Björn Gustafssons uppgång, fall och saktmodiga återkomst

Det är inte lätt att leva, ens om man får hela världen öppnad för sig. Det hände komikern Björn Gustafsson när han var 22 år och gjorde succé i Melodifestivalen. Sedan gömde han sig under en sten i några år. Nu har han tittat fram i Skavlan och visar med sin bekännelse om svårmodet precis varför han är en så anmärkningsvärd talang. Det är inte över för Björn Gustafsson.

Skavlan gör ett infernaliskt TV-fredagsnöje, där han till synes lättsamt intervjuar diverse kändisar men ändå lyckas klämma ur de flesta av dem vad de hittills lärt sig på sin livsresa. Och det är blodigt allvar, alltid.

Björn Gustafsson, gossen som sprattlade oefterhärmligt i Melodifestivalen och Parlamentet, var första gäst i denna fredags Skavlan. Intervjun i TV-programmet hade klippts ner till under tio minuter – vilket ändå är en väldig massa för att vara på TV – men här är den i sin helhet, nästan 20 minuter:



Det är en innerlig människa som framträder – kännande, lidande, undrande, kämpande. Björn Gustafsson försökte allt vad han orkade att göra vad vi får för oss att man borde, för att inte säga måste, när framgången öppnar sin famn. Men det är en björnkram (om han ursäktar ordvalet). Man kvävs, man riskerar att förgås.

Bara de härdade – eller känslokalla – pallar trycket utan vånda. De tänker väl på allt guld i slutet på regnbågen. Vi andra skärras och våra tankar hamnar i gatlopp som inte verkar ta slut.

Jag har verkligen inte behövt göra Björn Gustafssons resa men har ändå genom åren fått möjligheter, eller med ålderdomligt språk frestelser, där det inte gått att hålla huvudet kallt men inte heller att bara fnysa och vända ryggen till, utan att känna att man försitter sin chans i livet – som om bara en chans gavs.

Det jag har lärt mig är en sak, en formel som skapar lä även i de värsta stormar: Jag har tillåtit mig att när som helst, oavsett vad, säga nej. Vägra och vända ryggen till. Om man ett enda ögonblick föreställer sig att det finns något så viktigt eller storslaget att man inte kan säga nej till det, då är man nog rätt körd.

Björn Gustafsson verkar ha gjort samma upptäckt, för tidigt i intervjun berättade han om sin ungdomliga oförmåga att säga nej. Då blir man överkörd, utnyttjad och förbrukad på nolltid. Otaliga artister har råkat ut för det. Men han föll ihop och fann i sitt fall kraften att vägra.

Det skvallrar om hans särart. Hur många hade i hans situation av att vara den mest omtalade människan i hela nationen gjort detsamma – krupit under en sten och gömt sig tills hysterin lade sig?

Men Björn, du måste förstå att just din förmåga att göra detta och därmed ombesörja din egen renässans, är ett säkert symptom på att den kommer. Du kan inte bli lagom, det är du inte byggd för. Kliver du fram i rampljuset blir det samma spektakel. Kanske är du rustad att klara det denna gång, men inbilla dig inte att det blir mer sansat. Kom bara ihåg att du alltid kan säga nej.

Se också Aftonbladet och Expressen. Morgontidningarna är fortfarande så konservativt snobbiga att de inte skriver om saken förrän den är passé, vilket är när de äntligen kommer till skott med en egen intervju.
Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Skavlan, Melodifestivalen, Parlamentet, TV, standup.

Gröna rymdgubbar

Rymdvarelser kan bestämma sig för att utrota mänskligheten för att vi förstör miljön, spekulerar forskare knutna till NASA. Det är ju ett trendigt och politiskt korrekt scenario – men skulle ändå inte ET & Co vara mer rädda för våra bomber, eller i själva verket – de smittsamma sjukdomar vi bär på?

Vårt samhälle är en organism som sitter fast i sin tidsanda, förmodligen för att det är i samhällskroppens inre dynamik tidsanda uppstår och förändrar sig. Ett sätt att varsebli tidsandan är att betrakta de domedagshot som målas upp mest och färgstarkast i varje tid.

Vi har alltid någon domedag att skrämma varandra med. Fordom var de knutna till religionen, såsom kristendomens Harmageddon. De senaste sådär hundra åren är det vetenskapen som har stått för domedagsprofetiorna.

Under min relativt korta livtid har flera katastrofvarningar avlöst varandra: kärnvapenkrig på 1950-talet, befolkningsexplosionen på 1960-talet, världskrig på 1970-talet, AIDS på 1980-talet, kometer på 1990-talet, klimatkris på 2000-talet. Det har funnits fler, som jag på rak arm inte minns.

När nu NASA-forskarna talar om vår miljöförstöring som möjlig orsak för rymdgubbar att ta kål på oss, då må de uppfatta sig vetenskapliga men har nog framför allt fastnat i tidsandan.
Å andra sidan, vi har ju ofta pratat om rymdvarelser som gröna gubbar...

Här skriver Svenskan om teorierna. De syns ha hämtat sina uppgifter från Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om NASA, alien, rymden, klimatkrisen, rymdvarelser. Intressant?

Snålheten bedrar visheten

Efter nästan tolv års trogen tjänst blev min cykel stulen i höstas. Det dröjde till för bara några veckor sedan innan jag kom mig för att köpa en ny – och lät då valet styras av strävan efter minimal stöldrisk. Ett misstag.

Min nya cykel är begagnad. Nya cyklar har ju rena fantasipriserna och är dessutom särskilt begärliga för tjuvar. Jag funderade länge på vad som kan tänkas göra en cykel ännu mindre attraktiv för dem.

Min förra cykel, som jag fick behålla så pass länge fast jag bara hade ett vanligt lås på den, såg väldigt alldaglig ut. Nästan så att den var osynlig. Jag tror att det var därför den klarade sig så pass länge. Cykeltjuvar lade inte märke till den, som varken var strålande snitsig eller mysigt ålderdomlig. Den var liksom neutrum.

Den här gången ville jag därför försäkra mig ytterligare och bestämde mig för att skaffa en riktigt ful cykel, som tjuvar skulle vägra att ta i. Men inte så ful att det gav den något slags charm eller karaktär. Bara ful.

Jag hittade den. Se bilden ovan. Riktigt ful, eller hur? Klicka på bilden om du av någon obegriplig anledning vill se den förstorad.

Problemet är bara att jag lyckades för bra. Cykeln är så ful att jag inte har någon lust att kliva upp på den och paradera genom Malmös gator. Det är inte bara olustigt med tanke på åskådare, utan också för min högst privata estetik. Mina ögon vill inte kännas vid den. Inte ens min bak sjunker med behag ner på dess sadel.

Jag lyckades hitta en cykel som det är ringa risk att någon stjäl. Lyckades för bra. Det är inte bara tjuvarna som undviker den. Det gör även jag.

Läs även andra bloggares åsikter om cyklar, cykelstöld, estetik. Intressant?

Standup utan humor

Det där med standup är riktigt inne, nu tydligen även i religiösa kretsar. Denna affisch satt i fönstret till Södermalmskyrkan i Stockholm, som jag har för mig är en särdeles rabiat Pingstkyrka.

Deras föreställning om standup är uppenbarligen inte den brukliga. I stället för råa skämt om heligt och oheligt, tänker de sig stepp, jonglering, stå på händer osv – men inte alls monologer med tillspetsat innehåll.

Är det någon som är hågad att gå på deras audition och visa vad standup egentligen handlar om?

Läs även andra bloggares åsikter om standup, ståupp, Södermalmskyrkan, religion, humor.

Hellman med humor

Det är artisterna som är behållningen med Malmöfestivalen. Igår såg jag Jakob Hellman och Dolly Daggers, sannerligen olika i allt utom lustupplevelsen de gav sin publik – och skrattsalvor.

Jakob Hellman blev legend redan vid sin första och hittills enda skiva med egna låtar, som kom ut 1989. Sedan dess har han gjort lite covers och lite gästspel, men börjar röra sig lite mer nu. Förhoppningsvis ska han äntligen släppa ifrån sig nya låtar, men det återstår att se.

På Malmöfestivalen uppträdde han så udda som han förmodligen själv föredrar det – tillsammans med en handfull ståupp-komiker, som höll monologer mer eller mindre löst baserade på varsin av Jakobs sånger. Efter varje monolog framförde sedan Jakob låten i fråga, så innerligt och intensivt närvarande i den att man som publik var nära att tappa fotfästet. Riktigt lysande.

Det är en särdeles egenskap, på gränsen till magi, att han efter så många år förmår göra dessa låtar med dylik nerv och inspiration, som om de alldeles nyss komponerats av honom, eller rentav improviserats fram i ögonblicket. Man får verkligen hoppas att han fortsätter och fortsätter.

När han dök upp i svenskt musikliv jobbade jag som rockrecensent på DN och skrev om honom, då han i april 1989 gjorde en konsert på rockklubben Melody i Stockholm. Det var när han nyss gjort sensation och plockat hem en Grammy som bästa nykomling. Vara vänner var på allas läppar.

Jag var inte nådig mot honom, som synes i recensionen (klicka på bilden för en förstoring), men jag avslutade i alla fall med en förhoppning som jag efter gårdagens framträdande på Malmöfestivalen anser bekräftad.

Dolly Daggers i duggregn
Tidigare på kvällen såg jag på en kamrats inrådan Dolly Daggers, ett Malmöband jag dittills inte haft en aning om. De hade en frejdig och busig konsert som sturskt trotsade det tidvisa regnet, och sammalunda gjorde vi i publiken.

Sångaren Ludvig Sersam for runt hela tiden och hittade på små hyss. Han medgav utan omsvep att det tröttade ut honom att göra detta på en scen så mycket större än han var van vid. De får nog vänja sig, för jag kan inte tänka mig annat än att de mer och mer kommer att uppträda på sådana.

Dolly Daggers spelar en glad rock med rötter i 1980-talet, men också med ett utspel och en självironi som får mig att tänka på Ola Salo och the Ark, eller kanske Robbie Williams. De gör sig det där extra besväret och lägger till diverse muntra hugskott, som i underhållningsbranschen skiljer agnarna från vetet.

Läs även andra bloggares åsikter om Jakob Hellman, Dolly Daggers, Malmöfestivalen, musik, ståupp.

Pausunderhållning

Idag åker jag till Tjeckien för mitt årliga aikidoläger där, så resten av denna vecka blir det nog inga fler blogginlägg. I stället bjuder jag nu på lite underhållning, att glädja bloggens läsare under tiden: den lika skicklige som lustige standup-pianisten Tim Minchin.

Här framför han en kärlekssång som måste kallas krass:



Normalt sitter han vid en långsträckt flygel, som han spelar flyhänt och ytterst musikaliskt, medan han sjunger sina spirituella och skojfriska sångtexter. Humorn är ramverket, men essensen – i alla fall den mest genomträngande kryddan – är hur ekvilibristiskt Tim Minchin låter fingrarna fladdra över klaviaturen. Se t.ex. hur elegant och synbart obekymrat han ackompanjerar detta ”beat poem”:



Tim Minchins humor är förstås full av bistert allvar, såsom varje god komikers. Och när han insisterar på att tas på mörkaste allvar, är det sagt med massor av humor:



Det var en aikidokamrat som tipsade mig om Tim Minchin. Så gott som hela dagen efter satt jag och surfade Minchin-videos på YouTube. Det var ytterst svårt att slita sig. Pröva själva, så kommer ni nog att märka att veckan utan nya blogginlägg från mig fladdrar förbi i ett jehu.

Läs även andra bloggares åsikter om Tim Minchin, standup, musik, piano, humor

Helt hundra

Reklam älskar vi att hata. Ibland är det riktigt kul, som nummerupplysningen 118100, med sin kampanj av reklamfilmer: ”Är du helt hundra?” Mitt i prick. Konkurrenterna får svårt att bräcka det.

Det dräller numera av nummerupplysningar som alla börjar på 118, så det har vi lärt oss sedan länge. Men hur få oss att minnas vilka siffror vi ska slå därefter? Eniro har 118118, som nog lett på poäng hittills. Men så kom den här reklamkampanjen, vars poäng är just det tal som firman vill lansera: är du helt hundra?

Det är bara att konstatera – slagkraftigare kan inte reklam bli. Dessutom har det lett till en räcka roligt absurda reklamfilmer. Här är min favorit, som leder tanken till den spinkige hjälten i Christina Aguileras video Beautiful (observera grabbens slutord, som nog inte kom med i den slutgiltiga TV-reklamen):



De har lagt upp alla sina reklamfilmer på YouTube.

Nu verkar övriga 118-nummer närmaste desperata att med att hitta lika fyndig reklam för att inte helt komma i skuggan av 118100. De lyckas inte något vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om 118100, helt hundra, reklam.

Retsamma annonser

Sverigedemokraternas egen tidning vägrade att publicera annonsen här bredvid, som kom från Socialistiska partiet i Lund. Kul försök, i alla fall. Och publicerad blev annonsen ändå annorstädes – dessutom gratis.

Aftonbladet publicerade den jämte en skadeglad text där de jämför SD:s vägran att publicera den med sitt eget ställningstagande att inte publicera SD:s annonser. Men jämförelsen haltar – SD:s tidning är ett partiorgan. Det finns nog inga sådana som publicerar annonser för andra partier.

Aftonbladet är en helt annan sorts tidning, som därför har andra åtaganden. Deras vägran kan fortfarande ifrågasättas – liksom mycket av retoriken i dess kampanj mot Sverigedemokraterna.

Men socialisternas annons är kul. Den anknyter till en lång tradition av satir och tillspetsad humor med annonser, som exempelvis studenttidningen Blandaren och Johan Ehrenbergs ETC har ägnat sig väldigt förtjänstfullt åt. De retades med reklamspråket och rådande värderingar på ett sätt som var rena gerillaverksamheten och väldigt skojigt.
Jag minns t.ex. när något företag i matbranschen (kan det ha varit McDonalds?) drabbades av en annons med frasen: “smakar skit redan i munnen”.

En likartad tradition som man gärna vill se mer av är gerillautgivningen av falska kvällstidningar, med hysteriska rubriker och saftigt parodiskt innehåll.
Mera sånt!

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, SD, Aftonbladet, annonser, Socialistiska partiet.

Gud har humor

En österrikare kramade altaret i en kyrka när han tackade gud för att ha räddats ur en hiss som stannat. Altaret rasade och dödade honom. Gud har humor.

Aftonbladet berättar att österrikaren Günther Link räddades ur en hiss som stannat och genast skyndade till en kyrka för att tacka gud. Fingeravtryck visade att han i sin bön hade kramat det stora altaret på 200 kilo, som rasade över honom.

Gud hör bön – men han är skojfrisk. Det märks redan i att han skapade oss så att vi alla ska dö, och vi vet om det. Knepig sits. Likaså att vara världsskapare, kräva tillbedjan och ändå förbli fullständigt osynlig.

Jesus var också en festlig gynnare. Hans många drastiska liknelser var uppenbart skämtsamma och ledde säkert till många skrattsalvor bland lyssnarna. Också att göra vatten till vin tyder på ett nästan studentikost skämtlynne.

Guds humor var rätt rå mot Jesus också, vilket föranledde den sistnämnde att efter flera års umbäranden på guds uppdrag med sitt sista andetag utbrista: “Varför har du övergivit mig?”
Vad annat var att vänta av en sådan lustigkurre?

Läs även andra bloggares åsikter om Gud, Jesus, humor, religion.

Ålder och ungdom

Så här i sommarens slutminuter kan det vara dags för en ganska typisk semesterbild. Visby ringmur. Hur stövlarna hamnade där har jag ingen aning om.

Det var i maj jag var där, på RF-stämman, som är Riksidrottsförbundets stora sammankomst, varje gång på ny ort. Visserligen rör det på sig inom idrotten men jag tror ändå inte att någon av dess representanter stod för stövelkastningen – mig veterligt ingen sport inom RF-familjen.

Men samtidigt hade Sveriges Förenade Studentkårer en traditionell sammankomst på Gotland, med besökare från varenda universitetsstad i landet. De var muntra, för att uttrycka det milt, såsom studenter gärna uppträder när de möts i större buntar.
Så jag vågar gissa att stövelkastningen var ett av deras upptåg.

Hur som helst blev resultatet en snopen blandning av ålderdomlig tyngd och ungdomlig lättsamhet. En exemplarisk kombination, men ack så sällsynt.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om Visby, Gotland, foto.

Fel stjärna hedrad

Varje tragedi har åtminstone ett stänk av komedi. Det är en välsignelse, som hjälper oss att gå vidare. Fans som samlades vid Michael Jacksons stjärna på Hollywoods Walk of Fame för att hedra honom hamnade vid fel stjärna.

Det är den amerikanska kändissiten TMZ som berättar det. Därifrån är också bilden ovan.

Den stjärna som fansen vallfärdat till och dekorerat gäller i själva verket en av Los Angeles gamla radiostjärnor med samma namn. Sångaren Michael Jacksons stjärna är dold under dekorationer och skyltning i samband med premiären av filmen Brüno, vilket också låter som ett skämt – speciellt som en scen i filmen med La Toya Jackson har klippts bort på grund av Michaels död.

TMZ bidrar förresten till skämtet genom att dess artikel om just det ovanstående stavar fel på Michael i filnamnet: De har haft bråttom, så det blev “Micahel”.

Vi måste få skoja om allt.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, Hollywood Walk of Fame, stjärna.

Ett skämt dåligt nog att få sparken för

David Letterman kan få sparken från sin talkshow för att ha skämtat om fel dotter till Sarah Palin. Men om han ska få sparken borde det vara för att skämtet var så dåligt.

Sarah Palin har en dotter, Bristol, som födde barn redan i tonåren – trots moderns bestämda offentliga åsikter om tonårssex, dessutom före äktenskapet. När Sarah Palin var i New York och såg en baseballmatch med sin dotter skojade David Letterman till det på sin show:
“I sjunde inningen blev dottern på smällen med Alex Rodriguez.”

Rodriguez är en baseballstjärna känd för sina kvinnoaffärer – men den dotter som Sarah Palin hade med sig var Willow, som bara är 14 år. I USA får man inte ens skoja om sex mellan unga som inte nått age of consent, så nu rasar det högröstade konservativa Amerika och kräver Lettermans avgång, fast han har bett om ursäkt i alla möjliga kulörer.

Men det pinsammaste för Letterman i den här historien är att hans skämt var så dåligt, även som underlivshumor betraktat. Vilken nesa för honom om han måste gå med ett så platt skämt ekande i den övergivna studion.

Nå, det är ingen lätt sak. Jag försöker komma på ett skämt som vore mer lyckat, men hjärnan strejkar. Någon som har något på lager?

PS: Bilden är från Courtney Loves striptease i Lettermans show. Det var rätt kul.

Läs även andra bloggares åsikter om David Letterman, Sarah Palin, sex, humor.

Snitsig standup på Big Ben

Här om dagen var jag för första gången på Big Bens standupkväll, som hålls där varje söndag. En smedja för både ny och rutinerad standup, som jag gärna återvänder till. Det var överlag bättre än jag hade vågat hoppas.

Standup comedy är en svår konst, inte bara för att inget är så knepigt som att vara rolig. Dessutom behöver standup brännas. Det ska inte bara vara en kedja av skämt och roliga historier, för sådant blir lika enahanda som schlagerlåtar i längden. Standup ska vara en bredsida mot något av vårt samhälles många vansinnen. Det ska ha ett budskap, om än framfört med komikens kryptiska paradoxer.

Sådan var sannerligen Lenny Bruce, den legendariske komikern i USA på 1950- och 60-talet, som ideligen blev arresterad för vad han sa på scen. Han vågade tänja gränser som på den tiden var heliga. Nu skulle de knappast få oss att rynka våra pannor. Men det finns heliga kossor nu också, fast de betar på andra ängar än förr.

Ytterst få komiker vågar leta upp och ge sig på dem. I stället håller de tillgodo med att vitsa stereotypt om sex, diverse urtida fördomar och kändisar.

Inte heller på Big Ben var provokationerna särskilt långt ifrån vad som trots allt är PK, men de framfördes ofta frejdigt, ibland med viss bravur. Då och då hickade man faktiskt till.

Framför allt var det professionalismen som imponerade på mig. Även komiker som bara hållit på några månader visade snitsig timing och hade en del riktigt festliga absurditeter på repertoaren.

Bäst den här kvällen var tveklöst Tobias Persson (se bilden), som i och för sig är en av de mest rutinerade komikerna. Han kändes spontan och fritt improviserande, hur det än i själva verket låg till med den saken. Framför allt höll han med distinktion en spännande röd tråd rakt igenom sin föreställning. Dessutom snuddade han vid ämnen som kanske inte precis var hädelser men ändå rörde om i de sociala normernas lilla gröt.

Big Ben huserar varje söndagkväll från kl. 20 på Folkungagatan 97 i Stockholm. Den lilla scenen ligger i en för ändamålet passande källarlokal, där det är gott om öl men ont om luft.

Eldsjälen bakom dessa standupkvällar är Tomas Bonderud, som också var konferencier denna kväll. På cirka två timmar med paus hanns det med 15 komiker, alltifrån debutanter till mångårigt rutinerade proffs.
På deras hemsida finns en hel del videofilmer med pärlor bland framträdandena från diverse söndagskvällar.

Läs även andra bloggares åsikter om standup, Big Ben, Tobias Persson.

Sex laxar i en lackask

Man kan ha det tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Gustafsson, Morgonsoffan, TV.

Henrik Schyffert är ingen föredetting

Henrik Schyffert avslutade sin turné om 90-talet med en direktsänd föreställning som gick på SVT. Han kallar sig en föredetting, vilket är så lagom sant om han får säga det i direktsänd TV – under 1,5 timmar, som dessutom är både komiska och gripande.

Jag har ofta imponerats av Henrik Schyffert. Det finns en glimt i hans öga som skvallrar om eftertanke, vilket också anas mellan raderna i allt han säger. Och så verkar han helhjärtad. Kanske kan man framför allt kalla honom en entusiast.

Vid en standupkväll i Malmö här om året språkade vi en stund innan det var hans tur att äntra scenen. Han berättade med just entusiasm om standup och dess utmaningar. Det märktes också vilken värme han kände för sina kollegor – och blygsamhet inför sin egen gärning.

Men han har rätt att sträcka på sig. När Killinggänget kom på 90-talet var det första gången sedan Hasse & Tage som jag blev ordentligt road av något på svensk TV. Och hans standup har både drastiskt humor och bett.

Eftertanke
The 90's – ett försvarstal är roligt här och där men framför allt blottar han den där eftertanken, som hittills varit blott en glimt i hans öga. Han frågar sig hur han blev pajas – men framför allt vad han har lärt sig av det.

Naturligtvis blir det allvar. Humor föds ur sorg och vemod (det kan vara sant om all konst). Humor är också den enda trösten när livet drämmer till.
Därför får vi aldrig gå på att det finns saker man inte får skämta om. Just de sakerna är förmodligen allra nödvändigast att kunna skratta åt.

Det blir allra allvarligast i Schyfferts föreställning när han berättar om sin barndoms värsta dag av pennalism och rädsla, som landar i att den unge pojken konstaterar: "Det som hände idag, det var mitt fel."
Då är det knäpptyst i salongen.

Förställningens öppenhjärtlighet är modig. Det är också formen, som bara låter publiken skratta ut då och då, för att däremellan få veta mer om Henriks liv än de kanske önskade – på en scen som är medvetet tråkigt dekorerad med blott ett skrivbord.
Han sitter bakom det, som en lärare vid sin kateder, betraktar eftertänksamt sin publik och undrar om de ska stå ut. Det gör de – för att han menar varje ord.

Nej Henrik, någon föredetting är du inte ännu.
Förmodligen råder här ett slags Moment 22: Man är inte föredetting om man vet och medger det.

Hela föreställningen finns på SVT Play: The 90's – ett försvarstal

Här skriver Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om Schyfferts föreställning.
Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Schyffert, The 90's - ett försvarstal.

Apolitisk komedi är inte rolig

Svensk TV får en komedikanal, med bland annat den amerikanske satirikern Stephen Colberts show från USA – men annars ska den svenska kanalen inte vara politisk, utan bara “kul”. Det går inte ihop.

Det är så typiskt för svensk TV att fega ur. Amerikanska TV-kanalen Comedy Central är sprängfylld av utmanande inslag, satir, politisk pajkastning och så vidare. Men den svenska versionen – som ändå tar samma namn – blir mest skåpmat av välkända komediserier, utan särskilt mycket udd. De ska bland annat köra Sex and the city i repris.

Det är inte kanalens syfte att vara politisk, säger dess kanalchef Linda Granath i en intervju. “Vi vill att folk ska ha kul.”

Men humor utan politisk udd, utan polemisk avsikt, är bara ett antal vitsar staplade på varandra. Inte ett dugg kul.
Med en så feg inställning hos kanalchefen kan tyvärr den svenska humorkanalen inte få mycket mer gemensamt med den amerikanska än namnet, även om Henrik Schyffert är med och utformar tablån.
I Sverige får man inte ha särskilt kul. Det kan ju reta någon.

Melodifestivalen vs. Joe Cocker

Kvällens omgång av Melodifestivalen på SVT1 torde ha hållit merdelen av den svenska befolkningen fången. Grannkanalen erbjöd ändå en riktig godbit för dem som kunde slita sig: lite riktig musik.

Det var pratshowen Parkinson som körde en tillbakablick över 30 år, med korta avsnitt från gästuppträdanden av diverse världsstjärnor. Det hela avslutades med ett live-framträdande av Joe Cocker, som sjöng sin makalösa version av “With a little help from my friends”.

Sådant får alla schlagerlåtar att lösas upp och bli till damm.

Jag hittade tyvärr inte just den versionen på YouTube, men där finns åtskilliga andra – till exempel den från Woodstock 1969:
Joe Cocker 1969

Parkinson tog slut en halvtimme innan Melodifestivalen, och där satte med lyckad timing Kristian Luuk igång ett riktigt poetiskt dansnummer med en uttrycksfull kvinnlig dansare. En innerlig upplevelse, som visar att den där Luuk kan. Jag trodde att luften hade gått ur honom.
Sedan gjorde Björn Gustafsson en härlig fyllesketch.
De två gör stor underhållning när schlagerslafset tar paus.

Jon Stewart kan nästan

Det är en fröjd att Jon Stewarts Daily Show numera går att se på svensk TV (kanal 9). Dess fyndiga och skarpa politiska satir är så uppfriskande i jämförelse med de tomma skämtsamheter som svenska komiker på TV nöjer sig med – eller kanske de förbjuds att gå längre av mesiga TV-chefer?

Satir måste bygga på innehåll och mening, annars är det helt enkelt inte satir. De allra flesta svenska komikerna verkar inte ha en aning om det. När de ska vara satiriska slår de vilt omkring sig, utan tanke eller syfte. Det blir som mat utan minsta näring.

När ska svensk standup förstå att göra mer än bara dra ack så förutsägbara vitsar?

Men Jon Stewarts förmåga är inte allsmäktig. Som värd för Oscarsgalan tappade han det mesta av sin skärpa och blev mestadels blott mysig.

Det ska dock sägas till hans försvar att den 80-åriga galan där branschfolk glorifierar sig själva är en hopplös institution, som i så hög grad är sin egen parodi att en komiker kan göra föga mer än hålla tyst och låta den göra bort sig själv.

På det sättet påminner Oscarsgalan om Melodifestivalen, där en annan begåvad komiker, Christian Luuk, under denna sin återkomst som programledare har tappat så gott som all den lyster han överraskade med när han gjorde jobbet första gången. Jag kan förstå det – han har redan djupt i sin själ tröttnat på den där hysteriska ursäkten för underhållning.