Nu har Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion gett sig in i diskussionen om Liza Marklund – men han repeterar väldigt ordrikt vad andra mediamänniskor har försökt att vilseleda med: en diskussion om hur “sann” en roman med verklighetsbakgrund behöver vara. Men det är ovidkommande här, eftersom Marklund ända fram till nu har hävdat att hennes bok är helt sann.
Redan i rubriken ställer Per Svenssons text frågan: “Vad för slags bok är Gömda?” Och så ägnar han en flod av ord åt att dryfta den frågan hit och dit – men det är nonsens eftersom problemet hela tiden har varit vad Liza Marklund själv har hävdat: att boken är helt sann. Hade hon inte gjort det, och hade inte boken såväl i undertitel som på flera andra sätt gjort det gällande, då skulle detta inte vara något att prata om.
Det hade räckt med att hon kallat den “baserad på en sann historia”. Men det har hon inte gjort. Per Svensson citerar henne från 1999, där hon rent ut kallar sin bok en fackbok.
Med alla sina ord och vindlingar om vad för slags bok Gömda kan vara, deltar Per Svensson i den desinformation och medvetna begreppsförvirring som Liza Marklunds försvarare ägnar sig åt. Han följer deras spår, och det leder förstås åt fanders.
Varför gör han det? Kan det spela roll att han varit kulturchef på Expressen i många år, fram till för bara några månader sedan? Samma tidning som Liza Marklund är krönikör i, och som länge vägrade att ta i kritiken mot henne.
Det är i alla fall tydligt i hans långa text att han undviker en direkt konfrontation med Liza Marklunds märkliga förhållande till sanningen.
Om jag förstår det rätt kommer en fortsättning på hans text i morgon. Vi får se om han då skärper tonen – eller fortsätter att halka iväg på vilseledande stickspår.
Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund
Intressant kommentar - själv drog jag helt andra slutsatser av artikeln.
SvaraRaderaSvensson börjar med att följa den inarbetade kursen för en Marklundapologet. Läsaren leds in i ett tillstånd av tryggt igenkännande eller frustrerat tandagnissel beroende på om läsaren stöder eller är kritisk mot Marklunds hanterande av sanningsbegreppet.
Men då, plötsligt, girar Svensson och avlossar en av de kraftigaste bredsidor mot Marklund som åtminstone jag själv har läst i hela debatten:
"Man kan, när man läser ”Gömda” och Antonssons bok parallellt, få intrycket att Marklund och Eriksson har använt personer i den senares omgivning som förlagor för romangestalterna, men låtit dem byta plats. Det kan ju vara en litterär metod. Men om en ilsken chilenare kunde bli en trygg norrlänning varför kunde då inte den otäckte libanesen ha gjorts till en välrakad svensk medelklassman?"
Kanske är Svenssons kursändring för subtil?
/Kapten C.
Jag tycker inte att det hade räckt om man skrivit "baserad på en sann historia", och det av många orsaker. I korthet vill jag bara säga: Elisabeth Hermon. Liza Marklunds och "Mia Erikssons" samarbete för att krossa henne måste undersökas närmare.
SvaraRaderaAnonym, det var en intressant läsning av Per Svenssons text, och nog ligger det en hel del i den. Men jag får ändå helhetsintrycket att Per Svensson i alltför hög grad låter sig ledas in på den sekundära frågan om hur sann en roman ska behöva vara - i stället för att granska Liza Marklunds envisa påståenden om den, ända fram till nu.
SvaraRaderaDärmed deltar han i den rökridå som Marklund och hennes vänner i media lagt ut och gör allt för att underhålla.
Jag såg intervjun med henne på TV4, och där upprepar hon som ett mantra att hon borde ha kallat boken "baserad på en sann historia", som om det vore huvudsaken. I övrigt är hon väldigt hätsk mot sina kritiker och anser sig i allt fullständigt oskyldig. Hon framstår till och med en smula sociopatisk i sin vägran att uppriktigt erkänna sig ha begått något fel.
Så det är klart att hon vill ha det hela till att blott handla om semantik.
Stefan, jag förstår att en fritänkare som dig nära på går i spagat av alla fyrkantiga uttalanden som gjorts i debatten kring dessa böcker.
SvaraRaderaJag måste säga att jag äääälskar Videon med bananen! Så genialt! Seriöst. Min son tyckte den var helt rå:-)
Fotona var knallfina också. Vi tänker ganska likt när det gäller motiv. Du är en inspirerande person, därav blommorna:-)
Kram från pennelina
Pennelina, tack för det entusiastiska berömmet. Kul att både du och din son uppskattade min video. Jag hade själv svårt att hålla mig för skratt när jag gjorde den...
SvaraRaderaPS: För er som undrar: ni hittar den, mina bilder och annat smått och gott här:
stenudd.com/art
Jag kan tänka mig det, men den är verkligen genial:-) Jag smickrar aldrig, och tycker inte om att få smicker.
SvaraRaderaNu är jag ingen konstkritiker, men jag vet vad jag tycker om.
Kram från Pennelina
Intressant på Newsmill idag, ett annat författarperspektiv. De delar som är försök att definiera "dokumentärroman" - vad är det egentligen? Är det någon som har en definition?
SvaraRaderaIa, det är en term som är så pass ny att den ännu inte funnit någon definition som de lärda är överens om. Svenska Wiipedia är högst summarisk om begreppet, och jag tvivlar på att det är behandlat i NE - men jag kan ha fel.
SvaraRaderaMin egen definition skulle vara ungefär:
En skönlitterär framställning av en verklig händelse (relativt nutida), där kända fakta inte har ändrats men kompletterats med författarens fantasi vad gäller sådant som inte är känt och inte är oomtvistliga fakta.
En dokumentärroman får gärna föra fram egna teorier om okända händelseförlopp, eller egna förklaringar på bakomliggande orsaker, och så vidare - men den får inte ändra fakta, för då är ordet "dokumentär" vilseledande, även om det följs av ordet "roman".
Liza Marklund skulle kanske inte hålla med mig...