Med röntgen har forskare på Stony Brook University i New York jämfört vad som händer när man visar bilder på partnern, både hos nyförälskade och hos personer som varit ihop i 20 år. Samma kemiska reaktioner äger rum – hos 10% av de äldre paren.
Det tolkas som ett kemiskt bevis på att evig kärlek är möjlig – åtminstone för vart tionde par. Hur de övriga 90 procenten mår efter 20 år utan denna personkemi förtäljer inte historien.
Nu måste man inte älska varandra för att ha en meningsfull relation, bevisar världshistorien oräkneliga gånger. Det är inte ens säkert att det hjälper. Starka känslor kan leda till lite av varje.
Men är då kärlek blott en kemisk reaktion? Eller kan det vara kärleken som sätter igång den, och därmed förblir ett mysterium, dolt bakom en slöja av biokemi? Hönan eller ägget. Vi verkar aldrig komma förbi den frågan.
Kanske är vi inte ens villiga att finna svaret.
Vi har Viagra, som fixar ett sexliv även om lusten har dalat. Ska det komma ett piller som gör oss kära, oavsett föremålet för känslorna – rentav utan behov av någon person att rikta kärleken emot?
Jag kommer att tänka på den gamla sagan om Tristan och Isolde, paret uppslukat av den gränslösa kärleken – men de drabbades av den genom en trollkvinnas brygd. Dessförinnan hade de knappt ens sett på varandra.
Ska det vara den ideala kärleken? I så fall har läkemedelsindustrin ännu en hit i sikte.
Så kul! Nu är det alltså bevisat att jag inte har vanföreställningar:-) Jag och min man, sedan drygt tjugo år, har blivit nyförälskade otaliga gånger i varandra. Det goda med det är att man upptäcker nya sidor hos sin partner som man bara må utforska.
SvaraRaderaNej, allt är inte rosenrosa. Vi måste också jobba med vår relation, men jag tror att vi troligen är mer motiverade att se bortom vardagens grå - eftersom vi verkligen upplever att vi är evigt sammanflätade i kärlek.
Dessutom blir han bara snyggare, sexigare och mer intressant med åren... mmmm
Kram från Pennelina
Pennelina, ni hör uppenbarligen till de lyckosamma 10 procenten. Grattis!
SvaraRaderaJag vill bara envist hävda att det inte finns anledning att betrakta ett livslångt äktenskap som i sig finare än andra kärleksliv. Envar blir lycklig på sin medicin, eller vad det heter.
Många gör det till en moralfråga, och det tycker jag är rent nys.
Nej, jag har gjort alldeles för mycket dumt i mina dagar för att moralpredika för andra!
SvaraRaderaDet är så synd att vi människor blandar in skuld, skam, traditioner, status etc. när vi närmar oss ting. Tänk hur många som skulle utvecklas positivt om de bara vågade ta steget ut i ljuset! Men, med alla gamar som väntar där ute väljer de flesta att fortsätta att gömma sig i skuggorna.
Kram från pennelina
Kemi ja... Men det är väl inte hela sanningen? Den beskrivning får det att låta som att kärleksfulla relationer är en fråga om tur i kärlek. En fråga om personkemi. Och riktigt så är det ju inte.
SvaraRaderaBästa relationsboken är Tao Te-Ching, det är jag övertygad om. Alltså... det gäller att förstå hur TVÄRTOMPRINCIPEN fungerar... Försök att ha, och du ska mista. Våga mista - och du ska få.
Den som fokuserar på sina egna behov och först och främst tar ansvar för sitt eget välmående blir mindre beroende av sin partner, och ger denne frihet att i sin tur utforska sina behov, och i sin tur växa ifråga om lycka och harmoni. En positiv, gemensam spiral, där nyckeln är att var och en fokuserar på sig själv. Den som tvärtom ser partnern och förhållandet som garant för sin egen lycka lär inte ha någon framgång i sin kamp.
Den som ser en lyckad relation som målet misslyckas. Den som ser relationens lycka som en biprodukt av det egna strävandet mot större mognad lyckas.
Har man sedan gjort en sådan livsresa mot större mognad och medvetenhet tillsammans - det tror tusan att man blir glad var gång man ser sin gamle reskamrat då! Att det ger för läkare mätbara utslag är inte underligt, men förklaringen är knappast kemisk. Inte i första hand.
Mattias, jag håller med dig om att partnern inte kan göras till meningen med livet. Den moderna synen på kärlek och äktenskap är väldigt kristet influerad, dvs. med stora inslag av självuppoffring, för att inte säga martyrium. Man ska vara till för den andra. Men det leder till två offer, och hur kul är det?
SvaraRaderaMm... en högst banal men likväl illustrativ berättelse är den om över- och underfrallan... Om paret som efter många års samlevnad äntligen öppnade tog bladet för munnen och UTTRYCKTE sina önskemål. Det visade sig att han gillade överfrallan bäst, hon underfrallan... men i god kristen anda hade de avstått bästa delen genom alla frukostar under alla år...
SvaraRaderaPoängen är den att vi har ett ansvar för att ta reda på vad vi vill ha - av oss själva, av den andre och av relationen - och att kommunicera detta, på ett sätt som ger den andra/e en chans att välja ja eller nej, eller leta upp en alternativ lösning. Kort sagt: ta ansvar för vår egen lycka. Då går det bra. Då kommer kemin på köpet, eller har åtminstone bra mycket bättre chans att bestå.
inte visste jag olyckan var så stor.
SvaraRadera