur och vad vi värderar. Inflationen gör att vi får mer pengar i våra plånböcker, men det betyder inte att vi blir rikare. Teknikens landvinningar fyller våra hem med sinnrika apparater, men lever vi bättre för det?
Ett par saker gör mig särskilt betänksam:

Före den industriella revolutionen arbetade folk ungefär fyra timmar om dagen – som mest. Nu är det åtta, dessutom ofta långa restider till och från arbetsplatsen.
Måste inte vår utmätta tid på jorden vara det allra värdefullaste vi har? I så fall har det blivit sämre under de senaste århundradena än någonsin förr i mänsklighetens historia. På vår vakna del av dygnet har fritiden minskat till hälften!

När jag var liten pojk, på 1960-talet, var det vanliga att bara pappan jobbade medan mamman var hemmafru. Ändå hade de allra flesta råd med kalvstek på söndagarna, sommarstuga, julklappar, biobesök och en och annan charterresa. Nu jobbar i regel båda föräldrarna, men de har verkligen inte dubblerat sitt ekonomiska överskott.
Det är få som har råd med sommarstuga och charterresa. Vart tog pengarna vägen? I stället för att göra familjerna rikare har detta dubbelarbete blivit nödvändigt för att de alls ska få ekonomin att gå ihop.

En sak vet vi: de rika har blivit mycket rikare än förr, hur man än räknar. Men för vanligt folk är det som vanligt – de får behålla bara det som de behöver för att fortsätta fungera i produktionen.

USA står pall


Per T Ohlsson ställer i Sydsvenskan tre frågor om USA:s framtid i ljuset av finanskrisen. Han ger själv kloka svar på dem, men jag vill också vara med och spekulera. Här är mina svar:

1 Bevittnar vi slutet på USA:s dominans i världsekonomin?
Knappast. Det finns en oslagbar anpasslighet i amerikansk ekonomi och en grundläggande framåtdrivande kraft i den. Kanske bottnar detta i nationens ungdom och tillkomst i liberalismens då purfärska anda. “Den gamla världen”, som Europa kallas i jämförelse, saknar den kvicka dynamik som skulle behövas för att i ett läge som detta slinka upp på första plats.
I stället följer vår finanssektor som vanligt Wall Street i ledbanden, med samma slags kursras och bankkriser. Vi fortsätter att vara föga mer än en del av USA:s ekonomi, trots EU och alltihop. Det ändrar sig säkert med tiden – men det kräver tid, oavsett kriser och andra plötsliga händelser.

2 Är världen på väg mot ännu en depression, utlöst av excesser på Wall Street?
Excesserna är sannerligen inget unikt för Wall Street. Se bara svenska storföretags bamsebonusar till sina chefer och vilda spekulationer med pengar som de bara ibland har.
Den här finanskrisen är ändå mest att jämföra med t.ex. dot-kom-kraschen i början på detta millennium, eller den svenska bankkrisen i början på 1990-talet. En tillfällig hysteri, som egentligen är över redan när den börjat.
Jag vågar påstå att det har balanserat sig någorlunda redan vid nyår. Denna gång gäller krisen fastigheter, som till skillnad från IT-aktier inte kan bli alldeles värdelösa. Så snart ett visst lugn inträder kommer dessa att återfinna rimliga värden, och kreditmarknaden återtar sitt strypgrepp på allmänheten.

3 Spelar det någon roll vem som vinner presidentvalet den 4 november?
Marginellt. Amerikansk ekonomi styrs av andra krafter än presidentens och kongressens. Dessutom är McCain och Obama inte så värst olika i sin ekonomiska politik, vilket har visat sig i att de gjorde gemensam sak om det amerikanska krispaketets 700 miljarder dollar.
Presidentvalet spelar mest roll just nu – innan det är avgjort – eftersom valrörelsen skapar en ökad osäkerhet på marknaden, och i denna oro tenderar valets betydelse att överdrivas.

Svensk debatt odlar en nidbild av USA, som negligerar stora poänger med amerikansk politik och ekonomi. Till exempel var det ett sundhetstecken att kongressen sa nej till krispaketet i första vändan, för att de inte ville ha någon generös “bailout” för en ansvarslös finansmarknad. Därmed skärptes kraven på Wall Street och på en sansad fördelning av krispengarna.
Under den svenska bankkrisen på 1990-talet fanns ingen motsvarande politisk integritet. Där öppnades bara statens skattkista på vid gavel.

Här finns ändå en viktig läxa för svensk finansmarknad: Vi måste bryta oss fria från det överdrivna beroendet av amerikansk ekonomi. Den svenska börsens kurser följer så gott som slaviskt den amerikanska, och svenskt näringsliv gör föga mer än plagierar det amerikanska.
Det finns inget ofrånkomligt skäl till detta beroende, denna dans av härmapor. Kanske ska den nuvarande finanskrisen få svenskt näringsliv att slita sig ur transen.
Kanske inte.

Läs även andra bloggares åsikter om

Demonstration mot djursex


I Stockholm har organisationen Djurens Rätt lett en demonstration mot djursex – sexuella övergrepp mot djur. De förklarar det med att Sverige kanske är en producent av djurporr, eftersom det inte är olagligt här.

Men det är inte sant. Vi har en djurskyddslag som är tillämplig på både fysiska och psykiska övergrepp mot djur. Under åren 2000 till 2005 gjordes 137 polisanmälningar om sexuella övergrepp mot djur – jag vet dock inte hur många av dessa som ledde till fällande dom.

Djursex, tidelag, är en klassiker. Fordom ledde det till dödsstraff – och det syns ha varit en anledning till att många människor förr medgav brottet, även om de inte hade begått det: De ville dö utan att riskera evig förtappelse för självmord. I våra ögon är det en märklig prioritering, men en helt annan sak för några hundra år sedan.

Idag, dock, undrar jag främst vad Djurens Rätt är ute efter. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att de främst vill skapa sensation med detta skandalösa ämne, som har så lite med verkligheten att göra. Och de håller sig inte för goda för att spekulera i den besynnerligt nyreaktionära sexualmoral som härjar i media och politiken.
Det finns värre ting som görs mot djur – och i betydligt större omfattning.

fredag 3 oktober 2008

Idoljuryn medelålders


Så värst länge höll inte nya Idoljuryn. De liknar mer och mer den gamla – gnyr om tonsäkerhet, klagar så fort något sticker ut. Det ska vara slätstruket för att passa dem, men de skyller på att det krävs för att passa publiken.

Deras musiksmak visar sig också alltmer lik gamla juryns. Den är medelålders. Äldre låtar spyr de på, och ungdomlig yra förlöjligar de. Det ska helst vara gulliga och ofarliga popballader från sådär 1970 till 1990, framförda med smäktande skönsång och en lång slutton.


Johan Palm gjorde i kvällens program (med "You don’t know what love is") något helt annat: elak rock på gränsen till punk, där han lät rösten fara runt precis som det målbrott han befinner sig mitt i. Orädd inlevelse, uppriktigt uttryck, verklig innerlighet. Som om det inte var en TV-tävling för att samla publik till reklamavbrotten. Som om det var en riktig konsert.
Det tålde inte juryn.

Johan är så ung och oputsad att det faktiskt kan bli en riktig idol av honom. Juryn letar nog mest efter en ny Rick Astley eller Celine Dion – och hur kul är det? Hur förlegat?
Har de aldrig sett skymten av Tokio Hotel?

Betänk vad för musik det egentligen är de själva har gjort sig skyldiga till.

Läs även andra bloggares åsikter om