Vad har Obamas hund med saken att göra?

DN har lite frågesport på nätupplagan: Vad vet du om Mitt Romney och Barack Obama. Men de frågor som tidningen puffar med på förstasidan är löjligt oväsentliga. Se bilden ovan. Varken Romneys pappa eller Obamas hund ställer upp i valet.

DN råkar med detta göra USA-valet till en leksak. Ska vi rösta mellan pappan och hunden, är det tänkt? Vad tänker de på DN egentligen om sin läsekrets?

Tidningarnas desperation inför sjunkande upplagor tar sig pinsamma uttryck. DN försöker popularisera sig men vet ingenting om det, så följden blir bara ett stigande förakt från den läsekrets de fordom haft och skulle kunna hoppas på i framtiden.

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Någon på redaktionen måste i efterhand ha tänkt till, för i frågorna om Obama saknas sedan den om hundens namn. Men Romneys pappa kvarstår. Det är väl ett erkännande åt nepotismens betydelse, som förvisso är större vad vi väljer att kalla våra hundar.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, journalistik, pressen, Barack Obama, Mitt Romney, presidentvalet, USA

Gröna rymdgubbar

Rymdvarelser kan bestämma sig för att utrota mänskligheten för att vi förstör miljön, spekulerar forskare knutna till NASA. Det är ju ett trendigt och politiskt korrekt scenario – men skulle ändå inte ET & Co vara mer rädda för våra bomber, eller i själva verket – de smittsamma sjukdomar vi bär på?

Vårt samhälle är en organism som sitter fast i sin tidsanda, förmodligen för att det är i samhällskroppens inre dynamik tidsanda uppstår och förändrar sig. Ett sätt att varsebli tidsandan är att betrakta de domedagshot som målas upp mest och färgstarkast i varje tid.

Vi har alltid någon domedag att skrämma varandra med. Fordom var de knutna till religionen, såsom kristendomens Harmageddon. De senaste sådär hundra åren är det vetenskapen som har stått för domedagsprofetiorna.

Under min relativt korta livtid har flera katastrofvarningar avlöst varandra: kärnvapenkrig på 1950-talet, befolkningsexplosionen på 1960-talet, världskrig på 1970-talet, AIDS på 1980-talet, kometer på 1990-talet, klimatkris på 2000-talet. Det har funnits fler, som jag på rak arm inte minns.

När nu NASA-forskarna talar om vår miljöförstöring som möjlig orsak för rymdgubbar att ta kål på oss, då må de uppfatta sig vetenskapliga men har nog framför allt fastnat i tidsandan.
Å andra sidan, vi har ju ofta pratat om rymdvarelser som gröna gubbar...

Här skriver Svenskan om teorierna. De syns ha hämtat sina uppgifter från Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om NASA, alien, rymden, klimatkrisen, rymdvarelser. Intressant?

Bronset var guld

Idol är karaoke. Så också den amerikanska varianten. Men pärlor dyker upp ändå. I senaste omgången av American Idol var Haley Rinehart i särklass. Hon kom trea. Ettan och tvåan var sömnpiller i jämförelse. Det verkar vara en naturlag med Idol att de största talangerna aldrig vinner.

Haley Rinehart är bara 20 år men sjunger som om hon stått på scen ett helt långt liv. Hennes röst har resurser och en laddad busighet som leder tankarna till Christina Aguilera. Samma humor och självdistans under framträdandena verkar hon också ha.

Under Idoltävlingen vågade hon ta sig an riktigt stora utmaningar, som Michael Jacksons Earth Song och Animals version av gamla House of the Rising Sun – sånger som är knepiga på olika vis men framför allt genom att de blivit kända med så makalösa sångare.

Där skymtade små sprickor och otillräckligheter i Haleys kapacitet. Nå, hon har åratal på sig och ska nog fylla håligheterna.

Det dräller av hennes sköna sångprestationer på YouTube. Jag fastnade för hennes lediga ad lib på Elton Johns gamla Benny and the Jets, som hon framförde under Idolgängets turné efter avslutad programserie, något som har blivit tradition i USA – och görs med en helt annan ambitionsnivå än de eländiga uppträdanden på köpcentra som svenska Idol låter sig nöja med.

Haley leker med låten och med publiken. Det är musik i praktiken, en ysterhet och bekvämlighet med musiken som förklarar varför den är så väsentlig för oss alla i att ge mening med livet.



Hon har redan skivkontrakt och så vidare, men för hennes fortsatta karriär gäller bara en sak: hon måste ha starka låtar. Annars sjunker hon snart tillbaka in i anonymiteten. Oavsett hur det går med den saken är det uppenbart att hon aldrig kommer att sluta sjunga.

Läs även andra bloggares åsikter om Idol, American Idol, Haley Reinhart, musik, TV. Intressant?

Inte översvallande men kul ändå

Aftonbladet kommenterar med ett videoinslag en skrattsalva som mötte Barack Obama i hans State of the union-tal, när han pratade om bevis för klimatförändringen. Men Aftonbladets reporter missförstod komiken fullständigt.

Här är avsnittet i Obamas tal:


Obama sa i sitt tal: “I know that there are those who disagree with the overwhelming scientific evidence on climate change”, vilket ledde till skrattsalvor som han själv inte riktigt förstod. Aftonbladets reporter menar att “overwhelming” betyder “översvallande”, vilket vore ett märkligt ordval – men i detta sammanhang betyder det snarare överväldigande och är helt språkligt och logiskt korrekt.

I stället är det som påstående kanske felaktigt, om man betänker de många vetenskapliga utsagorna mot klimatkrisen, samt avslöjandet om Climategate, bluffandet med fakta bland klimatforskare, som är mycket mer känt och debatterat i USA än hos oss.

Obama var därför oavsiktligt lustig på två sätt: dels för att hans uttryck “there are those” måste betraktas som en grov underdrift, och dels för att “overwhelming scientific evidence” är en lika grov överdrift. Därför var det nog så att folk av diametralt motsatta uppfattningar drog på munnen – både de som tror på klimatkrisen och de som inte gör det.
Aftonbladets reporter, dock, har sin egen humor. Vad han må ha skrattat åt är höljt i dunkel.

Läs även andra bloggares åsikter om klimatkrisen, Barack Obama, state of the union, journalistik, humor. Intressant?

Tal för döva öron

Jag såg den andra halvan av Barack Obamas långa State of the Union-tal. Hans intellektuella sans och sparsmakade retorik gjorde det till rena underhållningen. Det är inte bara ord, när de väljs så väl.

Obama är en skicklig talare. Det är så allmänt erkänt att det har blivit en truism. Vad som imponerade mig mest denna gång var att han höll sig så sansad. Han talade till tankar, inte till känslor, vilket annars är legio hos amerikanska politiker. Han inte ens höjde rösten mer än någon enstaka gång. Däremellan talade han lugnt och sakligt, som om han tog för givet att de församlade amerikanska politikerna vore förnuftiga varelser.

De har en störande vana vid dylika tal. Åhörarna reser sig ideligen och applåderar, som om de bevittnade ideliga uppenbarelser. Nå, det är bara medlemmarna av presidentens eget parti som gör så – motståndarna sitter kvar i sina bänkar och surar. Dessa ideliga stående ovationer är så oinspirerade och ofta omotiverade att de snarare saboterar talet än lyfter det. De kom med en frekvens som avslöjade att lyssnarna knappast lyssnade, utan lekte jojo för att kamerorna var på dem.

Vitsen med Obamas tal var just att eftertänksamt lyssna till innehållet och smälta det, som vid ett avspänt rundabordssamtal mellan kollegor. Men amerikansk politik fungerar inte så, vilket Obama också påpekade på flera sätt som sannerligen borde stämma till eftertanke.

Dock, även om kongressen och senaten är immuna mot hans sakliga retorik, bär så väl valda ord en särdeles kraft. Talet TV-sändes och jag tror att Obama var mycket medveten om detta och främst vände sig till den allmänhet som faktiskt då och då får chansen att välja – och välja bort – de där politikerna som så ogärna lyssnar på andras argument.

DN skriver om talet här och här, Svenskan här och här, Aftonbladet här och här, Expressen här.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, State of the Union, retorik, politik, USA. Intressant?

En titt på The Look

SVT visade ett program om Roxettes världsgenombrott i slutet på 1980-talet med låten The Look, och hur den kom till. Även om det var lite väl mycket solskenshistoria blev det en intressant inblick i popens komplicerade kosmos, där slumpen regerar fast ingenting överlämnas åt den.

Per Gessle och studiogänget knåpade ihop en hit med samma genomtänkta strategi och skaparlust som Abba använde sig av under det föregående decenniet med Waterloo. Roxettelåten innehåller rytmiska riff, kontrollerat sound, mängder av extratricks, men också en text som om man lyssnar på den visar sig vara närmast surrealistiskt absurd.
Man måste konstatera att det är en skickligt sammansatt sak.

Ändå behövdes slumpens ingripande för att slå igenom i USA, eftersom det amerikanska skivbolaget till en början vägrade att ens ge ut skivan där. Genom en amerikansk utbytesstudents försorg började låten spelas på lokala radiostationer och blev sålunda en hit bakvägen.

Jag var rockrecensent på DN under den period då Roxette slog igenom internationellt. Det märktes tydligt hur de lyftes till en närmast sakral nivå i svenska media. Efter en presskonferens beklagade jag mig för Per Gessle om hur insmickrande och flata journalisterna varit. Han berättade med sitt kluriga leende att det hände i samma ögonblick Roxette fick sin första etta på Billboard, och att det hade gjort även honom konfys.

Per lusläste Billboard redan i barndomens pojkrum, så att hamna på den var alltid hans dröm. Men han var inte medveten om att det även skulle helgonförklara honom i svenska media. Den helgonglorian sitter kvar, vilket märktes tydligt i TV-programmet. Å andra sidan kan man inte annat än imponeras av all den insikt och ambition som låg bakom denna lilla popdänga, och den lyfter av att lyssnas på i detta ljus.

En annan gång, när jag intervjuade Per för DN, avbröt jag honom när han sablade ner sin egen röst lika mycket som han prisade Marie Fredrikssons. Jag menade att i USA dräller det av skönsångerskor medan hans smått besynnerliga, veka stämma var något nytt för amerikanerna – och därför av större intresse för dem.
Först då slog det honom att på Roxettes första listetta, just The Look, var det faktiskt han som sjöng.

Läs även andra bloggares åsikter om Roxette, The Look, musik, Billboard.

Obama blir allt djärvare

Barack Obama må ha bråttom att bevisa sig värdig Nobels fredspris, men han gör det med ovanligt djärva grepp för att vara amerikansk president. Nu talar han klarspråk om homosexuellas rättigheter. Bibelbältet bestämmer sig nog snart för att han är Satan.

Kanske är Obamas främsta uppgift att rätta till de bakåtsträvande groteskerier som George W. Bush ställde till med. Exempelvis vad gäller de homosexuella. Bush gjorde allt vad han kunde för att stoppa den homosexuella frigörelsen på alla möjliga punkter – faktiskt all sexuell frigörelse.

Nu inleder Obama räfst och rättarting mot det amerikanska försvarets hyckleri, där man får vara homosexuell bara man håller käft om det, och ett besynnerligt laghindret mot att ålägga delstater att acceptera samkönade äktenskap.

Han ger i och för sig ingen tidsplan för reformerna, men det vore nog hyckleri, eftersom han är beroende av kongress och senat för att få igenom dem. Sådant kan dra ut på tiden.

Under sitt arbete för hälsovårdsreformen har Obama hanterats väldigt illa i media och stora delar av den offentliga amerikanska debatten. Andra presidenter hade letat efter ofarliga frågor att fokusera på en stund, för att återvinna något slags fötroende bland reaktionära grupper.
Obama gör det omvända. Han provocerar ännu mer, genom att ta tag i frågor som får en mängd amerikaner att se rött.

Det är djärvt. Det kanske inte är realistiskt, men det återstår att se. Hur som helst visar han sig som ett föredöme bland politiker när han uttalar sig så bestämt och radikalt i frågor som mängder av hans väljare har ett snårigt förhållande till.
Ska han rentav hinna visa sig värdig fredspriset redan när det är dags för utdelning av det?

Här skriver DN, Aftonbladet, Svenskan och Expressen om Obamas framstöt. Samtliga tidningar har hittills föga mer än ett TT-meddelande.
Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, sex, homosexualitet, USA. Intressant?

Obama gapar efter mycket

Barack Obama har försvarat sin sjukvårdsreform i den amerikanska kongressen, där känslorna delvis var heta. Det kan verka absurt att många politiker är fientliga till en reform som ska garantera sjukvård åt alla – men har verkligen Obama hanterat frågan på ett klokt sätt?

Förslaget till sjukvårdsreform, som totalt ska kosta 900 miljarder dollar över tio år, är mycket långtgående och omfattande. Därmed är det också mycket svårt att överblicka, vilket har givit motståndare möjlighet att sprida diverse mer eller mindre tokiga rykten om det. Till och med sprids föreställningar om att det innehåller regler om påtvingad dödshjälp.

Stora särintressen är utmanade. Framför allt försäkringsbolagen (de hör till de ojämförligt största och rikaste företagen), som hotas av ett statligt alternativ till deras sjukförsäkringar, och läkemedelsbranschen (också den stenrik), som fruktar att deras priser ska pressas av den statliga inblandningen.
Det är extremt mäktiga lobbygrupper, som säkert har sina pengar i så gott som varenda kongressledamots fickor.

Och republikanerna är förstås livrädda för att en genomförd reform ska bli en succé – därmed är Obama så gott som garanterad att vinna även nästa presidentval. Om han förlorar, däremot, ökar det betydligt chansen att en republikansk president blir vald nästa gång.

De allra flesta har bra sjukvård
Även en president måste tänka till när han har så mäktiga grupper emot sig. Dessutom fungerar sjukvårdssystemet i USA hyfsat, delvis bländande, för de 250 miljoner amerikaner som har sjukvårdsförsäkring och har råd med den. Det är en överväldigande majoritet av befolkningen.

Blott de fattiga återstår, och de har ringa inflytande – dessutom har de en låg andel röstande, så i valurnorna väger de ännu lättare.

En sjukvårdsreform måste alltså bygga på sympati från alla dem som inte själva behöver den. Ett svårt läge i ett land som predikar att man är sin egen lyckas smed.

Förenkla och förtydliga
Vad Obama därför skulle behöva göra är att förenkla och förtydliga sitt förslag, så att osäkerhet upphör och att amerikanerna känner sig säkra på att inte barnet slängs ut med badvattnet.

Exempelvis, om det stora problemet är de cirka 50 miljoner amerikaner som är oförsäkrade – mestadels för att de inte har råd – kunde han kanske nöja sig med ett slags statlig borgen för deras försäkringskostnader?

Om problemet är skenande sjukvårds- och läkemedelskostnader (såsom även i Sverige och många andra länder) behövs kanske snarare en övervakningsmyndighet som motverkar dylikt genom att rationalisera, hejda karteller och tvinga fram sänkningar av rövarpriser.

Något som Obama själv betonar är problemet med försäkringar som dras in när folk blir sjuka, vilket borde vara en smal sak att hejda med lagstiftning. Det måste ju regleras även om man genomför sjukvårdsreformen.

Människor har en reflexmässig oro inför stora och omfattande förändringar, speciellt när de är så komplicerade att de är svåra att förstå i sin helhet, och svåra att se alla konsekvenser av. Jag tror inte att Obama har lyckats presentera sin sjukvårdsreform på ett tillräckligt tydligt sätt, kanske för att han velat slå lite väl många flugor i en smäll.

Han kan komma att behöva backa filmen och presentera ett kraftigt reviderat förslag som på ett enkelt sätt löser det allra allvarligaste problemet med amerikansk sjukvård och sjukförsäkring – och avvakta med resten.
Min gissning är att en rimlig sådan start är en behovsprövad statlig sjukvårdsgaranti, förmodligen bäst genomförd som ett bidrag för att fattiga ska kunna teckna en privat sjukvårdsförsäkring.

DN skriver om Obamas sjukvårdsreform här och här, Svenskan här, här och här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Barack Obama, sjukvårdsreform, USA. Intressant?

Obama är inget monster, men kampanjen mot honom är monstruös

USA:s president är utsatt för flera hatkampanjer, som skulle avfärdas som hysteriska om de inte var metodiskt iscensatta och underblåsta av konservativa krafter – till och med republikanska kongressmän och hela TV-kanaler. Politik à la Machiavelli, utan minsta moral.

Den amerikanska högern går från galenskap till galenskap i sin frenetiska kamp mot Barack Obamas popularitet. Han anklagas för att inte ha varit född i USA och därför illegitim president – fast hans födelseattest bevisar motsatsen. Han påstås ha en dold agenda att införa socialismen och statskontrollerad dödshjälp när han bara vill reformera hälsovården. Han påstås vilja hjärntvätta ungdomen när han vill TV-tala till amerikanska skolelever om hur viktigt det är med utbildning.

Det är groteskt, och det understöds av konservativa politiker som borde ha högre moral och av konservativa TV- och radiostationer som borde vara mer sakliga. Det amerikanska politiska livet håller på att bli en fullständigt oanständig pajkastning. Man skulle skratta om det inte blottade så kusliga sidor av mänskligt beteende.

Konservativ desperation
Bakom denna hatkampanj ligger inget annat än en konservativ desperation gentemot Obamas popularitet och demokraternas grepp om såväl Vita Huset som kongressen och senaten. Oppositionen har föga chans att misskreditera Obama med förnuftsargument, så de går över till idel slag under bältet och cyniska förtalskampanjer.

De gjorde samma sak med Bill Clinton, som också var en väldigt populär president. De spred alla möjliga lögner om honom tills de hittade hans affär med Monica Lewinsky. Den drog de honom inför rätta för – endast för att skandalisera honom.

Den strategin slog tillbaka på republikanerna själva. Clinton överlevde skandalen, men därefter är det högvis med republikanska politiker som har ställts i skamvrån när deras kärleksaffärer och sexköp har blivit offentliga.

Republikanerna drog ner gylfen på Clinton och gjorde det därmed grönt för pressen att dra ner gylfen på vilken politiker som helst. Det har visat sig att de stora “syndarna” är republikanerna – i synnerhet de som skriker mest om trohet och kristna värden, de som mest rabiat har uttalat hat mot varje form av promiskuitet.

Stöd från fega politiker
Även dessa nya kampanjer mot Obama kommer säkert med tiden att slå tillbaka på republikaner och andra konservativa. Bibeln talar om at man ska bli dömd med samma sränghet som man själv dömer andra. Det har de konservativa allra mest att förlora på, eftersom få av dem kan leva upp till den snäva moral de predikar.

Obama ser ut att ha självförtroendet att mala på, men alla dessa hatkampanjer kan ändå få fega demokratiska kongressmän och senatorer att svikta i stöd för honom. I så fall ger de efter för det allra lägsta i människan. De torde få svårt att bli omvalda, men så långt har de inte förstånd att tänka.

Inte är Obama någon ängel, utan en politiker med styrkor och svagheter som alla hans kollegor. Men han är ingen djävul eller demon, med dold avsikt att leda USA in i ett helvete. Det faller på sin egen orimlighet. Det amerikanska samhället vore mycket sundare om det med en fnysning och ett hånskratt avfärdade sådana knasiga röster.

DN skriver om Obamahatet här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, politik. Intressant?

Lätt att ta lätt på andras död

Verkligheten envisas med att överträffa dikten – också i hemskheter. En domare i Texas stängde kontoret klockan 5 fast en överklagan mot en avrättning var på väg. Avrättningen genomfördes. Fick domaren en god natts sömn?

Domaren Sharon Keller höll hårt på stängningstiden fast hon kände till ärendet och fast det är självklart brukligt när det gäller en förestående avrättning att visa tillmötesgående. Därmed genomfördes avrättningen samma kväll.

Det är svårt att förstå hur en sådan människa tickar, vad som rör sig i hennes huvud när hon ska berättiga sitt handlande. En människas liv offras för några minuter. Måhända fick det George W Bush att applådera (det hände 2007, när han fortfarande var president).

Men nu granskas domarens handlande av en förvaltningsjury. En biblisk rättvisa vore förstås att hon behandlades lika strängt som hon hanterat den dödsdömde. Men det troliga är att de visar det förnuft och den behärskning som rättvisan ska kännetecknas av.
Om hon inte har otur och får en lika hårdhudad domare emot sig.

Hur som helst, det är uppenbart att ondska existerar på båda sidor om lagen.

Här skriver DN om saken.
Läs även andra bloggares åsikter om Sharon Keller, avrättning, dödsstraff.

Ett skämt dåligt nog att få sparken för

David Letterman kan få sparken från sin talkshow för att ha skämtat om fel dotter till Sarah Palin. Men om han ska få sparken borde det vara för att skämtet var så dåligt.

Sarah Palin har en dotter, Bristol, som födde barn redan i tonåren – trots moderns bestämda offentliga åsikter om tonårssex, dessutom före äktenskapet. När Sarah Palin var i New York och såg en baseballmatch med sin dotter skojade David Letterman till det på sin show:
“I sjunde inningen blev dottern på smällen med Alex Rodriguez.”

Rodriguez är en baseballstjärna känd för sina kvinnoaffärer – men den dotter som Sarah Palin hade med sig var Willow, som bara är 14 år. I USA får man inte ens skoja om sex mellan unga som inte nått age of consent, så nu rasar det högröstade konservativa Amerika och kräver Lettermans avgång, fast han har bett om ursäkt i alla möjliga kulörer.

Men det pinsammaste för Letterman i den här historien är att hans skämt var så dåligt, även som underlivshumor betraktat. Vilken nesa för honom om han måste gå med ett så platt skämt ekande i den övergivna studion.

Nå, det är ingen lätt sak. Jag försöker komma på ett skämt som vore mer lyckat, men hjärnan strejkar. Någon som har något på lager?

PS: Bilden är från Courtney Loves striptease i Lettermans show. Det var rätt kul.

Läs även andra bloggares åsikter om David Letterman, Sarah Palin, sex, humor.

Check som knappast saknar täckning

Idag fick jag en check i posten som knappast saknar täckning. Den var från United States Treasury, alltså den amerikanska statens kassa. Min bank hade inga betänkligheter mot att lösa in den.

Checken kom från IRS, som är det amerikanska skatteverket. Jag räknar inte med att så många gånger till i livet få pengar från USA:s skattemyndighet, så bara det var kul. Inte för att det var någon förmögenhet – men bara själva grejen :)

Checken kom för att mitt förlag i USA felaktigt hade dragit skatt på en del av min royalty därifrån. Det ska de inte göra, eftersom det finns ett skatteavtal mellan Sverige och USA som betyder att man skattar enbart i sitt hemland – inte i båda länderna, vilket hade varit hårt på mina (hittills) blygsamma royaltyintäkter.

Jag var tvungen att vända mig till USA:s skatteverk för att begära pengarna tillbaka. Jag fruktade att det skulle fastna för evigt i deras väldiga byråkrati, men checken kom på bara några veckor. Imponerande både med tanke på hur många skatteärenden de måste ha hela tiden och hur udda just mitt fall var.

Jag tvivlar på att det hade gått lika fort på Sveriges lilla skattemyndighet. Inte heller vore en lika ståtlig check att räkna med.

Om jag inte vore en så fattig författare hade jag nog struntat i att lösa in checken, för att i stället behålla den som souvenir. Men ack, jag behöver varenda dollar, särskilt så högt i kurs som den står nu.

USA:s väldiga underskott är ett gott tecken

USA har ett rekordstort budgetunderskott i statens finanser, rapporterar TT. Det beräknas bli tre gånger så stort som motsvarande tid förra året. Men det är varken konstigt eller så farligt som det låter.

Finanskrisen leder ofrånkomligen till sämre resultat för USA:s statskassa – det skulle den göra även om USA inte lade en enda dollar i stödpengar till finansmarknaden och industrin som står och vajar vid ruinens brant.

Statens inkomster är i första hand skatter, som tas ut på pengar i rullning i samhället. Ju mer pengarna rullar, desto större skatteintäkter blir det. Nu går det trögt med investeringar och konsumtion, så skatteintäkterna är låga.

Den enda stora investeraren är just staten. Annars skulle USA (och en stor del av världen) befinna sig i en djup ekonomisk depression. Men USA:s enorma stödåtgärder och investeringar drar sakta igång hjulen igen, och därmed kommer även statens intäkter att öka.

Staten tjänar på att slösa
I längden kommer statens alltså att få igen sina utlägg i form av skatteintäkter på ökad handel. Och det kan gå väldigt fort när ekonomin har satt fart igen.
Så det nuvarande underskottet är i sig inget att oroas över. Det är bara siffrorna som skrämmer.

För första halvåret beräknar USA att underskottet blir 957 miljarder dollar, vilket är tre gånger så mycket som motsvarande period förra året – men det var före finanskrisen, så det är inget mysterium.

Underskottet för bara mars månad var 192 miljarder dollar (fyra gånger mer än året innan), men bland utgifterna fanns t.ex. 46 miljarder i stödpengar till Fannie May och Freddie Mac, de gigantiska bolåneföretagen, dessutom 10 miljarder i statligt arbetslöshetsundertöd.
Svindande summor – men inget konstigt.

USA:s väldiga satsningar på att dra igång ekonomin kommer att ge snabbt resultat – förmodligen snabbare än all svartmålning av finansläget just nu ger sken av.

Egentligen är krisen på sätt och vis redan över – i och med dessa gigantiska satsningar – men såväl staten som marknaden är tacksamma över att medborgarna hålls krismedvetna, för då protesterar de inte mot penningflödet till näringslivet, industrinedläggningar, massavsked och andra hårdhänta åtgärder som utförs under tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, finanskrisen, budgetunderskott.

Kostymen kväver Jimmy Fallon

Jimmy Fallon tog över Late Night efter Conan O’Brien för en knapp månad sedan. Det går inget vidare, fast han med sin stora framgång i Saturday Night Live hade alla förutsättningar. Jag tror att problemet sitter i kostymen.

Den nattliga sändningstiden gör att programmet kan vara ganska knasigt och fräckt – för att vara i USA. Conan tänjde på en del gränser, framför allt genom en humor som var lätt absurd, ibland en smula Monty Python. Ungefär som när ett gäng doktorander blir lite fulla och skojar till det.

När Jimmy Fallon skulle ta över väntade sig nog alla att det skulle bli ännu mer vrickat – och såg fram emot det. Men tyvärr, showen är än så länge betydligt mer försiktig, för att inte säga mesig.
Skämten är halvkvädna och konventionella. Det verkar som om Fallon har tagit över en grupp författare från någon annan talkshow, så skämten känns alienerade i hans mun.
Se t.ex. denna inledande monolog, som har alldeles för många dödlägen och aldrig riktigt lyfter:



Men framför allt verkar han stel och malplacerad. Det syns på den prydliga kostymen, vita skjortan och enfärgade slipsen. Frisyren är också tuktad. Antingen har Jimmy Fallon klätt upp sig för att passa den här oväntat städade stilen, eller är det kostymeringen som håller honom tillbaka.

Bytet från Conan till Jimmy Fallon hade varit ett underbart läge att förnya talkshow-formatet, åtminstone på några punkter. I stället är Jimmy Fallons show en pinsamt trogen repris av varje annan talkshow – från första till sista minuten.

Han får allt ta av sig kostymen och släppa loss. Annars kan han knappast hindra TV-publiken från att somna.

Läs även andra bloggares åsikter om Jimmy Fallon.

Talkshow med presidenten

Barack Obama har nyss varit gäst på Jay Lenos Tonight Show. Det lär vara första gången en amerikansk president “in office” medverkar i en talkshow. Ingen stor revolution, men ändå ännu ett tecken på att Obama representerar något nytt och härligt avspänt i politiken.

Här är hela intervjun:



Den mest envisa känslan jag hade när jag såg inslaget var: Tänk om vi hade sådana politiker i Sverige! Hans ledighet och okonstlade, rättframma sätt att hantera intervjun och svara på frågorna, hans tillit till tittarnas förnuft och oräddhet att få sina egna ställningstaganden ifrågasatta, hans förmåga att när som helst se det på distans, med humor – alltihop visar att de har en riktig människa i Vita Huset, för en gångs skull.

Självklart kommer han att få sina “ups and downs” och säkert behöva fatta beslut som varken jag eller någon annan kan sympatisera med, men jag har svårt att föreställa mig att han plötsligt ska framstå som det maktfullkomliga monster en del av hans föregångare har visat sig vara.

Jag tror faktiskt att Barack Obamas mesta inverkan på världspolitiken kommer att vara så att säga kulturell: vad en politiker kan och bör vara, hur politiken ska förhålla sig till folket, och hur en makthavare bör förhålla sig till sin makt.
Andra politiker världen över tenderar ju alltid att härma USA, så varför inte även denna gång, när det faktiskt vore till det bättre?

Obama kan bli en smittande symbol för en mänskligare politiker och därmed en mänskligare politik. I alla fall är det värt att hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Jay Leno.

Religiös porr

En amerikansk undersökning visar att porr konsumeras mer bland religiösa än bland andra grupper. Sammalunda med konservativa. Alltså just de två grupper som är ivrigast att fördöma porr.

Exempelvis har delstaten Utah, med 70% mormoner, de högsta siffrorna för porrköp på nätet – 5,4% av hushållen, att jämföra med 1,9% i Montana, delstaten med minst porrabonnenter.
Och i åtta av de tio delstaterna som låg högst på listan röstade en majoritet på McCain i senaste presidentvalet, medan sex av de tio i botten på listan röstade på Obama.

Där döljer sig en logik som inte är någon överraskning. Vi har t.ex. hört om de många sexskandalerna bland TV-pastorer i USA. De skulle väl knappast vara skandaler om inte just dessa pastorer yttrat sig så kompromisslöst om porr, otrohet och sex utanför äktenskapet.
Samma sak med diverse republikanska senatorer som ertappats med brallorna nere.

Min mor brukar säga att folk klagar mest på sina egna fel – fast blott när de ser dem hos andra.
Så jag aktar mig för att klaga på porrintresset i sig och får vara försiktig med hur jag ironiserar över det hyckleri och den dubbelmoral som intoleranta grupper är mästare på.

Här skriver DN, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Dagen om de amerikanska porrvanorna.

Läs även andra bloggares åsikter om porr, religion.

George Bush tog farväl med ett evigt tjat om terrorismen

Nu när Obama varit president i några dagar är det frestande att bara låta hans föregångare George W. Bush sjunka in i glömskan – men vi behöver ständigt lära oss av historien och därför minnas den. Bush summerar själv upp sina åtta år som president i sitt avskedstal – och det handlar nästan bara om terrorismen.

Här är första delen av hans avskedstal den 15 januari:



Här är andra delen av talet (3 minuter).

Som han ser det har allt blivit bara bättre – men han medger en bit in i sitt tal att det råder delade meningar om saken. För övrigt tjatar han envist om terrorismen och 9/11.
Det enda han oomtvistligt har lyckats med är att undvika en ny terroristattack på amerikansk mark sedan 2001. Det har i och för sig gjorts till ett pris som varit väldigt högt vad gäller rättviseprinciper, medborgarnas integritet och så vidare.

I sitt avskedstal kan inte Bush lämna ämnet eftersom det är där han har satsat all sin heder, och det är detta han har skyllt många av sina mest olämpliga beslut på. Han kan därför inte ens avstå från att varna för framtida terroristattacker och i förtäckta ordalag nästan hota med dem, som om hans politik vore den enda tänkbara för att undvika dem.

Snarare har hans politik varit en garanti för att terrorister ska ha en fortsatt önskan att slå till mot USA. Det måste han ana, och vill därför med sina formuleringar på förhand förklara sig oskyldig till sådana eventualiteter.

Bushs retorik och resonemang är inte demokratins röst, hur ofta han än tar ordet i sin mun. Hans lösning är skoningslöst hårt mot hårt. Han talar inte som en president, utan som en fältmarskalk – en som önskar att kriget är evigt, för att därmed kunna härska oinskränkt.

“Den yttre fienden” är en av de äldsta metoderna för härskare att göra folket följsamt. Bush har använt den så mycket att han till slut inte hade någon annan möjlighet kvar. Och vid det laget stod det alltmer klart för det amerikanska folket att den verkliga fienden var han.
Så brukar det gå när härskare spelar för hårt på detta enda kort.

Obama öppnar djärvt

De första distinkta besluten Barack Obama fattade som USA:s president gällde nedläggning av Guantanamo, fängelset i strid mot alla internationella lagar, där påstådda terrorister hålls fångna under plågsamma former. Det är djärvt: en gest av behärskning mot terrorismen. Han är sannerligen ingen opportunist.

För oss i resten av världen må en sådan handling vara både rimlig och brådskande, men amerikanska presidenter brukar tänka helt annorlunda. De vill visa de mest konservativa amerikanerna lojalitet – ofta genom att excellera i grymhet mot nationens inbillade eller verkliga fiender.

Obama gör tvärtom. Hans första handling som president är att visa mildhet mot vad hans eget folk betraktar som den lede fienden, den enda de haft på över 50 år som verkligen slagit hårt mot dem.
Inte för att Guantanamo verkar vara befolkat av idel verkliga terrorister, men gesten är ändå tydlig. Obama ämnar vara nobel och sansad även inför det fasansfulla, och hålla på humanistiska principer även när hans nation är som blodtörstigast.

Genast under hans första dagar som president ger han omisskännliga tecken på förändring. Dessutom i motvind och uppförsbacke.
Det kändes overkligt när han blev vald, och den känslan återvänder när han på detta sätt begynner sitt ämbete.

När hade vi en svensk statsminister med motsvarande civilkurage?

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om Obamas beslut.

Obamas ed – andra tagningen

Det blev lite rörigt när Barack Obama skulle sväras in som president på den offentliga högtiden i tisdags. Därför togs det hela om på onsdagen, stillsamt och närmast humoristiskt inne i Vita Huset.

Här är den offentliga “generalrepetitionen” där både Obama och Högsta Domstolens ledare kommer av sig:



Presidenteden gjordes om på onsdagkvällen inför en liten skara på Vita Huset. Jag har tyvärr bara hittat en ljudupptagning från den, som uppvisar en skämtsam, kanske också lite generad stämning.
“Very slowly”, säger Obama innan de ska börja, men HD-chefen John Roberts mal ändå på ganska raskt. Tungan rätt i mun! Det gick som en dans.
Här är ljudupptagningen av presidenteden i repris.

Världshistorien stakar sig

Barack Obama höll på att snubbla på mållinjen. Han kom av sig ett par gånger när han skulle sväras in, men sedan höll han ett felfritt och flammande tal som - på ett engagerat sätt - fick med så gott som varenda retorisk fras i amerikansk politik. Ändå blev en hel del sagt.

Märkligt nog hade jag de senaste dygnen då och då slagits av tanken att Obama skulle staka sig när han svors in - och undrat om det skulle skapa en förnyad hatiskhet hos den reaktionära del av amerikanska folket som djupt ogillar att han blev vald. De letar efter halmstrån, och då är denna snubblande symbolhandling rena lottovinsten.
Säkert kommer de att vägra glömma fadäsen, och ta den som argument i framtida utbrott mot Obama.

Nå, New York Times tog det hela med munter ro. Vad andra amerikanska media har gjort av denna "bleep" vet jag inte, eftersom jag befinner mig på resande fot och inte har kunnat skumma av internet lika smidigt som annars.

Jag såg i stället ceremonin på SVT24:s föredömligt generösa sändning, som de var hänsynsfulla att inte hacka sönder med några fåniga svenska kommentarer. Bara snabba ord mellan inslagen i festligheten.
Ändå slog det mig hur fattiga våra nyhetsflöden var före internet. Förvisad till några TV-kanaler kände jag mig närmast isolerad. Det räcker sannerligen inte att vara hänvisad till TV:s trubbiga urval av nyheter och rapportering, dessutom alltid okunnigt och lamt kommenterade.

Obamas tal, till exempel, beskrevs som tamt och utan några signaler på en ny och egen kurs. Inte alls. Han yttrade sig förvisso med politikers retoriska floskler, men valde dem så finurligt att en hel del blev sagt om vilka nyheter han vill införa i USA:s politik och politiska perspektiv.

Exempelvis nämnde han tydligt utbyggnad av infrastrukturen, som ska sättas i finanskrisens sammanhang - med andra ord i högsta grad en keynesiansk finanspolitik. Det bådar gott.
Han var också angelägen om att inte måla upp utrikespolitiken som ett slags "vi mot dom" eller som Bushs närmast messianska retorik: "den som inte är med oss är mot oss". I stället talade han om att mötas med ömsesidig förståelse och att genast välkomna en knuten näve som öppnas.

Och han gav det bästa argument jag hört gentemot terrorismens och konfrontationens idé: Folket ska bedöma er efter vad ni lyckats bygga upp, och inte efter vad ni har förstört.

Obama fortsätter att ge hopp om en stor ljusning i amerikansk politik, och därmed i världspolitiken. Det går knappast att överskatta det radikala fritänkande som det amerikanska folket har visat upp genom att välja sin första svarta president - i tävlan mot vita, hyllade och trygga kandidater. Dessutom en uppenbart intellektuell, som inte brydde sig om att mörka det genom populistiska flörter, och en politiker som vågade skildra politiken som både svår och krävande.
Obama krävde mogna väljare och fick dem.

Jag är inte säker på att ett svenskt riksdagsval skulle klara en lika stor utmaning.

Carl Bildt påpekade i KG Bergströms program senare på kvällen att Obama har ett enormt politiskt kapital tillgodo, med vilket han kan uträtta storverk. Så sant. Den amerikanska presidenten befinner sig plötsligt på barrikaderna, inte alls bara med sin hudfärg, efter åtta år av en man helt och hållet hängiven den gamla ordningen och dem som profiterat mest på den.

Att förre vicepresidenten satt i rullstol blev en lika talande symbol som Obamas stakning i presidenteden - den gamla maktsfärens högsta hade missbrukat sin övermakt så till den grad att de förlorat den. De har slagit undan benen på sig själva.

Nu är det bara att hålla tummarna för att Obama har såväl modet som uthålligheten och stödet att verka i den riktning som han i sitt tal tydligt visade. Det är inte alls säkert, hur många som än var där och hurrade vid ceremonin.
När röken lagt sig efter fyrverkerier brukar världen visa sig vara densamma.

Han kan knappast hoppas på att ändra annat än periferin - men det märkliga med civilisationens utveckling är att just i periferin föds det som leder till de allra största omvälvningarna. En president som agerar noga och genomtänkt i det lilla ska med tiden åstadkomma storslagna förändringar. Bara så.