måndag 12 september 2011

Djur har också kul


Allt är inte bara nytta. Forskningen visar att djurs lek inte bara handlar om att lära sig färdigheter. Ofta handlar det helt enkelt om att ha lite kul. Det säger fundamentala saker om livet.

Alltsedan Darwin har biologin i allt högre grad beskrivit tillvaron som en närmast mekanisk värld, där allt har ett syfte som alltid är nytta. Förnuftigt, måhända, men också rätt tråkigt.

Leken, som annars sticker ut och ger intryck av nöje i stället för snöd nytta, har förklarats som träning av de färdigheter alla djur – inklusive människan – behöver för att klara sig igenom den hårda tillvaron och få arten att föröka sig.

När forskare granskar denna tes, dock, visar den sig inte hålla. Såväl människor som djur har mängder av lekar för sig som inte är ett dugg nyttiga – bara roliga.

Det är skönt att det är så. Annars vore jordelivet bra dystert och vi levande varelser föga mer än maskiner. Vi finns till en kort stund i evigheten – det är klart att vi vill njuta av den utmätta tiden, så gott det går.

Nyttans evangelium växte fram ur den naturvetenskapliga revolutionen, redan innan Darwin dök upp. Världen blev ett urverk, en väldig maskin, och dess varelser blott kuggar däri. Som robotar utan egen vilja.

Det är inte sant. Det känner var och en av oss intuitivt. Att forskarna dröjt så länge med att upptäcka detta beror på den vetenskapliga grundsyn som härskat de senaste århundradena. I den är fantasi, inspiration, lek och glädje närmast styggelser.

Måtte denna förkrympta syn på tillvaron nu avfärdas – gärna med ett skratt – för att både människor och djur hädanefter ska få roa sig, utan att det ska behöva vara någon annan poäng med det än just nöjet i sig självt.

Här skriver DN om dessa rön, som de hämtat från Forskning & Framsteg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

fredag 9 september 2011

Protest från pionjären


Vid mitt senaste Stockholmsbesök hade statyn utanför centralstationen försetts med munskydd. Har huvudstadens luft blivit så dålig eller ska det tolkas som att SJ stinker?

Statyn föreställer Nils Ericsson (bror till uppfinnaren John Ericsson), som i mitten på 1800-talet ledde den svenska järnvägens utbyggnad. Han skulle nog bli besviken på hur järnvägstrafiken sköts numera.

(Klicka på bilden för att se en förstoring.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

onsdag 7 september 2011

Sådan sång är meningen med livet

Se%20Andr%C3%A9s%20succ%C3%A9audition

Alla blir lyckliga inför stor talang. Fordom kallades det en gudagåva och det är en träffande beskrivning på hur det känns att bevittna en sådan. Idol fick en redan i säsongens första program – den obegripligt brådmoget snitsige 17-åringen André.

Det var som en blixt från klar himmel. André Zuniga-Asplund satte sig med gitarren och förklarade att han skulle gå från reggae till Från och med du, varvid Anders Bagge gjorde en min som sa att det lät både omöjligt och osmakligt.

Det dröjde inte en takt in i låten förrän hela juryn var trollbunden. Jag också. Hur kan en 17-åring ha mognaden att leka så spirituellt med musiken och glida både självklart och sensuellt från något slags calypso-reggae till modern svensk pop, utan att tappa greppet en enda mikrosekund?

Dessutom med en gnista i den hesa rösten som borde kunna bota cancer och en teddybjörnscharmig liten brytning på vad jag uppfattade som norska. En fullvuxen artist i en pojkvasker.

Alexander Bard for upp ur stolen för att göra en alldeles egen våg med sitt jubel, men innan dess visade jurymedlemmarnas ansiktsuttryck att de knappt trodde sina ögon och öron.

I den stund då André så mjukt gick från det svängiga introt till popsången var det omöjligt att föreställa sig någon värdigare vinnare av Idol.

Sådant blir man lycklig av och det är en välsignad reflex vi människor har. Vad än elaka tungor påstår är vi bevisligen osjälviska, välmenande varelser. Vi gläds över andras storslagenhet, för vi njuter av den – ofta mer än de själva förmår. Glimrande talang skänker ett stänk av vad som måste vara meningen med livet.

Här skriver Expressen om André Zuniga-Asplund. Det går fort nu för tiden. Han har redan över 3.000 fans på FaceBook. En tidigare inspelning av Från och med duYouTube har spelats 45.000 gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

tisdag 6 september 2011

Kön mot klass

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige minskar, uppger DN. I jämförbara yrken är den nu endast 5,9%, vilket knappast beror på någon kvardröjande misogynitet.

Skillnaden är dock större om man slår ihop alla yrken i en klump. Då tjänar männen i medeltal 14,3% mer. Återigen är det knappast fråga om att kvinnor missgynnas, för då skulle det vara ungefär samma skillnad även inom jämförbara yrken.

Ändå döljer sig en gammal fördom där. Traditionella kvinnoyrken, som fortfarande kvinnor i högre grad än män har, värderas lägre än de traditionellt manliga. Exempelvis är vårdyrken lägre avlönade än fabriksarbete och byggjobb, lärare sämre betalda ju yngre barn de arbetar med, och så vidare.

Men de riktigt stora löneskillnaderna är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. En VD betalas sjukt mycket mer än alla sina underordnade. Där har skillnaderna till och med ökat de senaste decennierna.

Könssamhället är i avtagande, men klassamhället blir hårdare och dess orättvisor större. Och allvarligt talat: de som fortfarande insisterar på att de största orättvisorna är mellan könen, de medverkar till denna utveckling.

Nu är inte det angelägnaste målet att en kvinnlig VD ska tjäna lika groteskt mycket pengar som en manlig dito, utan att alla människors arbete ska värderas rättvist och rättvisande.

(Siffrorna kommer från en rapport av Medlingsinstitutet och gäller år 2010. Här skriver DN om de större löneskillnaderna.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Den äktenskapliga plikten


DN berättar att en fransk kvinna tilldömdes 10.000 Euro i skadestånd från sin exman, för att han haft sex med henne för sällan. DN har hämtat nyheten från The Telegraph.

Det väcker två frågor:
1) Skulle domstolen ha fattat samma beslut om rollerna varit omvända?
2) Hur mycket sex är för lite, och finns i så fall för mycket sex?

På den första frågan vågar jag lova att svaret är nej. I våra föråldrade och verklighetsfrämmande könsroller förväntas mannen vara den oändligt trånande, som alltid tar initiativet, medan kvinnan ska vara den motvilligt medgivande. Domstolen dömde som om sex var hans ansvar och skyldighet. De dömde utefter hans könsroll.

Om i stället mannen klagat på att kvinnan ”släppt till” för sällan, skulle domstolen avfärda hans skadeståndskrav och i stället klandra honom med en mängd invektiv.

Svensk lag och dess tillämpning är än mer tydlig med dessa könsroller. En gift man kan dömas för att vara för klåfingrig mot sin fru, även när det inte är fråga om våld – som om de vore främlingar. Har det någonsin hänt att en kvinna dömts för detsamma?

Denna syn på könen är en kvarleva från viktorianska ideal. Inget av könen gynnas av den, hur det än kan tyckas. Utom monetärt då, såsom i det franska skadeståndsfallet. Men det har sitt pris för hela jämställdheten.

Den andra frågan är mer komplicerad. Det franska paret hade varit gift i 21 år. Det är besynnerligt att kvinnan efter så lång tid kan framföra ett retroaktivt klagomål.

Om mannens avoghet gällde för merdelen av äktenskapet, varför dröjde hon så länge med att reagera? Räckte det för henne med samlag sisådär vart tjugonde år och därför gick hon i taket när det inte blev något ens då? Om hon önskade en tätare frekvens borde hon rimligen ha sagt ifrån tidigare.

Man undrar hur många kärleksstunder domstolen ansåg rimligt. Skadeståndet på 10.000 Euro bör ju ha beräknats på en sådan uppskattning. Vilket styckepris per uteblivet samlag ligger bakom beloppet – tio samlag à 1.000 Euro, hundra à 100 Euro, eller tusen à 10 Euro?

Rent nonsens alltihop, som det så lätt blir när fördomar är utgångspunkten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

måndag 5 september 2011

Sångare blir inte idoler


Så är jag tillbaka till min guilty pleasure, Idol. Jag var särskilt nyfiken på hur Alexander Bard skulle bete sig. Han är rätt burdus. Redan i första avsnittet demaskerade han hela grejen.

Knappt halvvägs in i programmet vräkte han ur sig att Idol inte alls handlar om att hitta sångare, utan artister. Det räcker inte långt att bara kunna pricka tonerna och waila lite.

Han har förstås alldeles rätt. Hur långt skulle t.ex. Håkan Hellström ha kommit om det hängde på skönsång? Thåström? Ulf Lundell? Praktiskt taget vem som helst som verkligen blivit idol?

Det handlar om artisteri, en helhet där sångrösten blott är en skärv. Om det alls går att precisera en viktigaste egenskap – och det är tveksamt, eftersom det finns så många olika typer av idoler – är det förmodligen förmågan att väcka känslor. Eller helt enkelt karisma, den oförklarliga utstrålningen.

Alexander Bard kommer att hinna vräka ur sig en bunt oförblommerade yttranden innan säsongen nått sitt slut. Säkert retar han gallfeber på sådär halva TV-publiken, likaså på jurykamraterna. De tävlande deltagarna kommer dock förmodligen att uppskatta honom alltmer.

Han är ingen dumbom och han förstår sig på den så kallade branschen, fast han sedan sitt uppdykande i den envist har ägnat sig åt vad jag skulle kalla eurodisco, hjärntvätt maskerad till musik. Och bakom all vresighet är det en snäll kille, tro det eller ej.

I alla fall var han det när vi sågs en del på 1980-talet. Innan han blivit legend. Han vräkte ur sig många kluriga plumpheter redan då, men med en hel del generös självironi. Och nog var han besk, men aldrig bitter.

Jag känner betydligt större tveksamhet när det gäller den andra nykomlingen i juryn, skivbolagsmannen Pelle Lidell. Det är folket på skivbolagen som allra minst förstår sig på musik och hur idoler blir till, för de envisas med vanföreställningen att de kan skapa dem.

Lidell verkar inte skilja sig från sina kollegor på den punkten. Han litar på sitt öra och sitt öga, fast han uppenbart sitter fast i någon gubbig hipphet från sådär 1970-talet. Den var inte kul då heller. Hans språk och åthävor är rena parodin. Hur gott kan hans omdöme då vara? Och ändå är det han som sitter inne med veto.

Juryn hävdar att de denna gång söker originalitet. Men man måste nog vara ett original själv för att inte avskräckas av den första reaktionen på originalitet, som är att kalla den underlig och därmed avfärda den.

Det blir en del skriverier i framför allt kvällspressen, som vanligt. Aftonbladet skriver om Idol här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här. Och mer lär det snabbt bli. Idol och kvällspressen befinner sig i symbios.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

söndag 4 september 2011

Fel på alla sätt

DN:s kulturchef Björn Wiman gör inte några tunga avtryck där han klampar fram i spalterna. Nå, det är ingen lätt roll att spela. Men nog borde han kunna klämma ur sig lite mer eftertanke?

I sin veckorapport eller vad det är kommenterar han DN:s, Expressens och Aftonbladets samtidiga nya tag vad gäller kommentarer på deras artiklar och drar den lustiga slutsatsen:
”Det välkomna beslutet att begränsa möjligheterna till anonyma haranger på svenska mediesajter måste ju ses som en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya.”

Så mycket är tokigt med detta yttrande. ”Beslutet” är med sitt singularis ytterst bestickande – var det verkligen ett enda beslut att de tre största dagstidningarna i Sverige gjorde likartade åtgärder mot kommentarer på sina nättidningar? I så fall har de en kartell, vilket för pressen är till och med ännu mer alarmerande än när det förekommer inom övrigt näringsliv.

Pressens fria granskning av maktspelet i Sverige förutsätter att de också är helt och hållet fria i förhållande till varandra. När de allierar sig om policybeslut – vilket tyvärr sker då och då i svensk press – råkar de röja att de inte ser sig som granskare av makten, utan tillhöriga den. De anser sig deltaga i något slags folkfostran.

I den grad det sker kvävs svensk press i sin egen garrott.

Beslutet är välkommet, säger han. Välkommet av vem? Pressen, uppenbarligen, som ägnar spaltmeter åt att rusa till dess försvar. Men vem mer? Där använder sig Wiman av klassisk överhetsretorik. Vad makten än ställer till med hävdar den alltid att det är efterlängtat och nödvändigt – utan att med argument kunna belägga det.

Lustigast är ändå att han hävdar åtgärden vara ”en av de mer oförutsägbara konsekvenserna av terrormassakern på Utøya”. Inte. Tvärtom var det precis vad vi väntade oss. Terrordåd plägar alltid leda till:
1) Försäkringar om att de minsann inte ska leda till ett mer slutet samhälle.
2) Beslut som ofrånkomligen leder till ett mer slutet samhälle.
3) Försvar av dessa beslut som hävdar att de i stället är tillkomna som värn om det öppna samhället.

De tre tidningarnas åtgärder mot kommentarer till deras artiklar är precis i linje med det ovanstående. Likaså Björn Wimans patetiska försvarstal.

Jag har i ett tidigare blogginlägg uttryckt förståelse för DN:s beslut att ta bort anonymiteten för kommentarer. Men Wimans resonemang – och de tre tidningarnas synkroniserade aktion, som jag då inte var medveten om – får mig att ompröva.

Det kräver mognad och ansvar att uttrycka sina åsikter i offentligheten – men det kräver än större mognad och ansvars att censurera dessa åsikter. Det är tveksamt om någon människa har den kompetensen. Därav det fria ordets benhårda princip: åsikter ska aldrig censureras, vilka de än är.

PS: Även Mattias Hermansson skriver ett nytt försvar för DN:s åtgärd, men där blir inget nytt sagt. Skåpmat, som om tjat skulle göra halvsanningar sannare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

lördag 3 september 2011

Hur bra kan man vara?

I recensioner är ordet ”bra” så gott som intetsägande, oavsett vad som recenseras. Hur då bra? Ändå är det få recensenter som klarar sig utan det, för att de har bråttom att bedöma men brister i att beskriva.

I DN har Niklas Wahllöf i sin recension av konserten med Patti Smith använt ”bra” inte bara en, utan tre gånger. Det är svagt.

Det hjälper inte med extra överord. Wahllöf kallar Patti Smith en ”fruktansvärt bra liveartist”. På vilket sätt är det fruktansvärt och på vilket sätt är hon bra?

Svenskan har massor med ord som skulle berätta mer. Kanske hon är intensiv på scen, rentav trollbindande, kanske hon får hela huset att svänga? ”Bra” berättar ingenting.

I slutklämmen konstaterar recensenten: ”Det är väldigt bra.” Jag blir nyfiken – vad skiljer ”fruktansvärt bra” från ”väldigt bra”?

PS: Bilden, av DN:s fotograf Adrian Pehrson, är härlig – eller skulle jag säga riktigt bra? Den berättar minst lika mycket som recensionstexten om Patti Smiths företräden på scen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?

fredag 2 september 2011

Ledarskribenten som fördömer det fria ordet

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär befinner sig i hetluft och tycker att det är upprörande. Hans egen penna är bitvis vass men det är uppenbart att han själv anser sig stå över all kritik.

På sistone är en liten dispyt igång på Sydsvenskan, som inleddes när Mats Skogkär ondgjorde sig över angrepp mot honom på nätet från vänsterhåll, vilket föranledde honom att tala om Hatet från vänster, som om kritiken av honom vore symptom på en allmän brutalisering inom vänstern. En av de angripna, Erik Svensson, svarade med Självkritik behövs i gammelmedierna, varpå Skogkär genast replikerade med fantasilösa Hatet från vänster 2.

Kännetecknande för Sydsvenskans syn på debatt är att Skogkärs inlägg inte kan kommenteras, men det är fritt fram på Erik Svenssons inlägg. Varför denna urskiljning? För att Sydsvenskans ledarredaktion sedan länge strukit kommentarsmöjligheterna, även när de skriver vad de har mage att kalla bloggar. De vill stå oemotsagda.

Skogkär har sin syn på Internet klar. Allmänheten göre sig icke besvär, för då blir det bara pannkaka. Tyckandet ska han och hans likar ha monopol på.

Mats Skogkär är ett underligt fenomen. Sydsvenskans ledarredaktion ska vara ”oberoende liberal”, likt övriga Bonnierpressen, men han uttrycker snarare reaktionära ståndpunkter. Och elitistiska. Långt till höger.

Det är därför inte konstigt att han retar upp ett antal bloggare och andra tyckare på de delar av nätet som inte stängt av allmänhetens yttranderätt. Han påstår att det har gått över till regelrätta våldshot mot hans person, men där är hans bevisning svag. De exempel han ger, såsom en tändsticksask på hans tomt, ger snarare intryck av paranoida övertolkningar.


Han nämner även en hatgrupp på FaceBook och torde då mena denna: Anti-Mats Skogkär, som har signaturbilden här bredvid och 109 medlemmar.

Det är en sida stängd för utomstående, så man kan bara se vilka som är medlemmar (eller ”vänner”, för att vara korrekt). Det har Skogkär rotat i, men om han vet vad de pratar om där så torde han själv vara medlem, annars får han inte se det. Det vore ett lovande tecken på självdistans, men jag tvivlar.

Utan att ha läst diskussionen som må – eller inte må – försiggå där, insinuerar Skogkär att alla medlemmar i gruppen är hatiska och våldsbenägna vänstermänniskor. Det är minst sagt förhastade slutsatser.

Skogkär nämner också en blogg mot honom, förmodligen denna: Stoppa Mats Skogkär, som är uppenbart satirisk i tonen och inte haft något inlägg sedan juli 2010. Jag antar att samma person ligger bakom YouTube-kontot Stoppa Mats Skogkär med blott en video, uppladdad maj 2009, och ingen inloggning på kontot sedan dess. Videon har bara setts 196 gånger.

Inte precis någon hatkampanj värd namnet och definitivt inget som en dagstidningsredaktör skulle kunna betrakta som aktuellt.

Ändå har han en poäng i att tonen på nätet ofta kan vara betydligt mer rå än hjärtlig. Den gamla publicismens etik är snävare – även om det dräller av övertramp mot den i gammelmedia.

Varför blir det så? Anonymiteten, säger media ideligen. Möjligen i dubbel mening. Människor med åsikter frustreras av att de isoleras i anonymiteten, eftersom etablerade media sällan eller aldrig ger dem utrymme. Mats Skogkär deltar i det och försvarar medias munkavle på allmänheten, så han kan knappast förvånas om det skapar bittra reaktioner.

Han kunde själv pröva att slå pannan mot samma hårda vägg ett tag, så skulle han kanske bli mer förstående.

Men Skogkär kan skriva löpande i en av våra största dagstidningar och får till och med betalt för det. Fråga mig inte varför. Jag tycker han hör till de slöaste skallarna och tristaste pennorna på dagspressens ledarredaktioner (nå, i god konkurrens, förvisso).

Mats, är jag också hatisk vänster för att jag tycker att dina ståndpunkter ofta är reaktionärt stelbenta och illa underbyggda, att du resonerar med allvarligt haltande logik och undermålig retorik, samt att du skriver utan minsta språkliga finess?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?