lördag 28 februari 2009

DN Debatt hindrar debatt


Nu slutar Mats Bergstrand, som har varit redaktör för DN Debatt i tjugo år. De kunde lika gärna lägga ner hela grejen samtidig, för DN Debatt har framför allt varit politikernas kanal att propagera för sig utan att behöva ta debatten.

Innan DN Debatt satte igång var det självklart att tidningar aldrig publicerade politikers och andra makthavares syn på saker oemotsagt. Men där fick de chansen att vräka på med sina ord och argument utan minsta ifrågasättande.
Det är bedrövligt i en tidning.

Jag jobbade för DN när DN Debatt satte igång och blev genast bestört, eftersom det bröt mot självklara journalistiska principer. Men DN har malt på med stor stolthet, för där skriver alla pampar – statsministrar, oppositionsledare, höga chefer i näringslivet, professorer på universiteten och så vidare. Samhällets styrande skriver vad de vill i DN Debatt och kan därmed mångordigt få presentera sin syn alldeles ifred.

Det är bedrövligt. Och det missbrukas ständigt.
Hur kan en tidning över huvud taget vara tillfreds med en ordning där de som ska granskas får göra sig hörda utan minsta ifrågasättande?

Lägg ner DN Debatt, och liknande fora i de andra dagstidningarna! De gynnar bara de mäktiga och gör en förutsättningslös debatt svårare, om den alls ges någon plats i dessa tidningar.
Tidningarna ska inte vara språkrör för överheten.

Bara joller och vitsar om Melodifestivalen


Pressens bevakning av Melodifestivalen är aldrig annat än blaj och ansträngda vitsar. När få vi en ordentlig granskning av den och framför allt maktspelet bakom kulisserna? När tar journalisterna Melodifestivalen på allvar?

Det finns en tydlig skiljelinje mellan morgon- och kvällstidningarnas texter om Melodifestivalen. På de förstnämnda sitter nöjesreportrar och recensenter som tar sig själva på så stort allvar att de bara kan skoja bort grejen för att slippa skämmas för att de skriver om den. Det är idel ironi och sökta skämt, lite sådär från ovan.

På kvällstidningarna är det kramkalas, där artisterna omhuldas så närgånget som ett blöjbyte på en bebis. Alltihop är livsviktigt – men fortfarande utan någon granskning eller något ifrågasättande.

När kommer ett reportage som snokar reda på allt skumrask mellan TV och skivbolagen bakom kulisserna? När kommer intervjuer som går på djupet med artister – och ännu hellre sångskrivare, eftersom det är vad det påstås handla om? När kommer recensioner som är lyhörda och eftertänksamma i stället för ironiska eller hysteriska?

När visar pressen att de är professionella på det där med journalistik?

Ett enda undantag skymtar i mediabruset: DN skriver om en JK-anmälan mot Melodifestivalen, där någon privatperson hävdar att SVT vilseleder allmänheten om hur melodierna väljs ut. JK har avvisat ärendet av formella skäl och DN utvecklar inte saken ett dugg. De har inte ens brytt sig om att ta reda på exakt vad anmälan gäller.
Ändå är det precis där det luktar om Melodifestivalen – tjuv- och rackarspelet bakom kulisserna. Skivbolag och SVT hand i hand. Där gömmer sig många skandaler.

Det skrivs förstås som sjutton om Melodifestivalen. Kvantitet kör över kvalitet. Sydsvenskan skriver här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här och här.

fredag 27 februari 2009

IPRED och annan spaning redan omintetgjord


Innan IPRED ens trätt i kraft finns redan metoder att undvika sådan kartläggning. Internet låter sig inte regleras. Företag i IT-branschen har lärt sig det, men myndigheterna kämpar fortfarande mot strömmen. De kan inte motstå drömmen om den totala kontrollen.

En god vän tipsade mig om detta exempel på vägar runt bevakningen och registreringen av vad man gör på internet:
One Swarm
Det finns säkert många fler lösningar för att kunna surfa och fildela anonymt på internet.

Makthavare kallar alla sådana initiativ för kriminella, men den verkliga kriminaliteten ligger hos myndigheter och företag som envisas med att vilja ha kontroll över folkviljan och kunna spåra vad vi har för oss på nätet.

Observera att One Swarm utvecklas på ett universitet. I USA vet man att medborgarna måste skydda sig mot myndigheters övergrepp och maktmissbruk. De kallar sin metod F2F, Friend to Friend, i motsats till P2P, Peer to Peer, vilket är kul bara det.

Inom programvaruindustrin försökte man också skapa kopieringsskydd, med det dröjde bara ett dygn innan det knäcktes. De stora mjukvaruföretagen har förstått att ge upp den saken. De letar i stället kreativt efter andra lösningar för att generera sina inkomster. De tar inte strid mot fildelare och andra piratverksamheter.
Skiv- och filmindustrin borde lära sig av dem.

Exempelvis har programvaruföretagen länge vetat att om man erbjuder program i basutföranden gratis till användare, så genererar det försäljning senare, när samma användare sitter på företag och vill jobba med samma programvaror professionellt.


Kompisen påpekade också det komiska i att IPRED träder i kraft 1 april. April, april...

I näringslivet hör framtiden till de företag som inte försöker bromsa utvecklingen, utan tänker konstruktivt och kreativt på hur de kan vara med på den och slå mynt av den – för naturligtvis är det möjligt.
Kulturens lata bolag får allt lära sig att göra detsamma.

Aftonbladet skriver här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här om IPRED.

torsdag 26 februari 2009

Mycket är unket i rättegången mot The Pirate Bay


Rättegången mot The Pirate Bay har haft sin åttonde dag under torsdagen, och den blev rätt hetlevrad när åklagarsidan på underliga sätt sökte förringa kompetensen hos försvarets vittne. Återigen person i stället för sak, vilket verkar vara denna rättegångs tema.

Roger Wallis är medieprofessor (emeritus) från KTH och dessutom själv uppphovsman. Ändå är han för fildelning och hänvisar till undersökningar som visar att fildelare ökar sin kulturkonsumtion i stället för att minska den:

”Jag tycker det är gulligt att påstå att fildelning är stöld från artister. Jag tror att skivindustrins omsättning har minskat med en miljard kronor, och det betyder en minskning av artisters royalty med cirka 100 miljoner kronor. Samtidigt har konsertindustrin ökat med 500 till 600 miljoner kronor och av den summan får artisterna ungefär hälften.”



Det är kalla fakta. Upphovsmän har ökat sina inkomster med sådär 150-200%. Skivbolagen, däremot, förlorar – men de har också vägrat att anpassa sig till den nya teknikens möjligheter, så vad annat var att vänta?
Man kan ju inte vägra att gå in i en helt ny världsmarknad och sedan förvånas över att man förlorar marknadsandelar.

Åklagarsidan koncentrerade sig i stället på att förringa Roger Wallis, som ett sätt att avfärda hans forskningsresultat. Därmed kan man bara sluta sig till att de senare är oantastliga.

Att påstå att en professor emeritus inte är en “riktig” professor är alldeles uppåt väggarna. Emeritus betyder helt enkelt meriterad. Man har kvalifikationerna, men uppbär inte hela lönen, ej heller allt yrkesansvaret. Man kan t.ex. vara pensionerad från det akademiska, eller helt enkelt vara förtjänt av professorstitel men det finns inte pengar för tjänsten. I vilket fall som helst är det snarare en betoning av kompetensen än ett ifrågasättande av den.

Åklageriet fortsatte under eftermiddagen sin förtalskampanj genom att ta itu med de löjliga sidomålen – en datorstöld från 2002 mot en av de åtalade och ett tänkbart knarkbrott hos en annan, eftersom man hittat narkotika i hans tillfälliga bostad vid en husrannsakan i samband med den razzia åklagaren ordnade när aktionen mot TPB började för några år sedan.

Det verkar som struntsaker, vilka inte kan annat än störa den komplicerade och principiellt viktiga rättegången mot TPB – så det går inte att se som annat än ett djupt oanständigt försök av åklagaren att svartmåla de åtalade, för att på så sätt få tingsrätten mer benägen att fälla dem även i fildelningsmålet.
Det är mycket som är unket med denna rättegång, och då menar jag inte de åtalade och vad de åtalats för.

DN skriver här och här, Aftonbladet här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här om rättegången mot TPB.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Journalisten förtalar TPB och hela bloggosfären


Journalisten, som är Journalistförbundets egen tidning, har chefredaktören Helena Giertta skrivit en ledare med pinsamt onyanserad kritik av både The Pirate Bay och bloggosfären. Den desperata tonen låter nästan som dödsrosslingar från gammelmedia.



Giertta upprepar samma partiska och oetiska förtal som DN:s ledare vräkte ur sig för några dagar sedan och som jag kommenterade här.

Giertta påstår helt felaktigt att de åtalade från TPB tjänat minst en miljon var, att en av dem äger skandalösa domännamn, att en är misstänkt för narkotikabrott, att en säljer falska körkort och att en är extrem rasist. Hon anger DN som källa, men har i så fall inte läst annat i tidningen än ovan nämnda ledare.

Hon påstår också att de åtalade utger sig för att vara rebeller – åter något som hon hämtat från DN och knappast från några utsagor av de åtalade. Detta tar hon till ursäkt för att svartmåla dem allt vad hon orkar – för att visa att de minsann inte är några rebeller.

Det är ett lumpet knep, som alltför ofta används av journalister. De skapar en bild av sina offer som de genast berättigar sig att “balansera” med en motbild. Modern journalistik av detta skandalösa slag älskar att gå på person i stället för att behöva resonera om sak.

Fast Giertta använder sig av så lumpna knep och visar sådan brist på grundläggande pressetik, ondgör hon sig i samma ledartext över bloggosfären:
”Ibland går det som en mobb genom hela sfären för att trakassera den ena eller andra personen. Det är elakt och hårt. Då är det viktigt att påminna sig om att bloggare inte är allmänheten, de är inte journalister med press-etik.”

Men mobben är gammelmedias uppfinning, som de driver mycket hänsynslösare fast deras ansvar är mycket större än enskilda bloggares. Det kallas drevet och kan inte vara okänt för en redaktör på journalisternas egen tidning.
Det är osäkert om vi kan begära pressetik av bloggare – men alldeles säkert att det krävs av pressen!

Giertta skriver förstås utifrån sitt förbunds ståndpunkt att slåss för upphovsrätten såväl ideellt som ekonomiskt – mot fildelning. Men hon borde ändå kräva av sig själv att argumentera sakligt och anständigt.
Annars bevisar hon bara att det är hög tid att gammelmedias monopol bryts sönder.
Fast det visste vi redan.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Omänsklig och livsfarlig arbetstid


För varje dygn ska man ha minst 11 timmar ledigt från jobbet. I Region Skåne tillämpas det så att ambulansförare jobbar 24 timmar i sträck. Ledigheterna läggs utanför detta block. En lucka i lagen gör det möjligt – men bara fullständigt samvetslösa chefer skulle kunna tänka sig att utnyttja den.

Region Skåne är landstinget i den här delen av landet. Man kunde inbilla sig att en myndighet skulle ha en högre moral. Men nej, de vill tillämpa detta slavdriveri över hela regionen, för alla ambulansförare.
Så långa arbetspass fanns inte ens i 1800-talets värsta fabriker med barnarbete och andra grymheter.

Dessutom: politikerna genomför detta på just ambulansförare, som dels ska köra bilar fort genom stan vid utryckning, och dels ska ge akuthjälp till människor som ofta är livsfarligt skadade.
Hur kan de göra det efter att ha jobbat så länge i sträck?

Nej, förutom att politikerna och cheferna på Region Skåne med detta visar en omänsklig hänsynslöshet mot sina anställda, utsätter de också allmänheten på flera sätt för livsfarliga hot.
Vad tänker de med? Knappast hjärtat, men inte heller hjärnan.

Här skriver Sydsvenskan om skandalen.
Läs även andra bloggares åsikter om .

Tonåringar blir kåta av sångtexter


En amerikansk undersökning visar att tonåringar blir kåtare när de lyssnar på musik med sexiga texter. Ja, det vore väl konstigt annars? Och gäller inte detsamma för vuxna? Annars är poesin död.

I undersökningen lät man 700 ungdomar mellan 14 och 17 år lyssna på utvalda låtar med frodigt sexiga texter, inte bara allmänt blaj om kärlek. Över hälften av dem blev mer sexuellt aktiva efter att ha lyssnat minst 14 timmar i veckan på dessa låtar.

14 timmar i veckan på ett urval låtar? Två timmar om dagen! Det börjar låta som tortyr. Vad man utsätter ungdomar för i vetenskapens namn...

Forskarna gjorde det inte för att ge ungdomarna något slags afrodisiak, utan av motsatt skäl: i avsikt att hitta vägar att minska risken för tonårsaborter och könssjukdomar. De letade alltså efter metoder att minska tonåringarnas sexliv.
Som sagt – tortyr.

Kåt poesi ska förstås göra oss kåta, oavsett vår ålder – annars är antingen poesin impotent eller vi alldeles fantasilösa. Och det dräller av sådan poesi, alltifrån Höga visan och framåt genom århundradena.
Gud ske lov!

I Sydsvenskan skriver Ulf Törnberg med glimten i ögat om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 25 februari 2009

Victorias horoskop


Nu när kronprinsessan är i ropet som aldrig förr, med sin förlovning, kommer jag att tänka på att jag faktiskt använde hennes horoskop som exempel i en av mina astrologiböcker, redan 1982. Här är den texten.

Jag smög in hennes horoskop lite på bus, som exempel på hur aspekterna (speciella vinkelförhållanden mellan planeterna) kan tolkas. Hon var bara fem år då, 1982, så jag berättade inte att det var just den Victoria jag skrev om – men det gissade nog en och annan.
Nu är hon vuxen, så hon har integritet att rycka på axlarna åt det hela.

Här är vad jag skrev om hennes horoskop 1982 (observera att det framför allt handlar om horoskopets aspekter, så det är ingen komplett tolkning):



Aspekterna i Victorias horoskop
Som en enkel övning i att tolka aspekter kan vi kasta en blick på Victorias horoskop. Victoria har ett intressant nät av aspekter som framför allt håller sig till horoskopets högra halva, den aktiva sidan, och visar på ett händelserikt liv där hon själv får mycket uträttat.

Först ser vi dock kvadraturen mellan ascendentens velighet och osäkerhet, den som känner sig oviss och visar det, och den handfasta konstruktivitetens Mars i gränsen mellan tredje och fjärde huset, som visar att hon är långt mer bestämd och övertygande i handling bland vänner och familj än man skulle kunna tro. Fast hon är osäker, får hon där som hon vill.

Venus trigon Pluto visar på en kärleksfullhet i hemmet som är kopplad till en känsla av större, närmast mytisk eller magisk betydelse. Hon känner att hon genom sin mildhet och beskyddande moderlighet uppfyller ett viktigt kall.

Sextilen till Merkurius antyder att det fungerar bra med hennes arbete, som är centrerat på henne själv och hennes plikter, och detta dubbla Tvillingskap (Venus i Tvillingarna och Merkurius deras härskare) gör det till en lättsam plikt som hon kan förhålla sig avspänt och naturligt till.

Oppositionen Jupiter – Medium Coeli visar att hon har svårt att kombinera familjens sammanhållning och allmänna väl med sin offentliga roll, som kräver att hon är fri och rörlig. Det är hon mycket medveten om. Det bekymrar henne mer än befogat, att hon inte tycker sig ha tid nog för familjen.

Månens trigon med Uranus visar på hennes passion och starka emotionella väsen. Hennes erfarenheter av familjens värme och allt det hon får uppleva på sina resor – både ont och gott, lycka och smärta – stärker hennes övertygelse om att familjeband och släktkänsla är väsentliga ting. För henne är modersrollen kopplad till tillvarons liv och död och mystiska lagar. Hennes egen mor är också en insiktsfull rådgivare.

Den aspektlösa solen antyder att hon i sitt inre njuter av och trivs med den vårdande roll hon får, utan att den behöver motiveras av särskilda mål – utan att det ens behöver bli fråga om så mycket vård.

Merkurius kvadratur med Uranus visar att hon har svårt att koppla sina djupare tankar till de ytligare – att koppla de stora, dramatiska skeenden hon bevittnar till sin egen roll och betydelse – åtminstone har hon svårt att finna ord för det.

Sextilen till Pluto visar att hon förvisso ser sin egen betydelse i modersrollen, men inte kopplar ihop den med världen i stort – som om hennes gärningar vore skilda från resten av världen, som hon ju ändå får se på nära håll. Sin egen roll kan hon däremot begripa och uttrycka å det klaraste, och hon fogar sig lätt till de skiftningar eller kriser hon möter.

Saturnus trigon med Neptunus visar att hennes pliktfyllda roll i arbetet på ett subtilt vis får betydelse i ett större socialt sammanhang. Hon fyller en funktion som verkar på ett dolt, outtalat sätt, som spelar en roll av större betydelse än man skulle kunna tro vid första anblicken.

Sextilen mellan Pluto och Neptunus visar hur hon i sin sociala roll är öppen för en värld i förändring. Även i sitt moderskap har hon den förmågan. Hon är en av alla pusselbitar som ger samhället ny form och nya gränser. Hon bidrar på sitt sätt – utan att riktigt förstå varken att hon gör det, eller hur det går till.

I det ovanstående har jag tagit fasta på aspekternas läge i hus och zodiaktecken, och visat på vad dessa kan tillägga till vad som redan sagts om planeternas aspekter i sig.

För mig är aspekterna främst ett sätt att binda ihop horoskopet och hitta en enhetlighet i vad det visar om personligheten. De har naturligtvis ofta mycket konkreta uttryck – särskilt sextiler och kvadraturer – men jag finner sambanden och de övergripande principerna långt intressantare.

En sammanfattning av Victorias aspekter visar därför framför allt att hon både som moder och som social varelse lever med tydliga symboliska undertoner. Inom henne finns ett slags oförståelse för att det hon gör som moder, fast hon vet att det är viktigt, spelar en roll i ett bredare socialt sammanhang.

Men hon lever i en spännande tid, där det är svårt att vara säker på vad som är verklighet och vad som är fantasi eller föreställning. Hon känner magin, men gör kanske inte alla kopplingar. Ända trivs hon tveklöst med vad hon är, och andra uppskattar hennes sociala funktion och insats.

Några nya ord om horoskopet
Det var vad jag skrev 1982. Ganska vagt för att vara jag, men det var nog av respekt för ett barn som ständigt granskades under lupp av massmedia. Hon har massor av mer skinn på näsan nu, så jag kanske dristar mig till att säga något mer:

Ascendenten precis i slutet på Vattumannen visar att hon uppträder synnerligen eftertänksamt, så att hon kan uppfattas som svårmodig eller upptagen av egna tankar. Hon är väldigt svår att få grepp om och lära känna, visar 1:a Huset i Fiskarna – inte för att hon är sluten precis, utan snarare för att hon är så tillmötesgående.

3:e Huset i Oxen visar att hon har ett litet antal trogna vänner som hon evigt håller sig till – men med några av dem blir det sammandrabbning, avslöjar Mars i slutet på Huset, och därmed sägs vänskapen obönhörligen upp. Man måste vara obrottsligt lojal för att förbli Victorias vän. Få klarar det.

Familjen syns i 4:e Huset, som är i lättsamma Tvillingarna. De har kul ihop och umgås ledigt, lekfullt. Venus visar på glada tider med familjen och Jupiter visar att det är väldigt mycket de får uppleva tillsammans.
Victoria må vara sträng och krävande gentemot vännerna, men familjen är en lycklig oas – där är hennes verkliga vänner och mest otvungna umgänge.



Nöjen och fritid (5:e Huset) har hon mer tid för än man kan tro. Där är det viktigast för henne att må bra och odla känslolivet. Både månen och solen är där, vilket visar att hon älskar att tillbringa mycket av sin lediga tid med föräldrarna – det understryker också åter den varma stämning som råder i familjen.

Victorias dagliga arbete visas i 6:e Huset, vars Lejon är tydligt med att hennes jobb är att visa upp sig själv och inta en tydlig ledarroll. Hon vet precis hur hon ska göra det, kan uttrycka sig rätt och förstår sig på vad traditionen kräver av henne. Hon har inga problem att vara drottninglik när det behövs, vilket är precis vad hennes dagliga arbete går ut på.

Partnerhuset, det 7:e, är faktiskt tomt i Victorias horoskop. Det betyder att den delen av hennes liv är inte särskilt händelserik, inte heller den viktigaste för henne. Där är Jungfrun, som talar om att hon väljer sin partner med omsorg och ställer stora krav på honom. Inget förhastat, inget lämnas åt slumpen. Kärleken är det kanske svalare med – men när partnern ingår i familjen kommer ändå fröjden.

8:e Huset visar på sådant man inte själv rår över, såsom släktskap, död, övernaturligt. Där tronar Pluto mitt i Vågen, som en tydlig markör av vad hon har ärvt och att det är en så stor del av hennes liv.

9:e Huset berättar om förändringar i livet, även resor och andra omställningar, tillfälliga eller långvariga. Här har Victoria Skorpionen, som antyder att hon känner oro inför förändringar och helst vill ha det som det har varit – utom när hon just är ute efter spänning, överraskning och att bli omskakad. Annars ser hon helst att allt är som det alltid varit.
Men hon behöver omställning. Uranus i Huset visar att det är då hon lär sig som mest och mognar mest som människa, i alla fall intellektuellt. Men det är med tvekan och en ständigt närvarande undran. Världen är stor och till sin natur i grunden obegriplig – det är vad Victoria gång på gång konstaterar.

10:e Huset är hennes sociala position och roll, som får sin karaktär av Skytten – ett långsiktigt perspektiv och en drivkraft mot oberoende. Neptunus visar att hon längtar bort från de sociala banden och ibland så att säga skulle vilja gå upp i rök: bli osynlig och otillgänglig för sin omgivning. Det är en dröm hon när och den blir med åren allt starkare.
Med MC där vet hon också att hon ständigt måste kämpa för att bevara ett mått av frihet och integritet, för att inte fångas helt i sin sociala roll. Hon behöver vara distanserad, och anser även att det är det bästa sättet att uppfylla sin funktion.
Och så är hon väldigt frustrerad över att hennes plikter alltför ofta gör att hon missar mycket av det roliga som familjen har för sig.

Hos allmänheten står hon för det bestående och solida, visar Stenbocken i 11:e Huset. Det är också hennes egen övertygelse: I en värld av ständig och obegriplig förändring har hon att representera det bestående.

12:e Huset visar att hon framför allt får ge avkall på studier, eftertanke och odlingen av sitt eget intellekt. Hon hade gärna studerat djupt och länge, men det ges det inte tid till.
Hon upplever det inte som en stor förlust, visar avsaknaden av planeter i Huset, men det gnager i henne att hon kunde ha blivit riktigt framstående inom något akademiskt om hon fått ro till det, och att hon gärna skulle förkovra sig inom hur många fält som helst.

Synastri
Vi får se om jag får lust att göra en synastri – ett horoskop som kombinerar två personer, såsom hon och hennes fästman Daniel Westling. Men då måste jag först rota reda på hans födelsetid. Är det någon som vet?

Tidningarna har förstås redan skrivit hur mycket som helst om förlovningen. Här är ett axplock:
Aftonbladet skriver här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här och här, Sydsvenskan här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

tisdag 24 februari 2009

Match om Israel i Malmö


Malmö kommuns överhuvud, Ilmar Reepalu, svarar bitskt på kritiken han fått av Sydsvenskan för sin vilja att ställa in tennislandskampen mot Israel i staden. Visst är kritiken delvis befängd, men Reepalu tillåter sig en maktutövning som måste ifrågasättas.

Ilmar Reepalu, som i vad som känns som evigheter har varit Malmö kommuns starke man, har medverkat till att tennismatchen mot Israel inte ska få ha någon publik, av säkerhetsskäl. Han gör ingen hemlighet av att han helst vill ställa in matchen helt – i protest mot Israels militära agerande i Gaza.
Reepalu har framför allt reagerat på att så många barn har dödats i Israels attacker. Han säger t.o.m. att de har mördats.

Det fick – inte oväntat – den oförblommerat reaktionära ledarskribenten Mats Skogkär på Sydsvenskan att anklaga Reepalu för antisemitism. Argumenten är minst sagt krystade:

”Anklagelser om barnamord har när det riktas mot judar – och Israel definierar sig som bekant som en judisk stat – en alldeles särskild historia och en alldeles speciell klangbotten. Att judar mördar barn, till exempel för att använda deras blod i religiösa ritualer, är en klassisk antisemitisk myt som genom historien lett till otaliga pogromer.“

Visst var Reepalus ordval hårt, men Skogkär är absurd när han påstår att Reepalu därmed deltar i en skrockfylld svartmålning av judar.
Resonemang av detta slag kan inte annat än göda antisemitismen, eftersom de innebär att man inte kan kritisera Israel alls utan att anklagas för att vara antisemit.

Men Reepalus ståndpunkt är minst sagt betänklig av ett helt annat skäl. Han tar sig rätten att hantera Malmös kommunalpolitik i affekt, efter helt personlig övertygelse, och att då strunta i andra intressen eller ståndpunkter. Han låter rent maktfullkomlig när han avslutar sitt inlägg med:
”Jag, personligen, kommer att använda de möjligheter som är mina att fördöma krigsförbrytelser och tala för fred och för en återgång till de gränser som gällde före 1967.”

Han ger sig alltså rätten att använda alla sina befogenheter som kommunstyrelsens ordförande för att genomdriva sin personliga övertygelse. Så kategoriskt får man inte agera i maktställning. På riksnivå skulle det kallas ministerstyre.

Sedan kan man undra vad poängen skulle vara med en återgång till 1967 års gränser i Mellanöstern. Måste inte en varaktig lösning innebära en stat för palestinierna? Vad jag minns var de ungefär lika rättslösa 1967 som de är nu, om inte värre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

måndag 23 februari 2009

Wall-E fick en välförtjänt Oscar

Jag orkade inte se mycket mer än de inledande minuterna av nattens Oscarsgala, men hann i alla fall glädjas åt att Wall-E fick priset för bästa animation. Hur välförtjänt som helst! För mig hade den gärna fått bli bästa film också.

Det är så mycket med filmen Wall-E som överväldigar. Bild och teckningsstil är så genomförd och originell att alla andra amerikanska tecknade filmer blir bara jönsiga i jämförelse (japansk Anime är förstås en helt annan sak...). Sopberget på ett framtida jordklot är så trovärdigt med sina skrovliga ytor och sitt förfall att man känner hur det skrapar mot ögonen.

Och det är så modigt av filmmakarna att hålla nere dialogen till praktiskt taget ingenting under det allra mesta av filmens förlopp. Därmed framhävs bildspråket, men också känslorna i dessa fåstaviga ljud maskinerna släpper ur sig. Det blir ren poesi, fast inget specifikt blir sagt.

Storyn är förstås väldigt sentimental, men det blir inte fånigt eftersom humorn och det absurda alltid ligger strax bredvid. Man kan kalla det tragikomiskt.
Den har också hur många poänger som helst. Filmens skapare vill inte medge det, men självklart är Wall-E en skarp civilisationskritik, som går till storms mot det hänsynslösa exploaterandet av vår värld med all den teknik vi förmår.
Den håller verkligen på att göra oss till de pösmunkar som mänskligheten i filmen har blivit.

Men framför allt är det en makalös filmupplevelse, fullt jämförbar med de bästa av spelfilmerna som Oscarsgalan hyllade.

Här är filmen som DVD på CDON.

Aftonbladet skriver här och här, här och här, Svenska Dagbladet här och Sydsvenskan här och här om Oscarsgalan.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

DN förtalar The Pirate Bay


DN skriver i sin ledare om rättegången mot The Pirate Bay, och sänker sig till grovt förtal av de åtalade. Det märks att tidningen är Bonnierägd...

Ledaren inleder med ett otäckt kränkande angrepp på de åtalade i rättegången mot The Pirate Bay:
”De fyra åtalade gör allt för att framställa sig själva som rebeller och konflikten med musikindustrin som en Davids kamp mot Goliat.
Den bilden kan ifrågasättas. Förutom att de åtalade tjänat miljonbelopp på sin verksamhet har det uppdagats att de här männen har ett minst sagt ljusskyggt förflutet med inslag av alltifrån stölder och droger till skattebrott och högerextremism.“


Det är rent förtal. Vad har DN för rutten människosyn, när de så lättvindigt och hänsynslöst kränker dessa människor? Då går man enbart åklagarsidans och bolagens ärenden, dessutom med noll moral – närmast som torped åt dem.

Hur har de åtalade “gjort allt” för att framställa sig som rebeller? De försvarar sig mot infama påståenden, dessutom mot väldigt rika och mäktiga särintressen. Ska de bara bocka och tacka och medge sig skyldiga till allt de anklagas för? Nonsens!

Vilka miljoner ska de ha tjänat? Just på DN har deras ekonomi granskats och där fanns knappt några pengar alls, utom hos den person som var rik långt innan TPB startade. Det är bolagen och åklagaren som insisterar på att de åtalade blivit rika på TPB, men det återstår att bevisa.
Hur kan DN:s ledare vräka ur sig ett sådant påstående – när den egna tidningen snarare har belägg för motsatsen?

Vad är ett “ljusskyggt förflutet”? Så säger man om människor med t.ex. yrkeskriminell bakgrund med upprepade brott i bagaget. Dessutom säger DN “minst sagt”, vilket pekar mot maffia och riktigt grov kriminalitet.
Men här handlar det om bagateller som åklagaren rotat fram enkom för att svartmåla de åtalade. DN:s ärekränkande överdrift är som att kalla var och en som fått några parkeringsböter för återfallsförbrytare.

Och den “högerextremism” DN lastar de åtalade för är förmodligen engagemanget i invandringsfientlig politik som en av dem har, och det är den enda personen som inte ingår i TPB.

DN:s ledare är ett otäckt exempel på brott mot pressetikens viktigaste grund – att inte hantera enskilda individer kränkande. Det kan redaktionen inte vara omedveten om, speciellt som detta är ett så flagrant övertramp.
Observera att eftersom ledartexten bara är undertecknad med “DN” betyder det att hela ledarredaktionen står bakom den.

Avsikten med detta oetiska påhopp är tydlig när man betänker att DN inte har ett enda ord att säga om åklagarens och bolagens advokaters beteende eller bakgrund. DN:s ledare gör sig till lydigt verktyg för ett särintresse: de involverade bolagen.
Inte konstigt alls, eftersom DN ägs av Bonnierkoncernen, som gör sina miljarder just på att exploatera diverse upphovsrätter. Bonniers representerar just det maktintresse som vill ta död på TPB.

Det är pinsamt för DN:s ledarredaktion att de så villigt och så lumpet gör det smutsiga arbetet åt sina ägare.
Det visar att det är hög tid att gammelmedias forna dominans blir ett minne blott.

Läs även andra bloggares åsikter om .

söndag 22 februari 2009

Kapitalister måste ta ansvar


EU:s ledare har samlats i Berlin för att diskutera finanskrisen. Nu börjar diskussionen bli väsentlig, för den börjar handla om en nödvändig långsiktig förändring.

Frankrikes president har uttryckt det tydligast:
”Krisens våldsamhet, dess djup, kräver verkligt grundläggande förändringar. Vi måste starta om kapitalismen från grunden, göra den mer moralisk.”

Han har alldeles rätt. Vi har sett ett antal finanskriser sedan börskraschen 1929, och de verkar tillta i frekvens. De är också märkligt lika varandra: de beror på skenande spekulation i börserna och bland deras storägare.

Kapitalister anser sig kunna verka för ökade vinster utan minsta samhällsansvar eller ens grundläggande moralisk hänsyn. Det är mer än vad någon annan medborgare tillåts. Och det är absurt, eftersom det är bland dessa gigantiska finanskretsar som skadeverkan är allra störst när de struntar i ansvar och vanlig civil anständighet.

Självklart ska vi begära av alla våra medborgare att agera ansvarsfullt och moraliskt – mer i ju högre grad våra handlingar drabbar andra! Där får den så kallade “marknaden” inte vara något undantag.
Snöd vinningslystnad och spekulation får inte förstöra världens ekonomi och miljö, inte heller drabba miljoner oskyldiga människor.

Av dem som har makt ska också utkrävas ansvar. Annars tar dessa finanskriser och andra kapitalistiska avarter aldrig slut. De lär bara bli värre.

Här skriver Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om toppmötet.
Läs även andra bloggares åsikter om

Inget särskilt om Laila Bagge


I Sydsvenskans söndagsbilaga finns en intervju över två hela uppslag med Laila Bagge, fd. Idoljurymedlem och numera tävlare i Let’s Dance. Vad kan hon ha att säga som berättigar allt detta tidningsutrymme? Med de frågor hon får – så gott som inget alls.

Jag blev förvånad över att Sydsvenskan låter Laila Bagge ta så stor del av söndagsbilagan - fyra sidor plus omslaget – tills jag kom ihåg att det är ju Maria G Francke som numera är redaktör för denna bilaga.
När hon tidigare var nöjeschef på samma tidning bevakade hon och hennes redaktion Idol intensivt – men tyvärr också ytligt. Ingen granskning av turerna bakom kulisserna, inget rotande i de kommersiella intressena, ingen diskussion av TV-programmets innehåll, hantering av sina deltagare, roll i musikindustrin osv.
Bara ett jolmigt pladdrande om jippot.

Det är inte bättre nu när Nathalie Nasr på Sydsvenskan intervjuar Laila Bagge. Det handlar så gott som uteslutande om TV-jippot och kändiseriet, och något om hennes glittriga bakgrund i popbranschen.

Men detta är mitt under pågående rättegång mot The Pirate Bay. Bagge är i musikbranschen, så de kunde åtminstone ha frågat henne om rättegången och om fildelning. En intressant intervju med Laila Bagge hade inventerat hennes erfarenheter bakom musikindustrins kulisser.
Sydsvenskans intervju hör snarare hemma i den kolorerade veckopressen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Från en operastjärna till en annan

Den världsberömda svenska operasångerskan Birgit Nilsson har lämnat efter sig ett operapris, och bestämde före sin död att det första gången skulle gå till tenoren Placido Domingo. Fast jag vet så gott som intet om opera är jag helt överens med henne.

Placido Domingo har något, vad det nu är, som gör att hans sång tränger sig in även i öron så svala för opera som mina. Den är len och samtidigt innerlig, vilket tillsammans blir nästan berusande. Den smeker tonerna, självklart och precist, till synes utan ansträngning, och har en rik fyllighet fri från kanter.
Den måste vara alldeles unik.

Man märker det i jämförelse med andra. Till exempel i framträdanden av de tre stora tenorerna: han, José Carreras och Luciano Pavarotti. Hans stämma är den ojämförligt naturligaste och givmildaste av dem. Se t.ex. detta klipp där de sjunger Nessun dorma av Puccini (Domingo är längst till vänster i bild):



Birgit Nilsson Prize är på en miljon dollar (Polarpriset är också på en miljon, men blott i kronor) och är därmed det största musikpriset i världen. Det kommer att delas ut vart tredje år, eller vartannat om något särskilt föranleder det.
Bra tänkt, annars går det inflation i priset. Så många giganter finns det inte inom operan. I och för sig torde de knappast behöva pengarna.

Här skriver Sydsvenskan, DN, Svenska dagbladet (även här) om priset.
Läs även andra bloggares åsikter om

lördag 21 februari 2009

Johanna Sjödin censureras av biblioteken


Johanna Sjödin, som har en väldigt klok och frisk blogg där hon ofta skriver nyanserat och bejakande om sexualitet, har upptäckt att hennes blogg censureras på biblioteken.

En del bibliotek har på sina datorer filter som vägrar åtkomst till vissa hemsidor och bloggar – för att de innehåller “farliga” ord. I det här fallet var det t.ex. ordet analsex.
Men Johannas blogg är sannerligen ingen porrsite, utan en plats där hon bland annat diskuterar vår syn på sexualiteten, och det gör hon både tänkvärt och insiktsfullt.

Se bara t.ex. hennes reflektioner just om bibliotekens censur:
Olämplig blogg för sexfientliga

Vi måste få ett slut på all denna censur av sexualiteten, som det för varje år blir allt mer av. Våld släpps igenom överallt, även när det är bestialiskt – men kärlekens fysiska språk anses olämpligt, förnedrande och allt vad det är. Rent nonsens!

fredag 20 februari 2009

Upphovsrätten ska vara upphovsmännens


Upphovsrätten är kärnan i rättegången mot The Pirate Bay och i hela diskussionen om fildelning. Jag är själv upphovsman, så jag borde tala om var jag själv står. Ämnet är stort, så jag utgår ifrån piratpartiets ståndpunkter, fast jag inte är medlem i det – men de har studerat ämnet grundligt utifrån nuvarande förutsättningar.

Jag är författare och har gett ut en klase böcker. De har inte precis gjort mig rik, men jag lever i huvudsak på inkomster av mitt skrivande – och detta är under förutsättning av något slags upphovsrätt.
Men för mig – som för de allra flesta upphovsmän jag haft kontakt med – är ändå inte inkomsterna huvudsaken, utan rättigheten att kontrollera hur mina verk används, samt att kunna hejda förvanskning och missbruk av dem ur en konstnärlig och innehållslig mening.

Vad jag menar är att jag inte blir rabiat om mina böcker kopieras för privat behov av folk som vill läsa dem och inte anser sig ha råd eller lust att betala för de tryckta versionerna. Sådant får man bjuda på, precis som jag bjuder på hur mycket av mina texter som helst på denna blogg och på mina hemsidor. Man vill bli läst av så många som möjligt. Då kan inte pengar få stå i vägen.

Nej, vad jag värnar om är min rätt att säga nej om t.ex. något grisigt företag vill använda mina verk för att göra reklam för en flottig korv, eller om ett coffee-table-förlag vill ge ut någon av mina böcker i en glassig utgåva med guldkant för att dekorera möblemang från Ikea, eller om ett filmbolag vill göra film på en av mina romaner med tvålfagra töntar i huvudrollen och ett tillyxat lyxigt slut för att de tror det säljer fler biobiljetter. Och så vidare.

Jag vill ha en upphovsrätt som ger mig möjlighet att stoppa cyniskt utnyttjande av mina verk på ett sätt som jag inte tycker stämmer med deras syften och innehåll.

Det är mycket viktigare än pengar. Mycket viktigare!
Man kan kalla det en ideell upphovsrätt, i motsats till en ekonomisk. Jag kan bjuda på den ekonomiska om det är nödvändigt för att bevara den ideella. Jag har redan gjort det hur många gånger som helst, genom att säga nej till utnyttjanden av mina verk som inte rimmar med min övertygelse, eller genom att vägra deltaga i projekt som jag tycker inte stämmer med vad jag vill verka för.
Jag har gjort det redan i hur jag skapat mina verk, när jag inte fallit i fällan att anpassa dem till “marknaden” för att göra dem mer säljbara.

Och efter denna principförklaring går vi till piratpartiets ståndpunkter:

Piratpartiets Christian Engström har gjort en klar och tydlig sammanställning av principerna vad gäller upphovsrätt. Jag antar att det är piratpartiets ståndpunkt. Han får rätta mig om jag har fel.

Piratpartiet har tre huvudsakliga punkter på sitt program, vad gäller upphovsrätten. Jag tar en i taget:

Korta skyddstiderna.
”Det mesta av nittonhundratalets gemensamma kulturarv är inlåst av olika rättigheter och får inte användas av människor som vill bygga vidare på det för att skapa ny kultur. Det är bara destruktivt för samhället. Piratpartiet vill bevara den kommersiella ensamrätten, men korta den till kanske 5-10 år. Det är mer än tillräckligt för dem som skapar kultur av kommersiella skäl. Syftet med upphovsrätten ska vara att uppmuntra till kulturskapande. Inte att förhindra det.”

Här tycker jag att pp har helt fel, om de menar att en upphovsman under sin egen livstid ska förlora upphovsrätten. Det vill jag inte alls vara med om.
Så länge jag lever vill jag kunna bestämma över hur mina verk används. Inte hur de sprids eller hur jag får betalt för dem, det är mindre viktigt (även om det förstås vore kul att tjäna en hacka på dem) – utan i vilka sammanhang och på vilket sätt det används. Vad man gör med dem.

För mig finns det en enda rimlig skyddstid: upphovsmannens livstid. Så länge skaparen av verket lever ska han eller hon ha total beslutsrätt över hur verket används. Men därefter kan det kvitta lika.

Gällande lagstiftning säger antingen 50 eller 70 år efter upphovsmannens död, men det är rena kalabaliken. Då sitter bara några förvirrade släktingar och kammar hem pengar för vad de inte bidragit ett dugg till. Dessutom är det ofta så att de bromsar utgivning och annan spridning av verken för att de vill pressa mer pengar ur dem.

Allra värst är när släkten censurerar upphovsmannens verk för att de tycker att delar av dem ger en “skev” eller “osympatisk” bild av upphovsmannen. Om det händer mig när jag är död så spinner jag i min grav!

De som är intresserade av min konst ska ha tillgång till alltihop. Har de inte råd att betala så är det bättre att de får den gratis än att de måste avstå. Och ingen annan ska bestämma vad de ska få se av vad jag har skapat! Det är vedervärdigt – och vår moderna historia är full av exempel på hur tokigt det har blivit.

Det enda rimliga är att upphovsrätten tar slut när upphovsmannen dör. I samma sekund. Punkt slut.

Det ska ändå vara så att det får finnas något slags respekt för konstverkens innehåll – de ska inte få exploateras i sammanhang som uppenbart strider mot upphovsmannens intention och övertygelse. T.ex. inga jäkla Levis jeans i händerna på gud i Michelangelos muralmålning i Sixtinska kapellet. Och inga jäkla sockervaddsslut i filmversioner av Romeo och Julia eller Havets hjältar!



Ett annat tokigt exempel står den amerikanska författaren Kurt Vonnegut för med sin fiktiva gestalt, science-fictionförfattaren Kilgore Trout. Hans romaner publicerades uteslutande som ett slags litterärt alibi i porrmagasin med “wide open beavers inside”.
Jag har egentligen inget emot porr, som bara hatas av en reaktionär smygreligiös hop som hittar nya politiskt korrekta ursäkter för sin förstenade och livsfientliga moral, men jag skulle inte vilja att mina romaner användes blott och bart på det sättet.
Jag kan i och för sig tänka mig mycket värre sätt att förpacka dem, t.ex. i ovannämnda coffee-table-böcker.

Fair use
”Införa lagstadgad “fair use” och citaträtt, även för film, bilder och musik, och inte bara för text som det är idag. Allra helst ska det kodifieras ordentligt i lag, och inte lämnas som en gråzon. Vi behöver ju bara titta på den pågående rättegången mot The Pirate Bay för att se hur välavlönade advokater hanterar gråzoner. Tydlighet i lagstiftningen gynnar alla, men framför allt alla vanliga kreatörer som inte har råd att hålla sig med permanent juridisk representation för att försvara sin rätt att skapa.”

Här håller jag helt med piratpartiet. Konst ingår i vår tidsanda, så den måste få kommenteras med generösa citat ur verken, oavsett om dessa är böcker, filmer, musik eller annat. Det måste också vara helt fritt att konstnärligt kommentera konst och kultur genom satir och andra budskapsbärande förvanskningar.

Jag tycker att Disney Corporation är rent civilisationsfientliga som stämmer varje parodi på Disneyfigurer, fast detta är en fullt rimlig konstnärlig kommentar och diskussion av dem. Arne Ankas skapare stod på sig och vann förstås. Lasse Åbergs Musse Pigg-kopior är betydligt mindre berättigade ur detta perspektiv, men låt gå. Även t.ex. Barbie och andra figurer som är delar av vår vardagskultur måste vi fritt få kommentera, citera och även parodiera.

Jag tror egentligen att vi har den rätten redan idag, även om en och annan domstol kan fega ur när något bamsebolag kommer och ryter. Mestadels kör Disney och de andra med skrämseltaktik, så folk ger sig innan det har prövats rättsligt.

Det behöver bli tydligare i våra lagar: Konst och andra upphovsrättsliga alster som figurerar i vår kultur måste vi få kommentera och citera fritt – annars blir den livsviktiga yttrandefriheten kastrerad och vi förlorar möjligheten att diskutera vår samtid och allt den består av.

Icke-kommersiell användning
”Släppa icke-kommersiell användning fri. Det är enda sättet att skydda både mammor på YouTube och alla andra privatpersoner som använder internet. Enligt dagens upphovsrätt kan varje tonåring begå handlingar i sitt eget sovrum som filmbranschen anser sig ha rätt att kräva 93 miljoner i skadestånd för. Det här är så urspårat som det kan bli. Man kan faktiskt inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Upphovsrättsadvokater har inte i vanliga tonåringars sovrum att göra.”

Piratpartiet och jag är överens om att före internet var gränsen tydlig: man fick kopiera och sprida upphovsrättsskyddade verk så gott man någonsin kunde, bara man inte gjorde pengar på det. Och det skedde – med kassettband, videoband, Xeroxkopior osv.

Men när internet kom blev det möjligt att sprida verk så till den grad att bolagen kände sig hotade. Då skulle plötsligt denna självklara rätt beskäras. Skivbolag införde kopieringsskydd som saboterade folks datorer, filmbolag likaså på sina DVD, och de tryckte på för att få förhastade och absurda lagändringar till stånd – ibland inte ens lagändringar, utan bara nya rabiata tolkningar av befintliga lagar.

Så kan man inte göra. Privatpersoners rätt att kopiera verk för eget bruk och för att ge till släkt och vänner är inget man sätter stopp för, bara för att den nya tekniken gjort detta till ett problem. Principer är principer.

Se vad man gjorde när kassettbandet kom: man tog en extra avgift på dem för att den vägen kompensera upphovsmännen (jag vet i och för sig inte hur detta har fungerat i praktiken). Samma med videoband och CD-skivor. Men man skyndade inte att begränsa medborgarnas grundläggande rättigheter.

Jag tycker fortfarande att principen är bra: man får inte tjäna pengar på andras upphovsrättsskyddade material utan att komma överens med dem och kompensera dem. Vi ska inte gå ifrån den principen till något slags generellt kopieringsförbud, hur än tekniken har utvecklats.

Bolagen är mest fientliga mot pp:s tredje punkt, för att den riskerar att kosta dem mest. Somliga snuskigt rika artister är också allergiska mot just detta, som om de kunde sleva i sig hur mycket rysk kaviar som helst om dagarna. Larvigt.
Vi kan inte stjälpa omkull grundläggande rättigheter bara för att de stormrika vill bli ännu stormrikare.

De flesta upphovsmännen tjänar inga miljoner. För dem är en gratis spridning av deras verk egentligen bara reklam som ger dem chansen att hitta en publik och därmed andra typer av inkomster. Ja, faktiskt säljer de därmed fler CD-skivor, böcker och vad det kan vara, än de hade gjort annars. Och de slipper förslava sig under bolagen, som t.o.m. tvingar dem att kompromissa om sin konst.

Så det är ett lyxproblem. De mest bortskämda bevakar sina privilegier. Men framför allt är det bolagen – vilka själva aldrig är några upphovsmän – som kämpar för sina inkomster. Skit i dem! De har alltid behandlat upphovsmän styvmoderligt (för att uttrycka det milt) och försökt alla trick de kommit på för att slippa betala dessa upphovsmän, dessutom förslavat dem med kontrakt som inte ens respekterar människovärde.
Så håller de fortfarande på. Se bara på hur de missbrukar de hoppfulla deltagarna i Idol och liknande jippon.

Visst förlorar upphovsmän pengar på principen att icke-kommersiell användning av deras verk ska vara fri – men motsatsen leder till ett Storebrorsamhälle som ingen av oss vill leva i, inte heller upphovsmännen.

Det kostar att vara med. Men det viktigaste är inte pengarna. Varje upphovsman kan skriva under på det.

Sydsvenskan skriver om rättegången mot The Pirate Bay här, Aftonbladet här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Epost är inte affärsbrev


I rättegången mot The Pirate Bay citerar åklagarsidan välkdigt mycket ur de åtalades epost, i syfte att därmed bevisa ett och annat. Men epost är inte affärsbrev. Svensk rätt behöver förstå skillnaderna.

Förr i tiden satt chefer på bolagen och skrev affärsbrev till varandra – rättare sagt, de hade kvinnliga sekreterare att göra det på diktamen. Sådana brev formulerades med största noggrannhet och allvar, för de ingick i avtalsförfaranden mellan parter.

Epost är en helt annan grej, även om det också används i affärsuppgörelser. Men det är mycket ledigare och pladdrigare, där skribenterna tillåter sig att spåna, skoja och uttrycka sig slarvigt. Epost ligger betydligt närmare det vardagliga samtalet än den gamla sortens korrespondens.

Och när man pratar med varandra säger man massor med saker man inte tänkt igenom, även många saker som man inte ens menar – men det spelar ingen roll, för det handlar mest om att konversera.

Epost är också till sin natur mycket mer privat än gamla tiders affärskorrespondens, som alltid var strikt och regelmässig. När man växlar epost med varandra – även om det är i affärssyfte – tillåter sig båda parter ett friare samtal och många rent privata inslag, som inte har med jobbet att göra.
Det gör att epost delvis är att likna vid privat korrespondens, inte alls officiell sådan.
För att inte tala om svårigheten att bevisa epostbrevs äkthet...

Det kommer nog att gå mer och mer åt det hållet, i och med den växande chat-kulturen mellan ungdomar. När de blir vuxna och sköter en del av sin affärskorrespondens via chat, då är det helt tji att försöka betrakta dylik skriftväxling som på något vis juridiskt bindande.

Man får hoppas att domstolen i målet mot TPB förstår skillnaden.

Sydsvenskan skriver om rättegången här, Aftonbladet här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om .

Rättegången är mer som en förundersökning


Vi är inne på femte dagen av rättegången mot The Pirate Bay. De åtalade utfrågas av åklagaren och bolagens advokater på ett märkligt vis: sonderande, insinuerande, svävande – det är mer som en förundersökning än som en rättegång.

Dessa märkliga frågor, alltför ofta av typen “När slog du din fru sist?”, avslöjar att de inte har så mycket konkret att komma med och därför rotar runt mest på måfå under själva rättegången, i hopp om att något komprometterande ska dyka upp, eller att någon av de åtalade ska råka säga något graverande – om det så är av rent missförstånd.

Åklagarsidan och dess advokater från bolagen har också en ovana att plocka fram diverse nytt bevismaterial, som försvaret inte har haft en chans att studera i förväg. Till slut sa rättens ordförande ifrån om att nu måste alla återstående handlingar in. Han till och med suckade högt.
En av försvarsadvokaterna kallade det “Perry Mason” efter den gamla amerikanska TV-serien.

Avsiktlig röra
Det verkar också vara så att all denna röra – även med så enkla saker som pagineringen av bevishandlingarna – delvis är avsiktlig från åklagarsidan. Rätten har lika lite chans som någon annan att få en tydlig överblick i detta virrvarr. Därmed har åklagarsidan på slutet en chans att skapa ett illusoriskt bygge av “bevisning” bestående av rent krafs, som kanske kan lura en och annan.

Jag är också förbryllad över att åklagarsidan drar fram gamla email i diverse korrespondenser mellan de åtalade och andra, och försöker läsa in allt möjligt i dem. Men så enkelt är det aldrig. Mail skrivs i en viss kontext, ett visst specifikt sammanhang. De kan inte ryckas ur detta sammanhang, som om de rörde någon helt annan diskussion.

Åklagarsidan borde hålla sig till hårda bevis: lagar, avtal, pengaflöden, ren teknik (om den kan lära sig att förstå den) och så vidare. När de i stället lägger så gott som allt sitt krut på vagheter, rykten och förfluten korrespondens – då bevisar de bara att de egentligen saknar bevis.

Pengar
En hård fråga är ekonomin. De åtalade påstås ha tjänat pengar på TPB. DN har kollat in deras ekonomi, och där finns verkligen inga belägg för det. Tre av dem tjänar knappast några pengar alls, medan den fjärde är miljonär så gott som sedan födseln men inte verkar ha blivit ett dugg rikare på TPB.

Bolagens krav på 117 miljoner är i detta ljus en fantasisumma: De måste bevisa att det motsvarar förlorad försäljning beroende just på TPB, vilket de inte kan, och det måste ha något slags paritet med TPB:s inkomster om de ska kunna påstå att TPB tjänat pengar på piratkopiering.

Rättens ledamöter måste vara rätt uttråkade vid detta lag. Allt är bara luft, och dessutom rätt unken sådan. Det är inte bara nöjesindustrin som behöver reformeras. Det verkar också gälla svensk rättvisa.

Sydsvenskan skriver om rättegången här, Aftonbladet här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om .

Tidningarna går utför - om än i olika takt


Tidningsstatistiken för 2008 har kommit. Den visar sjunkande upplagor för alla de stora dagstidningarna utom Sydsvenskan, som ökar med blygsamma 0,3%. Gammelmedias kris djupnar.

Tidningsstatistik AB har i åratal räknat fram statistiken för tidningarnas upplagor, vilket inte är så lätt som det kan verka. Här är 2008 års upplagesiffror för de största dagstidningarna:

Aftonbladet 377 500 (- 21 900)
Dagens Nyheter 339 800 (- 4 400)
Expressen/GT/KvP 303 800 (- 16 600)
Göteborgs-Posten 243 800 (- 3 100)
Svenska Dagbladet 194 800 (- 1 800)
Sydsvenskan 124 500 (+ 400)
Dagens Industri 112 900 (- 5 600)
Helsingborgs Dagblad 76 400 (- 2 600)
Nerikes Allehanda 62 600 (- 2 700)
Dalarnas Tidningar 62 100 (- 1 800)

Kvällstidningarna
Minskningarna är störst för kvällstidningarna. Aftonbladet minskade med 5,5%, Expressen (inklusive dess alias GT och Kvällsposten) minskade med 5,2%. Det är talande samstämmiga siffror.

Morgontidningarna har inte en lika brant utveckling eftersom deras upplagor till övervägande del består av prenumerationer, så där går det långsammare och där är vanans makt stor.

Kvällstidningarna måste sälja hela sina upplagor som lösnummer varje dag, vilket är en strid på kniven.
De kommer därför snart att visa ännu större desperation i skandalskriverier och dylikt väsen. Men ju mer de förfaller till den strategin, desto fler spikar slår de i sina kistor. När kvällstidningarna har gått för långt åt det hållet har de förlorat all trovärdighet och därmed snart allt intresse. Det är lite rysk roulett.

Morgontidningarna
Morgontidningarna har sannerligen också skäl att oroa sig. De får ytterst få nya prenumeranter, framför allt bland folk under 35 års ålder. Och det är inte troligt att dessa ska börja prenumerera när de väl har fyllt 35.
Morgontidningarna riskerar att sakta tyna bort.

Sydsvenskans lilla uppgång är mot strömmen, och dess chefredaktör skryter med att det beror på att de gör en så himla bra tidning. Visst är den bra på många sätt, men större roll spelar nog dess monopolsituation i Malmö och Lund.
Dess enda konkurrent är det döende Skånska Dagbladet, som har en minimal upplaga och till och med fyller ut sin söndagsupplaga med massor av material från Sydsvenskan. Så gör man bara när man redan har gett upp hoppet.

Sydsvenskan borde i stället fråga sig varför de i så fall inte ökar ännu mer i upplaga än marginella 0,3%, och varför de har så dålig täckning i området trots den dominanta ställningen. Det gör de också, för den 7 mars ska de komma ut med en kraftigt förnyad tidning. Jag misstänker att det blir föga mer än en ny design, men den som lever få se.

Internet
Gratistidningarna på stan har en viss effekt på de sjunkande upplagorna, särskilt i storstadsområden där de är smidigt tillgängliga – men den verkliga “boven” är förstås internet.

Gammelmedia måste lära sig att samexistera kreativt och positivt med internet. De är tröga med det, eftersom de inte kan slita sig ur den sura upplevelsen av internet som en konkurrent – och en längtan tillbaka till fornstora dagar.

Här skriver Sydsvenskan och Svenska Dagbladet om den nya statistiken. Andra tidningar verkar inte så angelägna att prata om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skalvet var inget skalv

Igår strax efter 12 på dagen skakade det till där jag satt vid datorn. Ännu ett jordskalv i Malmö? Det var bara några månader sedan sist.

Den här gången var det inte alls lika starkt och hade inte den där typiska nästan yrselframkallande efterverkan som jordskalv och jordbävning har, men skakade gjorde det.
Nu avslöjar Sydsvenskan att detta skalv var framkallat av människor: en sprängning i Norra Hamnen, där de både river och bygger för fullt.

Ganska intressant: det var en nedåtriktad sprängning, ett experiment för att täta marken som är rätt porös där. Om det slog väl ut får man alltså räkna med att skakas om fler gånger. Nästa blir redan denna eftermiddag.
Man håller sig vaken.

YouTube mot The Pirate Bay


I rättegången mot The Pirate Bay har åklagarsidan varit så modern, för en gångs skull, att de rotat fram ett klipp från YouTube som bevisning mot TPB. Kul, men ganska substanslöst.

Det är från den 2 juni 2006 - bara några dagar efter polisens tillslag mot TPB, när alla deras datorer togs i beslag. Det var inte rättvisa, utan ett sätt att slå ihjäl verksamheten.
Självklart var då stämningen hos TPB och alla deras sympatisörer rätt hätsk.

Fredrik Neij från TPB höll ett tal på en demonstration, där han yttrade sig i den upprörda andan, med många hårda slagord som auditoriet jublade åt. Här är YouTube-klippet:



Han säger bland annat:
”Under drygt tio års tid har vi fortsatt att häckla upphovsivrarnas hot, arbetat på att göra så mycket som möjligt tillgängligt för så många som möjligt.“

Han skryter också om hur väldigt mycket fildelning som skett genom TPB:s anläggning, och hur snabbt de kom igång igen efter polisrazzian. TPB lever vidare, samtidigt som “svenska staten och Hollywood kelar likt ett nyförälskat par”.

I rättegången, dock, försökte Fredrik Neij slingra sig ur saken genom att påstå att han bara läste upp ett tal någon annan skrivit, och som han inte sympatiserade med. Knappast.
Det är ingen bra idé att blåneka när man blivit ertappad med fingrarna i syltburken.

Men YouTube-filmen är inte mycket att bygga ett åtal på. Det är ord i affekt och med en politisk retorik som hör hemma på en demonstration, men inte hur som helst kan lyftas ur det sammanhanget.

Dessutom, och allra viktigast:
Det är riktigt kusligt i ett demokratiskt land att ett filmat tal på en politisk demonstration används för att fälla talaren för brott. Därmed spottar åklagaren på ett antal fundament i grundlagens skydd för de medborgerliga rättigheterna.
Och det är mycket allvarligare än allt vad åtalet mot TPB handlar om.

Parentetiskt kan man dessutom konstatera att om nu åklagaren är bekant med YouTube, så måste han veta att TPB är långt ifrån ensamma om att underlätta spridning av upphovsskyddat material. Kanske har åklagaren även googlat någon gång?

YouTube-klippet är taget av Rosemari på Kulturbloggen, som naturligtvis är upprörd över detta sätt att använda hennes film.
Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 19 februari 2009

Jag är tråd på Johan Palms forum


Jag har blivit tråd på forumet på Johan Palms hemsida. Väldigt smickrande, såväl att ha blivit det som alla de berömmande orden där. Men jag kan inte ta åt mig all äran – inspirationen var det Johan Palm som gav mig.

Jag har skrivit några inlägg om Johan Palm på min blogg. Här är allihop.

Det som fått mest beröm är det jag skrev om Johan Palms avskedssång i Idol: End of the road.
Den texten skrev jag för att jag blev så förbannad på alla som påstod att Johan inte kan sjunga – och det gjorde såväl en del rabiata hatare på internet som själva Idoljuryn.
Jag gick igenom hans framförande för att visa hur innerligt, skickligt och konstnärligt avancerat han gjorde sångnumret – om man lyssnar så att säga med öppna öron.

Jag har i och för sig varit rockkritiker på DN ett antal år, även om det är länge sedan, så jag har vanan inne. Men jag tycker att så lyhört måste man lyssna innan man sätter sig till doms. Och då kan man inte annat än märka att Johan Palm är särdeles begåvad, trots sin ringa ålder.

Nå, det har jag ju redan sagt i tidigare inlägg, så här vill jag bara tacka för de många vänliga orden från Johan-fans såväl i kommentarer till mina blogginlägg som på Johan Palms eget forum. Tack!
Och jag är lika nyfiken som alla ni andra på hans skiva...

Läs även andra bloggares åsikter om

Åja, alldeles oskyldiga är ni inte


Rättegången mot The Pirate Bay är inne på sin fjärde dag, nu med förhör av de åtalade. Och de är så väldigt oskyldiga, som om de inte hade ett dugg med någonting att göra någonsin. De går för långt – för visst är de djupt delaktiga i vad som försiggår på TPB och medvetna om att det allraminst är en upphovsrättslig gråzon.

Det är förstås frestande inför ett åtal att hävda sin oskuld på varje tänkbar punkt, men i detta fall kan det råka bli lika oavsiktligt komiskt som många av åklagarens pinsamma försök till svartmålning.

Naturligtvis har de åtalade alltid varit medvetna om att TPB används för omfattande nedladdning av upphovsrättsskyddat material, och de har gjort det som en medveten och uttalad utmaning mot rådande upphovsrätt – eller snarare mot bolagens tolkning av den.

TPB är ett projekt av civil olydnad, i politisk avsikt att ifrågasätta upphovsrätten med anledning av den nya tekniken, som förvisso på många sätt gjort den föråldrad.
Men om TPB:s ledare nu avsvär sig alltihop, då motverkar de detta syfte med TPB – och dessutom riskerar de att göra sig själva löjliga och förlora all trovärdighet.

Jag är övertygad om att det vore ett bättre försvar att insistera på att deras tolkning av upphovsrätten är den enda rimliga, även om den nya tekniken därmed tvingar fram radikala förändringar för hela branschen.
De måste våga stå på sig.

Sveriges Radio sänder direkt från rättegången hela dagarna. Här är det: Direktsändning från rättegången

Aftonbladet skriver om rättegången här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här. Sydsvenskan ska också ha bevakning på plats, men jag har gett upp att försöka hitta den på tidningens hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Pirate Bay krävs på fiktiva miljoner


Åklagaren i målet mot The Pirate Bay är rent löjligt förutsägbar. På onsdagen hävdade han att han inte alls strukit halva åtalet, utan bara gjort en “justering”. Yeah, right... Det här blir mer och mer en fars.

Rättens ordförande konstaterade: “Det här väcker frågeställningen om vad den här förändringen innebär och vad den får för verkan.”
Det är juridisk lingo för “Nu är du helt ute och cyklar!”

Annars ägnades en del av dagen åt målsägarna (skivbolagen och filmbolagen) och deras krav. Lika farsartat. De hade testat att ladda ner material från TPB (är inte just det brottsligt?) och redogjorde för hur hemskt det var för branschen.

De anklagar TPB för den skada de menar att fildelning som helhet gör på dessa företags försäljning. Men det är inte relevant för en rättegång mot TPB, eftersom man måste bevisa vad just TPB gjort för skada – inte fildelningen som fenomen. TPB uppfann inte fildelning och har inte patent på det.

”Utebliven försäljning”
Branschen pratar om utebliven försäljning, vilket är rent hypotetiskt. Dessutom påstår de att TPB skadat möjligheten till online-försäljning – men där är det bevisligen bolagen själva som gjort detta så gott som omöjligt, genom att alltför länge vägra att erbjuda sådana alternativ.
Även den saken har de mage att skylla på TPB.

Också CD-försäljningen skadade de själva genom att införa kopieringsskydd, så att skivköparna inte ens kunde överföra album de betalat för till sina MP3-spelare.

Det är bolagen själva som varit de största sabotörerna av deras möjlighet till online-försäljning. Det kan inte TPB klandras för.
Om bolagen varit bara något mer följsamma med utvecklingen hade TPB förmodligen aldrig ens dykt upp.

När bolagen har räknat ut sina skadeståndskrav (117 miljoner kronor) har det åter varit fråga om fildelning som fenomen, och inte blott TPB:s andel därav. Det är rent fiktiva beräkningar, utan ett enda solitt exempel på ett köp som inte blev av.
Bolagens egen advokat medger det omöjliga i beräkningarna: “Ingen kan veta hur många låtar som skulle laddats ner lagligt online om inte The Pirate Bay funnits.”

Skivbolagen kräver 8,80 per låt och 72:- per album, men det är alldeles säkert att de till dessa priser inte hade sålt lika många låtar och album som det varit nedladdningar. Dessutom har de inte gjort minsta kalkyl på hur nedladdningarna faktiskt har stimulerat försäljningen av CD, vilket opartiska beräkningar har visat. Fildelning ökar musik- och filmintresset, vilket självklart stimulerar köp av CD, DVD och biobiljetter – om än förmodligen inte till den grad som fildelning också minskar försäljning.
Hur som helst – varje nedladdad skiva hade inte annars sålts till fullpris.

Jag kan göra en konkret jämförelse med litteraturen, där inte TPB utan regeringen är motpart: Bibliotekslån ersätts med drygt en krona per lån och inte med förlagens inkomst per bok, som snarare är dryga 100:-. Detta trots att de som lånar en bok knappast sedan köper den, men annars kanske skulle göra det. Om regeringen anser att denna hundradel är rimlig, varför ska TPB krävas på mer?

Dessutom har skivbolagen lagt på ett skadestånd på mer än 130 kronor per skiva, utöver de 72:- för själva skivan...

Smutskastning
Antipiratbyrån gick ett oanständigt steg längre genom att försöka knyta ihop fildelning via TPB med reklam för “sexuella tjänster” – som om TPB vore en bordell. Antipiratbyrån menar därmed att deras artister och produkter ska ha smutskastats. Det är ett resonemang så fjärran från rim och reson att rätten måste ha haft svårt att hålla sig för skratt.

Men det är inte ämnat för rätten, utan för mediabevakningen – Antipiratbyrån strävar efter att skandalisera TPB. Alltså anstränger de sig för att göra just det som de anklagar TPB för.

Hur lumpen kan man vara? När det gäller pengar finns ingen gräns, i alla fall inte när det gäller stora pengar. Det har vi lärt oss många gånger om i den nuvarande finanskrisen...

Försvaret
Försvararna började med att slå fast att torrentfilerna som TPB tillhandahåller inte specifikt är ämnade att hantera upphovsrättsskyddade filer, utan vilka filer som helst. Visst är det i realiteten mest skyddade verk som sprids på det sättet, men det innebär inte med automatik att TPB är ansvariga och ersättningsskyldiga för detta.

Det vore som att döma essenstillverkare för att deras produkter mestadels används för att smaksätta hembränt. Vi vet allihop att det är så, och essenstillverkarna gör stora pengar på det – men det är inte essenstillverkarna som begår detta brott, inte heller medverkar de till det eller förbereder det, i lagens mening.

Sammalunda med forna tiders kassettbandspelare, med vilka man kunde göra hur många kopior på upphovsrättsskyddade skivor som helst. Och vår tids CD-brännare och CD-skivor. Att tillhandahålla materiel med vilka man kan begå brott är inte samma sak som att uppmuntra till dem – inte ens om materielen i fråga mestadels används just till brott.

Advokaterna påpekade också det självklara kruxet att åklagaren måste bevisa att just de åtalade personerna är skyldiga till fildelningens skadeverkningar – och detta utan att ens ha grävt fram en faktisk filsdelare, som inte bara “förberett” och “medverkat” till brottet, utan verkligen utfört det.
Hur kan man åtala “medverkande” till ett brott där man inte har ett enda bevisat brott att redovisa under samma rättegång?

Det beror på att man visserligen kan visa att brottet har varit möjligt att begå genom TPB, men man kan inte säkert visa att det verkligen har begåtts just genom TPB.

Nej, alltihop är teater – och för varje dag blir det alltmer tydligt att spektaklet är riktat mot media, inte mot domstolens nämndemän.

Aftonbladet skriver om rättegången här, här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 18 februari 2009

Min blogg fyller ett år!


Nu är det precis ett år sedan jag skrev mitt första inlägg på den här bloggen. Tiden går... Det har varit en tilltagande fröjd.

Jag skrev mitt första blogginlägg den 18 februari 2008, publicerat kl. 18:31. Det blev snart fler.

Framt till och med detta inlägg har det blivit totalt 378 blogginlägg, vilket är i genomsnitt nästan precis ett om dagen. De senaste månaderna har det dock accelererat något rent löjligt. Bara i januari var det 83, alltså uppemot tre om dagen, och februari är hittills nästan lika intensivt.

Vad kan jag säga - det har blivit en passion, ibland snuddande vid en mani.
Jag ser två huvudsakliga skäl, förutom bloggosfärens egna charm:
1 Sedan jag slutade som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong har jag inte tagit något annat journalistiskt uppdrag, så bloggen är mitt utlopp för det snabba och korta skrivande som är journalistikens nerv och som jag tydligen behöver doser av.
2 De senaste två åren har jag skrivit böcker uteslutande på engelska. Därför är bloggen ett odlande av min lust och kärlek till det svenska skriftspråket, som det varit snålt med i mitt författeri på sistone – och, som det ser ut, en tid framöver.

Kommentarer
Det har sannerligen haft sina belöningar, utöver de två ovanstående. Framför allt har jag med förtjusning tagit del av de många kommentarerna på mina inlägg. De dräller av klokheter och roliga vinklingar. Några har varit återkommande kommentatorer. Ett särskilt tack till er!
Jag håller inte alltid med kommentarerna, men så gott som alltid har jag känt respekt för det som sagts och varit glad över den sansade samtalstonen i dem.

De många genomtänkta kommentarerna är man inte van vid, varken som journalist eller författare. Och det är vad som gör bloggosfären särdeles livaktig och värdefull.

Ämnen
Förra veckan delade jag upp mina inlägg i olika ämnen, som finns en bit ner i högerspalten. Det syns tydligt var jag har mina preferenser.

Politik ligger i topp med hittills 75 inlägg. Det hade jag faktiskt inte trott när jag började. Jag gissade att jag skulle skriva om konst och kultur, men knappast så mycket om rent politiska frågor. Det är nog många bloggare som gör samma erfarenhet, vad de än tänkte sig i början. Bloggosfären vibrerar av politiskt engagemang, så det är näranog omöjligt att inte sugas med.

Efter ämnet politik kommer tre ämnen som har med journalistiken att göra: pressen med 72 inlägg, journalistik med 69 och Sydsvenskan med 62. Flera inlägg förekommer i alla tre ämnen, eftersom de är så närbesläktade.
Här tycker jag att jag har ett slags uppgift, som jag med mina erfarenheter är någorlunda skickad att hantera: en kritisk granskning av hur pressen och dess journalister arbetar – i synnerhet i jämförelse med och förhållande till internets informationsflöden och bloggosfären.
Att jag skrivit så många inlägg om Sydsvenskan beror helt enkelt på att det är den tidning jag har i brevlådan. Ibland tror jag de önskar att jag i stället skulle prenumerera på Skånskan...

Först därefter kommer några kulturämnen: musik med 45 inlägg, TV med 39 och kultur med 30. Det finns även andra kulturämnen längre ner på listan, såsom Idol (mina ord om Johan Palm har fått väldigt många läsare och positiva kommentarer), film och litteratur.
Att sistnämnda kommer så långt ner på listan med blott 14 inlägg är månde överraskande för en författare, men det blir liksom lite incest av en författare att prata en massa om böcker och litteratur. Jag skriver ju inte mina böcker om böcker, utan om världen utanför dem.

Varia
Det har blivit inlägg om en hel del andra ämnen också, lite allt möjligt från jord till himmel. Jag vill inte skriva en hårt ämnesbegränsad blogg med ett visst tema, utan om lite av varje som faller mig in – låt oss kalla det varia. Så ämnar jag fortsätta.

Och jag hoppas att alla ni läsare fortsätter att hälsa på och kommentera. En blogg är inte en monolog, utan ett samtal där bloggaren blott står för inledningsanförandet.