torsdag 6 december 2012

Tidningarna dör hellre än att tänka om

Pressens kris diskuteras alltmer öppet – och ensidigt. Det handlar mest om att hålla liv i tidningarna med statsbidrag. Som museer.

Kulturminstern intervjuas i DN om presstödet, som är under utredning. Några chefredaktörer tillfrågas om lägets allvar. I båda fallen står den gamla tryckta tidningen i centrum, som om god journalistik blott kunde räddas genom bevarandet av den. Det är förnekelse.

En betydligt mer nyanserad och eftertänksam syn står presstödsutredaren Åke Wredén för. Han grunnar också läsvärt på långsiktiga konsekvenser av Internets ökande betydelse.

Vi måste hålla isär teknik från innehåll. Den tryckta tidningen håller på att förlora sin betydelse, men inte den kompetenta journalistiken. Internet har gjort vår värld än mer globaliserad och mediaintensiv. I denna smältdegel är det klart att behovet av seriös journalistisk bevakning och rapportering växer fram med förnyad angelägenhet. Det kommer också att generera intäkter, som gör sådan journalistik såväl möjlig som lönsam.

Men det kräver nya idéer, nya utformningar och nya vägar till läsarna.

Reklamen, som länge varit den tryckta pressens huvudsakliga inkomst, kommer självklart att flytta sina pengar till Internet. Den är bara långsam med det, eftersom de flesta tidningarna fortfarande trycks och knycker det mesta av reklambudgetarna.

Pressens gny om bristen på reklamintäkter för nätupplagorna är bara girigt, eftersom de fortfarande håvar in reklampengar för papperstidningarna och inte vill att de ska minska. De drömmer om en fördubbling av reklamintäkterna och denna trånad förblindar dem.

I och med att de fortsätter att måla in sig i detta hörn blir jag alltmer tvivlande på att nuvarande bamsar bland pressens aktörer har en chans att överleva. Framtiden hör snarare till de nydanande äventyrare som inte släpar med sig ett gammal bagage. De som oreserverat vågar satsa nytt är bättre rustade för Internet, där det hör till vardagen.

Alltså: i stället för att försöka både bevara den gamla tynande täckningen för tryckta tidningar och breda ut måttligt omsminkade versioner på nätet, borde satsningar göras på nyhetsmedia helt skapade för nätet och därför formbara efter dess förutsättningar och behov. Och den dominans som ett fåtal tidningsbolag hittills haft på nyhetsrapporteringen är bara att glömma. Äntligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 28 november 2012

Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

tisdag 20 november 2012

Fyra grader till Ragnarök


Världsbanken ger sig in i klimatfrågan med en skrämmande rapport om 4° temperaturökning under detta sekel. Det har de inget solitt vetenskapligt stöd för, så de resonerar vagt om hur hemskt det vore om det skulle ske. Och svensk press jönsar med. Inte undra på att klimatkrisen ifrågasätts – annat vore aningslöst.

Här är Världsbankens rapport 4° Turn Down the Heat De koncentrerar sig förstås på världsekonomiska konsekvenser, men det är ändå märkligt att de utgår ifrån en sådan anmärkningsvärd prognos, som strider mot det mesta som hittills sagts – även bland klimatkrisförespråkare.

Svenska tidningar kastar sig glupskt över saken. Heidi Avellan på Sydsvenskan använder rapporten fullständigt okritiskt som ett argument mot klimatskeptiker, som hon menar är ovetenskapliga fast hon själv uppenbarligen inte gör hemläxan.

Svenska Dagbladet publicerar som flera andra media en text från TT om saken, där den framställs som kalla fakta (om uttrycket tillåts i sammanhanget). De har också intervjuat en professor i fysisk geografi, Lennart Olsson, som hävdar att det finns än värre scenarier i vissa studier (6-7° ökning på hundra år). Han hoppar dock över deras sannolikhet.

DN är ändå roligast. Där har deras vetenskapsreporter Karin Bojs tagit sig friheten att anonymt intervjua sig själv, som om hon vore en av experterna. Hon sväljer rapporten med hull och hår, som om den vore gudsord. Det gör hon i och för sig med allt vetenskapligt material hon får i händerna. Hon ser sin roll mer som predikare av naturvetenskapens ofelbarhet än som granskande journalist. Bedrövligt.

DN har också återgett ovannämnda TT-artikel i sin helhet. Där tillfrågas ”miljöprofessorn” Johan Rockström om rapportens betydelse. Lika lite som geografen Olsson är han någon meteorolog. Han är agronom.

Pressen måste lära sig att när de ska ha uttalanden från experter bör det vara experter på ämnet i fråga. De tänker ungefär som med kändisarna: de tillfrågas om allt mellan himmel och jord, som om de begåvats med särskild visdom just för att de blivit kända nunor. Men ansiktet räcker inte in till hjärnbarken.

Sveriges Radio och dess Ekoredaktion, som ska vara saklighetens försvarare i svenska media, går allra längst i sina många artiklar om Världsbankens rapport. Där framställs det som att 4° temperaturökning är ett ofrånkomligt faktum, fast det inte ens hävdas av rapporten i fråga. Här är två citat från SR:s hemsida: ”Världsbanken kom igår med nya siffror som visar att jordens medeltemperatur stiger med fyra grader.” ”Världen går just nu mot en temperaturhöjning på fyra grader.” De har inte läst på ett enda dugg.

Genomgående är att den intressanta läsningen i ämnet inte ges i ovannämnda artiklar, utan i kommentarerna under dem. Där är det gott om pålästa inslag. Ytterst pinsamt för en mediabransch i djup kris, som hela tiden hävdar sig vara så viktig just för att den enligt egen utsago har saklig och oberoende journalistik. Knappast i detta fall, eller närhelst det blir häftigare rubriker om man slarvar med granskningen.

Så hur ser det egentligen ut? Man kan ju åtminstone fråga en meteorolog. Här är en av de mest meriterade vi har i Sverige, Lennart Bengtsson, professor i meteorologi. I denna debattartikel i UNT meddelar han till exempel att uppvärmningen sedan år 1900 varit 0,7°. Att den skulle skutta iväg till 4° under de kommande 50 åren eller så blir därmed minst sagt osannolikt. Grönlandsisen, som är ett annat återkommande skrämskott i klimatdebatten, har minskat med blygsamma 1%. Det betyder knappast att den håller på att försvinna.

Lennart Bengtsson irriteras begripligt av okunnigheten i debatten och därmed hos allmänheten, speciellt som det får till följd att felaktiga beslut fattas och galna prioriteringar görs.

Det har de senaste åren kommit otaliga larmrapporter om ett klimat som ger intryck av att skena. De gedigna vetenskapliga rapporterna är förstås mycket mer sansade och försiktiga i sina slutsatser, men det hjälper inte när media tolkar dem som ovan – i synnerhet som politiker och andra beslutsfattare just läser tidningarna i stället för de vetenskapliga rapporterna.

Fördomarna och missuppfattningarna snubblar på varandra i en salig röra. Exempelvis är det ingen som ifrågasätter temperaturökningen. Den har hållit på sedan lilla istiden på 1600-talet. Däremot är det tveksamt om den accelererar eller i vilken grad den beror på mänsklig miljöpåverkan. Likaså är det ingen som ifrågasätter en ökning av koldioxidnivån – däremot åter hur alarmerande det är och vad det betyder för klimatutvecklingen.

Självklart är mänsklig påverkan (och åverkan) på naturen omfattande. Man behöver bara ta en flygtur för att förstå det. En så gigantisk civilisation kan inte gå spårlöst förbi. Men det gäller inte bara klimatet (där dessutom vår påverkan är särdeles svårbevisad och därför mestadels perifer), utan även mängder av andra faktorer. Vi gallrar skoningslöst i naturens bestånd. Vi förgiftar den och oss själva med en hel kemilåda i massproduktion. Vi skapar en värld som på hur många sätt som helst ogenerat kittlar sin egen plötsliga undergång.

Om det går åt fanders misstänker jag att det sker innan klimatet hinner göra det åt oss. Men jag är en så obotlig optimist att jag tror det löser sig innan det går så långt, vad hotet än är.

Katastrofer kommer, det är alldeles säkert, men Ragnarök lär dröja. Utom i pressen, där det sker hela tiden. Men de lever på sensationer och måste därför ständigt hitta på dem, precis som finansekonomin lever på kriser och därför alltid skapar dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

torsdag 1 november 2012

Pressen må dö, men inte journalistiken

DN har en artikelserie om tidningarnas mörknande framtid, där den granskas från diverse vinklar. Det är god journalistik, hur det än må smärta skribenterna. För pressens framtid är bara ljus om man tänjer på begreppen. Men journalistiken kommer att bestå.

Det har hunnit bli en klase artiklar på temat och det lär bli fler.

I juli skrev kulturreportern Georg Cederskog en resebetraktelse över de sjunkande upplagornas press på pressen i England. Där ges en bild av samstämmighet bland redaktörer om att framtiden för tryckta tidningar redan är så gott som omintetgjord – lustigt nog motsagd blott av representanter för journalistskolorna, som syns hänga kvar i forntiden som om den vore helig.

I augusti skrev DN om tidningarnas jakt efter nya sätt att ta betalt, med koncentration på den svenskan situationen. Det handlar mest om en naiv tro på att ta betalt för nätupplagorna, som tycks bottna blott i att det kostar att göra tidning. Som om det vore konsumenternas moraliska skyldighet att betala för att hålla systemet flytande. I jämförelse med de engelska tankegångarna är det rena förnekelsen.

Senare i augusti berättades om kundtidningarnas framgångar, i motsats till hur det går för övrig press. Men det betyder att de lämnar journalistiken till förmån för reklamens värld, som har sin egen försörjning – knappast via prenumerationsavgifter från konsumenterna. Kundtidningar är reklam, inget annat. Inte heller handlar det ett dugg om journalistikens grund: nyheter.

Samma dag skrev Åsa Beckman ett slags krönika där hon beklagar kundtidningarnas framgångar och betonar vikten av vad hon kallar oberoende journalistik, ett begrepp som kan ifrågasättas. Mest verkar hon syfta på de egna arbetskamraterna.

I september rapporterades att Svenska Dagbladet lägger ner sin kulturdel som ett led i omfattande besparingar på grund av pressens tilltagande kris. De avskaffar också sportredaktionen. I stället ska de köpa in frilansmaterial, vilket i praktiken innebär minskad bevakning – annars torde det inte bli billigare. De tänker sig också en betallösning, med sedvanligt naiv optimism om dess utdelning.

I mitten på oktober skrev Richard Swartz en kolumn, vilket väl ska vara en krönika, om kvalitetstidningens förfall, med Svenska Dagbladet som aktuellt exempel på grund av dess neddragningar. Han hävdar att det bara finns ett dussin ”kvalitetstidningar” kvar i hela världen, hur han nu kommit fram till det och vilka som må vara hans kriterier. Jag vågar gissa att han räknar DN till dem. Mest gnyr han på neddragningarna, som om de vore av illvilja blott, och ger en känga åt nätpirater, som om de styrde över tidningarnas ekonomi. Högdraget nonsens som bara kan övertyga en läsare om sundheten i att inte prenumerera.

Den 25 oktober startade DN en serie kallad ”Vad är en tidning”, liksom lite existentiellt sådär, men det första bidraget från kulturchefen på en tysk tidning, som hävdar att det inte finns någon tidningskris, blott föränderlighet. Så sant, men hans slutsats blir att tidningarna ska vara eftertänksamt kommenterande, något de redan i hög grad gått bet på. Klokhet går inte att garantera. Det leder blott till högmod, som är den snabbaste vägen till dumhet. Dessutom hjälper det föga mot pressens kris. Ändå envisas han med en tro på papperstidningens framtid, som om det är ett ändamål i sig.

Det andra bidraget till ”Vad är en tidning” skrevs av Anette Novak, f.d. chefredaktör på Norran. Hon letar efter tidningens själ och hjärta, med vilket hon syftar på en ideologisk grund för granskande nyhetsjournalistik. Det är närmast en truism, men leder lätt till redaktörer som anser sig vara smak- och åsiktsföredömen för läsarna. Den attityden skämmer redan pressen sedan länge. Knappast någon medicin mot tidningsdöden. Dock verkar hon uppfriskande befriad från kollegornas paniska värnande om just den tryckta papperstidningen.

Den senaste artikeln i serien om tidningarnas framtid kom den sista oktober och handlar om pressen som teknikens fånge. Den är skriven av Svenska Pens ordförande Ola Larsmo, som anser att telekomföretagen borde ersätta pressen för att dess nätupplagor är en stor del av vad Internet erbjuder – och som allmänheten betalar telekomföretagen för. I praktiken skulle det därmed bli så att pressen försörjdes av ökade telekomkostnader för allmänheten, vilket inte är långt ifrån en skattefinansierad press. Dessutom säger Larsmo ingenting om alla andra hemsidor på nätet med storpublik – ska inte också de ersättas, fast de inte är gamla tidningsbolag?

Det är ett utmärkt initiativ av DN att ombesörja den här diskussionen på sina sidor, men hittills är den beklämmande idélös. Det handlar uteslutande om att bevara status quo – en press som får sina pengar trots att dess dominans över informations- och nyhetsflödet minskar. Med andra ord, pressens debattörer ser om sitt eget hus.

Med den attityden är deras undergång ofrånkomlig. De är som fabriken Facit var när elektronräknarna kom: fabriksledningen avfärdade det som en tillfällig fluga och envisades med produktionen av mekaniska räknare. Gissa hur det gick för dem.

Tidningarna försöker likställa press och journalistik, men det är två helt olika fenomen, om än de delat säng rätt länge. Pressen, i synnerhet i tryckt form, är på utdöende, men journalistiken består och har till och med vuxit.

Det finns fler människor än någonsin förr som presenterar och kommenterar nyheter. De når en hel värld fast de inte har ett gigantiskt mediabolag i ryggen. Det är förstås alldeles underbart och kommer i längden att leda till ökad kvalitet inom journalistiken, ökade möjligheter för allmänheten att själv välja vilka källor de använder sig av för nyheter och debatt.

De nya skribenterna må kallas bloggare eller annat, men en stor del av dem jobbar rent journalistiskt – i många fall med större kompetens än tidningarnas redaktörer i samma ämnen. Många av dem har också hittat inkomster, som mer än väl kompenserar dem för arbetet. Det må vara annonser eller sponsorer, eller andra affärsavtal som är ytterst jämförbara med hur pressen genom alla år har fixat sina inkomster.

På Internet reder det ut sig med tiden. Dugliga och förtroendeingivande skribenter uppmärksammas och finner möjlighet till utkomst, fast de inte är knutna till en tidning.

Det blir lite som att i politiken gå från partival till personval. Hittills har tidningarna som sådana varit auktoriteterna, oavsett vilka journalister de haft i sina stall. Nu kan läsarna lämna beroendet av en tidnings orubbliga styrning för att söka sig direkt till de skribenter de uppskattar. De väljer person i stället för institution.

Kanske är det helt enkelt så att tidningarna som institutioner är i utdöende, om de inte snabbt och radikalt hittar sätt att försörja sig på nätupplagorna (och betaltjänster är bara att glömma, har det redan visat sig). Men det betyder inte alls att även journalistiken dras med ner i graven. Den har en lysande framtid, för därom är vi nog alla överens: en gedigen, kunnig och tillförlitlig nyhetsbevakning kommer vi alltid att behöva. Så det kommer vi alltid att ha.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

lördag 27 oktober 2012

Kolmården slingrar sig

Jag undrade vad som hänt efter dödsolyckan i Kolmården i juni, där en djurskötare dödades av vargarna, så jag gjorde en sökning på nätet. Polisutredningen verkar fortfarande pågå men djurparken har gjort sin egen Olycksrapport, enligt vilken de är hur oskyldiga som helst. Jaså?

Det är inte så lite av Tage Danielssons vers om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den var så osannolik så den har helt enkelt inte hänt. Samma tongångar redovisar Kolmårdens ledning i sin så kallade Olycksrapport från den 28 september, som egentligen bara är ett eget försvarstal.

De vill inte ens konstatera att djurvårdaren verkligen dödades av vargarna. I stället skriver de att det är ”mycket som tyder på att vargarna vållat hennes död”. Och vad skulle tyda på att det inte var så?

Texten på sex sidor är annars till övervägande del rena reklamskriften, där den egna verksamheten lovprisas på alla möjliga sätt. Någon särskilt detaljerad rapport över olyckan är det inte alls, den nämns snarast i förbifarten – mellan alla floskler om Kolmårdens välsignelser. Det enda de kommer fram till om olyckan är att medarbetare fann djurvårdaren död och ”vad som utlöste olyckan är fortfarande oklart”.

De medger dock, i motsats till tidigare påståenden, att incidenter förekommit innan dess. De nämner en från maj 2011, som de avfärdar med orden ”utan direkt attack och utan att personskada uppkom”. Men Aftonbladet vaknade till och kollade saken närmare. Det visade sig vara en synnerligen alarmerande situation där en djurvårdare fick svinga en spade till försvar och kände sig ytterst hotad av flera vargar. Det tog 40 minuter innan vårdaren lyckades lämna inhägnaden. Inte heller då kom någon till undsättning, så man undrar vilken beredskap de brydde sig om att ha.

Rapportens senkomna beskrivning i förbifarten av incidenten ger knappast en rättvisande bild av den. De försöker blott ursäkta att händelsen så gott som ignorerades och undanhölls pressen vid dödsfallet, då Kolmårdens ledning i stället hävdade att inga incidenter förekommit tidigare. De gör bort sig i slag på slag. Man får hoppas att polisutredningen går till botten med det uppenbart bristande säkerhetstänkandet på djurparken.

Ändå har de mage att på sin hemsida i ett uttalande den 1 oktober skryta med de säkerhetsföreskrifter de nu har infört och påstå att ”för oss går säkerheten först”. Nu, ja. Det är så dags.

Jag bloggade även om olyckan på Kolmården när den hände. Det blogginlägget är här: Allt kan hända.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

torsdag 25 oktober 2012

DN fabulerar och fantiserar

Så var det dags för DN att göra en Aftonbladet. Nätupplagan har fått artiklar märkta DN Plus, som man måste betala för att se. Inte många ännu, men det lär snart bli fler. Jag är säker på att det går åt fanders för DN om de målar in sig i det hörnet.

DN kallar sin betallösning för digitala paketet. På dess reklamsida (se bilden ovan) är det fyra animerade standardtyper som var och en via en jönsig reklamtext har sin poäng med att teckna upp sig för servicen. Det är en så slätstruken grupp av såväl gestalter som klyschor att jag undrar om inte DN skulle börja med att byta reklambyrå – eller har de en så grådaskig syn på sina läsare?

Dessutom har de mage att påstå att servicen kostar ”från endast 29 kronor i månaden”, men när man klickar på beställ är det 199 kronor per månad som gäller – om än de som redan prenumererar på papperstidningen får en månad gratis, vilket är en piss i Nilen. Vad då 29 kronor? Det är rent ljug.


Det är inte särskilt realistiskt. Det är desperat. Tidningarnas upplagesiffror dalar drastiskt, hur de än försöker dölja det med diverse manipulationer av statistik och med gratisexemplar. De vill ha Internets extremt låga distributionskostnad och omfattning, men de vill inte anpassa sina prisnivåer. Det går inte ihop.

Om detta är vad de har att komma med är de snart historia. Och med den envetna dumhet de härmed visar upp är det lika så gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 19 oktober 2012

Pressens framtid är på nätet, annars har de ingen

Newsweek, den stora amerikanska veckotidningen, upphör vid årsskiftet med sin pappersupplaga. Därefter ska den bara finnas på nätet. Det är ett drastiskt steg, som de allra flesta tidningarna knappast kan undgå, förr eller senare.

I och med Internets framväxt sitter pressen i en lustig rävsax. De lever på annonsintäkter, som beräknas på upplagorna – men dessa minskar på grund av att det mesta går att hitta på Internet.

I sina nätupplagor får tidningarna dock inte lika bra betalt för sina annonser som i tryckt form, så de vågar inte stänga tryckpressarna. Därmed befinner de sig i ett slags limbo, där de tryckta upplagorna dalar accelererande och inkomsterna tar samma väg. Det slutar illa, om de inte vågar göra vad verkligheten kräver av dem.

I stället jönsar de. Newsweek ska från 2013 bara finnas i en nätupplaga som man måste prenumerera på. Varför skulle någon större skara göra det, när nyheter är gratis på hur många webbsidor som helst?

Det är gratissidorna på Internet som får de stora besökartalen och därmed kan ta ordentligt betalt för annonser där. Betalsajter kan knappast leva på annonser, så de måste få ihop ekonomin på blott prenumeranter.

Det har tidningar aldrig lyckats med. Även under den tryckta pressens glansdagar var det annonserna som utgjorde lejonparten av inkomsterna. Prenumerationer och lösnummerförsäljning stod för smulor i kassakistan. Så hur kan de inbilla sig att det ska gå bättre på nätet?

Ändå är det i samma riktning de flesta tidningar tänker sig framtiden, också i Sverige. De hoppas kunna ta så pass betalt för sina nätupplagor från prenumeranter att det ska gå ihop, fast annonsintäkterna knappast kan bli så tilltagna som de varit förr.

Det handlar om dominans. Före Internet dominerade tidningarna nyhetsflödet så gott som fullständigt – även i jämförelse med radio och TV, som saknade såväl bredden som djupet. Dessutom var det även etermedia inräknat ganska få aktörer som delade på kakan. Det är slut nu.

Eftersom tidningarna inte längre har samma dominans över nyhetsflödet kan de inte räkna med samma inkomster – vad de än hittar på. Det är enkel matematik. De måste göra vad så många andra branscher redan gjort: dra åt svångremmen och anpassa sig.

Vad de inte vill kännas vid är att de är sina egna värsta konkurrenter om annonspengarna. Deras nätupplagor har minimala annonsintäkter för att reklampengarna går till de tryckta tidningarna, där annonspriserna fortsätter att vara orimligt höga.

I den grad de för över sin verksamhet till nätet – om de fortsätter att låta nätupplagorna vara gratis – kommer också annonspengarna att slussas dit. Då blir det mer, men bara under förutsättning att de fortsätter att nå riktigt många människor.

Ändå är ofrånkomligen matematiken sådan att pressen inte kan räkna med samma resurser som i fornstora dagar. De måste dra ner. En hel del av snålandet kommer med automatik: produktion och distribution är betydligt enklare och billigare när man slipper trycka tidningarna. Kostnaden som återstår är den journalistiska, som det borde gå för en driftig tidning att få ihop med annonsintäkter när inte papperstidningarna längre tar för sig av dem.

Men, som sagt, det kräver mod att ta steget. Svenska tidningar avvaktar och tittar oroligt på varandra. Ingen vill börja. Så jag misstänker att framtidens nätbaserade press kommer att utgöras av nya företag, som från början jobbar på det viset och därmed lär sig hur man gör, utan att streta emot i varje vrå.

Saxat ur pressen (nätupplagorna, förstås) om Newsweeks metamorfos: DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

torsdag 18 oktober 2012

Kotteriet klantar sig

Svenska Akademien får kritik för misstankar om jäv i samband med årets litteraturpris till Mo Yan. Akademiens reaktioner skvallrar om en nonchalans för problemet som är än mer alarmerande än jävet i fråga. Det är inte så lite påveämbetet över dem.

Mo Yan har översatts av Göran Malmqvist, som är ledamot i Akademien och dessutom som aktad sinolog spelat en synnerligen stor roll i att Mo Yan fick årets litteraturpris. Det låter onekligen som något av en jävsituation. Men det medger varken han eller Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Båda argumenterar lika raljerande som haltande.

Göran Malmqvist skickade följande meddelande till flera svenska mediechefer när SVT gjorde ett reportage om saken:

”SVTs kulturredaktion har tydligen snubblat i mörkret när de gick ut för att leta efter jävsföreträdare. Hälsa dem från mig när ni träffas vid morgonkaffet att de bör skaffa sig bättre glasögon eller kraftigare ficklampor när de ger sig ut nästa gång. Med töntar som Martin Jönsson i SvD, Per Svensson i Sydsvenskan och Anton vad-han-nu-heter i SVTs kulturrredaktion har vi väl fått den kulturövervakning som vi förtjänar vid denna ankdamm.”

Det är rena goddag yxskaft. Inget enda argument. Man kan lika gärna säga om hans slutrad att vi fått den Akademi vi förtjänar i ankdammen. Och så skryter han med att inte veta vad Anton heter i efternamn, som om han talade om en andra klassens medborgare. Malmqvist blottar inget annat än sin egen sociopatiska samhälls- och kultursyn.

Den känner jag till sedan förr, eftersom jag också har drabbats av den: Tigas ihjäl.

Peter Englund är inte bättre. Han säger på sin blogg att Svenska Akademien betalat Göran Malmqvist för att översätta verk av Mo Yen, men om översättningarna publiceras av något förlag ”har jag förstått att han kommer att skänka bort rätten till översättningarna till förlaget i fråga”.

Inte konstigt, om han redan fått betalt för dem – men den intressanta frågan är om Malmqvist tänkte ge bort sina översättningar innan skvalpet i ankdammen började.

Märkligt att båda akademiledamöterna vägrar att se problemet – i synnerhet som det dök upp med diverse underliga turer redan år 2000 när Gao Xingjian (också översatt av Göran Malmqvist) fick Nobels litteraturpris.

Svenska Akademien är ett litet kotteri där man oljar in varandra med försäkringar om ömsesidig förträfflighet, som om det där gänget som väljer sina egna medlemmar skulle representera någon övermänsklig elit. Det enda de är säkert bevis på är hur fel det blir när demokratin sätts ur spel, i synnerhet när den ersätts med inbillad elitism.

Orsaken till att jäv bedöms med största allvar inom juridik och politik är just att en beslutande församling som är så liten att ett kamratskap uppstår har ytterst svårt att frångå detta när det krävs att objektiva beslut fattas. Den soppan sitter Svenska Akademien i och när de inte ens vill kännas vid problemet vet vi att de inte försöker. Då går det som det går.

Peter Englund är ännu roligare när han försöker förklara bort misstankarna om att litteraturpristagarens namn läckte ut i förväg. Ebba Witt-Brattström hade veckan före tillkännagivandet till DN sagt att hon visste vem litteraturpristagaren var, vilket är graverande då Akademiledamoten Horace Engdahl är hennes make. Detta avfärdar Peter Englund i sin blogg med att han talat med henne:

”Och hon sade då att 'Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret.'”

Man måste vara djupt insyltad i kotteriet för att svälja en sådan förklaring. De lever allt i ett dockhus, den där så kallade kultureliten.

I pressen: DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Intressant?

fredag 5 oktober 2012

Konstfärdig och gladlynt sushi

Malmö har en sushirestaurang som utmärker sig: Saiko på St. Knuts väg 7. Där möts skarpa insikter om det japanska köket och skojfrisk västerländsk innovation. Festligt för både öga och tunga.

Trots att jag känt till Saiko länge och hört mycket gott om stället, dröjde det till denna sommar innan jag äntligen kom dit, med god hjälp av middagssällskapet Orvar Säfström, som gjorde ett kort återbesök i Malmö för att packa ihop det sista av bohaget.

Han är numera stockholmare och har säkert skoj med det, men jag anar att han gärna hade tagit Saiko med sig i flyttlasset.

Vad jag uppskattade mest med Saikos behag var den lediga atmosfären mitt i all kulinarisk finess, samt de raffinerade och ändå smått fördolda smakkombinationerna – man fick så att säga hålla tungan rätt i mun för att fånga upp finurligheterna. Ja, och så är det ögonfröjden, som märks på bilderna (klicka på dem för att se förstoringar).


Fiskskivorna på nigiri sushin är inte särdeles tjockare än på andra sushihak, vilket är en trist eftergift åt lönsamheten, men på Saiko breder fisken ut sig svulstigare över risbollen så att proportionerna ändå blir de rätta. Och riset är mästerligt.


Varje sushi toppas av sin alldeles egen välfunna örtkryddning, försiktigt, försiktigt. Det skapar små överraskningar, lite som oväntade vändningar i slutminuterna på långfilmer. Man säger hoppsan och vaknar till. Ibland blir kombinationen alldeles fenomenal.

Dessertfat på Saiko.

Varje litet fat av såväl sushi som annan matlagning belägger vad som alltid borde vara sant på krogarna men alltför ofta inte är det: kocken har smakat av noga och tänkt sig för, mitt i lekfullheten. Då går det inte fel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 28 september 2012

SAS fuskar när det dalar


Det dalar för SAS, såsom för många flygbolag. Desperationen ökar. På SAS leder det till mängder av nedskärningar, som oundvikligen även måste leda till minskade inkomster. Snålheten bedrar visheten.

För en tid sedan hittade de på Ekonomi Extra, som kostar betydligt mer än vanliga biljetter mot det där lilla extra. Det är rätt lite, märkte jag när jag blev uppgraderad på min Tokyoresa. Några centimeter bredare säten, två maträtter att välja på, rusdrycker utan extra kostnad. Dålig utdelning på vad som kostar flera tusenlappar till.

Egentligen är Ekonomi Extra bara vad man erhöll för vanlig ekonomibiljett förr. Det är i stället sistnämnda som blivit mycket sämre. Alltså egentligen en rejäl prishöjning i lönndom.

Det är ett lumpet sätt att göra affärer på. Samma nyspråk som i Orwells roman 1984. Jag tror inte ett ögonblick att det håller i längden – i synnerhet som SAS på detta sätt har blivit snålare för ekonomipassagerarna än flera andra flygbolag. Man närmar sig lågprisbolagens primitiva service men tävlar knappast ännu med deras låga priser. Det kan inte hålla.

Det vore klokare av SAS att våga hålla lite högre priser och inte dra ner på servicen. De ynka kronor de sparar på diverse småflaskor kan knappast vara avgörande för resultatet.

En annan sak jag undrar över är alla dessa allianser som flygbolagen nu är hopkopplade i (Star Alliance osv.). Internationella samarbeten där de samsas om trafiken för att inte konkurrera på samma flygsträckor. Är inte det karteller?

Finns det inget lagskydd mot karteller på den internationella marknaden? Det är i så fall en allvarlig brist som t.ex. EU borde ta itu med.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 24 augusti 2012

Ibland är musik på riktigt


Idag är sista dagen på årets Malmöfestival och jag hade turen att få en strålande final: Honningbarna, ett friskt punkrockband från Norge. Det var så överväldigande och härligt att jag blev riktigt gripen. Sedan gjorde sig den våta väderleken påmind och jag cyklade hem. Det var bra så.

Honningbarna har den där märkliga kvaliteten som slår igenom alla och envar. Det går inte att se likgiltigt på dem. Det går faktiskt inte heller att göra det ogillande, vad man än anser om ivrig punkmusik med slagordsstinn lyrik. Det här bandet gör sin musik självklar för varje öra och uttrycket spritter i varje själ.

Man blir glad, precis som sångaren Edvard Valberg hela tiden är. Och riktigt skoj har både han och vi det när han ger sig på sin cello – ett udda inslag i dylik musik, men den blir lika självklar som allt det andra. Inte sökt, inte märkvärdig, bara ännu ett instrument att spela punkrock på.

Musiken är finurlig och mer avancerad än den må verka på ytan. Musikerna låter ana gedigna kunskaper, vilket inte ett ögonblick hindrar dem från att leka glatt och respektlöst i sin genre, som de då och då tänjer på rätt ordentlig.

Det är framför allt så friskt och helhjärtat att man måste bli rörd. Jag blev det till tårar, till min egen förvåning.

När jag var rockrecensent på DN, för rätt många år sedan nu, var vi ett skrå som längtade efter just att bli gripna, att bevittna något som inte bara var den vanliga lunken av skivbolagsprodukter och övervintrade artister från forna glansdagar. Något nytt, som kunde överraska och få oss att sträcka oss på tå. Det hände inte ofta.

Honningbarna hade precis det.

Skön show var det också. Sista numret slank både sångaren och gitarristen ut till publiken och gjorde låten därifrån, ivrigt dansande tillsammans med ögonblickligen euforiska åhörare.


De bjöd på sig själva, som det heter, men inte som någon marknadsföring, utan i pur förtjusning över att väcka publikens förtjusning. Precis vad det ska handla om, men alltför sällan gör i det som tyvärr kallas showbusiness – eller ”branschen”, som man säger på svenska. Konst är ingen bransch, den har bara råkat bli gisslan i en.

Ett sådant band kan gå hur långt som helst. Honningbarna sjunger visserligen på norska, vilket reser vissa hinder, och kanske är de helt nöjda med det. Annars har jag svårt att se något hörn i världen som skulle kunna stå emot dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

söndag 19 augusti 2012

Kulturkrock på konsert


Jag såg det danska bandet Our Broken Garden uppträda på Malmöfestivalen. Jag fann deras konsert fängslande, men som synes på fotot ovan var det olika med den saken.

Ynglingen till höger läste oavbrutet i sin bok, som för honom måste ha varit än mer fängslande än konserten. Men då undrar man varför han gjorde det precis framme vid avspärrningen (som i och för sig denna dag var överflödig).

Läste han demonstrativt, eller fann han kanske att musiken var utmärkt bakgrund till historien som utspelade sig på boksidorna? Hade han måhända en ypperlig simultankapacitet?

Hur som helst, jag höll min uppmärksamhet på Our Broken Gardens framträdande och skulle nog ha gjort det även med en aldrig så god bok i handen. De spelade en härligt egensinnig musik, tung och samtidigt svävande. De skapade en stämning de höll så myndigt fast vid att även den bit av Pink Floyd de busade med att inkludera lät som en låt av Our Broken Garden.

Det är nog i synnerhet sångerskan Anna Brønsted som utgör kärnan och nerven i bandet med sin koncentrerade och påträngande sång, men jag tyckte att även trummor, bas och gitarr gjorde sitt till hur fullödigt som helst. Trummornas tyngd var klippan slottet stod på och gitarren flödade ibland ut i solon som var lystet luddiga.

Jag vågar lova att läsaren på bilden (klicka på den för en förstoring) missade något genom att låta uppmärksamheten stanna på boksidorna. När konserten var slut efter sådär trekvart fanns ju hans bok kvar oskadd, så läsningen hade kunnat skjutas upp.

Var verkligen boken så bra att han inte förmådde slita sig från den? Trots att jag själv är författare måste jag medge att ytterst få böcker har sådan magnetism, förmodligen mina egna böcker inräknade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Intressant?

onsdag 15 augusti 2012

Hur festlig är Malmöfestivalen?


De senaste åren har Malmöfestivalen blivit tilltagande trist, som om luften gått ur den. När jag bläddrar i programmet för detta års festival, som startar på fredag, förstår jag varför: Politisk korrekthet mal sönder festen.

Det är slående uppenbart i festivaltidningen, som alla Malmöbor får i sina brevlådor. Den genomsyras av PK, som vilket politiskt partiprogram som helst. En del av det må möjligen vara åtminstone en smula behjärtansvärt, men inget avviker från den sociala vardagens beskäftighetsbrus – och inte är det ett dugg fest.

Redan på första uppslaget i festivaltidningen slås det på trumman för hemslöjd, läxläsningshjälp till skolbarn i Malmö, samt vegetarisk mat för miljöns skull. Hur party är det?

Maten har alltid varit en central ingrediens på Malmöfestivalen. Det blev jag sannerligen varse när jag i tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong gick runt och prövade vad de otaliga stånden hade att erbjuda, tills det stod mig upp i halsen. Sådant orkar man bara med en gång om året.

Nu har kommunens festivalledning beslutat att alla stånd måste ha minst en vegetarisk rätt, för att ”minska vår klimatpåverkan”. Dessutom ska kaffe, te och socker vara ekologiskt, ingen fisk från överfiskade bestånd får serveras och inget kolsyrefritt vatten på burk eller flaska får säljas (därmed är det fortfarande grönt för Ramlösa, som har bubblor).

Förutom hysterin i reglerna kan man undra hur det mäter sig mot det enkla faktum att festivalens mat och dryck serveras i engångsförpackningar. Och det där med vattnet – det kan ju bara leda till att folk nödgas köpa mindre hälsosamma drycker. Sila mygg och svälja kameler, heter det.

Läxhjälp Malmö är en verksamhet som på flera sätt stöds av Malmöfestivalen, bland annat med insamlingsbössor. Det är en ideell verksamhet där skolbarn får hjälp med läxorna. Festivalgeneralen Karin Karlsson säger mer än lovligt naivt: ”Alla barn i Malmö ska gå ut med godkänt betyg i alla kärnämnen.”

Jag tycker att läxor i sig är inget annat än skolans fiasko: vad barnen inte lär sig på lektionerna beordras de i stället att lära sig själva hemma. Det är också ett uttryck för kärnfamiljens tillkortakommanden: föräldrarna borde ge all den läxhjälp som kan behövas. Men framför allt: är det verkligen en välgörenhet i denna vår värld som ropar mest på  uppmärksamhet?

Biståndsorganisationerna i vårt land har de senaste åren blivit alltmer inriktade på stöd som stannar i Sverige, som om vi numera levde under parollen envar sig själv närmast. Det gäller framför allt Rädda Barnen, som sällan bullrar om annat än vad svenska barn må behöva. Läxhjälpsprojektet genomförs dock med Röda Korset och Individuell Människohjälp, som tydligen följer i Rädda Barnens spår.

Det verkar vara si och så med läxorna i Läxhjälp Malmö En av ledarna för verksamheten säger i festivaltidningen: ”Ibland när de inte har någon uttalad läxa läser vi en bok tillsammans. Eller så får de berätta om något de tycker är intressant.”

Det tycker jag låter både viktigare och mer givande än läxläsning – men det avslöjar att detta är ren fritidsverksamhet. Barnen har någonstans att gå, där de kanske även får vuxenkontakt i avspända former. Gott så, men knappast skäl att prioritera framför de globala behoven av insamlingsbössor.

Nej, vad Malmös barn – precis som alla andra invånare i staden – framför allt behöver är åtminstone en veckas fest om året, där man kan glömma vardagens bekymmer och därmed få inspiration och kraft att ta itu med dem därefter. En festival ska inte vara nyttig, utan festlig. Annars är det helt enkelt ingen festival.

Läs även andra bloggares åsikter om , , Intressant?

lördag 23 juni 2012

Baksmälla på DN?



Även på DN har det uppenbarligen firats midsommar. Rubriksättningen är sådär kryptisk som den lätt blir när man inte riktigt orkar tänka efter. Se ovan.

Redan huvudrubriken om 200 sovrum förbryllar. Är det just blott sovrummen i en lång rad olika lägenheter som en privatperson på något sätt har tilldelats? Underrubriken i blått blir än mer besynnerlig. ”Vanlig människa” – alltså inte en ovanlig människa? Är det månde ett politiskt korrekt sätt att markera någon som inte hör till överklassen?

Själva artikeltexten förklarar att det är en gammal militär anläggning i Norge, något slags mastodontiskt skyddsrum i fjällen, som sålts till en privatperson för 1,3 miljoner fast den skulle kosta 100 miljoner att nybygga.

DN försöker göra nyhet av det faktum att priset var så lågt, men försvaret har försökt få lokalen såld i fyra år utan att lyckas, så inte undra på. Dessutom – klart att det skulle vara svindyrt att bygga något dylikt nu, men vad har det med saken att göra när norska försvaret inte anser sig behöva det?

Nyhetstorka och allt det där. DN toppade förstås nätupplagans förstasida med ”nyheten” att midsommarnatten varit bråkig, beledsagad av ett fotomontage minst lika kryptiskt som ovannämnda rubrik. Någon som kan gissa vad högra bilden föreställer?



Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

fredag 22 juni 2012

A- och B-lag på arbetsmarknaden


EU-kommissionen morrar till mot svenska regeringen, som trots EU-beslut inte har lagstadgat lika rättigheter för anställda i bemanningsföretag. Vi har fått en arbetsmarknad med A- och B-lag, alltihop för att kringgå LAS, lagen om anställningsskydd. Klassamhället i retur.

Det svenska samhället är inrättat efter de fast anställda, som ständigt gynnas och skyddas av regelverk, arbetsmarknadspolitik och fackförbundens ansträngningar. Men det är allt fler som står utanför denna ordning – dels de helt arbetslösa men också de som anlitas av bemanningsföretag i underliga anställningsvillkor, som arbetsmarknadens parter ignorerar.

Bemanningsföretagen har växt explosionsartat av ett enda skäl: De erbjuder ett sätt för arbetsgivare att komma runt LAS. Många företag föredrar därför att anlita personal som de inte har eget arbetsgivaransvar för. Bemanningsföretagen erbjuder arbetskraft i slit-och-slängmentalitet.

EU har sagt ifrån (se DN). Bemanningsföretagsanställda ska inte ha sämre villkor än den ordinarie personalen på arbetsplatsen där de hamnar. En självklarhet, kan man tycka – om man inte är den svenska regeringen. Inte heller fackförbunden bryr sig. Trots EU-direktiv har Sverige ännu inte infört sådana självklara likabehandlingskrav.

I stället har vi fått ett samhälle med en andra klassens medborgare – de som saknar fast anställning där de faktiskt arbetar och aldrig får det. De är i jämförelse så gott som rättslösa.

Vi har sedan länge förstås också den tredje klassens medborgare, de arbetslösa. Deras villkor är värst och blir bara värre för varje år som går – samtidigt som de i realiteten blir allt fler.

Bemanningsföretagens löntagare är en dold arbetslöshet, på så vis att deras situation är ytterst otrygg och de inte får fasta jobb i sina yrken.

LAS är en märklig konstruktion, vars princip ”sist in först ut” och andra skydd för de redan fast anställda i praktiken innebär att de som har det bra får det allt bättre, medan de som har det sämre får det allt sämre, ofta från de första stapplande stegen på arbetsmarknaden till pensionen med skral pensionsinkomst.

Det är det nya klassamhället. Jag kan slå vad om att vid närmare granskning visar det sig slå på samma sätt och mot samma grupper som det gamla klassamhället gjorde.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

tisdag 19 juni 2012

Allt kan hända



Den tragiska olyckan på Kolmården, där en djurskötare dödades av vargar, väckte från första stund en mängd frågor. Så småningom får vi kanske svar på dem. De flesta av dessa kommer förmodligen att slå fast att när det gäller djur i bur kan man inte veta säkert. Och det visste vi ju redan.

Vargar i vilt tillstånd skyr människor. Därför händer ytterst sällan något. Ju vanare de blir vid människor, desto mer ökar risken – därom är alla experter överens. De blir aldrig tama, de bara ändrar sitt beteende, som blir svårare att förutsäga.

Kolmårdens vargar var uppfödda med nappflaska av skötare, just i avsikt att de skulle vänja sig vid människor. Djurparken specialiserar sig på vad de kallar ”Vilda möten” med djuren, där det handlar om att besökarna ska komma riktigt nära dem. Detta tar Kolmården duktigt betalt för.

”Vilda möten varg”, som ställdes in direkt efter olyckan, kostade 1095 kronor per besökare och utlovade exceptionell närhet till djuren. På hemsidan skrev de: ”Du kanske t o m får en nyfiken tass på dina axlar!”

Den webbsidan är borttagen nu, men den finns kvar i Googles cache. Därifrån tog jag bilden ovan.

Kolmården, som invigdes 1965, drevs i kommunal regi fram till 1997 då den gick över till privat ägo. Sedan 2001 ägs den av Parks & Resorts, som också har t.ex. Gröna Lund och Skara Sommarland. Jag har svårt att föreställa mig att de inte som varje privatföretag strävar efter stigande vinst. Då kan andra bevekelsegrunder halka i bakgrunden.

Jag är ingen zoolog men jag föreställer mig att en vargflock som ideligen får nära påhälsning av främmande besökare, som saknar träning i hur man förhåller sig till dessa djur, kan bli stressad av detta. I synnerhet när det är en flock som tillkommit helt annorlunda mot hur det sker i naturen. Media har också berättat att det har varit några tillbud under dessa ”vilda möten” med vargarna (se DN. Barn och vuxna har attackerats, om än med lindriga skador som följd.

Det har även förekommit dödsfall med vargar i inhägnad – om än inte tidigare i Sverige. Aftonbladet listar de kända fallen här (i en faktaruta under själva artikeln).

Detta borde vara nog för att en djurpark iakttar största försiktighet och inför flera säkerhetsåtgärder. Men från Kolmården får vi veta att det varit minst sagt glest med dylikt.

Skötare lämnas helt ensamma med djuren, utan någon särskild beredskap. Motstridiga uppgifter råder om en komradio med alarmknapp, men en av de ansvariga på Kolmården förklarade i en TV-intervju att skötaren i fråga blott hade mobiltelefon. Det är betydligt mer komplicerat och tidsödande om något händer. Ej heller har de någon form av beväpning. TV-bevakning fanns inte heller.

Skötaren var ensam i hägnet i över en timma innan medarbetarna reagerade, vilket antyder antingen att detta är vanligt eller att de inte har någon rutin för att avrapportera när de lämnar hägnet, eller båda.

När det gäller risk- och krishantering finns en gyllene regel, som brukar uttryckas på engelska: ”Assumption is the mother of all screwups.” Säkerhetstänkandet på Kolmården verkar ha varit ungefär detta – att förmoda att inget ska hända. Det är också vad de ansvariga gång på gång betonar – hur otroligt det är att något sådant händer och att det aldrig har hänt förut.

Den har vi hört förut. Det sägs ofta med indignation, som om det egentligen inte kunde hända. Som om kosmos plötsligt knasade sig. Men det betyder egentligen inget annat än att sannolikheten är låg, vilket också betyder att rätt vad det är – oförutsägbart när – så händer det.

Kolmården utmanade oddsen redan när de skaffade sin nappade, folkvana vargflock för att ge besökarna närkontakt med dem – och djurparken 1095 kronor per besökare. Det är märkligt att de inte därmed i åtminstone motsvarande grad skruvade upp säkerhetskraven.

Jag tycker att det också är anmärkningsvärt att de fortsatte med ”Vilda möten varg” efter att tillbud skett där besökare blivit attackerade och bitna. Då tänkte de nog betydligt mer på inkomsterna än på säkerheten. Förmodligen detsamma när de inte ökade sina säkerhetsarrangemang.

Det är förfärligt att en människa har dött i denna olycka. Vad skulle ha hänt om det gick lika överstyr vid ett ”vilt möte”, med ett antal besökare i hägnet?

Det finns förstås många människor som är beredda att ta sina risker med vilda djur, vare sig de är fria eller sitter i bur. Förhoppningsvis är dessa människor medvetna om riskerna och förstår att kalkylera med dem. Men ”assumption” spökar även där. Man trubbas med tiden av och börjar inbillar sig att det som inte hänt hittills ej ens kan hända. Men allt kan hända. Och gör det.

Media har förstås rapporterat flitigt om olyckan och fortsätter med det. DN har hittills skrivit om den här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

tisdag 24 april 2012

Pengar för Sverige ur tiden

Vi ska få nya sedlar. De har valts av Riksbanken efter en tävling med det mesta bestämt på förhand. Väldigt opportunistiskt och historielöst. Som om allt före 1900-talet vore värdelöst.

Bilden ovan visar den vinnande sviten, av Göran Östlund, men övriga tävlingsbidrag är minst sagt snarlika. De finns här.

Likheten beror på att Riksbanken från början bestämt vilka motiv som skulle vara med, även på vilka valörer:
20 kronor – Astrid Lindgren och Småland
50 kronor – Evert Taube och Bohuslän
100 kronor – Greta Garbo och Stockholm
200 kronor – Ingmar Bergman och Gotland (ny valör)
500 kronor – Birgit Nilsson och Skåne
1000 kronor – Dag Hammarskjöld och Lappland

Idel 1900-talspersoner. Idel konstnärer (förutom Hammarskjöld, om än han skrev några böcker). Dessutom allihop brett folkligt bekanta, även namnkunniga utomlands. Dessutom hälften män och hälften kvinnor, till och med varannan i valörerna. Riksbanken har ansträngt sig för att vara så politiskt korrekt det bara går.

Att det blev Dag Hammarskjöld i stället för en sjätte yrkeskonstnär beror antingen på att de inte kom på någon som uppfyllde kriterierna (de finns här) eller på att pamparna i Riksbanken inte kunde tänka sig en gycklare på den högsta valören. Makthavare plägar anse att Hammarskjöld är själva sinnebilden för en upphöjd makthavare, som genom sina förtjänster i deras ögon berättigar makten.

Riksbankens syn på 1900-talet är även den rätt enahanda. Den enda av de sex utvalda som hör hemma i seklets första hälft är Greta Garbo. De ville kanske inte ha två Bergman, för annars vore Ingrid ett val som stämde bättre in på deras tema.

Riksbanken vill hylla kulturen men visar sig tämligen ytligt bekant med den. De har fastnat vid de namn som automatiskt kommer för de flesta svenskar just idag – innan de har tänkt efter lite.

Jag tycker att det hade varit roligare med en djupdykning i 1900-talet, som nådde ner ända till dess begynnelse. Egentligen vore det mest passande för den svenska valutan att visa ett svep genom seklerna. De valda motiven är sammantaget så populistiska och räddhågsna att de blir en missvisande bild av den svenska kulturen – får jag innerligt hoppas.

Nå, jag kan i alla fall glatt konstatera att av tävlingsbidragen var Göran Östlunds de ojämförligt elegantaste, som dessutom mest ser ut som pengar – som de plägar se ut idag.

DN skriver om de nya sedlarna här, här och här. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

fredag 20 april 2012

Höger blir vänster


Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Tårta på tårta på tårta


Kulturministern skar i en tårta på en av Moderna museets utställningar och nu krävs hennes avgång. En ruskig tårta i och för sig – men det var ju precis vad konstnären avsåg och det kan inte undgå någon. Men reaktionerna är fullständigt blinda för det.

Konst är provokation. Den ska få oss att studsa till och uppleva något, ompröva något, begrunda något. Det går inte med små rara landskap i solnedgång.

Konstnären Makode Linde gjorde en installation, är väl vad man kan kalla det, på Moderna museet. En svart kvinnokropp som var en tårta, med hans eget huvud som stönade smärtsamt varje gång någon skar en bit av tårtan – vilket förstås museipubliken uppmanades att göra, för att installationen skulle kunna äga rum.

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth var en av de många som tog en bit av tårtan. Månde roat, månde generat på svenskars vis inför något som bullrar och märks. De deltog för att verket handlade om att belysa kvinnlig omskärelse och svarta kvinnors särskilda utsatthet sedan århundraden, och vem vill inte visa sympati med en manifestation mot sådana ruskigheter? Och eftersom de är så ruskiga är det svårt att belysa dem utan att det också blir ruskigt.

Men därefter har bland andra Afrosvenskarnas riksförbund krävt kulturministerns avgång. Det kan de endast göra om de också menar att vissa hemskheter är så hemska att de ska sopas under mattan. Hur ska man då någonsin kunna komma tillrätta med dem?

Med deras logik ska t.ex. varje krucifix förbjudas, eftersom det visar hur en jude avrättas av en perverterad, imperialistisk rättvisa. Och den som dristar sig att hänga ett runt halsen kan med samma logik inte vara annat än antisemit.

Konsthistorien har alltid innehållit provokationer av alla de slag. Se bara hur retsamt renässansens målare tog sig an motivet Maria bebådelse, där ängeln allt som oftast har ett spjuveraktigt uttryck som antyder hur befruktningen egentligen gick till. Se århundraden av karikatyrer och satirer. Jonathan Swifts anspråkslösa förslag hade i dagens hysteriska klimat framkallat hur många raserier som helst.

Vad konsten vet är att missförhållanden måste visas upp, annars förblir de för evigt. Det är en av konstens uppgifter. Om det blir förbjudet förlorar vårt samhälle all självdistans och därmed all möjlighet till reform.

Ramaskriet mot Moderna museets tårta är ett sorgligt symptom på ett förhållningssätt som närmast kan jämföras med myten om strutsen: att den sticker huvudet i sanden för att slippa se vad den inte vill veta av och därmed tror att det försvinner. Ifall någon undrar: det funkar inte.

Det här är riktigt löjligt. Och tyvärr är det kanske just därför det har blivit en så stor affär. Ur DN, som annars berömmer sig om att vara en sansad tidning, forsar artiklar om saken: här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här. Hittills. Nu (den 25 april) även här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

torsdag 12 april 2012

Om inte...


Nätupplagorna av dagstidningarna må vara pigga men de är inte alltid vakna. Med anledning av den avblåsta strejken bland Handels medlemmar puffar DN på sin förstasida för två artiklar om vad som skulle han hänt om det blivit strejk. Om inte om hade varit...

Se bilden från nätupplagan ovan. Huvudnyhet är att strejkvarslet avblåstes. Men därunder puffas för två artiklar som gjorts i ett slags beredskap för den tänkbara strejken: De här 34 butikerna skulle ha berörts och Så skulle strejken ha slagit – fast de är helt överspelade.

Kanske var det någon nätredaktör som tyckte att det vore synd att inte använda materialet när det nu var framtaget. Kanske är det DN:s sätt att uttrycka besvikelse över att strejken – som skulle ha genererat många sköna rubriker – ställdes in.

Men effekten är snarast en övertydlig bild av massmedia på deken. Man gör nyheter av vad man redan vet varken har hänt eller kommer att hända. Det ligger i tiden.

Fordom gnydde media över att verkligheten allt som oftast var nyhetsfattig. Sedan kom redaktionerna på att de kunde lika gärna hitta på egna nyheter, så att de alltid hade något att uppmärksamma. Då blev det en nyhet i sig att media uppmärksammade något – en perpetuum mobile, fullständigt oberoende av den så kallade verkligheten, som media ändå alltid har varit obekväma med.

Men dokusåpakändisar och TV-skvaller har till och med pressen tröttnat på. Då kläcker DN reportaget om vad som inte kommer att hända. Det är mycket det, så hädanefter råder aldrig nyhetstorka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?