Civil olydnad är en lyx

Sydsvenskan har idag inlett en serie om civil olydnad – när medborgare bryter mot lagar som de anser är felaktiga. Det är hälsosamt för ett samhälle att medborgarna ifrågasätter dess ordning, men detta kan lätt bli ett uttryck för skumma elitistiska ideal.

I Sydsvenskans första reportage berättas om en aktion mot vapenindustrin genomförd av Ofog, en grupp inom Plogbillsrörelsen, som har kristet ursprung. Ofogs medlemmar verkar också vara kristna.
Visst är det lätt att tolka Jesus så att krig ska fördömas och därmed alla dess verktyg motarbetas. Och svensk krigsindustri behöver ifrågasättas. Annars riskerar den att bli precis hur cynisk och katastrofal som helst.
Ofogs aktion var dessutom väldigt fridsam. De bröt sig in på en fabrik och repade några vapen i lagret, sedan ringde de polisen och lät sig villigt arresteras.

Ändå undrar jag vad för ideal som gömmer sig bakom en sådan aktion. Uppenbart anser sig aktivisterna ha rätt att låta sin övertygelse råda över lagen och en eventuell demokratisk majoritet i landet. I detta fall är följden av deras självsvåldighet bagatellartad, men denna grundsyn kunde lika gärna leda till vilka förfärligheter som helst.
Det är alltid farligt när människor anser sig stå över lagen. Jag undrar om de har begrundat den saken ordentligt.

Och så undrar jag vilka aktioner de kan tänka sig. Plogbillsrörelsen grundades av jesuiter, en kristen rörelse med synnerligen militant bakgrund. De är t.o.m. militärt organiserade. Vad för värld kämpar de att nå? Kan Ofog tänka sig att agera mot dem, eller mot andra styggelser med kyrkligt ursprung? Det finns en hel del att välja på...

Många aktivister, med ett angeläget budskap som de tar sig rätt att genomföra i trots mot lagarna, hör till en välbärgad borgarklass, stinn med privilegier i vårt samhälle. Deras aktioner handlar ofta om att berättiga de egna privilegierna, mer än att förbättra världen för alla dess invånare. Därför brukar de inte ha några betänkligheter inför att deras aktioner kan försämra situationen för mängder av andra människor.

En mycket stor del av 1960- och 70-talets vänsterradikaler var exempel på detsamma: borgarklassungdomar som ansåg sig veta vad som var bäst för folket – oavsett vad folket tyckte. Lenin kallade det avant-garde, de som går före och visar vägen. En kuslig människosyn, som de förstås delade med vilken överhet som helst.

Problemet med aktivism och sådana exempel på civil olydnad är just överhetstänkandet, elitismen: de som deltar i sådant anser sig ha rätten att göra det, för att de vet bättre än andra, och därför inte behöver bry sig om vad andra tycker.
Det är därmed att vänta att de några år senare glatt går in i maktfunktioner inom etablissemanget och inte skäms ett dugg för det.
Så gick det med 1960-talets vänsterrörelse.

Jag föredrar en civil olydnad som är mindre ideologiskt uppbyggd, utan mer spontan och individuell. T.ex. fildelning som sabotage av skivindustrin, eftersom den förstör musiken och bedrar såväl musiker som publik på pengar. Eller hackarna, som under 1980-talet genom att visa på bristerna räddade medborgarna från att bli totalt datorkontrollerade av överheten. Eller de som vägrar att betala TV-licensen för att SVT varken är ensamma på arenan eller någonsin har försökt vara rimlig leverantör av betalda tjänster. Eller vapenvägrare. Eller en svart kvinna som i bussen sätter sig på en plats reserverad för vita.
Listan kan göras lång.