måndag 30 november 2009

Pandemi och ekonomi


Svenska Dagbladet har tittat närmare på hur beslutsprocessen har gått till i WHO när svininfluensan blev pandemi, och vilka intressen som spökar i bakgrunden. Föredömlig journalistik om det tragiska faktum att i vår värld handlar allt om pengar.

WHO försöker som de flesta höga myndigheter att dölja tjuv- och rackarspelet bakom hemlighetsmakeri, vilket när det gäller den globala folkhälsan är ännu mer alarmerande än i de flesta andra sammanhang. Bakom dessa kulisser rycker läkemedelsindustrin i tåtarna, framför allt genom en rad experter de har knutna till sig. Knappast någon överraskning.

Läkemedelsindustrin är inga änglar och dess målsättning har inte mycket med mänsklighetens väl att göra. När svininfluensan blev pandemi började genast miljarderna flöda in i stora medicinföretags kassor – dessutom för vaccin det blev så bråttom med att företagen kunde avsäga sig allt ansvar för eventuella skadeverkningar.

Det är anmärkningsvärt att hela befolkningen ska ges ett vaccin som inte prövats särskilt noga, för att skydda mot en ganska mild form av influensa. Det handlar även från statsmakten om pengar: Svininfluensan är särskilt smittsam, varför många medborgare riskerar att insjunkna. Det kostar samhället stora pengar.

Besluten hade säkert varit annorlunda både här och där, om inte de ekonomiska perspektiven ständigt vore i första rummet. Hälsa handlar ofrånkomligen också om pengar, men inte bara om pengar. Bara med alla korten på bordet kan vi hålla öga på att övervägningarna är rimliga.

Svenskan skriver om WHO och svininfluensan här, här, här och här, Aftonbladet här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

söndag 29 november 2009

Skandalen Climategate


En massa väldigt komprometterande emailkorrespondens mellan höjdare bland klimatforskarna har läckt ut och skapat skandal. Svenska media håller tyst, fast det visar sig i denna mailtafik att fakta manipuleras och meningsmotståndare motarbetas hur oetiskt som helst. Nå, svenska media gör detsamma.

Ledande forskare i FN:s klimatpanel IPCC visar sig fuska med resultaten och manipulera forskningsvärlden så att alternativa vetenskapliga meningar inte får komma till uttryck. Det är rena skurkaktigheter, med avsikt att fortsätta skrämma oss med hotbilden att mänskligt skapad ökning av koldioxid ska leda till rena Ragnarök.
Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, har skrivit en saklig redogörelse för skandalen på Newsmill.

Jag är inte ett dugg förvånad. Detta är vad jag har räknat med, eftersom vetenskap inte alls blott handlar om det heliga sökandet efter sanningen, utan minst lika mycket om pengar, ära, makt och liknande drivkrafter. Klimatfrågan har gjort vissa forskare – framför allt meteorologer – mycket märkvärdigare än någonsin förr. Det släpper de förstås inte ifrån sig frivilligt.

Så går det till i det mänskliga samhället, lite här och där. Vetenskaperna är inte immuna mot det. Snarare är det vetenskapliga samfundet både så konservativt och auktoritärt ordnat att riskerna där är större än på många andra håll.

Svenska media är märkvärdigt tystlåtna om skandalen, som i vanlig ordning i stället dryftas i bloggosfären. Det är lätt att förstå varför gammelmedia är ovilliga att belysa skandalen – de har satsat helt på dessa forskares klimatkristeser och presenterat dem som helig sanning, samtidigt som de avfärdat all kritik – vare sig den kommit från andra forskare eller från allmänheten – som enfaldig, okunnig eller med dold agenda.
När det i stället visar sig att den sida de tagit ställning för är den med dold agenda och fuskmetoder, då blir det pinsamt för dem att medge sin tabbe. Så de håller tyst om saken så länge det går.

Det förvärras av att tidningarnas vetenskapsredaktörer i regel är helt i händerna på forskarsamhällets makthavare, och ägnar hela sin journalistik åt att fullständigt okritiskt hylla dem för deras framsteg, även när det är uppenbart att de kan ifrågasättas. Vetenskapsjournalistiken är sällan journalistik, snarare psalmsång till vetenskapsetablissemangets lov.
Så de lär inte ta i dylika avslöjanden med tång, förrän de nödgas till det för att inte förlora all sin trovärdighet som journalister. Och på den punkten är de själva ganska tjockhudade.

Ett litet undantag från den svenska mediatystnaden är Svenskans ledarblogg, som nämner saken helt kort – och avslutar med det mer än lovligt blåögda: “Oavsett märkligheterna som försiggått är det ju fortfarande självklart att skadliga utsläpp bör reduceras.” Deras attityd är avslöjande. Klimatfrågan är ett korståg, där ändamålen helgar medlen och det är helt Ok att ljuga ihop fakta för att trissa fram en drastisk förändring – även om den visar sig vara onödig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Pianospel och minspel


Ibland kan man bevittna små underverk på TV. Jag såg nyss en timma med pianisten Piotr Anderszewski, som fick mig att glömma flunsan jag för stunden lider av. Konst som medicin, men framför allt som en berikande upplevelse.

Det var en dokumentärfilm av Bruno Monsaingeon, som följde Piotr genom Europa i en tågvagn han hade för eget bruk, med flygel ombord. Men det var förstås också scener från konserter, repetitioner, studioinspelningar, med mera.

Det som fascinerade mig allra mest var när Piotr lekfullt spelade diverse melodier ur den klassiska floran, nynnade till dem och forskade i deras innehåll. Minspelet var lika underbart som spelet. Han smakade på melodierna, skojade om dem, lät fingrarnas spel avslöja dem eller hylla dem. Han spelade som i direkt dialog med kompositörerna.

Makalöst pianospel. Det var inget tryckande på knappar, i stället svepte hans fingrar över tangenterna och lyfte tonerna ur dem, som om det skedde utan nedslag, utan mekanik. Piotr var också härligt behärskad i sina tolkningar, med trohet mot partituret och ointresse av att tänja i det för att glänsa.

Här skriver SVT om programmet, och här är det på SVT Play fram till den 29 december.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

lördag 28 november 2009

Dödsstraff på rökning


Ibland går den svenska präktigheten så långt att man undrar om satiriker stiftar våra lagar. Röka ska man inte, därför blir der för varje år alltmer accepterat att förfölja rökare, som om de vore demoner och därför helt rättslösa. Denna synd ska leda till att man stängs ute från arbesmarknaden, nu även från operationsborden. Det har blivit dödsstraff på rökning.

Nå, så illa är det inte – ännu. Socialstyrelsen, som är på gång att utfärda rekommendation om rökstopp åtminstone några veckor före och efter en operation betonar att det är just en rekommendation. Rökning ökar riskerna för diverse komplikationer, och detta har sjukvården hittills varit ganska tystlåten om, eftersom man har betraktat rökning som en privatsak.

Så långt allt väl. Det är klart att vi ska informeras om risker och hur vi själva kan påverka dem. Sjukvården visar här en helt annan hänsyn än andra institutioner, som slår till så hårt med rökförbud i alla möjliga sammanhang att rökare i allt högre grad stängs ute från arbetsmarknaden. Det är groteskt.

Därför kan jag inte undgå att känna en viss oro för vad Socialstyrelsens utspel kan leda till i längden. Makthavare högre upp kan lätt få för sig att denna rekommendation lika gärna kan bli en tvingande regel. Då är vi där: försörjningsrätt och överlevnadsrätt har bara icke-rökare.

Bakom en sådan människosyn ligger inget annat än fascistiska tongångar – eller socialdarwinistiska, om man så vill. Bara de dugliga människorna har rättigheter, och denna duglighet blir alltmer krävande. De som inte kan leva upp till idealen ska inte ha några rättigheter alls.
Det är inget mysterium vad en sådan människosyn leder till, och det är etter värre än rökningen.

Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan om Socialstyrelsens utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Inte ett ord om Idol

Hör och häpna! Denna vecka skriver jag inte ett enda ord om Idol...

onsdag 25 november 2009

Augustpriset är korrumperat


Årets Augustpris i skönlitteratur gick till en roman som pockade på att prisas: Steve Sem Sandbergs De fattiga i Lodz, om ett förfärligt judiskt getto i förintelsens Europa. Steve säger sig vara överraskad av priset, men så luttrad som han är i det litterära Sverige kan han knappast mena det.

Han har skrivit en roman på över 600 sidor om ett judiskt getto där en kvarts miljon människor genom umbäranden och transporter till utrotningsläger med åren decimerades till under tusen. Jag har inte läst boken, men säkert förtjänar denna kuslighet i vår historia att berättas och säkert gör Steve Sem Sandberg det med den äran. Vad som gör mig betänksam är Augustprisets slaviska följsamhet med den svenska kulturens paradigm för vad som är fin litteratur.

Sem Sandbergs roman passar som hand i handske det politiskt korrekta. Men skönlitteraturen måste våga strunta i konventioner och tidsanda – först då börjar den glänsa. I stället envisas Augustpriset med att premiera de böcker som följer mallen för “fin” litteratur slaviskt, utan minsta lilla bus eller ifrågasättande.

Författarskap som det gnistrar om börjar med att revoltera mot vad som förväntas av dem. Jag vet inte ens om vi har sådana författare i Sverige idag, förmodligen inte några utgivna av de dominerande förlagen. Där rådet det politiskt korrekta.

Litteraturens etablissemang i Sverige håller med sin likriktning på att ta kål på hela den svenska litteraturen, genom att kväva alla tänkbart nydanande författarskap. I detta förtryck deltar bokförlag, kulturredaktioner, pris- och stipendienämnder och alla andra kulturinstitutioner likvärdigt, med en homogenitet som inte släpper förbi något enda undantag.

Enahanda priser
Augustpriset delas ut av Svenska Förläggarföreningen, vilket säger allt. En lista över de senaste tio årens skönlitterära vinnarböcker och deras förlag visar ensidigheten:

2009: Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, Bonniers
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv, Norstedts
2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten, Norstedts
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna, Bonniers
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan, Bonniers
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius, Bonniers
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter, Bonniers
2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Bonniers
2001: Torbjörn Flygt, Underdog, Norstedts
2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Norstedts

Idel Bonniers och Norstedts, dessutom mestadels etablerade författare med många år i parnassens strålkastarljus. Augustpriset har delats ut sedan 1989. Under dessa år har det skönlitterära priset tilfallit böcker från Bonniers 13 gånger, Norstedts sex gånger, övriga förlag blott två gånger!
Förvisso är Bonniers och Norstedts de största förlagen med den mesta utgivningen, men sannerligen inte till den grad som deras andel av Augustpriset skulle motivera.

Det är skandal. Kultursidorna håller tyst om detta för att deras skribenter antingen redan kommer ut på dessa två förlag eller drömmer om det. Dessutom är det Bonniers som äger en väldigt stor del av svenska tidningar.

Augustpriset går inte att ta på minsta allvar förrän det också kan tillfalla djärva själar utanför etablissemanget och dess organ. Fram tills dess är det bara de stora elefanternas sätt att prisa sig själva – och stimulera försäljningen genom detta falska jippo.

DN skriver om årets Augustpris här och här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

tisdag 24 november 2009

Verkligheten härmar dikten


En man i Belgien har legat i koma i 23 år, men han var inte alls döv för världen – i stället uppfattade han allt som sades omkring honom. Det låter som taget ur en av mina romaner, Tröst, där situationen är exakt densamma för bokens centralkaraktär och berättare. Verkligheten härmar dikten.

I romanen Tröst ligger en man för döden medan släkt och vänner hälsar på vid hans sjukhusbädd. Han befinner sig i koma, så de tar för givet att han inget hör eller ser – men i själv verket uppfattar han precis allt, och mer därtill, eftersom intrycken blandas med hans minnesbilder och känslor för besökarna.

Han är på väg ut ur livet och reflekterar över hela sin livshistoria, medan den verklige komapatienten i Belgien återkom och nu börjar kommunicera trevande med sin omvärld – något som i och för sig betvivlas av James Randi, en magiker som numera livnär sig på att avslöja ockult humbug.
Men vad som inte verkar ifrågasättas är att mannen under alla dessa 23 år faktiskt uppfattade vad som hände omkring honom. Koman var illusorisk.

Märkligt att verkligheten på detta sätt kopierar fantasin. Är det någon där i Belgien som har läst min roman?

Expressen skriver om fallet här och här, Aftonbladet här, här och här, DN här, Svenskan här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Här är min roman Tröst på AdLibris och på Bokus.

söndag 22 november 2009

Hjärtlöst om vägen till mannens hjärta


TV3 härmar ogenerat Gordon Ramsays program där han härjar med fallerande restauranger för att lyfta dem – i en process av skällsord och hårda tag. Den svenska varianten heter Kniven mot strupen, vilket säger allt. Men Gordon är inte bara konflikt, utan innehåll – och mer kärlek till kökskonsten än cynisk exploatering av en programidé.

Den svenska Gordon är Alexander Nilson, med en gedigen bakgrund i såväl svenska som amerikanska guldkrogar. Men han har inte Gordons hjärta. Alexander gapar och grimaserar för att det ska bli laddad TV och för att uppfylla den roll han tror det kräver av honom. Det blir överansträngt, stundtals närmast maniskt, men inte alls trovärdigt.

Strix TV, som producerar denna serie, ringde mig för en tid sedan när de planerade serien. De ville ha tips från en gammal krogrecensent på restauranger att ta itu med. Som jag förstod dem ville de ha krogar som saknade det sista snäppet för att glänsa – men de verkar snarare ha jagat sådana som var på håret att falla ihop helt. Inte precis samma sak och inte lika intressant för en härdad f.d. krogrecensent.

Debutprogrammet handlade om Dal Cuore i Malmö (som inte var mitt tips). Krogen ligger vid Davidshall, stadens nya lilla krogcentrum med stor potential men också flera misslyckanden genom åren – däribland några synnerligen minnesvärda storheter. Jag har genom åren recenserat flera föregångare i lokalen men inte just Dal Cuore, som inte startade förrän 2007.

När Alexander Nilson hade härjat färdigt med Dal Cuore fick en krogrecensent komma och tycka till. Det var Mattias Kroon, som förr recenserade i Nöjesguiden. Jag känner honom och vet att han har en nog så kräsen gom, men allt han fick säga i TV-programmet var att maten blivit mycket bättre än förr. Han hade nog mer att säga, om jag känner honom rätt, så jag undrar varför det inte fick komma med i TV-programmet.

Jag är förtjust i Gordon Ramsays program där han försöker hjälpa till att lyfta krogar i förfall, framför allt för att han gör det med hjärtat och synnerligen kvalificerad kunskap – och en känsla för krogar inte bara på toppnivå, utan även sådan med anspråkslösare inriktning.

Men Alexander Nilson och TV3 härmar honom på ett själlöst sätt, cyniskt och mekaniskt. Man känner alldeles för tydligt de dramaturgiska elementen och hur de får styra alltihop utan nyans. Det är en grov och spekulativ kopia på vad Ramsay gör.

Dal Cuore, krogens namn, betyder “från hjärtat” – vilket också måste gälla en TV-produktion, i synnerhet om det ska handla om något som sägs vara vägen till mannens hjärta. Alexander Nilson har säkert kärlek till kökskonsten men är så uppslukad av programmakarnas tillspetsning att han framstår som okänslig och hjärtlös. Jag skulle inte vilja äta mat tillagad i en sådan sinnesstämning.

Här är hela programmet på TV3 Play. Här, här och här är andra bloggar om programmet och krogen Dal Cuore.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Idol hör hemma på köpcentrum


Nu har jag sett Idolartisterna i deras ack så ofta naturliga element – ett kort singbackframträdande på ett shoppingcenter. Rätt skojigt i all sin meningslöshet, men jag undrar om de verkligen vill hålla på så i längden. Skivbolaget skyndar att få samlingsplattan såld.

På lördagen besökte de kvarvarande fyra Idoldeltagarna det nya köpcentret Entré i Malmö, som är bara några steg från min bostad, så jag slank dit efter aikidoträningen. Fullt med folk på alla tre våningar, farligt trångt i rulltrapporna som stoppades på tok för sent, mängder av förväntansfulla blickar på den lilla avgränsade ytan på bottenvåningen där de fyra sångarna framförde varsitt nummer med musik från inspelat band.


Det var knappast en musikalisk upplevelse. Ljudet var murrigt, sånginsatserna bleka och låtarna inte de bästa som passerat under denna Idolsäsong – de var säkert krävda av skivbolaget, för att de finns på skivan som skulle nasas. Direkt efter de fyra sångnumren ordnades skivsignering. Klirr i kassan, precis som vanligt.
Musikindustrin bryr sig inte om minsta förställning.


Showen var gratis – för dem som inte köpte skivan – och var inte värd mer. Vad blir det av musiken om dessa pajaserier ska dominera estraderna så totalt? Måtte TV-publiken snart tröttna på Idol och liknande exploateringar av det mest banala i konsten.
Jag borde bidra på mitt lilla sätt till ett snabbt slut på misären genom att sluta skriva om det...

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 21 november 2009

Thåström både ärlig och hemlig

Thåström fortsätter att vara obrottsligt egensinnig. Han har inte gjort någon tidningsintervju på flera år, i stället låter han sig intervjuas i konvolutet till nya samlingsplattan. Aftonbladet citerar ivrigt.

Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.

Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.

Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.

Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”

Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.

Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.

Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.

Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.

Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.

Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.

Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.

(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

PS: Nu har DN publicerat hela intervjun med Thåström här.

Läs även andra bloggares åsikter om . Intressant?

Överraskande överraskningar i Idol


Att Reza skulle “hänga löst” i kvällens Idol var väntat, men verkligen inte att Erik skulle stå bredvid henne. Han har ju redan utropats till vinnare av de flesta, fast några veckor återstår. Tittarrösterna är ibland en gåta, som håller programmet vid liv med sina överraskningar.

Det svåra med att förutsäga vem som kommer att åka ut är att tittarna inte röstar ut någon, utan på den de vill ha kvar. Man glömmer lätt det, eftersom varje fredagsavsnitt handlar om vem av alla deltagare som ska åka ut. Vi tenderar att fråga oss vem tittarmajoriteten tyckte minst om, men det handlar i realiteten om vilka som får flest röster – förloraren är den som råkar vara sist på den listan.
Det är faktiskt inte riktigt samma sak.

Erik har uppfattats som en stor favorit hela tiden och så gott som ständigt prisats av juryn. Men det spelar ingen roll, om han inte entusiasmerar tittarna mer än de andra lyckas med.

De pratar i programmet om fans och vem som har flest av dem, men majoriteten av tittarna är förmodligen inte fans, utan leker jury – vilket är en sund TV-spelstolkning av Idol. Det är en fredagsunderhållning som inte blir särskilt spännande att titta på om man har inställningen att varje vecka envetet rösta på en personlig favorit. I stället är det förmodligen så att de allra flesta tittarna bestämmer sig först när de hört alla framträdanden, och då försöker vara så att säga objektiva.
Fansens är i minoritet, även om de är mest högljudda, så de avgör knappast utgången.

TV-drama
Så vad vinner tittarnas röster? Eftersom Idol är ett TV-drama förklätt till reality är det de dramatiska ingredienserna som avgör. Exempelvis: temat var kärlek, men det var bara en av deltagarna som vågade sjunga för sin kärlekspartner: Mariette. Det var ärligt och självutlämnande, och sådant griper. Fick hon kanske flest röster denna kväll?
Hon valde också muntert sin låt till publiken – och utan att en enda gång prata om “fans”.

Tove var som vanligt obegripligt djärv och personlig, framför allt när hon spelade piano på sin andra låt – betydligt knepigare än att ackompanjera sig med gitarr. Hon fortsätter att förbrylla med sin säregna talang.

Nu slog det mig att hon är den enda som faktiskt är sig själv och inte försöker vara någon annan. Erik leker Jon Bon Jovi, Calle härmar Joe Cocker, Mariette försöker vara ett slags Patti Smith och Reza kommer Tina Turner ganska nära – jag menar inte precis dessa artister, snarare deras stil och genre.
Men Tove letar inifrån sig själv och tar ogenerat fram det hon hittar där. Äkta, måste man kalla det.

Ändå – den här ronden tog Mariette hem.

Lurendrejeri
Jag har ändå en gnagande oro i bakhuvudet. Idol är inte en musiktävling i första rummet, utan TV-underhållning. Därför tillåter sig programmakarna vilka knep som helst för att hålla intresset uppe. Eftersom de notoriskt är mer än nödvändigt hemliga med röstresultat och knappast låter Notarius publicus övervaka processen tror jag att de inte håller sig för goda för att trixa med resultaten för att öka dramat och klippa till med diverse överraskningar.

Jag litar inte ett dugg på dem. Alltför många märkligheter sker bakom kulisserna, exempelvis vilka låtar deltagarna kan välja, ordningen på deras uppträdanden, juryns ibland märkliga favoriseringar, hur publikens entusiasm för de olika deltagarna framställs, osv. Jag tror att det är lika mycket lurendrejeri som i vilken dokusåpa som helst. Show business.

Aftonbladet skriver här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här, DN här, Svenskan här, om kvällens Idolavsnitt.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 20 november 2009

Anonyma krogrecensenter blir inte bortskämda


Krögaren Erik Videgård anser att krogrecensenter är inkompetenta och att detta döljs bakom deras anonymitet. Det kan nog hända, då och då, men när han påstår att det inte är något problem med offentliga recensenter talar han mer för krögarna än för tidningsläsarna.

Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong i tolv år, men hur det var ställt med min kompetens får andra avgöra. Däremot kan jag lätt förklara vitsen med anonymiteten: det är för att inte särbehandlas.

Om en krogrecensent är känd av krögaren blir det förstås mer noga i köket, bättre service i matsalen och så vidare. En hel del av det kan en recensent nog se igenom, men ofrånkomligen blir det svårt att yttra sig säkert om sådant som service och kökets noggrannhet. Det är inte lätt att veta om andra gäster fick samma behandling.

Professionell konsument
Vad krögare ideligen glömmer är att krogrecensionerna inte skrivs för dem, utan för tidningsläsarna, som knappast kan räkna med samma VIP-treatment som en känd krogskribent. Därför tycker jag att expertkravet på recensenten, som Videgård också betonar, är aningen missriktat. En duglig krogrecensent ska inte vara insyltad i branschen och dess tänkande, utan bevara gästens perspektiv. Det når man genom krogvana, inte genom en bakgrund i krögarbranschen.

Jag har för mig att GP för några år sedan skröt med att deras hemliga krogrecensenter minsann hade lång erfarenhet från restaurangbranschen, men då misstänker jag att de skrev för krögarna i stället för läsarna. Regissörer ska inte skriva filmrecension, musiker ska inte recensera CD-skivor, krögare och kockar ska inte recensera krogar. En recensent ska vara professionell konsument, inte producent.

Å andra sidan kan jag hålla med Videgård om att anonymiteten i många fall gömmer inkompetens och slarv med val av krogrecensent, förmodligen framför allt på tidningar med mindre resurser. Där kan det hända att vilka journalister som helst får recensera krog mot en gratis middag, oavsett hur lämpade de är för jobbet.

Jag minns under min tid på Sydsvenskan att redaktörerna där ansåg att de vore minst lika bra som jag på jobbet. De hade ju också ätit ute. Det var bara enstaka ögonblick jag erfor att de hade minsta respekt för min kompetens, men rätt ofta de ifrågasatte den.
Märkligt nog kunde jag både då och efteråt konstatera att jag fick större respekt från krögare – utom dem vilkas restauranger jag skrev ner.

En enda recensent bakom signaturen
Det förekommer på tidningarna att krogrecensionerna skrivs av mindre lyckade pennor. Det händer förstås också vad gäller alla andra sorters recensioner. Gedigna recensenter får ett gott rykte, övriga tas det ringa notis om. Där kan anonymiteten ställa till det. Under min tid som Bong var det bara jag som skrev, men på andra håll kan det förekomma variation bakom signaturens hemlighetsmakeri. Då är det svårt för läsarna att skaffa sig en bild av recensentens tillförlitlighet.

Jag tycker absolut att det ska vara en och samma recensent bakom en signatur, just för att läsarna ska lära känna och kunna värdera recensentens förmåga och smak. Då kompenseras anonymitetens brister.

Sålunda tycker jag egentligen att Sydsvenskan skulle ha bytt signatur för sin krogrecensent när jag slutade. Men Bong hade blivit ett alltför etablerat begrepp, så det förmådde inte tidningen. I stället hade vi på min inrådan en intervju med mig, om än lite väl sent, som avslöjade att det blivit “vaktskifte”.
Annars vore det att bedra läsarna, och det bör en tidning akta sig för.

Kända recensenter som minglar
Jag kan också tänka mig offentliga recensenter, som t.ex. Mattias Kroon var under sin tid på Nöjesguiden i Malmö, eller den olidligt pompöse och självupptagne A. A. Gill på engelska Guardian. Men då måste de uppriktigt väga in det faktum att de kan vara igenkända på vissa krogar – och inte på andra. Sistnämnda blir särskilt olyckligt om recensenten inte sätter det i rätt perspektiv. Troligast är att just guldkrogarna håller noga reda på kända recensenter, medan anspråkslösare kvarterskrogar inte har en aning.

Det finns också en annan fara med offentliga recensenter, och det är att de inte känner något hinder att “mingla” och fraternisera med krogbranschens folk, vilket lätt kan leda till vänskapsband, rentav någon form av medveten eller omedveten korruption. Den anonyma recensenten måste förstås akta sig för att bli involverad i branschen och dess folk.

Jag tycker också att anonymiteten befrämjar en sund attityd till krogrecension, som inte hänger upp sig på namn och “name dropping”, utan koncentrerar sig på vad som faktiskt landar på tallrikarna. Man är med sin anonymitet lättare förutsättningslös, helt enkelt eftersom man är mer distanserad.

Det går att jämföra med en skådespelerska som berättade för mig att hon ogärna umgicks med teaterrecensenter, eftersom det kunde komplicera deras jobb och föra in aspekter som inte borde höra hemma i teaterrecension.
Recensenter med riktigt hög integritet löper måhända inte sådana risker, men hur många är det? Mitt intryck är snarast att de allra flesta recensenter i alla genrer tar sig själv på alltför stort allvar och därför är väldigt känsliga för vad som anses om dem, fast de blott ska koncentrera sig på vad de själva anser om det de recenserar. Ego är inget bra sällskap för recensenter.

Jag är kluven i frågan om krogrecensenter ska vara anonyma eller ej. Det är två olika sätt att recensera på. Båda kan gå, om man är medveten om skillnaden och gör vad man kan för att kompensera bristerna.

Jag är inte ett dugg osäker på om det finns dåliga recensenter. Sannerligen. De sämsta är i regel de som är mest trendmedvetna, för de är i händerna på samtidens nycker och pladder. Allra värst är de som tror sig vara trendsättare, för de ser inte vad de har framför sig eftersom de har blicken inställd på vad de skulle vilja ha där i stället.

Matskribenten Clara Block Hane skriver, också hon på Newsmill, flera invändningar mot Videgårds resonemang. Framför allt förklarar hon farorna med offentliga krogrecensenter. På DN skriver Axel Björklund att de minsann är jätteduktiga recensenter som gör ett jättejobb med varje krog. Nåja.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Stillhet mot stress


Meditation halverar risken för hjärtattack och stroke, berättar Aftonbladet. Det är inte otroligt, men det beror nog mer på själva vilan än på meditationens inneboende kraft.

Studien gjordes på blott 201 personer, allihop märkligt nog afroamerikaner. De följdes i nio år. En grupp av dem fick hälsoutbildning och kostråd (inget sägs om hur de följde dessa) och den andra mediterade i 20 minuter, två gånger om dagen. Den sistnämnda gruppen hade 47% färre hjärtattacker, stroke och dödsfall.

Det är en väldigt stor skillnad. Få dieter har samma genomslagskraft. Kanske inte ens motion.

Om undersökningen är tillförlitlig vete tusan. Försöksgruppen var liten och märkligt utvald. Bara att hitta människor som i nio år verkligen fortsätter meditera två gånger om dagen...

Meditation, vare sig det är zen, TM eller annan, har sannerligen en helande kraft – men i detta fall kan jag slå vad om att den största effekten kom av stressbekämpningen. Att sitta ner och göra ingenting i 20 minuter, två gånger om dagen, är ett väldigt verkningsfullt sätt att dämpa stress och gå ner i varv.

Det räcker med fem minuter för att man ska konstatera att ingenting är viktigt nog att stressa ihjäl sig över, och att hitta tillbaka till ett slags inre frid. Man börjar automatiskt omprioritera i livet, och får distans till vardagens hetsjakt.

Jag vet inte hur mycket den där undersökningen är att lita på, men jag är ändå säker på att få åtgärder skulle befrämja såväl själslig som fysisk hälsa lika mycket som om t.ex. skolan började med dagliga meditations- eller stillhetsstunder. Fem minuter av tystnad, antingen som ett slags morgonsamling eller före lunchrasten. Det själsliga välbefinnandet är en nödvändig förutsättning för att kroppen ska må bra.

Det finns mycket annat att upptäcka genom meditation, men en sak i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 18 november 2009

Tove övertrumfar sig själv igen


Jag har varit utomlands och såg därför inte senaste Idol förrän nu – och häpnade åter så till den grad över Toves insats att jag måste skriva om det, fast jag egentligen inte vill. Hon är en obegripligt raffinerad artist, fast hon kommer ur ingenstans. Sådant händer inte ofta – särskilt inte i dylika TV-program.

Här är Toves solosång i senaste Idol, I wish I was a punk rocker, som inleddes med mästerlig a capella, vilket är det vanskligaste som finns för en sångare att ge sig på:



Fast det är en svår låt med massor av text i snabb takt vågar hon göra den på det allra naknaste tänkbara sätt, a capella i inledning och mycket begränsat ackompanjemang därefter. Och hon räcker till med råge. Artikulationen sitter, hon hinner till och med ge karaktär åt melodi, ord och toner trots flödet, som om hon inte ens behövde anstränga sig.

Dessutom det gedigna självförtroendet, säkerheten på scenen, som märks i blick, små överraskande leenden, gester och steg. Hon äger både sången och scenen.

Jag vet inte hur hon lyckas få till det så suveränt. Det ska inte gå förrän efter åratal av rutin på stora scener. Tjejen är bara en tonåring och har så gott som ingen riktig scenvana före Idol, men uppträder som om detta vore krönet på en lång karriär.
Finns det ingen gräns för vad hon klarar?

Jo, hon halkade lite på David Bowies Life on Mars för flera veckor sedan, men det måste vara henne förlåtet med tanke på den sångens storhet och djup. Å andra sidan tror jag att hon nu, efter dessa veckors ytterligare erfarenhet, skulle ta hem även den låten så att Bowie hade fått gåshud.

Naturligtvis kommer hon att stå i finalen. Oavsett om hon vinner den eller ej är hennes framtid som artist säkrad – men så kvickt som hon utvecklas kanske hon finner att utmaningen blir för liten, och därför väljer någon helt annan livsbana. Hennes talang är så stor att den är helt oförutsägbar.

PS: Lyssna på hur barskt hon sjunger “the media couldn’t buy your soul” (vid 00:50) – där är det tydligt att hon redan lärt sig vad det handlar om.

Här är lite press om Tove och Idol på sistone: Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

tisdag 17 november 2009

Alla idrotter har skador


En hel klase hjärnforskare skriver i DN att kampsporten MMA borde förbjudas. De verkar inte ha sett en enda MMA-match i sin helhet, bara elaka klipp i TV och en bild på Svenska Budo & Kampsportsförbundets hemsida. Att de ändå kräver förbud visar att de inte anser sig behöva veta mer, vilket är väldigt ovetenskapligt, fast allihop är professorer på Karolinska.

Drivande är Martin Ingvar, hjärnforskaren som också yttrade sig i förra veckans alla TV-program om MMA. Han har tidigare gått till storms mot boxning. Jag har för mig att han t.o.m. vill förbjuda amatörboxningen.

Det är väl hans jobb som hjärnforskare att ge sig på all form av våld mot huvudet, men då är det märkligt att han inte går till storms mot t.ex. tackling i hockey, nickar i fotboll, fallrisken i ridning och så vidare. Han menar att där är det inte fråga om avsiktligt våld mot huvudet, men vad gör det för skillnad för huvudet om skadan var avsiktlig eller ej?
Idrotter som i regelverk och utförande medger stora risker för skador måste i praktiken allihop betraktas som avsiktliga.

Kampsporterna skildras fördomsfullt
Och det dräller av skaderisker i idrotten. Inom kampsporterna – även MMA – är de faktiska skadorna få, jämfört med många andra idrotter. Det betyder förstås att om samhället vill att idrottares skador ska minska är inte kampsporterna viktigast att förbjuda eller reglera ytterligare. Andra sporter ligger betydligt sämre till – men de är mycket populärare, med miljonpublik och stort stöd hos media, makthavare och allmänhet.

Kampsporterna – i synnerhet de österländska och de nya – är så gott som ignorerade av media, har i de flesta fall ringa publik och ringa stöd hos makthavarna. Därför är de lätta byten. Framför allt för att de inte är särskilt välkända och därför lätta att ge missvisande bilder av.


SVT har haft några program om MMA på sistone, där de om och om igen visade bilder blott på några slag mot huvudet, och Martin Ingvar förfasade sig. Men så ser inte MMA-matcher ut. Mest är det brottning. Det blev lika missvisande som att från en mängd hockeymatcher bara visa tacklingarna.
Det går förstås inte att göra på det viset med hockey och låtsas att idrotten ser så ut. Alla har sett hockeymatcher, så den bluffen skulle genast avslöjas.

MMA har höga säkerhetskrav
Professorerna förfasar sig över att man i MMA får slå på en liggande – men till skillnad från boxning betyder inte liggande att man är utslagen. Tvärtom. De flesta MMA-tävlare vill komma ner till golvläge för brottning, eftersom de flesta matcherna vinns med olika låsningar. Golvläget är alltså aktivt, vilket är orsaken till att matchen kan fortsätta. Det har Martin Ingvar fått veta tidigare, men vägrade att berätta för DN:s läsare.

MMA bryter dock omedelbart om någon av de tävlande inte aktivt försvarar sig. Det är den gränsen som är den viktiga, och då bryts det oavsett om slag har utdelats eller ej. De ombesörjer också att alla tävlare är mycket vältränade och jämbördiga, vilket ökar säkerheten förmodligen mer än någon annan åtgärd. Och de har ett strängt karenssystem, som träder in även innan skador skett.

Jag är ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet, där MMA ingår, och jag har hela tiden imponerats av dess representanters kunniga säkerhetstänk och deras eget initiativ för att göra svensk MMA betydligt säkrare och mildare än en del motsvarande tävlingsformer som finns i andra länder.

Jag har också kunnat konstatera att MMA-utövare har precis samma sköna omsorg om varandra och respekt för former, domare och regler, som kännetecknar våra andra kampsporter och som vi inom de japanska arterna brukar kalla budoanda. Jag har skrivit om det här.

Skaderisk i alla idrotter
Visst går det tufft till i MMA-tävlingar (dock inte i vanlig träning, som är vad de allra flesta enbart ägnar sig åt) och visst förekommer slag mot huvudet – även knockout enstaka gånger. Men jag har inte kunnat se att det skulle finnas skäl att särbehandla just denna idrott. Alla idrotter har skador, de allra flesta idrotterna har tuffa tag.

Frågan är större. Hjärnforskare och andra läkare ivrar gärna för förbud, vilket utifrån deras perspektiv är rimligt, för att inte säga deras jobb att göra. Men i vårt samhälle finns det så många värden i idrotten att inte blott skaderisken kan få avgöra vilka idrotter som ska tillåtas – i så fall är det, som sagt, inte framför allt kampsporterna som skulle drabbas, utan snarare flera av de betydligt populärare idrotterna med väldigt många fler utövare.


Vårt samhälle dräller av skaderisker. Det är ofrånkomligt. Därför behöver vi alltid göra avvägningar mellan dessa och andra faktorer. Det är förstås beklagligt, eftersom vi gärna hade sett en tillvaro helt fri från skador – men det är knappast realistiskt.

Det viktigaste är förstås att skaderisken ska vara medveten och frivillig. Om den har en omfattning som inte är försumbar ska man vara vuxen för att kunna välja en idrottsutövning med särskilda risker. Därutöver är det av nödvändighet flytande gränser. Hur långt kan man gå i regelverk för att minska skador, utan att idrotten förlorar sin karaktär och sitt intresse? Vilka säkerhetsarrangemang kan man begära, som inte är för omständliga eller kostsamma? Och så vidare.

Kampsportsdelegationen
Vad gäller kampsporterna finns sedan några år Kampsportsdelegationen, en myndighet som har till uppgift att granska alla kampsporter som innehåller något slags våld mot huvudet och se till att deras regler och tävlingar har godtagbar säkerhet. Någon motsvarande övervakning finns inte för andra idrotter, fast det finns idrotter med fler och allvarligare skador – även dödsfall.

Vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet är väldigt nöjda med denna ordning. Innan den infördes motsatte vi oss den, för att vi med rätta ansåg att det inte fanns några skäl för sådan särbehandling av just kampsporter. Men Kampsportsdelegationens övervakning och sakkunskap har blivit en stor tillgång, som hjälper oss att bedriva tävling på bästa sätt och med ständig vaksamhet på skaderisken. Myndigheten har blivit ett stort stöd i vårt fortsatta säkerhetstänkande.
Och de baserar sina beslut på fakta, inte fördomar om våra idrotter.

Jag tror faktiskt att en liknande ordning vore försvarlig för hela idrotten, samtliga sporter och tävlingsformer. Inom idrottsrörelsen finns förstås ett omfattande säkerhetstänkande, som ändå skulle ha mycket att vinna på en myndighet där sakkunskap samlades och just själva säkerhetsaspekten var i fokus. Det skulle hjälpa idrotten att öka säkerheten och att vara ännu mer vaksam på skaderisker.

Jag tror också att det skulle stimulera en viktig debatt i vårt samhälle, som på saklig grund och med fakta i ryggen bedömer skaderisker och andra avigsidor inom idrotten. På det viset kan vi bättre jämka samman de flytande frågorna om var vi ska sätta gränserna – och varför.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

fredag 13 november 2009

Feta japaner är svåra att hitta


Aftonbladet påstår att Japan inför ett förbud mot fetma, med böter för midjemått över en viss gräns. Jag tvivlar starkt på att det förhåller sig så. Japaner är smalare än de flesta folk, och lagstiftar inte hur som helst.

Enligt Aftonbladet ska midjemåttet på kvinnor över 40 år inte få överstiga 90 cm, män inte över 85. Företagen där de är anställda får betala böterna. Ändå är det bara 5% av japanerna som lider av fetma, medan motsvarande siffra är 35% i USA.

Jag har varit en del i Japan. Där ser man sällan märkbar fetma utanför sumoarenorna – där den å andra sidan beundras. Är det i något land en sådan lag känns överflödig så är det där.

Dessutom har japanerna ett komplicerat förhållande till att peka ut folk för något som kan vara generande. Ingen vill förlora ansiktet. Det betyder att en sådan lag skulle skapa en väldig olust i det japanska samhället. Det betyder också att den knappast behövs, eftersom det i Japan räcker långt med stillsamma anvisningar från myndigheterna för att japanerna ska göra allt de kan för att gå ner i vikt.

De är så ödmjuka att det är nästan omöjligt att förmå dem att trycka på knappen vid övergångsstället för att få grön gubbe. Ett sådant folk pekar man inte finger åt.

Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

måndag 9 november 2009

Hoppet steg när muren föll


Idag för 20 år sedan raserades Berlinmuren, och östblocket blev alldeles oblodigt en del av den fria världen. Det hade varken jag eller någon av mina generationskamrater trott var möjligt, varken i vår livstid eller därefter. Undrens tid är inte förbi, ens i politiken.

Under hela min uppväxt rådde det kalla kriget, som hade ristat ett öppet sår genom hela Europa – till ständig påminnelse om att andra världskriget var långt ifrån över. Världen hade delats mellan två nationer och två ideologier. Ingenting antydde att detta skulle upphöra, snarare var det flera perioder när ett tredje världskrig syntes näst intill ofrånkomligt.

1980-talet var ingen lättnad på den punkten. Den sovjetiska regimen såg snarare ut att bli alltmer rigid i kontrollen av sina så kallade satellitstater, tills Michail Gorbatjov tog över Sovjet 1985 och Ronald Reagan tryckte på med ljusningen i sikte. Efter bara några år hade muren blivit en orimlighet och raserades under festivalmässiga former av en jublande befolkning i Berlin.

Jag häpnade. Inga militära skottsalvor, inga tanks som rullade in på gatorna. Sovjetimperiets sönderfall skedde lika glatt och oblodigt som om det vore ett barnkalas. Inga stora politiska förändringar dessförinnan hade skett så lyckosamt. Det hade varit omöjligt att föreställa sig.

Berlinmurens fall den 9 november 1989 blev en lika stark symbol som resandet av den hade varit 1961 – men vilken skillnad på symboler! Resandet av muren blev ett överhetens hån mot allt vad mänskligt är, en grym manifestation av det sorgliga faktum att härskarna hanterade folket som föga mer än siffror i kolumner. När muren föll visade det sig att sådan matematik inte håller i längden. Det mänskliga förnuftet och den folkliga viljan är droppen som urholkar stenen. Det tar tid, men det blir rätt så småningom.

Det skönaste med Berlinmurens fall var att det därefter blev möjligt med framtidstro och optimism, även där det ser som mörkast ut i världen.

Det skrivs förstås en hel del i tidningarna om 20-årsfirandet av murens fall. DN skriver här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

söndag 8 november 2009

IB-affären är ingen ursäkt


Jan Guillou skriver i Aftonbladet en ny krönika om hur orättvis kritiken mot honom är. Detta repeterade försvarstal utan några nya sakliga skäl blir föga mer än bekräftelse på hur besvärad han är av historien om hans KGB-samröre.

Den här gången försöker Jan Guillou ge sken av att hela skandalen runt hans fleråriga samröre med KGB skulle vara någon lömsk plan för att misskreditera hans gamla avslöjande av IB. Det är svårt att se hur han tänker på den punkten, för det är ren gallimatias.

Snarare är det så att Jan Guillou genom decennierna sedan dess har förlåtits många dumheter och hyllats som en hjälte, just för hans journalistiska gärning med IB-avslöjandet. Han har därmed kommit undan en hel del kritik som vore betydligt mer graverande för andra mediapersoner.

Nu försöker han än en gång lyfta fram sin ungdoms journalistiska storverk för att ursäktas en dumhet. Det är alltså framför allt Guillou själv som försöker använda IB-affären – för att få ett slags absolution.
Ett märkligt sätt att ursäkta sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

lördag 7 november 2009

Tove var storslagen


I senaste Idolomgången fick Tove snåla ord från juryn för sin tolkning av Elvislåten In the ghetto. Jag begriper inte varför. Hennes version var originell, innerlig och väldigt gripande. Den var helt enkelt bättre än juryn har vett att fatta.

Här är den:


Märk hur hon griper sången med tilltagande kontroll och kraft, för att klämma ur den allt som bara går. De första takterna är hon lite svävande och tveksam, vilket också sångens allvarliga tema kräver, men från “Are we too blind to see?” har hon gjort den till sin. Varje ord, varje ton därefter sitter precis där de ska – som om hon med oförminskad kärlek till låten hade sjungit den i åratal på de allra största scenerna.

När hon plötsligt vrålar “and his hunger burns” blir det så starkt att Elvis själv hade tappat hakan, och när hon avslutar med ett ljust och oändligt sprött “and his mama cries” skulle hon få vilken publik som helst att falla i tårar. Det är ljuvligt. Och fullständigt obegripligt att en så ung och otränad artist ska kunna vara så mogen och ge en så överväldigande tolkning av en låt som både till melodi och text är svårtacklad, för att den är så för mycket.

När juryn var avig mot henne blev Tove förbryllad och sorgsen, vilket nog berodde på att hennes instinkt sa till henne att hon gjort något stort, och därför blev det besynnerligt att juryn klagade – som om de vore konstens motståndare. Så var det nog i detta fall.

Det händer då och då i Idol, där nuvarande jury mestadels är flera resor bättre än den förra – men inför verklig talang, inför de överväldigande prestationerna, står de frågande. De är för inriktade på normalskval och poplistornas vardagsmat. Det som sticker ut skrämmer eller bara förvirrar dem.

Därför hittar de artister som passar för Finlandsfärjor och Melodifestivalen, men knappast de världsartister de ideligen påstår att de ser glimtar av i Idolprogrammets deltagare. De artister som skriver musikhistoria är aldrig som man ska, utan helt egna. Det missar Idoljuryn varje gång.
Toves talang har de anat, men när hon verkligen ståtar med den, då ryggar de tillbaka och blir besvikna. Heliga enfald!

Expressen skriver om Toves insats här och här, Aftonbladet här och här, Svenskan här och här. DN fortsätter tydligen att anse att Idol inte är fint nog att skriva om.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

Nödvärn går för sig


De senaste dagarna har såväl tidningar som bloggar gått i affekt om en man som fick fängelse för att ha räddat en kvinna som höll på att bli strypt. Men så enkelt är det inte. Åter gör pressen allt den kan för att desinformera, i sin egen cyniska dramaturgi.

Mårten Schultz, som skriver Juridikbloggen har granskat fallet och bara genom att läsa domen kunnat konstatera att det långt ifrån bara var fråga om nödvärn. Exempelvis var den dömde mannen redan ute efter den andre, med domkraft i hand, och det andra slaget – som spräckte mannens skalle – skedde när han inte längre utgjorde något hot.
Mårten Schultz har också skrivit om fallet i Expressen.

Det råder en myt om att man åker i fängelse även om man bara försvarar sig eller försöker rädda andra människor från våld. Det är inte sant. Sverige har en förstående lagstiftning om nödvärn. Jag fick lära mig grundprinciperna för länge sedan av Hans Greger, nestor i svensk ju-jutsu. Det är rätt enkelt:
I nödvärn har man rätt att använda allt våld som inte är uppenbart oskäligt. Det borde räcka.

Polisen har det betydligt knepigare. De får bara använda våld som är uppenbart skäligt, vilket i många situationer är väldigt knepigt att få till. Sådana restriktioner är rimliga att ha för ordningsmakten, men vi borde ha förståelse för att polisen därmed ibland kan få det svårt att raskt och relevant sköta sina uppgifter.

Men tillbaka till nödvärnet. Var och en har alltså laglig rätt att använda våld för att försvara såväl sig själv som utsatta människor i omgivningen, så länge det handlar om att hejda en akut situation. Man har dock inte rätt att söka upp en förövare i efterhand och ordna med privat vendetta. Inte heller har man någon rätt att låta detta nödvärn övergå i något slags våldsam bestraffning.
Sunt förnuft råder.

Tidningarnas ihärdiga bild av ett rättslöst Sverige ställer förstås till stor skada på vårt samhällsliv, framför allt genom att många svenskar aktar sig för att agera till eget och andras försvar i våldssituationer. Vilket utnyttjas glatt av diverse brutala sällar som självsäkert härjar i sin omgivning. I ett alert samhälle skulle de sällan våga.

Expressen skriver om fallet här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

fredag 6 november 2009

Aftonbladets barnarov


Att kvällstidningarna skandaliserar förbi all rimlighets gräns är ingen nyhet. Men när Aftonbladet basunerar ut att Sean Penns 16-årige son greps av polis för narkotikainnehav, fast tidningen vet att det var fråga om medicin på recept – då borde botten vara nådd.

På nätupplagans förstasida skrivet Aftonbladet: “Penns son gripen – på skolan. 16-åringen togs med narkotika.” Det är helt fel. Polisen plockade upp honom med misstanken om att han hade narkotika, men så fort det visade sig att det bara var fråga om mediciner han hade recept på blev han släppt och ärendet avskrevs omedelbart.

Det berättar aftonbladet i själva artikeln om saken, men först efter att ha insinuerat de där med narkotika hur uppenbart som helst under flera av artikelns inledande rader. Artikelns underrubrik påstår oblygt att “16-åringen togs av polis för narkotikainnehav.”

Tur för stackars 16-årige Hopper Penn att han inte bor i Sverige, men det hindrar inte att denna tidningsanka är särskilt lömsk och cynisk, eftersom det handlar om ett barn.
Har Aftonbladet ingen som helst respekt för pressetiken och för människor de drabbar? Nej.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 5 november 2009

Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet


En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

söndag 1 november 2009

Åtråns återvändsgränd


Det skulle kunna vara en sedelärande berättelse från någon frikyrklig väckelsepredikant: den ilskne maken överraskar kärleksparet och älskaren flyr ut på husfasaden, spritt språngandes naken. I vår tid sker sådant inte odokumenterat. Det hindrar inte att det kommer att ske igen och igen och igen.

Den här gången skedde det i Kina. Älskaren ställde sig på ett luftkonditioneringsaggregat (en riktig miljöbov, förresten). Längre kom han inte, utan blev stående i sin skam – androm till varnagel, som det hette förr i tiden. Åtråns återvändsgränd.

Självutnämnt goda medborgare skyndar sig säkert att moralisera, menandes att mannen fick sitt rättmätiga straff, för där stod han ju med rumpan bar. Kanske mumlar de även något om gudomlig rättvisa.

Jag tycker bara att det är roligt och inte har ett dugg med moral att göra. Åtrån har sin egen logik och vad vuxna gör i samförstånd med varandra – oavsett deras formella band till annan part – är bara som det är. Genom hela världshistorien har inga lagar eller tabuer lyckats förhindra det, så den ambitionen skulle vi göra klokast i att helt sonika ge upp.

Snarare vill jag se den nakna figuren på den hårda huskroppen som ett slags staty, en symbol för den mänskliga naturens ständiga triumf över civilisationens pålagor. Naken hud halkar ur förtryckets bojor, särskilt när den smörjts med älskogssvett.
Eros lever.

Hur det gick för kvinnan förtäljer inte historien. Jag hoppas att hon inte fick mer klander än Jesus hade för äktenskapsbryterskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?