söndag 25 juli 2010

Toner som alltid faller rätt


Det är inte ofta SVT får till det, befolkat som det är av idel uppblåsta stofiler, men nyss var det så gott som helkväll med jazzsångerskan Anita O’Day på TV2. Hon imponerade tvärs igenom decennierna, även i dammiga statstelevisionen.

Först var det en dokumentär om henne på hela 90 minuter, generöst impregnerad med sångnummer från hennes många aktiva decennier. Sedan följde en timma med två korta konserter, från Stockholm 1963 och Oslo 1970. SVT har en del guldklimpar i sitt arkiv. Spelningen från 1963 var fascinerande, medan den från blott sju år senare kändes slentrianmässig, som om hon tappat gnistan.

I sin krafts dagar var Anita O’Day mästerlig på att sjunga som ett musikinstrument, med toner och tonfall i improvisatoriska upptäcksresor. Dock alltid innerligt, med närvaro i texterna som om de kom från hennes självbiografi – och nog levde hon så att tabloiderna fick sitt, med ett långtida drogmissbruk och en respektlös egensinnighet som säkert föddes ur samma djup i henne som den flödande musikaliteten.

Hon levde 1919-2006 och sjöng så gott som in i det sista, men det var under 1950- och 60-talet som hon verkligen briljerade. Mest känt är hennes framträdande på Newport Jazz Festival 1958, där hon klädd som till eftermiddagste hos noblessen sjunger lika magiskt som Miles Davis spelade trumpet. Se t.ex. hennes ytterst egna version av Sweet Georgia Brown och Tea for two därifrån:



Med svindlande säkerhet sätter hon tonerna och artikulerar även under rappa partier ypperligt. Mest imponeras jag av att hon, som varje mästerlig musiker, väljer sina toner, tystnader och tempo så säkert som om hon vore kompositören, dessutom en med samma öra som Mozart och de andra storheterna. Allting bara stämmer, som om det inte gick att sjunga sångerna på annat sätt. Självförklarande. Så låter det när musik är riktigt, riktigt musikalisk.

Hon har också innerlighet bakom skickligheten, men den måste man skärpa örat för att höra omfattningen på. Då är den där.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

fredag 23 juli 2010

Lider tecknade barn?


En man har dömts för barnpornogafibrott för att han hade japanska teckande seriebilder med nakna barn – och han är översättare av just japanska serier. En absurd lag leder ofrånkomligt till absurda domslut.

När den långtgående lagen mot barnpornografi infördes 1980 sades det vara till skydd för barn, vilket är hur rimligt som helst när det gäller fotografier och film, som onekligen måste ha använt barn. Men tecknade bilder? Vilka barn lider då, om de inte har tvingats att stå modell åt tecknarna?

Nej, när även tecknade bilder förbjuds är det inte fråga om skydd av barn, utan försvar för en gammal unken syn på sexualiteten, erotiken och nakenheten i sig. Som om det är något i grunden fult och hemskt.

Även barn har en sexualitet, vet varje psykolog, och de ska självfallet få utforska den på egen hand och i egen takt – men vi gör det omöjligt för dem om vårt samhälle helt förnekar att deras sexualitet kan finnas. Än värre när vi fördömer den. Själva ämnet har blivit så tabu att jag undrar om föräldrar, lärare och andra välvilliga vuxna i barnens omgivning ens vågar diskutera det med barnen.

Deras sexualitet ska plötsligt uppstå när de fyller 15, eller om det är 18 vad gäller barnporrlagen. Hur ska de på ett rimligt och sunt sätt kunna förbereda sig för det, och hur ska de förhålla sig till egna sexuella känslor och behov dessförinnan?

Barnen kommer nog till skada av den lagstiftning och moralpanik som påstår sig vara till deras skydd, för den förhåller sig inte till barnen sådana de är, utan till hur dessa moralister anser att de borde vara.

Det aktuella fallet, som gäller tecknade seriebilder från Japan, är alldeles absurt. Men det är även lagen, när den inkluderar tecknade bilder där inga verkliga barn har utnyttjats. Det är lika absurt som att förbjuda barnsexskildringar i text. Men ett sådant förbud kanske också kommer?

Lagstiftarna har till favoritsysselsättning i vårt moderna samhälle att bekämpa problem genom att förbjuda att de visas upp. Det blir ingenting bättre av, men mycket blir värre eftersom det inte blir belyst.

Här skriver DN, Expressen (även här) och Aftonbladet om domen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

söndag 18 juli 2010

Pop populärast på YouTube


Den mest sedda videon på YouTube är sången Baby med pojkstjärnan Justin Bieber, som nyss passerat Lady Gagas Bad Romance. Båda har setts cirka en kvarts miljard gånger. Annars är de hur olika som helst.

Justin Bieber är en liten parvel som kommit fram genom egna YouTube-videos upplagda av hans mor. En slätkammad, välartad gosse som inte ser ut att göra en fluga förnär eller utmana någon enda moralist. Han kan egentligen varken sjunga eller dansa, och låten Baby handlar om den allra oskyldigaste formen av kärlek och inget annat. Rena söndagsskolan.

De har inkluderat några sekunder med rapparen Ludacris, för att låten ska ha något slags udd alls. Annars vore den till förväxling lik vad som helst av Monkees eller the Osmonds på 1960-talet och hundratals andra rara fabriksprodukter under decennierna sedan dess. Rick Astley, för att ta en av arketyperna. Här är Justin Biebers etta:



Lady Gaga, den tidigare ettan på YouTube, som har körts om med två miljoner visningar (hon har just nu 247 mot Justins 249 miljoner), är en helt annan sak. Med sina många absurda kostymeringar och sin utmanande framtoning är hon verkligen ingenting för söndagsskolan. Dessutom har hon ett underbart sätt att bedriva satir även mot sig själv och det hon står för, vilket närmast är att axla Madonnas fallna mantel.

Jag vet inte om hon är en så storslagen sångare som många andra paranta kvinnor i dagens popmusik, ej heller är det så säkert att hon kan dansa med samma briljans och eftertryck – men det hon har förstår hon att spela ut fullständigt, och på det mest påträngande vis.

Bad Romance är ett överdåd av futuristisk och surrealistisk sceongrafi, som när ett modemagasin löper amok. Låten är också påflugen och sådär lagom insinuant, vilket kompenserar för den tunna melodin. Framför allt har alltihop en stor portion humor:



De två följs åt även med andra siffror på YouTube. Lady Gagas VEVO-kanal där har haft 6,5 miljoner besökare medan Justins har nästan det dubbla, 11 miljoner – men båda har strax över 200.000 prenumeranter. Gagas 23 videor där har sammantaget setts 817 miljoner gånger, medan Justins motsvarande siffror är 8 och 599 miljoner.
Det dräller förstås av deras videor på andra håll inom YouTube, men det är svårare att kartlägga.

Trea på YouTubes videolista är en liten gullighetsgrej, där ett småbarn biter ett annat i fingret, som har setts 211 miljoner gånger. Ingen annan video har setts 200 miljoner gånger. Fyran är en rolig kavalkad av discodanser som setts 147 miljoner gånger. På femte plats kommer nästa musikvideo, Party in the USA, en jönsig poplåt med Miley Cyrus där stjärnbaneret utgör återkommande scenografi, som visats 139 miljoner gånger. Samma artist har fler videor på topplistan. Föga uppmuntrande.

På sjunde plats ligger en video som ursprungligen är svensk. En bebis som skrattar, sedd 129 miljoner gånger. Det är dock inte den svenska upphovsmannens version som setts mest, utan en kopia uppladdad av en annan YouTube-användare. Det svenska originalet av samma videofilm har ”bara” setts 4,5 miljoner gånger.

Topplistan för videor uppladdade på YouTube av svenska användare leds av två pratande katter sedda 30 miljoner gånger, sedan Ushers låt Yeah, Basshunters Boten Anna, Septembers Cry for you och en till Basshunter.

Jag hoppas att det med tiden blir mer spännande i topplistorna, men det är inte vad som ses mest som är grejen med YouTube, utan den fantastiska mångfalden.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenskan om YouTubes topplista.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

torsdag 15 juli 2010

Musiken spirar när bolagen vissnar


På senaste visiten i Stockholm mötte jag ett gatuband som spelade vad man kunde kalla jazzraggae. Delar av dem har också ett punkband som verkar vara minst sagt livat. Musiken mår hur bra som helst utanför skivbolagens kontroll.

Gatubandet heter Kvartetten Raekan och har den udda sättningen gitarr, ståbas och kornett. De finns med några skojiga videor på YouTube, bland annat denna filmad på ett litet mysigt hak i Madrid:



Festlig text också: ”Mamma, mamma, mamma – jag räddar världen i morgon i stället.” Jag såg dem på Götgatsbacken där det på grund av sommarhettan var ovanligt få söndagsflanörer, men de som passerade fastnade med uppenbar förtjusning. Bandet lyckades till och med sälja de CD de hade med sig i ett jehu.

Två av bandets medlemmar är också med i punkbandet Klaas Kravallgrind från Trosa, som trots sin ungdom har spelat ihop sådär sju år. Kornetten får vara med även där, men i övrigt är det helt andra tongångar. Här är en video från en väldigt intim liten punkfest, som leder tankarna till gamla Ultrahusets vardagsrum, på den tid det begav sig:

Klaas Kravallgrind spelar på svettig punkfest

Klaas Kravallgrind (HELVETESMASKINEN 2010) | MySpace Music Videos


Det är så många år sedan jag var rockrecensent att jag har ringa inblick i dagens musikliv, men jag har förstått att det vimlar av band som Raekan och Klaas. De mal på med lust och glöd, oavsett vad skivbolagen och den övriga intorkade musikbranschen må anse om saken.

Jag är inte ett dugg bekymrad över musikindustrins kris, som är dess eget fel rakt igenom. Om den faller ihop betyder det inget annat än att musik mer och mer kommer att handla om musikers uppriktiga utlevelse och publikens självfunna inlevelse – som det ska vara. Bakom den döende musikbranschen väller den levande musiken fram.

Det är dags för tidningarnas rockrecensenter att strunta i skivutgivningen och i stället leta musiker på YouTube och MySpace, där musiken får låta som den och inte skivbolagen vill.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

onsdag 14 juli 2010

Miss Transsexual och Miss Transvestit


Vid årets Pridefestival i Stockholm kommer Miss Transsexual att utses. Vinnaren får åka på VM i Bangkok. Jag minns vad jag fått berättat för mig om 1960-talets skönhetstävlingar för transvestiter, som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Who else?

Miss Transsexual har blott åtta kandidater, och av dessa faller jag definitivt mest för Agneta som syns på bilden ovan. Sammalunda gör den översvallande majoriteten av röstande på Aftonbladets artikel i ämnet. Hon kommer att skåpa hem det, utan tvekan.

Nå, för några decennier sedan berättade en god vän för mig om de skönhetstävlingar för transvestiter som hölls i New York med Andy Warhol som domare. Det var på det glada 1960-talet. Vännen, som bevistade åtminstone en av dessa tävlingar, berättade att det var två kategorier på deltagare – vanliga transvestiter från varsomhelst, och de som hörde till gänget på Andy Warhols Factory.

Sistnämnda var i särklass. De försökte inte som de andra klä ut sig till paranta kvinnor, utan till transvestiter, denna fantasifulla hybrid eller inverterade arketyp eller vad man ska kalla det. Ett tredje kön. “Queer” skulle man väl säga numera.
Historien förtäljer inte om de vann, men det var tydligt att min vän ansåg det som det enda rimliga.

Vi har nog av könsroller, så vad vi behöver är inte främst män som trånar efter att bli kvinnor eller det omvända, utan människor som vägrar att fastna i könsstereotyper. Helst ska de busa med dem, eller ignorera dem fullständigt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Ingen nyhet att vulkanen har slocknat


Den isländska vulkanen Eyjafjallajökull har slocknat. Den pyser numera bara lite vattenånga. Det skapar föga brus i media.

Jag undrade här om dagen hur det var fatt med vulkanen på Island, som för några månader sedan stoppade flygtrafiken i stora delar av Europa. Den lär kunna hålla på i uppemot ett år, kanske också sätta igång den betydligt större vulkanen Katla.

Men media berättade ingenting. Det har varit knäpptyst om vulkanen rätt länge. Så är det i media – inte ens Big Bang skulle föranleda löpsedlar mer än på sin höjd några veckor efter smällen.

Det är journalistiskt begripligt men samtidigt ett aber för en allmänhet som förlitar sig på media för kontinuerlig information, inte bara sensationer som sedan lämnas hängande.
Och moralpaniker får säga vad de vill, men vulkaner smäller högre än köpta samlag.

Nå, nu berättar Dagens Nyheter att forskarna anser vulkanutbrottet vara över. Kvar är blott en del vattenånga, men ingen ny lava väller fram. Ej heller har bamsevulkanen Katla berörts, så faran verkar vara över – denna gång.

En snabb sökning på Svenskan och Aftonbladet visar att de förbigår vulkanens insomnande med tystnad. De letar andra buller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

söndag 11 juli 2010

Inget annat än hyckleriet att yvas över


Så det var sexköp Littorin hade gjort sig skyldig till och som fick honom att fly fältet. Ärligt talat, jag förmår inte bli upprörd. Det var en konstig lag till att börja med – men han borde nog ha verkat för dess avskaffande, om han vågade. Det har sina avigsidor att vara opportunist.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyllde på pressens förföljelse när han skyndade sig att avgå, men hans verkliga orsak hade inte ens nått tidningssidorna när han tog beslutet. Det var en preventiv uppsägning, om än i vårt politiska klimat säkert alldeles nödvändig. En sexköpande politiker kan inte vara minister.
Hans tabbe var att skylla ifrån sig, i stället för att bara hålla tillgodo med ett avsked av personliga skäl.

Sexköpslagen må ha goda intentioner men den är absurd: det är olagligt att köpa något som är lagligt att sälja. Hur stämmer det med rättviseprinciperna? Det är också uttryck för en föråldrad, moraliserande syn på sexualiteten, som bara ibland stämmer överens med verkligheten.

Sexköpslagen bottnar i en syn på lust som något lågt och intimitet som acceptabel under blott vissa bestämda och oftast hycklande betingelser. Det är mycket sådant numera, i vår märkligt nog tilltagande moralkonservativa kultur, med flera återgångar till ett viktorianskt tankesätt.

Visst finns stora problem inom prostitutionen, men de flesta av dessa kan nog spåras till just förbud och tabuisering. Därav kriminalitet, beroenden och missbruk på alla håll och kanter. Att förbjuda sexköp i lag är blott att dra åt dessa tumskruvar ytterligare, vars sociala följder förmodligen mörkas intensivt av politiker och myndigheter som vill försvara sin trångsyn och sin lata åtgärd.

Littorin faller på eget grepp, eftersom han inte alls motsatt sig sexköpslagen och liknande trångsyntheter, vad jag vet. Men det vore i dagens offentliga samtal rena självmordet för en politiker att ta sig ton i en annan riktning. Denna betvingande opportunism och likriktning är betydligt större hot mot demokratin än att en minister spenderat 2000 kronor på en stunds sängkammarlek med en främling.

Det bästa som skulle kunna komma ut ur denna politiska storm i vattenglaset är en omprövning av sexköpslagen och de reaktionära resonemangen bakom den. Men det tror jag inte mycket på. Vår offentliga debatt består av föga mer än en massa karriärister som tävlar med varandra i att vara mest politiskt korrekta och med brösttoner låtsas att de därmed är idealister.

Tidningarna har förstås glada dagar. Aftonbladet, som avslöjade Littorins sexköp, skriver här, här, här, här, här, här, här, här, DN här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

torsdag 8 juli 2010

Klimatforskare både friade och fällda


En undersökning friar en grupp klimatforskare från misstankar om fusk, berättar svenska tidningar – men de nämner inte att undersökningen ledde till en hel del skarp kritik av dessa forskare. Så ensidigt sköts klimatfrågan i svenska media.

DN, Svenskan och Aftonbladet publicerar samma kortfattade text skriven av TT-AFP, som påstår att en undersökning friat forskare på University of East Anglia från misstankar om fusk, efter att ett stort antal email mellan dem hade läckts ut på internet för en tid sedan (det så kallade Climategate).

Men så enkelt är det inte. En mer gedigen rapport från BBC visar att undersökningen lett till en hel del kritik av forskarna och deras arbetssätt, framför allt vad gäller information till övriga forskarsamhället. De har underlåtit att dela med sig av sina uppgifter och sitt forskningsmaterial, fast det är både kutym och nödvändighet i seriös forskning – så att andra kan granska och pröva deras uppgifter.

Just detta var en central punkt i kritiken av forskarna, efter att deras emailkorrespondens hade läckt ut. De har också enligt denna undersökning haft för bråttom att avfärda kritik utifrån (alltså från forskare utanför den egna gruppen).

Man måste också undra hur denna undersökning egentligen har gått till. Den har iscensatts av universitetet självt men kallas ändå oberoende och verkar mest vara baserad på forskarnas egna utsagor. Ändå kommer den med kritik som stämmer till allvarlig eftertanke, när det gäller hur IPCC:s rön om en mänskligt framkallad klimatkris har tagits fram. Sista ordet är inte sagt.
Dock är det uppenbart att den svenska pressen skyr en förutsättningslös granskning – eller ens att rapportera korrekt i ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?