Falsk bild av civil olydnad

Sydsvenskan fortsätter sin reportageserie om civil olydnad – ett intressant ämne, som dock förfuskas grovt av slapp journalistik. Resultatet blir en väldigt vinklad bild, som utesluter det mesta.

Journalisten Henrik Hamrén gör det väldigt enkelt för sig, när han ska ta reda på vad som är och inte är civil olydnad. Han frågar två personer med olika bakgrund: Per Herngren från Plogbillsrörelsen, med kristna rötter, och sociologen Magnus Wennerhag.
Det är ytterligare lojt eftersom Plogbillsrörelsen redan har fått komma till tals i Sydsvenskan igår, med det stora reportaget om en av deras aktionsgrupper, som jag kommenterade här.

Leka martyr
Per Herngren har en grundläggande princip för civil olydnad: man ska villigt ta sitt straff, som en del av manifestationen. Han kallar det “postprotest” och säger att det är ett sätt att “bryta med vänsterns traditionella protestfokus, med demonstrationer och plakat och sådant”.
Det är en bekväm inställning till civil olydnad i vårt land, med milda fängelsestraff och hyfsat komfortabla anstalter. I strängare regimer kan det däremot vara förödande.

Herngrens inställning är lätt att spåra till kristen övertygelse. Aktivisterna härmar Jesus genom att villigt låta sig fångas och korsfästas – men på låtsas. Jag tvivlar på att Jesus hade blivit särskilt imponerad, i synnerhet som Herngren är så kvick att döma ut andra proteströrelser.

Prata för varan
Sociologen Magnus Wennerhag använder sig av en annan nyckel i sin bedömning: han ser till motivet, som bör vara “politisk i någon mening, riktat mot en offentlighet och ha som syfte att lyfta en fråga.” Det är en mindre kategorisk definition på civil olydnad än Herngren accepterar, men lik förbannat ganska trång. Vem avgör motivet, vad är politiskt, och varför måste det riktas mot offentligheten?

Wennerhags definition är förstås sociologisk, så den letar förklaringar i samhällsspelet. Individens personliga ställningstaganden är ovidkommande om de inte strävar efter offentlighetens ljus. Men det dräller av människor som rent privat är olydiga mot samhället utan att göra affär av det, och det kan ske på sätt och i sammanhang som blott med krystade resonemang kan anses politiska.

I Wennerhags värld kan bara civil olydnad äga rum när de agerande kan prata för varan – har en teoretisk överbyggnad som de förmår att formulera. Det är som om man måste vara akademiker för att vara olydig, och att den verkliga olydnaden inte ligger i handlingen, utan i vad man säger om den.

Civil olydnad är förstås till sin natur sådan att den vägrar att foga sig efter dylika definitioner, och struntar i att följa direktiv om hur den borde ta sig uttryck. Annars vore den inte särskilt olydig.

”Domstol”
I Henrik Hamréns artikel får Herngren och Wennerhag sätta sig till doms över olika typer av ageranden, för att avgöra om de är civil olydnad eller ej. Detta gör herrarna med oblyg självsäkerhet, vilket leder till obehagligt lättvindiga avfärdanden av mänskliga ställningstaganden.

Exempelvis avfärdar Herngren vapenvägran, men godkänner totalvägran, förmodligen för att bara det sistnämnda leder till fängelsestraff. Wennerhag godkänner vapenvägran om det finns ett motiv som t.ex. att det är fel att döda.
Klotter och graffiti avfärdar Herngren för att det görs i hemlighet, i stället för att ta sitt straff. Wennerhag är tveksam, eftersom han har svårt att se något politisk motiv.
Släppa ut minkar är bara godkänt av Herngren om man stannar och tar sitt straff, och ungefär detsamma tycker Wennerhag.
Reclaim the streets godkänns inte av Herngren eftersom det inte är icke-våld. Wennerhag menar att det inte är “klassisk” civil olydnad, eftersom det inte är inriktat på lagarna eller på medborgarrätten.
Husockupationer godkänns faktiskt av Herngren, som ändå invänder att det brukar fastna i protesten, “i stället för i lösningen.” Wennerhag godkänner det, eftersom han ser ett tydligt politiskt motiv.
Fildelning godkänner Herngren, eftersom aktörerna går att spåra via IP-nummer. Om aktörerna lyckas komma runt detta anser han att det inte längre är civil olydnad. Wennerhag godkänner det bara om det görs av ideologiska skäl.

De ovanstående “domarna” över folklig aktivism är rent nonsens. Bara som exempel: är det verkligen husockupanterna som gör att det blir mer protest än lösning? De brukar ju hålla sig lugna tills myndigheterna använder polis för att tvinga ut dem. Hur kan Wennerhag mena att Reclaim the streets inte handlar om medborgarrätt, när det är aktioner mot hur samhället utformas? Och är det inte politik att med graffiti dekorera de många grå betongytor som snåla samhällsplanerare fyllt våra livsrum med?
Rent nonsens.

Alla som inte fick komma till tals
Om Sydsvenskans journalist inte varit så lat, skulle han förstås ha inhämtat åsikter om civil olydnad från fler än dessa två personer. Varför tillfrågades inte några av de berörda? Varför fick inte Reclaim the streets, fildelare, husockupanter och klottrare komma till tals?
Förmodligen bara för att de är svårare att hitta.

Men så slapp får man inte vara som journalist. När han låter Plogbillsrörelsens representant sätta sig till doms över andra rörelser – oemotsagd av dessa – gör Henrik Hamrén sig skyldig till ett grovt pressetiskt övertramp. Det är skrämmande att han själv inte tycks förstå det.