Jag har aldrig begripit varför Sveriges statsminister själv ska utse regeringen. Det är som att en styrelseordförande skulle tillsätta sin egen styrelse. Det är inte demokrati – det är envälde. Sitter Sverige fortfarande fast i Gustav Vasas dagar?
Den svenska demokratin begränsar sig till de allmänna valen. Däremellan är det helt andra regler som gäller, och en helt annan maktstruktur. Enkelt uttryckt: toppstyre.
Det är allra tydligast hos den allra högsta makten: landets regering. Statsministern ensam tillsätter regeringen och stuvar om i den helt efter egen lust. Varför denna ordning?
Det normala och vettiga för styrelser av vilket slag som helst är att de inte tillsätts av sin ordförande, utan av något organ som också tillsätter ordföranden. Därmed blir det dynamik i styrelsen, med delvis motstridiga uppfattningar som behöver jämkas ihop.
När statsministern själv avgör vilka som ska sitta i regeringen blir det ofrånkomligen likriktat. Dessutom blir ministrarna hämmade och följsamma eftersom de när som helst kan avsättas av statsministern.
Det kan inte vara annat än en rest från Gustav Vasas envälde. Det är nog därför varje statsminister vi får mer och mer beter sig som kung Gustav.
I USA, som faktiskt begriper sig mer på det där med demokrati eftersom de har en grundlag formad av 1700-talets upplysningsgeneration, är det visserligen presidenten som föreslår ministrar i regeringen, the cabinet, men de måste godkännas av senaten, som granskar dem ingående och inte drar sig för att säga ifrån om den föreslagna kandidaten inte imponerar.
I Sverige borde vi allra minst ha samma process, om vi på allvar vill komma bort från enväldet.
En spännande och för mig helt ny tanke. Under GP:s tid var det ju verkligen som du sa, det märktes vem som var husse. Med alliansen fungerar det rimligen lite annorlunda, med tanke på partiintressena och nästa val och så. Men det är naturligtvis en kortsiktig invändning, en fråga som den här måste givetvis ses i ett större perspektiv.
SvaraRaderaRent generellt behöver en demokratisk styrelse bromsklossar för att förhindra alltför stora utslag av tillfälliga roderrörelser.
Slår an en tanke jag brukar framför när det talas om den sittande kulturministerns traditionella ointresse för kultur. Utmaningen är inte ministern i sig, som så sällan är intresserad av kultur. Utmaningen är den stadsminister, så sällan intresserad av kultur, som tillsätter densamma.
SvaraRaderaStella, nog är det så att de flesta statsministrar är ovilliga att erkänna kulturens betydelse. Kulturministern tillsätts därför rätt ofta med vänsterhanden, så att säga. Numera tas det nog på större allvar än för några decennier sedan, eftersom politikerna har märkt hur mycket väsen det blir i media av kulturpolitiken och kulturfrågor - men det är fortfarande få politiker som tar kultur på samma allvar som t.ex. näringsliv, försvar, skola och så vidare.
SvaraRadera