tisdag 24 augusti 2010

Hellman med humor

Det är artisterna som är behållningen med Malmöfestivalen. Igår såg jag Jakob Hellman och Dolly Daggers, sannerligen olika i allt utom lustupplevelsen de gav sin publik – och skrattsalvor.

Jakob Hellman blev legend redan vid sin första och hittills enda skiva med egna låtar, som kom ut 1989. Sedan dess har han gjort lite covers och lite gästspel, men börjar röra sig lite mer nu. Förhoppningsvis ska han äntligen släppa ifrån sig nya låtar, men det återstår att se.

På Malmöfestivalen uppträdde han så udda som han förmodligen själv föredrar det – tillsammans med en handfull ståupp-komiker, som höll monologer mer eller mindre löst baserade på varsin av Jakobs sånger. Efter varje monolog framförde sedan Jakob låten i fråga, så innerligt och intensivt närvarande i den att man som publik var nära att tappa fotfästet. Riktigt lysande.

Det är en särdeles egenskap, på gränsen till magi, att han efter så många år förmår göra dessa låtar med dylik nerv och inspiration, som om de alldeles nyss komponerats av honom, eller rentav improviserats fram i ögonblicket. Man får verkligen hoppas att han fortsätter och fortsätter.

När han dök upp i svenskt musikliv jobbade jag som rockrecensent på DN och skrev om honom, då han i april 1989 gjorde en konsert på rockklubben Melody i Stockholm. Det var när han nyss gjort sensation och plockat hem en Grammy som bästa nykomling. Vara vänner var på allas läppar.

Jag var inte nådig mot honom, som synes i recensionen (klicka på bilden för en förstoring), men jag avslutade i alla fall med en förhoppning som jag efter gårdagens framträdande på Malmöfestivalen anser bekräftad.

Dolly Daggers i duggregn
Tidigare på kvällen såg jag på en kamrats inrådan Dolly Daggers, ett Malmöband jag dittills inte haft en aning om. De hade en frejdig och busig konsert som sturskt trotsade det tidvisa regnet, och sammalunda gjorde vi i publiken.

Sångaren Ludvig Sersam for runt hela tiden och hittade på små hyss. Han medgav utan omsvep att det tröttade ut honom att göra detta på en scen så mycket större än han var van vid. De får nog vänja sig, för jag kan inte tänka mig annat än att de mer och mer kommer att uppträda på sådana.

Dolly Daggers spelar en glad rock med rötter i 1980-talet, men också med ett utspel och en självironi som får mig att tänka på Ola Salo och the Ark, eller kanske Robbie Williams. De gör sig det där extra besväret och lägger till diverse muntra hugskott, som i underhållningsbranschen skiljer agnarna från vetet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

måndag 23 augusti 2010

Åklagare får inte styra över rättvisan

Jag har inget genomgjutet förtroende för svensk rättssäkerhet. Hela rättsapparaten verkar snarast se sig som del av överheten med uppdrag att hålla medborgarna på plats. Då är det inte mycket rättvisa kvar. Det visade sig när Wikileaks chef Julian Assange plötsligt förklarades anhållen för våldtäkt. Det kom plötsligt och släpptes lika fort, utan förklaring.

Det är förfärligt allvarligt att anklaga folk för våldtäkt. Då krävs ordentlig bevisning. Det kan inte ha varit fallet här, eftersom åklagaren tog tillbaka det där med våldtäkt strax efter att ha basunerat ut anklagelsen ”på sannolika skäl”, vilket är en hög grad av misstanke. När den kvickt återtogs måste den ha varit förhastad och felaktig.
Så får man inte hantera människor.

Det är ytterligare besynnerligt eftersom Assange (på bilden ovan) och hans Wikileaks är i hetluften just nu för att ha publicerat hemliga dokument om USA:s militära aktiviteter i Afghanistan. Kanske inte åklagaren har agerat för att desavouera Assange i den pågående debatten om Wikileaks, men att han är en världskändis kan mycket väl ha lockat åklagaren till att använda sin makt med extra iver.

Svenska åklagare har en väldig makt som behöver granskas, ifrågasättas och stramas åt. De har ett trist jobb med måttlig lön för att vara jurister, så det är frestande för dem att ge sin karriär en boost med den ena eller andra sortens buller. Man kan undra om det har hänt här.

Assange verkar i det offentliga rummet med en politisk agenda som många intressegrupper avskyr. De kastar sig förstås över denna anklagelse, hur grundlös den än är. Åklagaren har uppenbart struntat i det – eller rentav avsett det. Hur kan den skadan göras ogjord?

Nu har chefsåklagaren skrotat våldtäktsärendet men fortsätter att hota med ett ärende mot samma man, det mindre allvarliga brottet sexuellt ofredande, med ett annat förmodat offer. Ska det också grusas? Skada hinner de två fallen onekligen göra ändå, vad gäller Assanges anseende och därmed även Wikileaks. Om även det sexuella ofredandet slängs i papperskorgen, då blir det mycket svårt att se det annorlunda än att åklagarämbetet har betett sig såväl skamligt som skoningslöst.

Människors heder ska hanteras med största respekt, för vad annat har vi? Ett rättsväsende som skyndar att anklaga innan bevisning föreligger och den anklagade har fått yttra sig i saken – det är en styggelse som måste rättas till. Annars får vi med blixtens hastighet ett skoningslöst samhälle, där blott de som kontrollerar rättvisans redskap kan stå ut.

Det är förstås livat i pressen om saken. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, SVT här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

lördag 21 augusti 2010

Bilarna var behållningen

Malmöfestivalen drog igång på fredagen, så jag spankulerade runt lite där under eftermiddagen. Den börjar bli trött efter alla år den fortgått. Det är inte lätt med förnyelse. Roligast var några bilar som en konstnär busat med. Maten lockade inte alls.

När jag var Sydsvenskans hemlige krogrecensent Bong brukade jag skriva om festivalmaten. Det var inte något drömjobb att skynda runt under fredagseftermiddagen och trycka i sig en lång rad flottigheter, för att hinna skicka texten till tidningen samma kväll. Jag har ätit min beskärda del.

Det mesta av maten känns fortfarande igen. Thailändska hopkok, langos, korvar och färsbiffar. Varje år är det åtminstone någon ny grej bland allt det bekanta, men jag är osäker på vad det kan ha varit i år. Jag prövade en peruansk oxgryta som var vacker i färgerna men smakade grått. Så då tryckte jag även i mig en afrikansk oxgryta i hopp om att den skulle vara en vildare smakupplevelse. Jodå, men med smal marginal.

En färsköl på Green Lions tilltagna yta sköljde bort besvikelsen. Där stötte jag förresten ihop med Sydsvenskans rockskribent Håkan Engström – föga överraskande, eftersom han är en passionerad ölälskare.

Sydsvenskans närvaro är minst lika påtaglig nu som tidigare år. Tidningen har satt sitt namn på två stora scener i trakten av gamla posthuset, med mera. På en av dem satt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och intervjuade den gamla operasångerskan Marianne Mörck.
Och på ett uppslag i dagens nummer av Sydsvenskan tipsade Rakel, Håkan och tre andra medarbetare på tidningen om de bästa begivenheterna på festivalen. Som om de vore orakel, eftersom dessa evenemang ännu inte hade ägt rum.

Egentligen är det olämpligt att en tidning deltar så aktivt i en begivenhet som den också ska rapportera om. Det blir ofrånkomligen jävigt. Men Sydsvenskan torde göra alltmer i den vägen, för att ragga prenumeranter och insistera på sin betydelse för staden. Jag tvivlar på att det fungerar.

Lite kul hade jag ändå på min promenad. Konstnären Bertil Warnolf har riggat några bilar på Hamngatan, ett slags anti till Pimp my ride. En är lindad med gasbinda, en har ett hus på taket, och så vidare. Jag tyckte bäst om den som återtagits av naturen, fylld med prunkande grönska. Se bilden ovan.

Rätt kul var det också att Malmö Chokladfabrik stavat fel på skyltarna till sitt stånd. Se nedan. Kan de verkligen sin choklad när de inte ens kan stava till den?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 19 augusti 2010

Smörblomma

På S:t Gertrud i Malmö har det länge funnits en lunchrestaurang som inte lockar särdeles, men nu ledsagas den av en betydligt ambitiösare krog, Haqvin Bager, där köket leker lustfyllt även med de vardagliga ingredienserna.

Jag hade ingen aning om att stället fanns förrän en klubbkamrat, Enighets ordförande Leif Almö, ledde mig dit. Det var som att springa på en oas i Sahara.

Kvarteret S:t Gertrud är med sin välbevarade ålderdom en sightseeing i sig, och innergården uppmanar till rekreation innan den bistra årstiden kommer. Krogen Haqvin Bager har dessutom en trivsam inredning utan överdåd men med detaljer som sitter alldeles rätt. Och så är det något med taklamporna som blir pricken över i.

Jag studsade till redan när kyparen kom med smör och bröd. Den vackra blomman på bilden ovan är smöret. Riktigt skojigt att de gör sig sådant besvär med en så blygsam komponent i måltiden. Och lyckat – den prunkande blomman var så välgjord att det tog en stund för ögat att ens gissa vad den bestod utav. Den första sekunden fick jag för mig att det var ostskivor som lindats sålunda.

Maten var också behaglig, utan att kosta någon förmögenhet. Så det dröjer nog inte länge innan jag åter sätter kniven i deras smörblomma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

torsdag 12 augusti 2010

Sydsvenskan tiger om boken om Bong

Jag skrev en bok om mina tolv år som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong, som kom ut i våras. Det har Sydsvenskan inte skrivit ett enda ord om. De gillar verkligen inte mig – men det visar också hur ojournalistiskt de tillåter sig att tänka.

När min bok om åren som Bong kom ut lät jag Sydsvenskan få den en vecka innan pressmeddelande och recensionsex skickades ut till andra tidningar. Jag tyckte det var rimligt att de fick chansen att vara först att skriva om boken, eftersom det var på den tidningen jag hade verkat.

Boken hamnade hos Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion och sedan hände ingenting, trots att det är självklart intressant för Sydsvenskans läsare att få veta om bokens existens, även att läsa vad en recensent kan anse om den.

Så när inget hade hänt på några månader mailade jag till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frågade om det skulle komma någon recension. Hon svarade igår:
Nej, vi har inte recenserat din Bongbok. Vad gäller recensionerna är bokutgivningen så diger att vi måste välja bort mycket - tyvärr.

Det där med ”tyvärr” är ett slappt sätt att avfärda, likaså argumentet att det kommer ut så många böcker. Hur många böcker med lika uppenbart intresse för Sydsvenskans egna läsare kan det vara fråga om?

Andra böcker med anknytning till tidningen skrivs det gärna om på dess kultursidor – senast t.ex. en samling av medarbetaren Claes Fürstenbergs Malmökrönikor 2007-2009, som alltså redan hade publicerats i tidningen, med den fjantiga titeln Du vet att du är från Malmö.
Och när ovannämnda Per Svensson på kulturredaktionen tillsammans med en meningsmotståndare passade på att komma ut med debattbok om monarkin inför det kungliga bröllopet, med den ännu fånigare titeln Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, då brakade Sydsvenskan på med såväl en lång recension som två ordrika utdrag (1 och 2) ur boken, dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Heidi Avellan om den, likaså den politiska krönikören Per T Ohlsson.

Jag var tidningens första Bong och gjorde jobbet i tolv år, följd av en stor och engagerad läsekrets. Det är dessutom mig veterligt den första svenska boken som berättar om krogrecensentens hemliga och delikata jobb. Därför kan jag tveklöst slå fast – trots att jag är part i målet – att det är journalistiskt oförsvarligt att tiga om boken på Sydsvenskans sidor.

Stingsliga kulturredaktörer
Så varför gör de den tabben? På grund av personliga antipatier. De gillar inte mig, framför allt för att jag i denna blogg har kritiserat såväl Sydsvenskan i sin helhet som redaktören Per Svensson flera gånger. Att de verkligen är så stingsliga och småaktiga har jag genom åren fått flera belägg på.

Det är minst sagt underligt att just kulturredaktörer ska vara så känsliga för kritik, eftersom deras jobb går ut på just att kritisera andra. De får förstås själva kritik, i någon omfattning, oftast i polemik med kulturskribenter på andra tidningar men också via insändare om deras egna skriverier. Det kan de inte förhindra.

De låtsas välkomna detta, exempelvis genom att låta utomstående recensera deras egna böcker i den egna tidningen. Så har skett med båda Sydsvenskanrecensionerna nämnda ovan. När man läser dessa recensioner märker man dock tydligt vad som brukar vara fallet – sådana recensioner är så gott som alltid vänligt inställda, för att inte säga insmickrande. Det är en teater för att bevara skenheligheten.

Jag fick erfara det när jag som medarbetare på DN under 1980-talet sattes att recensera en revy skriven av DN:s egen kåsör. De ansåg att jag kunde göra det eftersom jag var frilansare på tidningen, inte fast anställd. Jag tyckte att föreställningen var rätt tråkig och skämten ganska slentrianmässiga, vilket jag också skrev i recensionen. Det blev ett väldigt liv på DN och kåsören var bestört över att hans egen tidning publicerat en kritisk recension. Sådant ska ju inte hända...

Det är svårare att kritisera att något inte alls har publicerats. Så det är tur att man har en blogg.

Här är boken om min tid som Bong på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

onsdag 11 augusti 2010

När får SJ:s ledning sparken?

Äntligen börjar media rota på allvar i missförhållandena på SJ. DN är igång med en artikelserie där den skandalösa ledningens beteende framstår allt tydligare. Hur illa ska det gå innan bättring sker?

Jag har åkt tåg en del de senaste åren, framför allt mellan Malmö och Stockholm med X2000. Där blir det hela tiden sämre, men det var lätt att gissa på förhand.

Det har länge varit alldeles uppenbart att X2000-tågen inte repareras och underhålls ens nödtorftigt, utan försummas å det grövsta. Lika uppenbart är att det finns för få av dem för att rimligen klara tidtabellen, så förseningar går inte att ta igen förrän efter sista turen på natten.

Jag har haft många samtal med SJ-personal som suckar och i förtroende bekänner hur vidsträckta problemen är och hur likgiltig ledningen är för dem. De anställda är också mycket tydliga med att ledningen struntar i deras synpunkter. Till och med har DN nu berättat att lokförare som gör för många påpekanden om tekniska fel och brister på tågen plockas bort, rentav sparkas.
Personalpolitiken på SJ är rena stalinismen.

Missbrukat monopol
SJ skyller ifrån sig, men X2000:s förfall beror på att den egna ledningen väljer att spara kronor genom att strunta i underhåll. Tågen ska bara köras tills de stupar. Numera när jag åker dessa tåg är det på sin höjd hälften av dem som kommer fram någorlunda i tid, och det handlar så gott som alltid om tekniska fel på tågen – som de hade redan när resan startade, ofta redan när de startade resan innan dess.

Så ansvarslöst får inget trafikföretag bete sig. Vilket flygbolag hade överlevt så? SJ har i realiteten fortfarande monopol på en stor del av svensk järnvägstrafik, vilket de utnyttjar skamlöst genom att strunta i hur passagerarna drabbas.

Ulf Adelsohn är SJ:s ordförande och tjänar säkert en hacka på det. Han som gammal politiker borde väl begripa att se till allmänhetens bästa? Nej, han är högst delaktig i förfallet och påpekar blott att nya tåg kommer. Men de sätts inte i trafik förrän i slutet på nästa sommar, alltså 2011. Och de verkar inte ha några planer på att lägga extra kronor på befintliga tåg så att de ska rulla bättre fram tills dess.
Är det dags att koppla in konsumentombudsmannen, som om det skulle hjälpa?

Miljön behöver tåg
Samtidigt talas det ju ideligen – också från regeringen, som är SJ:s överhuvud – om tåget som det klimat- och miljövänligaste alternativet, och hur akut det är att vi väljer därefter. Hur kan de då ha mage att låta tågen förfalla? Dessutom har SJ höjt sina priser så mycket på sistone, att de mycket ofta är markant dyrare än flyget.

Det enda raka är att regeringen handlar som de talar och med krafttag går in för att läxa upp och rätta till SJ:s ledning. Sparkrav får inte gå in absurdum, speciellt inte på den transportväg som värnar allra mest om miljön. Snarare borde det vara optimal samhällsnytta att satsa friskt på tågen, så att vi kan och vågar använda dem till det allra mesta av vårt resande.
Annars kan bara konstateras att SJ:s skandalösa beteende egentligen är regeringens.

DN skriver om SJ-skandalen här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

söndag 8 augusti 2010

Glaciär växer trots klimatkrisen


Ett gigantiskt isblock har lossnat från en glaciär på Grönland, berättar DN. Artikeln undrar om det beror på klimatförändring, men ignorerar det faktum att glaciären har växt de senaste sju-åtta åren. Det skulle ju kunna antyda motsatsen.

Vi har annars fått ideliga rapporter om att isen på Grönland, eller snart sagt överallt, smälter. Men denna glaciär har alltså växt de senaste åren. Hur stämmer det, och varför frågar journalisten inte alls forskarna om det?

I stället frågar de om glaciärens kalvning av detta väldiga isblock beror på klimatförändringen. Forskaren slår fast att varken det eller motsatsen går att fastställa – men påpekar också att det just är för att glaciären har växt som en kalvning var att vänta.

Så är det ideligen i klimatkrisfrågan. Journalister sitter så fast i sina föreställningar att de inte bara är oförmögna att ställa opartiska frågor – de vägrar att se de anomalier som dyker upp. Inte undra på att det är svårt för allmänheten att genom gammelmedia få någon som helst klarhet i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

tisdag 3 augusti 2010

Religionerna får inte styra samhället

På DN Debatt pågår ett åsiktsutbyte om religion och religionsfrihet i Sverige, där kanske den viktigaste frågan börjar belysas: religionernas ökade krav på att deras intolerans ska tolereras, eller till och med bli lag.

För sådär en vecka sedan skrev fyra kristna ledare en debattartikel där de krävde att islam och judendomen ska få samma utrymme i vårt samhälle som kristendomen. Men vad de egentligen krävde var att samhället i än högre omfattning än nu ska rätta sig efter och böja sig för religiösa krav, oavsett religion.

De skrev bland annat: ”Hållningen borde vara största möjliga frihet för varje religiös människa att leva ut sin religion och tradition, så länge det inte kränker någon annan.”

Det låter fint tills man tänker på vad detta att leva ut sin religion får för konsekvenser på samhället, eftersom det hittills handlat mest om att vi andra ska tystna och foga oss för att de religiösa inte ska få sina värderingar utmanade eller ifrågasatta. De kräver tystnad, de kräver att slippa få sin tro ifrågasatt och sina ritualer granskade.

De kräver att få uppfostra sina barn som de själva vill, vilket alltför ofta betyder att indoktrinera dem och tvinga dem in i samma religion, isolera dem från det sekulära samhällets kunskaper och värderingar.
Det är inte omvärldens tolerans de kräver, utan rätten till den egna intoleransen.

I dagens DN har de fått svar på tal i en annan debattartikel, där en filosofiprofessor och en kurdisk författare varnar för detta tänkande och menar att kraven är absurda.

De bemöter sådana saker som vilka helgdagar vi firar, hur svensk lag förhåller sig till kosherslakt, och så vidare, men ser också hotbilden bakom de kristna ledarnas krav: ”Från att plädera för friheten för troende att utöva sin religion (som ingen ifrågasätter) glider man över till att hävda de troendes rätt att tvinga omgivningen att anpassa sig till deras tro.”

Religiösa organisationer vädrar sedan något årtionde tillbaka morgonluft. De påstår sig kränkta och vill till skydd mot detta lägga munkavle och ögonbindel på hela vårt samhälle. Men vi har ideligen hur många bevis som helst på att vi behöver göra det motsatta: granska och ifrågasätta. Inom religionerna sker alltför mycket tokigheter, och med religion som ursäkt begås alltför många dumheter.
Religionerna ska inte stå över den demokratiska ordningen, utan måste foga sig efter den.

Läs även andra bloggares åsikter om , .