Kön mot klass

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige minskar, uppger DN. I jämförbara yrken är den nu endast 5,9%, vilket knappast beror på någon kvardröjande misogynitet.

Skillnaden är dock större om man slår ihop alla yrken i en klump. Då tjänar männen i medeltal 14,3% mer. Återigen är det knappast fråga om att kvinnor missgynnas, för då skulle det vara ungefär samma skillnad även inom jämförbara yrken.

Ändå döljer sig en gammal fördom där. Traditionella kvinnoyrken, som fortfarande kvinnor i högre grad än män har, värderas lägre än de traditionellt manliga. Exempelvis är vårdyrken lägre avlönade än fabriksarbete och byggjobb, lärare sämre betalda ju yngre barn de arbetar med, och så vidare.

Men de riktigt stora löneskillnaderna är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. En VD betalas sjukt mycket mer än alla sina underordnade. Där har skillnaderna till och med ökat de senaste decennierna.

Könssamhället är i avtagande, men klassamhället blir hårdare och dess orättvisor större. Och allvarligt talat: de som fortfarande insisterar på att de största orättvisorna är mellan könen, de medverkar till denna utveckling.

Nu är inte det angelägnaste målet att en kvinnlig VD ska tjäna lika groteskt mycket pengar som en manlig dito, utan att alla människors arbete ska värderas rättvist och rättvisande.

(Siffrorna kommer från en rapport av Medlingsinstitutet och gäller år 2010. Här skriver DN om de större löneskillnaderna.)

Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, löneskillnader, klassamhället, ekonomi, rättvisa. Intressant?

Den äktenskapliga plikten

DN berättar att en fransk kvinna tilldömdes 10.000 Euro i skadestånd från sin exman, för att han haft sex med henne för sällan. DN har hämtat nyheten från The Telegraph.

Det väcker två frågor:
1) Skulle domstolen ha fattat samma beslut om rollerna varit omvända?
2) Hur mycket sex är för lite, och finns i så fall för mycket sex?

På den första frågan vågar jag lova att svaret är nej. I våra föråldrade och verklighetsfrämmande könsroller förväntas mannen vara den oändligt trånande, som alltid tar initiativet, medan kvinnan ska vara den motvilligt medgivande. Domstolen dömde som om sex var hans ansvar och skyldighet. De dömde utefter hans könsroll.

Om i stället mannen klagat på att kvinnan ”släppt till” för sällan, skulle domstolen avfärda hans skadeståndskrav och i stället klandra honom med en mängd invektiv.

Svensk lag och dess tillämpning är än mer tydlig med dessa könsroller. En gift man kan dömas för att vara för klåfingrig mot sin fru, även när det inte är fråga om våld – som om de vore främlingar. Har det någonsin hänt att en kvinna dömts för detsamma?

Denna syn på könen är en kvarleva från viktorianska ideal. Inget av könen gynnas av den, hur det än kan tyckas. Utom monetärt då, såsom i det franska skadeståndsfallet. Men det har sitt pris för hela jämställdheten.

Den andra frågan är mer komplicerad. Det franska paret hade varit gift i 21 år. Det är besynnerligt att kvinnan efter så lång tid kan framföra ett retroaktivt klagomål.

Om mannens avoghet gällde för merdelen av äktenskapet, varför dröjde hon så länge med att reagera? Räckte det för henne med samlag sisådär vart tjugonde år och därför gick hon i taket när det inte blev något ens då? Om hon önskade en tätare frekvens borde hon rimligen ha sagt ifrån tidigare.

Man undrar hur många kärleksstunder domstolen ansåg rimligt. Skadeståndet på 10.000 Euro bör ju ha beräknats på en sådan uppskattning. Vilket styckepris per uteblivet samlag ligger bakom beloppet – tio samlag à 1.000 Euro, hundra à 100 Euro, eller tusen à 10 Euro?

Rent nonsens alltihop, som det så lätt blir när fördomar är utgångspunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om äktenskap, rättvisa, sex, jämställdhet, skadestånd. Intressant?

Blodigt allvar

Myndigheter och experter tar avstånd från råd till kvinnor att sticka sig för att blöda under bröllopsnatten. Det är förstås absurt att någon ska behöva göra det för att tillmötesgå trångsyn och okunskap om oskuld. Men det är en realitet som inte så få kvinnor ställs inför – och det är blodigt allvar.

DN och Svenskan redogör för gynekologers tips till kvinnor i den svåra situationen att med blod i bröllopsbädden behöva ”bevisa” sin oskuld. De rekommenderas att sticka sig med en nål och får förklarat hur det sker riskfritt och i smyg.

Mot detta råd protesterar – helt begripligt – en lång rad experter och myndigheter. Det är förfärligt att kvinnor ska behöva stympa sig för att gå inhumant nonsens om oskuld och mödomsblod till mötes.

Men det är så. Många kvinnor befinner sig i den situationen och det är blodigt allvar. Konsekvenserna om de inte ”levererar” kan vara ödesdigra för dem. Och mot det har vårt samhälle idag inga fungerande garantier.

Då kan inte myndigheterna bara fnysa och vägra att var tillhands, så att säga två sina händer likt Pontius Pilatus. Något måste de göra och något har de i praktiken gjort för att ge dessa kvinnor en räddningsplanka, om än det är skandal att detta ska behövas.

Förr i tiden och i andra länder där denna sed för att försäkra sig om brudens oskuld har stor omfattning, har förstås andra lösningar utvecklats för blod i bröllopsbädden. Den svenska, hårt kritiserade rådgivningen har försökt att ge kvinnorna en säker och smidig variant på dessa knep. Det kan till och med rädda liv.

DN citerar Juno Blom, som arbetar mot hedersbrott hos en myndighet:
– Att kvinnor tidigare har tvingats till sådana här lösningar kan jag förstå, men det är inte förenligt med principen om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Riktlinjerna strider mot kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet.

Det är klart att hon har rätt men vad för tröst är det när en ung brud ensam ska möta make, föräldrar, svärföräldrar och övrig släkt på bröllopsnattens morgon? Det är lätt att ha principer när man inte behöver efterleva dem själv.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är lika kategorisk:
– Flickor som söker hjälp ska få stöd som bygger på korrekt kunskap. Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter.

Jag tvivlar på att sjukvårdspersonal upprätthåller myter om sexualiteten, snarare bidrar de till att rasera dem genom att informera kvinnorna korrekt. Men en bister verklighet har lärt dem att också ge kvinnorna små knep för att klara sig i den akuta situationen.

Vad gör ministern? Hennes principer må vara alldeles korrekta men de hjälper inte de utsatta kvinnorna ett dugg. Vad Sabuni i själva verket säger är att det är dessa utsatta kvinnor som ska ta striden mot trångsyntheten. Sabuni vill inte ens ta i det med tång.

Hon säger också, med en lättvindighet som i bästa fall kan kallas naiv:
- Handlar det om reella hot mot flickan så bör ju socialtjänsten kopplas in och förövaren tas om hand.

Som om den möjligheten har fungerat hittills...

Märk också att Sabuni inte preciserar vem som ska koppla in socialtjänsten, som om det skedde av sig självt. Det är förstås ingen annan än den utsatta kvinnan som den lotten faller på – och det är sannerligen ingen lätt sak för henne, ej heller särskilt säker.

I Sverige på det tjugoförsta århundradet är det fortfarande så att många kvinnor är dubbelt övergivna.

Läs även andra bloggares åsikter om oskuld, mödom, äktenskap, bröllop. Intressant?

Mannen har alltid varit sexobjekt

DN har en artikelserie om mannen och mansrollen, där de pekar på moderna trender i attityder och forskning – men det är inte mycket som är nytt. I synnerhet inte synen på manlig skönhet och hur den har exponerats.

DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.

Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.

Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.

Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.

Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.

Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.

Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.

Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.

Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.

Läs även andra bloggares åsikter om mansrollen, könsroller, mannen, sexobjekt, genetik.

Fördomar i idrottsrörelsens topp

Nu är Riksidrottsförbundets (RF) stämma över, efter tre dagars möte med över 700 deltagare allt som allt. Det har varit konstruktivt på flera punkter, ändå är eftersmaken bitter. Både Riksidrottsstyrelsen och styrelsen för SISU, idrottsutbildarna, visade sig kallsinniga mot självklara önskemål om likabehandling inom idrottsrörelsen. Varför då?

På deras förra stämmor, 2009, beslutades att en likabehandlingsplan skulle utarbetas och presenteras 2011. Ändå beslöt båda styrelserna att strunta i det, trots stämmobesluten. De motiverade detta på samma sätt: de har fått för sig att den nya diskrimineringslagen inte gäller för ideella föreningar.

Mot detta kan man resa två självklara invändningar: dels är det inte alls så enkelt som att föreningslivet är undantaget från diskrimineringslagen, och även om så vore – det betyder inte att det är fritt fram att diskriminera.

Det har dessutom visat sig att idrottsrörelsen inte alls är fri från diskriminering av olika grupper, så RF och SISU borde ivrigt ta sig an dessa frågeställningar och leta efter lösningar.

Diskrimineringslagen säger att man inte får diskrimineras på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. RF:s stadgar har en snarlik skrivning.

Detta är förstås väldigt viktiga frågor. Diskriminering förekommer bevisligen i vårt samhälle – även inom idrotten. Därför behöver RF och SISU i allra högsta grad arbeta för likabehandling. Jag begriper inte hur de båda styrelserna kan vara så ovilliga till det.

Om inte vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundet hade lyckats få igenom förnyade direktiv om saken på de båda stämmorna skulle både RF och SISU i realiteten ha tagit avstånd från ett samlat och aktivt arbete mot diskriminering. Det hade varit skamligt.

Religion och etnicitet

På ännu en punkt har Riksidrottsstyrelsen agerat mycket märkligt utifrån diskrimineringsperspektivet. De föreslog stämman en särskild skrivning om att förbund baserade på en viss religion eller etnicitet inte ska tillåtas i RF. Det är egentligen självklart och är redan angivet i RF:s stadgar. Det gäller förstås även kön, sexualitet, och så vidare.

Varför då ett särskilt beslut om saken på RF-stämman – och varför bara om religion och etnicitet? Det är ett sätt att peka ut några grupper i samhället, som om de utgjorde ett akut problem. Det är inget annat än ett uttryck för fördomar.

Vi påtalade detta på stämman och yrkade på att formuleringen skulle strykas, men det ville inte Riksidrottsstyrelsen gå med på. Tyvärr ej heller stämman. Nu har denna besynnerliga och insinuanta skrivning fastställts och kommer att ingå i RF:s regelverk. Utan att ens något skäl presenterades för varför denna skrivning skulle behövas.

Det är djupt olustigt. Sammantaget – oviljan mot en likabehandlingsplan samt detta utpekande av religion och etnicitet – är detta svårt att tolka på annat sätt än som ett uttryck för envisa fördomar inom svensk idrotts ledning och en ovilja att komma tillrätta med dem.

Runt om i idrottsrörelsen ser vi ofta tendenser till fördomar och avoghet gentemot vårt förbunds idrotter, från människor som vet inget eller ytterst lite om dem. De verkar ändå anse sig berättigade att stå fast vid sina fördomar. RF-stämman har tyvärr blottlagt att detta inte är ett fenomen isolerat till hur de ser på olika idrotter, utan verkar vara en utspridd attityd inom idrottsrörelsen. Vi vet att den innehåller en del föråldrat gods, men vi var före denna stämma inte medvetna om att det gäller i så hög grad och så högt upp i idrottsrörelsen.
Det är sorgligt. Det är också oacceptabelt.

Som ordförande i Svenska Budo & Kampsportsförbundet deltog jag i Riksidrottsförbundets (RF) stämma sista helgen i maj. Med anledning av det skrev jag några inlägg i min blogg på vårt förbunds hemsida, som jag tror kan ha ett visst allmänintresse. Därför publicerar jag dem även här, lätt redigerade.

Läs även andra bloggares åsikter om RF, Riksidrottsförbundet, Svenska Budo & Kampsportsförbundet, SB&K, RIM.

Otrohet är mänsklig, inte manlig

DN har en artikelserie om otrohet, där de frågar sig varför framgångsrika män är mer otrogna än andra. För att de kan?

Svenskt hyckleri vad gäller könsroller och relationer har inga gränser. Framgångsrika personer – vare sig de är män eller kvinnor – har betydligt fler tillfällen till lockande otrohet, eftersom det dräller av människor som gärna lägger sig för dem.

Annars vore de knappast mer eller mindre otrogna än andra. Det är inte så att framgång i sig väcker åtrå utanför äktenskapet – men tillfället gör tjuven. Frestelserna är fler, för att så många människor gärna hoppar i säng med en kändis, en rik, en makthavare. Wikileaks Julian Assange är ett aktuellt exempel.

De experter DN har pratat med är mycket mer nyanserade och insiktsfulla än DN:s rubriker och ingresser ger vid handen. Otrohet är inte ett manligt fenomen, utan ett mänskligt. Vår gamla tvåsamhetsmodell är en rest från ett annat samhälle med andra villkor och behov,och även där var otrohet vanlig. Läs till exempel Decamerone och Canterbury Tales, båda från 1300-talet.

DN skriver om otrohet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om otrohet, Julian Assange, sex, relationer. Intressant?

Fler än Mona Sahlin borde avgå

Mona Sahlin avgår, efter en tid av det beryktade drevet – såväl i media som inom hennes eget parti. Inte oväntat, inte orimligt, men frågan är om övriga styrelseledamöter i socialdemokraterna fattar samma beslut, eller hänger kvar med näbbar och klor.

Mona sa det själv för några dagar sedan – hela partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande i detta krisläge för socialdemokraterna. Också i samband med sin avgång påminde hon om vikten av det:
– Det är högst rimligt att man tittar på hur partiets ledning ska se ut när vi har förlorat två val i rad. Det hade inte varit rimligt att gå till väljarna igen med samma ansikten.

Det kan mycket väl vara denna idé som ledde till hennes fall. Övriga styrelseledamöter, som inte ville tvingas att erbjuda sina platser, har säkert ihärdigt medverkat de senaste dagarna till påtryckningarna om att hon måste säga upp sig. Därmed tror de sig nog om att ha gjort ett tillräckligt stort offer för att själva få sitta kvar och bevara ”kontinuiteten”, som det så vackert brukar heta.

Men Mona Sahlin har alldeles rätt: efter flera val med dalande siffror är det nödvändigt för ledningen att träda ur och låta andra ta över. Uppenbarligen har de inte lyckats med vad de föresatt sig. Den senaste valrörelsen var rena katastrofen för socialdemokraterna, som kvickt dalade från starka segrarsiffror i opinionsundersökningarna till fiaskovalet.

Wanja Lundby-Wedin, som verkar vara den socialdemokratiska makthavare med det envisaste behovet av makten, har förstås åter markerat att hon inte anser någon personförändring nödvändig. Hennes tidigare ageranden har bevisat att hon inte tänker på något annat än sin egen position, vad det än kostar rörelsen. Har hon på den punkten många meningsfränder i partistyrelsen? Det får vi se inom de närmaste dagarna. Jag misstänker att ingen av dem ställer sin plats till förfogande särdeles lättvindigt.

Mobbad kvinna?
Lars Ohly är övertygad om att det gått så illa för Mona Sahlin för att hon är kvinna. Så säger alltid någon närhelst en kvinnlig makthavare kritiseras offentligt, och det är oftast rent nys.

Ändå undrar jag denna gång om det inte spelar viss roll. Hade en manlig partiledare drabbats lika hårt av kritik för allt mellan himmel och jord? Mona hade mer att bevisa som ledare än de flesta av hennes föregångare behövde, och hon har varje gång fått stå ensam och ta smällarna.

Genom åren har jag märkt hur andra socialdemokratiska partiledare fått många närmast rabiata fiender,som om det vore fråga om Antikrist. Det skedde med Olof Palme, likaså med Göran Persson. Ingvar Carlsson kom dock ganska lindrigt undan på den punkten. Han blev istället hånad och förlöjligad, såsom det där med foten (för dem som inte minns: hans nuna jämfördes med en fotsula).

Kanske började det med Palme och det då hårdnande politiska samhällsklimatet.

Eftersom det även skett män tvivlar jag på att Mona Sahlins kön har varit avgörande för att göra henne närmast fredlös i debatten och hos allmänheten. Ändå har det i hennes fall ofta formulerats som en fråga om inkompetens, som att hon inte alls kunde klara jobbet. Som om hon vore en amatör.

Men Mona Sahlin har en lång erfarenhet av politiskt arbete, även i toppen. Och hon har på flera sätt varit ytterst skicklig, för att inte säga slipad. Mest har hon imponerat på mig med sin konsekvent lediga och folkliga ton, i stället för att gömma sig bakom politiskt fikonspråk. Hon har alltid uttryckt sig lättillgängligt, begripligt och sympatiskt, som en demokratiskt vald ledare bör men få gör. I motsats till sina manliga kollegor och konkurrenter har hon sällan pratat traditionellt maktspråk.

Många av hennes ståndpunkter har också varit medmänskliga förbi det politiskt opportunistiska. Jag tänker särskilt på hennes tidiga och starka engagemang i HBT-frågorna. Där gjorde hon markeringar som var mer tydliga och långtgående än de flesta andra politiker vågade.

Jag har träffat henne några gånger, bland annat intervjuat henne, och då fått stor respekt för hennes politiska klarsyn även i komplicerade frågor och hennes förmåga att uttrycka en bestämd och hedervärd ståndpunkt.

Mona Sahlin har varit en kompetent politiker men skildrats i det offentliga rummet som en odugling, en aningslös klant. Där spökar nog lik förbaskat en del gamla könsroller. I och för sig var det också så att socialdemokraterna när hon tillsattes hade bestämt sig för att det denna gång måste bli en kvinna – i stället för helt enkelt den mest kompetenta eller den med mest förtroende i leden. Det är också sexistiskt, på sitt sätt, och öppnar för ett likadant bemötande.

Inte så kul att vara tjej i politiken när man i första hand väljs för sitt kön – och sedan fördöms ungefär av samma skäl.

Nästa partiledare
Nu har jakten inletts på nästa partiledare åt socialdemokraterna. Thomas Bodström har redan sagt nej, lyckligtvis. Han är blott en karriärist utan några ideal alls. Margot Wallström avböjer också, sin vana trogen. Lika så gott. Det är inte bland befintliga pampar och kändisar som partiet ska leta, utan längre ner i leden – om de vill ha förnyelse.

Tyvärr verkar partiet styras väldigt mycket uppifrån, fast de kallar sig demokrater. Styrelsen bör lämna sina platser för att en förnyelse ska ske, annars är vi snart tillbaka i samma sömniga nomenklatur. Detta blir alltså en prövning av om partiet styrs av sina medlemmar eller av en liten maktklick som ändras föga genom åren – och alltid blott uppifrån. Det är socialdemokraternas verkliga kris.

Förmår inte medlemmarna återta makten från sin majestätiska ledning, där positionerna dessutom ofta går i arv på kungligt vis – då kan det inte gå annorlunda än att partiet ruttnar ovanifrån och snart blir historia. Politiker vägrar förstå det, men demokrati är inte bara modeordet man måste visa läpparnas bekännelse, utan den mekanism med vilken en rörelse förmår såväl förnyelse som ideologisk ihärdighet.

Dagens mediaskörd är förstås omfattande, men också ensidigt snarlik från tidning till tidning. DN skriver här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, socialdemokratin, avgång. Intressant?

Idoler är inte blott sina kön

Idol retar upp en del känslor och anstränger sig för att vara provokativt, men försöker på andra sätt vara hur politiskt korrekt som helst. Framför allt med den envisa strävan efter en jämn könsfördelning. Men där förbryter sig programmet mot både sin idé och sina påståenden om att leta idoler på artistiska kriterier.

Jag förstår inte riktigt varför de bryr sig. Annars kan de ju vara hur hänsynslösa som helst och skylla på att så är det i ”branschen”, som om det vore en naturlag. Men när det gäller könsfördelningen gör de allt de bara kan för att den ska vara absolut jämn – och där struntar de blankt i deltagarnas talang.

Den första gallringen till dryga hundratalet, som görs med guldbiljetter på diverse orter i Sverige, har jag inte orkat räkna på. Jag misstänker att könsfördelningen på det hundratalet är ganska jämn men inte absolut, för det skulle ta bort för mycket av spontaniteten i juryns turnéarbete.

Därefter, dock, blir det absolut. De 24 uttagna till denna veckas första rensning inför publik var precis hälften män och hälften kvinnor. Där kunde det räcka, eftersom sedan TV-publikens röster sägs ska vara avgörande – men icke.

Oavsett röstetalen har varje kväll en man och en kvinna kvalats fram. Idol publicerar inga röstsiffror, så vi vet inte med säkerhet hur fel det blev, men Aftonbladet har också en motsvarande röstning och får in ett så stort antal röster att det borde vara en god fingervisning om resultatet.

Då visar det sig att nästan varje kväll har könskvoteringen inneburit att man förbrutit sig mot publiksiffrorna, fast de borde vara helt avgörande – särskilt som det gäller, som de ideligen påstår i programmet, att hitta nya idoler. Vad kan då vara viktigare är röstetalen?

I måndagsomgången gav röstsiffrorna på Aftonbladet samma två finalister som Idolprogrammet utsåg: Linda Varg fick 60% av rösterna och två blev Chris Andersen med 19% av dem. Den ideala könsfördelningen, utan att den behövde vara regel.

Men på tisdagen var det två tjejer som fick flest röster: Alice Hagenbrant med 33% och Elin Blom på 30%. Den kille som gick vidare i stället för Elin var Andreas Weise som var trea med 17% av rösterna, alltså bara dryga hälften av Elins röster.

Onsdagens omgång var det i stället två män som fick flest röster: Jay Smith med 52% och Daniel Norberg med 18%. Minnah Karlsson, som fick gå vidare i stället för Daniel, fick knappt 14% av rösterna.

Också på torsdagen var det två män som fick flest röster: Geir Rönning med 51% och Olle Hedberg med 29%. Linnea, som tog Olles plats, fick bara 11% av Aftonbladets röster.

Därmed skulle ett resultat baserat enbart på röstetal, ej kön, leda till följande åtta finalister: Linda, Chris, Alice, Elin, Jay, Daniel, Geir, Olle. Tre tjejer och fem killar, alltså ingen förfärlig orättvisa ur könsaspekten, men ett sant uttryck för publikviljan.

Det förutsätter att Aftonbladets siffror stämmer någorlunda överens med Idols inringda och SMS:ade röster. Det vet vi tyvärr inte alls, eftersom Idol envisas med detta hemlighetsmakeri, som skämmer hela programserien. Begränsad insyn är aldrig bra om TV-publiken ska engageras. Och så är det svårt att frigöra sig från misstankar om fusk för att öka TV-dramatiken och vad det kan vara.

Inte för att Idol förtjänar någon folkomröstning med en notarius publicus vid rodret, men jag tycker att något av det intressantaste med programidén är att se folkviljan uttryckt genom publikens engagemang. Det är ju sällan vinnarna som sedan kommmer längst i karriären.

Inte heller brukar juryns omdöme vara någon suverän indikator på folkviljan – snarare verkar juryn anstränga sig allt vad den orkar för att försöka styra rösterna mot egna preferenser, och där är deras kommentarer ibland uppenbart partiska förbi lomhördhetens gräns.

Intressantast vore nog att se hur röstetalen skulle bli om ingen jury fick sitta emellan och recensera uppträdandena före röstningen. Alltför många TV-tittare låter sig tyvärr påverkas av dessa ”experter”, men det betyder inte att de sedan springer iväg och köper skivan eller går på konserten.

Ikväll ska juryn presentera fyra ”wildcards”. Vem tror att det blir två tjejer och två killar?

Här skriver Expressen och Aftonbladet om Idol idag.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, TV4, musik, jämställdhet. Intressant?

20 – 17 = 3

DN har räknat och kommit fram till att Sverigedemokraterna har på tok för få kvinnor. Tidningen formulerar det så att till och med Sverigedemokrater ska kunna hänga med i räkneoperationen. Har fördumningen av den svenska politiken redan satt igång?

Så här skriver DN:
”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är 17 män och endast tre kvinnor.”

Det är lite ”Hej Matematik!” över det hela: 20 – 17 = 3. Förvånande att de inte hade en graf också.
Det kunde räcka med att skriva t.ex. ”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är endast tre kvinnor.” Eller vill DN markera att inga andra kön förekom? Kanske syftar de på transsexuella, vilka knappast kniper riksdagsplatser inom det partiet.

Den långa artikeln förklarar sedan att Sverige i och med detta sjunker till en lägre plats i listan Women in national parliaments, kanske så lågt som till Kubas eller Islands nivå, plats fem eller sex.

Jag beklagar, men jag tycker inte att detta är det mest upprörande med Sverigepartiets inträde i riksdagen. Snarare tror jag att det är just sådan argumentering som vinner väljare åt dem.

Läs även andra bloggares åsikter om valet, valresultatet, jämställdhet, Sverigedemokraterna, könsfördelning, DN.

Kvotering är en återvändsgränd

Norges kvoteringslag för näringslivet fungerar. Där har nu kvinnorna 40% av styrelseposterna – för att lagen kräver det. Men det är inte jämställdhet, det är tvångsmedel. Företagen kan ju inte bryta mot lagen.

Mona Sahlin vill att vi gör samma sak i Sverige, vilket är lätt att säga. Visst är andelen kvinnor i företagsstyrelserna beklämmande låg – 22% enligt Aftonbladet – men är lagstiftning rätt metod? Det cementerar uppfattningen att könen inte är likvärdigt kompetenta och därmed inbillningen att kvinnor inte klarar sig utan extra stöd. Dessutom:
Kvotering är diskriminering.

I funktioner där kompetens eftersträvas är det djupt olyckligt att tillämpa andra bevekelsegrunder. Det är att bekräfta ett misslyckande. Våra könsroller ska bearbetas kulturellt snarare än juridiskt. Den ojämna könsfördelningen här och där i samhället beror på vår grundsyn, som knappast förändras av lagstiftning, utan av diskussion och information.

Nu är i och för sig näringslivet på många sätt mer konservativt än övriga delar av samhället, så en metod för att skynda på med nytt blod i dess ledningar kan vara vitaliserande, åtminstone i en första omgång. Men i längden blir effekten lätt den motsatta. Kvinnor misstänkliggörs, män diskrimineras och företagen fuskar sig runt denna regel som de gör med så många andra regler.

Kvotering via lagstiftning är inget annat än ett misslyckande för jämställdhetssträvan. Då bör vi hellre än att tillämpa maktmedel fråga oss vad det kommer sig att näringslivets styrelser fortfarande har så få kvinnor. När vi vet svaret kan vi åtgärda meningsfullt, i stället för att drämma till med lagboken.

Politikerna blir allt ivrigare att ta till lagstiftning för att “lösa” problem i samhället. Men det löser inte problemen, det bara döljer dem. Och politikerna påstår glatt att de därmed har gjort allt de bara kunnat.

Aftonbladet skriver om saken här, DN här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Norge, kvotering, diskriminering, jämställdhet, näringslivet. Intressant?

Kvotering är diskriminering

Två jurister berättar i DN att de representerar 31 kvinnor som stämmer Lunds universitet för könsdiskriminering. Av DO har de dock inte fått någon hjälp, för att DO har andra syften. Men vilka är DO då ombudsman för?

Kvinnorna har utsatts för könskvotering, för att universitetet vill utjämna könsfördelningen. Juristerna berättar i DN att sådan kvotering är vanlig på universiteten och i cirka 95% av fallen drabbar kvinnor, eftersom männen i genomsnitt har lägre betyg och färre sökande till universitetet.

DO är den myndighet som ska hjälpa dem som drabbats av diskriminering, exempelvis på grund av kön, som i detta fall. Men DO struntar i saken, eftersom de har en idé om att kvotering är bra för jämställdheten.
Det må vara sant eller ej, men myndigheten DO ska inte bedriva politik, i alla fall inte till den grad att de människor som de är satta att skydda försummas.

Därför har de 31 kvinnorna och deras jurister JO-anmält DO, vilket blir intressant att se resultatet av. DO är en maktfullkomlig myndighet som kan behöva en knäpp på näsan.

Intressantast är ändå den paradox som uppstår i och med diskrimineringslagstiftningen. Kvotering används sedan några decennier aktivt just för att motverka könsdiskriminering, men den är förstås könsdiskriminerande. Ont ska med ont fördrivas, heter det – men det fungerar sällan i praktiken.

Jag har aldrig gillat kvotering, oavsett vilket kön som gynnas eller drabbas. Den cementerar könsrollerna och könsdiskrimineringen genom att skapa osunda bakvägar och förakt för resultaten av dem. Irritation också, varhelst den tillämpas. Och den används i stället för att söka vägar att på riktigt utjämna könsskillnaderna.
Dessutom är den ofrånkomligen könsdiskriminerande, eftersom den väljer på grund av kön i stället för kompetens eller lämplighet.

Jag minns när Stockholms stad cirka 1980 hade en sportlovsaktivitet för endast tjejer: de fick tillgång till en hel sal full med datorer på Kulturhuset, om jag minns rätt. Detta för att killar var så mycket mer datorflitiga.
Salen var så gott som tom hela sportlovsveckan, men utanför fönstren stod klasar av pojkar och stirrade lystet längtande på alla de lediga datorerna där inne.
Då slutade jag tro på kvotering.

Här skriver Aftonbladet och Expressen om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om DO, JO, könsdiskriminering, könskvotering. Intressant?

Stenålderssex

En ny sexrådgivningsbok tittar 200.000 år tillbaka i människans utveckling för att vi ska förbättra vårt sexuella samliv nu. Stenålderssex, som om vi visste särskilt mycket om det.

Aftonbladet presenterar boken och betonar att den innehåller sex koder för ett bättre sexliv – men länken till dessa sex koder leder bara till en ”teaser” för tidningens betaltjänst Plus. Man måste prenumerera på Plus för att få se sexkoderna.
Det är en lumpen säljtaktik som nog bara gör besökarna på nättidningen förbannade.

Boken heter Relationskoden och är skriven av psykologen Eva Rusz. Jag räknar inte med att de sex koderna innehåller något särskilt revolutionerande, fast hon tagit fram dem genom att grunna på stenålderssex.

Djurisk sex
Men det finns en poäng i att se vad som är nedärvt sedan mycket länge i människans vanor och behov. Det är inte mycket som har förändrats trots all civilisation och teknikens landvinningar. Vi är djur och våra djuriska drifter struntar ganska blankt i vår samhälleliga förfining.

Exempelvis anar jag att det är i djurets logik förklaringen finns till att äldre män såväl lockar som lockas av yngre kvinnor, medan det omvända är betydligt ovanligare. Vi tror att det är manssamhällets fel, men bland djuren är det en vanlig ordning.

Gamla hannar är ofta ledare och har genom sin ålder bevisat sig överlevnadsstarka – alltså förmodligen bra avelsdjur. Unga honor är fertila och därför lockande att fortplanta sig med. Bland djuren är ju fortplantningen hela grejen.
Där förklarar sig också många kvinnors förtjusning inför stora muskler och mäns motsvarande glädje inför stora bröst.

Det är bara om vi medger våra djuriska drifters inflytande över våra känslor som vi kan komma över dem. Om vi vill.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, Relationskoden, stenålderssex. Intressant?

Vilken Anka!

Paul Ankas trophy wife Anna sprider sig som ett virus över tidningarna. Det är ingen överraskning i kvällspressen, som lever på att banalisera världen, men nu har också DN blivit sjövild. Anna Anka är ändå blott en tidningsanka, en falsk nyhet uppdiktad av media.

Vulgära media strävar hela tiden efter att visa upp en grovt banaliserad verklighet, som de tror är deras frälsning. Det är därför inget konstigt alls att TV-serien Svenska Hollywoodfruar går på TV3, som alltid varit den mest fördummade av kanalerna (i och för sig i tätstrid med alla andra kanaler).

Inte heller är det något mysterium att kvällspressen hakar på. De har sedan TV:n kom till Sverige på 1950-talet gjort det till sin livsuppgift att skriva om vad som sker i dumburken – ju dummare, desto fler spaltmeter.

Men DN? En morgontidning bör ha en sansad och genomtänkt urskiljning, för det är vad dess läsare förväntar sig. Det är ett utdraget självmord att krypa allt närmare kvällspressens fånjournalistik, men det är precis vad DN förfaller till, vilket tidningens uppmärksamhet på Anna Anka bevisar.

Fem länkar på förstasidan
Idag är det fem länkar till texter och videosnuttar om Anna Anka på nätupplagans förstasida. Som om hon vore nästa års riksdagsval.

På avdelningen Livsstil är det en lång intervju med henne, som om hon skulle ha något vettigt att säga. DN På Stan gör henne till “Veckans lantis” som ursäkt för att också intervjua henne. DN:s webb-TV har en video med scener ur nästa program i serien, som om ytterligare reklam för den behövdes.

I ett annat inslag på DN:s webb-TV pratar tidningens kulturchef om hur Anna Anka “piggar upp” debatten, vilket när det gäller just Schottenius tänkande knappast överraskar. Hon menar till och med att Anna Anka ställer “intressanta frågor”.

Även veckans Nutidstest har Anna Anka bland frågorna och är noga med att poängtera det, fast kvinnan snarare hör hemma i en fjärran forntid.

Inget nytt med denna Anka
Det är verkligen ingenting nytt med Anna Anka, inte heller finns något intressant att debattera i hennes parad av grodor. Hon är bara ännu ett exempel på att media älskar att fördumma mänskligheten och låtsas att de ger en rättvisande bild av verkligheten.

Men i verkligheten går det tusentals vettiga människor med något klokt att säga på en Anna Anka. Hon är inte representativ för någonting annat än den pyttelilla klick av troféfruar som ofta bor i Bel Air och shoppar i Beverly Hills, precis bredvid. Även rent geografiskt en ytterst trång värld, väldigt långt från vår.

Det är lustigt att hon heter Anka, eftersom det är ett gammalt uttryck inom pressen för en nyhet som visade sig vara bluff – ingen nyhet alls.

Det skrivs så mycket om Anna Anka att det är föga mening att länka till allt. Men en koll på DN:s närmaste konkurrent Svenska Dagbladet bör göras som jämförelse. På dess nätupplagas förstasida hittar jag faktiskt ingenting om Anna Anka. Heder åt Svenskan! Fy skäms DN!

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka, DN, jämställdhet, Svenska Hollywoodfruar. Intressant?

DN fegar om jämställdheten

DN:s ledarredaktion skriver diverse fempunktsprogram - som om de vore ett politiskt parti. Senast är det jämställdheten som får sina fem punkter. En samling floskler.

En dagstidnings ledarredaktion ska inte skriva egna politiska program, utan vaket och närgånget granska de politiska partiernas verksamhet. När nu DN håller på med en serie fempunktsprogram – hittills om Europa, kunskap och jämställdhet – har de bytt roll och blivit politiker i stället för deras granskare. Det hämmar tidningens arbete under den kommande valrörelsen, eftersom de har en egen politisk agenda att lansera och bevaka.

Den senaste fempunktaren, om jämställdhet, är förutsägbart politiskt korrekt, utan undantag, och fegt vag – precis som om den kom från ett politiskt parti.

Korttänkt och vagt
Det handlar om att se individen i stället för könet, vilket är mer queer än feminism men självklart angeläget, att de mänskliga rättigheterna också ska gälla kvinnor, som om någon hade ifrågasatt det, att svenskt bistånd ska väga in jämställdheten, vilket är en angelägen men i vissa sammanhang inhuman strategi, att offentlig verksamhet ska privatiseras för att kvinnor ska få fler arbetsgivaralternativ, eftersom de ofta är anställda offentligt – men det blir snarast att konservera könsroller.

En punkt är märkligt konservativ. Den gäller näringslivets fortsatta oförmåga att utnämna kvinnliga chefer. Där säger DN att kvotering inte ska tillämpas, utan marknadsmekanismerna ska få verka – fast de lyckats så dåligt med jämställdheten hittills. Det är därmed en punkt i direkt opposition mot strävan efter jämställdhet. DN visar att de sitter i näringslivets famn. Marknaden ska ingen politik ställa krav på.

Det är en förfärlig feghet av DN:s ledarredaktion, eftersom just näringslivets toppskikt är den sektor av samhället som har lyckats allra sämst med jämställdheten. Jag är sannerligen ingen vän av kvotering, som snarast är ett sätt att för evigt förpassa kvinnor till ett slags andrasortering, men DN borde problematisera frågan i stället för att låtsas att passivitet skulle skapa någon lösning.

Ont om lösningar
Det är över huvud taget ont om lösningar i DN:s fempunktsprogram för jämställdhet. I stället serveras de vanliga vackra orden om hur det borde vara. Det vet vi redan. Vad vi behöver veta är hur vi åstadkommer det i praktiken. Där har DN så gott som ingenting att tillföra.

Stoltheten med vilken de formulerar sina punkter avslöjar att de inte ens begriper att de saknar lösningar. De verkar tro att formuleringen av diverse floskler är allt som behövs. Pinsamt.

För övrigt tycker jag att jämställdhet i Sverige har slutat att vara den angelägna fråga den målas upp till av diverse ledar- och kulturskribenter i gott samförstånd med de politiska partierna.

Vi borde prata jämlikhet, inte bara mellan könen utan också mellan samhällsklasserna, unga och gamla, svenskar och invandrare, religiösa och ateister, rika och fattiga, akademiker och arbetare, och så vidare. Det är i dagsläget många orättvisor som är betydligt större än de mellan könen.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, jämställdhet. Intressant?

Upp och ner om YouTube

Regina Lund har fått en nakenvideo censurerad av YouTube och påstår att det beror på att hon är kvinna. Nonsens. YouTube är kinkigare med manlig än med kvinnlig nakenhet – vilket i och för sig är galet, det också.

Videon är bara en stump av hennes nya låt Jag är osynlig, vilket i sammanhanget är en träffande titel. I stället för den censurerade videon finns nu en där klippen med henne naken är hur suddiga som helst:



“Hade samma video gjorts med en man hade den fått ligga kvar”, säger hon till Aftonbladet. Helt fel. YouTube är mycket känsligare mot män som exponerar sig, precis som övrig amerikansk dubbelmoral. Manligt kön anses mer stötande än kvinnligt.
Så egentligen borde hon ha blivit mer feministiskt upprörd om YouTube inte hade censurerat hennes video...

YouTubes rädsla för nakna kroppar är förstås fjantigt från början till slut. Men Regina Lunds förklaring är till och med ännu fjantigare.

Läs även andra bloggares åsikter om Regina Lund, YouTube, censur, nakenhet, jämställdhet.

Kvinnor och män är lika kåta

Aftonbladet berättar att kvinnor har sex av alla möjliga andra anledningar än ren och skär kåthet. Men det är en undersökning från Texas. Där är sex proppad med skuld, dubbelmoral och hämningar.

Bara idén att sex är något som män men inte kvinnor trånar efter är väldigt 1950. Eller rentav 1890. Den ömsesidiga lusten blev självklart under 1960-talets sexuella revolution och 1967 års Summer of Love, men i början av 1970-talet dök militant feminism upp i form av Grupp 8 och påstod att i sexualiteten var kvinnan blott mannens offer.

Detta nonsens fick fäste hos de opportunistiska debattörerna, politikerna och kulturpersonligheterna, som snart gjorde lögnen till en sakral sanning som inte fick ifrågasättas. Egentligen var det blott victorianismens trånga sexualmoral i retur, men nu fick den heta feminism.
Den har gjort väldig skada – både för kvinnosaken och för samhällsklimatet.

Den amerikanska undersökning som Aftonbladet presenterar är rent nys, och det är säkert tidningen medveten om – men kanske kan det sälja något lösnummer och skapa reaktion hos diverse bloggare...

Knasigast är slutklämmen:
”Forskning visar att de flesta männen tycker att nästan alla kvinnor har någon slags sexuell dragningskraft. Men majoriteten av kvinnorna tycker att de flesta männen inte är ett dugg sexuellt attraktiva.”

Förvisso är det en väldig massa män som knappast är Brad Pitt, men lika många kvinnor är inte hans hustru. Vad en sådan undersökning visar är inte attraktionskraften, utan hur män och kvinnor i ett moralistiskt föråldrat samhälle förhåller sig till sina könsroller. Männen förväntas vara kåta på allt som rör sig, kvinnor blott på Jesus.
Men det är inte vetenskap, inte heller ens i närheten av sanningen.

Intressantare vore i så fall att forska i språkbruket. Män förväntas gå dit Petter Niklas pekar, kvinnor förväntas att knipa ihop låren tills de blir kära, vilket i och för sig kan gå lika fort som en man kan få erektion. Skillnaden är hårfin, men de plägar förklara sina känslor olika.
Fastän män pratar om sex där kvinnor pratar om kärlek syftar de på samma sak. De har bara lärt sig olika terminologier.

Vi är kåta djur av naturen – året runt. Män som kvinnor. Resten är uppfostran.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, jämställdhet. Intressant?

Sex bara för kvinnan

Det är skillnad: DN:s sexrådgivare tycker att mannen inte ska såra sin partner genom att spana på unga flickor, och att han inte ska vara sårad för att hon skaffat en dildo. Som om sex är blott för kvinnan.

Jag har aldrig imponerats av tidningarnas sexrådgivare. De säger så gott som bara det politiskt korrekta, och det har i realiteten väldigt lite att göra med sex och andra känslomässiga ting.

DN:s Katerina Janouch är inget undantag. Hon svarar gräsligt förutsägbart och trendriktigt på läsarnas frågor. En rådgivning som är att jämföra med en blind som leder en blind.

Att vara politiskt korrekt betyder att man snor in sig i ohjälpliga självmotsägelser och tokigheter.
Till exempel anser Katerina att en man är hänsynslös mot sin partner när han stirrar på unga kvinnor och borde sluta med det – eller i alla fall göra det så att inte hans partner ser det, vilket är hyckleri av den högre skolan. Här är den texten.

I en annan text tycker hon att mannen ska sluta sjåpa sig för att partnern har skaffat en bamse-dildo (32 cm lång och 7 cm i omkrets). Han känner sig sårad men det har han från Katerina ingen som helst förståelse för.

Jag ser ingen annan skillnad mellan de två fallen än könen på de förorättade. Möjligen är det i så fall fräckare att skaffa en dildo än att snegla på snyggingar. Antingen accepterar man glatt båda beteendena eller avfärdar båda. Katerina tänker med den omvända jämställdhet som råder bland enfaldiga tyckare idag.
DN borde ta bättre ansvar för sina läsare och byta ut henne.

Läs även andra bloggares åsikter om Katerina Janouch, sex, sexrådgivare, dildo, jämställdhet.

Ovåld är våld, Storebror är Storasyster

I Aftonbladet hävdar Malin Wollin att “våldtäkt utan våld ÄR våld”. Somliga debattörer har sin egen logik – förmodligen det enda sättet för dem att vinna en diskussion.

Hon anspelar senare i sin text på Gertrude Steins berömda tautologi om rosen genom att hävda att “en våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt”.
Jag kommer dock snarare att tänka på det nyspråk som George Orwell introducerade i sin roman 1984: frihet är ofrihet, och så vidare. Enda skillnaden är att nu kommer det inte från Storebror, utan från Storasyster.
Samma skillnad...

Läs även andra bloggares åsikter om Malin Wollin, sex, våldtäkt.

Pojkar lider också

Tonåringar lider. Somliga av dem möter själslig smärta med fysisk, och skadar sig själva medvetet. En ny undersökning visar att det gäller båda könen. Hur dum måste man vara för att ha trott något annat?

En svensk undersökning visade att 40% av tillfrågade ungdomar i åldrarna 14-15 skadat sig medvetet minst en gång. 12% hade gjort det fem eller fler gånger. Av alla de tillfrågade hade 4,4% skadat sig så allvarligt att de behövde medicinsk behandling (vilket förmodligen innebär att det var så allvarligt att de inte kunde hålla sig undan från den).
Pojkar och flickor använde delvis olika metoder att skada sig, men skilde sig obetydligt i antal.

Det är skrämmande siffror, tydliga alarmsignaler om att det är orimligt hårt för tonåringar i vårt samhälle. Det har det alltid varit. Möjligen har blott vår tid inbillat sig något annat – till exempel att pojkar skulle ha det lättare än flickor.

Varifrån kommer en så dum förutfattad mening? Är det feminismens mest banala yttringar som skapat den ogrundade uppfattningen att pojkar är så priviligierade i vårt samhälle att de knappast kan lida lika mycket som flickorna?
En sådan vanföreställning kan bara leda till ökat lidande för pojkar, eftersom de då förväntas må prima och signaler om motsatsen ignoreras.

En medmänsklig värld
Vi tror att vi lever i den bästa av världar, för att tala med Voltaire, men det är lika osant nu som det var på hans tid. Vägen till en verkligt medmänsklig värld är fortfarande lång. Ibland får jag känslan att vi går i zigzag, där framsteg i nästa ögonblick byts mot bakslag. När samhället mjuknar på en punkt verkar det genast hårdna på andra.

Det går inte att skapa ett medmänskligt samhälle på idel formler och vetenskapliga rön. Vi måste utgå från själva medmänskligheten, önskan inom oss att alla ska få det bra, inte bara vi själva – och inte bara lite för några och mer för andra.

Det enda civiliserade är att vi allihop uppfylls av allas lika värde och de självklara förlängningarna av detta. Det går inte an att acceptera tanken på att vara sig själv närmast, eller ens att begränsa sitt ansvar till sina närmaste. Alla eller ingen.
Bara då kan vi göra varaktiga framgångar i medmänsklighet.

Här skriver Svenskan, Aftonbladet och DN om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om självskador, ungdomar.

Nakenhet är inte skamlig

Fritidsnämnden i Malmö har beslutat att kvinnor ska få vara topless på alla kommunens bad. Det är inte bara en jämställdhetsfråga, utan handlar om vilken attityd vi vill ha till oss människor. Nakenhet bör inte vara något skamligt.

Det är sorgligt att hyckleriet och moralpaniken han kommit i retur under de senaste decennierna. På 1960-talet och det tidiga 1970-talet växte en bejakande och positiv attityd till nakenhet fram, men de senaste åren har utvecklingen vänt. På alla möjliga sätt bekämpas nakenhet och beskrivs i negativa ordalag, som om människokroppen vore något att förakta och skämmas för. Absurt!

Ett positivt förhållande till den nakna kroppen är en nödvändighet för att vi ska kunna uppskatta oss själva och varandra utan ångest, utan hämningar som förgiftar våra sinnen. Det är en kuslig hatiskhet mot livet självt som ligger bakom de grumliga moraliska argument som tas till mot nakenhet.

Konsten har genom hela världshistorien visat den enkla sanningen: den nakna människokroppen är vacker och ska hyllas för det. Vi borde jubla åt nakenhet i stället för att fnysa åt den, prisa i stället för att fördöma den. Annat är lika absurt som sjukligt illvilligt.

Självklart ska de som vill klä sig från topp till tå få göra det, men lika självklart ska de som så önskar få klä av sig – utan att den förra gruppen ska kunna hindra det för att de anser det olustigt eller omoraliskt. Det är rent nonsens.

Det är utmärkt om kvinnor får friheten att välja om de vill skyla sina bröst eller ej. Jag tycker att vi lika gärna kan fortsätta med att låta folk gå spritt språngandes nakna om de har lust med det. Nakenhet är ingen synd, människokroppen är inget monster.

Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, Svenskan här och Expressen här om beslutet i Malmö kommun.
Läs även andra bloggares åsikter om bröst, Malmö, nakenhet, jämställdhet.