Sydsvenskan behandlar i två artiklar homofobin inom idrottsrörelsen. Det är kanske så att inom “grabbiga” världar odlas machoideal – såsom i sport och i lumpen. Det är nog inte lika enahanda inom kvinnlig idrott. Men homofobi är långt ifrån det enda som behöver belysas och bearbetas i idrotten. Där ryms många olustigheter.
Redan det säger en hel del om hur det är fatt med idrottens vilja till självkritik...
Anja Gatu har också skrivit en tankfull krönika där hon resonerar om inställningen till homosexualitet i idrotten, speciellt vad gäller damfotboll, som enligt henne har många homosexuella spelare och just därför betraktas med minst sagt underliga ögon av omvärlden.
Kampsport
Man skulle kanske tro att kampsport med så mycken närkontakt mellan utövarna skulle vara speciellt “allergisk” mot homosexualitet, men snarare verkar det dämpa sådan skräck. Man kan inte hålla på och bry sig om det på träningen – varken att oroa sig över motståndarens sexualitet eller vara angelägen om att inte ge tvetydiga signaler om sin egen. Då kan man inte koncentrera sig tillräckligt på själva träningen och den egna utvecklingen.
Dessutom tränar män och kvinnor tillsammans i de allra flesta kampsporterna, vilket säkert gör en hel del för att lösa upp överdrivna könsrollstankar. Grabbar kan inte uppträda lika macho under mixad träning som de ibland gör när man klumpar ihop dem för sig.
Lagsport
Eventuellt är det också skillnad på individuella sporter och lagsport. I de sistnämnda sker omedvetet ett slags samgående, där man letar sig fram till ett gemensamt sätt att vara som lätt kan bli stereotypt och överdrivet.
Individuella sporter tenderar i stället att framhäva det individuella, vilket i förlängning torde ge högre tolerans mot alla sorters olikheter.
I lagsporter finns också en hård utslagningsmekanism. Man ska platsa i laget – och det kan lätt gå på tok för långt.
Tävling
Idrottsrörelsen har en del synnerligen tveksamma inslag, även homofobin förutan. Den förfaller lätt till något slags socialdarwinism, det vill säga de starkas rätt över de svaga. Det är tävlingen mer än själva idrottandet som riskerar att skapa sådana obehagliga ideal. Som Abba sjöng: “The winner takes it all.”
Tyvärr är det så illa ordnat att bara en kan vara bäst, bara en vinnare – så alla andra är i högre eller mindre grad förlorare. Det är ingen bra matematik, precis.
Återigen ser jag en fördel inom kampsporterna. Där är nämligen tävling inte så dominerande. Många tränar kampsport år efter år utan att tävla, och får ändå ut allt de behöver av sin träning. Inom t.ex. de österländska kampsporter där tävling alls förekommer brukar det inte vara mer än sisådär 5% som faktiskt tävlar. Dessutom finns några arter helt utan tävling.
De flesta andra idrotter har så gott som ingenting utöver tävlandet. De går ofta inte ens att utöva utan ett dominerande tävlingsinslag – det gäller särskilt lagsporterna. Träningen är så gott som lika med tävling.
Det finns många faror med den mentalitet som sådant föder och göder. Därför borde idrottsrörelsen ta ett mycket större ansvar och försäkra sig om inslag som motverkar det negativa i tävlandets mentalitet.
Annars kan det urarta till rena gladiatorspelen, dessutom läktarvåld, intolerans eller rentav hat gentemot det avvikande, och utslagningsmekanismer som skadar självkänslan hos alla utom de största vinnarna.
Idag är det alltför många klubbar och idrottsförbund som bara nöjer sig med att göra vad de kan för att vinna, och tycker att den inställningen är den föredömliga. Därmed trissar de upp och stöder utslagningstänkandet. Homofobi är bara en av riskerna med det.
Jag satt just idag och avnjöt radioreferatet av handbollsmatchen Sverige-Frankrike, som Sverige förlorade stort. Jag gjorde det på ett för mig nytt sätt: just njöt av att identifiera mig med förloraren. Segrarna brukar ge ett härligt rus, men också samma tomhetskänsla som vilket annat rus som helst. Att glädja sig åt en förlust däremot - ja, det var annorlunda. Klart rekommendabelt!
SvaraRaderaDetta med manligt och kvinnligt och Yin och Yang igen... Det är roligt att se vad som händer män som förnekar sin kvinnlighet. De fokuserar så mycket på sina muskler i gymmet att de inte märker att de börjar trippa fram som småflickor... Samma med traditionella militärer, där det kvinnliga inte har något inflytande: de marscherar så maskulint att det slår över i sin motsats. Och generalerna älskar lullull på ett sätt som vi annars förknippar med kvinnlighet.
Mattias, det handlar kanske om den mänskliga egenskapen att frukta det man längtar efter, vilket förmodligen bottnar i medvetandets ständiga kamp mot känslorna om herraväldet.
SvaraRaderaVi kallar oss homo sapiens sapiens, den förnuftiga förnuftiga människan (så viktigt för oss att vi måste säga det två gånger). Men vi är ändå alltsom oftast våra känslors rov.
Det har vi svårt att acceptera.
Vilken underbar observation - två gånger måste vi säga det! Det vittnar om hur lite vi innerst inne tror på det.
SvaraRaderaI försöken att verka nykter känner vi lättast igen den berusade. I försöken att framstå som generös den girige.
Och Homo sapiens sapiens har döpt sig efter sin känsla av att inget veta.
:-)
Jag undrar förstås om idrottsklubbarnas ovilja att bevista Svedbergs föreställning har särskilt mycket att göra med bristande självkritik. Snarare tyder det på ett allmänt ointresse hos "sportfånar" för såväl teater som samhällsfrågor. Det förstnämnda är väl inget större problem, men vad (elit)idrotten egentligen har för roll i samhället borde det definitivt funderas mer kring.
SvaraRaderaEn gång i tiden var amatörismen en förutsättning för idrottandet. Man fick inte delta om man tog emot pengar. Malmö FF degraderades ur Allsvenskan 1933 för brott mot detta. Gunder Häggs karriär tog slut 1946, då han bara 27 år gammal stängdes av på livstid för att upprepade gånger ha sprungit mot betalning.
I dag hånskrattar vi närmast åt den typen av "förlegad" moral, men ibland undrar jag om di gamle inte hade en poäng ändå. I vissa sporter har det definitivt gått för långt åt andra hållet, med närmast skrattretande penningsummor åt glatt jetsetande sportdivor. Om idrottandet görs bara för pengarna, utan några höga ideal som grund, då blir det inte mer än en sorts gladiatorspel, som du säger. Varför skall alla dessa fantastiska människor som håller idrottsrörelsen igång, alla ungdomsledare, funktionärer, lottförsäljare etc, egentligen fortsätta att jobba ideellt om det bara är segern i sig och pengarna den inbringar som är målet för klubben de jobbar för? Varför skall publiken fortsätta att bry sig om hur det går om det bara är "störst plånbok vinner"?
Idrottens syfte i samhället var väl en gång i tiden att, med ett gammaldags uttryck, "fostra ungdomen". Elitidrottarna skulle använda sin lyskraft till att vara förebilder, så att ungdomar söker gå i deras fotspår och på vägen lär sig viktiga saker om lagarbete, rent spel, respekt för motståndaren, självdisciplin osv. Om man tar bort allt det, har idrotten då egentligen något existensberättigande? Eller rättare sagt, borde den då inte få hävda sig bäst den kan på lika villkor gentemot andra underhållningsbranscher som film, musik etc?
Börjesson, tack för de kloka orden. Nog slipper idrottsrörelsen undan en ideologisk och etisk diskussion som är särskilt nödvändig där.
SvaraRaderaDen ska inte hyllas som en exemplarisk fostran när den inte längre har mycket att göra med det.
I och för sig tycker jag det är härligt att idrottare kan bli rika som troll. Förr var det pamparna i förbunden osv som snodde åt sig alla pengarna. Nu måste de åtminstone dela med sig till dem som gör jobbet.