söndag 30 november 2008

Makt korrumperar absolut

I Sydsvenskan har Per T Ohlsson skrivit en lika tungläst som angelägen text om politikernas brist på respekt för grundlagen och demokratins folkrättsliga fundament. Snåriga frågor med mycket juridiskt finlir, men ingenting är viktigare: Hur ska allmänheten skyddas från de styrandes eventuella maktmissbruk?

De senaste decennierna har faktiskt inneburit ett gradvis urgröpande av våra grundläggande fri- och rättigheter. Politikerna skyller alltid på problem som är svåra för att inte säga graverande att försöka motsäga: terrorismen, prostitutionen, upphovsrättsintrång, barnporr, osv. Inflammerade frågor används metodiskt för att införa inskränkande lagar eller kringgå lagar till folkrättens skydd.
Men som Per T Ohlsson frågar sig: hur allvarliga är egentligen dessa problem? Väger de automatiskt tyngre än medborgarnas rättigheter?

Människor i maktställning har lätt att falla för frestelsen att ständigt utöka den egna makten och slippa få dess utövning ifrågasatt. Men just denna strävan avslöjar att de inte förtjänar det. Makt ska utövas med försiktighet och ödmjukhet, annars leder den ofrånkomligen till elände.

År 1887 skrev historikern Lord Acton: “Makt tenderar att korrumpera, och absolut makt korrumperar absolut.” Det är fortfarande sant, med den osvikliga kraften hos en naturlag. Han tillade: “Stora män är nästan alltid dåliga män.”
Glorifierandet av mäktiga mäns kraftfulla maktutövning borde vårt demokratiska samhälle ha vuxit ifrån, men sådana myter uppmuntras förstås uppifrån. De är sällan ett dugg sanna.


De mäktiga borde inte försöka bli nästa Napoleon, utan sträva efter de ideal som Lao Tzu förmedlade i den kinesiska klassikern Tao te ching: att göra så lite som möjligt, för att inte ställa till skada, och lösa problem så diskret att folk efteråt är övertygade om att de löste sig av sig själva. Ett rike ska styras som man kokar en liten fisk – alltså ytterst försiktigt.

Ledarskap ska inte vara en estrad för personligt självförverkligande, utan ett tjänande: man axlar tveksamt bördan och försöker inget annat än att hitta de bästa lösningarna för de flesta, och samtidigt göra minsta möjliga skada.

Här är min version av Tao te ching på AdLibris och på Bokus.

lördag 29 november 2008

Idol - Johan Palms strålande sorti


I TV400:s Eftersnack fick Johan Palm sjunga en sista sång i Idol, av produktionen förvald och samma för alla som väljs bort. Han framförde den utan något försnack – och han gjorde det med nerv och eftertryck som ingen annan deltagare skulle mäkta. En strålande sorti.

Missa inte den korta men gripande prestationen, som finns på TV4:s hemsida: Johan Palms avskedssång. De som ser den och fortfarande hävdar att Johan inte kan sjunga är helt enkelt döva på båda öronen.
Jag häpnar över hur han finns i varje ton och stavelse av sången, hur han kramar känslor ur den som knappt ens dess kompositör trodde den kunde bära.

Sången är en förkortad version av Boys II Men:s End of the road från 1993, som egentligen handlar om en man som förlorat sin käresta och inte kan acceptera det. Lite stalker, sådär. Rätt kul som avskedslåt ändå – men Johan begrep att återvända till sångens besatta innehåll i sin tolkning.
Lyssna till detaljerna, som visar hans fantastiska fallenhet för musikens uttryck.

Johan började med att blott konstatera: "Jag ska sjunga en låt, tror jag", vilket bara det är skönt artisteri. Inget pretentiöst avskedstal. En sångare uttrycker sina känslor genom sång, förstås.
Sedan kommer ett härligt charmigt "Alright" innan sången börjar. Lika naturligt som om han aldrig gjort annat än stått på en scen.

Den första textraden, "We belong together", gör han med ett mjukt anslag, som en lätt uppvärmning, hinner med en gest mot sina kamrater bakom honom och ett melankoliskt leende som kommenterar paradoxen i det han just har sagt. Det visar tydligt hur medveten han är om texten, vilket är något som de flesta Idoldeltagare brister i.

Redan i slutet på nästa rad, "and you know that I’m right", blir det allvar. Han betonar "right" med en smått självgod utdragenhet, som berättar att nu pratar han om sina känslor, minsann, och bjuder in publiken till att smaka på dem.

Nästa rad ökar intensiteten exponentiellt: "How could you love me and leave me and never say goodbye?" Lyssna på den laddade betoningen av "how", "love" och "leave", som understryker och förstärker just den vånda sången förmedlar. Vid "goodbye" väller smärtan fram, rösten spricker – vilket alltså i allra högsta grad är avsiktligt, och inte alls en följd av målbrottet.

Sammalunda med nästa rad, som fördjupar lidandet och demonstrerar det, likt spikar slås in i en kista – precis som den försmådde älskaren visar upp sitt sår för att kräva sympati: "When I can’t sleep at night without holding you tight" och den brännande plågan ökar rakt igenom nästa rad: "Girl, each time I try I just break down and cry". Vid "cry" är det ett skrik som får fladdra i tonarterna så att det skär i själen på varje lyssnare, och samtidigt går han ner på knä.

Det låter som om han sjunger "reach down and cry" i stället för "break down and cry", vilket är en intressant avvikelse. Han gräver inom sig för att hitta till gråten, och han når ner genom att också sätta sig. "Reach" är faktiskt lyriskt intressantare än originalets "break", som egentligen föreslår ett avbrott, ett avslut. Men Johan vill mer, vill gå djupare in i upplevelsen.

"Pain in my head, oh I’d rather be dead" är nästa rad, som han framför sittande på knä, nu med ångesten och den stora tomheten i ögonen och rösten. Det låter som han sjunger "tears" i stället för "pain", vilket åter är en personlig och djupt poetisk ändring, förmodligen helt spontant. "Tears in my head" är en mer fascinerande och talande bild än "pain in my head", som bara låter Ipren. Tårar i huvudet är sorgens hemvist, bedrövelsens källa.

Ordet "dead" uttalar han matt, liksom uppgivet, såsom döden i stället för döendet, vilket är mitt i prick för texten. Så låter den som önskar sig död för att slippa lidandet.
Därför är det helt följdriktigt att Johan under nästa fras reser sig igen, och sjunger med matt stämma, som om livskraften redan lämnat honom: "spinning around and around".
Åter är han så lyhörd för texten att han vrider sig runt mot sina kamrater på scenen – dessutom precis som de ska till att sjunga refrängen tillsammans med honom. Perfekt timing, och ändå så naturligt och synbart spontant!

Så har han på det generösaste sätt bjudit in sina kamrater till kören, berett plats på scenen för dem och öppnat dörren till publiken åt dem. Hans lilla drama har landat i gemenskapen, som precis då tar ton och får bli hans och publikens tröst. Lika generöst som skickligt.



Refrängens första rad, "Although we’ve come to the end of the road", sjunger Johan i kör med de övriga Idoldeltagarna, utan att sticka ut från dem. Han ställer sig jämte dem och anpassar rösten så att den inte sticker ut. Därmed förvandlar han sången från balladen över en sviken kärlek till en vänskapens lovsång.

Han ändrar i sångtexten igen, för att betona detta: I stället för "Still I can’t let you go" sjunger han "Still I can’t let you guys go". Kamraterna. Hur vaket är inte det?

Nästa rad, "It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", mal på i gemenskapen, men när det sista viktiga ordet "you" kommer, då trycker Johan fram all kärlek ur djupet av sig själv, för att ge det lilla ordet all sin inneboende mening. "You" kan vara såväl singularis som pluralis, så han brer ut det över sina Idolkamrater, fansen, hela publiken, hela TV-produktionsapparaten, hela sin erfarenhet under månaderna med Idol.

Detta mäktiga, svidande, brinnande "you" får stå för allt han upplevt under hösten, det goda med det onda. Alltihop och allihop. Det är ett stort "you" och han sparar inte på sig själv för att visa det.
Med detta "you" har han åter klivit fram på scenen, fast han fysiskt står kvar bland sina kamrater. Det är åter han själv som talar direkt från sitt innersta till alla som lyssnar.

I nästa rad, reprisen av "Come to the end of the road", framgår det allt tydligare att nu är det ett solo igen, fast de andra sjunger detsamma. Han tar sig självklart och oemotståndligt till förgrunden, fast de övriga tre ideligen har påståtts vara så mycket bättre sångare. De skulle inte ha en chans att skugga honom nu, om de så försökte.

Redan när han sjunger "come" är han ett fyrverkeri, som pockar så intensivt med sin inbjudan att alla i publiken måste känna det som att de sugs in i hans bröst. Vid "end" hörs hur han förstår allt det ödesmättade i detta ord och ändå bejakar det. Han förstår också att betona "of" för att alla ska lystra till vilket slut det är, och därmed gör han det verkligare, mer akut och angeläget.

Vid "road" klämmer han fram ännu mycket mer känslor ur sitt djupa inre, fast det borde vara tömt vid detta lag – men här sker det. I detta "end of the road" har han tömt sig, givit publiken allt, framfört allt han behövde få ur sig.

Stormen mojnar med följande rader, "Still I can’t let you go, It’s unnatural, you belong to me, I belong to you", som bara bekräftar att allt redan är sagt. Han landar i en svävande falsetton åter sammansmält med de andra sångarna, och sänker huvudet med ett sorgset uttryck, som vore det vid en dödsbädd – hans egen eller en kärestas. Kärlek gör ont och livet är hårt, men det kan inte kringgås.
Han har inte bara sjungit denna bistra verklighet, utan samtidigt levat den.

Det är mästerligt artisteri, fullständigt överväldigande. Från en 16-årig Mjölbybo som för bara några månader sedan inte visste annat än sin gitarr och mysiga mumlande sångstunder med brorsan.
Han hade vuxit förbi Idol redan innan han skickade sin lilla videosnutt till dess hemsida i våras. Måtte vi få mer av honom!

Läs även andra bloggares åsikter om

Idol – knappast gospel


Det var gospeltema i Idol men knappast gospelmusik som framfördes. Den enda som var det minsta trogen temat var Robin, som sjöng lite Jesus och klämde fram lite religiös resonans. Annars var det samma pop som vanligt.

Carola var veckans gäst. Hon bjöd väldigt generöst på sig, speciellt i sin coaching av deltagarna. De fragment vi fick se av hennes stunder med dem visade att hon gav mer än de förstod att ta emot. Och hon uppehöll sig mest vid det som de brister mest i: den fysiska närvaron och inlevelsen.
Men när de uppträdde var det bara skärvor av hennes läxor som de tagit till sig – eller förmådde uttrycka.



Carola var också kul med hur hon bakom inlindade vänligheter ändå antydde vad hon egentligen tyckte om varje prestation – och hon var inte alls så duperad som övriga jurymedlemmar. Jag fick intrycket att hon egentligen bara godkände Robins prestationer – med all rätt, eftersom han var den enda som höll sig någorlunda till ämnet.

Även när det var dags för hennes framträdande tillsammans med Idoldeltagarna bjöd hon bussigt på scenplatsen, men de var inte mogna att ta för sig. Carola nödgades fylla i alla luckor, för det var ingen av de fyra tävlande som förmådde stiga fram.
Där blev skillnaden mellan idol på låtsas och på riktigt uppenbar.

Jag har sett Carola en del genom åren, förstås. Det har vi allihop. Ibland är hon svår att stå ut med, som när hon mal fram en bombastisk schlager för Eurovisionstävlingen, men andra stunder kan hon vara riktigt gripande – och alltid gediget helhjärtad. Bäst är hon just i gospel – riktig gospel.

Min finaste stund med Carola var när hon gjorde soundcheck inför ett framträdande på Stortorget i Malmö här om året. Hon skulle egentligen bara markera låtarna för att kolla av att allt satt på plats, men så märkte hon hur skönt det var att framföra dem utan prestationskrav, utan det där eftertrycket, utan bara segla med i sångernas och tonernas eget lilla rus. Så hon fortsatte och fortsatte, med allt mer lust och förtjusning, och ändå utan att lägga på något överdrivet krut.
Det blev en strålande och samtidigt skönt vardaglig stund med en av våra skickligaste sångerskor. Jag var den enda publiken. Hon körde igenom hela repertoaren, fast det verkligen inte behövdes för soundcheck – bara för att hon till sin förvåning kom på hur underbart det faktiskt är med musik.

Nå, det var i verkligheten. Där hör TV-programmet Idol inte hemma. I TV-rutan blev det i stället en hel del krystade moment när deltagarna försökte låtsas som att de hade kontakt med musikens livsnödvändighet, fast de egentligen var fullt upptagna av en tävling.

Kevin var som vanligt perfekt trimmad för TV-programmet, vilket må leda till seger men är bleka döden för en artist. Hur ska han kunna överträffa detta korttida glitter när han redan har sålt sin själ "på nöjets estrader", som Nils Ferlin diktade? Och Michael Jackson mäktade han knappast fylla ens med en skärv av den magnifika artistens innerlighet. Det blev blott ett matt plagiat.

Alice sjöng helt utan själ. Jag förstår faktiskt inte alls dem som röstar på henne. Förmodligen är de sådana som föredrar snabbmakaroner. Robin har jag nämnt ovan. Hans insats var den djärvaste och mest trogna temat. All heder.

Johan Palm var helt malplacerad i gospeltemat, även i dess förfuskning, vilket alla kunde gissa på förhand. Ändå gjorde han en helt acceptabel insats – och det var tveklöst hans hantering av uppgiften som jag var mest nyfiken på.
Han ska vara djupt tacksam för att han åkte ut. Johan har börjat falla i fällan att konformera sig efter Idolkonceptet, som är ren idioti och en fruktansvärd återvändsgränd. De senaste veckorna har det varit tydligt att han började ge efter för trycket och försökte modellera om sig till Idolartist. Det ska han absolut inte göra.

Utan honom blir de återstående veckorna av Idol så blaha att jag tvivlar på att jag lockas att skriva om dem, eller alls se dem. Nu är bara konventionerna kvar. Men för Johans skull kan jag bara säga: grattis till utvisningen. Nu kan du göra precis som du vill, för det är också vad du borde.

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 24 november 2008

"Välunderrättad källa"


DN återger en text från TT om republikaners kritik av att Obama väljer gamla Clintonmedarbetare till sin kommande regering, vilket knappast är "change". Politiska bedömare avfärdar kritiken, säger TT. Vilka är de?

Så här skriver nyhetsbyrån TT:
"Politiska bedömare avfärdar republikanernas kritik. De påpekar att Obamas personliga varumärke är så starkt att det spelar mindre roll vem han väljer till sin regering. Och hade han valt oerfarna medarbetare skulle han med säkerhet ha kritiserats för det."

De har ett enda citat för att stödja påståendet – från en amerikansk universitetslärare. Vilka andra menas med "politiska bedömare"?

Pressen tar alltför ofta till ogrundade påståenden om att "många" eller "flera" har en viss ståndpunkt, utan att anse sig behöva ge ett enda exempel. Då är det journalisten själv som bara spekulerar.

Förr i tiden fanns kodord för vilka slags källor som användes. Väldigt vanligt var "välunderrättad källa", som helt enkelt betydde journalisten själv – vilket alla journalister visste, men det mörkades för läsarna.
Jag misstänker att "politiska bedömare" är mer eller mindre samma sak: journalisten själv eller möjligen någon eller några kollegor.

I TV dräller det av "experter" som tvärsäkert förklarar bakgrunder och spekulerar om framtiden. Mycket ofta är de journalister, som inte är experter på annat sätt än att de bevakar ämnet i fråga.
Det kan i och för sig leda till djupa kunskaper, men när det används så slappt och frekvent som i TV-nyheter numera tillåter jag mig att tvivla. Om de inte gräver fram fakta så är deras spekulationer inte mer tillförlitliga än TV-tittarnas.

Journalister borde i stället ge sig tid att rota fram fakta – och synpunkter från experter som trängt djupare in i ämnet än journalistiken normalt har möjlighet till.
Och när en journalist bara använder sitt eget omdöme som underlag, då bör det absolut medges i klartext.

PS: Bilden ovan är på Deep Throat från filmen All the President’s men om Watergate-skandalen i USA. Deep Throat var kodnamnet på den hemliga källa som journalisterna bakom avslöjandet fick avgörande information ifrån. Jag misstänkte ögonblickligen att han var påhittad – en "välunderrättad källa", dvs. journalisternas egna spekulationer. Sanningen är fortfarande oklar.

söndag 23 november 2008

Idols hackkycklingar


Johan Palm, den yngste deltagaren, har blivit hackkyckling i årets Idol. Juryn, diverse utröstade deltagare, pressen och en väldig massa ilskna kommentarer på internet målar upp honom som rena Antikrist. Det är inte första gången i Idol.


Kommer ni ihåg Jens? Han var med i Idol 2005 och hängde kvar vecka efter vecka, fast juryn klagade på att han inte kunde sjunga och internet gick hett i kampanjer såväl för som emot honom. Han var 16 år och det sades att han bara fick röster för att en massa unga tjejer tyckte att han var söt.
Känns det igen?

År 2005 hade inte YouTube kommit igång, så det är tunt med Jens där – men han har sin egen hemsida och har faktiskt alldeles nyss släppt en ny singel. Inte så pjåkig. Kanske ska han titta fram ur skuggorna rätt vad det är, denna gång av egen kraft.

Våren 2007 hade American Idol en deltagare som hette Sanjaya Malakar. Han var 17 år och hängde kvar flera veckor, trots att juryn klagade på att han inte kunde sjunga och internet gick hett i kampanjer såväl för som emot honom. Det sades att han bara fick röster för att en massa unga tjejer tyckte att han var söt.

Sanjaya dräller det av på YouTube. Här är en av sångerna han framförde i American Idol, Waiting on the world to change:



Varje gång en av ovanstående tonårsgrabbar har mobbats i TV-programmet har det skapat vågor i media och rabiata toner från alla möjliga håll, som om det vore något riktigt viktigt. Men TV-programmen har varje gång vunnit en större publik än de annars skulle ha fångat.
Det har blivit ett slags drama inuti Idols vanliga drama, och det har varje gång visat sig vara större och mer engagerande än tävlingen i sin helhet.

Jag vet inte i vilken grad TV4 medverkar till att skapa dessa stormar i vattenglaset, men de är märkligt lika till sin utformning och det är alldeles säkert att det genererar både tittarsiffror och röster.

Det är ett alldeles förfärligt sätt att behandla tonåringar som för första gången hamnar i massmedia. Att "branschen är sådan" är sannerligen ingen ursäkt. Dessa grymma spektakel gör hela Idol-jippot alltför likt gladiatorspelen i gamla Rom.

Läs även andra bloggares åsikter om

Vi ska dö och vi vet om det


Per Svensson, förre kulturchefen på Expressen som numera skriver flitigt och läsvärt i Sydsvenskan, ser Jesus Christ Superstar som en symbol för kändishysterin – i vår tid, men också genom hela historien. Han snuddar vid den eviga frågan om meningen med livet.

Hela den långa historien har visat oss att det är något av en omöjlig koan att vara människa. Så gott som all vår ångest och alla våra irrationella beteenden bottnar i ett enda olösligt faktum:
Vi ska dö och vi vet om det.

Därför hastar vi mellan upplevelser, utan att ens ge oss andrum nog att njuta av en innan det är dags för nästa. Därför vill vi märkas av fler än dem som känner oss vid namn, och därför vill vi lämna något garanterat bestående efter oss. Kungar har i alla tider kämpat för att bli ännu mäktigare, miljonärer för att bli ännu rikare, idoler för att bli än mer dyrkade, föräldrar för att göra sin avkomma till sin avbild.
Vi kämpar mot vår dödlighet. Det är en hopplös kamp, så vi får aldrig nog.

Livets mening är en paradox. Livet som vi känner det kan inte ha bestående mening, eftersom inget i vårt universum är evigt bestående. Kanske är det inte meningen som är den olösliga gordiska knuten, utan livet? Kanske hittar vi ingen mening med livet, eftersom vi misstar oss på vad liv är?

Förresten, jag gjorde för en tid sedan vad jag kallar ett one-syllable-poem på ungefär detta tema. Här är det:

Keynes blev överkörd av Friedman

Per T Ohlsson, Sydsvenskans politiska söndagsskribent, har idag skrivit om Keynes ekonomiska recept i retur – lika läsvärt som alltid. Men jag håller inte med om hans historieskrivning.

Keynes var nationalekonomen som på 1930-talet förde fram de blandekonomiska recept som skulle ta världen ut ur depressionen och lägga grunden för en någorlunda stabil välfärd. Enkelt uttryckt menade han att staten behöver resurser för att kunna balansera de dramatiska fluktuationer som marknaden ofrånkomligen drabbas av.
Svensk finanspolitik var särdeles keynesiansk, mycket tack vare vår dåvarande finansminister Ernst Wiggfors.

På 1980-talet föll Keynes teorier i onåd bland världens makthavare. Per T Ohlsson ger följande förklaring:

"Keynesianismen var helt dominerande in på 1970-talet, då den råkade i visst vanrykte eftersom den inte erbjöd någon effektiv lösning på stagflationsproblemet, låg tillväxt i kombination med hög inflation. Man skulle också kunna säga att Keynes blev överexploaterad: omfattande stimulanser sattes in även vid måttliga störningar, vilket höll nere det omvandlingstryck som är en förutsättning för långsiktig tillväxt."

Det är inte så jag minns det.

År 1976 delades Ekonomipriset till Nobels minne ut till Milton Friedman, som förespråkade minimal statlig inblandning och marknadskrafter som fick sköta sig själva. Han kom väldigt på modet, delvis som en reaktion på 1960- och 70-talets vänsterrörelse.



När Ronald Reagan blev president 1980 började USA applicera Friedmans teorier i stor skala, under namnet Reaganomics. Detsamma gjorde Storbritannien under Maggie Thatcher, vilket kom att kallas Thatcherism. Statens resurser beskars, likaså det statliga skyddsnätet mot marknadskrafternas skadeverkningar. I Sverige fördes denna ekonomiska politik fram av den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt under samma period.

Över hela den industrialiserade världen ersattes Keynes mer och mer av Milton Friedman, inte för att den förres teorier visat sig odugliga, utan för att den senares motsatta idéer lockade marknaden och makthavarna. Ett så gott som enhälligt näringsliv tjatade till sig friedmanska friheter, vilket ovannämnda makthavare gärna medverkade till.

Då började också yuppie-eran, med perioder av vidunderliga förmögenheter som uppstod på kort tid hos diverse börsspekulanter, på grund av den massiva förflyttningen av kapital från den offentliga sektorn till marknaden.

Kriserna har kommit regelbundet sedan dess. Den första stora krisen i Sverige var bankkrisen i början på 1990-talet, till följd av hysteriska fastighetsspekulationer i stor skala. Ironiskt nog försvarade sig bankerna då med att Feldt för fort hade givit dem för stora friheter.
Ungefär som barn som släpps lösa i en godisbutik.

Keynes avfärdades inte för att han blivit omodern eller verkningslös, utan för att ett enigt näringsliv ville ha Friedman. Och det går inget vidare.
Nog behöver vi en renässans för Keynes.

Läs även andra bloggares åsikter om

Swing och mer än swing

De senaste åren har märkligt nog swing varit på modet även bland några unga artister. Kanske slog det igenom med Robbie Williams konsert och CD på temat, kanske hade det smugit fram innan dess. Två unga artister bygger sina karriärer på samma tema – men väldigt olika.

Michael Bublé är en 33-årig kanadensare som sjunger gamla swinglåtar till storband. Han gör det ganska originaltroget, såväl vad gäller orkestern och dess arrangemang, som den egna sångstilen.
Här är ett exempel – låten Fever från 1956, som i och för sig inte är en swinglåt i original, men framförs i den stilen:



Låten är väldigt suggestiv och hans framförande såväl charmigt som snitsigt sjunget. Men det bränner inte, trots sångens titel. Det är lite snällt, städat och lagom.
Men framför allt: Michael Bublé gör ett framförande, han siktar på publiken med sitt uppträdande. Han vill ge dem en upplevelse men verkar inte själv särskilt gripen av sången. Den är mest ett redskap för honom att nå publiken, ungefär som reklamfilmer försöker sälja parfymer, tvättmedel och allt vad det är.
En härdad konsument betackar sig.

En annan framstående artist med swing som framträdande tema är den 29-årige engelske sångaren och pianisten Jamie Cullum. Han tillåter sig att tänja i låtarna, så att jazzinslaget i dem framträder tydligare, ibland också deras rockiga potential. Han gör egensinniga, kärleksfulla versioner av gamla evergreens, vilket är uppfriskande. Det medför också att han fyller dem med sitt personliga förhållande till dem. De blir hans, och de blir fyllda av mening och inlevelse.
Betydelsen av det sistnämnda, inlevelse, har jag skrivit om i några föregående bloggar. Jag tror att det är konstens essens.

Här är Jamie Cullums version av What a difference a day makes från 1934. Märk hur han går in i sången – såväl dess melodi som dess text. Bara då kan publiken fullt ut göra detsamma. Han uppträder inte med sången, som om den blott vore ett sätt att fånga publiken. Han lever den.



Hans flyhänta pianospel är också en njutning. Men märk speciellt hur han smakar på orden, hur han hanterar varje fras för sig, djupt insjunken i vad den berättar.
Som kuriosa kan man dessutom ha roligt åt publiken i TV-studion, som definitivt inte är hans vanliga fans. De ser ut att ha hamnat där helt oanandes, rentav mot sin vilja...

Nedan är ett annat exempel på Jamie Cullums musik – denna gång I get a kick out of you, en Cole Porter-sång, också från 1934, som han gör till både jazz och rock’n’roll, stundtals snubblande nära punk. En lika busig som kärleksfull version. Och helt strålande. Han erövrar låten, så att man efter att ha upplevt hans version får svårt att minnas andra.



Cole Porter skrockar i sin himmel.

Här är ett annat exempel på hur Jamie Cullum busar med andras låtar – denna gång två moderna pop-hits: Sexy Back och Don’t cha:



Den dåliga kvaliteten på bild och ljud döljer inte hans intensiva engagemang och innovativa hantering. Han har själv härligt kul, så hur kan publiken känna annorlunda?
Igen: inlevelse.
Covers blir nog inte mycket bättre än så här.

lördag 22 november 2008

Åter till inlevelsen

Dags för lite riktig musik och riktigt stort artisteri...
Jag skrev om inlevelse som artisters viktigaste ingrediens i blogginlägget Så lika – så olika. Carmens aria i två versioner fick tjäna som exempel.

Här är ett annat exempel. Bobbie Gentry framför sin egen sång Ode to Billie Joe, från 1967. En lika underlig som fängslande låt, som blivit legendarisk. Bobbie Gentry sjunger om en familjs vardagliga köksbordskonversation, som efterhand blir alltmer sorglig, för att inte säga kuslig:



Visst är det lustigt med Bobbie Gentrys frisyr och scenografin med de spöklika dockorna runt matbordet, men betrakta hellre hennes koncentration på sångtexten. Hon begrundar varje ord hon uttalar, ofta redan innan de kommer. Ibland kommer ett hastigt melankoliskt leende, ibland är det som om hon måste stålsätta sig för att få ur sig nästa fördolt tragiska textrad.
Hon lever texten.

Det är inlevelse. Hon får orden att brännas, och fyller tystnaderna mellan dem med ett hotfullt dunkel. Livets skuggsida skymtar i den hemtrevliga fasadens sprickor, och Bobbie Gentry räds inte att alltmer omslutas av mörkret.

Här är hela texten:
It was the third of June, another sleepy, dusty Delta day
I was out choppin' cotton and my brother was balin' hay
And at dinner time we stopped and walked back to the house to eat
And Mama hollered out the back door "y'all remember to wipe your feet"
And then she said "I got some news this mornin' from Choctaw Ridge"
"Today Billy Joe MacAllister jumped off the Tallahatchie Bridge"

And Papa said to Mama as he passed around the blackeyed peas
"Well, Billy Joe never had a lick of sense, pass the biscuits, please"
"There's five more acres in the lower forty I've got to plow"
And Mama said it was shame about Billy Joe, anyhow
Seems like nothin' ever comes to no good up on Choctaw Ridge
And now Billy Joe MacAllister's jumped off the Tallahatchie Bridge

And Brother said he recollected when he and Tom and Billie Joe
Put a frog down my back at the Carroll County picture show
And wasn't I talkin' to him after church last Sunday night?
"I'll have another piece of apple pie, you know it don't seem right"
"I saw him at the sawmill yesterday on Choctaw Ridge"
"And now you tell me Billie Joe's jumped off the Tallahatchie Bridge"

And Mama said to me "Child, what's happened to your appetite?"
"I've been cookin' all morning and you haven't touched a single bite"
"That nice young preacher, Brother Taylor, dropped by today"
"Said he'd be pleased to have dinner on Sunday, oh, by the way"
"He said he saw a girl that looked a lot like you up on Choctaw Ridge"
"And she and Billy Joe was throwing somethin' off the Tallahatchie Bridge"

A year has come 'n' gone since we heard the news 'bout Billy Joe
And Brother married Becky Thompson, they bought a store in Tupelo
There was a virus going 'round, Papa caught it and he died last Spring
And now Mama doesn't seem to wanna do much of anything
And me, I spend a lot of time pickin' flowers up on Choctaw Ridge
And drop them into the muddy water off the Tallahatchie Bridge

fredag 21 november 2008

Svalt med kärleken i Idol


Jag har just sett kvällens Idol med kärlekstema. Det var lite si och så med deltagarnas blod, svett och tårar – mest handlade det om vänskap. Lite svalare, lite lagom och helt oskyldigt. Man får förstå om de inte vill blotta sina hjärtan i direktsänd TV.

Anna lyckades förvånansvärt väl med Somewhere over the rainbow, vilket jag i en tidigare blogg tvivlade på att hon skulle. Hon sjöng både innerligt och skickligt på samma gång, vilket en 16-åring normalt inte borde förmå. Det var alldeles uppenbart att hon har en lång och nära relation till sången. Kanske borde hon i framtiden återgå till Judy Garlands version och skapa sin egen tolkning därifrån. Eva Cassidys egensinniga tolkning är lite av en återvändsgränd för varje annan artist.

Kevin var som vanligt så proffsig att man undrar om han varit popsångare såväl hela detta liv som i några föregående inkarnationer. Såsom Idols koncept är utformat borde han få vinna. Han är dessutom förmodligen den som mest behöver det. Utan eget material och utan egen unik artistisk profil kommer han att ha väldiga svårigheter att komma någon vart efter denna Idolsäsong, hur han än prisas dessa veckor.

Alice fick utstå en hel del snåla omdömen från juryn. Jag tycker nog att de var lite väl kinkiga mot henne, även om det låg något i att hon inte riktigt släppte loss. Men det var flera av deltagarna som höll igen – till och med Johan. Det börjar bli så viktigt nu, några veckor från finalen. De har svårt att inte ta tävlingsmomentet på för stort allvar, vilket gör dem hämmade – och det är något som kan rasera en artist fullständigt. Konst ska vara ohämmad.

Robin B skötte sig bra. Jag har dock alltid haft svårt att höra den topplisteröst som juryn säger finns där. Förmodligen beror det på att ljudet som når fram genom TV-apparaten är dåligt mixat och undermåligt på många andra sätt. Han behöver kanske höras live, för att de större kvaliteterna i hans röst ska gå fram? Ändå tyckte jag att han gjorde ett gediget intryck med båda sina låtar.

Johan Palm hade ingen lätt kväll. Det har märkts de senaste veckorna att han börjar svikta under trycket som hans skrikande fans och all annan uppståndelse omkring honom skapar. Dessutom har han de senaste veckorna tyvärr blivit lite snällare på rösten, vilket skulle kunna vara någon övernitisk sångpedagogs illgärning. Johan ska fara runt i sitt målbrott, kvida och skrika som i rock’n’roll – inte skönsjunga eller hålla igen en enda millimeter. Till och med den annars pedantiska juryn påpekade det.

Egentligen har det blivit skriande uppenbart: Johan Palm bör lämna Idol nu. Han är en helt annan sorts artist. Några veckor till kan lura honom att lägga band på sig, och det är det värsta som kan hända. Hellre då en kvick sorti och sedan några år att i lugn och ro knåda fram sitt eget artisteri, sina egna låtar, och så vidare. Andreas i juryn antydde det insiktsfullt när han pratade om hur han blev nyfiken på Johans egna låtar, gärna på scen tillsammans med sin storebror.
Johan måste göra sin egen grej, på helt egna villkor, för att hans talang ska blomma till sin sanna ståtlighet.

Hur tror jag det går? Jag är övertygad om att Kevin och Anna sitter säkert. Förmodligen också Robin. Det blir Alice och Johan som riskerar att åka ut.
Vem av dem? För Johans skull hoppas jag att det blir han. Det märks att han mer och mer känner tvångströjan i Idol-konceptet och alla fjanterier. Det finns en intelligens och en konstnärlig koncentration i honom, som Idol helt enkelt inte kan tillfredsställa.
Han vet det förmodligen inte själv, men jag tror att hela Idol-grejen börjar tråka ut honom.

Vem vinner Idol?


Det ska villigt erkännas – i flera veckor har jag räknat med att Kevin Borg vinner Idol. Han är så himla lagom. Det enda som står i vägen är att han visserligen bor i Norrland, som några andra Idolvinnare, men är invandrad dit. De svenska rösterna vid Idolfinalen brukar vara mäkta konservativa.

Jag ska lika villigt erkänna att den artist som fascinerar mig mest är Johan Palm. Han är den enda av dem med riktiga idolkvaliteter – utanför schlagertävlingar och allehanda lättviktiga underhållningsprogram i TV. Det har redan bevisat sig i de många passionerade fans han fått – men framför allt i hans kompromisslösa originalitet och karaktär.
Han har en tydlig identitet och ett tydligt musikaliskt ideal – som är långt ifrån de vanliga utslätade Idolsångarna, och därför gör att han inte har en chans att vinna.

I alla branscher inom populärkulturen – musik, film, TV, böcker osv. – pågår ständiga försök att förutsäga genomslagskraften hos olika artister. Ingen lyckas. Det är och förblir ett mysterium, och varje teori blir genast så full av undantag att den är meningslös.
Ändå fortsätter nöjesbranschens alla styrande att både teoretisera och hysa överdriven tilltro till sina teorier.

Vinnaren i TV-programmet Idol blir sällan en riktig idol, det har visat sig genom säsongerna. Så fort de förlorar exponeringen i TV och andra massmedia faller de platt som pannkakor. Man måste komma ihåg att Idol är reality-TV mer än ett musikprogram. Vi följer några människoöden under hösten, och sedan är vi klara med det. Våra idoler skaffar vi på helt annat vis, och ställer helt andra krav på.

Nå, hur ska man då gissa om utgången av Idol? Jag tror att en viktig faktor att hålla i minnet är denna: För varje deltagare som röstas ut – vilka andra deltagare röstar den personens fans helst på?
Jag tror till exempel att Lars fans hellre röstar på Johan än på Kevin, eftersom de förmodligen uppskattar avvikare, sådana som inte bara sockersött ställer upp på Idol-konceptet. Samma med dem som röstade på rockrösten Robin E (fast han förstörde det till en del genom att gny över att åka ut före Johan).


Därför kan vi redan nu ana att Johan ligger illa till. Samtliga övriga fyra är ju konventionella och väldigt följsamma med Idols slätstrukna ideal. För varje gång en av dem åker ut kommer dess fans röster att gå till de andra återstående tävlande, och då knappast till Johan. Han kan på sin höjd klara sig en vecka till.

Oddsen är sämst för Robin B, att döma av spelbolagen med mera. Han hade nog redan varit ute om inte juryn varje gång prisat honom så ihärdigt. Juryns inflytande är inte ringa, speciellt när det gäller konventionella artister, eftersom deras fans tenderar att följa juryns synpunkter – för att visa att de själva “tänker rätt”.
De avvikande artisternas fans, däremot, kan juryn inte påverka ett dugg – just eftersom dessa fans är förtjusta i avvikelser från Idol-konceptet och juryn alltid tar detta koncept i försvar, och utgår från det i sina bedömningar.

Alltså kan Robin B möjligen klara sig kvar om han får massor av beröm från juryn – annars är det säkert han som åker ikväll. Klarar han sig kvar är det nog Johan som försvinner. Jag garderar med Alice. Hennes position är inte alls lika stark som Kevins och Annas, så får hon dålig kritik av juryn är det risk att hennes röster i stället går till de andra konventionella deltagarna – knappast till Johan.

Därför säger matematiken att de som kommer att hänga löst är Johan och Robin, eller Johan och Alice. I förstnämnda fall ryker nog Robin, i andra fallet Johan.

Men jag behöver göra en reservation till: Skulle juryn mot sin vana prisa Johan för hans insatser, framför allt om de säger att han sjunger bra – då kommer han nog att få en del röster från de jurytrogna och slipper hänga löst.
Med ett fortsatt starkt jurystöd skulle han till och med kunna gå till final, men bara då.

Det är nog vad Idol-programmets ledning helst önskar sig. Johan är uppenbarligen den som gjort störst intryck på allmänheten och skapat mest mediaförtjusning. När han åker ut kommer tittarsiffrorna att minska drastiskt – framför allt hos den yngre publiken, som det är angelägnast för Idol att fånga, både av reklamskäl och för att programmet ska ha någon framtid.
Jag är säker på att programledningen till och med skulle ta till fusk för att få behålla Johan – om de bara vågade. Men jag tror inte att de vågar, i alla fall inte mer än med hur de lägger upp regin och annat vid sändningarna.

Någon kanske undrar varför jag i det ovanstående inte har vägt in musikalisk prestation ett dugg? Det är för att Idol inte handlar om sång, vad juryn än säger. Det är reality-TV, där tittarna röstar efter sympatier och antipatier, efter vad som förväntas av dem eller tvärt däremot. Sångprestationerna kommer sist på listan för att de helt enkelt inte är centrala i programmet – de är bara ursäkter för att hålla dramat igång.

Vilka skulle jag helst se i final? Utan tvekan Johan och Lars. Det hade varit riktigt kul. Nu går inte det längre, så då blir önskedrömmen Johan och Anna, om hon bara kan strunta i schlagertjafset och sjunga naket ända in i själen – som hon gjorde under uttagningarna.
Men det blir nog Anna och Kevin, med sistnämnda som segrare och sedan en sorgligt kort karriär som landar på en Finlandsbåts lilla scen.

Läs även andra bloggares åsikter om

Regnbågens verkliga idoler


I kvällens Idol ska Anna Bergendahl sjunga Somewhere over the rainbow. Då tävlar hon inte bara mot de övriga deltagarna i TV-programmet, utan framför allt mot två vidunderliga sångerskor som gjort låten magisk.

Den version Anna har valt är Eva Cassidys. Eva dog så gott som helt okänd 1996, blott 33 år gammal. Hennes tolkning av bland annat Somewhere over the rainbow hamnade på avvägar i engelsk radio, och sedan växte hon till en internationell legend. Här är en skön liveupptagning av låten, från en liten klubbspelning:



Originalet av låten sjöngs dock av Judy Garland i filmen Wizard of Oz från 1939. Då var hon jämngammal med Anna. Judy levde ett intensivt liv, som ändades 1969, när hon var 47 år. Här är hennes version av sången från filmen:



Jag är nyfiken på hur Anna klarar låten. I sina bästa stunder har hon en skörhet och tydlig inre smärta, vilket är precis vad Somewhere over the rainbow kräver – men Idol och alla dess hysterier verkar härda henne på alldeles fel sätt. Hon kan tappa kontakten med sitt ömmande inre och därmed riskerar hennes sång att falla platt.
Vi får se.

Bonnierpressen är ingen förnyare


Nu har Journalistpriset delats ut. DN:s Fredrik Strage fick priset som årets förnyare för sin artikelserie om 100 rockvideoklipp på YouTube.

Fredrik Strage är en ypperlig skribent, men han är nog också den förste att hålla med om att detta knappast är förnyelse inom journalistiken. Det är bara Bonniers som prisar sig självt.

De har valt hans artikelserie för att den handlar om Internet, men i så fall vore det raka att ge priset till någon journalistisk bragd på Internet – till exempel en betydelsefull bloggare som rotat duktigt i turerna runt FRA-lagen. Det finns åtskilliga att välja på.
Men priset är i Bonniers ägo, liksom DN, så de ger priset till en tidningsjournalist. Inte särskilt förnyande.

Riksdagen spolar demokratin


Nu har Sveriges riksdag godkänt Lissabonfördraget, EU:s nya förslag till grundlag. Det blev ingen folkomröstning – blott av det skälet att riksdagen trodde vi skulle rösta nej. Därmed har riksdagen ogenerat spolat ner demokratin.

Sverige är inte ensamt. Av EU:s 27 nationer är det bara en som haft folkomröstning i frågan: Irland. Där blev svaret nej. Men politikerna är överens – varje annat EU-lands parlament har sagt ja, utom Tjeckien som väntas göra detsamma nästa år.

Det är vansinne. Demokrati betyder att folkviljan ska styra, även när politiker och andra överheter är överens om att den har fel.
I det här fallet är det extra angeläget, eftersom Lissabonfördraget innebär att medlemsländerna ger ifrån sig en hel del självstyre: Om det träder i kraft kan inget land längre lägga in veto mot nya EU-beslut. Dessutom får EU en varaktig president och "utrikesminister", vilket i praktiken ofrånkomligen innebär att EU:s makt centraliseras och medlemsländernas befolkningar får allt mindre att säga till om.

Förr i tiden, om en riksdag gav bort en del av landets självbestämmande utan att ens låta sitt folk rösta om saken, skulle det kallas landsförräderi. Vad kallas det nu?

Ytterligare en skamfläck för europeiska politiker är att nu sätts väldig press på Irland att "ordna till" saken. Det enda land som varit demokratiskt nog att låta sitt folk bestämma klandras för att hindra en "nödvändig utveckling".
Är det inte vad George Orwell i sin roman 1984 kallade nyspråk? Vi är där.

Här skriver tidningarna om Lissabonfördraget: Sydsvenskan, Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet, Expressen, GP.

torsdag 20 november 2008

Så lika - så olika


Konsten är och förblir ett stort mysterium. Vad är dess nerv, dess essens, kärnan i dess rus? Somliga verk och konstnärer har det, andra inte. Här existerar ingen jämlikhet.

Det handlar förvisso om inspiration, vilket dock är ett lika stort mysterium. Det handlar också om inlevelse, som är någorlunda mer begriplig. Såväl när ett verk skapas som när det framförs av en artist måste det till inlevelse – och ju högre den är, desto djupare blir intrycket på publiken.

Några artister är förmögna till en så innerlig inlevelse att de likt kung Midas förvandlar vad de vidrör till guld. Låt oss kalla sådan inlevelse inspirerad. De två viktigaste krafterna i konsten förenas, som i älskog, och en genuin skapelse kommer till stånd.

Här är ett förtrollande exempel på sådan inspirerad inlevelse. Maria Callas sjunger Habanera, den sköna arian om kärlekens förrädiska natur i operan Carmen:



"Kärleken är zigenarnas barn och följer inga lagar," sjunger hon. "Om du inte älskar mig, så älskar jag dig. Men om jag älskar dig – så akta dig!"

Céline Dion har sjungit samma sång i en version något anpassad till populärmusikens tongångar. I och för sig en alldeles utmärkt idé – men ett sådant framförande ställer ingalunda mindre krav på artisten. Och tyvärr, Céline, du fattas något.
Visst har hennes sång en viss innerlighet, men den räcker inte ända fram. Det är som om hon snubblar på mållinjen. Om konst är älskog så blir hennes framförande snarast ett avbrutet samlag – påvens förslag till preventivmedel:



Jag tror att hennes misstag är ett drag av manipulation: hon är så angelägen om att skapa inlevelse hos sin publik att hon inte själv törs dras med i den. Det är Maria Callas inte det minsta rädd för.

torsdag 13 november 2008

Rika artister värnar om monopolet


I dagens DN har en lång rad framgångsrika svenska artister skrivit en text till försvar av den kommande IPRED-lagen, som ska attackera uppladdningen av upphovsrättsskyddat material på internet. De vill ha sina pengar.

Tiderna förändras. Under punken stormade artister mot etablissemanget, likaså under proggen. Under flower-power vände artisterna demonstrativt det materiella samhället ryggen. Nu när internet gör den största demokratiseringen i världshistorien möjlig – genom att varje individ faktiskt kan nå ut till en hel värld med sina åsikter och sin konst – då protesterar våra mest kända och framgångsrika artister mot att pengar går dem förbi.

Var höll ni hus när allsmäktiga skivbolag slaktade talanger på löpande band och lurade dem på hur mycket pengar som helst? Eller när de i kartell chockhöjde priserna på album vid övergången från vinyl till CD? Eller när de införde så kinkiga kodlåsningar på skivor att folk som köpt dem knappt kunde spela dem? Eller när nöjesindustrin sätter oetablerade artister i rena slavkontrakt för att "sån är branschen".
Ni visar inte ens minsta betänklighet gentemot att privata skivbolag ska kunna agera polis, och det intrång i medborgarnas integritet som IPRED-lagen innebär.

Och varför hörde jag er inte jubla när internet gjorde det möjligt för artister utan skivkontrakt att sprida sina alster över världen?

Nej, ni protesterar när era förmögenheter riskerar att inte öka som de gjort fordom, när era privilegier inte längre är lika mycket värda. Jag tittar på namnlistan och konstaterar att det är de artister som saknas där som är värda förtroende och respekt, för att de inte ser hela frågan så ensidigt själviskt som ni gör.

Ni hör ju inte precis till de missgynnade i samhället. Det är ni som har tjänat på skivbranschens forna monopol och lömskheter, och då höll ni tyst.

Argumentationen som artisterna använder sig av är bitvis rätt grumlig. De kallar försvararna av fildelning för "den lilla, men högljudda, piratgruppen" – men samma epitet kan användas om dessa artister, som är ännu färre. Och de påstår att piratkopieringens största förlorare är "alla de unga fantastiskt begåvade kreatörer som aldrig får chansen att kunna leva på sitt skapande" – men dessa förlorare har varit minst lika många förr, eftersom bara ett ynka litet antal musiker ges chans att försörja sig på sin musik.
Genom internet kan den skaran i stället öka.

Dessutom glömmer artisterna att skivbranschens nedgång började innan fildelningen fick någon omfattning – och den berodde framför allt på att skivbolagen minskade antalet skivsläpp drastiskt för att de tjänar mer på att sälja massor av ex av enstaka album i stället för få ex av många. Men det sprack – den snåla policyn ledde till minskade skivköp. Det kunde alla utom de maktfullkomliga skivbolagsdirektörerna räkna ut i förväg.
Men artisterna på denna protestlista löpte aldrig risken att förlora sina skivkontrakt, så om den saken höll de tyst. Var de bara glada för att konkurrensen minskade?

"Gratis tillgång till andras arbete är ingen rättighet" säger artisterna i sin text. För dem handlar det enbart om pengar.
Visst kommer folk i kläm av de många nya möjligheter som internet har öppnat – men skivbolagen och filmbolagen är skyldiga till dagens situation genom att flera år ha envisats med sin monopolsträvan på musik, och genom att slösa en massa tid på att försöka göra internetanvändning olaglig. Och så håller de fortfarande på, som om det vore möjligt att skruva klockan tillbaka.
Om detta säger artisterna inte ett ord.

Sydsvenskans ledare vill inte ha åsikter


Sydsvenskans ledarredaktion har nyligen startat en blogg som kallas Snällposten, efter tidningens ursprungliga namn. Men på deras blogg är inga kommentarer tillåtna och inga länkar till andra bloggar. Då är det ju ingen blogg längre!

Det är en märklig inställning till internet som redaktionen odlar. De vill ha monolog. Inga utomstående röster ska kunna göra sig hörda. Skrämmande – i synnerhet på den redaktion som handlar om just yttrandefrihet och debatt.

Jag har tidigare berättat om hur Sydsvenskan censurerar vissa kritiska bloggar. Se här:
Sydsvenskan censurerar...
Nu tar redaktionen det säkra före det osäkra och stänger alla slags kommentarer ute. Hur inbilsk kan man bli? Eller hur ömtålig?

Bloggosfären handlar om fritt meningsutbyte, inte monologer från ovan. Utan kommentarmöjlighet för läsarna blir en blogg föga mer än en predikan, och den attityden till det offentliga samtalet har varit föråldrad allra minst sedan liberalismens entré på 1700-talet – i synnerhet på en tidning, som dessutom kallar sig liberal.

För övrigt verkar ledarredaktionens blogg mest bestå av reklampuffar för ledarartiklar i tidningen. Så den är dessutom ganska slapp.

onsdag 12 november 2008

Institutet var mer än Malmö tålde


Nu har Malmö kommun bestämt att den vildsint djärva teatergruppen Institutet ska vräkas från sin lokal. Gruppens utmanande manifestationer var mer än Malmö kulturnämnd tålde. Men just det borde vara skäl nog att låta Institutet fortsätta experimentera. Kultur ska inte vara lagom.

Det är ytterst sällan en stad av Malmös storlek får en så skarp och kompromisslös kulturyttring som Institutet. Jag kommer att tänka på Rooseum, när konsthallen var som mest djärv och utmanande under Lars Nittves ledning. Det satte Malmö på världskartan.

Rooseum ska bli ett annex till Moderna Museet, vilket vi förmodligen ska tacka sagde Lars Nittve för. Han är ju numera chef där uppe. Annars hade det nog blivit platt intet av Rooseum.
Ska kanske Institutet räddas av Staffan Valdemar Holm, som en liten tid till är chef på Dramaten i Stockholm? Vad säger du, Staffan – en filial i Malmö för experimentell teater?
Tyvärr är ju Malmös ansvariga fullständigt omogna uppgiften.

Här skriver Sydsvenskan om Institutets vräkning, och här kommenterar Per Svensson saken i en krönika. Här är Institutets egen hemsida.

Bush ångrar sig på Bushs vis


Aftonbladet har en rolig artikel om George W Bush som ångrar en del plumpa uttalanden under sin tid som president. Tidningen bjuder också på en skojig lista med sådana blunders.

Men Bush ångrar sig på sitt eget vis – det vill säga egentligen inte. Han tycker att han har fattat alla de rätta besluten, även när det var svårt, och tänker skriva en bok som ska visa det.
Då får han allt bli en större ordtrollare än han hittills har varit...

tisdag 11 november 2008

Sydsvenskan hycklar om åsiktsfriheten


Ett sammanträffande som är rena parodin: dagen efter att jag skrev om hur Sydsvenskan erkänner sin censur av bloggar kom en helsidesannons i tidningen, där de skryter med att ge "Plats för debatt".

Här är annonsen som fanns på sidan 3 i dagens Sydsvenskan. Klicka på bilden för att komma till en förstoring av den.



Det är inga blygsamma ord. Sydsvenskan "älskar" både åsikter och debatt. Och de inbjuder med öppen famn läsarnas synpunkter: "Genom Sydsvenskan kan du tala om för 300.000 skåningar vad du själv tycker."
Inte om tidningen och dess medarbetare, dock. Då träder censuren in för att värna om deras "arbetsmiljö". Sydsvenskan har bara högt i tak när de egna skribenterna kritiserar andra.

Hyckleriet höjdpunkt i annonsen är: "Oavsett vad du tycker kommer vi att försvara din rätt att få göra din röst hörd."

Det är vackra ord i annonsen, men bara om Sydsvenskan lever upp till dem.

Kanske gömmer sig en allmänmänsklig sanning i detta? Präster är de minst troende, jurister de minst rättrådiga, ekonomer de minst sparsamma och journalister har minst respekt för yttrandefriheten.

Här och här är mina bloggar om Sydsvenskans censur av bloggar.
Här har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström sin blogg, där han och jag på sistone har diskuterat frågan kortfattat.

måndag 10 november 2008

Sydsvenskan erkänner censur av bloggar


Nu har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström medgivit att tidningen censurerar bloggar. De tar bort länkar till vissa bloggar som är kritiska mot tidningens medarbetare. Han anser att det är "en arbetsmiljöfråga".

Jag bloggade om hur länkar till vissa av mina bloggar försvunnit från Sydsvenskan.se fast de använder Twingly, som automatiskt lägger upp dem på Sydsvenskans hemsida. Med tiden stod det klart för mig att det inte kunde vara fråga om annat än att tidningen aktivt tagit bort just dessa länkar, för att de inte gillade innehållet.

Daniel Sandström har en egen blogg på tidningen. När han skrev om pressetiska frågor passade jag den 27 oktober på att skriva följande kommentar:
"På tal om pressetik är det rätt lumpet av Sydsvenskan att censurera Twinglylänkar till blogginlägg som är kritiska mot er."

Hans svar dröjde. Påståendet är förstås besvärande för en publicist som ideligen hävdar det fria ordet och försäkrar att han vill ha läsarreaktioner. Igår svarade han äntligen:
"Vi censurerar inte kritiska bloggar, men kritiken mot oss ska vara saklig och möjlig att bemöta. Vi accepterar inte heller rena påhopp på skribenter, det är en arbetsmiljöfråga."

Det är förstås ett medgivande av att de censurerar vissa bloggar.

Det finns hur mycket som helst att invända mot hans försvar för censuren. Vilken kritik är inte "saklig" eller inte "möjlig att bemöta"? Sistnämnda i synnerhet är rent nonsens. Är inte all kritik möjlig att bemöta? Och vad är "rena påhopp" på deras skribenter, till skillnad från rimlig kritik av dem?
Han vill förmodligen antyda att de bara censurerar hatbloggar, som spyr galla över redaktörer och far ut i ruskiga, grundlösa anklagelser.

Är det vad jag har gjort mig skyldig till i de blogginlägg som har censurerats av Sydsvenskan? Döm själv. Här är de senaste:
Om Maria G Francke
Om Heidi Avellan
En till om Heidi Avellan

Sydsvenskan pratar maktspråk. Dess skribenter anser sig ha rätten att utsätta politiker, artister och en mängd andra individer för rätt infama angrepp och insinuationer, med det enda försvaret att de är offentliga personer och därför får tåla det. Men tidningsredaktörer är också offentliga personer – så varför ska de undantas?
För att de kan. De styr över tidningen, så de censurerar efter behag och anser sig stå över kritk, som om allihop vore påvar.

Säskilt beklämmande är Sandströms argument om arbetsmiljö. Censuren ska skydda redaktörerna så att de mår bättre på jobbet. Den omtanken visar tidningen inte någon annan arbetsmiljö än sin egen.

Nej, faktum kvarstår: Tidningen censurerar kritik för att den kan. Men det fria ordets förespråkare borde självklart vara de sista att ta till sådana åtgärder. Annat är skandal.

fredag 7 november 2008

Idols Kevin Obama


På kvällens Idol med rocktema borde pop-pojken Kevin Borg egentligen ha de sämsta förutsättningarna med sin teddybjörnsmässiga gullighet i sångstilen – men han visade sig i stället kapabel att kunna sjunga en jämvärdig duett med Jon Bon Jovi, som gjorde hit av Living on a Prayer.

För varje veckofinal framstår det tydligare och tydligare hur vansinnigt skicklig Kevin är, vad för sång han än tar tag i. Han erövrar sångerna, gör dem så mycket till sina som om han både levat dem och skrivit dem.
Han är uppmärksam på varenda ton, varenda stavelse, och pusslar ihop dem till låtar där inte minsta glipa står att finna. Allt sitter, och sitter precis där det ska.
Sådan perfektionism är det ytterst få sångare som mäktar. Jag tänker på Michael Jackson, som på liknande vis klämde noga på varenda stavelse.

Eftersom Kevin mest av allt hör hemma i popfacket är han den självklara vinnaren av årets Idol. Vi får se om det går så. Han har en helt irrelevant sak emot sig – han är invandrare. Tittarrösterna i Idol brukar bli alltmer protektionistiska och konservativa ju närmare finalen det kommer.

USA har nyss valt en svart president, vilket det var få av oss självgoda svenskar som trodde möjligt. Ska Sverige bevisa sig lika värdigt genom att rösta en invandrare till seger i svenskhetens allra heligaste: Idolfinalen?

Nöjesguiden får bimbo-chef


Margret Atladottir, 23 år, blir ny chefredaktör på Nöjesguiden. Sydsvenskans Annika Gustafsson har gjort en avslöjande intervju med henne, som tyvärr bara finns i den tryckta tidningen.

Atladottir är en lika oreserverad som ogenomtänkt representant för den förfärliga trend inom media som gör ytligheten till evangelium. De tror att de ska locka en ung publik på det viset, men jag är övertygad om att de därmed gräver sin egen grav.

Nu ska Nöjesguiden bli mer glamour, helst med en fest varje gång ett nytt nummer lanseras. Och Atladottirs dröm är att få prinsessan Madeleine som krönikör.
Blondinbella i repris.

Här är Atladottirs blogg, för den som tvivlar på bottennappet.
Svensk journalistik håller på att begå självmord. Då kan jag bara hoppas att det inte blir utdraget.

torsdag 6 november 2008

Försvarar USA våra friheter?


Sydsvenskan har publicerat en syndikerad artikel av den amerikanska professorn (oklart i vad) Ian Buruma, som hävdar att vi européer hyser "en längtan tillbaka till en världsordning där demokratier kan luta sig mot Uncle Sam".
Han hävdar också att USA kan betraktas som "försvararen av våra friheter".

Det är inte bara besynnerligt, utan rent ut korkat. USA har sedan andra världskrigets slut skapat minst lika många problem för frihet och demokrati i världen, som lösningar. Dessutom måste man vara allt annat än demokratisk för att tro att en supermakt som agerar självsvåldigt och tvingar på andra stater sina egna lösningar skulle vara en garant för frihet och demokrati.

Och när har USA agerat på den internationella arenan med andra syften än sina egna intressen i första, ofta enda rummet? Ibland stöder de demokratier, ibland diktaturer – allt efter det snöda egenintresset. USA:s utrikespolitik har sällan varit annat än inrikespolitik i förklädnad.

Ian Burumas artikel är syndikerad, vilket betyder att Sydsvenskan har letat upp den och betalat för att översätta och publicera den, helt okommenterad. Varför då?

onsdag 5 november 2008

Presidentvalet: Ödmjuk segrare – nobel förlorare


Jag såg Barack Obamas och John McCains tal när det amerikanska presidentvalet var avgjort. Båda var gripande, och märkligt snarlika: en ödmjuk vinnare och en nobel förlorare. Vilket par de vore i Vita Huset!

John McCain strödde betydligt mer komplimanger över sin motståndare än han behövde, och det märktes att han menade vart enda ord. Han var också högtidlig med det sköna för alla afroamerikaner att för första gången se en av dem på det högsta ämbetet. Och han tystade med bestämdhet de burop som ibland hördes i hans auditorium av besvikna republikaner.



När John McCain på traditionellt vis dessförinnan ringde Omaba för att förklara sig besegrad, passade de nog på att prata lite om nödvändigheten att stävja eventuella bittra, rentav rasistiska reaktioner bland de mest trångsynta republikanerna – och det jobbet kunde bara göras av McCain. Han gjorde det med övertygelse och patos.
Ändå finns det skäl att frukta en tilltagande aggressivitet från extremhögern i USA, som säkert tar mer än fyra år på sig att acceptera en afroamerikansk president.

Barack Obama talade också varmt om sin motkandidat, och även han underströk lyckan i att USA har valt en president som för bara några år sedan vore otänkbar blott beroende på hudfärgen.
Ja, i sitt segertal tillät han sig den afroamerikanska eufori som han under själva kampanjen varit tvungen att hålla tillbaka. Nu kunde han glädjas åt detta historiska genombrott. Det var då för väl.

Obama varnade också i sitt tal för de många svårigheter som väntar, och underströk nödvändigheten av att samarbeta över partigränserna. Med finanskrisen och ett USA med resurserna hårt tärda av Bushs slöserier är det nästan så man undrar om Obama ångrar sig.
Nej, det gör han inte – men han underskattar inte heller för ett ögonblick svårigheterna han har framför sig.

Och den orimliga dubbla bördan på hans axlar: Han måste visa att han var en värdig vinnare, men han måste i praktiken tyvärr också bevisa att en afroamerikan inte bara kan bli president, utan dessutom en särdeles duktig sådan.
Annars riskerar USA att i framtida presidentval resa nya rasistiska hinder.

Med samma resonemang ska nog USA:s kvinnor skatta sig lyckliga att inte Sarah Palin blev vicepresident.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om presidentvalet.

Filip & Fredrik har bästa valvakan


Lustigkurrarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har en lågbudget-valvaka på TV5, och den bräcker på många sätt de gigantiska satsningar som SVT och TV4 har gjort. De är inte bara roligare – de är betydligt intressantare.

Från den flygande starten med en uppenbart road och öppenhjärtlig Mona Sahlin visade Filip och Fredrik att deras närmast barnsliga nyfikenhet och nyckfulla tankebloss skapar en osedvanligt god belysning av det amerikanska valet.

De andra kanalernas tunga allvar förmår inte annat än fylla i gamla uttjatade självklarheter och rapa om samma skåpmat som vi hört till leda mycket längre än blott under denna valrörelser. Det är till och med svårt att förstå vad som händer, eftersom alla medverkande är så noga med att uttrycka sig korrekt och leka insiktsfulla.

Filip och Fredrik vågar ställa även dumma frågor, vilket medför att de får de klokaste svaren – även från de studiogäster som annars sjunger med i det offentliga samtalets tuktade kör. Strålande TV, infotainment när det är som allra bäst.
Se och lär, alla ni andra TV-makare! Inte för att det hjälper. Sådant kräver nämligen genuin talang, och journalistiskt mod. Sällsynta egenskaper – i synnerhet på TV.

Skaka hand är också en sed


Jag såg första avsnittet av det på förhand omdebatterade TV-programmet Halal-TV, med tre muslimska tjejer i slöja som pratade om klassamhället. Ytligt men också både angeläget och charmigt.

Kanske är det för att jag själv är uppvuxen i stockholmsförorter som jag kände igen och uppskattade den lediga tonen om så stora och viktiga frågor. Jag tyckte det var riktigt cool av de muslimska tjejerna att ha ett strikt politiskt tema för sitt första program – dessutom om klassamhället, en av de viktigaste rättvisefrågorna, som ändå förbigås med tystnad av den offentliga debattens välbetalda proffstyckare.

Och det var skoj med deras tunnelbanetur från överklassens Danderyd i norr till underklassens näste i Alby. Både humor och polemisk skärpa.

Men de var på vanligt TV-vis lumpna mot Carl Hamilton, som hade reagerat på att två av dem inte ville skaka hand med honom. Vad de insinuerade var att han inte hade respekt för deras religion – men de visade i så fall precis samma brist på respekt för hans sed.
Somliga skakar hand, andra gör det inte. Om de vägrar att acceptera varandras seder är det inte bara en av dem som felar. Att den ena seden kallas religion gör ingen skillnad i sak.

SVT var särskilt lömska när de smygbandade samtalet och gjorde vad de kunde för att skönmåla tjejerna och svartmåla Hamilton – samt skapa mediabrus runt programmet. Typiskt TV, och nattsvart brist på etik.

Här förklarar Carl Hamilton sansat sitt handlande. Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om TV-programmet. Och här skriver Pernilla Ouis kloka ord om saken.

tisdag 4 november 2008

Sydsvenskan censurerar bloggar


Jag kunde inte tänka mig att Sydsvenskan skulle sjunka så lågt, men efter flera exempel står det klart: tidningen censurerar medvetet bloggar.

Många artiklar som tidningarna publicerar på nätet länkar till bloggar som kommenterar dem. Så även Sydsvenskan. De använder Twingly, ett automatiskt system som hittar bloggar länkade till tidningarnas artiklar och listar dem på dessa webbsidor.

Jag har flera gånger råkat ut för att mina bloggar inte har listats på Sydsvenskan, fast Twingly bevisligen har hittat dem. Det har också hänt att en sådan listning först har dykt upp på Sydsvenskans hemsida och sedan försvunnit.

Det kunde bero på tekniska fel, om det inte varje gång varit bloggar som är kritiska mot Sydsvenskans skribent. Alla mina övriga bloggar om tidningens artiklar har kommit med. Märkligt sammanträffande...
Det har också visat sig att det hänt endast med två av tidningens skribenter: den politiska chefredaktören Heidi Avellan och nöjeschefen Maria G Francke.
Så funkar inte slumpen.

Antingen är det dessa två som själva ingripit för att få länken till min blogg borttagen, eller någon medarbetare på webbredaktionen som vill skydda dem för att de är chefer. Förstnämnda är troligast, eftersom jag har skrivit kritiskt om t.ex. chefredaktören Daniel Sandström utan att bli censurerad.
Jag har också skrivit kritiskt om andra medarbetare utan att bli censurerad, exempelvis Mats Skogkär som jag gått rätt hårt åt ibland – men han är ingen chef.

Det är förstås rent vedervärdigt att Francke och Avellan tillåter sig detta, speciellt som de själva i sina skriverier ofta går väldigt hårt åt andra offentliga personer. Pressetiskt är det under all kritik.

Jag är dessutom övertygad om att det är en sådan attityd som snabbt kan innebära bleka döden för tidningarna, som just nu kämpar med näbbar och klor för att behålla sitt existensberättigande i en värld där internet gör dem alltmer överflödiga.
Skäms, Sydsvenskan!

Här är de senaste exemplen på Sydsvenskans censur:
Jag skrev en kritisk blogg om Maria G Franckes gärning som nöjeschef, i och med att Sydsvenskan meddelade att hon byter jobb på tidningen. Min blogg är här. Sydsvenskans artikel, som jag länkade till, är här. Där anges att det inte alls finns några bloggar om artikeln, fast Twingly definitivt hittade min. Om jag minns rätt var länken till min blogg uppe ett tag men försvann sedan.
Här är en blogg som kritiserar den politiska chefredaktören Heidi Avellan, och här är Sydsvenskans artikel där länk till min blogg saknas, fast Twingly hittade den.
Här är en annan blogg om Heidi Avellan, som det inte heller finns någon länk till på Sydsvenskans sida här.

Telefonkatalogen gräver ner sig


Eniro börjar ta betalt av företag som vill stå med i deras katalog. Det berättade jag om här förra månaden. Nu har Sydsvenskan upptäckt detsamma.

Eniro, som redan går med en vinst på vidunderliga 35%, anger inget annat skäl än att de tycker det är värt pengarna för företagen. De vill öka vinsten, som bara är så stor för att de förr befann sig i en monopolsituation som delvis lever kvar.

När jag i oktober blev uppringd av Eniro fick jag veta att avgiften gäller såväl deras nätkatalog som den tryckta versionen, men i Sydsvenskan sägs att det bara gäller den senare.
Det kan jag förstå: Om Eniros nätkatalog blir ofullständig kommer den snabbt att vara död. Internet går för fort och har för många alternativ. Förmodligen är det redan idag så att de flesta använder Google och andra sökmotorer i stället för Eniro – och ditåt går det mer och mer.
Om Eniro är för girigt kommer det att bli företagets död.

Jag misstänker att Eniros bakomliggande tanke i själva verket kan vara att slippa ge ut den tryckta katalogen, som kostar en massa pengar och används allt mindre. Om avgiften gör att ett stort antal företag försvinner ur katalogen blir den förstås meningslös och de kan använda detta som argument för att lägga ner den.
Ungefär så brukar både företag och myndigheter göra när de vill slippa kostsamma plikter.

Sydsvenskans reportage är tyvärr så slappt som modern svensk journalistik brukar vara. I den större artikeln får Eniros version på alltihop stå oemotsagd, och sedan har de en liten intervju med en småföretagare som beklagar sig. Någon egen undersökning har journalisten inte orkat med.

Det blir rent skrattretande när han kallar den tryckta katalogen “väl utnyttjad” för att Eniros statistik säger att cirka hälften av alla teleabonnenter använder någon av de tryckta katalogerna minst en gång i månaden, och 75% minst en gång om året. Det är ju ingenting!
Om dessa jättelika trycksaker spridda till landets alla hushåll bara används några gånger om året – då är det närmast ett miljöbrott att ge ut dem.

Eniro håller reda på hur många som alls tar hem katalogerna när de ligger i trappuppgångarna, men inte ens det orkade journalisten fråga om.
Hur kan man i dessa tider skriva om telekom utan att begrunda hur internet har förändrat och kommer att förändra situationen?

Det finns en sorglig slentrian bland journalister att vägra tänka själva. Man frågar en part och sedan motparten, och tycker därmed att man har gjort allt för att belysa frågan. Knappast.

måndag 3 november 2008

Islam lika med slöja?


Tre unga muslimska kvinnor ska göra Halal-TV, ett TV-program där de ska belysa världen från sin religions perspektiv. Det kan bli både intressant och behövligt, eftersom de flesta av oss vet alltför lite om islam i vardagen. Men jag ser några betänkligheter:

För det första, kommer programmet att belysa frågorna på ett någorlunda allsidigt sätt? Om de tre kvinnornas syn får stå oemotsagd, kanske inte ens ifrågasatt, då riskerar det snarare att bli desinformation, rentav propaganda.
Jag hoppas att de också ger plats för andra muslimska perspektiv än sina egna. Inom Islam finns förstås samma mångfald som i de andra världsreligionerna.

Jag undrar också varför alla tre kvinnorna bär slöja. Vad jag vet är det långt ifrån alla muslimer som anser det vara nödvändigt för sin religionsutövning. Det verkar alltså som om programledningen redan från början begränsat allsidigheten, också vad gäller belysning av Islam.

Min gissning är att muslimer som insisterar på slöja är att jämföra med de kristna vi brukar kalla fundamentalister. Sådan religionsutövning finns det sannerligen anledning att granska kritiskt och ingående.

Själv fortsätter jag att vara övertygad om att slöja och dess extremform burka är uttryck för ett föråldrat manssamhälle, och inget annat. Religioner som formats och styrs av män plägar ha sådant bagage.
Det är en stor tragedi att religion blir en accepterad ursäkt för att bevara sådana seder, som i sitt kvinnoförtryck knappast stannar vid klädregler.

söndag 2 november 2008

Vad står Obama för, egentligen?


Det är bara ett par dagar kvar till presidentvalet i USA. Barack Obama leder stort i opinionsundersökningarna. Men detta ska tolkas med försiktighet, vilket Per T Ohlsson på Sydsvenskan noga förklarar. Han ger flera exempel ur den amerikanska historien på hur det kan svänga på ett ögonblick, och hur svårt det är att sia om de amerikanska väljarna.

Obama är egentligen en alldeles omöjlig kandidat, och då menar jag inte främst hans hudfärg eller associationer på hans namn. Han är den kanske minst politiskt erfarne nominerade presidentkandidaten på länge: Obama befinner sig i sin första period som senator. Dessförinnan har han suttit åtta år i Illinois senat, vilket är så gott som ingenting, och förlorade i valet till representanthuset år 2000.

Visst gillar det amerikanska folket att då och då släppa in jungfruliga kandidater, oförstörda av Washingtons korruption. Det visar den klassiska filmen Mr Smith goes to Washington, likaså sådana segrare som Jimmy Carter och Bill Clinton. Men då vill de i regel verkligen ha en kandidat som inte alls haft med Washington att göra – knappast en senator, om än färsk sådan.

En annan faktor som mycket väl kan vara ett större problem för Obama än hans hudfärg är hans intellekt, som han verkligen inte sticker under stol med. Han är jurist från Harvard och talar mer högtravande än de flesta förmår skriva. Sådant får det att krypa i skinnet på miljoner amerikanska väljare.

Den aversionen delar de med svenska väljare, som har mycket svårt att lita på intellektuella akademiker men gärna låter sig duperas av sådan folklig framtoning som hos Torbjörn Fälldin och Alf Svensson.

Svensk mediabevakning av USA-valet är denna gång intensivare än någonsin förr, vad jag kan minnas. Världen har blivit mindre och dess agenda internationellt homogen, så den breda allmänheten är med rätta nyfiknare än någonsin på vem som ska bli nästa president. Numera vet vi allihop hur mycket det betyder även för svensk framtid.

Men svenska media har svårt att se förbi sina egna preferenser. Det är nog så att nästan alla svenska tyckare och rapportörer, oavsett partifärg, helst ser Obama som segrare i valet. Därför skildras han alltsedan sin kampanjstart som en segrare, men granskas inte ens med bråkdelen av den skepsis som andra amerikanska politiker utsätts för. Det är knappt att hans politik alls ens undersöks.

Jag såg hans halvtimmesfilm som sändes i amerikanska TV-kanaler här om dagen, och det finns massor att ifrågasätta där. Han lovar stora skattesänkningar för hela medelklassen, vilket kostar fantasisummor – men har ingen motsvarande välgärning för de fattiga, som i USA verkligen är fattiga. De röstar sällan och i så fall mestadels demokratiskt, och de är en minoritet, om än mångmiljonhövdad. Obama behöver inte flirta med dem, men han borde.

Han ämnar också verka protektionistiskt, med flera åtgärder för att trygga amerikanska jobb och industrier mot en allt hårdare konkurrerande omvärld. Det lär knappast gynna Sverige eller den internationella handeln.
Det är inte heller särskilt avvikande från amerikansk politisk tradition.

I den berättigade förtjusningen inför en svart presidentkandidat glömmer vi att amerikanska presidenter i realiteten inte visar sig bli så särskilt olika. Bush har i och för sig varit en särdeles besvärlig figur, kanske framför allt i hur han har försökt styra tidsandan mot konservatism och unken moral – men varken McCain eller Obama, eller de allra flesta presidenter USA har haft, utgör samma lågvatten.
Men de är och förblir amerikanska politiker. Om vi tror mer om dem så gör vi samma misstag som många amerikaner, och inbillar oss att USA:s president ska vara den fria världens ledare och räddare. Knappast.