söndag 27 december 2009
Namnet Skarsgård är ingen garanti
Jag hör inte till Björn Ranelids beundrarskara, utan anser att han mest staplar kladdiga adjektiv på varandra och kallar det aforismer. Men nu har han sagt en viktig sanning om nepotismen: Skarsgårdar och andra har sina berömda fäder att tacka för sina karriärer. Det luktar.
Vi lever i ett klassamhälle, och dess främsta mekanism är att barnen följer i föräldrarnas fotspår. Därför får en Skarsgård genväg till Hollywood, eftersom hans far redan etablerat sig där, och en Alfredsson och en Bergman har halkat in i filmens värld utan att behöva gå den långa vägen med låga odds.
Det är ett elände. Ibland har dessa barn till storheter en viss talang, men sällan så till den grad att de förtjänar den genväg de får – eller så att andra, utan berömda föräldrar, ska skuffas undan. Men så är det ideligen. Och kontentan är solklar: Till den grad vårt samhälle prioriterar släktskap framför genuin talang, till samma grad vittrar vår kultur sönder.
Vi måste komma förbi nepotismen för att kunna berika vår värld med den sällsynthet som bländande begåvning utgör. Annars lyfter vi aldrig ur det mediokra, som är maximum av vad nepotismen kan ge.
Läs även andra bloggares åsikter om nepotism, Björn Ranelid, Skarsgård, Bergman, Alfredsson.
lördag 26 december 2009
Blodigt allvar i snön
Aftonbladet berättar att ett snöbollskrig i den lilla byn Rhuddlan, Wales, slutade med ett dödsfall. Det 20-åriga offrets 19-åriga bane är häktad för mord, men än så länge är det oklart hur det kunde sluta så illa.
Kan det verkligen vara blott en snöboll som ledde till döden? Den måste i så fall ha kramats hård som is och kastats med väldig snärt. Kanske var det i stället så att en upphetsade motståndare kvävde offret med ett bestialiskt envetet mulande?
Lek blir ibland blodigt allvar, men också motsatsen sker. Bilden ovan (klicka på den för att se en förstoring) är från ett snöbollskrig i USA 1863, mitt under det amerikanska inbördeskriget. Över 10.000 sydstatssoldater passade på vid ett ymnigt snöfall att förbyta allvar i lek och utkämpa ett muntert snöbollskrig i dagar.
Men det var på lek hela tiden. Soldater mitt i krigets fasor förstår skillnaden.
Läs även andra bloggares åsikter om snöbollskrig.
fredag 25 december 2009
Pressen prostituerar sig
Aftonbladet publicerar erotiska noveller – men de går bara att läsa om man prenumererar på deras Plustjänst, som kostar 29 kronor i månaden. Pressens prostitution blir alltmer uppenbar.
Erotiken är ett ämne så gott som något att behandla skönlitterärt, men i de politiskt korrekta kretsarna är det tabu. Enligt dem får sex bara behandlas faktamässigt och moraliserande, där kontentan ska vara att sex får vara nyttigt men knappast kul och aldrig äventyrligt.
När Aftonbladet öppnar dörren för erotiken (om än i en via prenumeration sluten kammare) är det en bekräftelse på att de blivit så desperata att de gärna försöker sig på säljknep som de på andra ställen i sin tidning skulle kalla skandal. De horar för att de kämpar mot tidningsdöden. Nöden har ingen lag.
Jag vägrar att prenumerera på Plus, som på alla punkter är vulgär spekulation, så jag har inte läst novellerna i fråga. Någon som gjort det och har en kommentar om dem?
Min erfarenhet är annars att svenska författare har oändligt svårt att skriva erotik, eftersom de ständigt brottas med dåligt samvete när de försöker. Också de sitter fast i den absurda vanföreställningen att det skulle vara fult att njuta av erotiken.
Det är ett under att det blir några barn gjorda i vårt land. Inte så många, visserligen, vilket talar sitt tydliga språk.
Läs även andra bloggares åsikter om erotik, sex, erotiska noveller, Aftonbladet, moral.
torsdag 24 december 2009
Julglädje: fett ger inte fetma
DN kommer med glädjebud på själva julafton: fet mat leder inte till fetma. Fritt fram för en god jul.
En stor statistisk undersökning med 90.000 deltagare visar ingen skillnad i viktökning beroende på hur mycket fett man får i sig. Det finns alltså ingen bevisbar anledning att sky julbordet.
Kostråd kommer och går, så än är säkert inte sista ordet sagt. Kanske är det så enkelt att man måste röra sig för att hålla vikten, oavsett vad man stoppar i sig, och kanske är det så tragiskt att fetma precis som så mycket annat beror på medärvda egenskaper.
Mitt stalltips är att vilken mat man väljer spelar ringa roll i jämförelse med hur mycket av den man stoppar i sig.
Men på julen är det fritt fram, för att inte säga obligatoriskt, att gå upp i vikt. Så njut julbordet med hedonistisk hämningslöshet. Det är en hel vecka kvar till de goda föresatsernas stund. Tills dess kan vi lika gärna frossa och fröjdas.
God jul!
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, jul, julbord, diet, fetma, fett.
tisdag 22 december 2009
Musse Pigg Reinfeldt
Nu skrockar bildredaktionen på DN förnöjt. De har en bild på Reinfeldt med Musse Pigg-öron – se ovan. Dessutom en julgran. “From all of us, to all of you...”
Bildredaktörer ser världen och nyheter med andra ögon än journalisterna. När de hittar en bild de gillar önskar de inget högre än att någon nyhet ska göra att de kan använda den – hur krystat det än blir.
Jag förstår dem. Vad är viktigare i livet än att försöka ha lite kul?
Här har någon fångat Fredrik Reinfeldt när han har huvudet mitt emellan två svenska EU-symboler, som blir till Musse Piggöron runt hans hjässa. Ett verkligt Kodak moment. Bilden är ytterligare tossig genom julgranen som helt upptar dess högra halva. Disney och julen – det är för varje svensk en given kombination, som har ingenting alls med EU att göra.
Inte mycket med Reinfeldt heller, fast han såhär inför nästa års val gärna vill bli hela svenska folkets jultomte.
Bilden finns på DN.se:s förstasida just nu, men förmodligen inte så länge till. Tyvärr är den inte på den sida som själva artikeln finns på, vilken ganska passande handlar om hur EU hävdar sig mot USA.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Musse Pigg, DN, foto.
söndag 20 december 2009
Regeringen tar inte tåget
Klimatkonferensen i Köpenhamn bidde ingenting och Fredrik Reinfeldt suckar i media. Men menar regeringen allvar med sin kamp mot den påstådda koldioxidfaran för klimatet? SJ är bevis på motsatsen.
Jag såg uppgifter i Stockholms kommuns “Miljökalender” om olika resors koldioxidutsläpp. En resa på 100 mil producerar 180 kilo koldioxid per person vid en flygresa, samma vid en bilresa om man kör ensam, men bara 0,8 kg för ett helt tåg på samma sträcka.
Det verkar lite väl glada siffror, som förmodligen förutsätter att den elkraft som tåget förbrukar har framställts utan någon som helst koldioxidproduktion, vilket säkert går att ifrågasätta. Men helt säkert är att tåget ger betydligt mindre koldioxid än något annat färdmedel.
Då borde förstås en regering som menar allvar med kampen mot koldioxiden göra allt den kan för att stimulera tågtrafiken i konkurrens med övriga färdmedel.
Så sker inte.
Regeringen har ingen som helst progressiv satsning på tågtrafik. I stället begär de av SJ att maximera profiten, som vilket privat företag som helst, och snålar med finansieringen av Banverket.
SJ utvecklar sig hastigt till rena skandalen, med försämrad trafik och service, höjda priser och tåg fulla av fel som får förfalla för att det inte är lönsamt att reparera eller byta ut dem. Det är som om SJ vill pressa allmänheten till att ta flyget i stället. Det är ofta billigare och håller en mycket högre nivå av service och teknisk tillförlitlighet.
Jag färdas ganska ofta mellan Malmö och Stockholm, en av de mest trafikerade sträckorna för både tåget och flyget. Sistnämnda fungerar hur smidigt som helst och detta till ibland skrattretande låga priser. Tåget blir allt dyrare fast X2000 består av vagnar som är slitna och dräller av tekniska fel som ingen på SJ verkar bry sig om. Förseningar är mer regel än undantag, men framför allt är resorna alltmer besvärande eftersom tågen helt enkelt har tjänat ut.
Ändå är tågen ofta fulla med passagerare, förmodligen bland annat för att många medborgare av miljöskäl tar tåget i stället för flyg eller bil. SJ tycker uppenbarligen inte att de behöver göra ett bättre jobb, utan satsar allt på att klämma mesta möjliga vinst ur verksamheten. Och regeringen tittar åt ett annat håll.
Men det håller inte. Om regeringen verkligen menar att det är livsviktigt med en satsning på miljövänliga transporter, då borde den satsa intensivt på tågtrafik, utveckla och förbättra den, så att den konkurrerar ut flyget – åtminstone på alla måttliga sträckor. När de inte lyfter ett enda finger i den riktningen säger de i själva verket högt och tydligt att de struntar blankt i miljön. Allt annat är valfläsk.
Jag tvivlar starkt på de skräckscenarier om koldioxiden och klimatkrisen som trumpetas ut av politiker och media, men de som påstår sig vara övertygade om dessa teorier borde bevisa det i handling.
Dagens skörd i tidningarna om klimatkonferensen och de svenska politikernas reaktioner: DN här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, koldioxid, SJ, klimatkonferensen. Intressant?
fredag 18 december 2009
Gud har humor
Just när klimatkongressen i Köpenhamn satte igång på allvar och experter varnade för en framtida brist på is och snö, drabbades hela Norden av sträng vinter med massor av snö. Kongressdeltagarna måste ha rodnat om kinderna – inte bara av vinterkylan. Gud har humor.
Kritiken av klimatkristänkandet är fortfarande så gott som frånvarande i både kongressen och mediabevakningen av den. Det är en skam. Den plötsliga, stränga vintern måste vara väldigt pinsam för denna skygglappsmentalitet. Vädret är en storhet som mänskligheten bara i väldigt begränsad omfattning kan göra något åt – eller för den delen förstöra.
Om det finns en gud, vilket också går att diskutera, är det i alla fall uppenbart att detta suveräna majestät har humor. FN:s klimatpanel och alla dessa offentliga personer som försöker göra sig till hjältar genom att skria om annalkande katastrof måste svära över varje snöflinga. Det var en vinter som visste när den kom.
För övrigt är det som vanligt i politiken. Förhandlingarna strandar för att de flesta egentligen bara drivs av egna behov och agendor. Alla vill vara hjältar, men inte på egen bekostnad.
USA har slagit på stort, med både Hillary Clinton och Barack Obama dessa senaste två dagar. Men de har samma bistra budskap. Bara om Kina gör likvärdiga uppoffringar är USA beredda till dem. Kina vill inte ifrågasättas och USA vill inte göra några åtaganden utan att vara säkra på att Kina gör detsamma.
Vilket visar att ingen av dessa stormakter egentligen vill.
Det ser så illa ut att vi bara kan hoppas att klimatkrisen är nys. Climategate och många andra uppgifter antyder att det kan vara så. Är det därför inte på tiden att dessa uppgifter granskas på allvar – såväl av politikerna som media?
Nu har det gått så långt att både politiker och media inget högre önskar än att klimatkrisen är faktum, annars avslöjas hur godtrogna och lättlurade de har varit, som helt ställt upp på kristänkandet fast många experter har argumenterat emot det.
Politik – och mediabevakning av densamma – sker i hög grad i sandlådan.
Bland de senaste skriverierna om Klimatkongressen finns DN här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkongressen, Köpenhamn, klimatkrisen, climategate. Intressant?
Författarna betalar sina egna stipendier
Jag har nyss fått besked från Sveriges Författarfond om att jag inte får något stipendium den här gången. Det är flera år sedan jag senast fick pengar därifrån, men det som gör mig tveksam till fonden är snarare hur konservativt och konventionellt den tänker i sina beslut - och varifrån pengarna kommer.
Författarfonden fördelar stipendier utifrån den biblioteksersättning som staten betalar för att författarnas böcker lånas ut på biblioteken. Från staten kommer en ersättning som är ungefär 1,28 kronor per boklån. 60% av detta (77 öre) betalas direkt till författarna, medan 40% stannar hos fonden och bildar pott till författarstipendierna som finns i olika storlek och långvarighet.
Fonden får in uppemot 1000 ansökningar varje halvår och beviljar sådär 15-20% av dem. Den här gången var det 928 ansökningar och 166 beviljades. Urvalet gör fonden med hjälp av diverse referensgrupper, men fondens styrelse fattar sedan beslut om alltihop. Där finns representanter för bl.a. Författarförbundet.
Författarnas egna pengar
Riksdag och regering pekar glatt ut dessa stipendier som exempel på statens generositet mot författarna, men stipendierna betalas faktiskt blott av författarna själva. Pengarna kommer ju från den ersättning de i enlighet med sin upphovsrätt ska ha för att deras verk lånas ut på biblioteken – och som redan från början är rätt snål om man jämför med vad de tjänar på sålda böcker.
Stipendier till författarna borde rimligen komma från andra källor än deras egna plånböcker. Det är inte klokt att av den redan dåliga ersättningen för boklån ska de bara få 60%, för att sedan tigga om återstoden via stipendier.
Som jämförelse kan nämnas att Statens Kulturråd delar ut många miljoner kronor direkt från staten i Litteraturstöd – till bokförlagen. Förlagen får alltså fräscha bidrag från statskassan, men författarna betalar sina stipendier själva.
Med andra ord gäller här detsamma som redan Jesus konstaterade: ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Matteus 13:12)
Vad är kvalitet?
När Författarfonden fördelar stipendierna gör de en kvalitetsbedömning av författarskapen. “God” litteratur ska premieras. Men vad är det?
Jag gjorde för några år sedan en undersökning av hur stipendierna fördelas och det visade sig – föga överraskande – att de författare som fick ojämförligt generösast tilldelning var poeter utgivna på Bonniers förlag, fast det inte är någon stor skara. Poeter över huvud taget var överrepresenterade gentemot andra författare, likaså författare utgivna på framför allt Bonniers, sedan Norstedts.
Samma sanning gäller så mycket i den svenska litteraturen: poeter på Bonniers får alla möjliga priser och stipendier, de recenseras flitigare och större än några andra författare, och så vidare.
Men Bonniers har sannerligen inte patent på den “goda” litteraturen, och poeter är inte nödvändigtvis bättre författare än andra. Det är bara en gammal förlegad kultursyn som hänger kvar, och Bonniers enorma grepp om den svenska litterära marknaden.
Därför är jag ytterst tveksam gentemot Författarfondens stipendier, oavsett om jag får dem eller ej. De är exempel på en föråldrad och konserverande kultursyn och en kulturpolitik som stinker av överhetstänkande.
Om inte Författarfonden kan ta sig ur denna trångsyn är det bättre att författarna får hela summan av biblioteksersättningen och stipendierna går i graven.
Som det nu ser ut är Författarfonden bara ännu en institution som motverkar den nödvändiga förnyelsen i litteraturen.
Läs även andra bloggares åsikter om Författarfonden, stipendier, litteratur, författare, upphovsrätt. Intressant?
tisdag 15 december 2009
Miljö är makt
Klimatkonferensens lilla minidrama fortgår i Köpenhamn. Jag tvivlar på att den leder till något särskilt. Snarare verkar den vara ett skådespel för folket. Vår påverkan på klimatet är osäker, men vår skövling av miljön är ett faktum som handlar om vilka som har makten.
Det pratas ideligen om hur allmänheten borde ändra sina vanor för att rädda miljön. Men vi är så gott som helt maktlösa, vilka ansträngningar vi än gör. Produktionen och rovdriften på naturen är helt i händerna på en överhet som har helt andra målsättningar än jordens väl.
De exploaterar människorna så långt de bara kan komma undan med, så de gör obehindrat samma sak med naturen. Miljömedvetna blir de blott om de kan tjäna ännu mer på det, och sådan miljövård är ytterst opålitlig.
Vi kan inte komma tillrätta med miljöproblemen utan att ge oss på makten och dess mekanismer. Myndigheter och debattörer tjatar om att allmänheten måste bli miljömedveten och ta sitt ansvar – men vi är i det närmaste hjälplösa om inte de som verkligen styr också gör det. Det har de inga planer på.
Lönsamma energikällor
Exemplen på maktmissbruket är oräkneliga.
Oljebolagen har intensivt bekämpat alternativa energikällor, bara för att de var för lata för att förändra sin egen produktion. Nu vill de i stället kontrollera och framhäva blott sådana energikällor som de kan tjäna stora pengar på: de som innebär förbrukning och därför fortsatt högt beroende av deras försäljning – t.ex. biobränsle, gas och kärnkraft.
De bekämpar fortfarande energikällor som inte konsumerar naturen, framför allt solenergi, och lyckas bearbeta regeringarna i världen till att tänka likadant, maskerat bakom “expertomdömen”. Varför ingen utveckling av och storsatsning på solenergi? För att det inte går att ta betalt för solsken.
Ökade avstånd
Transporter är energikrävande och inverkar på flera sätt menligt på miljön. Men vad kan allmänheten göra åt det? Gods transporteras hit och dit – lokalt, regionalt och globalt – för att industrin går mot storbolag som rationaliserar och därför i allt högre grad transporterar.
Allmänhetens resor till och från jobb, köpcentra och så vidare är exempel på detsamma. Näringslivet rationaliserar och koncentrerar sin verksamhet, vilket tvingar folk till alltmer resande för de dagliga behoven. För att i allt detta resande spara någon tid är man tvungen att ha bil, eftersom kollektivtrafiken på de flesta håll är sorgligt underutvecklad.
Och bilen har under sin drygt hundraåriga existens varit föga annat än en vinstmaskin för storindustrin, som har dyvlats på oss och som vi gjorts alltmer beroende av i ett samarbete mellan industri och samhällsplanerare. Om allmänheten ska kunna välja bort bilen måste först och främst våra samhällen byggas om för att fungera bilfritt, eller i alla fall med minskat bilberoende.
Begränsad valfrihet
De allra flesta och mesta miljögifterna är kemikalier och processer som industrin och den storskaliga produktionen tar till för att effektivisera och för att maximera profiten. Allmänheten har väldigt lite med saken att göra.
Vi kan välja varor framställda på annat sätt, vilket vi också gör i hög utsträckning när vi har chansen – men vi är beroende av att de finns att tillgå, och det är åter något som storbolagen råder över. Vi kan bara välja det som finns att välja på, och det är i de allra flesta fall alldeles för lite och alldeles fel.
Vatten på flaska
Den här texten kunde bli hur lång som helst, men jag stannar med ett exempel till: buteljerat vatten, som är ett enormt slöseri på naturresurser, i synnerhet i alla de länder som har fullgott kranvatten i alla bostäder.
Allmänheten har inte självmant valt flaskvatten. Det har lanserats i intensiva reklamkampanjer och bearbetningar av folks vanor, där väldiga resurser lagts på att få oss dit. Reklam är en välutvecklad vetenskap som inte är lätt att stå emot.
De mäktiga har i vanlig ordning varit först med missbruket. På vilket sammanträdesbord och i vilken konferenslokal står det inte en skog av Ramlösa? Mineralvatten har genom en lång tids indoktrinering blivit en symbol för framgång och dessutom – ironiskt nog – hälsosamhet.
Men det är förstås inte bara mineralvatten som är miljöförstörande dryck på flaska. Det gäller i lika hög grad alla läskedrycker. Coca-Cola har i sådär hundra år lagt miljarder och åter miljarder på att varje ny generation ska frossa i smaksatt och kolsyrat vatten. Några få fabriker tillverkar läsken, som sedan transporteras runt i världen i löjligt naturresurskrävande förpackningar.
Mineralvattnet har blivit ett slags Coca-Cola för vuxna, och industrin jublar.
Vår värld styrs uppifrån, inte nedifrån. Därför fungerar inget miljötänkande som inte också förankras där uppe. Allmänheten kan inte leva mer miljömedvetet än makten medger, och det är fortfarande inte mycket.
Här är något av vad tidningarna just nu skriver om klimatkonferensen: DN här, här, Svenskan här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatkonferensen, Köpenhamn, miljö, klimat. Intressant?
måndag 14 december 2009
Fusk med läkemedel
Läkemedelsbolagen lurar Apoteket genom att sänka priserna när prismätningarna görs och sedan höja dem drastiskt direkt efter. Det är gangsterfasoner, som så mycket läkemedelsindustrin gör. Den har blivit ett monster.
Vi är i hög grad i händerna på den stenrika multinationella läkemedelsindustrin, som helt saknar moral och bara vill optimera profiten. Vi har haft flera exempel på detta på sistone – t.ex. märkligheterna med vaccinet mot svininfluensan, de omfattande ansträngningarna att patentera delar av den genetiska koden, deras manipulationer av socialstyrelsen, mutor till läkare, och så vidare.
Nu senast tar de sig runt Apotekets prisdämpande åtgärder genom att luras med sin prissättning på ett sätt som är rena bedrägeriet. Det kostar statskassan massor. Kanske hittar myndigheterna ett sätt att täppa till denna lucka i rutinerna, men då tar nog läkemedelsbolagen till nya knep.
Hellre vore det dags att avkräva dessa företag anständighet och en högre affärsmoral.
Framför allt måste vi vakna upp och förstå att de må arbeta med den mänskliga hälsan, men deras målsättning är en helt annan – och den innebär egentligen att vi ska vara så sjuka som möjligt, så länge som möjligt, för att svälja en maximal dos dyra piller.
Detta är för viktigt för att bara överlämnas åt hejdlös kapitalism. Myndigheterna måste in och granska läkemedelsföretagens arbetssätt, universiteten måste få resurser till en medicinsk forskning oberoende av dessa korrupta jättar. Vi behöver motkrafter för att inte mänsklighetens framtida välmående ska avgöras i läkemedelsbolagens styrelserum.
Vi är förfärligt naiva om vi inte ser hotet.
Aftonbladet skriver om läkemedelsföretagens fusk här, DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Apoteket, läkemedel, medicin. Intressant?
Tystnad talar inte jämt
Jag har nyss sett Låt den rätte komma in – på DVD, som jag så gott som alltid gör numera. Biosalonger är bara bökiga. Filmen hade sina små poänger men också sina pinsamma brister – framför allt, som så ofta med svensk film, i dialogen.
Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.
I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.
De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.
John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.
Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.
Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?
Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.
Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.
I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.
De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.
John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.
Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.
Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?
Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.
lördag 12 december 2009
Ingen överraskning
En ny undersökning visar att artisterna tjänar allt mer pengar – trots fildelning, kanske till och med tack vare den. Enbart skivbolagen förlorar på den. Ingen överraskning.
Två forskare på KTH har gått igenom ekonomin i musikindustrin under åren 2000 till 2008. Trots fildelningen har inkomsterna ökat med 35% för artisterna – framför allt genom konserter men också ökad upphovsrättsersättning. Det är endast skivbolagen som har minskade inkomster, eller rättare sagt en minskad andel av den ganska konstanta summa pengar som genereras i musikbranschen.
Det är alldeles utmärkt att pengarna flyttar från skivbolagen till artisterna. Precis så ska det vara. De förra har parasiterat på artister – ofta med rena gangstermetoder – genom hela 1900-talet. Dags för en förändring, som internet och fildelning hjälper till att åstadkomma.
Ju mindre inflytande skivbolagen har över musiken, desto bättre blir den. Och desto bättre blir det för musikerna – för att inte tala om publiken. Alla musiker har inte förstått det ännu, men det kommer att bli allt tydligare. Den ljusnande framtid...
Här skriver DN och Aftonbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musik, upphovsrätt, skivbolag, artister. Intressant?
Etiketter:
ekonomi,
fildelning,
musik,
upphovsrätt
måndag 7 december 2009
Tove hade inte en chans
Jag har haft aikidoläger under helgen och därför inte hunnit se senaste Idolavsnittet förrän nu. Tove, den ojämförligt intressantaste av årets omgång deltagare, åkte ut precis vid tröskeln till stora finalen. Man kan lita på en sak med Idol: det blir fel.
Tove hade två hopplösa låtar emot sig – båda juryns val. En hade de valt för henne att glänsa i, Kylie Minogues Can’t get you out of my head. En trist popdänga nästan utan melodi, eftersom Kylie knappt kan sjunga. Därför ett entonigt malande, som inte någon artist kan klämma särskilt mycket ur.
Den andra låten, som skulle vara en utmaning, blev Whitney Houstons The greatest love of all. I och för sig en utmaning, eftersom Whitney sjunger lika tonsäkert som en stämgaffel – men tillsammans med Kylie-låten kan man inte annat än undra över hur stelbent och fördomsfullt juryn tänker.
Juryn är verkligen bara hemma i topplistornas snäva värld, och originellt kvinnligt artisteri har gått dem helt förbi. Kylie och Whitney? Töntigt. Att det alls måste vara två kvinnliga artisters låtar för Tove är redan det enfaldigt. Att dessutom välja sångerskor som sticker ut så lite från hitfabriksmallen är ett hån mot Tove, som genom hela tävlingshösten visat att hon har mycket mer personlighet än så.
Hon kämpade med de två platta låtarna och gjorde så gott hon kunde, men hon hade förlorat redan vid juryns val av dem. När hon omgavs av lättklädda tjejer i Kylie-låten kändes det dessutom gubbsjukt regisserat. Varför fick hon inte omges av dansare av det motsatta könet, såsom Calle under en av sina låtar? Och när hon sjöng Whitney-låten fick hon ett ackompanjemang som var riktigt dammigt karaoke-dröl. Hon hade inte en chans.
Men det ska Tove vara tacksam för. Nu får hon utveckla sin artistkarriär i lugn och ro. Frågan är dock om den frestar henne tillräckligt. Hon kanske föredrar att bli hjärnkirurg.
Bland alla Idolskriverierna på sistone är Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, Svenskan här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol 2009, Idol, Tove. Intressant?
onsdag 2 december 2009
Exhibitionister och voyeurer
Det slog mig att om man vill använda ett retsamt språkbruk går det att beskriva konstnärskap som perversion, i och för sig ett begrepp som verkar gå ur tiden. Konstnärer är antingen exhibitionister eller voyeurer, beroende på det konstnärliga uttryck de favoriserar.
Scenkonst i alla dess former – skådespelare, musiker, dansare och så vidare – har sin nerv i exhibitionismen, i fröjden att visa upp sig inför en mängd okända människor. Artister brukar också prata hänfört om det rus de känner när de står på scenen, och hur futtigt livet utanför scenen blir. När de kommer upp på scenen är det som de fattar eld – ofta så att de framstår som helt andra varelser än de är privat.
Skapande konstnärer – författare, kompositörer, målare, skulptörer, regissörer osv. – frossar i stället i voyeurism. De tittar ogenerat på andra människor och njuter mer ju privatare inblickar de får. Det egna livet är satt på undantag i jämförelse med spioneriet på hur det går till i andras hjärnor och hjärtan.
Jag hör själv närmast till den senare sorten och förvånas själv över hur mina sinnen ständigt snokar efter andras upplevelser. När främlingar passerar förbi på gatan anar jag livsöden och fascineras av deras historia, föreställer mig vad för demoner som rider dem eller lyckosamheter de har välsignats med, och det är som om mitt eget liv duplicerades därigenom.
Begreppen exhibitionism och voyeurism brukar mestadels användas om sexuella preferenser. Så hur sexuella är konstnärernas böjelser? Man ska nog vara bra pryd för att påstå att de saknar erotik.
Jag tror inte att drivkraften bakom är strikt sexuell, snarare att sexualiteten sugs in i denna törst och dess uttryck. Det kanske inte är sexuellt, men i hög grad blir det även det.
Och visst är det så att konst som känns könlös eller lidelsefri knappast fångar någon publik? Konstnärer blottar sig, oavsett om det är på scen eller boksidor. Om detta görs kyskt, med ett skamgrepp om genitalierna för att hålla dem på plats, då förlorar det sin essens.
En konstnär måste våga konstatera att kanske är alltihop en fråga om sublimering. So what? Sublimering kan vara stor konst, om bara det som sublimeras är tillräckligt brännande.
Tyvärr verkar just etablissemangets konst, den som prisas mest av de styrande och ställande i samhället, sakna sådana skälvningar. Där är det mest form, som om innehåll och passion vore blott föroreningar.
Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, voyeurism, sublimering, konst, artister, konstnärer. Intressant?
måndag 30 november 2009
Pandemi och ekonomi
Svenska Dagbladet har tittat närmare på hur beslutsprocessen har gått till i WHO när svininfluensan blev pandemi, och vilka intressen som spökar i bakgrunden. Föredömlig journalistik om det tragiska faktum att i vår värld handlar allt om pengar.
WHO försöker som de flesta höga myndigheter att dölja tjuv- och rackarspelet bakom hemlighetsmakeri, vilket när det gäller den globala folkhälsan är ännu mer alarmerande än i de flesta andra sammanhang. Bakom dessa kulisser rycker läkemedelsindustrin i tåtarna, framför allt genom en rad experter de har knutna till sig. Knappast någon överraskning.
Läkemedelsindustrin är inga änglar och dess målsättning har inte mycket med mänsklighetens väl att göra. När svininfluensan blev pandemi började genast miljarderna flöda in i stora medicinföretags kassor – dessutom för vaccin det blev så bråttom med att företagen kunde avsäga sig allt ansvar för eventuella skadeverkningar.
Det är anmärkningsvärt att hela befolkningen ska ges ett vaccin som inte prövats särskilt noga, för att skydda mot en ganska mild form av influensa. Det handlar även från statsmakten om pengar: Svininfluensan är särskilt smittsam, varför många medborgare riskerar att insjunkna. Det kostar samhället stora pengar.
Besluten hade säkert varit annorlunda både här och där, om inte de ekonomiska perspektiven ständigt vore i första rummet. Hälsa handlar ofrånkomligen också om pengar, men inte bara om pengar. Bara med alla korten på bordet kan vi hålla öga på att övervägningarna är rimliga.
Svenskan skriver om WHO och svininfluensan här, här, här och här, Aftonbladet här.
Läs även andra bloggares åsikter om pandemi, WHO, svininfluensa. Intressant?
söndag 29 november 2009
Skandalen Climategate
En massa väldigt komprometterande emailkorrespondens mellan höjdare bland klimatforskarna har läckt ut och skapat skandal. Svenska media håller tyst, fast det visar sig i denna mailtafik att fakta manipuleras och meningsmotståndare motarbetas hur oetiskt som helst. Nå, svenska media gör detsamma.
Ledande forskare i FN:s klimatpanel IPCC visar sig fuska med resultaten och manipulera forskningsvärlden så att alternativa vetenskapliga meningar inte får komma till uttryck. Det är rena skurkaktigheter, med avsikt att fortsätta skrämma oss med hotbilden att mänskligt skapad ökning av koldioxid ska leda till rena Ragnarök.
Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, har skrivit en saklig redogörelse för skandalen på Newsmill.
Jag är inte ett dugg förvånad. Detta är vad jag har räknat med, eftersom vetenskap inte alls blott handlar om det heliga sökandet efter sanningen, utan minst lika mycket om pengar, ära, makt och liknande drivkrafter. Klimatfrågan har gjort vissa forskare – framför allt meteorologer – mycket märkvärdigare än någonsin förr. Det släpper de förstås inte ifrån sig frivilligt.
Så går det till i det mänskliga samhället, lite här och där. Vetenskaperna är inte immuna mot det. Snarare är det vetenskapliga samfundet både så konservativt och auktoritärt ordnat att riskerna där är större än på många andra håll.
Svenska media är märkvärdigt tystlåtna om skandalen, som i vanlig ordning i stället dryftas i bloggosfären. Det är lätt att förstå varför gammelmedia är ovilliga att belysa skandalen – de har satsat helt på dessa forskares klimatkristeser och presenterat dem som helig sanning, samtidigt som de avfärdat all kritik – vare sig den kommit från andra forskare eller från allmänheten – som enfaldig, okunnig eller med dold agenda.
När det i stället visar sig att den sida de tagit ställning för är den med dold agenda och fuskmetoder, då blir det pinsamt för dem att medge sin tabbe. Så de håller tyst om saken så länge det går.
Det förvärras av att tidningarnas vetenskapsredaktörer i regel är helt i händerna på forskarsamhällets makthavare, och ägnar hela sin journalistik åt att fullständigt okritiskt hylla dem för deras framsteg, även när det är uppenbart att de kan ifrågasättas. Vetenskapsjournalistiken är sällan journalistik, snarare psalmsång till vetenskapsetablissemangets lov.
Så de lär inte ta i dylika avslöjanden med tång, förrän de nödgas till det för att inte förlora all sin trovärdighet som journalister. Och på den punkten är de själva ganska tjockhudade.
Ett litet undantag från den svenska mediatystnaden är Svenskans ledarblogg, som nämner saken helt kort – och avslutar med det mer än lovligt blåögda: “Oavsett märkligheterna som försiggått är det ju fortfarande självklart att skadliga utsläpp bör reduceras.” Deras attityd är avslöjande. Klimatfrågan är ett korståg, där ändamålen helgar medlen och det är helt Ok att ljuga ihop fakta för att trissa fram en drastisk förändring – även om den visar sig vara onödig.
Läs även andra bloggares åsikter om climategate, klimatkris, klimatbluff. Intressant?
Pianospel och minspel
Ibland kan man bevittna små underverk på TV. Jag såg nyss en timma med pianisten Piotr Anderszewski, som fick mig att glömma flunsan jag för stunden lider av. Konst som medicin, men framför allt som en berikande upplevelse.
Det var en dokumentärfilm av Bruno Monsaingeon, som följde Piotr genom Europa i en tågvagn han hade för eget bruk, med flygel ombord. Men det var förstås också scener från konserter, repetitioner, studioinspelningar, med mera.
Det som fascinerade mig allra mest var när Piotr lekfullt spelade diverse melodier ur den klassiska floran, nynnade till dem och forskade i deras innehåll. Minspelet var lika underbart som spelet. Han smakade på melodierna, skojade om dem, lät fingrarnas spel avslöja dem eller hylla dem. Han spelade som i direkt dialog med kompositörerna.
Makalöst pianospel. Det var inget tryckande på knappar, i stället svepte hans fingrar över tangenterna och lyfte tonerna ur dem, som om det skedde utan nedslag, utan mekanik. Piotr var också härligt behärskad i sina tolkningar, med trohet mot partituret och ointresse av att tänja i det för att glänsa.
Här skriver SVT om programmet, och här är det på SVT Play fram till den 29 december.
Läs även andra bloggares åsikter om Piotr Anderszewski, piano, musik.
lördag 28 november 2009
Dödsstraff på rökning
Ibland går den svenska präktigheten så långt att man undrar om satiriker stiftar våra lagar. Röka ska man inte, därför blir der för varje år alltmer accepterat att förfölja rökare, som om de vore demoner och därför helt rättslösa. Denna synd ska leda till att man stängs ute från arbesmarknaden, nu även från operationsborden. Det har blivit dödsstraff på rökning.
Nå, så illa är det inte – ännu. Socialstyrelsen, som är på gång att utfärda rekommendation om rökstopp åtminstone några veckor före och efter en operation betonar att det är just en rekommendation. Rökning ökar riskerna för diverse komplikationer, och detta har sjukvården hittills varit ganska tystlåten om, eftersom man har betraktat rökning som en privatsak.
Så långt allt väl. Det är klart att vi ska informeras om risker och hur vi själva kan påverka dem. Sjukvården visar här en helt annan hänsyn än andra institutioner, som slår till så hårt med rökförbud i alla möjliga sammanhang att rökare i allt högre grad stängs ute från arbetsmarknaden. Det är groteskt.
Därför kan jag inte undgå att känna en viss oro för vad Socialstyrelsens utspel kan leda till i längden. Makthavare högre upp kan lätt få för sig att denna rekommendation lika gärna kan bli en tvingande regel. Då är vi där: försörjningsrätt och överlevnadsrätt har bara icke-rökare.
Bakom en sådan människosyn ligger inget annat än fascistiska tongångar – eller socialdarwinistiska, om man så vill. Bara de dugliga människorna har rättigheter, och denna duglighet blir alltmer krävande. De som inte kan leva upp till idealen ska inte ha några rättigheter alls.
Det är inget mysterium vad en sådan människosyn leder till, och det är etter värre än rökningen.
Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan om Socialstyrelsens utspel.
Läs även andra bloggares åsikter om rökning, socialstyrelsen, operation, rökförbud. Intressant?
onsdag 25 november 2009
Augustpriset är korrumperat
Årets Augustpris i skönlitteratur gick till en roman som pockade på att prisas: Steve Sem Sandbergs De fattiga i Lodz, om ett förfärligt judiskt getto i förintelsens Europa. Steve säger sig vara överraskad av priset, men så luttrad som han är i det litterära Sverige kan han knappast mena det.
Han har skrivit en roman på över 600 sidor om ett judiskt getto där en kvarts miljon människor genom umbäranden och transporter till utrotningsläger med åren decimerades till under tusen. Jag har inte läst boken, men säkert förtjänar denna kuslighet i vår historia att berättas och säkert gör Steve Sem Sandberg det med den äran. Vad som gör mig betänksam är Augustprisets slaviska följsamhet med den svenska kulturens paradigm för vad som är fin litteratur.
Sem Sandbergs roman passar som hand i handske det politiskt korrekta. Men skönlitteraturen måste våga strunta i konventioner och tidsanda – först då börjar den glänsa. I stället envisas Augustpriset med att premiera de böcker som följer mallen för “fin” litteratur slaviskt, utan minsta lilla bus eller ifrågasättande.
Författarskap som det gnistrar om börjar med att revoltera mot vad som förväntas av dem. Jag vet inte ens om vi har sådana författare i Sverige idag, förmodligen inte några utgivna av de dominerande förlagen. Där rådet det politiskt korrekta.
Litteraturens etablissemang i Sverige håller med sin likriktning på att ta kål på hela den svenska litteraturen, genom att kväva alla tänkbart nydanande författarskap. I detta förtryck deltar bokförlag, kulturredaktioner, pris- och stipendienämnder och alla andra kulturinstitutioner likvärdigt, med en homogenitet som inte släpper förbi något enda undantag.
Enahanda priser
Augustpriset delas ut av Svenska Förläggarföreningen, vilket säger allt. En lista över de senaste tio årens skönlitterära vinnarböcker och deras förlag visar ensidigheten:
2009: Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, Bonniers
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv, Norstedts
2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten, Norstedts
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna, Bonniers
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan, Bonniers
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius, Bonniers
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter, Bonniers
2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Bonniers
2001: Torbjörn Flygt, Underdog, Norstedts
2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Norstedts
Idel Bonniers och Norstedts, dessutom mestadels etablerade författare med många år i parnassens strålkastarljus. Augustpriset har delats ut sedan 1989. Under dessa år har det skönlitterära priset tilfallit böcker från Bonniers 13 gånger, Norstedts sex gånger, övriga förlag blott två gånger!
Förvisso är Bonniers och Norstedts de största förlagen med den mesta utgivningen, men sannerligen inte till den grad som deras andel av Augustpriset skulle motivera.
Det är skandal. Kultursidorna håller tyst om detta för att deras skribenter antingen redan kommer ut på dessa två förlag eller drömmer om det. Dessutom är det Bonniers som äger en väldigt stor del av svenska tidningar.
Augustpriset går inte att ta på minsta allvar förrän det också kan tillfalla djärva själar utanför etablissemanget och dess organ. Fram tills dess är det bara de stora elefanternas sätt att prisa sig själva – och stimulera försäljningen genom detta falska jippo.
DN skriver om årets Augustpris här och här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, litteratur. Intressant?
tisdag 24 november 2009
Verkligheten härmar dikten
En man i Belgien har legat i koma i 23 år, men han var inte alls döv för världen – i stället uppfattade han allt som sades omkring honom. Det låter som taget ur en av mina romaner, Tröst, där situationen är exakt densamma för bokens centralkaraktär och berättare. Verkligheten härmar dikten.
I romanen Tröst ligger en man för döden medan släkt och vänner hälsar på vid hans sjukhusbädd. Han befinner sig i koma, så de tar för givet att han inget hör eller ser – men i själv verket uppfattar han precis allt, och mer därtill, eftersom intrycken blandas med hans minnesbilder och känslor för besökarna.
Han är på väg ut ur livet och reflekterar över hela sin livshistoria, medan den verklige komapatienten i Belgien återkom och nu börjar kommunicera trevande med sin omvärld – något som i och för sig betvivlas av James Randi, en magiker som numera livnär sig på att avslöja ockult humbug.
Men vad som inte verkar ifrågasättas är att mannen under alla dessa 23 år faktiskt uppfattade vad som hände omkring honom. Koman var illusorisk.
Märkligt att verkligheten på detta sätt kopierar fantasin. Är det någon där i Belgien som har läst min roman?
Expressen skriver om fallet här och här, Aftonbladet här, här och här, DN här, Svenskan här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om koma, Tröst.
Här är min roman Tröst på AdLibris och på Bokus.
Etiketter:
hälsa,
litteratur,
mina böcker,
vetenskap
söndag 22 november 2009
Hjärtlöst om vägen till mannens hjärta
TV3 härmar ogenerat Gordon Ramsays program där han härjar med fallerande restauranger för att lyfta dem – i en process av skällsord och hårda tag. Den svenska varianten heter Kniven mot strupen, vilket säger allt. Men Gordon är inte bara konflikt, utan innehåll – och mer kärlek till kökskonsten än cynisk exploatering av en programidé.
Den svenska Gordon är Alexander Nilson, med en gedigen bakgrund i såväl svenska som amerikanska guldkrogar. Men han har inte Gordons hjärta. Alexander gapar och grimaserar för att det ska bli laddad TV och för att uppfylla den roll han tror det kräver av honom. Det blir överansträngt, stundtals närmast maniskt, men inte alls trovärdigt.
Strix TV, som producerar denna serie, ringde mig för en tid sedan när de planerade serien. De ville ha tips från en gammal krogrecensent på restauranger att ta itu med. Som jag förstod dem ville de ha krogar som saknade det sista snäppet för att glänsa – men de verkar snarare ha jagat sådana som var på håret att falla ihop helt. Inte precis samma sak och inte lika intressant för en härdad f.d. krogrecensent.
Debutprogrammet handlade om Dal Cuore i Malmö (som inte var mitt tips). Krogen ligger vid Davidshall, stadens nya lilla krogcentrum med stor potential men också flera misslyckanden genom åren – däribland några synnerligen minnesvärda storheter. Jag har genom åren recenserat flera föregångare i lokalen men inte just Dal Cuore, som inte startade förrän 2007.
När Alexander Nilson hade härjat färdigt med Dal Cuore fick en krogrecensent komma och tycka till. Det var Mattias Kroon, som förr recenserade i Nöjesguiden. Jag känner honom och vet att han har en nog så kräsen gom, men allt han fick säga i TV-programmet var att maten blivit mycket bättre än förr. Han hade nog mer att säga, om jag känner honom rätt, så jag undrar varför det inte fick komma med i TV-programmet.
Jag är förtjust i Gordon Ramsays program där han försöker hjälpa till att lyfta krogar i förfall, framför allt för att han gör det med hjärtat och synnerligen kvalificerad kunskap – och en känsla för krogar inte bara på toppnivå, utan även sådan med anspråkslösare inriktning.
Men Alexander Nilson och TV3 härmar honom på ett själlöst sätt, cyniskt och mekaniskt. Man känner alldeles för tydligt de dramaturgiska elementen och hur de får styra alltihop utan nyans. Det är en grov och spekulativ kopia på vad Ramsay gör.
Dal Cuore, krogens namn, betyder “från hjärtat” – vilket också måste gälla en TV-produktion, i synnerhet om det ska handla om något som sägs vara vägen till mannens hjärta. Alexander Nilson har säkert kärlek till kökskonsten men är så uppslukad av programmakarnas tillspetsning att han framstår som okänslig och hjärtlös. Jag skulle inte vilja äta mat tillagad i en sådan sinnesstämning.
Här är hela programmet på TV3 Play. Här, här och här är andra bloggar om programmet och krogen Dal Cuore.
Läs även andra bloggares åsikter om Dal Cuore, Kniven mot strupen, TV3, Alexander Nilson, XBong. Intressant?
Idol hör hemma på köpcentrum
Nu har jag sett Idolartisterna i deras ack så ofta naturliga element – ett kort singbackframträdande på ett shoppingcenter. Rätt skojigt i all sin meningslöshet, men jag undrar om de verkligen vill hålla på så i längden. Skivbolaget skyndar att få samlingsplattan såld.
På lördagen besökte de kvarvarande fyra Idoldeltagarna det nya köpcentret Entré i Malmö, som är bara några steg från min bostad, så jag slank dit efter aikidoträningen. Fullt med folk på alla tre våningar, farligt trångt i rulltrapporna som stoppades på tok för sent, mängder av förväntansfulla blickar på den lilla avgränsade ytan på bottenvåningen där de fyra sångarna framförde varsitt nummer med musik från inspelat band.
Det var knappast en musikalisk upplevelse. Ljudet var murrigt, sånginsatserna bleka och låtarna inte de bästa som passerat under denna Idolsäsong – de var säkert krävda av skivbolaget, för att de finns på skivan som skulle nasas. Direkt efter de fyra sångnumren ordnades skivsignering. Klirr i kassan, precis som vanligt.
Musikindustrin bryr sig inte om minsta förställning.
Showen var gratis – för dem som inte köpte skivan – och var inte värd mer. Vad blir det av musiken om dessa pajaserier ska dominera estraderna så totalt? Måtte TV-publiken snart tröttna på Idol och liknande exploateringar av det mest banala i konsten.
Jag borde bidra på mitt lilla sätt till ett snabbt slut på misären genom att sluta skriva om det...
(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Entré, Malmö.
lördag 21 november 2009
Thåström både ärlig och hemlig
Thåström fortsätter att vara obrottsligt egensinnig. Han har inte gjort någon tidningsintervju på flera år, i stället låter han sig intervjuas i konvolutet till nya samlingsplattan. Aftonbladet citerar ivrigt.
Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.
Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.
Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.
Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”
Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.
Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.
Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.
Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.
Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.
Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.
Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.
(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)
PS: Nu har DN publicerat hela intervjun med Thåström här.
Läs även andra bloggares åsikter om Thåström. Intressant?
Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.
Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.
Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.
Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”
Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.
Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.
Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.
Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.
Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.
Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.
Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.
(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)
PS: Nu har DN publicerat hela intervjun med Thåström här.
Läs även andra bloggares åsikter om Thåström. Intressant?
Överraskande överraskningar i Idol
Att Reza skulle “hänga löst” i kvällens Idol var väntat, men verkligen inte att Erik skulle stå bredvid henne. Han har ju redan utropats till vinnare av de flesta, fast några veckor återstår. Tittarrösterna är ibland en gåta, som håller programmet vid liv med sina överraskningar.
Det svåra med att förutsäga vem som kommer att åka ut är att tittarna inte röstar ut någon, utan på den de vill ha kvar. Man glömmer lätt det, eftersom varje fredagsavsnitt handlar om vem av alla deltagare som ska åka ut. Vi tenderar att fråga oss vem tittarmajoriteten tyckte minst om, men det handlar i realiteten om vilka som får flest röster – förloraren är den som råkar vara sist på den listan.
Det är faktiskt inte riktigt samma sak.
Erik har uppfattats som en stor favorit hela tiden och så gott som ständigt prisats av juryn. Men det spelar ingen roll, om han inte entusiasmerar tittarna mer än de andra lyckas med.
De pratar i programmet om fans och vem som har flest av dem, men majoriteten av tittarna är förmodligen inte fans, utan leker jury – vilket är en sund TV-spelstolkning av Idol. Det är en fredagsunderhållning som inte blir särskilt spännande att titta på om man har inställningen att varje vecka envetet rösta på en personlig favorit. I stället är det förmodligen så att de allra flesta tittarna bestämmer sig först när de hört alla framträdanden, och då försöker vara så att säga objektiva.
Fansens är i minoritet, även om de är mest högljudda, så de avgör knappast utgången.
TV-drama
Så vad vinner tittarnas röster? Eftersom Idol är ett TV-drama förklätt till reality är det de dramatiska ingredienserna som avgör. Exempelvis: temat var kärlek, men det var bara en av deltagarna som vågade sjunga för sin kärlekspartner: Mariette. Det var ärligt och självutlämnande, och sådant griper. Fick hon kanske flest röster denna kväll?
Hon valde också muntert sin låt till publiken – och utan att en enda gång prata om “fans”.
Tove var som vanligt obegripligt djärv och personlig, framför allt när hon spelade piano på sin andra låt – betydligt knepigare än att ackompanjera sig med gitarr. Hon fortsätter att förbrylla med sin säregna talang.
Nu slog det mig att hon är den enda som faktiskt är sig själv och inte försöker vara någon annan. Erik leker Jon Bon Jovi, Calle härmar Joe Cocker, Mariette försöker vara ett slags Patti Smith och Reza kommer Tina Turner ganska nära – jag menar inte precis dessa artister, snarare deras stil och genre.
Men Tove letar inifrån sig själv och tar ogenerat fram det hon hittar där. Äkta, måste man kalla det.
Ändå – den här ronden tog Mariette hem.
Lurendrejeri
Jag har ändå en gnagande oro i bakhuvudet. Idol är inte en musiktävling i första rummet, utan TV-underhållning. Därför tillåter sig programmakarna vilka knep som helst för att hålla intresset uppe. Eftersom de notoriskt är mer än nödvändigt hemliga med röstresultat och knappast låter Notarius publicus övervaka processen tror jag att de inte håller sig för goda för att trixa med resultaten för att öka dramat och klippa till med diverse överraskningar.
Jag litar inte ett dugg på dem. Alltför många märkligheter sker bakom kulisserna, exempelvis vilka låtar deltagarna kan välja, ordningen på deras uppträdanden, juryns ibland märkliga favoriseringar, hur publikens entusiasm för de olika deltagarna framställs, osv. Jag tror att det är lika mycket lurendrejeri som i vilken dokusåpa som helst. Show business.
Aftonbladet skriver här, här, här, här och här, Expressen här, här, här, här, här och här, DN här, Svenskan här, om kvällens Idolavsnitt.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, Idol 2009, Tove, Mariette, Erik. Intressant?
fredag 20 november 2009
Anonyma krogrecensenter blir inte bortskämda
Krögaren Erik Videgård anser att krogrecensenter är inkompetenta och att detta döljs bakom deras anonymitet. Det kan nog hända, då och då, men när han påstår att det inte är något problem med offentliga recensenter talar han mer för krögarna än för tidningsläsarna.
Jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong i tolv år, men hur det var ställt med min kompetens får andra avgöra. Däremot kan jag lätt förklara vitsen med anonymiteten: det är för att inte särbehandlas.
Om en krogrecensent är känd av krögaren blir det förstås mer noga i köket, bättre service i matsalen och så vidare. En hel del av det kan en recensent nog se igenom, men ofrånkomligen blir det svårt att yttra sig säkert om sådant som service och kökets noggrannhet. Det är inte lätt att veta om andra gäster fick samma behandling.
Professionell konsument
Vad krögare ideligen glömmer är att krogrecensionerna inte skrivs för dem, utan för tidningsläsarna, som knappast kan räkna med samma VIP-treatment som en känd krogskribent. Därför tycker jag att expertkravet på recensenten, som Videgård också betonar, är aningen missriktat. En duglig krogrecensent ska inte vara insyltad i branschen och dess tänkande, utan bevara gästens perspektiv. Det når man genom krogvana, inte genom en bakgrund i krögarbranschen.
Jag har för mig att GP för några år sedan skröt med att deras hemliga krogrecensenter minsann hade lång erfarenhet från restaurangbranschen, men då misstänker jag att de skrev för krögarna i stället för läsarna. Regissörer ska inte skriva filmrecension, musiker ska inte recensera CD-skivor, krögare och kockar ska inte recensera krogar. En recensent ska vara professionell konsument, inte producent.
Å andra sidan kan jag hålla med Videgård om att anonymiteten i många fall gömmer inkompetens och slarv med val av krogrecensent, förmodligen framför allt på tidningar med mindre resurser. Där kan det hända att vilka journalister som helst får recensera krog mot en gratis middag, oavsett hur lämpade de är för jobbet.
Jag minns under min tid på Sydsvenskan att redaktörerna där ansåg att de vore minst lika bra som jag på jobbet. De hade ju också ätit ute. Det var bara enstaka ögonblick jag erfor att de hade minsta respekt för min kompetens, men rätt ofta de ifrågasatte den.
Märkligt nog kunde jag både då och efteråt konstatera att jag fick större respekt från krögare – utom dem vilkas restauranger jag skrev ner.
En enda recensent bakom signaturen
Det förekommer på tidningarna att krogrecensionerna skrivs av mindre lyckade pennor. Det händer förstås också vad gäller alla andra sorters recensioner. Gedigna recensenter får ett gott rykte, övriga tas det ringa notis om. Där kan anonymiteten ställa till det. Under min tid som Bong var det bara jag som skrev, men på andra håll kan det förekomma variation bakom signaturens hemlighetsmakeri. Då är det svårt för läsarna att skaffa sig en bild av recensentens tillförlitlighet.
Jag tycker absolut att det ska vara en och samma recensent bakom en signatur, just för att läsarna ska lära känna och kunna värdera recensentens förmåga och smak. Då kompenseras anonymitetens brister.
Sålunda tycker jag egentligen att Sydsvenskan skulle ha bytt signatur för sin krogrecensent när jag slutade. Men Bong hade blivit ett alltför etablerat begrepp, så det förmådde inte tidningen. I stället hade vi på min inrådan en intervju med mig, om än lite väl sent, som avslöjade att det blivit “vaktskifte”.
Annars vore det att bedra läsarna, och det bör en tidning akta sig för.
Kända recensenter som minglar
Jag kan också tänka mig offentliga recensenter, som t.ex. Mattias Kroon var under sin tid på Nöjesguiden i Malmö, eller den olidligt pompöse och självupptagne A. A. Gill på engelska Guardian. Men då måste de uppriktigt väga in det faktum att de kan vara igenkända på vissa krogar – och inte på andra. Sistnämnda blir särskilt olyckligt om recensenten inte sätter det i rätt perspektiv. Troligast är att just guldkrogarna håller noga reda på kända recensenter, medan anspråkslösare kvarterskrogar inte har en aning.
Det finns också en annan fara med offentliga recensenter, och det är att de inte känner något hinder att “mingla” och fraternisera med krogbranschens folk, vilket lätt kan leda till vänskapsband, rentav någon form av medveten eller omedveten korruption. Den anonyma recensenten måste förstås akta sig för att bli involverad i branschen och dess folk.
Jag tycker också att anonymiteten befrämjar en sund attityd till krogrecension, som inte hänger upp sig på namn och “name dropping”, utan koncentrerar sig på vad som faktiskt landar på tallrikarna. Man är med sin anonymitet lättare förutsättningslös, helt enkelt eftersom man är mer distanserad.
Det går att jämföra med en skådespelerska som berättade för mig att hon ogärna umgicks med teaterrecensenter, eftersom det kunde komplicera deras jobb och föra in aspekter som inte borde höra hemma i teaterrecension.
Recensenter med riktigt hög integritet löper måhända inte sådana risker, men hur många är det? Mitt intryck är snarast att de allra flesta recensenter i alla genrer tar sig själv på alltför stort allvar och därför är väldigt känsliga för vad som anses om dem, fast de blott ska koncentrera sig på vad de själva anser om det de recenserar. Ego är inget bra sällskap för recensenter.
Jag är kluven i frågan om krogrecensenter ska vara anonyma eller ej. Det är två olika sätt att recensera på. Båda kan gå, om man är medveten om skillnaden och gör vad man kan för att kompensera bristerna.
Jag är inte ett dugg osäker på om det finns dåliga recensenter. Sannerligen. De sämsta är i regel de som är mest trendmedvetna, för de är i händerna på samtidens nycker och pladder. Allra värst är de som tror sig vara trendsättare, för de ser inte vad de har framför sig eftersom de har blicken inställd på vad de skulle vilja ha där i stället.
Matskribenten Clara Block Hane skriver, också hon på Newsmill, flera invändningar mot Videgårds resonemang. Framför allt förklarar hon farorna med offentliga krogrecensenter. På DN skriver Axel Björklund att de minsann är jätteduktiga recensenter som gör ett jättejobb med varje krog. Nåja.
Läs även andra bloggares åsikter om XBong, krogrecension, recensenter, krog. Intressant?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)