Höger blir vänster

Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Hakelius, kulturmarxism, högerextremism, chauvinism, Breivik. Intressant?

Inte bara en sorts terrorister

Norges säkerhetspolis, PST, fick en varning om Anders Behring Breivik redan i mars, men ignorerade den eftersom han inte fanns i deras register. Två pinsamheter för PST, som dess chef vägrar att uttala sig om.

Att Breivik trots såväl hetsig agitation på Internet som inköp av diverse kemikalier inte tilldrog sig norska säkerhetspolisens intresse, inte ens när den internationella antiterrororganisationen Global Shield gav dem en varning om honom, är besvärande för dem. Att deras chef vägrar att svara på frågor om saken är riktigt pinsamt och blottar attitydfel, som delvis kan förklara missarna.

PST syns brista i självkritik och torde därmed vara dåligt på att tänka utanför boxen. Säkert har det i deras box varit så att terrorister är muslimer, trots att många terrordåd världen över har begåtts av människor med helt annan bakgrund. Det är nog samma sak i rätt många säkerhetstjänster nu för tiden.

Vårt svenska Säpo har också haft en del generande tillkortakommanden de senaste decennierna, exempelvis när de bortförklarat sig med att ingen hotbild har förelegat. De verkar ovilliga att ompröva vad som utgör en hotbild.

Kampen mot terrorismen kan inte baseras på fördomar.

Här skriver DN och Svenskan kort om uppgifterna. Norska BT, VG och Dagbladet har mer att berätta.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, Norge, PST, Global Shield. Intressant?

En massmördares startskott

Vad driver en massmördare? Det finns nog minst lika många svar som det finns massmördare. Förmodligen är det en psykisk konstitution snarare än händelser i deras förflutna som de kan ha gemensamt: viljan till så monstruösa dåd. Inför sig själva har de dock andra förklaringar – så ock Anders Behring Breivik, som flödar över av dem i sin 1500-sidiga text. Där framstår 2002 som en vändpunkt.

Anders Behring Breivik säger sig ha planerat sin attack i nio år, sedan 2002. Det året säger han sig dels ha träffat en serbisk ”krigshjälte” och strax därefter, i april, ha varit med och bildat ett slags Tempelriddarorden i London. Under hösten samma år satte han igång en företagsamhet i avsikt att finansiera sitt terrordåd.

Fattiga riddare

De där Tempelriddarna, PCCTS (Pauperes commilitones Christi Templique Solomonici, The Poor Fellow-Soldiers of Christ and and of the Temple of Solomon), ger ett starkt intryck av att vara pojkaktiga fantasier. Breivik ägnar många sidor av sitt dokument åt att i detalj beskriva deras regler, insignier och allt vad det är. Inte helt olikt konstruktionen av ett rollspel eller för den delen av en fantasyroman.

Ändå är tidpunkten han pekar ut signifikativ, eftersom det enligt honom är när han börjar det långsiktiga arbetet med att sätta sitt terrordåd i verket. April 2002. Det är inte omöjligt att han alltsedan dess har förberett vad han den 22 juli i år genomförde i Oslo och på Utöya.

Då finns kanske i alla fall en händelse vid samma tid som så att säga tände stubintråden? Något som fick just hans hjärna att gå in på ett spår som med sin långvarighet och omfattning måste beskrivas som maniskt.

Samtidigt i London

En dansk blogg som verkar vara antiislamsk och nationalistisk, Eticha, har hittat en artikel i den norska dagstidningen VG från just april 2002, där en islamisk fundamentalist boende i London intervjuas. Han uppger i intervjun att han representerar en grupp som avser att göra Norge (och resten av världen) muslimsk. Han säger:
- Dette er misjonen til alle muslimer. En dag vil vi se Norge under islamsk lov, under sharia-lovene, hvor muslimer, jøder og kristne lever sammen.

Artikeln publicerades den 24 april 2002, alltså den månad då Breivik menar sig ha varit med och bildat ovannämnda Tempelriddarorden. Dessutom är den islamiske fundamentalisten bosatt och verksam i London, samma stad som Breivik anger vara platsen för bildandet av Tempelriddarna.

Parallellerna är fler. Den grupp som den muslimske fundamentalisten representerar har ungefär samma blygsamma omfång som Breivik hävdar för sina Tempelriddare. Sistnämnda ska ha varit ett knappt tiotal vid bildandet, varav blott hälften var fysiskt närvarande i London. Den islamiska gruppen har ett tiotal medlemmar.

Också retorik och metod är snarlik. Den islamiske fundamentalisten säger i intervjun:
- Vi er i startfasen i Norge. Vi må først bygge oss sterke for å kunne bygge oss større. Det handler om å utdanne medlemmene våre intellektuelt for å gjøre dem i stand til å gå ut i samfunnet og påvirke.

Det är ett slags gerilla han skisserar, som har likheter med Breiviks idéer. Breivik är tydlig med att hans terrordåd är ämnade att väcka uppmärksamhet åt hans 1500-sidiga dokument, som han tror ska övertyga den europeiska allmäneten om hans sak och sätta igång ett krig mot islam som han anser närmast heligt.

Även i den minst sagt förvånande rättsuppfattningen finns det likheter mellan Breivik och den islamske fundamentalisten, som säger till VG:s reporter:
- Vi regner med at vi blir arrestert, forfulgt og angrepet. Det er en del av systemet ditt, å avvise mennesker med et annet syn enn deres eget, fordi dere er fundamentalister.
- Dere vil kanskje gjøre dette på lovlig måte, gjennom å si at vi er ekstremister og fundamentalister. Dere arresterer mennesker dere intellektuelt er uenig med, og bruker makt. Det kalles fundamentalisme.

Breivik beskriver sina meningsmotståndare som förrädare av olika grad (han har en klassificering av dem), vilket är ett likartat fördömande.

Breivik är också mycket införstådd med att inte accepteras av den rådande samhällsordningen, men anser sig vara i sin fulla rätt och beredd på personliga offer i vad han ser som sin mission. I sin skrift håller han det för troligt att han ska dödas i samband med sitt terrordåd.

Vad som dock skiljer dem åt är att den islamiske fundamentalisten må uttrycka sitt stöd för jihad, men ändå tänker sig det muslimska övertagandet på fredlig väg:
– Det handler om å overbevise folk om å velge det rette systemet. Vi skal ikke tvinge noen.
- Vi skal diskutere med mennesker. I et lite samfunn som Norge tror jeg det blir lett for oss å trenge gjennom rent intellektuelt, slik at folk kan se budskapet vi har.

Breivik kan ha känt en stark rädsla för att de muslimska fundamentalisterna skulle kunna lyckas med detta och därför själv ha bestämt sig för en kraftigare moteld. Hans dokument beskriver ett Norge som lägger sig platt för vad han ser som ett ökande muslimskt inflytande.

Något torde ha fått Breivik att gå till beslut och handling. Knappast blott denna artikel i VG, om än den kommer just vid den tid som Breivik pekar ut som avgörande. Men den kan ha varit av stor symbolisk betydelse för honom.

Breivik citerar den islamiske fundamentalisten på ett ställe i sitt långa dokument, men det är inte från VG:s intervju.

Serbien

Breivik pekar i sitt dokument ut en annan händelse som fick honom att besluta sig för att genomföra terroraktionen: NATO:s bombningar av Serbien 1999, där Norge som NATO-medlem medverkade. Han skriver:
”It was completely unacceptable how the US and Western European regimes bombed our Serbian brothers. All they wanted was to drive Islam out by deporting the Albanian Muslims back to Albania.”

Det påminner om hans påstådda möte med en serbisk ”krigshjälte”, som ska ha ägt rum strax före bildandet av Tempelriddarna, alltså kanske också i april 2002 – Breiviks tidsangivelse är på denna punkt vag. Huruvida detta möte alls ägde rum är osäkert, men han skildrar det med en förtjusning som visar dess betydelse i hans tankevärld.

Än sen?

Jag vet inte vart dessa resonemang kan leda eller ens om de har något värde. Egentligen tvivlar jag på att något slags övertygelse eller ideologi kan göra människor till massmördare. Snarare är det nog så att några ytterst få individer är så beskaffade att de letar efter en anledning till att begå bestialiska handlingar – och då återstår förstås frågan vad som får dem att börja leta.

Vi människor är till vår natur närmast obegripligt komplicerade varelser – och vi kan vara väldigt olika.

Dock har jag det bestämda intrycket att vi behöver värna om det öppna och förutsättningslösa samtalet, även när det gäller inflammerade ämnen. Det har en sansande, läkande verkan, medan tystnad ofta gör det motsatta.

Breivik är lyckligtvis en av de ytterst få som begår så monstruösa handlingar, men han är långt ifrån ensam om en extremt tillspetsad syn på kultur och samhälle. Man kunde kalla det en krigisk syn, där två krafter sägs stå emot varandra likt ett annalkande Harmagedon. Denna retorik förekommer inom många – ofta varandra motsatta – subkulturer och samhällsgrupper.

Även om det är både tröttande och olustigt, tror jag att dessa yttringar behöver genomlysas och diskuteras i det offentliga samtalet. Jag tror att det är det enda sättet att gjuta olja på vågorna. Dessutom är det så vi lär känna oss själva och varandra på djupet, vilket är en förutsättning för att avstyra våra allra värsta egenskaper.

Jag tvekade länge om länken till såväl VG-artikeln som bloggen Eticha ovan. Men sådant material dräller det av på nätet. Inget är vunnet om vi gör som den mytiska strutsen och sticker huvudet i sanden. Då står hela den världsbilden oemotsagd och fri från inträngande ifrågasättanden.

I den offentliga debatten brukar extremyttringar mestadels förbigås med en pinsam tystnad, som om vi inte ville kännas vid att mänskliga hjärnor kunde tänka så. Det kan de. Allvarligt talat är vi allihop tidvis lätta byten för förivrade och extrema ståndpunkter, beroende på sådant som källorna till dem, tidsandan och händelser som framkallar dem.

Vi behöver ständigt granska även de mest aparta och absurda ståndpunkter som dyker upp, för historien har visat att inte så sällan kan de komma att omfatta folkflertalet och minst lika ofta de styrande skikten. Ingen av oss går säker för vanföreställningar, speciellt inte om de ignoreras så fort de blir inflammerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, terrorism, fundamentalism, extremism. Intressant?

Dödliga omvägar

Nu börjar den journalistiska granskningen av den norska polisens handlande i samband med terrordådet på Utöya bli närgången – och avslöjande. Det blir alltmer uppenbart att polisens insats borde ha kommit betydligt snabbare. Bristerna verkar, som så ofta, ligga i ledningen.

Den bild som allt tydligare framträder skulle vara snudd på farsartad, om det inte vore för den ohyggliga tragedin. Larmen från Utöya tog märkligt lång tid att nå den operativa ledningen. Trots nära tillgång till två helikoptrar sattes insatsstyrkan i bilar, dirigerades till fel plats, fick en trasig båt...

När de väl nådde ön var de föredömligt skyndsamma och hastade mot en lösning med ringa omsorg om egen säkerhet. Insatsstyrkan gjorde vad den skulle och måste ha lidit av att deras ankomst blev så fördröjd.

Bristerna ligger i ledningen, såväl vad gäller beredskap som agerande när terrordådet ägde rum.

Det är ännu tidigt att dra långtgående slutsatser, eftersom mycket återstår att klarlägga. Men nog pekar det mot att polisstyrkorna gjorde vad de kunde, medan deras ledning uppvisade väldiga brister.

Ungdomarna på Utöya flydde en massmördare i uppemot en och en halv timma. Breivik hade massor av tid för sitt förfärliga dåd. Det borde inte kunna ske. Alla dessa förlorade unga liv kan åtminstone göra den nyttan att en översyn ombesörjer att det inte kan ske igen.

Alla sorters ledningar plägar hålla varandra om ryggen och göra gemensam sak i att skylla ifrån sig. Vi får se vad som sker här, men jag tror att pressen inte accepterar några bortförklaringar eller mörkanden. Det är sådana stunder man gläds åt journalistiken och det så kallade drevet.

Här skriver DN, Svenskan och Expressen om saken. Mest information finns förstås i norska tidningar. Här är blott några av deras artiklar: VG, VG, VG, Aftenposten, Dagbladet, Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, journalistik, pressen, drevet, terrorism, Utöya.

Terrorism är inte särskilt norsk

Debatten går het om hur Anders Behring Breiviks förskräckliga dåd i Norge ska tolkas. Man söker mönster fast det är ett enstaka nidingsdåd. Det faller på sin egen orimlighet.

Allra märkligast är det när debattörer försöker utröna vad det kan vara för specifikt norska omständigheter som ledde till att dåden skedde där.

Men det var första gången Norge drabbades av något sådant. Det måste därför ses som ett undantag, varför det vore rättare att fråga vad det är med Norge som gör att något sådant inte hänt där förrän nu.

DN:s ledarskribent Hanne Kjöller uttrycker ungefär den betänklighet jag känner, när hon reser flera invändningar mot en debattartikel i samma tidning av freds- och konfliktforskaren Ane Ørbø Kirkegaard, som hävdar att Norge är djupt splittrat mellan statsmakt och dess motståndare och att det skulle kunna förklara uppkomsten av en mentalitet som Breiviks.

Hanne Kjöller ger en motbild, som snarare säger att klyftor och motsättningar är mildare i Norge än på andra håll – även i jämförelse med andra nordiska länder.

Jag vet inte tillräckligt om norskt samhälle och norsk mentalitet för att döma mellan de två positionerna, men jag är rätt säker på att det inte är ur något specifikt norskt en terrorist med Breiviks skoningslöshet uppstår. Jag tvivlar över huvud taget på att han går att generalisera om.

Han fortsätter att vara ett mysterium, just för att hans bestialiska handlande är så exempellöst. Därför tror jag att lärdomar inte kan dras ur svepande generaliseringar om samhällsklimat eller politiska strömningar.

Vi bör hellre söka den individuella diagnosen – för att ha en chans att hindra en upprepning hos andra, eller i alla fall finna vägar att göra det betydligt svårare för dem att åstadkomma så stor skada.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, Norge, terrorism.

Tre statsministrar blir boyscouts

Fredrik Reinfeldt är i skrivartagen. Igår skrev han med några regeringskamrater om hur Sverige ska förhindra ny terrorism. Idag gör han detsamma med två andra nordiska statsministrar. De inleder sitt antiterrorarbete genom att besöka scouternas jamboree...

Fredrik Reinfeldt, Danmarks Lars Løkke Rasmussen och Finlands Jyrki Katainen gör ett gemensamt uttalande med anledningen av terrorattackerna i Norge. Därför är det förvånande att Norges statsminister inte ingår i gruppen, i synnerhet som texten prisar de nordiska värdena och den nordiska enigheten.

Det blir lite antiklimax när de efter sina stora ord landar i att deras första aktion blir ett gemensamt besök på scouternas stora jamboree i Skåne. Vad ska det göra?

Jamboree i stället för Pride

De prisar scoutrörelsen, som de kallar ”världens största idéburna ungdomsrörelse, byggd på gränsöverskridande engagemang för miljö, fred och gemenskap”.

Må så vara. Men det är också en rörelse som länge hyst ytterst konservativa ideal bottnande i det tidiga 1900-talets vurm för nationalism och det militära. Varken tolerans eller öppenhet har varit särskilt kännetecknande för scoutrörelsen, snarare i botten en grumlig disciplinär syn på människan och vad som ska ge henne människovärde.

Ett märkligt val av statsministrarna. Det hade varit en helt annan sak om de i stället valde att besöka Stockholm Pride och gå med i dess avslutande parad. Pride handlar – i motsats till scoutrörelsen – om öppenhet och att hylla människors olikhet i stället för att likrikta dem med uniformering och honnörer. Det är skillnad, det.

I och för sig är det politisk flathet att sätta igång en antiterrorkampanj genom att dyka upp någonstans och hålla ett par tal, som om det vore något att hänga i julgranen.

Nordisk överhöghet

Statsministrarnas text flödar av ett självgodhetens prisande av det nordiska, som också leder tankarna till det tidiga 1900-talet, före unionsupplösningen. De inleder med rena pekoralen:

”De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratiska värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.”

I sammanhanget leder det tankarna till de nationalistiska strömningar som Anders Behring Breivik tog näring ur till sin förvridna världsbild, snarare än till den multikulturella, gränslösa värld som han ville slå sönder.

Det är inte dags att hävda något slags nordisk överhöghet, utan att insistera på en värld utan gränser och alla jordens människors lika värde och förmåga.

Se också mitt förra blogginlägg om Reinfeldts skrivariver i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, terrorism, Anders Beihring Breivik, Norden, politik, scouter.

Fördomar i regeringens syn på extremism

Fredrik Reinfeldt och ett par av hans ministrar skriver på DN Debatt vad som behöver göras preventivt mot våldsam extremism. Men de tänker fördomsfullt, så det är risk att de både missar målet och råkar skapa nya sociala spänningar.

De påpekar att extremism med risk att leda till lika extrema våldshandlingar finns i tre specifika extremistmiljöer: ”den autonoma vänstern, vitmaktmiljön och den våldsbejakande islamismen”. Jag vet inte vad de menar med ”autonom” vänster, ordet betyder ju blott självständig och det är väl på något sätt varje politisk rörelse?

Jag är också förbryllad av att de inte nämner fundamentalistisk kristendom, fast även den har varit grogrund för våldshandlingar. Är det kristdemokraterna som fått denna extremism exkluderad?

Socioekonomiskt marginaliserade

Mest oroande är dock regeringens utpekande av en samhällsgrupp som särskilt i riskzonen för att skapa terrorister. Så här skriver de:

”Forum för levande historia har genomfört värderingsundersökningar bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Resultatet visar att det finns en kärna av omkring 20 procent av eleverna som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Individer inom denna grupp kan riskera att utgöra en grogrund för framtida extremism. Därför är det viktigt att just sårbara individer som kan lockas av antidemokratiska budskap står i centrum för förebyggande insatser för att kunna upptäckas i tid.”

Med det kryptiska uttrycket ”socioekonomiskt marginaliserade” kan de knappast mena annat än fattiga. Klassamhällets bottenskikt. Men är det verkligen där terrorister och extremister oftast har sin bakgrund?

Reinfeldt och hans ministrar inleder förstås sin artikel med det hemska terrordådet i Norge, men Anders Behring Breivik passar inte alls in i deras modell. Hans bakgrund är närmast högborgerlig och välbärgad. Det är långt ifrån sällsynt, i synnerhet bland högerextrema och vitmakt-anhängare. Inte heller är det märkligt: de privilegierade har ju mest att försvara mot vad de anser vara hotbilder i samhället.

För övrigt beskrev Breivik sig själv som kristen.

Fattiga är inte farligast

Från samhällets toppskikt odlas ständigt bilden av de sämst lottade som de mest oregerliga och minst socialt anpassade. Det är en fördom, som tyvärr ständigt bekräftar sig själv genom att rättsapparaten agerar i enlighet med den och samtliga ”statsmakter”, alltså även pressen, ideligen uttrycker den, oavsett hur det tål närmare granskning.

Just Breivik spelade på detta, vilket han på flera ställen stolt redogjorde för i sitt manifest: han kom undan risker och problem genom att uppträda med överklassmanér. Då slapp han misstanke fast han gjorde saker som borde ha skapat uppmärksamhet. Och hela hans vurmande för tempelriddare med mera visar att han såg sig som elit snarare än förtryckt.

Han är långt ifrån ensamt exempel på en extremist med socioekonomiskt gynnad bakgrund.

Regeringen vill påstå att fattiga är farligare än andra. Farligare för de rika, måhända, men knappast ens det. När rika blir fattiga beror det så gott som alltid på att andra rika har kommit över deras pengar.

Det är också ytterst osäkert att fattiga skulle vara mer våldsbenägna än rika. Snarare är det så att deras våld oftare kommer till samhällelig kännedom och leder till långtgående rättsliga åtgärder.

Förmodligen resonerar både regeringen och Forum för levande historia upp och ner. Olika former av extremism har olika procent anhängare i olika sociala grupper, helt enkelt till följd av vilka idéer extremismen i fråga uttrycker. Vitmakt har väl inte särskilt många invandrare bland sina anhängare, våldsbejakande islamism har knappt några kristna anhängare, och så vidare.

Statistik är vansklig. Man kan inte bara leta efter korrelationer och ta fasta på första bästa. Man behöver leta upp de mest tydliga korrelationerna.

Extremism kan dyka upp överallt, precis som andra abnormiteter kan. Det är själva extremismen som är kärnan, inte vilken specifik lära den omfattar. Därför är det ytterst olämpligt att generalisera – i synnerhet på sådant sätt som redan med de mest otäcka exemplen på extremism har visat sig felaktigt.

Bakläxa för regeringen. De behöver tänka bredare och djupare, om de ska hitta verkningssamma motgifter mot extremism. Deras debattartikel presenterar ingen lösning, utan blott deras egen fördomsfulla världsbild – som i viss utsträckning är en del av problemet, inte dess lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Behring Breivik, extremism, terrorism, klassamhället, politik, regeringen.

Populism är nyspråk

I synnerhet sedan tragedin i Norge har det gått inflation i pressens användning av begreppet populism. De högerextrema tankar som bland andra Anders Behring Breivik hyser kallas högerpopulistiska. Men det är ett både olyckligt och obehagligt ordval, framför allt för att det felaktigt insinuerar att åsikterna delas av väldigt många.

Populism är egentligen att vädja till eller flörta med populära åsikter. Att locka allmänheten genom att försöka låta som den. Men högerextremism, i synnerhet av den bestialiska sort som kom till uttryck i tragedin i Norge, delas av ytterst få. En försvinnande liten minoritet.

Det står klart redan med begreppet ”extremism” – en extrem åsikt fjärran från den allmänna meningen. En extremist kan knappast vara populist. Snarare motsatsen.

Varför används ändå orden som om de vore synonyma i mängder av artiklar och debattinlägg? Det är nog ett försök att förringa extremuppfattningarna, vilket gör det hela ännu obehagligare – för det antyder att brett omfattade folkliga uppfattningar är extrema, intoleranta och farliga.

Elitism

En motpol till populism är elitism, uppfattningen att stå över folkflertalet. Breivik är uppenbart snarare elitist än populist, eftersom han anser sig veta bättre än alla andra och vara berättigad att tvinga på omvärlden sin ståndpunkt, även med de mest brutala våldsgärningar.

När debattörer och diverse självutnämnda experter i pressen föraktfullt beskriver extremism som populism gör de sig också skyldiga till en form av elitism. Som om majoriteten har fel just för att den är i majoritet – som om demokrati ofrånkomligt leder åt fanders.

Det är klassamhället som blottar sig i sådan retorik. Föreställningen att pyramiden, med privilegierad elit i topp och en massa av förtryckta i botten, är den enda pålitliga ordningen. Ändå är det ofta i privilegierade grupper de extrema åsikterna frodas, inte bland ”vanligt folk”. Det gäller såväl vänster- som högerextremism.

Språket är dynamit, så vi bör använda det med försiktighet och eftertanke. Den terminologi vi väljer påverkar sedan hur vi ser på saker och vart våra argument för oss.

Nyspråk är ett begrepp uppfunnet av George Orwell i hans berömda bok 1984 för att peka ut just detta. Storebrorssamhället vände upp och ner på användningen av viktiga värdeord, för att lura folket att överge principerna bakom dem. Frihet var ofrihet och så vidare. Något liknande kan ske om elitism och extremism kallas populism.

Det dräller i pressen av ”populism” och ”högerpopulism”, i synnerhet efter attentaten i Norge. Här är några exempel: Dagen, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydsvenskan, SR, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, GP, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, Svenskan, DN, HD.

Läs även andra bloggares åsikter om populism, högerpopulism, högerextremism, extremism, elitism, klassamhället.

En och en halv timmas mardröm

Det är fel tid nu, men jag kan inte låta bli att reflektera över några märkligheter vad gäller det förfärliga dådet på Utöya, där minst 85 ungdomar mördades av en i sanning vedervärdig människa. Det dröjde en och en halv timma efter larmsamtalen innan polisen kom. Under tiden kunde mördaren mala på. Varför?

Det är nog så att bomben i Oslo, vid regeringsbyggnaden. Var ett slags skenmanöver och att den metodiska, uppenbart lustfyllda slakten på Utöya var det egentliga målet för Anders Behring Breivik. Det kan vara så banalt som att unga socialdemokrater hade de skarpaste argumenten mot hans rasistiska och högerextrema klyschor på diverse webbplatser.

Han kan nog också ha tänkt att ungdomarna var det störst chans att nå oskyddade. Han kom till ön när inga viktiga vuxna politiker var där, för då hade han förmodligen mötts av moteld och hans polismaskering hade knappast fungerat. Men femhundra tonåringar var hjälplöst, oskyddat villebråd.

Nå, den där dårens bevekelsegrunder och strategi kan man lämna därhän. Trots att jag som romanförfattare lever mig in i diverse psyken för att skildra dem med något slags förståelse, har jag ingen lust för den tankeövningen med Breivik.

Andra frågor kliar i huvudet. Främst denna: Första larmet om vad som skedde på Utöya kom till polisen cirka 17.30 – men det dröjde en och en halv timma innan de kom till platsen och kunde gripa honom odramatiskt. Inte så konstigt. Han hade haft all tid i världen att förrätta sitt monstruösa värv ostört, tills han inte längre hittade några offer.

Dessutom ville han behålla sin egen livhanke, så han aktade sig för att göra motstånd eller vifta med vapen när polisen kom.

Varför dröjde det så länge? Utöya är, vad jag förstår, bara fyra mil från Oslo. Man kunde nästan cykla och simma dit på kortare tid än en och en halv timma, och nog måste polis ha funnits närmare till hands?

Förhoppningsvis får vi så småningom veta hur det hänger ihop, fast jag anar att norsk polisledning inte kommer att medverka helhjärtat till just den belysningen. Tänk på det: I en och en halv timma flydde hundratals ungdomar för glatta livet på den lilla ön och många låg med livshotande skador som bara skyndsam läkarvård skulle kunna åtgärda. Vilken mardröm!

Till på köpet tillät inte polisen räddningstjänsten att komma till ön förrän man kontrollerat om det fanns några bomber. Medan människor låg och dog.

Jag kan inte tänka mig annat än att här har begåtts ohyggliga fel. Ett av dem är nog att polis och liknande myndigheter har scenarios för sig som inte alltid stämmer med verkligheten. En del amerikanska skolskjutningar antyder samma dilemma. Polisen dröjer med sin aktion, av diverse säkerhetsskäl, och under tiden blir oskyldiga människor kallblodigt avrättade, en efter en.

Det är hög tid för dessa myndigheter att ompröva sina rutiner.

Vi kan aldrig skydda oss helt och hållet mot dårskap, men man undrar hur en sådan man som Anders Behring Breivik kunde komma i besittning av automatvapen, även om han var medlem i en skytteklubb. Ingår automatvapen i skytteklubbars verksamhet? Och hur kunde han få köpa hundratals kilo av en kemikalie som man enkelt gör bomber av?

Det dräller av dårar men vi behöver inte vara så släpphänta i vårt samhälle att de med lätthet beväpnar sig.

Pressen flödar av artiklar om dådet, så jag ger bara några: DN, Svenskan, Aftonbladet, Expressen. Här skriver DN om polisens förklaring till sitt sena anländande till ön.

Läs även andra bloggares åsikter om norge, oslo, terrorism, utöya, terrordåd, , anders behring breivik.

George Bush tog farväl med ett evigt tjat om terrorismen

Nu när Obama varit president i några dagar är det frestande att bara låta hans föregångare George W. Bush sjunka in i glömskan – men vi behöver ständigt lära oss av historien och därför minnas den. Bush summerar själv upp sina åtta år som president i sitt avskedstal – och det handlar nästan bara om terrorismen.

Här är första delen av hans avskedstal den 15 januari:



Här är andra delen av talet (3 minuter).

Som han ser det har allt blivit bara bättre – men han medger en bit in i sitt tal att det råder delade meningar om saken. För övrigt tjatar han envist om terrorismen och 9/11.
Det enda han oomtvistligt har lyckats med är att undvika en ny terroristattack på amerikansk mark sedan 2001. Det har i och för sig gjorts till ett pris som varit väldigt högt vad gäller rättviseprinciper, medborgarnas integritet och så vidare.

I sitt avskedstal kan inte Bush lämna ämnet eftersom det är där han har satsat all sin heder, och det är detta han har skyllt många av sina mest olämpliga beslut på. Han kan därför inte ens avstå från att varna för framtida terroristattacker och i förtäckta ordalag nästan hota med dem, som om hans politik vore den enda tänkbara för att undvika dem.

Snarare har hans politik varit en garanti för att terrorister ska ha en fortsatt önskan att slå till mot USA. Det måste han ana, och vill därför med sina formuleringar på förhand förklara sig oskyldig till sådana eventualiteter.

Bushs retorik och resonemang är inte demokratins röst, hur ofta han än tar ordet i sin mun. Hans lösning är skoningslöst hårt mot hårt. Han talar inte som en president, utan som en fältmarskalk – en som önskar att kriget är evigt, för att därmed kunna härska oinskränkt.

“Den yttre fienden” är en av de äldsta metoderna för härskare att göra folket följsamt. Bush har använt den så mycket att han till slut inte hade någon annan möjlighet kvar. Och vid det laget stod det alltmer klart för det amerikanska folket att den verkliga fienden var han.
Så brukar det gå när härskare spelar för hårt på detta enda kort.

FRA-lagen inget EU-initiativ

Sydsvenskan gissar i sin ledare att FRA-lagen är genomdriven för att EU vill fördjupa sitt underrättelsesamarbete med USA. Dumheter!

Det finns inga motsvarande initiativ inom EU till den svenska FRA-lagen. Snarare undrar man i övriga EU vad vi håller på med.
Och skulle det vara så att EU är på väg mot något liknande bakom kulisserna, då torde regeringen ha avvaktat detta – just för att ha EU att skylla på.

Nej, FRA-lagen är förmodligen tillkommen för att den svenska regeringen går USA till mötes – mycket mer än en självständig nation borde.
Jag tycker att det är på gränsen till landsförräderi. Svenska medborgares integritet och privatliv säljs ut till främmande makt, som dessutom inte har minsta krav på sig att värna om andras rättigheter än USA:s egen befolknings.

Och varför? Säkert är det USA:s maniska terroristjakt och allmänna Storebrorsmentalitet som ligger bakom detta, men förmodligen också amerikansk irritation över fildelning, där svenska aktörer har en framskjuten position i världen – särskilt Pirate Bay.
När FRA väl har byggt upp sin avlyssningsutrustning är det en smal sak för en så oetisk regering som vår att använda den till lite av varje, med hemligstämpel på – och USA torde driva på för att få det till stånd.

I motsats till Sverige är EU inte alls särskilt tjänstvilligt gentemot amerikanska krav. Så skyll inte på EU! Det här har svenska politiker ställt till alldeles själva.

Se också DN:s ledare om FRA. En avslöjande beskrivning av bakgrunden till FRA-lagen och alla turer som ledde fram till den, finns i Aftonbladet. Där skymtar även de utländska intressena.

Riksdagen struntar i grundlagen

Riksdagen har hastat igenom beslutet om total internetavlyssning via FRA. Det var tyvärr ingen överraskning. Gårdagens rockad med skyndsam komplettering var inget annat än en skenåtgärd för att blidka de egna, så att alla riksdagsmän skulle kunna hävda att de gjort allt som kunde begäras av dem.

Men allt är ett hastverk, ett maktmissbruk som skulle göra somliga diktatorer avundsjuka. Har beslutet ens prövats ordentligt mot vår grundlag?

Regeringen är intill förväxling lik George W. Bush: man skyller på terrorismen och sopar undan folkets demokratiska rättigheter som on de vore försumbara.

Och kom inte med att socialdemokraterna är ett dugg bättre. De har samma hobby. Innan de lämnade Rosenbad var deras justitieminister Bodström en rackare på att strunta i demokratiska grunder när han ville öka sitt departements och sina myndigheters befogenheter.

Vad politikerna hela tiden ignorerar är hur deras beslut kan komma att missbrukas. Och lita på den saken: de kommer att missbrukas. FRA har ju redan innan denna nya befogenhet överträtt sina rättigheter så att det visslar om det.

Och så undrar politikerna varför väljarna saknar förtroende för dem...

Läs mer om skandalen i Aftonbladet, DN, Expressen, Svenska Dagbladet, GP och Sydsvenskan.

Myndigheterna ska tjuvläsa mail

Regeringen vill använda FRA, Försvarets Radioanstalt, till att tjuvläsa samtliga svenska email. De skyller på terrorismen, och som vanligt i sådana sammanhang ryker medborgarnas fri- och rättigheter.
Ändå är terroristhotet nästan noll i Sverige. Osama har ju till och med uttryckligen sagt att al-Quaida inte angriper Sverige.

Nej, terroristhotet är en bluff. Regeringen vill spionera på sina medborgare och ha total kontroll över internet – för att använda “efter behov” framöver.

Precis som Sydsvenskan påpekar i dagens ledare, vore det otänkbart för regeringen att besluta att granska alla vanliga brev som skickas mellan medborgarna – men mail över internet går tydligen hur bra som helst.
Det beror allra mest på att det är tekniskt möjligt. Epost kan scannas av datorer, det är varken svårt eller särskilt dyrt. Därför kan regeringen inte motstå.

Detta gigantiska spionage kommer kanske att användas för att jaga terrorister – om några av dem är dumma nog att använda sådana ord som hör terrorism till – men lita på att regeringen, och diverse myndigheter, snart kommer att hitta på skäl för att använda det till hur mycket annat som helst.

Är medborgarnas integritet inte värd ett dugg?