söndag 31 oktober 2010

Författardrömmar

I en ny undersökning svarade var tredje att de skulle vilja ge ut en egen bok. Det är lätt att säga innan man gjort sig besväret att skriva den...

Kvinnorna ville skriva kokböcker, romaner och deckare, männen främst deckare, men även rese- och hobbyböcker. Det stora äventyret. Att deckare är så populärt bland såväl män som kvinnor beror nog på de stora säljsuccéer som just deckarförfattare haft de senaste åren – inte bara Stieg Larsson.

Jag har även tidigare hört att författare är det nya drömyrket. Förr var det journalist. Been there, done that. Författeri håller jag fortfarande på med och vet därför att det är långt ifrån så glamouröst som många tror.

Det är ett ensamt jobb. Man sitter på sin kammare och knåpar mödosamt ihop ord efter ord, sida efter sida, och sedan flera varv av redigering och omarbetning innan boken är färdig för trycket. Och av de böcker som alls når dit är det ytterst få som säljer särdeles.

Jag känner inte till de färskaste siffrorna men har för mig att det kommer ut sådär 6.000 nya böcker varje år i Sverige. Blott något dussintal av dem säljer så pass att det är skälig lön för mödan att skriva dem. Nå, kanske ett par dussin – men fortfarande en ynka bråkdel av alla som ges ut. Resten dammar i diverse lager för att med tiden kasseras.
Och det gäller i synnerhet romaner, som är vad folk tror ger mest att skriva.

Lustigast i resultatet av denna undersökning, som genomförts för ett självpubliceringsförlags räkning (vilket i och för sig ger anledning till viss misstro), var att en fjärdedel av de mellan 18 och 24 ville ge ut en biografi. Jag antar att de menar en självbiografi, trots att de ännu inte hunnit tillförskansa sig särskilt mycket livserfarenhet.

Nå, även ett kort liv kan vara intressant. De flesta romandebutanter brukar börja med något mer eller mindre självbiografiskt och det kan ibland gå hem som något slags generationsroman. Ulf Lundell slog igenom med ett brak när han kom ut med Jack vid 26 års ålder. Klas Östergren hade gjort ungefär detsamma med Attila året innan, dock med mindre genomslag. Det fick han i stället 1980 med Gentlemen, som också var ett slags generationsroman.

Varje decennium sedan dess letar förlagen efter en generationsroman som ska ge lika mycket väsen ifrån sig – men det blir allra oftast floppar. Och det är långt ifrån säkert att författarskap som börjar där har någon mer historia i sig.

Nej, författardrömmar blir sällan mer än just drömmar – framför allt för att det tar sådan tid och envetenhet att skriva en bok från första till sista sidan. De flesta kommer inte längre än ett första kapitel, som de sedan skriver om och om tills allt hamnar i byrålådan – eller numera i någon folder på hårddisken.

Å andra sidan, utan dessa drömmar händer aldrig något. Kanske ska det ökade intresset för att bli författare skapa en lång rad nya intressanta författarskap. Kanske inte. Om drömmarna handlar om rikedom och berömmelse mer än kärleken till att skapa med det skrivna ordet – då lär inte mycket hända.

Här skriver DN, Svenskan och Aftonbladet om undersökningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

lördag 30 oktober 2010

Fulspelet bakom Idol börjar avslöjas

Äntligen börjar någon media rota ordentligt i Idol-programmets smutsiga byk. Det är SVT:s Kulturnyheter som har fått tag i det kontrakt Idoldeltagarna måste skriva på. Rena slavkontraktet, vilket inte är någon överraskning.

Denna fredagskväll var det Daniel Norberg som åkte ut, förmodligen för att han bröt mot sin stil och sjöng en upptempolåt. Han borde ha förstått att inte lyssna på juryns önskemål utan fortsatt att göra den musik han själv känner varmast för, vilket torde vara sofistikerade ballader med ett tankfullt textinnehåll.

Nå, det är nog bara bra för Daniel, som är en seriös artist med påtaglig konstnärlig nerv och musikalisk talang. Inte en publikfriande karokesångare. Han fortsätter med vad han redan före Idol presterat, med den äran.

Roligast med kvällens program var när Geir, en annan av deltagarna, frankt berättade i direktsändning att TV4 bara gav deltagarna en begränsad (och kanske lite ensidig) lista av låtar att välja på. Deltagarna är slavar under TV-programmets cyniska piska, så mycket av det vi tittare får bevittna är hur fejk och tillrättalagt som helst. Jag får ofta sådana vibrationer även från juryns yttranden.

Dessa dagar har dessutom SVT:s Kulturnyheterna tagit itu med vad jag haft på önskelistan i flera år – närgången granskning av hur Idol egentligen går till bakom kulisserna. De har fått fatt i det kontrakt som alla deltagare måste skriva på. Där finns punkter som är upphovsrättsligt regelvidriga.

En paragraf är särskilt alarmerande:
§6. Produktionen har rätt att använda mitt namn och personliga data såsom avbild, röst, självbiografiskt material liksom inspelade händelser som inträffar under Produktionstiden. Jag är även införstådd med att Produktionen innehar upphovsrätten till allt producerat material och, utan begränsning vare sig i tid, till sätt eller till geografiskt område, kan sända, visa, distribuera, ställa ut eller använda allt material som produceras under Produktionstiden.
Sådant material som jag själv eller tillsammans med andra medverkade under produktionstiden skapar, dvs. text, musik, bilder eller annat, är Produktionens egendom såväl vad avser det fysiska resultatet som därtill hörande immateriella rättigheter, t.ex genom överlåtelse, ändring eller bearbetning, på sätt som Produktionen önskar.


Det absurda är att detta även skulle innefatta sånger som deltagarna skriver under den tid de medverkar i programmet, oavsett om de gör det i eller utanför programtid. Det skulle för all framtid vara i produktionsbolagets (Meter Film & television AB) ägo, vilket sannerligen gör artisterna livegna.

Sådana kontrakt hör inte vår tid till. De förekom på 1960-talet och dessförinnan, men såväl artisternas ökade medvetenhet och rättigheter som ren affärsetisk anständighet har gjort dem obsoleta i skivindustrin – fram till nu. TV-bolagen har inget som helst samvete.

TV4:s ansvarige producent Magnus Karlsson Lamm tycker att kontrakten är helt Ok och påstår att ingen deltagare har haft invändningar, men det sistnämnda är bara sant om TV4 först har sagt att kontraktet var ett absolut villkor för att få medverka – och lita på att TV4 har sagt det. I själva verket har flera deltagare uttryckt oro över denna skrivning.
Lamm har förstås aldrig själv behövt skriva på ett sådant kontrakt...

Han påstår att kontraktet ser likadant ut över hela världen, där Idol produceras, och anser sig därmed hur oskyldig som helst. Men det är ruttet självförsvar. Dessutom är det nog ljug. Hela kontraktet är blott två sidor med tio korta paragrafer. Så kortfattade kontrakt finns inte i USA, eftersom det helt enkelt inte räcker juridiskt för att täcka in något så komplicerat som upphovsrätt. Det vet varje människa som t.ex. gått med i Facebook, MySpace eller YouTube, vars kontrakt med användaren är så långa att ingen orkar läsa dem.

Nej, det är ytterst tveksamt att detta kontrakt skulle hålla om det prövades rättsligt – dels för att det utgår från ocker, alltså ett otillbörligt utnyttjande av en människa i beroendeställning, dels för att det roffar åt sig orimliga fördelar för blott en av parterna, och dels för att det står i konflikt med upphovsrätten som är reglerad via Bernavtalet och andra internationella avtal om upphovsrätt, likaså ett starkt lagligt upphovsmannaskydd även i svensk lag.

Exempelvis skulle en domstol fråga sig vad artisten får i utbyte, eftersom samma kontrakt säger i paragraf 7 att ingen ersättning ska utgå varken för medverkan eller annat utnyttjande. Det räcker inte med att kalla TV-exponeringen för lön för mödan, eftersom också denna är en vinstaffär för TV-bolaget och bara i några få lyckliga fall för deltagarna.

Och när kontraktet ger produktionsbolaget rätt att använda artisternas material hur som helst, sälja det vart som helst och t.o.m. fritt ändra i det, står detta i strid med en av upphovsrättens viktigaste principer – att konstnärer inte ska behöva se sina verk förekomma i sammanhang eller skick som de själva är djupt emot och som bryter mot deras konstnärliga intention.

Nej, jag ger inte mycket för TV4:s kontrakt – utom att det bevisar hjärtlösheten i hela produktionen, det skamlösa utnyttjandet av personer som drömmer om en framtid inom musiken och som skoningslöst offras på TV-underhållningens altare.

Och det finns fler skandaler att blottlägga i Idol och dess bakomliggande lömskheter, fusk och manipulationer. Man får hoppas att fler journalister kavlar upp ärmarna och börjar gräva. Varför har det dröjt så länge?

Här och här yttrar sig kunniga jurister om slavkontraktet. Här ryter Musikerförbundets ordförande om skandalen, och här en ekonomikommentator på SVT. Kontraktet finns här. Länkar till övriga artiklar hos SVT i ämnet finns i texten ovan.
Här skriver Expressen och Aftonbladet om kvällens Idolresultat.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

fredag 29 oktober 2010

Tabeller räcker inte för vin

I senaste DN Söndag svarade vinskribenten Bengt-Göran Kronstam märkligt på en insändare. Min annars stora respekt för honom dalade, likaså påmindes jag om hur fel det där med vinrecensioner hanteras i pressen.

Insändaren reste invändningar mot Kronstams formulering att en särdeles fin whiskey (Cameronbridge) ”träffar tungan som ett åsknedslag”. Kronstams svar är på flera sätt förvirrat. Han påstår felaktigt att insändaren missförstått vilken whiskey han menat och invecklar sig sedan i försvaret av metaforen genom att jämföra med kärlek som ett blixtnedslag. Tonen är purken, fast insändaren är respektfull i tonen.

Kronstam avslutar med att, som något slags bevis, anföra att en sökning på ”kärlek, blixt” ger 170.000 träffar ”på internet”. Han menar nog Google – men där ger det mesta hur många träffar som helst. Jag fick 133.000 träffar på Kronstams sökning – den andra länken på listan är faktiskt till min hemsida och en artikel om Blixt Gordon... En sökning på hat och blixt ger 85.000 träffar, åsknedslag och whiskey ger 17.000 träffar, och så vidare. Därmed var inget alls bevisat.

Bengt-Göran Kronstams användning av internet är en smula förvirrad.

Men det är förstås som vinskribent han förväntas lysa, och det gör han oftast vad gäller själva omdömet. Däremot är hans vinbevakning i huvudsak lika meningslöst tabellartad som i andra tidningar. De skriver om Systembolagets alla nyheter och sätter betyg i tabellform. Varför eftersträva fullständighet när det bara måste leda till så kortfattade omdömen att föga blir sagt om varje flaska?

Inom andra fält recenseras blott ett urval, som i stället presenteras fylligare. Så tycker jag att man borde göra även med viner och andra ädla drycker. Pröva ett fåtal, men skriv fullödigt om dem. Intressantare att läsa, lättare för läsaren att använda för egna urval – det är ju ändå ingen som känner för att pröva varenda flaska Systembolaget släpper.

Kronstam har i och för sig ovanligt mycket utrymme till sitt förfogande i DN. Här är en samling av hans material på tidningens nätupplaga. Och här skriver han om ett urval av Systemets viner på rea – ordrikare än i en tabell, men ändå alltför kortfattat för min smak. Den senaste tabellen, denna gång med alla prissänkta viner, finns som PDF.

Han kan också ta ut svängarna, exempelvis i denna artikel om husmanskost och vilka viner man kan dricka till dylika rätter. Där finns även länkar till recept och vinrekommendationer. Sannerligen är vin ämnat att drickas till mat, så detta kombinationstänkande är självklart.
Det borde även tillämpas när viner ska testas och recenseras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

tisdag 26 oktober 2010

Mona biter av för att bita sig fast

Mona Sahlin meddelar att det rödgröna samarbetet ”tar paus” – en dödsstöt redan i att hon ensam meddelar nyheten innan de andra förmodligen ens har hunnit begrunda saken, om de alls informerats i förväg. Frågan är nu vad hon har för plattform kvar att hävda sin egen position.

Jag har alltid tyckt att det var lumpet av socialdemokraterna att regera med stöd av småpartier, utan att ge dem en enda ministerpost. Rena utpressningen mot dem. Men när Mona redan efter förra valet meddelade att de rödgröna skulle samarbeta lika intimt som de borgerliga gör, då gick hon aningen för långt.

Det är tre olika partier med olika politiska mål, som därför bör driva valrörelsen separat och först därefter ordna regering efter valresultatet. Så borde även de borgerliga göra – om de inte blivit så oskiljaktiga i sin politik, som om de vore ett enda parti.

Kanske trodde Mona att de stora socialdemokraterna skulle svälja sina små allierade, som en boaorm glufsar i sig en hjort bit för bit – men hon glömde att det omvända var lika möjligt: att de små partierna växer på storebrors bekostnad. De gynnades ofantligt av att inkluderas i de stora sammanhangen i stället för att behöva ropa från periferin.

Om socialdemokraterna hade haft en slagkraftig egen politik och identitet hade det nog gått annorlunda, men eftersom de snarare slätat ut varje karaktärsdrag och varje ideologisk markering i jakt på allehanda röster kunde de inte alls hävda sig mot de betydligt starkare profilerade gröna och röda.

Mona Sahlin gjorde det rödgröna samarbetet till en ingångssignal för sitt eget partiledarskap och är därför evigt länkad till det, på gott och ont. Eftersom hon nu avfärdar det som ont faller denna dom också på henne själv. Svårt att slingra sig ur.

Hur ska hon som partiledare göra det trovärdigt att hon nu kan och vill verka för något helt annat än sin ursprungliga plan? En sådan förändring borde naturligt också leda till förändrat ledarskap – men Mona biter sig fast så hårt hon kan. Ska hon göra en Wanja Lundby-Wedin och stanna trots att hela organisationen blir lidande av det? Kanske en ny trend bland makthavare.

I så fall har socialdemokraterna svårt att räkna med fler röster nästa val än de fick denna gång. Snarare betydligt färre. Nej, Mona måste nog gå – redan en tid innan nästa partikongress, så att en ny ledare kan vaskas fram. Å andra sidan, det trodde jag även om Wanja.

Höjdarna biter sig fast. Att bevara den egna positionen och alla dess fördelar är deras främsta motivation. Redan där bevisar de sig ovärdiga uppgiften att leda folkrörelser.

Det skrivs förstås nu massor i ämnet på tidningarna. Här är några exempel på vad som hittills publicerats: Aftonbladet här, här, här, DN här, här, Svenskan här, här, Expressen här, här, GP här, Sydsvenskan här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

Pristagare prisar priser

Harry Potters skapare J K Rowling har fått det första HC Andersenpriset på 500.000 danska kronor. Pengarna lär inte märkas i hennes börs och berömmelse är det priset mer än pristagaren som förlänas. Det var säkert avsikten.

Priser blir det bara fler och fler av, så det är tuff konkurrens om uppmärksamheten. Därför plägar nya priser att delas ut till stora berömdheter för att dessa ska bidra till prisets status och uppmärksamheten runt det.

Det är alltså inte i första hand J K Rowling som ska hedras, utan hennes namn som ska skänka dignitet och mediabelysning åt priset. Det torde vara uppenbart för henne, så hon ställer nog blott upp för att hon gillar sagoberättande i allmänhet och H C Andersens i synnerhet.
Till en engelsk tidning säger hon: ”Hans Christian Andersen is a writer I revere, because his work was of that rare order that seems to transcend authorship.”

Lustigt nog finns även en HC Andersens medalj som delas ut till barnboksförfattare. En annan författare, David Almond, fick det tidigare i år. Kanske de två priserna går i fejd.

Det är inte bara danskarna som slår på trumman genom att prisa kändisar. ABBA-managern Stickan Andersson instiftade Polarpriset, som första gången 1992 delades ut till Paul McCartney. Sedan dröjde det i och för sig tre år innan en annan popikon prisades, Elton John. Bruce Springsteen fick det 1997, Stevie Wonder 1999 och först år 2000 var det dags för Bob Dylan. Märklig ordning. Pink Floyd fick det 2008, vilket nästan är att betrakta som postumt.

Augustpriset, de svenska storförlagens egen lekstuga, startade 1989 med pris till Cecilia Lindkvist för Tecknens rike, en ganska ytlig bok om den kinesiska skrivkonstens underbart djupa mysterier. Hon var väldigt i ropet då, och priset kunde ju bara delas ut till svenskar så riktiga giganter var svårfunna. Jan Guillou har aldrig fått priset och lär inte vara aktuell, för priset genomsyras av intellektuell högtidlighet. Ej heller Jonas Gardell har fått det.

Någon begränsning till svenskar råder inte för Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA, som blott går till barnboksförfattare. Det började 2003 med Christine Nöstlinger och Maurice Sendak, knappast lika allom bekanta som Harry Potters skapare. Det är ont om världskändisar inom barnlitteraturen, men nog är det märkligt att Rowling ännu inte fått detta pris? Kanske siktar dess jury på att bli lika svårmodigt udda som Svenska Akademien med Nobelpriset.
Priset har lyckats dåligt med genomslagskraften. Ska de kanske komma krypande till Rowling med tiden?

Svenska media har varit ganska kallsinnig vad gäller HC Andersenpriset, trots Harry Potter. Här skriver DN, Svenskan, GP och Expressen om priset. Aftonbladet verkar inte ha brytt sig alls.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , . Intressant?

torsdag 14 oktober 2010

Min aikidobok i ny upplaga

Min bok Aikido – den fredliga kampkonsten kom ut första gången 1992, och andra upplagan 1998. Idag har tredje upplagan kommit ut. Boken har blivit lite tjockare, med en del nya bilder och uppdaterade texter.

Det har hänt en del i såväl svensk som internationell aikido de senaste tolv åren, så det blev nödvändigt med en del omarbetningar och tillägg i boken – speciellt i kapitlen om aikidons historia i världen och Sverige, samt i de korta biografierna över framstående svenska aikidoutövare. Jag har också fått tag på en del nya bilder, framför allt på de nya generationerna aikidoinstruktörer.

Men nu är allt klart och boken blev denna gång 286 sidor. Du kan läsa mer om boken och vad den innehåller här:
Aikido – den fredliga kampkonsten

Om du vill köpa boken är det billigast (som med de allra flesta böcker numera) på internetbokhandlarna, till exempel:
AdLibris
Bokus
Bokia

Om du har läst boken – i denna eller någon tidigare upplaga – får du gärna säga vad du tycker om den i kommentarsfältet nedan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

onsdag 13 oktober 2010

Kondom med storhetsvansinne

I somras drabbades mitt kök av en fuktskada, som har lett till ett omfattande arbete av flera hantverkare. Hela köksgolvet revs upp och en väldigt bullrig fläkt installerades – som nu efter två veckors oväsen ska vara klar och kopplas bort. Inte en dag för tidigt.

Tänk vad lite vatten på fel ställe kan ställa till med. Jag vågar inte ens tänka på vad det skulle kosta mig om inte försäkringar fanns.

Bilden ovan visar köket i nuvarande skick. De rev upp hela golvet, delvis nästan ner till grannen. Sedan kom en man från Anticimex och installerade en byggnadsfläkt, en rejäl sak med föga hänsyn till decibel.

Haken var att det bara finns en enda ventil för frånluft i hela lägenheten – i badrummet. Så där ställdes fläkten. Ett rör av sladdrig plast leddes genom hela min lya till köket och centrum för fuktskadan, under diskbänken. Det ser ut som en kondom med storhetsvansinne.

Jag har numera en hinderbana i lägenheten. Jag får ducka här och där, samt försiktigt flytta delar av röret hit och dit för att komma in i köksskåp och så vidare. Badrummet är mästarprovet, som kräver en vighet jag inte haft på länge.

Värst är ändå hur luften i hela lyan torkas ut, och det uppkäftiga susandet från fläkten. Så torsdagen ska bli en befrielsens dag. Måtte fläkten ha gjort sitt jobb, så att den verkligen kan förpassas och tystnaden återvända till mitt hem.

Förvisso vad man kallar ett i-landsproblem, men för en i-landsmänniska är det ändå en nästan övermäktig utmaning. Som med varje prövning får man fokusera på glädjen när den är överstånden.

Det stolta Stadshuset

Stockholm har sin generöst beskärda del av vackra vyer. Den här bilden kunde jag inte motstå att ta på Hantverkargatan här om dagen, fast det är rena vykortsvyn. Stadshuset belyst från himlen.

Stockholms stadshus är nog det mest kända motivet från staden, med Globen som tvåa och Kungliga slottet som trea. Stadshuset ritades av den berömde arkitekten Ragnar Östberg och invigdes 1923. I dess blå hall firas varje år Nobelpriset med den överdådiga festen. Snart är det dags igen.

Vardagligdags verkar en del av kommunens styrande organ i huset, men lita på att de också fyller flera andra byggnader i staden, få av dem lika vackra att beskåda.

Klicka på bilden för att se en förstoring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Vård på väldigt olika vis

Jag hittade skyltparet ovan i Hjorthagen, Stockholm. Två väldigt olika vårdinstitut väldigt nära varandra. Jag misstänker att det inte sker mycket förbrödring mellan dem.

Så klantig var aldrig Michelangelo

Hemma hos en familj i USA har en tavla hittats som anses vara en äkta Michelangelo. Se bilden ovan. Jag tror inte ett ögonblick att den är målad av Michelangelo, snarare av någon som med måttlig talang försökt kopiera hans stil.

Titta på bilden. Kompositionen är symmetriskt stel och tråkig, figurerna platta och smått groteska, Kristusgestaltens anatomi är petigt men klumpigt målad. Så klantig var aldrig Michelangelo.

Men det märks att målaren har härmat honom, fast med betydligt sämre förmåga, och specifikt det måleri som Michelangelo fyllde det Sixtinska kapellets tak med. Se en äkta bit av detta nedan. Det är skillnad.

Pinsamt att en av världens påstått främsta Michelangeloexperter, Antonio Forcellino, tror på tavlans äkthet – detta dessutom i en nyutgiven bok. Kanske handlar det mer om bokens säljpotential än genuin konstvetenskap.

Här skriver DN och Aftonbladet om tavlan.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

söndag 10 oktober 2010

Folkpartiet, de nya moderaterna

Innan moderaterna blev det nya arbetarpartiet var de nyliberaler. Folkpartiet, som dessförinnan varit det liberala partiet, stod tomhänt en tid. De senaste åren verkar de ute efter att bli de nya moderaterna.

I synnerhet under de senaste valrörelserna har folkpartiet kommit dragande med idéer som haft en något unken underton. Det har varit maningar till ordning och reda, bistert formulerade krav på svenskkunskaper för invandrare – och nu senast ett slag för kristendomsundervisningen i skolan.

Den liberala traditionen är frihet och nytänkande, men folkpartiet har mer och mer bröstat upp sig med perspektiv som snarare ska beskrivas som konservatism, alltså den ideologi som ursprungligen hörde högerpartiet/moderaterna till.

Det är egentligen inte konstigt när socialdemokraterna blir alltmer borgerliga, vänsterpartiet definitivt har blivit socialdemokratiskt, centerpartiet pratar storfinansens språk och miljöpartiet syns vara de enda med en modern människosyn.

Folkpartiets senaste aktion, via dess partiordförande tillika utbildningsminister, är att betona kristendomen i religionsundervisningen. Inget konstigt alls, med tanke på att den varit av så ofantlig betydelse i Europa under snart 2000 år och i Sverige halva den långa tiden. Självklart behöver en undervisning i religion därför ägna särskilt intresse åt kristendomen – så att eleverna får god kännedom om hur den påverkat och fortfarande påverkar vår kultur, våra ideal och hela vårt samhälle.

Men folkpartiets ständiga återkommande till etnocentriska perspektiv och ideal som har passerat sina bäst före-datum långt före millennieskiftet, skapar en bild av partiet och dess politik som har väldigt lite att göra med den liberala omvälvning det grundades på.
Det är tråkigt, för vi behöver i allra högsta grad fortfarande ett genuint liberalt parti i riksdagen.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om de nya direktiven för kristendomsundervisningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

torsdag 7 oktober 2010

Nobelprisets snäva paradigm

Att Mario Vargas Llosa fick årets Nobelpris i litteratur kan inte någon ha missat, så som det brusat i media – mycket mer än om något annat Nobelpris. Genast startade också diskussionen om han borde ha fått det. Men den diskussionen förs inom Svenska Akademiens paradigm, som redan är alltför snävt.

Jag har inget särskilt personligt förhållande till Vargas Llosa och hans författarskap. En socialist som blev nyliberal, en agitator som blev snuskgubbe – men tveklöst en kompetent penna med många beundrare. Så långt allt väl. ”Supermario”, som flera tidningar skojar om, är väl att ta i, men i alla fall en författare som gjort avtryck.

Vad jag saknar bland Nobelprisen och i diskussionerna om dem är populärlitteraturen. Deckare, science fiction, fantasy, kärleksromaner, rysare, barnböcker och så vidare. Den litteratur som får de allra flesta läsarna och i själva verket gör de största intrycken på vår kultur. Där dräller det förstås av banaliteter – precis som i finlitteraturen – men också av mästerliga författarskap.

Jag tänker på sådana som Ray Bradbury och Kurt Vonnegut inom science fiction, självklart Tolkien inom fantasy men även t.ex. Michael Moorcock. Dorothy Sayers var en deckarförfattare som inte skulle sitta fel med ett Nobelpris, numera är kvantiteten inom genren större än kvaliteten men säkert finns några pärlor. Om spionhistorier ska räknas dit har vi inte bara Le Carré. I skräckgenren är Stephen King herre på täppan och borde åtminstone diskuteras i samband med Nobelpriset. Bland barnböckerna står just nu Harry Potter fram men dessförinnan t.ex. Michael Endes böcker, som var nästan lika populära på sin tid.

De exkluderas allihop beroende på en alltför trång bild av vad för litteratur som är ”bra”. Den snäva definitionen är väldigt konservativt borgerlig, finkulturens paradigm, som framför allt innebär att böckerna ska vara svårtillgängliga för människor utanför akademikernas skara, de som anser sig vara förfinade och därför är rätt hemliga med att också de läser King et al.

Detta gör Akademiens val av litteraturpristagare till en ständigt dammig och unken historia, speciellt som deras prisade författare ofta själva har inspirerats av populärlitteratur från nutid och forntid. I själva verket ansågs såväl Shakespeare som Cervantes fordom vulgära av många ”finsmakare” genom seklerna. Ska på samma sätt Stephen King tas till nåder i de fina salongerna först när några århundraden har gått?
Då lär de allra flesta Nobelpristagarna vara fullständigt glömda.

Det är också slående hur mycket mediatäckning Nobelpriset i litteratur får, som om det vore världskrig eller VM i fotboll. Idag har det drällt av artiklar i pressen – till och med i kvällstidningarna. Detta år kan det ha blivit lite extra beroende på att pristagaren är så pass känd och etablerad, men varje år får litteraturpriset betydligt mer uppmärksamhet i pressen än något av de andra Nobelpriserna. Det är i och för sig kul för en författare (om än jag aldrig kommer i fråga för priset), men jag tvivlar starkt på att det stämmer överens med det verkliga allmänintresset.

Här är dagens skörd om litteraturpriset och Mario Vargas Llosa i de fyra stora drakarna: DN här, här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

onsdag 6 oktober 2010

Biskopens eget hycklande evangelium

Sverigedemokraterna tågade ut ur Storkyrkan när biskopen talade om rasism och främlingsfientlighet, vilket verkar väldigt bestickande för partiet. Men talet gällde demonstrationen i Stockholm som var riktad just mot detta parti. Vad kunde de göra annat än att gå i protest? Biskopen tog ställning mot ett av riksdagspartierna.

Biskopen Eva Brunne spelar oskyldig när hon till DN säger sig vara förvånad över Sverigedemokraternas reaktion, och dessutom formulerar sig så här infamt och förmätet:
”Det är alltid tråkigt när människor lämnar kyrkan för att de inte kan, vill eller orkar höra evangelium.”

Nu var det inte evangelium som upprörde Sverigedemokraterna, utan biskopens högst egna ord. Har hon efter så lång tid högt uppe i predikstolen förlorat förmågan att se skillnaden?

Hon kan inte ens medge att det var just Sverigedemokraterna hon pekade ut, fast hon hänvisade till demonstrationen mot detta parti. Här är vad hon sa om saken i sitt tal:
”Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor.” (Hela biskopens tal finns här

Biskopens uppgift var egentligen att deltaga i invigningen av den nyvalda riksdagen och hade det inte varit fråga om just Sverigedemokraterna skulle hon aldrig våga ge sig på ett av de invalda partierna på detta vis. Det vågar hon inte stå för nu, vilket gör det hela än mer beklämmande.

Men riksdagens övriga politiker, samt de allra flesta ledarredaktionerna, tar tillfället i akt att kalla Sverigedemokraternas beteende skandalöst för att de i protest avtågade. Vad annat kunde de göra, när de utsattes för detta angrepp under en invigningsceremoni som inte borde få vara ett dugg partipolitiskt partisk?

Det löjliga med Sverigedemokraterna var inte avtåget, utan Jimmie Åkessons folkdräkt. Där råkade han visa var hans hjärta egentligen ligger och hur fjärran han och hans parti är från den sansade politiska dagordningen. Om den övriga offentligheten bara kan bete sig som folk så kommer Sverigedemokraterna alldeles på egen hand att visa sitt rätta ansikte snart nog.

Men angrepp utanför dagordningen och utanför anständighetens ram, som biskopens, gynnar bara Sverigedemokraternas sak. Det struntar biskopen och hennes likasinnade i. För henne handlar det inte om svensk politiks framtid, utan om att paradera med ”rätt” åsikter. Evangelium? Pyttsan. Biskopen använder bibeln som redskap för att skryta med sin förträfflighet på det sätt som Jesus i själva Bergspredikan fördömde.

Klädd som en påfågel, med en inkomst som är få förunnad och ett ämbete som har en lång historia av hyckleri, intolerans och andra övertramp, stod hon där och predikade som om hon vore något slags föredöme. Det går inte att ta på allvar. Inte heller de ledarskribenter och politiker som skyndar till hennes försvar, för att de i grund och botten är lika goda kålsupare i hyckleri och självgodhet.

Se även DN här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här, Expressen här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

Ingen mobbning i riksdagen

Det blir ingen minskning av riksdagens många utskott för att stänga Sverigedemokraterna ute. Varken de rödgröna eller folkpartiet vill gå med på något sådant. Heder åt dem för det i denna inflammerade tid. Den demokratiska ordningen ska inte kringgås.

Moderaterna var inne på att minska utskotten så att Sverigedemokraterna inte skulle få plats i dem, men så blir det inte. Och det är då för väl. Partier i riksdagen ska följa spelreglerna, även när de provoceras av ett nytt parti vars ståndpunkter – eller snarare hur de tolkar dessa ståndpunkter – väcker deras avsky.

För ett antal år sedan manipulerades med utskottsordningen för att stänga vänsterpartiet ute från dem, en tid fick de vara med men utan rösträtt. Det var lika illa. Så ska inte den demokratiska ordningen förfuskas.

Sverigedemokraterna ska bemötas som alla andra partier – med respekt för de röster de erhållit, men också med en närgången debatt som blottlägger deras idéer, strävan och argument. Mobbning av diverse slag leder enbart till att de får mer och mer sympati utan att behöva förklara sig.

Här skriver DN och Svenskan om utskotten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , . Intressant?

tisdag 5 oktober 2010

SJ:s mördarlok

SJ skryter med att vara det miljövänliga alternativet men underlåter att berätta hur mordiskt de härjar med naturen. När jag skulle ta X2000 från Malmö var loket en scen ur en skräckfilm – en inverterad Fåglarna.

Lokets smutsiga och smetiga framsida visade sig vid närmare inspektion vara fläckad med de sorgliga resterna av fåglar som krossats mot den. Likdelar hade fastnat i spjället och vid vindrutetorkarna. Övriga fläckar var förmodligen blod och andra osmakligheter.

Om inte fåglarna i sina dödsögonblick hade vanställts av att att krocka mot ett lok i så hög hastighet skulle synen nog vara än mer beklämmande. Nu kan man knappt ens se vilka arter det är fråga om.

Sådant är livet, men framför allt är det en skarp bild av motsättningen mellan teknik och natur. Den är förstås inte sann, eftersom naturen i sig själv begår andra och ofta värre bestialiteter vardagligdags. Äta eller ätas, och allt det där.
Ändå kanske det kommer djurvänner som vill tvinga SJ att sänka farten?

Främst är nog dessa bilder exempel på hur SJ kör sina X2000 tills de stupar, utan att ens bry sig särskilt mycket om att hålla dem rena. Jag undrar hur länge fågelliken kommer att sitta fastklämda där. Förmodligen till nästa regn.

Om du absolut vill se bilderna i större format är det bara att klicka på dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

måndag 4 oktober 2010

Naturliga cigarretter

Det är ingen hemlighet för denna bloggs läsare att jag hör till den utdöende skaran rökare, envist trotsande såväl inre som yttre fiender. På en mellanlandning i Holland hittade jag en gammal favorit: Gitanes, den franska cigarretten som tyvärr sedan länge inte finns i Sverige. Det var en nostalgisk upplevelse att röka den – i Kina, där min resa landade.

Gitanes och Gauloises är två klassiska cigarrettmärken, som ursprungligen gjordes med den mörka tobaken caporal och smakade riktigt mycket, nästan som cigarrer. Filtret, om man körde med sådant, var bara rullat papper – inget nylonbjäfs och vad det är i andra stinkpinnar. Tobaken från Turkiet var oparfymerad och soltorkad. Hur naturlig som helst.

Jag gissar att man därmed slapp ungefär 2.500 av de sådär 3.000 kemikalier som man suger i sig med en cigarrett. Dessa mustiga rökverk krävde varken parfymer eller andra tillsatser. Självklart var de ändå långt ifrån oskadliga, men det stör mig ofantligt att det görs så gott som ingen forskning för att utveckla cigarretter med mindre skadeverkan. Man ska helt enkelt skylla sig själv när man röker så då får man dra i sig vilka besynnerliga substanser som helst med tobaken.

Det är ett hyckleri, framför allt av samhällets hälsovårdande instanser. Folk röker, så då skulle det rädda liv att ändå befrämja cigarretter utan en massa extra gifter och andra konstiga tillsatser. Det räcker inte med att bara ange mängden nikotin och tjära i varje pinne – där finns så mycket annat som en lömsk tobaksindustri ogenerat har lagt till, och som ökar skadeverkan ofantligt – hur mycket är inte ens utrett.



Numera görs cigarretter som påstås vara renare från extra tillsatser. Jag röker normalt Camel Natural (namnet är ett hån, om än på sätt och vis korrekt i jämförelse). Prince hade någon liknande variant, men den har de gett upp – förmodligen för att de inte i sin marknadsföring fick påpeka att det märket var mindre giftigt än andra, om de alls fick marknadsföra sig.

Myndigheternas brutala nonchalans är tydlig när man jämför med deras förhållande till alkohol. Inte skulle de acceptera att diverse giftiga kemikalier tillfördes rusdrycker för att alkoholen skulle bli mer vanebildande eller bara för att den skulle smaka si och så.

Det borde vara en självklar plikt för hälsomyndigheterna, eftersom det finns rätt många som envisas med rökningen, att ställa krav på tillverkarna att producera cigarretter som har så få gifter som möjligt. Mängder av människor dör för att de inte bryr sig.

Om det är så, som jag inbillar mig, att caporalcigarretterna Gitanes och Gauloises är något mindre giftiga än andra märken – då tycker jag gott att socialstyrelsen ska se till att de åter importeras till vårt land. Jag skulle applådera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , . Intressant?

söndag 3 oktober 2010

Standup utan humor

Det där med standup är riktigt inne, nu tydligen även i religiösa kretsar. Denna affisch satt i fönstret till Södermalmskyrkan i Stockholm, som jag har för mig är en särdeles rabiat Pingstkyrka.

Deras föreställning om standup är uppenbarligen inte den brukliga. I stället för råa skämt om heligt och oheligt, tänker de sig stepp, jonglering, stå på händer osv – men inte alls monologer med tillspetsat innehåll.

Är det någon som är hågad att gå på deras audition och visa vad standup egentligen handlar om?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

lördag 2 oktober 2010

Glest med talang bland ”idolerna”

Idol har haft sin första fredagsfinal, där åtta deltagare blev tretton och sedan elva. En omväg som är signifikativ för hur TV4 mjölkar denna kassasuccé. Samma skäl ligger uppenbart bakom den extra röstomgången för dem som ”sitter löst”. Men det blir lik för bannat slitet, i synnerhet som det är glest med sprakande talang.

Idoljuryn tjatar varje år om att detta minsann är rekord, bättre deltagare och hårdare konkurrens mellan dem har det aldrig varit. Men utvecklingen är snarare den motsatta. Dammsuger man Sverige efter talanger en gång om året måste det glesna. Så snabbt förökar de sig inte.

Inte för att alla talanger söker sig till Idol över huvud taget, snarare är det redan där fråga om ett B-lag. Och inte för att juryn ur detta B-lag förmår vaska fram essen, i stället verkar de sikta in sig på det mellanskikt som presterar anständigt och konventionellt – snarast med sikte på Melodifestivalen och studioproducerad skvalmusik.

Man måste förstå att Idol är en karaoketävling, inget annat. Deltagare med måttlig eller ingen scenvana sjunger hitlåtar från förr och försöker låta ungefär som originalen – eller som någon känd cover på låten i fråga. Allt det övriga är mediahype.

Jag blir ofta förvånad över hur slaviskt publiken följer juryns ståndpunkter, åtminstone under de första veckorna. Med tiden brukar det gå annorlunda, för då har några av deltagarna fått sina fans, som alltmer struntar i vad juryn predikar. Men än så länge är röstresultatet praktiskt taget exakt juryns önskelista. De som fått mest beröm har fått de flesta rösterna (vad jag kan utläsa av Aftonbladets och Expressens motsvarande röstsiffror, för TV-programmet håller tyvärr alla siffror hemliga).

Jag tycker att juryn är ute och cyklar i år – mer än förr. De har nog råkat trilla ner i ett schablontänkande och därav fått allt snävare skygglappar. Deras största brist är att de tittar efter folk som låter hyfsat från första stund, men om de verkligen letade efter framtida idoler skulle de först och främst vara lyhörda för originalitet, innerlighet och själsligt djup.

I stället letar de efter en ytlig spännvidd, såsom olika musikstilar, olika utseenden, olika åldrar och så vidare. Det är bara yta och betyder absolut ingenting när publiken skaffar sig idoler. Tyvärr är TV-programmets genomslagskraft så enorm – även i andra media – att Idols paradigm för artister färgar av sig på vad övrig media fångar upp och även allmänheten i förstone söker sig till.

Men detta genomslag är kort. Bara veckan efter sista Idolprogrammet i december är verkligheten en annan och allmänheten vänder sig åt andra håll för att hitta musik och artister de verkligen vill ta till sig.

Media är överlag långsammare och mer trögfattade, så de hänger kvar i höstens idoler så länge de bara kan. Ända tills det är uppenbart även för dem att dessa figurer aldrig blev några riktiga idoler – blott huvudroller några månader i ett TV-program med många tittare.

Ett undantag
Nå, av de elva deltagare som efter första fredagsfinalen återstår i Idol ser jag få ljusglimtar. Jodå, Jay kan sjunga härligt raspigt, Geir vet hur man kramar ur en låt och Olle sjunger som om det gällde livet. Men de är alla tre förutsägbara och enahanda. Sammalunda med tjejerna.

En som egentligen också redan känns förutsägbar med sin väna och remarkabelt tonsäkra stämma är Daniel Norberg, som varit lysande i samtliga framträdanden han hittills haft i TV-rutan. Senast sjöng han Beatles klassiker Golden slumbers, vilket var ytterst våghalsigt. Beatles går de allra flesta sorgligt bet på, i synnerhet en så finstämd och raffinerad låt som denna. Daniel klarade det alldeles utmärkt:



Låten ingår i den symfoniskt mästerliga sviten på baksidan av Abbey Road, som jag tycker är något av det bästa som hänt inom popmusiken någonsin. Beatles gjorde den precis innan de bröt upp, bara för att visa att de kunde. Och de kunde, sannerligen. Daniel måste ha kulor av stål för att våga sig på låten, för det är uppenbart att han känner Beatles vid deras rätta värde.

Och dessförinnan sjöng han en annan pärla, Radioheads High and dry, som också krävde stora portioner mod och musikalitet. Daniels pricksäkra falsett blev den kvällens ”talk of the town”:



Märk att i refrängen sjunger Daniel en fras så att den låter som Beatles Don't let me down, något som inte är lika sant för Radioheads original och därför röjer att Daniel har ett intimt förhållande till Beatles musik.

Den första låten Daniel mötte juryn med, på vårens uttagningar, var Oasis Don't look back in anger i en utsökt dämpad version, som han framförde med ett litet småbusigt leende spelande på läpparna. En synnerligen inspirerad tolkning av låten:



Vad kan det då bli av Daniel Norberg? Han vinner knappast Idol, ty det är mer lättsmälta gestalter där som nog drar till sig de flesta rösterna – och juryberömmen. Men jag tror han hänger med en god tid under säsongen, kanske sådär halvvägs i alla fall. Det beror på hur han lyckas variera sin sångstil, vilket är ett missriktat krav som denna musiktävling ställer.

Snarare än Idol har han en alldeles egen musikkarriär att se fram emot, om han härdar ut. Säkert skriver han egna låtar med den äran och med innehåll som berör. Det har han faktiskt redan gjort, i alla fall denna, Wait, som har fått över 100.000 visningar på YouTube och massor med berömmande kommentarer där – långt innan han kom ifråga för Idol. Där har han också lite annat smått och gott, lek och allvar. Han har även ett musikerkonto på MySpace. Det märks på dessa smakprov att han är djupt förankrad i musiken och dess mekanismer.

Det är knappast lättsåld pop och schlager han står med fötterna i, snarare singer-songwriter, ballader och det trubadurska. Men å andra sidan har flera mycket folkkära artister det senaste decenniet eller så visat att svenska folket gärna tar också sådan musik till hjärtat.

Ja, han ska nog satsa på att skriva egna låtar och med dem försöka närma sig vad som är hans eget konstnärskaps nerv och vad för musik han behöver göra för att svalka de egna själskvalen.

Har han otur är det något skivbolag som försöker göra pojkband av honom.

Aftonbladet skriver här, här och här, Expressen här, här, här och här och här, Svenskan här, om fredagsprogrammet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

fredag 1 oktober 2010

Idoler är inte blott sina kön

Idol retar upp en del känslor och anstränger sig för att vara provokativt, men försöker på andra sätt vara hur politiskt korrekt som helst. Framför allt med den envisa strävan efter en jämn könsfördelning. Men där förbryter sig programmet mot både sin idé och sina påståenden om att leta idoler på artistiska kriterier.

Jag förstår inte riktigt varför de bryr sig. Annars kan de ju vara hur hänsynslösa som helst och skylla på att så är det i ”branschen”, som om det vore en naturlag. Men när det gäller könsfördelningen gör de allt de bara kan för att den ska vara absolut jämn – och där struntar de blankt i deltagarnas talang.

Den första gallringen till dryga hundratalet, som görs med guldbiljetter på diverse orter i Sverige, har jag inte orkat räkna på. Jag misstänker att könsfördelningen på det hundratalet är ganska jämn men inte absolut, för det skulle ta bort för mycket av spontaniteten i juryns turnéarbete.

Därefter, dock, blir det absolut. De 24 uttagna till denna veckas första rensning inför publik var precis hälften män och hälften kvinnor. Där kunde det räcka, eftersom sedan TV-publikens röster sägs ska vara avgörande – men icke.

Oavsett röstetalen har varje kväll en man och en kvinna kvalats fram. Idol publicerar inga röstsiffror, så vi vet inte med säkerhet hur fel det blev, men Aftonbladet har också en motsvarande röstning och får in ett så stort antal röster att det borde vara en god fingervisning om resultatet.

Då visar det sig att nästan varje kväll har könskvoteringen inneburit att man förbrutit sig mot publiksiffrorna, fast de borde vara helt avgörande – särskilt som det gäller, som de ideligen påstår i programmet, att hitta nya idoler. Vad kan då vara viktigare är röstetalen?

I måndagsomgången gav röstsiffrorna på Aftonbladet samma två finalister som Idolprogrammet utsåg: Linda Varg fick 60% av rösterna och två blev Chris Andersen med 19% av dem. Den ideala könsfördelningen, utan att den behövde vara regel.

Men på tisdagen var det två tjejer som fick flest röster: Alice Hagenbrant med 33% och Elin Blom på 30%. Den kille som gick vidare i stället för Elin var Andreas Weise som var trea med 17% av rösterna, alltså bara dryga hälften av Elins röster.

Onsdagens omgång var det i stället två män som fick flest röster: Jay Smith med 52% och Daniel Norberg med 18%. Minnah Karlsson, som fick gå vidare i stället för Daniel, fick knappt 14% av rösterna.

Också på torsdagen var det två män som fick flest röster: Geir Rönning med 51% och Olle Hedberg med 29%. Linnea, som tog Olles plats, fick bara 11% av Aftonbladets röster.

Därmed skulle ett resultat baserat enbart på röstetal, ej kön, leda till följande åtta finalister: Linda, Chris, Alice, Elin, Jay, Daniel, Geir, Olle. Tre tjejer och fem killar, alltså ingen förfärlig orättvisa ur könsaspekten, men ett sant uttryck för publikviljan.

Det förutsätter att Aftonbladets siffror stämmer någorlunda överens med Idols inringda och SMS:ade röster. Det vet vi tyvärr inte alls, eftersom Idol envisas med detta hemlighetsmakeri, som skämmer hela programserien. Begränsad insyn är aldrig bra om TV-publiken ska engageras. Och så är det svårt att frigöra sig från misstankar om fusk för att öka TV-dramatiken och vad det kan vara.

Inte för att Idol förtjänar någon folkomröstning med en notarius publicus vid rodret, men jag tycker att något av det intressantaste med programidén är att se folkviljan uttryckt genom publikens engagemang. Det är ju sällan vinnarna som sedan kommmer längst i karriären.

Inte heller brukar juryns omdöme vara någon suverän indikator på folkviljan – snarare verkar juryn anstränga sig allt vad den orkar för att försöka styra rösterna mot egna preferenser, och där är deras kommentarer ibland uppenbart partiska förbi lomhördhetens gräns.

Intressantast vore nog att se hur röstetalen skulle bli om ingen jury fick sitta emellan och recensera uppträdandena före röstningen. Alltför många TV-tittare låter sig tyvärr påverkas av dessa ”experter”, men det betyder inte att de sedan springer iväg och köper skivan eller går på konserten.

Ikväll ska juryn presentera fyra ”wildcards”. Vem tror att det blir två tjejer och två killar?

Här skriver Expressen och Aftonbladet om Idol idag.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?