fredag 31 juli 2009

Hela internet är inte större än en enda hjärna


DN fortsätter sin artikelserie om internet och tar nu sikte mot framtiden. Idag, dock, går hela internet att jämföra med en enda mänsklig hjärnas kapacitet.

Idag har internet cirka 55 triljoner länkar, vilket ungefär motsvarar antalet synapser i vår hjärna. Det är inte lite, men det visar ändå att våra egna mentala resurser hittills mäter sig mer än väl mot internets kapacitet.

Om internet fortsätter att växa i nuvarande takt, vilket är tveksamt i längden, kommer det att motsvara summan av alla levande människors hjärnor år 2040. Jag tvivlar – framför allt på jämförelsens relevans.

Hjärnan skapar
Människohjärnan är annorlunda funtad – den gör konklusioner och innovationer, den så gott som skapar ur intet. Internet är och förblir ett verktyg åt vår hjärna, inte dess syskon eller konkurrent.

Diverse IT-kändisar spekulerar om internets framtid, men de tänker lite väl linjärt. De tror att internet ska kopplas ihop med människans hjärna i framtiden och mer eller mindre bli dess referenssystem, för att inte säga härskare.

Nej, människohjärnan har sina egna syften och resurser. Den brukar och förbrukar, till synes gränslöst – så även internet.

Det är alldeles sant att de stora landvinningarna och innovationerna har varit inom information, men så har det hållit på sedan 1300-talet, när Gutenberg uppfann bokryckarkonsten genom att skapa bokstavstyperna och den satta boksidan. Och så kommer det att hålla på i tusentals år framåt. Kommunikation och information är de fält där vi fortfarande har de största landvinningarna att vänta.

Kollektivmedvetande
Men det finns en grundläggande mänsklig längtan som driver oss dithän. Det är något vi är ute efter. Vi vill veta allt, ha kontakt med allt, förmedla allt som sker i våra egna hjärnor till varje annan hjärna. Vi vill bli ett stort fantastiskt medvetande, ungefär som det kollektivmedvetna C. G. Jung skisserade. Vi vill hänga ihop och förstå såväl varandra som hela universum fullständigt.

Internet bidrar till detta genom att vara ett slags arena för vår ambition, men knappast dess härförare. Den uppgiften ger vi aldrig ifrån oss. Vår trånad får oss att suga ut resurser passionerat, men överge dem i samma sekund de inte längre uppfyller våra behov.

Vi utformar därför internet efter våra behov, aldrig tvärtom. Och våra behov är långsträckta. Vi vill möta gud, eller vad det nu kan vara som ligger bakom alltihop.

Jag tror att internets framtid snarare kommer att utmärkas av hur dess resurser får människohjärnor att briljera mer än vi trodde möjligt, och kunskap kommer att utvecklas språngartat eftersom alla specialiserade intressen via internet finner och stimulerar varandra.

Internet kommer att växa, men framför allt kommer det att leda till att civilisationen utvecklas, växer och förädlas. Med internets hjälp blir människorna – allihop – med tiden allt klokare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Schlagerfinal med ösregn



Torsdagskvällen ägnade Stockholm Pride åt schlager, en vansinnigt populär, återkommande temashow på Pridefestivalen sedan flera år. Just när sista låten började, Fairytale med Alexander Rybak, brakade ösregnet ner. En omedelbar himmelsk recension.

Under Pridefestivalen är det bara själva paraden som lockar mer folk än schlagerkvällen. När jag var rockrecensent på DN hade jag ett knep på alla utomhuskonserter: vänta tre låtar och sedan gå runt folksamlingen för att komma in nära scenen från någon av flankerna. Det fungerade jämt – men inte en chans på schlagershowen i Pride Park.

Där var så trångt med folk att jag trots min rutin inte kom närmare scenen än sådär hundra meter. Och även där var det trångt om saligheten.

Såväl ljussättning som scenkostymer sprakade av färger. Det var ett väldigt sprattlande och en parad av bländvita leenden, när kända och halvkända schlagerartister avlöste varandra.


Men alltihop var singback till förinspelad orkestrering. Och det var dessutom lika stela och kalla arrangemang som i karaoke. En matta av discobeat från själlösa trummaskiner och syntetiska stråkar i ideliga crescendon.

Det största problemet är nog trummaskinerna. En riktig trummis på riktiga trummor kan få även banala taktarter att svänga, men de syntetiska trummorna tar död på all rytm. Kvar är bara bpm.

Eländiga schlagers
Schlagers är också eländigt komponerad musik, som om de framställdes av datorer med en ytterst begränsad programvara. Mord på det kännande örat och på alla sinnen med minsta djup eller trånad. Som McDonalds i stället för mat, läskedrycker i stället för vin, simbassäng i stället för Mälarstrand, och så vidare. Maskinellt, själlöst, utarmat och utarmande.

När jag var musikrecensent vinnlade jag mig om att vara allätare, att kunna känna och lyfta fram poängen i vilken musikstil som helst. Men moderna schlagers i sådan mängd – konsertens två delar varade i uppemot tre timmar – var mer än jag kunde förlika mig med. Öronen kved, magen knorrade, hela mitt väsen skällde på mig för att jag stod där och slösade med det utmätta livets dyrbara tid.

Detta schlagerdille är en förfärlig återvändsgränd för allt mänskligt. Visst var det en festkväll där allihop i den väldiga publiken kunde glömma bekymmer och sjunga med i refränger, men konst måste vara katarsis, en utlevnad djupt inifrån. Annars kommer den i längden att frustrera i stället för befria.
Lyckopiller som luras och bara leder till än större olycka i nästföljande stund.

Pride borde våga satsa på konst som verkligen fungerar. Konst som är på riktigt. Konst som verkligen är konst. Det finns ett överflöd av artister inom HBTQ-kulturen som mäktar det och briljerar i det. Såväl förr som nu dräller det t.ex. av homosexuella bland de allra främsta skaparna och artisterna. Varför siktar inte Pride på att samla och visa upp dem?

Dessutom är jag tveksam till vilka ideal som verkligen ligger i botten på schlagerkulturen. Är det inte präktighet, polerad svenskhet och konformitet? Är det inte tvärs emot HBTQ-idealen? Visserligen skyndar sig alla schlagerartister att prisa Pride och uttrycka tacksamhet för att de får vara med, men hade de gjort det om inte just HBTQ-publik i hög grad utgjorde deras kärna av fans? Och skivköpare?

Pausmusiken var mer äkta
I pausen mellan de två schlagerspektakelblocken uppträdde Milda Makter på en mindre scen, med ett rappt potpuri av gamla svenska schlagers från 1960- och 70-talet. Det kändes mycket mer äkta och glatt, utan merkantil baktanke.


De fyra helt vitklädda artisterna gjorde munter pantomim till låtarna och sjöng med innerlig lust de gamla slagdängorna, som i de flesta fallen har både bättre melodier och finurligare texter än den moderna schlagern producerad på löpande band.

De hade också en hjärtlig humor och självdistans som gjorde ögonblick av kärleksfullhet desto intensivare, när de tog tag i sånger som känns tvärs igenom de många åren sedan deras tillkomst.

Ett talande ösregn
Allra sist på schlagerkvällen kom Alexander Rybak in på scen med sjömanskostym och fiol. Han var på ett synnerligen lekfullt humör och hur charmig som helst. Just som han körde igång sin segerlåt från den senaste Eurovisionsschlagertävlingen, Fairytale, brakade ösregnet igång. Det var konsertens final. Hur talande som helst.


Jag vill inte tro att vädrets makter uttryckte ogillande mot just Rybak. Snarare visade de vilken besvikelse publiken hade att vänta, om de trodde att den hysteriskt muntra schlagerkvällen skulle kunna skänka varaktig lindring åt själen.
Till det behövs riktig musik, riktigt artisteri.

Tidningarna har ännu inte publicerat något om denna dags evenemang på Pridefestivalen, vilket är svagt. De har märkliga prioriteringar och är på tok för långsamma på kvällarna. Aftonbladet har dock skrivit ett par förhandsartiklar om schlagershowen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

torsdag 30 juli 2009

Mera Disney än Pride


Stockholm Prides tredje dag ägnade jag åt Pride Park, den stora festplatsen i Tantolunden, som gör sitt sista år på denna plats. Det påminde om Malmöfestivalen.

Det stora inhägnade området har mängder av utställare – politiska partier, fackförbund, diverse företag, militären, polisen, med mera. Där finns också några stora provisoriska restauranger och flera scener. Ungefär så brukar det se ut på Malmöfestivalen och mängder av andra festivaler i Sverige numera. Varje stad med självaktning har minst en.

HBTQ-temat är visserligen genomgående, men på ett mestadels lekfullt och oskyldigt vis, ibland ganska sökt, så att det lika gärna kunde vara vilket annat tema som helst. Faktiskt tycker jag att det är en smula töntigt, som helhet. Den stora attraktionen är bungyjump.
Sannerligen inget Sodom och Gomorra, ifall någon trodde det. Snarare anstrykning åt Disneyland.


Dusty Springfield
Kvällen innehöll en ambitiös och glad konsert med låtar av Dusty Springfield, den lesbiska sångerskan som var stjärna under en tid när det inte gick för sig att komma ut ur garderoben. En rad artister avlöste varandra, ackompanjerade av ett stort band från Skåne.

De som grep mig mest med sina tolkningar av de gamla slagdängorna var Tingsek, Rebecka Törnqvist, Titiyo och Jill Johnson. Sistnämnda fick särskilt högljudda ovationer av publiken, som förmodligen redan denna kväll trånade till torsdagens schlagerfest, som är hela festivalens populära höjdpunkt. Är inte det också liksom lite Disney?

Det märktes att de kvinnliga sångarna var särdeles förtjusta över evenemanget, som lät dem klä upp sig alldeles hejdlöst. Inför denna publik kunde det inte bli för mycket. Såväl Rebecka som Titiyo och Jill hade klädbyten mellan sina nummer. Det var en hel del som glittrade och några riktigt högklackade skor.


Genom hela konserten var det tydligt att artisterna hade minst lika roligt som publiken, förmodligen mer. Men minnesvärd vet jag inte om jag skulle kalla föreställningen. Snarare rapsodisk och skojsam.

A Camp
Ribban höjdes distinkt vid A Camps konsert. Nina Persson har enträgna sånger med genomtänkta texter – och framför allt en röst som är säreget gripande. Den är inte påtagligt storslagen eller remarkabel, men den har något som tränger in under huden och fascinerar allt mer.


Den där underligt fängslande rösten var konsertens nerv. Det fanns också en del gedigna instrumentala insatser av det lilla bandet och några textfraser som var värda att upprepas och kontemplera en stund.

Dock var det ofta så att slutet på sångerna kom lite plumpt. Det är en svår konst det också: att leda i mål vad man har satt igång. Där blev det då och då platt fall, som om varken Nina eller hennes orkester visste vart de skulle ta vägen.
Lär hon sig det så är skyn gränsen.

Tunnelbanan
En scen som borde ingå i en Fellinifilm utspelades på Zinkensdamms tunnelbanehållplats när det var dags för hemfärd. Trots att klockan var blott i trakten för midnatt anlände jag när det var en kvarts väntan till nästa tåg.

Därmed samlades snart hundratals av Pride Parks hemvändande besökare på perrongen. På en av dess bänkar satt ett par i de tidiga tonåren och småhånglade helt heterosexuellt. De måste ha blivit mäkta konfysa av att plötsligt omges av hundratals HBTQ-människor som inte gjorde ett dugg för att dölja sina preferenser, utan paraderade förstärkta av rus och feststämning.

När tunnelbanan äntligen kom utbröt applåder och visslingar.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här och här, Svenskan här om Pridefesten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

onsdag 29 juli 2009

Hatet i vackrast tänkbara skepnad


Stockholm Prides andra dag ägnade jag åt Kulturhuset, under festligheterna omdöpt med föga fantasi till Pride House. Mot förmodan var den ojämförligt starkaste upplevelsen en fotoutställning.

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin gjorde för några år sedan den hett debatterade fotoutställningen Ecce Homo med scener ur Jesu liv där det var idel HBTQ-personer i rollerna. Det retade gallfeber på en hel del.

Denna gång följer hon upp med utställningen In hate we trust, där hatbrott mot homosexuella iscensatts och fotograferats i förförisk skönhet och en stil som kommer 1600-talsmåleriet avsiktligt nära. Deras mörker och suggestiva ljussättning, likaså deras grundtoner av brunt och ockra, påminner mest om Rembrandt.

Det är omöjligt att slita blicken från de vackra bilderna, trots deras skrämmande innehåll, och därmed förhöjs på ett djupt gripande sätt deras slagkraft. De tränger in i betraktaren just för sin skönhets skull.
Också den tilltagna storleken på bilderna intensifierar deras verkan. Det gör även den dunkelt och dramatiskt ljussatta utställningslokalen på Kulturhusets bottenvåning.


Under varje bild finns en text som beskriver exakt vilket hatbrott eller annan homofob grymhet som beskrivs. Men det är oftast uppenbart.

Vernissaget hölls idag. Det torde snart bli liv om några av dessa bilder, som angriper bland annat religionerna mycket hårt. Elisabeth Ohlson Wallin har gjort det igen. Hon påminner om hur brännande angeläget ämnet är och hur vidriga många människor skyndar sig att vara när de anser sig berättigade att fördöma.

God-Des
På kvällen var jag uppe på Kulturhusets tak, där det var fullt med folk som framför allt kommit för att lyssna på den amerikanska rapartisten God-Des. Hon uppträdde tillsammans med en kryddigt sjungande kvinna som helt enkelt kallar sig She.


De hade problem med den förinspelade musiken. Under tiden den saken rättades till fick She köra ett par låtar a capella. Det var den stora behållningen av en i och för sig proffsig och livfull konsert.
Kulturhusets tak gjorde sitt till. En härlig festplats med fenomenal utsikt över cityområdet.

Polyamoröst
På Kulturhusets tak hamnade jag också i samtal med en man som heter Richard och som berättade att han lever polyamoröst – med flera partners. Han är ihop med två kvinnor, som i sin tur även har andra partners.
Han såg förtjust ut och inte så lite stolt.

De polyamorösa deltar som en grupp i Pridefestivalen, sedan förra året. Jag förstod inte vad som var så märkvärdig med det hela. Två älskarinnor – so what? Det vore intressantare om de levde i en trekant eller en hel bunt med folk i en ormgrop – men de verkar hålla fast vid tvåsamhetsmodellen, om än de turas om lite hit och dit.

Nu ser jag att Richard har intervjuats i såväl Aftonbladet som Expressen – i och för sig samma filmade inslag från TT.
Vi är nog allihop mer eller mindre polyamorösa, om vi bara orkar. Det är väl inte märkvärdigare än att ha några KK.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver om Hate-utställningen här och här. Övriga tidningar verkar inte ha hunnit med det ännu.
Överlag verkar DN ha den piggaste och intressantaste bevakningen av Stockholm Pride. Har de övriga tidningarna dåligt med sommarvikarier, måntro?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

tisdag 28 juli 2009

Darin och Lill-Babs, tyvärr ej i duett


På måndagkvällen hade Stockholm Pride invigning med uppträdanden i Kungsträdgården. Det hölls några tal men mest var det musikalisk underhållning. Både Darin och Lill-Babs var där, tyvärr dock ej i duett.

Det har blivit alltmer gala i gayrörelsen. Förr i tiden dominerades manifestationerna av engagerade tal om orättvisorna, men de är färre nu – om än långt ifrån raderade – så nu ges alltmer plats för skoj och underhållning.

Stockholm Pride invigdes i Kungsträdgården, som var packad med folk – långt ifrån enbart HBTQ-personer eller deras närmaste, vad jag begrep. Parken rymde också en massa människor som helt enkelt kom för underhållningen.


Det var ett rätt snuttigt program, där artisterna framförde blott en eller ett par låtar var. En del lekfulla vulgariteter passerade men knappast något som skulle ge vän av ordning feber. En rap-duo som jag tror heter Machine hade klätt upp sig i drag, annars var mycket av showen farligt nära Allsång på Skansen.

Jag hade gärna sett lite mer utmaning och uddaskap. Såväl H som B och T borde leda till det, men framför allt Q. Det är trist om gayrörelsen ska bli folkligt accepterad genom att bli folklig.

Magnus Betnér höll en kort standup där han försökte slå åt lite alla möjliga håll, även mot HBTQ-rörelsen, men hans monolog kändes både lam och begagnad. Det är svårt att vara Betnér. Han får inte vila i forna segrar, utan måste borra sig vidare mot ett optimalt uttryck och en eftertanke som rimmar med hånfullheten. Annars blir det bara gnälligt.

Darin var en av artisterna. Han kom överraskande in och gjorde en kärleksfull (men inte så dansant) version av Michael Jacksons Billie Jean tillsammans med husbandet. Då hade det börja mörkna, så min bild är inte särskilt skarp.

Mot slutet av kvällen kom han tillbaka och gjorde några egna nummer tillsammans med blott en trummis och en syntspelare, som kanske inte var helt tight men ändå brakade på med förtjusning. Hyfsat frän discopop, ungefär. Darin måste göra några beslutsamma val i sitt artisteri om han ska fortsätta vara spelbar, nu när pojklooken börjar lämna honom.

Han har något, men han verkar inte själv riktigt veta vad det är. Han måste nog ha modet att lämna popen därhän, kanske också säga farväl till sina nuvarande fans, för att hitta fram.
Annars riskerar han att bli alltmer pinsam med åren.

Den som verkligen visade var skåpet ska stå var gamla Lill-Babs, ackompanjerad av blott en pianist. Hon gjorde en medley av sina gamla hits, som sträcker sig nästan ett halvsekel tillbaka. De flesta av dem är från 1960-talet, vilket inte hindrade publiken från att sjunga med och få alla orden rätt.

Lill-Babs tog sin publik med både hjärta och rutin. Det var en ren uppvisning. En medley är ingen lätt sak. Artisten måste hålla hela schemat i huvudet. Ändå kunde Lill-Babs skoja runt och kasta in kommentarer mellan versraderna.

Särskilt roligt hade hon med dövspråkstolken som stod vid scenens ena kant. Hon var framme hos honom och sjöng i ett slags duett med hans teckenspråk. Tolken var mäkta skön och hängde med allt vad han orkade, dessutom med signifikant artistisk inlevelse. Lill-Babs och tolken spelade mot varandra som om det var hela vitsen med showen. En härlig syn.

Det enda som kanske hade kunnat mäta sig med den duetten vore en dylik med Darin. Men han hade inte haft en chans mot den gamla ringräven Lill-Babs – speciellt som han förmodligen hade brytt sig för mycket om sin image under tiden. Det behövde inte Lill-Babs bry sig om. Hennes image har med tiden blivit ett med henne.


Hon är ingen ungdom längre. På scen såg hon lika skön och spänstig ut som alltid, fast jag stod precis vid avspärrningen. Men på storbildsskärmen blev hennes ålder hur tydlig som helst i närbilderna, och det var många sådana.

Intrycket var ändå enbart imponerande. Kontrasten mellan närbildernas fårade åldring och scenens spänstiga böna var rent metafysisk. Hur gör hon? Jag tror hon lever på den lust som hon och publiken framkallar hos varandra.
Jag förstår varför Lars Forssell var så förtjust i henne.

Summa summarum en riktigt festlig invigning för Pridefestivalen. Inte så väldigt HBTQ, men temat i år är heteronormen, så vad kan man säga?
Men borde inte en dylik festival göra upp med normer i stället för att leka så förtjust med dem?

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

DN skriver här, Svenskan här och här, Aftonbladet här, här och här om Stockholm Pride.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

fredag 24 juli 2009

LAS håller ungdomarna arbetslösa


Nu är en halv miljon svenskar arbetslösa. Det är 10% av alla arbetsföra i landet. Ungdomarna drabbas värst. Hos dem är arbetslösheten 30%. Det är ingen överraskning. LAS, lagen om anställningsskydd, gynnar de äldre men stänger mängder av ungdomar ute från jobben. Tala om att spotta på framtiden!

Jag tycker alltmer illa om LAS, som gör det alltför svårt att avskeda gammal arbetskraft och alltför riskabelt att anställa ny. “Sist in, först ut” utgör dessutom en grotesk syn på arbete – att man ska bita sig fast och hänga kvar, oavsett vad.

Självklart ska vi ha ett fungerande trygghetssystem, så att man är försörjd även om man är arbetslös. Men vi ska inte dessutom ha lagar som i praktiken gör anställningar till livstidskontrakt – och stänger ute stora delar av arbetskraften, i synnerhet ungdomar.

LAS skämmer bort de äldre och spottar på de yngre. Så kan vi inte ha det. För näringslivet innebär det en tröghet som gör det svårt för företagen att hänga med i en föränderlig värld. För medborgarna utgör det ett fängelse där det enda som premieras är passivitet och tröghet.

Den enda nytta en borgerlig regering skulle kunna göra är att luckra upp LAS. Socialdemokraterna lär inte våga det. Så varför gör inte borgarna något åt saken? Förmodligen för att de har samma syn på arbetare som sossarna: får som ska hållas i sin fålla.

Här skriver Svenskan och DN om arbetslösheten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Stieg Larssons böcker är bestsellers på Amazon


Stieg Larssons deckarromaner gör succé i USA. Män som hatar kvinnor ligger just nu 12:a på Amazons bestsellerlista, Flickan som lekte med elden är på 20:e plats. Inte illa!

Direkt ovanför Män som hatar kvinnor på Amazons lista ligger sjunde Harry Potter-boken, vilket säger en del om vad för säljframgångar det handlar om. Jag har för mig att jag här om dagen såg Larssons böcker ännu högre upp på listan, rentav i topp. Det varierar från timma till timma.

Så högt på Amazons lista ligger i regel bara böcker som fått reklam på Oprahs show och även säljs via hennes bokklubb.

Själv har jag aldrig kommit högre upp på listan med mina engelska böcker än cirka plats 3.000 – och det bara en dag. Jag är rätt stolt ändå, för det finns över tre miljoner böcker listade på Amazon.

Det är tragiskt att de väldiga framgångarna för Stieg Larssons böcker sker efter hans död. Han blev bara 50 år.
Vi är faktiskt födda samma år, men jag har ännu inte läst någon av hans böcker i Millennium-serien. Det kan vara dags, fast jag är rätt tveksam till deckare – det har blivit så olidligt inne med deckarhistorier i Sverige.
Stieg Larsson lär dock vara det verkliga esset i genren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

torsdag 23 juli 2009

Ska vi legalisera knarket helt?


Även en blind höna lägger ett ägg. Också en kolumnist på Aftonbladet kan säga något vettigt. Lisa Magnusson tycker att knark ska avkriminaliseras – i alla fall för användarna. Det är nog det enda raka.

Lätt narkotika är inte farligare än somliga av våra lagliga droger, så där är förbudet inkonsekvent. Tung narkotika är kvickt beroendeframkallande, så då blir det absurt att döma missbrukarna till fängelsestraff.
Men framför allt: den olagliga narkotikan har lett till en omfattande och penningflödande kriminalitet, som kostar samhället massor på många olika sätt.

Lisa Magnusson vill avkriminalisera användningen men inte försäljningen. Jag undrar om det gör så särskilt stor skillnad. Så var det förr i Sverige. Man fick ha narkotika för eget bruk, och det var inte förbjudet att ha det i blodet heller.
Kriminaliteten var nog varken större eller mindre än nu, inte heller problemen.

Samhället måste ibland fatta olustiga beslut. Kanske det är dags att våga avkriminalisera även handeln i narkotika, för att raskt ta död på den väldiga brottslighet som vuxit fram genom den illegala knarkhandeln.

Det är knepiga frågor, där det är svårt att sia om konsekvenserna.
Kanske är det bästa en mellanväg, där apoteken har monopol på narkotikaförsäljning. Då kan man hålla en viss styrsel på spridningen, men ändå skjuta den illegala knarkhandeln i sank.


Ärligt talat, jag vet inte vad som vore en perfekt lösning, men det kan inte vara alltför svårt att få till bättre lösningar än de nuvarande, om politikerna bara skaffar det politiska mod som behövs för att fatta okonventionella beslut och stå för dem. Dagens politik verkar mest angelägen om att demonstrera avskyn mot knark, men är bara sekundärt inriktad på att motverka dess spridning.

En sak är jag i alla fall säker på: Antiknark-kampanjer bör inte vara utformade som skräckpropaganda, för det lockar och tjusar bara unga människor i riskzonen. Kampanjerna bör vara förlöjligande. Rå humor kan visa hur fånig man blir av knark.
Många vill vara självdestruktiva och ta vansinniga risker med sin hälsa, men ingen vill vara fånig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Nu är solen fläckfri


I år är solfläckarna helt försvunna från solens yta under långa perioder, berättar Aftonbladet. Det är mycket ovanligt, men ska enligt forskarna inte leda till annat än minskade norrsken.

Även solen har sina fläckar, heter det. Ordspråket anspelar på den gamla föreställningen om en helt ren och helt cirkulär sol, som ett slags avbild av guds perfektion. Men solen är inte helt cirkulär och dess yta inte helt ren – utom just nu.

Solfläckarna varierar till synes planlöst men ändå så att de vart elfte år har ett maximum. Jag har inte hört om ett motsvarande periodiskt solfläcksminimum, men nu befinner vi oss definitivt där.

Det kan vara så att solfläckarna påverkar vårt klimat, men det är inte helt säkerställt. Jag minns någonstans ifrån att det ska vara särskilt varma somrar två år före och två år efter ett solfläcksmaximum. Men det kan vara en skröna.

Ett långt solfläcksminimum inträdde 1645-1715, vilket sammanföll med den kalla period på jorden som benämns lilla istiden.
Ska nuvarande fläckfria sol vara startskottet för en till liten istid, som i så fall motverkar den globala uppvärmningen? En kosmisk balansakt, människan till trots.

Eller ska det enbart innebära en triumfatorisk renässans för alla sorters soldyrkare?

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Hon vill inte dalta med bögarna


I Aftonbladet har Anna Ekelund skrivit en besynnerlig och lite otäck krönika inför Pride-festivalen. Hon tycker att det daltas med homosexuella nu för tiden. Verkligen?

Anna Ekelund skriver:
”I politiskt korrekta kretsar har bögen och lebban hamnat på piedestal, vilket inte heller är lyckat.“
Texten är full av fördomsfulla exempel på homosexualitet – en satirisk och absurd episod från TV-programmet South Park, “viss bögkultur där man i det närmaste tvångsmässigt ska knulla främlingar i parker och mörka källare”, “politiskt lesbiska” och “karikatyrer av Oscar Wilde”. Hon menar att “det etablerade samhället har blivit homosarnas bitch” och frågar sig:
”Varför daltas det med homosexuella som vore de gulliga apor på Skansen?”

Hon önskar att Stockholm Pride festival ska upphöra, för att den “cementerar bilden av vi och dom, grå heteros mot glittriga homos.“

Mellan de grova fördomarna lägger hon in fraser av tolerans mot homosexualitet, men de bögar och lesbiska hon vill se ska inte skilja sig från andra – de ska inte synas.

Texten är absurd och säkert avsiktligt provokativ. Det är ju en kolumnist på Aftonbladet. Men man måste ändå förvånas över att hon inte verkar ha ett hum om Pride-festivalernas ABC. De är framvuxna i en värld som har krävt att homosexuella skulle vara osynliga.

Så fort bögar, lesbiska och transpersoner stuckit upp huvudet och visat vilka de är, vad de är, har de klubbats ner – ohyggligt brutalt. Det förekommer fortfarande. Homofobin är inte borta, inte heller dess bestialiska uttryck.
Därför behövs evenemang som firar homosexualiteten som en fest i stället för en skam, ett skäl till förtjusning i stället för avsky. Pride-festivalerna är den nödvändiga motbilden, och vi behöver fler sådan motbilder, inte färre.

Här är förresten information om årets Pride-festival i Stockholm, den 27juli - 2 augusti:
Stockholm Pride

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Laleh förgyllde fånig TV


Här om dagen råkade jag se Laleh i ett sommarpratprogram, som avslutades med att hon sjöng Bjurö klubb live – i en underbart utdragen, symfoniskt storslagen version. Jag hade ingen aning om att Laleh kunde vara så fantastisk.

TV-programmet var Sommarkväll med Anne Lundberg, ett tradigt och fullständigt profillöst program där det pratas med kändisar. Inget nytt alls.

Men detta avsnitt, det tredje, avslutades med Laleh, som gjorde en modigt utdragen, svävande och magisk version av sin sång Bjurö klubb, vars titel inte röjer ett dugg av låtens och textens storhet.

Fast hon bara ackompanjerades av två instrumentalister lyckades trion skapa väldigt mäktiga crescendon och stunder av ljudrikedom som lät ana en hel symfoniorkester. Fråga mig inte hur det gick till. Pur vilja, tror jag.

Lalehs sång var så innerlig att det brände på kinderna och virvlade i magen att lyssna. Och så hade hon ett härligt respektlöst sätt att även spinna på meningsfulla stavelser och göra dem tunga av betydelse. Innehållsrikare trallande får man leta efter.

Hon lät också sången sträcka ut generösare i tid än TV har för vana att tillåta. Några gånger verkade den gå mot sitt slut, för att resa sig på nytt, som det heta vattnet ur en geysir. Sången levde sitt eget liv. Det fick gärna hålla på i oändlighet.

Tyvärr har SVT ingen video på just Lalehs framträdande, men det är i slutet på denna video med hela programmet:
Sommarkväll med Anne Lundberg
Fånarna på SVT anade inte att en ängel svepte förbi. Videon kommer bara att ligga kvar på SVT:s webb till den 25 augusti.

Och så finns just Lalehs framträdande i en video på YouTube:



På YouTube finns också andra versioner av sången, men jag tycker att den på det fjantiga TV-programmet är allra bäst. Så det kan gå.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

onsdag 22 juli 2009

Mysteriet Janscha


Bloggportalen har en lista över de mest länkade bloggarna. De senaste veckorna har den toppats av Janscha, men det verkar inte vara någon blogg alls. Det verkar vara ingenting. Vad har hänt?

Enligt Bloggportalen är Janscha en blogg av Jannike Schander, startad så sent som denna månad. Därmed har den toppat länklistan sedan starten. Ett svårslaget rekord.

Länken till hennes blogg leder dock blott till Expressens anmälningsformulär för tidningens medlemmar. Och länkarna till Janschas blogginlägg leder blott till redaktionella Expressenartiklar, inte alls till någon blogg.

Det är också så hon har fått så många länkar i Bloggportalens lista: de leder allihop till Expressenartiklarna, inte till en blogg.

Hur kan det bli så fel på Bloggportalen? Man undrar hur mycket de övriga listorna är att lita på...

Janscha må sakna blogg, men hon torde finnas i verkligheten – att döma av porträttbilden och presentationen. Dessutom har hon konto på Facebook. Nå, det är i och för sig inga garantier för något alls.
Den imaginära världen tränger sig på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Selma Lagerlöf var ingen rasbiolog


Newsmill anklagas Selma Lagerlöf för att ha stött rasbiologin och rashygienen. Men det saknar helt belägg. Det är rent nonsens av en författare som vill göra reklam för sin nya bok.

Bosse Schön kommer med en ny bok om svenskar som stred för nazismen. Nu har han skrivit en sensationmässig artikel om rasbiologin i Sverige, där han anklagar Selma Lagerlöf för att ha sympatiserat med rashygieniska ambitioner att rensa bort “undermåliga” raser.

Artikeln säger redan i ingressen:
I hela sitt liv ruvade den världsberömda författaren och nobelpristagaren Selma Lagerlöf på en mörk hemlighet. Hon sponsrade världens första och enda rastävling där supersvenskar skulle koras. De som inte passade in i denna rasistiska måttstock skulle tvångssteriliseras för att skydda den svensk-germanska rasen från att förgiftas och försvagas av främmande orent blod.

Sedan kommer en lång text om rasbiologernas tokigheter. Selma Lagerlöf hörde sannerligen inte till den skaran. Så vad var då hennes roll?
När Svenska Dagbladet på 1920-talet höll en skönhetstävling för arier skänkte hon några av sina böcker till pris. Det var allt.

På 1920-talet ansågs rasbiologi vara en tillförlitlig vetenskap och Svenskan en seriös tidning. Att Selma skänkte några böcker var inget konstigt alls – snarare ett belägg för att skönhetstävlingen inte intresserade henne nämnvärt. Hon hade säkert blivit ombedd av tidningen att ge några böcker och gjorde dem till viljes utan att mena något särskilt med det.

Försvarade judarna
Vad hon egentligen tyckte visade sig snarare i vad hon gjorde på 1930-talet, när rashygienens baktankar blev realitet. Bosse Schön nämner det i förbifarten, i slutet av sin artikel, som det bara i någon liten mån skulle reparera hennes fadäs:
Till hennes försvar ska sägas att hon fördömde judeförföljeserna i Nazityskland på 1930-talet. 1940 hjälpte hon den tyska judiska författarinnan Nelly Sachs att fly till Sverige.

Det var inte många svenskar på den tiden som tog judarna i försvar, så där visade i så fall Selma Lagerlöf med all önskvärd tydlighet sin inställning. Det gör Bosse Schöns försök att svartmåla henne ännu mer infamt.

Det enda som kan konstateras av Bosse Schöns spekulativa och insinuanta artikel är att han själv knappast lever upp till motsvarande etiska integritet.
Han är bara ytterligare ett exempel på strebers som försöker komma upp sig och tjäna pengar på att skandalisera andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Läsarna har aldrig betalat för tidningarna


Internationellt tidningsfolk säger att nättidningarna kommer att ta betalt av sina läsare – före årets slut. De kallar det en nödvändig och självklar utveckling. Men det är mer önsketänkande än fakta. De tänker helt fel.

WAN, en tidningsorganisation, bearbetar EU-kommissionen för att skydda tidningarnas upphovsrätt på internet, och tunga tidningsledare talar i kör om att betalning för nättidningar är på gång – som om det vore en naturlag.

Men de talar utifrån desperation. I USA trillar stora tidningar omkull och det lär sprida sig till resten av världen. Ingen har hittills fått nättidningarna att löna sig tillräckligt väl för att ersätta papperstidningarna, som det är allt svårare att sälja. Tidningar över hela världen går på knäna och hittar ingen lösning.

Därför agerar de från desperation men låtsas att det är planering, och ropar ut sina böner men låtsas att det är framsynthet.

Manipulativ enkät
Ett tydligt tecken på deras desperation är Svenskan och DN, som båda i anslutning till sina artiklar om nättidningarnas ekonomiska framtid har exakt samma enkätfråga: “Kan du tänka dig att betala för nyheter på nätet?”
Tänka sig kan man ju alltid, så det är en formulering enkäter tar till när de vill ha extra många ja-svar. Så gör de t.ex. när de frågar om man kan “tänka sig” att rösta på något perifert och bisarrt politiskt parti.

Men nu vill de vara ännu säkrare, så båda tidningarna har alternativen ja, nej och kanske. Men ‘kanske’ ligger redan i frågans natur, så det är bara ett extra ja.

När jag tittar på svarssiffrorna nu (02:15 på natten till onsdagen) har 6.500 röstat på Svenskans enkät, med 6% ja, 87% nej och 7% kanske. DN hade sin enkät på förstasidan men den är borttagen därifrån och jag hittar den inte på de undersidor jag prövar. Kanske har de skrotat den när de såg att Svenskan körde precis samma.

Hur som helst, 87% nej på en så vag fråga med två ja-alternativ, det är en tydlig indikation. Läsarna vill inte betala för att tidningarna ska kunna fortsätta som förr. Inte ens Svenskans normalt bättre bemedlade läsare.

Pengarna har alltid kommit från annonser
I själva verket är det två saker de måste förstå:

För det första har inte heller papperstidningarna betalats av sina läsare, i alla fall inte direkt. De stora inkomsterna har kommit från annonser, inte lösnummer- och prenumerationsförsäljning. Därför är det orimligt av dem att tro att nättidningarna skulle vara annorlunda. Det går inte att driva tidningar med läsaravgifter som huvudsaklig inkomst – vare sig på papper eller på nätet.

För det andra finns det en begränsad kassa i reklambranschen för annonser i media. Papperstidningarna äter fortfarande en stor del av den kakan och internet är fortfarande ett nytt och oprövat annonsmedium – så annonsörerna betalar mer för annonser i papperstidningarna än på nätet.
I samma grad som papperstidningarna krymper och försvinner kommer annonsbudgetarna att frigöras, och då kommer mer pengar att flyta över till nätannonsering. Då kommer nättidningarna att tjäna allt mer på annonser och dessutom kommer de att kunna höja priset på dem.

Framtiden för tidningarna på nätet är inte via läsaravgifter, där det som ska locka läsarna ligger dolt bakom lösenord och inloggningar. Vem vill betala för det man inte kan se? Det är väldigt lite information som inte går att hitta gratis på internet, dessutom med en fördjupning och variation som ingen tidning längre är förmögen att tävla med.

Glöm forntiden
Tidningarna måste glömma forntiden. De kommer inte längre att vara nära nog exklusiva informationskanaler för sina läsare, som de varit förr. De tävlar på en informationsmarknad som har blivit gigantisk – och omedelbart tillgänglig för alla med internetuppkoppling. Dessutom mestadels helt utan avgifter.

Tidningarna krisar för att de fortfarande försöker behålla den dominans de hade inom media förr, men den är ett avslutat kapitel i vår historia. De måste anpassa sig till den nya verkligheten, i stället för att försöka återerövra den gamla.

Gammelmedia kommer snart i sin desperation att försöka verka för ett strypt internet, där i hög grad bara de kan ladda upp information. Om de lyckas med det kan de ta betalt så det gnistrar, så frestelsen är stor.

Därför kommer de mer och mer att varna för allehanda faror med ett fritt internet. De kommer att propagera för tilltagande censur, men utan att medge att det är vad de gör. Det sker redan i hög grad. De tar till moralpanik och skrämseltaktik, och de kommer att finna många allierade politiker, eftersom också dessa längtar efter kontroll över internet.
Överheten vill inte släppa taget.


Nya nättidningar
Jag har tidigare skrivit ganska ordrikt om hur jag tror att tidningarna bör ändra sig för att behålla betydelse i vårt nya informationssamhälle. Den texten är här:
Idéer om en ny tidning

När det gäller internet är jag säker på att nya nättidningar kommer att växa fram. De kommer att vara helt gratis och de kommer att ha omfattande annonsintäkter, samt alla möjliga andra kringintäkter – men de flesta kommer att vara redaktionellt bantade i jämförelse med hur många dagstidningar har det idag.

Specialiserade nättidningar finns det plats för hur många som helst av, ungefär som traditionell special- och fackpress. Det kommer också att gå att driva mindre nättidningar som begränsar sig till ett lokalt innehåll.

Men stora nättidningar med allmän nyhetsbevakning och allt det andra som dagstidningarna idag innehåller kommer det knappast att drälla av i framtiden. Kanske en handfull i hela Sverige, om ens det. Möjligen bara två stora och en uppstickare. Det är en dynamik som samhället tenderar att upprepa för så gott som vad som helst.

Det är inte geografi som avgör på internet, utan språk. Svenskspråkiga nättidningar har sin givna begränsning, men därmed också sin givna profilering. Så den svenskspråkiga marknaden har de alla chanser att kunna exploatera – om de bara har förstånd att anpassa sig, i stället för att sitta och drömma om fornstora dagar.

Här skriver Svenskan och DN om nättidningarnas framtida ekonomi.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

tisdag 21 juli 2009

Idrotten gör massor för pengarna


I Expressen kritiserar Anders Rönnmark att idrotten via RF, Riksidrottsförbundet, får nästan två miljarder kronor i statliga bidrag. Men pengarna stannar inte hos RF, utan regnar ut till idrotten och dess utövare. Där gör de stor nytta.

Rönnmark menar att RF blivit en pompös organisation av högt betalda anställda, som slår ifrån sig kritik och i stället pratar maktspråk. Delvis kan han ha rätt, men det har inte mycket med de två miljarderna att göra.
Det allra mesta av de pengarna går ut till idrotten i förbunden och klubbarna, där de används för den livsviktiga verksamheten att hålla svenska folket i rörelse.

Och det är vansinnigt mycket vi får för pengarna, eftersom idrottsrörelsen i högsta grad är ideell. Barn, ungdomar och vuxna kämpar på ute i klubbarna, utan att få så mycket som en kopp kaffe för besväret.
Det är i detta ljus bidragspengarna måste ses: två miljarder låter mycket, men det leder till en väldigt omfattande verksamhet, eftersom den sker mest genom ideella krafter. Och de största pengarna till idrotten kommer direkt från de aktivas egna plånböcker.

Om Rönnmark får sin vilja igenom med ytterligare kontroller av vart pengarna går och vad de åstadkommer, då blir följden bara att alla dessa ideella krafter tyngs ännu mer av meningslös byråkrati i stället för att kunna koncentrera sig på idrotterna. Och RF:s redan nu ganska tilltagna kansli skulle behöva svälla ut, med ännu fler administratörer som skriver rapporter och pillar med statistik.
Det är ingen betjänt av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Reklamen är boven


Sverige blir allt fetare. Nästan hälften av svenskarna är överviktiga. Skräpmat är boven, men också den olyckliga kombinationen att vi rör allt mindre på oss. Att döma av barnens vanor blir det mycket värre i framtiden.

McDonalds, Coca-Cola och andra multinationella skräpmatsföretag satsar ständigt väldiga reklampengar på att fånga framförallt barnen i dåliga mat- och dryckesvanor. Det syns tydligt på hur reklamen är utformad att den är primärt riktad mot barn och ungdomar.

Det är elementär business. Barns köpvanor är det stor chans att de behåller resten av livet. Det kan McDonalds, Coca-Cola och de andra tjäna massor av pengar på – i flera decennier.
Dessutom är det särskilt stor vinst just på skräpmat, eftersom råvarorna är billiga och priset ändå högt. Marginalerna är stora. Samma sak gäller all form av snask.

Information mot desinformationen
Stephan Rössner, en professor som jobbar med övervikt på sjukhus, föreslår extra skatt på till exempel läsk. Men skatt är ett trubbigt verktyg för att påverka våra konsumtionsvanor. Se på tobak och sprit, som är extremt högt beskattat och ändå konsumeras i väldig mängd.

Information fungerar betydligt bättre. Det är så rökningen gradvis har kuvats de senaste decennierna. Vi behöver information om skadeverkningarna men också om goda alternativ.

Information är det enda som fungerar mot reklamens desinformation – men det är en svår kamp, eftersom reklamen har så mycket större resurser än myndigheternas hälsoorgan och dessutom bedriver sina kampanjer utan minsta moraliska betänkligheter. Reklamen slåss ojuste.

Om samhället vill ha bättre odds i den kampen bör det inte höja skatten på skräpmaten, men kanske på reklam för den. Eller andra restriktioner som gör att reklamen inte helt obehindrat kan trumma in sina skadliga budskap – särskilt inte mot barn och ungdomar.
Kanske skulle man kräva samma typ av varningstext som finns på reklam för alkohol? Det är en ganska rimlig startpunkt.

Men gränsdragningen är svår. Vad är skräpmat och vad är inte det? McDonalds försöker med några salladsblad och en skiva tomat klara sig. Kanske Coca-Cola tillsätter lite C-vitamin för att göra detsamma.

Det är en gigantisk industri som verkligen inte kommer att lägga sig i första ronden. Vi bör minnas hur tobaksindustrin gjorde på 1900-talet för att allmänheten inte skulle bli varse rökningens skadeverkningar. Skräpmatsindustrin kommer också att ta till alla knep de har, och det är åtskilliga.

En generation som sitter still
Men maten är bara halva problemet. Datorerna och internet har gjort att de nya generationerna sitter stilla mycket mer än någonsin förr. De lider inte av det medan de är unga, utan smällen kommer när de blir uppåt 30 år, och då är det väldigt svårt att reparera skadan.

Där är skolan nog den enda resursen som kan vända trenden. Eleverna bör sättas i rörelse i skolan, eftersom de rör sig allt mindre på fritiden. Mer aktivitet, gärna utomhus, och mindre sittande vid skolbänken.

Kanske blir den teoretiska undervisningen lidande av det, men det får det vara värt. Dessutom innebär all tid vid datorn och allt surfande på internet att vår tids barn ändå blir mer teoretiskt bevandrade än de varit förr. Röriga och spretiga kunskaper, måhända, men kunskaper lik förbannat – och dessutom relevanta för barnen själva.
Barn som släpps fria och ges resurserna skaffar den kunskap de behöver. Det visste redan Rousseau.

Här skriver Aftonbladet om överviktsproblemet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Internets historia är inget mot dess framtid


DN har satt igång en reportageserie om internet. Trevligt tema för sommarläsning. De första artiklarna handlar mest om nätets korta historia, som har sina anekdotiska poänger – men det är framtiden som är riktigt spännande.

DN berättar om pionjärtiden, som bara med tänjd fantasi kan sägas vara ett halvsekel borta. Det började inte blixtra till förrän 1969 med den experimentella föregångaren Arpanet. Varken då eller de följande decennierna var det många som gissade hur stort det skulle bli.

Först under 1990-talets andra hälft blev internet den massrörelse som idag knappt är överskådlig och i framtiden säkert kommer att överträffa våra förväntningar hur många gånger som helst.

Kortast skriver DN om internets framtid, fast det är den som är mest svindlande. Men framtiden är svår att sia om. Kanske vågar tidningen i kommande artiklar utveckla det perspektivet mer.

Omvälvande egenskaper
Jag är så gott som förtrollad av vad jag tror blir internets strålande framtid. Några av dess egenskaper är särskilt omvälvande, med långtgående konsekvenser:

Demokratiseringen genom internet gör det möjligt för alla att komma till tals, utan att först filtreras genom andras godkännande. Yttrande- och åsiktsfriheten har aldrig förr i historien varit så reell och omfattande.

Information, kunskap och kultur får en spridning som gör den tillgänglig för hela allmänheten, oavsett ekonomiska och andra resurser. Nu kan vi allihop uppleva kulturens rikedom och upptäcka vetenskapens landvinningar. Förr var det i realiteten förbehållet ett gynnat fåtal.

Specialisering är egentligen den största resursen hos internet. Människor med likartade intressen kan hitta varandra och dela med sig av sina erfarenheter. Ingenting är så perifert att det inte på internet kan bli en ymnig värld. Det har en lika omvälvande som oförutsägbar kraft. Specialisering och förgrening in absurdum kommer att medföra de allra största revolutionerna och sensationerna som internet bidrar till att åstadkomma.

Förädling
Visst är internet med sitt väldiga flöde av information en djungel, för att inte säga ett kaos – men det beror i hög grad på nyhetens behag och dess plötsliga framväxt. Nu befinner sig internet i en expansiv fas, men snart tilltar förädlingen.

I gyttret kommer mönster att bli skönjbara, sedan strukturer som är gediget användbara, och allt fler guldkorn kommer så gott som automatiskt att vaskas fram – dels för att kvalitet består och dels för att vi tränar upp oss i att både kräva och rota fram den.

Om inte hysteriska lagar från en föråldrad maktsfär sätter alltför många käppar i hjulet. Men de kan knappast åstadkomma mer än små fördröjningar och tillfälliga motgångar. De sköna resurser som internet erbjuder kan ingen tvinga mänskligheten att avstå ifrån.

DN:s första artiklar i serien om internet finns här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om .

måndag 20 juli 2009

Fula kroppar på fult språk


Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrandt tycker att människor som inte lever upp till skönhetsidealen ska ha kläderna på även under sommaren. Inte nog med att hon demonstrerar en förfärlig människosyn – hon gör det dessutom på klantig svenska.

Om vi ska tillämpa hennes stränghet på henne själv måste det betyda att hon borde förbjudas att skriva, åtminstone i en tidning med Aftonbladets upplaga.

Hennes krönika är otäck läsning. Gubbar med ölmage och gummor med hängbröst borde skyla sig så att man helst inte ens anar deras kroppsformer. Annars mår Johanne Hildebrandt illa.
Hon skriver bland annat:
”Men för guds skull – även om ni tycker det är bekvämt kan ni väl bespara oss från att slippa se bröst som hänger ut ur t-shirten, svettiga magar och ludna ben när man köper mjölk på konsum eller äter lunch.”

Men “bespara oss från” är fel. Hon blandar ihop det med “bevara oss från”. Det pinsamma språkfelet finns också i rubriken på hennes text. Dessutom ställer hon till något av en dubbel negation genom ordet “slippa”. Därför råkar hon säga att hon vill se bröst som hänger, och så vidare. Hon borde ha skrivit antingen “bespara oss bröst som hänger...” eller “bevara oss från bröst som hänger...”.

Det är också inkonsekvent av henne att först prata om “oss” och sedan “man”. Inte heller är det så lyckat att på talspråksvis skippa “att” i uttrycket “ni tycker det är”. Hon borde också begrunda om en mening som innehåller “kan ni väl” helst borde avslutas med frågetecken, möjligen utropstecken. Och Konsum ska skrivas med stort K.

Johanna Hildebrandt borde ödmjukt avstå från att predika sina kroppsliga skönhetsideal tills hon förmår göra det med någorlunda språklig skönhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

söndag 19 juli 2009

Register är farliga saker


Förslaget om ett särskilt abortregister har nått regeringen, där det bara är kristdemokraterna som är för. Med tanke på deras moraliska grundsyn är det skäl till ännu större betänklighet.

Jag har skrivit om Anders Miltons förslag om ett abortregister tidigare:
Abortregister inbjuder till förföljelse

Att just kristdemokraterna hejar på förslaget gör det hela ännu olustigare. Det partiet dräller av abortmotståndare och människor med en unken, stelbent sexualmoral. Om just de vill ha ett register måste vi allvarligt fråga oss varför – ty den angelägnaste frågan inför varje ny övervakning från myndigheterna är: hur kan det missbrukas?

Jag föreställer mig också att det blir obehagligt för kvinnor som vill ha abort, om de vet att det innebär att de registreras – men inte kan vara ett dugg säkra på hur de registeruppgifterna används, eller ens av vilka.

Bättre att låta bli. Det finns knappast så viktiga vetenskapliga rön att hämta i ett sådant register att detta överväger farorna med det.
Överlag tycker jag att politiker och myndigheter numera har ett besynnerligt sätt att förhålla sig till allt som har med datorer att göra. De behöver tänka om, från grunden.

Här skriver Svenskan, Aftonbladet, DN och Expressen om det.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Thomas Quick är förmodligen både oskyldig och skyldig


Thomas Quick (Sture Bergwall) har varit utmärkt bränsle åt media i snart två decennier. Under rättspsykiatrisk behandling erkände han en lång rad mord som han sedan tog tillbaka. Nu kommer en ny psykiater och säger att Quick förmodligen lider av Tourettes syndrom. Fan tro’t.

Det är psykoterapeuten Rigmor Robèrt som på DN Debatt framför teorin att Quick är oskyldig till morden, utan i stället lider av Tourettes syndrom, vilket skulle förklara hans våldsamheter i unga år och diverse annat i hans beteende.

Psykologin och psykiatrin har inte gjort så väldigt bra ifrån sig i rättvisans tjänst, så snarare är det äntligen dags att göra elementära, sakliga polisutredningar. Människans psyke är en labyrint där alla går vilse – vi själva så väl som våra observatörer. Psykologin har inte någon fungerande karta och bör därför inte tillåtas som bevisning eller ens metod i rättvisans skarpa läge.

Andras karriär
Thomas Quick har framför allt fallit offer för andra människors snappande av karriärmöjligheter. Terapeuten som lockade de förmodligen falska erkännandena ur Quick genom morötter i form av tunga medicinska droger, polisen och åklagaren som bara letade bevis på hans skuld, försvarsadvokaten som bara hjälpte Quick att erkänna i stället för att ifrågasätta, journalisten som fullständigt okritiskt skrev spaltmeter om massmördaren, och så vidare.

Det menar också Rigmor Robèrt, vilket är det klokaste hon får sagt i sitt debattinlägg:
”Psykologen och minnesforskaren fick anseende som experter på seriemördare och psykopater. Polisen blev expert och föreläste på polishögskolan om sin föredömliga förhörsteknik med Thomas Quick. Åklagaren blev berömd i både Sverige och Norge. Stjärnadvokaten blev ännu mer känd genom fallet Quick. Journalisten som specialiserat sig på fallet blev prisbelönt.”

De var allihop betydligt mer intresserade av att finna Thomas Quick skyldig till alla morden, än att borra sig fram till sanningen.

Jag vet inte mycket om kriminologi, inte heller är jag särskilt upplyst om det mänskliga psykets natur, men jag har alltid tyckt det märkligt med en seriemördare som väljer så olika offer. Brukar det inte alltid utgå från sexuella preferenser och därför vara en begränsad typ av offer?
I fallet Thomas Qick var det båda könen och alla möjliga åldrar. Redan där borde rättvisan – och psykiatrin – ha backat filmen.

Säkra brott
Vi behöver nog gå tillbaka till innan de spekulativa erkännandena för att komma underfund med vad Quick kan vara skyldig till. 1970 fälldes han för att året innan (då han var 19 år) ha förgripit sig på fyra pojkar. En av dem försökte han också strypa, men hejdade sig. Den rättspsykiatriska undersökningen bedömde honom vara en sadistisk pedofil.

1974 (då han var 23 år) misstänktes han för ett allvarligt knivangrepp mot en annan ung man, som han mötte på RFSL:s lokal i Uppsala, men det blev inget åtal eftersom han fortfarande stod under vård (jag förstår inte logiken i det). Offret för attacken berättar själv om det på Newsmill.

1991 dömdes Quick till fortsatt psykiatrisk vård för ett rån med gisslan, som han begått tillsammans med en tonåring (född 1972). Där ska Quick ha varit väldigt hotfull med en kniv i hand.

I terapin därefter kom sedan alla märkliga erkännanden om bestialiska mord här och där. Quick förnekar idag inte de ovannämnda brotten, men allting därefter.

Okända år
Vad jag förstår befann han sig varken under vård eller i klammeri med rättvisan mellan 1977 och 1991. Med tanke på vad han gjort sig skyldig till dessförinnan är det lätt att förstå om polis och åklagare misstänkte honom för brott av liknande typ – våld mot pojkar eller unga män, med sexuellt inslag. Men det är blott en bråkdel av de fall han erkände och fälldes för.

Förmodligen ljög han om det mesta, men det gör också att han inte heller nu är särskilt trovärdig. Kanske är han skyldig till något av morden, eller till andra våldsamheter som han ännu inte har kopplats ihop med?

En sak är säker – det återstår massor av spaltmeter i tidningarna och spektakulära reportage i TV om Thomas Quick alias Sture Bergwall. Historien är långt ifrån slut.

PS: DN Debatt-artikeln har inga länkar till bloggar och ingen kommentarfunktion, vilket är fullständigt vansinne. Det heter "debatt" men ingen debatt tillåts. Storebrormentalitet. Skäms!

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

lördag 18 juli 2009

Hollywood bedrar upphovsmännen


I rättegången mot The Pirate Bay tog filmbolagens representanter till brösttoner när de påstod sig kämpa för upphovsrätten, men i Hollywood fuskas det förfärligt just med ersättningen till upphovsmännen. Det har till och med fått ett öknamn: Hollywood accounting.

DN berättar här och här om hur filmbolagen i Hollywood fuskar med redovisningen för att slippa dela med sig av vinsten till upphovsmän och andra medverkande, fast de har kontrakt på att få andelar av vinsten.

Det är rena gangsterfasonerna och det gäller även de stora kassasuccéerna, som Sagan om ringen-trilogin och så gott som varenda storfilm från Hollywood. Vinsterna trollas bort i bokföringen och artisterna får inte utlovade ersättningar. Det har lett till ideliga rättsfall.

Det har gått så långt att delstatssenaten i Kalifornien nu agerar och kommer med lagstiftning för att få stopp på eländet. En av de drivande senatorerna, Sheila Kuehl, säger:
”Filmstudios ska inte tillåtas undervärdera sina produkter i kompisavtal med sina egna ägarbolag på bekostnad av de kreativa krafternas och filmarbetarnas rättmätiga andel av överskottet.”

När ska svenska domstolar och politiker förstå att skivbolag och filmbolag inte alls bevakar artisternas och andra upphovsmäns intressen, utan blott sin egen profit? De största skurkarna är inte fildelarna, utan dessa vedervärdiga bolag som inte har minsta moral eller anständighet. De skor sig ogenerat på att bedra artisterna och skinna publiken.
Om vi pratar rättvisa är saken solklar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Vaccinet är grisen i säcken


Hela Sverige ska vaccineras mot svininfluensan, förmodligen hela västvärlden. Men vaccinet är inte testat, så det kan bli att gå ur askan i elden.

Svininfluensan är officiellt en pandemi, en farsot som hotar hela världen. Fyra miljarder doser vaccin ska produceras, bland annat till hela Sveriges befolkning. Det är som vanligt uländerna som blir utan.

Men vaccinet är inte testat, berättar infektionsläkaren Sven Britton i DN, fast det är fullt tänkbart att vaccinet kan ha allvarliga biverkningar – så allvarliga att det vida överträffar risken med själva svininfluensan. Dessutom verkar vaccinet bara på ungefär hälften av de vaccinerade. Övriga kan få influensan ändå.

Vad är då poängen? Man kan inte låta bli att undra om det handlar om pengar för medicinföretagens del, och om panisk väljarflört från politikernas sida. De kanske också tänker samhällsekonomiskt på kostnaderna om en stor del av befolkningen ligger hemma i influensa.

Men det gäller att hålla huvudet kallt, innan febern bryter ut. Vad jag förstår har svininfluensan hittills varit föga allvarligare än en vanlig flunsa och förtjänar därmed knappast större skyddsåtgärder.

Spanska sjukan
Förmodligen handlar spektaklet om rädslan för att svininfluensan plötsligt ska mutera till något betydligt farligare. Sådant har hänt. För nästan hundra år sedan drabbades världen av spanska sjukan, en synnerligen farlig influensa som dödade många miljoner människor.

Idag har världen genom allt resande blivit betydligt mindre, så en farsot kan spridas snabbare och nå fler än någonsin förr i historien. Det kan hända vilket ögonblick som helst. Kanske sker det nu med svininfluensan, kanske med något annat virus som vi ännu inte har upptäckt.

Men vi kan inte av rädsla för en sådan mordisk pandemi hantera varje ny flunsa med panikåtgärder. Det riskerar att ställa till med mer elände än om vi gör ingenting.
Dessutom bör vi tänka på fabelns buspojke som så ofta ropade “Vargen kommer!” att folk inte trodde honom när det skedde på riktigt. Den åt upp honom.

Grisbilden ovan har jag hämtat från SweJens.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

Exklusiv lantlighet hos Mathias Dahlgren


Mathias Dahlgren anses även bland sina kollegor som den absolut främsta kocken i Sverige. Hans krog har två stjärnor i Guide Michelin, och den lite enklare barmatsalen har en stjärna. Det är svårbräckt. Men perfekt är det inte.

Mathias Dahlgrens krog har samma namn som han själv, vilket är rimligt med tanke på hans berömmelse som suverän kock och krögare. Den ligger ståndsmässigt bredvid Grand Hôtel i Stockholm, där denna vecka bland andra Britney Spears har kamperat.

Det är förstås svindyrt att äta på matsalen, som bara har öppet på kvällarna. Räkna med tusenlappar snarare än hundralappar. Men den något blygsammare matbarens priser är uthärdliga – i nivå med alla ambitiösare krogar i Stockholm – och det är öppet på luncherna.
Vi hade inte rånat någon bank nyligen, så det satsade vi på.

Servicen är förstås oklanderlig från det ögonblick man kliver in genom den ståtliga porten och fram tills man tar samma väg ut. Vi behandlas lyhört, kunnigt och utan minsta uns av den snorkighet som man ibland kan möta på krogar som vet hur bra de är. Denna krog är allra bäst, med råge, men det aktar sig personalen för att trycka ner i gästernas halsar.

Lantlig inredning
Inredningen i matsalen (jag passade förstås på att kika in där) är sobert ren och nobel, så att säga aristokratisk utan excesser. I matbaren är den lite tokigare. Bord i grovt trä med tydlig märkning av ålder och slitage, stolar i en bjärt röd färg som mina ögon tvekar inför, samt diverse bråte i form av armatur och dekorationer.
Vårt bord har en bänk utan ryggstöd, täckt med en fårskinnsfäll. Rena urtiden.


Det är inte precis vackert, inte heller fult. Lite allmoge och lite piffigt i en ganska ohelig blandning. Rätt kul, en aning respektlöst, nästan som ett hyss. Det skapar en känsla av stuga på landet, vilket också går igen i menyn och matlagningen – på sätt och vis. Nyckelordet är trivsel.
En krog med detta vidunderliga rykte skulle kunna verka hämmande på gästerna utan detta inslag av folklig lantlighet.

Bordsytorna är nakna. I stället har varje gäst en liten låda, ungefär som en bricka. Dess botten täcks av menyn tryckt på brunt omslagspapper – framsidan på svenska och baksidan på engelska. Säkert vänder servitören bladet innan utländska gäster sätter sig till bords. Smidig lösning, men inte så praktisk för gästerna eftersom menyn skyms av bestick och annat, dessutom får den med tiden fläckar av dryck och mat.

Vid vår ankomst ligger ett datumstämplat brunt kuvert i lådan. Det innehåller några olika sorters knäckebröd. Det är lite fjantigt, ett inslag som blott ska visa att krogen är märkvärdig.

Unga viner
Rätterna på menyn sorteras efter ursprung: “från landet” erbjuder klassiska svenska maträtter, “från utlandet” sammalunda men från annat europeiskt håll, “från växtriket” är idel vegetariska rätter och “från konditoriet” är förstås desserterna.

Alltihop är mellanrätter, men en portion räcker gott att mätta även den hungrige, i alla fall på lunchen. De kostar från 135 för “Blad, skott & örter från Falkenberg” till 325 för Biff Dahlgren, som egentligen är ett slags Biff Rydberg – men Mathias känner sig väl tvungen att insistera på sitt eget berömda efternamn.

En kort men välkomponerad vinlista finns också på det bruna papperet. Alla viner går att få på glas, halvkaraff och helflaska. Några exklusiva viner finns också på halvflaska, vilket är vad jag ofta ropade efter när jag som Bong recenserade skånska krogar.

Men av de röda vinerna är det bara ett som håller mogen ålder – och det kostar över 2000 kronor för en halvflaska. Så dyrt ska det inte behöva vara att få rödvin som fått mogna. Det är ett otyg även bland de fina krogarna att servera för unga rödviner. Barnarov.


Lyxig pytt
Biff Dahlgren består av oxfilé i något större bitar än en Rydberg brukar ha, stekt potatis, tryffelsky och ägg tillrett i 63 grader, en finess som blivit lite inne på sistone – Mathias har det till flera av sina rätter. Vid den temperaturen blir vitan lika mjuk som gulan.

Alltihop är utmärkt, även om jag kunde tänka mig köttet något mer åt det blodiga hållet. Kombinationen känns självklar, men inte ett dugg äventyrlig eller distinkt. Lite hädiskt skulle man kunna kalla det en särdeles lyxig pytt. Något mer borde hända för 325 kronor. Dessutom finns det många bättre sätt att framhäva oxfilé.


Cocotte på långa från Bohuslän för 285 kronor innehåller också ett 63 graders ägg. Den serveras i en glasbytta, som ger ifrån sig en puff av pepparrot när kyparen lyfter på locket. Därefter känns inte särskilt mycket av pepparroten, fast den också ska vara i hollandaisen. Inte heller dillen sätter karaktär på rätten.

Men det är småsaker jämfört med fiskens tillkortakommande. Jag vill att vitfisk ska falla i bitar när man pressar lite lätt med gaffeln emot den – ungefär som glaciärer kalvar. Då är den inte överkokt. Men dessa fiskbitar är ganska styva inemot mitten, nästan lite torra.
Inte så det stör, men inte heller perfekt, vilket man kunde vänta sig hos Mathias.

Det är en angenäm anrättning, men återigen så lagom och självklar att den inte blir minnesvärd. Myckenheten hollandaise i kärlets botten är till och med lite påfrestande. De nyskalade räkorna skapar en viss friskhet, men knappast originalitet.
Det är gott, det mättar, men inget särskilt därutöver händer.


Änglaost
Innan det är dags för dessert får vi in ett fat med ostar från Vilhelmsdals gårdsmejeri i Skåne, som kostar 145 och serveras med några droppar nypressad rapsolja, rostat rågbröd och nyponmarmelad. Till ostar är nog fikonmarmelad det som passar allra bäst, därnäst kvitten. På tredje plats kan jag mycket väl tänka mig nypon, som också har den nödvändiga stramheten bredvid det syrliga, och inte förfaller till överdriven sötma.

Ostarna är fina, i synnerhet den brieliknande varianten, som ostmakaren kallar något med änglar (jag minns inte exakt vad). Det passar bra, för osten är krämigt skön som om den bestod av moln på himlen, och smaken är ljuvligt mild men ändå karaktärsfull, som en jungfrulig skönhet. Ingen av de övriga ostarna gör tillnärmelsevis samma intryck.

Det rostade brödet känns både överflödigt och lite väl sturskt som sällskap till ostarna, men man kan ju låta bli det. Oljan har däremot en tydlig poäng i att skänka viss liten glans åt ostarna och göra dem mer välkomna i gommen.

Fint och fult
Vi prövar tre olika desserter. Ugnsbakad vild choklad från Bolivia för 135 serveras med gräddfil, tofféglass och nötter. Det är ett härligt gediget och aromatiskt chokladbakverk, där tillbehören egentligen känns överflödiga, kanske också lite krystade.

Smulpaj på rabarber för 115 serveras i en djup skål med vaniljsås, jordgubbssorbet och nejlika. Det är ingen angenäm syn, snarare som något ett småbarn rör till i tallriken för sitt höga nöjes skull. Det hade varit bättre med en traditionell smulpaj, där rabarbern fick dominera mer. Det hade dessutom garanterat blivit vackrare.


Pumpa & vaniljglass 2009 låter som en vinnardessert i någon kocktävling. Jag vet inte. Den kostar 105 och innehåller förutom glassen pumpapuré, saltrostade pumpafrön och ekologisk olja. Sistnämnda är en styggelse på fatet, såväl för sin burdust mörka färg som sin distinkta smak. Den skjuter skarpt mot de övriga ingrediensernas mildhet.

Pumpa har en fenomenal smak som det går att göra underverk med i matlagning, men här har den ställts i skuggan av såväl glassen med sin kyla som fröna med sin uppstudsiga knaprighet. För att inte tala om oljan. Jag hade hellre sett en dessert där pumpapurén fått dominera.
Men vackert är det, med de stora pumpaskivorna som segel på en båt.


Sökta avsteg från basmaten
Det är svårt att vara guldkrog. Mathias Dahlgrens matbar har ett tänk som jag verkligen uppskattar – husmanskost extraordinaire, mat som känns igen och kan ätas glupskt, utan betänklighet, och ger en glad, sund mättnad. Men det kräver förstås ändå en karaktär man minns, finesser man gläds åt och som väcker definitiv förtjusning.

Där tycker jag att krogen brister så smått. De små avsteg som görs från basmatstänkandet känns sökta och inte alltigenom lyckade. Kanske skulle Mathias i stället ha vågat fullborda anrättningarna med de traditionella ingredienserna, tillagade så att de verkligen lyfte. Möjligen förstärkt av små varianter nästan i smyg, utan någon ambition att de måste upptäckas för att gästerna ska förstå detta köks exceptionella förmåga.
Mindre väsen men mer på allvar.

Hur som helst kommer jag säkert att hamna hos Mathias Dahlgren igen, för det var sannerligen gott nog att upprepas. Och man är nyfiken på vart det bär av i längden. Men det förblir nog så att krogens riktiga mästarprov sker i matsalen på kvällarna, inte i matbarens luncher.
Så man får väl ta och råna en bank.

(Klicka på bilderna för att se förstoringar.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .