I Sverige – men inte alls i samma grad i andra länder – är de allra flesta krogrecensenterna strikt anonyma, för att inte få någon särbehandling när de går på krogen. Det har en stor poäng, men det finns också avigsidor.
När man slipper stå med eget namn kan det leda till bristande ansvar. Man är ju skyddad av anonymiteten och kan därför tillåta sig sådant som vore svårare om man stod där med namn i tidningen. Sådant händer, onekligen.
Ett annat aber är att tidningen kan vara slapp med vilka som får skriva krogrecensioner. Anonyma skribenters kompetent och meriter kan ju inte ifrågasättas. Därför händer det på många tidningar att journalister som arbetar där kastar sig över krogrecenserandet för att de gärna vill ha en helkväll på tidningens bekostnad, och de är säkra på att de klarar jobbet för de har minsann ätit ute förut.
Jag har en allvarlig känsla av att det varit si och så med Sydsvenskans Bong efter att jag slutade. Det är uppenbarligen flera olika skribenter. Det var också anledningen till att jag slutade. Redaktören ville ha olika Bong, utan att informera läsarna om det, vilket jag tycker är oetiskt och lumpet mot läsarna – speciellt som de i flera år fått den grundmurade och korrekta uppfattningen att det var en och samma Bong hela tiden.
Läsarna behöver lära känna sina recensenter, för att kunna dra egna slutsatser om deras texter. Det gäller förstås också krogrecensenter. Om dessa växlas utan förvarning blir det omöjligt för läsarna att skaffa sig en bild av hur Bong tänker och tycker.
Men hur blir det då om krogrecensenten är känd av krögarna?
Jag har pratat en del med Nöjesguidens krogskribent Mattias Kroon om det. Han är en av de få som skriver under eget namn, så han är förstås känd av de flesta Malmökrögarna.
Och visst anstränger de sig lite extra när han är gäst på deras krog, men det är inte så mycket de kan ändra på i brådrasket. Där sitter han plötsligt en kväll. Vad ska de göra? Byta kockar, råvaror och matsedel i ett jehu?
Det enda de kan göra är att tillreda hans mat med lite extra omsorg och se till att servitörerna är särdeles uppmärksamma på hans önskemål. Men det är farligt – för ser han att andra gäster inte får samma VIP treatment, då blir han förstås mäkta gramse.
Förr var jag lika övertygad som Sydsvenskan om att en krogrecensent behöver vara anonym. Jag är inte lika säker längre. Kanske ska man göra som med alla andra sorters recensioner: ha en grupp recensenter som turas om och skriver under eget namn, så att läsarna lär känna dem.
Då blir det alltför mycket för krögarna att hålla reda på, speciellt som alla recensenterna också äter ofta på krogen rent privat. Visst kommer dessa att bli särskilt väl hanterade på vakna krogar, men det lär de sig lätt att se igenom.
Och framför allt: ingenting mörkas för läsarna.
Mer (mycket mer!) om min tid som Bong kan du läsa här.
Det förklarar den ojämna kvalitén på recensionerna. Började fundera i de banorna efter att jag jämförde två olika veckors Bong.
SvaraRaderaDu har inte funderat på att starta upp recenserandet i egen regi?
Din trogna läsarskara finns fortfarande och Malmö behöver verkligen en duktig och fyndig recensent.
/Patrik
Patrik, jag har skrivit några XBong-recensioner här på bloggen, mest på lek - och för att se hur jag skulle skriva när jag helt och hållet själv bestämde villkoren.
SvaraRaderaJag tog då också foton på maten jag åt, vilket faktiskt var det allra mest givande.
Det kunde jag aldrig göra som hemlig Bong, förstås, men det vore fullt möjligt för recensenter som inte måste vara anonyma.
Det gör recensionen så mycket konkretare och intressantare för läsaren att få se maten det skrivs om i bild.
Det kan nog bli fler XBong i framtiden, när lusten faller på. Men det är ingen som betalar mina notor, så det kan tyvärr blott ske med behärskning...
Det finns inte en enda restaurangkritiker på någon av de svenska tidningarna, bara anonyma texter av blandat folk på redaktionerna. I Danmark, precis som i alla andra länder, har de seriösa morgontidningarna minst två, och de tar ansvar för sina åsikter och sin kunskap med namn och bild. Det räcker med att en enda tidning tar klivet in i samtiden så kommer de andra haka på, gissningsvis inom de närmaste 5-10 åren. Det är gåtfulla och förtorkade resonemang som försvara varför just matkritik måste vara anonym, när ingen annan kultur- och nöjesjournalistik är det. Vi kommer skratta åt det här i framtiden. Alla andra matjournalister jag känner utomlands undrar varför Sverige tycker att det är så viktigt. "Men hur ska läsarna kunna lita på kritiken om de inte vet vem det är som framför den?" och "Blir det inte tråkigt att läsa när det inte är personligt skrivet?" är de vanligaste frågorna. Och jag vet inte vad jag ska svara. Ja du Stefan, vi har pratat om det här många gånger, både privat och offentligt, och det roar mig alltid lika mycket. Som sagt, ge det fem år så vaknar nog våra morgontidningar också.
SvaraRaderaMattias, tack för dina kloka och kunniga ord. Jag är rädd för att du beskriver den svenska situationen mitt i prick.
SvaraRaderaFörresten, ditt reportage i Svenska Dagbladet om superkockarna på slottet är härlig läsning!
Där hade jag gärna suttit med.
Är det inte helt uppenbart att det är Mattias Kroon som numera också skriver en del av Bongs recensioner? Inte kan det väl vara två personer som skriver precis lika pretentiöst?
SvaraRaderaMartin J, jag tog en titt på de senaste recensionerna - Fellini, La Grappa, Bastard och Era Ora - och tvivlar på att de är Mattias Kroons verk. Texterna är lite för banala, om än med kapabel meningsbyggnad, och åsikterna är lite för återhållna. Mattias föredrar att ta ut svängarna, både språkligt och kulinariskt.
SvaraRaderaDessutom tvivlar jag på att han frångår sin princip om att krogrecensenter inte ska vara anonyma. Så bra betalar inte Sydsvenskan...
Det vore också olyckligt om de valde honom för jobbet, eftersom anonymitetens avsikt är att man ska behandlas som alla andra gäster - men Mattias är mycket känd av ortens krögare, så han får "special treatment" vare sig han är Bong eller ej.
Nuvarande Bong ger i ovannämnda recensioner intrycket av att vara någon medelålders allmänjournalist som anser sig kunna laga mat, vilket jag tycker är helt fel grej - man ska vara proffs på att äta mat, men inte att laga den. Annars får man skeva perspektiv och betonar fel saker. De här recensionerna innehåller rätt många åsikter om hur maten borde ha lagats, men är ordfattiga om hur maten faktiskt smakar som den är.
Det gör läsningen småtrist, som om det vore en kokbok.