I stället för Grammisgalan ägnade jag kvällen åt Woodstock, den legendariska musikfesten 1969. En DVD på 3,5 timmar. Tiden flög.
Det är en fascinerande dokumentär, som visar såväl en del av musikuppträdandena som folklivet på den leriga åkern. Ungefär en halv miljon människor kom till musikfesten. Det var mitt i hippieeran, vilket märks väldigt väl.
Bland musikinslagen är det framför allt några instrumentala partier som utmärker sig. Filmen slutar med en lång stund från Jimi Hendrix konsert, där han improviserade och skapade något alldeles förhäxande på sin gitarr. Här är nio vidunderliga minuter:
Långa instrumentala partier var inget konstigt på den tiden. Jag minns det från hur många konserter som helst. En del sådana sessions hamnade även på skiva. Det handlade om att skapa en stämning, en anda, och då tog musikerna ogenerat stora tuggor av tid. Publiken var med på noterna.
Alla sådana musikaliska utflykter var sannerligen inte lika fascinerande som de blev med Jimi Hendrix gitarr, men han var inte ensam om att skapa magi.
På Woodstock uppträdde även Santana, bandet döpt efter sin gitarrist, som spelade glödgad rock med delvis latinska rytmer. Här är en stund med dem, där den då blott 20-årige trummisen Michael Shrieve verkar vara i himlen, och spelar ett formidabelt trumsolo:
Trots den stora publiken och de många logistiska problemen på Woodstock gick allt märkvärdigt fridfullt till. Det låg i tiden. Det genomsyrade även musiken, som vandrade långt bort från det eländiga hitlåtsmakandet.
Jag önskar att den vandrar ditåt igen, vilket är en av anledningarna till att jag hoppas på de stora kommersiella skivbolagens snara utdöende. De är en stor fiende till musiken.
Här är filmen som DVD på CDON.
Mmm... Flow på film. Mycket inspirerande. Till och med ur en liten ruta på datorskärmen rusar Woodstocks gränslösa, förvandlande, magiska energi ut i en ny tid, och bär... Kanske har sakerna börjat verka i det fördolda för att något liknande åter ska ske? En renässans behövs ju onekligen.
SvaraRaderaSedan möjligheten att leva av sin musik drastiskt minskat skulle jag tro att framgångsfabrikerna snart är borta. Förhoppningsvis drar de med sig de kommersiella förtryckta mallarna på hur musik ska låta och se ut.
SvaraRaderaDå får vi tillbaka skaparglädjen, och folk kan börja uppleva musiken igen.
Kram från Pennelina
Pennelina, det ser ut som att inkomster på skivförsäljinng kommer att minska, medan inkomster på konserter ökar. I så fall förändras säkert musikutbudet drastiskt. De som köper popblask och schlagertjafs är i betydligt mindre omfattning benägna att göra sig omaket att gå på konserter.
SvaraRaderaDe största artisterna och grupperna får kanske mer betalt för konserter, det är möjligt. Ser man till utvecklingen, som börjat i USA, så får vi nog snart betala för att visa upp oss på scen även här i Sverige;-)
SvaraRaderaDet viktiga är dock att ljuv musik inte skrivs (eller framförs) på ackord - utan med inspiration!
Kram från Pennelina
Utan att vara någon hejare på temat... Har inte mycket av svensk pop och rock ändrat karaktär på sistone och blivit mer av en bruksmusik... vardagskommenterande, med nästan bloggkaraktär? En resonerande musik, kanske man kan säga. Det skulle isåfall kunna ha att göra med ett nytt kontrakt med publiken, som är mindre von oben än det som gällde på Skivdinosauriernas tid. Kanske utifrån budskapet: "vi ses på festivalerna så kan vi prata vidare".
SvaraRaderaMattias, det är en intressant tanke. Jag är inte tillräckligt uppdaterad på den nya svenska musiken för att avgöra saken, men jag har t.ex. märkt att det där med trubadurer har kommit i retur.
SvaraRadera