Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, Björn Wiman, kommentarer, censur, pressen. Intressant?

Nu ska nog de många kloka rösterna framträda

DN berättar idag att de har stängt av kommentarsmöjligheterna till sina artiklar, för att de ämnar installera inloggning. Deras åtgärd är beklaglig men förståelig.

Björn Hedensjö, chef på DN.se, skriver:
Orsaken är att vi sedan en tid inte klarar av modereringen av kommentarer på ett tillfredsställande sätt – vi har vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på inlägg som grovt brutit mot vår policy men som ändå legat kvar på sajten under flera dagar.

Det har framför allt handlat om ett mindre antal envisa kommentatorer som yttrat sig ”rasistiskt” enligt DN, men jag anar att det snarare är främlingsfientligt. Hur som helst är DN:s åtgärd förklarlig. De är som utgivare ansvariga för vad som står på deras hemsida, oavsett vem som har skrivit.

Nu ska de ordna med inloggningskrav på kommentarerna – via Facebook, Open-ID och liknande. Man ska inte kunna vara anonym längre, när man kommenterar på DN.

Björn Hedensjö understryker att det inte är ett ställningstagande mot anonymitet på nätet i allmänhet:
Möjlighet till anonymitet på internet är en viktig demokratisk rättighet, något som blivit tydligt inte minst i samband med nätaktivismen under vårens revolutioner i arabvärlden.
DN lever dock under skyldigheter som vid upprepade missbruk hindrar dem från att medge sådan anonymitet på den egna nätupplagan.

Jag tycker att Hedensjö uttrycker sig sansat och förnuftigt. Ändringen ska förhoppningsvis innebära att nivån på diskussionerna i kommentarsfälten höjs och att bombandet med hatiska inlägg från människor som inte begriper de elementära principerna för samtal decimeras.

Det finns mycken klokskap i folkdjupen, har Internet visat. Av demokratiska skäl är det angeläget att dessa många kloka röster inte dränks av några få maniskt rabiata agitatorer, som lomhört bara upprepar sina egna teser.

Jag skäller inte sällan på DN och pressen i allmänhet, i synnerhet på deras inkonsekventa förhållningssätt till Internet och de kanaler för offentligt samtal som det har öppnat – men här får jag ge DN rätt. Något måste de göra. Hellre detta än selektivt avstängda kommentarsfält bara på artiklar i ämnen som är de mest engagerande för stunden.

Om jag på denna blogg fick många lågvattenmärken i kommentarsfälten lika dem som drabbat DN, då hade jag nog begrundat samma lösning. Med sorg, men ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kommentarer, inloggning, open-id, pressen, internet. Intressant?

Löjeväckande censur på Google

När jag som bäst höll på att lägga upp mina bloggbilder på nytt (se mitt förra blogginlägg) stötte jag plötsligt på patrull. Google vägrade att acceptera min illustration till inlägget om RFSU:s Onanipraktika, fast den bara var en bild av bokens omslag. Google är smittat av en hycklande amerikansk sexualmoral.

Censuren verkar vara i tilltagande, eftersom jag inte hade några problem att lägga upp bilden när jag ursprungligen skrev blogginlägget i april 2009. Men när jag ska ladda upp bilden på nytt, eftersom den blev raderad av misstag tidigare – då är det stopp. En varningsbild dök upp, som förklarade att bilden inte accepteras.

Det måste vara ordet onani som skapar denna reaktion i Googles dator. Ska det då vara så farligt? Onani måste väl vara den mest ofarliga och oskadliga form av sex man kan tänka sig.

Många stora webbplatser har automatiserade funktioner för att stoppa porren – märkligt nog ringa motsvarigheter för att stoppa våldsskildringar, uppvigling, rasism och allt vad det kan vara. Där är det inget annat än den hysteriska amerikanska dubbelmoralen om sex som kommer till uttryck, vilket är djupt olyckligt om det inverkar på vad övriga världen har möjlighet att kommunicera och diskutera.

Vi borde inte tvingas in i den trångsynta moralism som stora grupper i USA förespråkar och som räddhågsna amerikanska storbolag fegt följer. Internet är världstäckande och ska därför inte på något sätt lyda under en enda nations konventioner.

För att inte tala om hur fel det blir närhelst censur tillämpas. Det är en läxa åt alla censurivrare. Allt som berör sexualiteten är inte porr. Eller menar Google att vi allihop ska leva i absolut celibat?

Situationen är onekligen ironisk, eftersom jag i mitt blogginlägg om RFSU:s informationshäfte påpekade hur fegt häftet var utformat – utan några som helst illustrationer, av samma rädsla för att råka snudda vid det pornografiska som Google tydligen uppfylls av.

Denna tämligen nyvaknade rädsla för sexualiteten är rent löjeväckande.

Bilden ovan på RFSU-skriftens omslag är en länk från deras egen hemsida. Det är alltså detta omslag – på några blommor – som Googles dator bedömde vara otillbörligt.

Läs även andra bloggares åsikter om censur, sex, Google, RFSU, onanipraktika, bloggar. Intressant?

Det fria ordet har nyhetens behag

På DN diskuteras den råa ton som läsarkommentarer på tidningarnas nätupplagor kan hålla. Ska de tillåtas eller förbjudas? Intressantare är vad de uttrycker – det fria ordets ojämlikhet.

Förr var tidningarnas läsarröster hänvisade till insändarsidorna, som redigerades hårt och styvmoderligt av redaktörer. Internet har på några få år skämt bort allmänheten med möjligheten att komma till tals i världen även om man varken är journalist eller makthavare på annat sätt.

Tidningarna har infört kommentarsfält under nätupplagornas artiklar i avsikt att locka och engagera sina läsare, men förfäras över den ofta råa tonen i dessa kommentarer. Redaktörerna aktar sig för att delta i kommentarernas ibland långvariga diskussioner, i stället dryftar de vad som bör få bli sagt och vad som borde raderas.

Det är gammaldags maktspråk, förstås, och torde inte göra annat än reta kommentarsugna läsare ännu mer.

Nu när Internet har gjort det fria ordet tillgängligt för alla, för första gången i världshistorien, blir allmänheten förtjust på gränsen till förivring, måhända, vilket är förståeligt. De som tidigare hade ensamrätt på att göra sig hörda med sina åsikter – i detta fall främst tidningarnas journalister – reagerar oftast med fnysningar eller tystnad. Det är också förståeligt men svårare att försvara.

Yttrandefriheten har länge varit parodisk. Vi må ha haft den, men det har bara varit en liten privilegierad och av överheten på ett eller annat sätt godkänd grupp som egentligen har kunnat nå ut med sina åsikter. De som inte blivit publicerade i media har knappast kunnat göra sig hörda utanför den egna umgängeskretsen.

När nu Internet ger oss alla möjlighet att tala till en hel värld – oavsett om den lyssnar eller ej – reagerar de fordom exklusivt privilegierade ofta med ett von-oben-förakt som blott röjer deras aversion mot att inte längre ha monopol på åsiktsmakandet. Och de som tar i för kung och fosterland med sin nyvunna möjlighet att göra sig hörda skärper tonen just i reaktion på den långa historien av åsiktsförtryck via överhetskontrollerade media.

Det är historia nu, men det tar en tid innan bitterheten över det förflutnas munkavle går över. Rabiata kommentarer må verka hatiska men uttrycker bakom detta en genuin glädje över att äntligen få komma till tals. När denna nyhetens behag blir vardag kommer de att sansa sig.

Journalister som ogillar att inte ensamma föra världens talan får helt enkelt vänja sig.

DN skriver här, här och här om denna diskussion. Det torde bli fler artiklar efterhand.

Läs även andra bloggares åsikter om journalistik, pressen, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, kommentarer.

Amazon censurerar - en klassiker i litteraturens värld

Internetbokhandeln Amazon har under helgen rensat bort tusentals böcker från sina topplistor, t.ex. böcker på gay-tema eller med oblyga sexskildringar. De vill bli mer barnvänliga. Det är gamla tongångar, som man hade hoppats att vår värld vuxit ifrån.

Amazon fortsätter att sälja även dessa titlar, men visar inte upp dem på bästsäljarlistor, så de blir extra svårfunna. Dessutom ger det förstås en skev bild av vilka böcker som är populärast.
Flera böcker som beskriver homosexuell kärlek har strukits, även om de inte är sexuellt explicita alls. Är det barnen som Amazon vill “skydda”, eller bibelbältets hardcore-kristna?

En bok som raderats från listorna är en klassiker, som varit med om sådant förr: Lady Chatterley’s älskare (felstavad av Aftonbladet) av D H Lawrence 1928. Boken blev med en gång censurerad på en väldig massa håll. Det råkar den ut för fortfarande, här och där.
Senast alltså på Amazon.

Jag undrar hur det är fatt med Markis de Sades böcker...

Det har blivit omedelbara protester i USA, så Amazon backar och kallar det hela ett datamisstag. De får kalla det vad de vill, bara de rättar till saken (vilket de redan verkar ha gjort) och aldrig gör om det.

Läs även andra bloggares åsikter om Amazon, censur.

Johanna Sjödin censureras av biblioteken

Johanna Sjödin, som har en väldigt klok och frisk blogg där hon ofta skriver nyanserat och bejakande om sexualitet, har upptäckt att hennes blogg censureras på biblioteken.

En del bibliotek har på sina datorer filter som vägrar åtkomst till vissa hemsidor och bloggar – för att de innehåller “farliga” ord. I det här fallet var det t.ex. ordet analsex.
Men Johannas blogg är sannerligen ingen porrsite, utan en plats där hon bland annat diskuterar vår syn på sexualiteten, och det gör hon både tänkvärt och insiktsfullt.

Se bara t.ex. hennes reflektioner just om bibliotekens censur:
Olämplig blogg för sexfientliga

Vi måste få ett slut på all denna censur av sexualiteten, som det för varje år blir allt mer av. Våld släpps igenom överallt, även när det är bestialiskt – men kärlekens fysiska språk anses olämpligt, förnedrande och allt vad det är. Rent nonsens!

Censur igen?

Sydsvenskans ledarredaktion har censurerat flera av mina blogginlägg där jag kritiserat dem, fast tidningen skryter med att vara öppen för dialog. Nu verkar det ha skett igen.

Igår skrev jag ett blogginlägg om Birgitta Forsmans naiva tilltro till biologin i kampen mot diskriminering, fast ämnets historia de senaste hundra åren snarare pekar på motsatsen. Hennes debattinlägg är här.

Det blev aldrig någon länk till min blogg på Sydsvenskans hemsida, fast det med Twingly ska ske automatiskt. Togs den bort av Sydsvenskans ledarredaktion? Det har hänt flera gånger förr.

Jag testar med detta inlägg, som också länkar till Forsmans artikel och därför borde komma upp som Twingly-länk på Sydsvenskans hemsida. Annars är det alldeles säkert att det inte är fråga om något tekniskt missöde, utan om censur.

Debatt önskas – men på olika villkor

Sydsvenskans ledarredaktion bjuder in till debatt på sina sidor – såväl i papperstidningen som på webben. En levande debatt med repliker. Men fortfarande är redaktionens egen blogg avstängd för kommentarer. Hur går det ihop?

Ledarskribenten Magnus Jiborn ska sköta avdelningen Aktuella frågor i Sydsvenskan och uppmanar läsarna att skriva debattinlägg dit. Han skriver friskt och bejakande om den nya öppna mediasituation och vill ha de friska fläktarna även på Sydsvenskan:
”På Sydsvenskan.se kan debatten föras vidare och fördjupas genom repliker och repliker på repliker, och genom att länkas samman med den debatt som förs i andra medier.”

Därför är det pinsamt att samma ledarredaktion på sin egen blogg Snällposten har stängt av såväl kommentarer som Twingly-länkning till andra bloggar.
Jag har berättat om det förr, men här var en solklar anledning att påminna om det. Sydsvenskans ledarredaktion vill glatt skicka ut sina läsare i hetluften men gömmer sig själva bakom solida murar. Deras blogg består blott av egna monologer.
Det är lite väl räddhågset.

Internet och encyklopedisterna

Internet är revolutionerande genom att mestadels ocensurerat ge plats för information och åsikter från alla som har lust att bidraga. Tanken är dock inte ny – den föddes hos encyklopedisterna i 1700-talets upplysning, som ville nedteckna all mänsklig kunskap och sprida den så att alla kunde ta del av den. Makten slog tillbaka med lagar och repressalier. Känns det igen?

På 1700-talet föddes upplysningen, idén att klokhet och kunskap skulle släppas fritt, att alla skulle få säga sin mening och att vetenskapen skulle slippa religionens ok, för att kunna utforska verkligheten utan hinder.
Voltaire och Rousseau hörde dit, nationen USA bildades på dessa ideal, och vår tids demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet har fötts ur dessa idéer.

Ett gigantiskt projekt som iscensattes av de stora tänkarna under upplysningen – med sin början i Frankrike – var encyklopedismen, som gick ut på att all kunskap skulle samlas i ett gigantiskt bokverk, en encyklopedi, som skulle göras tillgänglig för alla människor. En lång rad författare satte igång att skriva, under ledning av Denis Diderot (1713-1784). En lista på de illustra medarbetarna finns på Wikipedia.

Men makten slog tillbaka. Överheten fruktade tanken att allmänheten skulle få kunskap, för att detta förmodligen skulle leda till att den blev svårare att styra. Folk som lärde sig mer om världen skulle kunna börja ställa krav på den.
Encyklopedierna blev olagliga och dess bidragsgivare riskerade i fängelse. Förläggaren blev skrämd och började censurera innehållet, och så vidare. Känns det igen?

Internet är den nya encyklopedien, som fötts och växer i datorernas nätverk, där alla kommer åt den och alla kan bidraga. Wikipedia är bara ett exempel på dess väldiga rikedom och mångfald. På internet finns encyklopedien och dess grundtanke representerad överallt.
Man kan förstås även hitta det franska originalet från 1700-talet i sin helhet på internet.

Och makten slår tillbaka. Den skyller på fildelning, rasism, terrorism, grooming och alla möjliga andra faror med internet, när den strävar att censurera, kontrollera, stympa och strypa internets fria flöde. Men makten ljuger. Precis som på 1700-talet är dess egentliga strävan enbart att hindra folket från att ta makten över sina egna tankar.

Sydsvenskans ledare vill inte ha åsikter

Sydsvenskans ledarredaktion har nyligen startat en blogg som kallas Snällposten, efter tidningens ursprungliga namn. Men på deras blogg är inga kommentarer tillåtna och inga länkar till andra bloggar. Då är det ju ingen blogg längre!

Det är en märklig inställning till internet som redaktionen odlar. De vill ha monolog. Inga utomstående röster ska kunna göra sig hörda. Skrämmande – i synnerhet på den redaktion som handlar om just yttrandefrihet och debatt.

Jag har tidigare berättat om hur Sydsvenskan censurerar vissa kritiska bloggar. Se här:
Sydsvenskan censurerar...
Nu tar redaktionen det säkra före det osäkra och stänger alla slags kommentarer ute. Hur inbilsk kan man bli? Eller hur ömtålig?

Bloggosfären handlar om fritt meningsutbyte, inte monologer från ovan. Utan kommentarmöjlighet för läsarna blir en blogg föga mer än en predikan, och den attityden till det offentliga samtalet har varit föråldrad allra minst sedan liberalismens entré på 1700-talet – i synnerhet på en tidning, som dessutom kallar sig liberal.

För övrigt verkar ledarredaktionens blogg mest bestå av reklampuffar för ledarartiklar i tidningen. Så den är dessutom ganska slapp.

Sydsvenskan hycklar om åsiktsfriheten

Ett sammanträffande som är rena parodin: dagen efter att jag skrev om hur Sydsvenskan erkänner sin censur av bloggar kom en helsidesannons i tidningen, där de skryter med att ge "Plats för debatt".

Här är annonsen som fanns på sidan 3 i dagens Sydsvenskan. Klicka på bilden för att komma till en förstoring av den.

Det är inga blygsamma ord. Sydsvenskan "älskar" både åsikter och debatt. Och de inbjuder med öppen famn läsarnas synpunkter: "Genom Sydsvenskan kan du tala om för 300.000 skåningar vad du själv tycker."
Inte om tidningen och dess medarbetare, dock. Då träder censuren in för att värna om deras "arbetsmiljö". Sydsvenskan har bara högt i tak när de egna skribenterna kritiserar andra.

Hyckleriet höjdpunkt i annonsen är: "Oavsett vad du tycker kommer vi att försvara din rätt att få göra din röst hörd."

Det är vackra ord i annonsen, men bara om Sydsvenskan lever upp till dem.

Kanske gömmer sig en allmänmänsklig sanning i detta? Präster är de minst troende, jurister de minst rättrådiga, ekonomer de minst sparsamma och journalister har minst respekt för yttrandefriheten.

Här och här är mina bloggar om Sydsvenskans censur av bloggar.
Här har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström sin blogg, där han och jag på sistone har diskuterat frågan kortfattat.

Sydsvenskan erkänner censur av bloggar

Nu har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström medgivit att tidningen censurerar bloggar. De tar bort länkar till vissa bloggar som är kritiska mot tidningens medarbetare. Han anser att det är "en arbetsmiljöfråga".

Jag bloggade om hur länkar till vissa av mina bloggar försvunnit från Sydsvenskan.se fast de använder Twingly, som automatiskt lägger upp dem på Sydsvenskans hemsida. Med tiden stod det klart för mig att det inte kunde vara fråga om annat än att tidningen aktivt tagit bort just dessa länkar, för att de inte gillade innehållet.

Daniel Sandström har en egen blogg på tidningen. När han skrev om pressetiska frågor passade jag den 27 oktober på att skriva följande kommentar:
"På tal om pressetik är det rätt lumpet av Sydsvenskan att censurera Twinglylänkar till blogginlägg som är kritiska mot er."

Hans svar dröjde. Påståendet är förstås besvärande för en publicist som ideligen hävdar det fria ordet och försäkrar att han vill ha läsarreaktioner. Igår svarade han äntligen:
"Vi censurerar inte kritiska bloggar, men kritiken mot oss ska vara saklig och möjlig att bemöta. Vi accepterar inte heller rena påhopp på skribenter, det är en arbetsmiljöfråga."

Det är förstås ett medgivande av att de censurerar vissa bloggar.

Det finns hur mycket som helst att invända mot hans försvar för censuren. Vilken kritik är inte "saklig" eller inte "möjlig att bemöta"? Sistnämnda i synnerhet är rent nonsens. Är inte all kritik möjlig att bemöta? Och vad är "rena påhopp" på deras skribenter, till skillnad från rimlig kritik av dem?
Han vill förmodligen antyda att de bara censurerar hatbloggar, som spyr galla över redaktörer och far ut i ruskiga, grundlösa anklagelser.

Är det vad jag har gjort mig skyldig till i de blogginlägg som har censurerats av Sydsvenskan? Döm själv. Här är de senaste:
Om Maria G Francke
Om Heidi Avellan
En till om Heidi Avellan

Sydsvenskan pratar maktspråk. Dess skribenter anser sig ha rätten att utsätta politiker, artister och en mängd andra individer för rätt infama angrepp och insinuationer, med det enda försvaret att de är offentliga personer och därför får tåla det. Men tidningsredaktörer är också offentliga personer – så varför ska de undantas?
För att de kan. De styr över tidningen, så de censurerar efter behag och anser sig stå över kritk, som om allihop vore påvar.

Säskilt beklämmande är Sandströms argument om arbetsmiljö. Censuren ska skydda redaktörerna så att de mår bättre på jobbet. Den omtanken visar tidningen inte någon annan arbetsmiljö än sin egen.

Nej, faktum kvarstår: Tidningen censurerar kritik för att den kan. Men det fria ordets förespråkare borde självklart vara de sista att ta till sådana åtgärder. Annat är skandal.

Sydsvenskan censurerar bloggar

Jag kunde inte tänka mig att Sydsvenskan skulle sjunka så lågt, men efter flera exempel står det klart: tidningen censurerar medvetet bloggar.

Många artiklar som tidningarna publicerar på nätet länkar till bloggar som kommenterar dem. Så även Sydsvenskan. De använder Twingly, ett automatiskt system som hittar bloggar länkade till tidningarnas artiklar och listar dem på dessa webbsidor.

Jag har flera gånger råkat ut för att mina bloggar inte har listats på Sydsvenskan, fast Twingly bevisligen har hittat dem. Det har också hänt att en sådan listning först har dykt upp på Sydsvenskans hemsida och sedan försvunnit.

Det kunde bero på tekniska fel, om det inte varje gång varit bloggar som är kritiska mot Sydsvenskans skribent. Alla mina övriga bloggar om tidningens artiklar har kommit med. Märkligt sammanträffande...
Det har också visat sig att det hänt endast med två av tidningens skribenter: den politiska chefredaktören Heidi Avellan och nöjeschefen Maria G Francke.
Så funkar inte slumpen.

Antingen är det dessa två som själva ingripit för att få länken till min blogg borttagen, eller någon medarbetare på webbredaktionen som vill skydda dem för att de är chefer. Förstnämnda är troligast, eftersom jag har skrivit kritiskt om t.ex. chefredaktören Daniel Sandström utan att bli censurerad.
Jag har också skrivit kritiskt om andra medarbetare utan att bli censurerad, exempelvis Mats Skogkär som jag gått rätt hårt åt ibland – men han är ingen chef.

Det är förstås rent vedervärdigt att Francke och Avellan tillåter sig detta, speciellt som de själva i sina skriverier ofta går väldigt hårt åt andra offentliga personer. Pressetiskt är det under all kritik.

Jag är dessutom övertygad om att det är en sådan attityd som snabbt kan innebära bleka döden för tidningarna, som just nu kämpar med näbbar och klor för att behålla sitt existensberättigande i en värld där internet gör dem alltmer överflödiga.
Skäms, Sydsvenskan!

Här är de senaste exemplen på Sydsvenskans censur:
Jag skrev en kritisk blogg om Maria G Franckes gärning som nöjeschef, i och med att Sydsvenskan meddelade att hon byter jobb på tidningen. Min blogg är här. Sydsvenskans artikel, som jag länkade till, är här. Där anges att det inte alls finns några bloggar om artikeln, fast Twingly definitivt hittade min. Om jag minns rätt var länken till min blogg uppe ett tag men försvann sedan.
Här är en blogg som kritiserar den politiska chefredaktören Heidi Avellan, och här är Sydsvenskans artikel där länk till min blogg saknas, fast Twingly hittade den.
Här är en annan blogg om Heidi Avellan, som det inte heller finns någon länk till på Sydsvenskans sida här.

Censur är det stora hotet

I Aftonbladet skriver Mustafa Can att Geert Wilders antimuslimska film Fitna är ett antiklimax, ett sömnpiller. Så låter det ofta när kulturdebattörer tacklar konst och andra uttryck som framför “olämpliga” ståndpunkter.

De menar att Wilders har gjort en dålig film, att Lars Wilks Muhammedhund inte var riktig konst, att de danska karikatyrteckningarna på Muhammed inte var tillräckligt intressanta att publicera, och så vidare.

Sådana argument avslöjar egentligen bara svagheter i deras egna ståndpunkter, eftersom de därmed anser sig fria att strunta i själva saken: de eventuella missförhållanden som blir belysta.

Det värsta missförhållandet är censuren. Mustafa Can berättar i sin text om de många försöken att hindra Wilders film från att komma ut, men har inga problem med det - och det är skrämmande.
Yttrandefriheten bygger på att vi ska få framföra även de åsikter som etablissemanget eller majoriteten avskyr, annars är den så gott som lika med noll.

Wilders film må vara bra eller dålig, sann eller falsk, men det borde vara självklart för oss allihop att han ska få visa den.

Själv är jag övertygad om att det är censur som leder till fördomar och hatiskhet. Det vi inte får tala fritt om kan vi inte förhålla oss sansat till.
Alla argument för att filmer, skulpturer och teckningar inte ska visas, är inget annat än argument för censur.

(Här är en annan blogg jag skrev om Geert Wilders film.)

Böcker är farligast när de förbjuds

Förläggaren Kristoffer Lind skriver kloka ord i dagens Aftonbladet om lagen som gör det möjligt att förbjuda böcker för interner i fängelse. Det är en farlig väg.

Dels tafsar en sådan lag på yttrande- och informationsfriheten, som är grundlagsskyddad - men det skyddet fungerar ganska svagt i praktiken. Så fort riktigt inopportuna åsikter förs fram svajar grundlagsskyddet eller ignoreras fullständigt - som i detta fall.
Vi behöver förstärka detta skydd, inte försvaga det med en eller annan moralpanik som ursäkt.

Dels är det också så att effekten av lagen med säkerhet blir direkt motsatt det önskade, ty inget gör en bok så farlig för ett samhälle som när det förbjuder den.

Yttrande- och informationsfriheten är inte bara en lyx för medborgarna i ett demokratiskt samhälle, utan en nödvändighet för att demokratin ska överleva. Om vi undanhålls information och om vi bara får yttra åsikter som överheten anser lämpliga - då lever vi inte längre i en demokrati.
Sverige spricker ideligen på den punkten. Det är ett mycket större hot mot vårt samhälle än vilka böcker som helst.