onsdag 29 april 2009

XBong får köttfärslimpa tur och retur


SJ har något de kallar Plusmeny, som kostar 96 kronor och är en bricka med förrätt, varmrätt och dessert. För några år sedan var det mat med ambition och finess, men nu har jag fått trist köttfärslimpa tur och retur. Blä!

Se bilden ovan (en förstoring kan du se om du klickar på bilden, och inte är kräsmagad). Exakt samma förfuskade meny fick jag både på upp- och nedresa, fast det var en vecka mellan tågfärderna.
Det var inte godare än det ser ut att vara.

För flera år sedan kunde plusmenyn vara en glädjande upplevelse, där någon känd kock komponerat mat som lämpade sig förvånande väl att serveras på detta sätt och under dylika förutsättningar. Men det senaste året eller så är det oinspirerad köttfärs för jämnan, och nu tydligen kombinationen i bild som stående meny.

Den enda rimliga förklaringen till detta fusk från SJ är att de vill sluta med denna service och därför skämmer ut plusmenyn tills ingen längre beställer den.
SJ är en sömnig institution, som tyvärr fortsätter att frodas blott och bart genom sin monopolställning.

Är det några överbetalda chefer där som borde få sparken?

PS: När jag skriver om mat här i bloggen kallar jag mig XBong, för att jag under tolv år var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong. Det är slut nu, därav XBong. Läs mer om min tid som Bong här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Wanja är skoningslös mot andra än sig själv


LO-basen Wanja Lundby-Wedin tyckte att hennes misstag i styrelsen för AMF skulle förlåtas henne. Men själv är hon inte lika förlåtande mot andra. Hon ville sparka AMF-ordföranden för att han tyckte att LAS ska avskaffas. Wanja har blivit påve: skoningslös mot andra men själv oantastlig.

Lennart Jeansson fick sparken som AMF-ordförande för att han i ett brev beklagat att LAS, särskilt regeln om “sist in, först ut”, inte har luckrats upp. Det tyckte Wanja var outhärdligt, så hon krävde hans avgång.

Detta är bara några veckor efter att hon själv ansett sig behöva förlåtas för klumpigheter och falskspel i AMF-styrelsen, när förre VD:n fick en massa pensionspengar.

Wanja har ingen som helst verklighetsuppfattning. Själv ska hon förlåtas en slapphet som kostade AMF och dess pensionärer många miljoner, men Jeansson ska sparkas för att han hade åsikter.

Hur antidemokratisk och orättfärdig ska Wanja vara innan LO-ledningen får nog av henne? Nå, de är nog samma skrot och korn, annars hade det redan varit gjort.
Stackars arbetarrörelse, som är i händerna på så lumpna makthavare!

För vrigt håller jag med ordföranden om kritiken mot LAS. Här är ett inlägg jag tidigare skrivit om LAS.
Här skriver Aftonbladet om brevet som gav AMF-ordföranden sparken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Japansk blomning i Kungsträdgården


I Kungsträdgården blommar körsbärsträden och stockholmarna njuter lika mycket av prakten som om de vore japaner. Solen gör sitt till.

I Japan är körsbärsblomningen den mest uppskattade tiden på året, med mängder av firanden och en förtjusning som hållit i sig genom århundradena. Stockholm har en liknande parad av blomsterprakt i Kungsträdgården sedan blott några år, men det märks att svenskarna (och en hel del turister) gläds precis som om de vore japaner.


En vitklädd yngling föll för frestelsen att klättra upp och ta plats i ett av de blommande träden. Ingen sensation, men en begriplig spontanhandling inför doften och färgprakten.

Andra nöjde sig med att skrida sakta fram under träden. Många gjorde som jag och tog fram kameran. Man är nog en turist i själen. Vi kan inte motstå att ta bilder som ser ut som vykort.

Klicka på bilderna för att se förstoringar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

tisdag 28 april 2009

RFSU fegar om sex


RFSU har gett ut en liten bok om onani, Onanipraktika, med tips och uppmuntringar. Men den har inga bilder alls. RFSU fegar inför den neurotiska sexualmoralen.

Det är ett litet häfte på 40 sidor, som även går att ladda ner som PDF här.
Tanken är god, men när häftet inte innehåller någon annan bild än omslagets pryda blommor (se ovan), utan ens något litet bi, blir budskapet det omvända: sex är fult och får därför inte visas i bild.

Fegheten är särdeles uppenbar eftersom boken innehåller en del praktiska anvisningar och något om kroppens och könsorganens funktion. Åtminstone några instruktiva bilder vore därför på sin plats, men även bilder som med sin stämning visar onanins glädjeämnen och därmed en bejakande syn på den.

Vi lever i en tid där en föråldrad sexualmoral har kommit i retur. Det är sorgligt i sig – men ännu sorgligare att RFSU, som har till uppgift just att verka för en positiv och fördomsfri syn på sexualiteten, ska fega och därmed bara bekräfta den livsfientliga sexualmoralen.

Här skriver Aftonbladet om boken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Kungen överträffad av flygare


Hjältekonungen Karl XII pekar sturskt åt öster, mot den lede fienden han krigade emot. Men fåglarna tar det med ro, och högt i skyn far den moderna tekniken i motsatt riktning. Symboliskt så det förslår.

Det dräller av fåglar i Stockholm som använder den ståtliga statyn till rastplats, och likgiltigt för konungsligheten lämnar sina spår.

På den här bilden lyckades jag fånga två måsar, den ena på hans huvud och den andra på hans hand som pekar mot Ryssland. De känner sig nog överlägsna där de sitter – men långt ovan deras huvuden passerar en annan flygare, vars höjd och hastighet de knappast kan drömma om.

Planet kommer från öster, men kanske inte hela vägen från Ryssland, fast det vore höjden av symbolik. Så låt oss låtsas det.

Klicka på bilden för att se en förstoring.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

måndag 27 april 2009

Sverige har knappast flest våldtäkter


Ny EU-statistik visar att Sverige har flest våldtäkter per invånare i hela unionen. Dubbelt så många som tvåan England. Det kan knappast stämma. Samhällsklimatet och övrig brottslighet borde i så fall antyda det.

Enligt den nya statistiken har Sverige 46 anmälda våldtäkter per 100.000 invånare. England har 23 och de övriga nordiska länderna bara en fjärdedel av den svenska siffran. Syd- och östeuropa har bara tjugondelen.

Redan där står det klart för mig att det handlar betydligt mer om benägenheten att anmäla. Den är onekligen väldigt hög i Sverige. Dessutom rubricerar vi som våldtäkt vad måna andra länder nog skulle kalla sexuellt ofredande eller tvång, eller andra begrepp som vi med tiden övergivit för att i stället allt oftare tala om våldtäkt.

Jag påminns om svensk självmordsstatistik, som var i hetluften i en amerikansk presidentkampanj på 1950-talet, där den republikanske kandidaten varnade för svensk välfärd för att den tydligen ledde till en massa självmord.

Men på den tiden var Sverige ett av de få länder som hade en korrekt statistik på självmord. I andra länder mörkades det eller behandlades inte alls statistiskt. Numera står det klart att Sverige inte alls ligger i topp på självmordsstatistiken.

Det blir nog samma sak med våldtäkterna.

Här skriver DN och Svenska Dagbladet om statistiken.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

De rika tar från de fattiga


Finanskrisen slår särskilt hårt mot den fattiga världen, rapporterar IMF och Världsbanken. Det är ingen överraskning – utom för de rika. De vill låtsas att deras överflöd kommer från ingenstans.

Enligt IMF och Världsbanken leder finanskrisen till att 90 miljoner människor fastnar i extrem fattigdom, medan de kroniskt undernärda (ett försiktigt uttryck för svältande) ökar till över en miljard.

Finanskrisen beror på inget annat än en cynisk och oansvarig spekulationsekonomi, där rika människor skövlar för att öka sina egna rikedomar.
De skyller på “marknaden” och låtsas att det är “bra för ekonomin” – men självklart tar de sitt överflöd någonstans ifrån, och det är de fattigaste som betalar mest.

När rika blir rika sker det på de fattigas bekostnad. Det är den enkla och kusliga sanningen. Därför måste de krävas på ansvar. Deras möjligheter att skinna hela vår värld måste berövas dem.

I stället är det i regel så att ju mer pengar de roffar åt sig, desto mindre är risken att de får betala för det.
Vår värld är långt ifrån perfekt.
De ska i alla fall inte lyckas inbilla oss att de är oskyldiga.

Här skriver DN, Aftonbladet och Svenska Dagbladet om rapporten.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Framtiden hör till de imaginära yrkena


Så kallat kreativa yrken utgör en växande del av svenskt arbetsliv, berättar DN. De utgör 35% av alla sysselsatta. Men snart kommer en annan grupp att växa fram: de imaginära yrkena.

Till de kreativa yrkena räknas inte bara konst och design, utan också informationshantering, media, föreningar, turism och sport. Det är väl si och så med kreativiteten inom en del av dessa sektorer, men nog går utvecklingen i Sverige från produktion till serviceyrken, som detta i hög grad handlar om.

Intressantare är ett annat sätt att se på arbetsmarknaden. Allt fler jobb handlar om den digitala värld som internet är främsta exempel på – en värld som bara finns i datorerna, men som ändå omsätter allt mer pengar och sysselsätter allt fler personer.

Jag skulle vilja kalla detta för imaginära yrken. Jobb med internet och andra rent digitala områden, som inte alls leder till produkter eller ens tjänster i den fysiska verkligheten. Såväl arbetet som resultatet därav hålls inom internet och på datorernas hårddiskar.

Det är en extremt miljövänlig utveckling, förstås, eftersom detta förbrukar minimalt av jordens resurser. Hur kul och kreativt det blir beror förstås på vad vi gör av det. Vår fantasi sätter gränserna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

söndag 26 april 2009

Sanitär regression i Gamla stan


För några hundra år sedan var det vanligt i europeiska städer att toaletternas avlopp ledde rätt ut på gatan. Det ser ut som om denna tradition återupplivas.

Jag tog bilden ovan i Gamla stan här om dagen. Håller staden på att återgå till renässansens system för toaletter, som hade hål rakt mot gatan?

Då var det också vanligt att man satt tillsammans på toaletterna, som en umgängesform. Även det verkar vara på väg tillbaka.

Ingenting nytt under vårsolen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Demonstration från förr


Igår demonstrerade miljöpartiet på Sergels torg, i gassande sol och jungfrulig sommarvärme. Vi flanörer hade svårt att uppskatta deras allvar.

Tema för demonstrationen verkade vara kärnkraften. Miljöpartiet envisas med att vara motståndare till den – med samma solsymbol och retorik som förr.

Men något är nytt: Bland plakaten fanns någon slogan om att kärnkraft påskyndar klimatkrisen. Verkligen? Jag hade för mig att kärnkraft hör till de mest klimatvänliga energikällorna.

Hela demonstrationen kändes som ett nostalgiskt återvändande till 1970-talet, när världen – åtminstone i vårt nuvarande perspektiv – tedde sig enklare och lösningarna uppenbara. Så var det nog egentligen inte ens då, utom i den politiska debatten, och så är det definitivt inte nu.
Så jag tågade vidare mot Kungsträdgården.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Författare håller tyst för att dölja sin okunskap


I Sydsvenskan undrar Oline Stig varför författarna är så tysta i fildelningsdebatten. En berättigad fråga. Denna yrkeskår brukar inte vara tystlåten, och här handlar det dessutom om deras upphovsrätt. De kanske inte förstår frågan?

Nå, jag är författare och har sannerligen inte hållit mig borta från fildelningsdebatten. Hittills har jag skrivit 56 blogginlägg (inklusive detta) i ämnet, för jag inbillar mig att jag förstår mig någorlunda på det där med internet och fildelning.

Alla författare är inte som Jan Guillou, som skriver på en antik skrivmaskin och håller sig borta från internet så gott han kan. Men många är uppe i åren och har dessutom en teknikfientlig grundsyn. Det kan mycket väl vara därför de undviker att yttra sig i den här debatten – de är rädda för att avslöja sin okunskap.

Därför kastar de sig hellre över frågor som kan diskuteras med äldre språkbruk och mångåriga metaforer. Oline Stig tar själv till Prussiluskan från Pippi Långstrump, en bok som snart nått pensionsåldern 65, samt resonerar om religiösa övertoner och krigsmetaforik (som om det vore unikt för denna debatt).

Hon hävdar att hon håller tyst för att hon inte vill delta i en så nyanslös debatt (återigen som om det vore unikt för fildelningsdebatten). Jag tror henne inte. Hela hennes text genomsyras av att hon vill undvika de tekniska aspekterna fullständigt, fast de är ofrånkomliga om man ska se över situationen nyanserat.

Så hon landar ungefär där de flesta kollegor som yttrat sig det minsta också har hamnat: De hävdar att upphovsmän ska kunna försörja sig (som om alla lyckades förträffligt med det före fildelningen) och att lagar ska följas (som om samhället kunde ha demokratiserats och reformerats utan civil olydnad).

Har man inte mer att komma med är det lika bra att hålla tyst.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

lördag 25 april 2009

Realistisk konst kan kännas overklig

Idag tog jag en titt på Nationalmuseums utställning med pre-rafeliter. Då mötte jag också en konstelev som tecknade av en staty med förunderlig exakthet. Han går på en skola med just den inriktningen. En skön anakronism i en konstvärld där teknisk kapacitet mestadels har övergivits.


Eleven heter David Still och kommer från Finland. På fotot står han bredvid statyn han ritade av så skickligt. Teckningen tog jag tyvärr ingen bild på, men jag hittade några av hans bilder på nätet och tog mig friheten att lägga upp en av dem här.

Det är en figurteckning som han jobbat med i flera veckor av tre timmars sittning varje dag. Jag begriper varken hur unga människor kan ha sådant tålamod eller att det finns modeller som står ut med så långa sittningar.
Försök själv att stå i en och samma pose sådär tio minuter så märker du hur påfrestande det är.

Jag har gjort en del croquis, bland annat när jag i tjugoårsåldern gick några månader på Grundskolan för konstnärlig utbildning (innan jag och rektorn kom på kollisionskurs), men jag hade aldrig hört talas om så långa sittningar. Jag tror att det längsta jag prövat är högst en timma.
Se några av mina gamla teckningar här.

Atelier Stockholm
Skolan som specialiserar sig på sådan långt gången realism och detaljtrogenhet är Atelier Stockholm, som samlar elever från när och fjärran. Dess hemsida har flera exempel på elevarbeten.

Jag är kluven inför denna omsorgsfulla skolning i den traditionella konstens ekvilibrism. Man kan tycka att det blivit överflödigt med så tidskrävande realism i konsten sedan kameran uppfanns.

Å andra sidan är jag sällan imponerad av vad som görs på de flesta högre konstskolor. Föga mer än “installationer” som ska maskera det enkla faktum att eleverna jobbar alldeles för lite – och inte behärskar tecknandet och målandet ett dugg. Som om det vore suspekt att kunna måla som de gamla mästarna.

Pilligt hantverk
En konstnär vill självklart lära sig hantverket, annars är det något fel. Men om denna inlärning blir så pass pillig, då riskerar den konstnärliga glöden att falna och eleverna kan omedvetet utveckla en otillräcklighetens ångest, ett exakthetens slaveri, som bedrar bilderna på liv och konstverken på innehåll.
Det är inte på ytan det sitter, men realismen tenderar att fastna där.

När jag klickade runt bland elevarbetena på skolans hemsida såg jag ofta en platthet och stelhet, som jag tror beror på att realismen har blivit en fixering. De gamla mästarna klarade sig från det. Deras verk sprakar av liv. Det är just vad som behövs för att man som betraktare ska uppleva ett konstverk som verkligt.

Och det kan ofta vara ett ganska långt avsteg från strikt fotorealism. Sådan konst blir, genom innehållet den förmedlar, mer realistisk än ett fotografi – ja rentav mer verklig än verkligheten.

Några av Atelier Stockholms elever ska nog klara det, i så fall förmodligen för att elden redan brann i dem när de sökte sig dit. Men då behöver de fråga sig vad för bilder de ska göra – och varför. Hur de sedan gör dem är sekundärt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Astrid Lindgren före gud och Strindberg

I DN fortsätter nedräkningen av “Historiens 100 viktigaste svenskar”. Den har idag nått plats 12. Listan har redan en rad tokigheter. Ett fjantigt hopkok, pinsamt för DN att ge så stor plats.

Den 6 maj ska “vinnaren” koras. Samma dag kommer boken det hela är baserat på ut, skriven av journalisterna Niklas Ekdal och Petter Karlsson, som torde vara själaglada över denna omfattande reklam.

Trots att listan inte ens nått fram till tio i topp har de avverkat sådana storheter som Strindberg (plats 14), Bellman (16), Ingvar Kamprad (18), Ingmar Bergman (19), Linné (21), Selma Lagerlöf (23), Dag Hammarskjöld (26), Per Albin Hansson (27), Hjalmar Branting (44), Birger Jarl (53), Greta Garbo (57), Lars Johan Hierta (59), Emanuel Swedenborg (75), Nathan Söderblom (94), drottning Kristina 100), bara för att nämna några som jag tycker förtjänar betydligt högre placering än de fått.

Vilka storheter återstår?
Jag har svår att se någon annan än Gustav Vasa som etta, med tanke på att han så gott som skapade det vi kallar kungariket Sverige. Astrid Lindgren kommer nog att vara tvåa, inte för att hon definitivt förtjänar platsen utan för att listan säkert kommer att vara populistiskt opportun på den punkten.

Olof Palme kommer säkert också högt upp, av delvis samma skäl. Han har dessutom skapat mycket av den internationella respekten för vårt land – speciellt i länder som inte hör till de mäktigaste på jorden. Både Ansgar och Olof Skötkonung kommer nog också att dyka upp, för att de kristnade Sverige. Religion är inne nu.

Annars är jag osäker. Vad finns det för storheter kvar i vår historia?

Ingrid Bergman får säkert en fin placering, delvis för att det är svårt att hitta berömda kvinnor i vårt förflutna. Egentligen borde hon knappast vara före vår mest legendariska filmstjärna Greta Garbo. Pär Lagerkvist dyker säkert också upp – fast det är absurt att lägga honom högre än Lagerlöf och Strindberg.

Flåshurtiga texter
Strindberg blir förresten flåshurtigt och fånigt behandlad i den korta texten om honom. Överlag är de korta texterna om varje gestalt på listan slarviga och jönsiga, så till den grad att de ofta blir rent missvisande. Mest som kvällstidningsjournalistik.


Mycket går att diskutera, däribland Oden på plats 13, som till och med ges fastställda levnadsår (170-240) och påstås vara en hövding invandrad österifrån. Det finns sådana idéer i forntida litteratur, men knappast så att en mänsklig förlaga till guden får betraktas som tllräckligt trovärdig för en plats på denna lista – och varifrån fick de årtalen?

De lägger till en känga mot moderna nationalister, som förklarar varför de var så ivriga att peta in Oden på listan:
”En märklig paradox - att moderna blågula fenomen som Sverigedemokrater, Sjöboandan, Ian & Bert, skinnskallar och nynazister tar avstamp i kritik mot invandringen ...”
En lika billig som tveksam poäng.

Nej, det går inte att beskriva historien utan att sitta fast i samtiden, och se det förflutna därefter. Historiens viktigaste svenskar beror helt på vem som gör urvalet – och när.
Ekdals och Karlssons lista är inte särskilt trovärdig ens nu. Den är mer som en sällskapslek i ett mellansvenskt radhus under en småseg familjekväll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

JO varken friar eller fäller domaren


JO har beslutat att inte pröva anmälningarna om domarens jäv i rättegången mot The Pirate Bay – inte för att domaren skulle vara oskyldig, utan för att domen redan är överklagad. Det låter som en undanflykt men är fullt förståeligt. Dock: hur kan domarens handlande prövas?

JO meddelar sitt beslut här. Det är helt enkelt så att JO inte kan pröva rättsärenden som ska behandlas i en högre rätt.
Det är en fullt begriplig begränsning för JO – annars skulle de inte ha tid för annat än att pröva allehanda rättsfall parallellt med att de överklagades hit och dit bland domstolar.

Det är i stället hovrättens sak att ta ställning till eventuellt jäv – t.ex. genom att återvisa ärendet till tingsrätten för ny behandling där, om de finner att domaren verkligen var jävig.

Jag hoppas att de i alla fall på något sätt markerar en ståndpunkt i jävsfrågan. Annars vet jag inte hur saken kan prövas rättsligt. Om en domare trots uppenbart jäv sitter med i en domstol, då är det ett så allvarligt övertramp att det måste få ett efterspel.

Domarens agerande måste prövas någonstans, men jag har ingen aning om var. Är det någon som vet?
Vi kan ju knappast ha ett rättssamhälle som betraktar domare som ofelbara.

Det har varit många märkligheter i alla dessa myndighetsageranden mot fildelning och misstankar därom. Det beror nog blott och bart på Antipiratbyråns aggressiva inblandning – och dessutom dess nära samarbete med rättsapparaten.
Medborgarrätt heter pengar...

Razzian mot TPB 2006
JO har också varit inblandad förr. Senast var när åklagaren i maj 2006 gjorde sin stora razzia mot The Pirate Bay och bland annat tog med sig hela 186 servrar, varav flera inte hade ett dugg med TPB att göra.
JO:s beslut i ärendet finns här.

JO utredde såväl frågan om åklagaren utsatts för påtryckning från justitiedepartementet, som frågan om det stora beslaget verkligen var motiverat trots den skada det vållade företag som inte hade ett dugg med TPB att göra.

JO:s beslut är välformulerat och tankeväckande. Han fann inte bevis för att direkta fel begåtts, men mellan raderna anar man ändå hans djupa betänklighet gentemot hur nära departementet och åklagaren har verkat i fildelningsfrågor, samt all lobbying från mäktiga bolag i nöjesindustin. Han är också noga med att poängtera att han inte får granska en minister.

JO understryker också att polismyndigheten måste göra stora ansträngningar för att minska skada för utomstående part i dylika tillslag, och att myndigheterna behöver se över hur digital bevisinhämtning ska göras, eftersom nuvarande regelverk fortfarande är utformat för det forna papperssamhället.

Med andra ord fäller han ingen, men antyder att det var nära. Jag är också imponerad av med vilket allvar han utreder frågorna och med vilken förståelse han resonerar om dem.

Bahnhof 2005
Bara året före tillslaget mot TPB gjordes en liknande razzia mot bredbandsleverantören Bahnhof, en principfast pionjär i branschen som orädd markerar solidaritet med internets idéer.

Razzian skapade en hel del mediabrus när den skedde den 10 mars 2005. Här skriver Aftonbladet och Ny Teknik om razzian.
Även då var tingsrättsdomaren Tomas Norström (han som nu anklagas för jäv) inblandad.

Det sägs här och där på nätet att razzian blev JO-anmäld av många människor (enligt JO till och med fler än mot jävet nu), men jag hittar inget JO-beslut i ärendet, varken på JO:s hemsida eller någonstans på internet. Blev det aldrig något beslut från JO?
Har domaren Tomas Norström änglavakt?

Jag har epostat en fråga till JO om saken, men de håller väl helg där nu och njuter vårsolen, som de flesta andra i vårt land. Jag meddelar förstås här på bloggen vad jag får för svar från dem.

DN skriver här, här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här om domarens jäv.
Metro skrev i mars 2008 om JO:s minskade betydelse som markering mot myndighetsmissbruk.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

torsdag 23 april 2009

Domaren var jävig flera gånger om


Tomas Norström, domare i rättegången mot The Pirate Bay, var jävig. Han är med i organisationer med syfte att bevara upphosrätten såsom skiv- och filmbolag ser på den, och där deras representanter också är medlemmar. Vad har han för syn på rättvisan när han inte ser något problem med det?

Det är inte bara en sådan organisation han är med i, utan flera. Det kan inte betyda annat än att han gått in i rättssalen med väldigt förutfattade meningar. Dessutom som domare i den, vilket gör saken mycket allvarligare. Egentligen ska det för en domare inte ens finnas misstanke om jäv.

En nämndeman som är tonsättare byttes ut inför rättegången, just för att där fanns en jävssituation för att han som musiker är ansluten till en upphovsrättsorganisation (STIM). Det gör det ännu mer absurt att domaren brakade på utan att ett ögonblick göra samma reflektion om sig själv.

Inte undra på att bolagens advokater talade med sådan förtjust respekt om Tomas Norströms kompetens och förmåga.

Domaren dominerade
I rättegången mot TPB var det dessutom tydligt att domaren hade de största kunskaperna i ämnet (rentav de enda) bland rättens medlemmar, så hans ord hade säkert avgörande betydelse för hur rätten dömde. Dess enhällighet är indikation på den saken, för så självklar var inte domen att kunniga och självständiga ledamöter i rätten tveklöst skulle enas på varje punkt.

Skandalerna duggar tätt i överhetens kamp mot fildelning och det fria utnytjandet av internet. I processen mot TPB har det drällt av märkligheter – såsom åklagarens gigantiska beslag av en hel datoranläggning, vilket riskerade att ruinera flera verksamheter, polismannen som skötte utredningen och genast därefter blev anställd av Antipiratbyrån, och så vidare.

Domarens jäv slår ändå rekord. Det omöjliggjorde från start att de åtalade skulle få en rättvis rättegång.
Självklart måste rättegången tas om. Det är ingen förhandlingsfråga, utan ett absolut rättvisekrav. Frågan är om rättvisans handläggare, domarens kollegor, har heder nog att medge det.

Aftonbladet skriver här och här, DN här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, GP här och Dagen här om domarens jäv.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Rätt till döden räcker


EU har förberett en förlängning av upphovsrätt för musikinspelningar till 95 år, men det stannade på 70 – vilket ändå är mer än de 50 år det hittills har varit. Himla röra. Varför baseras det inte på upphovsmännens levnad?

Det är som vanligt skivbolagen som har tryckt på. Med den nuvarande 50-åriga upphovsrätten blir snart 1960-talets stora inspelningar allmängods. Däribland t.ex. Beatles alla skivor. Det vill förstås inte de stora skivbolag som fortfarande (trots fildelningen) gör saftiga pengar på de gamla verken.

När upphovsrätten på dessa verk går ut är inte ens fildelning av dem illegal...

EU har förberett en förlängning upp till 95 år, men det sprack i ministerrådet. De kanske inte ens blir 70 år, utan blott de 50 som det varit hittills – om inte skivbolagen åter får politikerna att dansa efter deras pipa.

Livstidsrätt
Jag förstår inte alls den här matematiken. Varför utgår inte upphovsrätten för inspelad musik från upphovsmännens levnad, som det brukar vara med annan upphovsrätt? Kanske för att det oftast är flera olika upphovsmän inblandade.

Men om det gäller t.ex. alla dessa sånger av Lennon/McCartney, vore det inte rimligt att de fick behålla sin rätt så länge någon av dem lever? Sedan torde det kvitta lika för dem, och då borde det kvitta lika för oss alla.

Författares verk är skyddade under hela deras levnad och dessutom 70 år efter deras död. Det tycker jag är att ta i. För mig räcker det gott med att jag får bestämma över mina böcker så länge jag lever. Därefter kan de gott få bli allmängods, om någon fortfarande är intresserad av dem.
Detsamma borde gälla för musikers verk.

Den enda logiska gränsen är konstnärens dödsdatum. Därefter är det bara släktingar och diverse bolag som kan ha glädje av upphovsrätten – och de har ingen rimlig rätt till den.

DN skriver här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här om upphovsrätten i EU.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

onsdag 22 april 2009

Minst 22% av befolkningen läser bloggar regelbundet


Göteborgs universitet har tagit fram siffror på hur många svenskar som läser bloggar: 5% gör det varje dag, 17% varje vecka. Det är inga svindlande siffror, men det är inte heller en spott i Nilen.

SOM-institutet, som står för undersökningen, säger att ökningen av bloggläsare de senaste åren är väldigt liten. Men då har de inte hunnit räkna med de senaste månadernas många bloggbävningar – med anledning av rättegången mot The Pirate Bay, IPRED-lagen och så vidare.
Det är troligt att bloggläsandet har ökat på sistone, eftersom så mycket av nyhetsflödet berör internetfrågor, som många bloggar driver debatten om.

SOM-institutet hävdar också att allmänheten bryr sig ganska lite om internetfrågor – som FRA, avlyssning och fildelning. Även det kan nog ha ändrat sig på sistone.
Deras undersökning gjordes hösten 2008.

Hur som helst, vad undersökningen visar är att de unga generationerna i allt högre grad vänder sig till internet i stället för andra media när de söker nyheter.

Morgontidningarnas nätupplagor lästes 2008 av 44% av ungdomar mellan 15 och 19 (år 2000 var siffran 21%). Det var 2008 bara 31% som läste morgontidningarnas pappersutgåvor (55% år 2000).
Den trenden lär inte ändras framöver – så det är bråttom för dagspressen att hitta andra försörjningsvägar än annonser i sina papperstidningar.

Nå, om det hösten 2008 var totalt 22% av alla svenskar som läste bloggar minst en gång i veckan, då är det sannerligen inte illa. Uppemot en fjärdedel av befolkningen. Och fler torde det bli. Bloggosfären är fortfarande bara några år gammal, så den har knappt kommit ur blöjorna.
Gammelmedia å andra sidan står med minst en fot i graven.

Här skriver DN om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Bloggarna bloggar allt mer


En ny undersökning visar att unga kvinnor dominerar i bloggosfären. Vad är det för nytt med det? Intressantast i undersökningen är att de flesta bloggare startade för att de gillar att skriva. Sådant gläder en författare.

Undersökningen heter BloggSverige och har gjorts några gånger förr (här är förra undersökningen med ungefär samma resultat). Dryga 1000 bloggare svarade på frågor på en onlineenkät. Ingen vetenskapligt acceptabel statistik, med andra ord.

Bland de små skillnaderna från förra årets undersökning märks att bloggare spenderar än mer tid på att såväl läsa som att skriva bloggar.

Drivkraften i bloggandet fortsätter att vara den egna lusten att skriva, vilket är en välsignelse. Skrivande människor är grunnande människor, alldeles oavsett vad de föredrar att skriva om. Det bådar gott för framtiden.

Det gör förstås även i högsta grad det enkla faktum att så många svenskar skriver blogg – och därmed erövrar en egen plattform för sin yttrande- och åsiktsfrihet.
Så har det aldrig förr i historien varit.

Här skriver
Aftonbladet
om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om , .

Artisterna tjänar minst på skivor


DN ger siffror på vad upphovsrättsinnehavare egentligen får i ersättning när deras musik säljs helt lagligt – och det är inte mycket. Skivbolagen tar betydligt mer. Inte undra på att de kämpar för att behålla status quo.

Här är DN:s uppgifter om upphovsrättsersättning för musik:

67 öre på en låt på MP3 som kostar 9:- (7,4%)
8 kronor på en CD som kostar 190:- (4,2%)

Inte mycket till artisterna. Om de själva skötte försäljningen digitalt via en hemsida eller så, skulle de bara behöva ta en krona per låt eller en tia per album för att tjäna mer.

Dessutom, artister som inte hör till det lilla antal som skivbolagen satsar på att marknadsföra – dvs. så gott som alla utom Idol-och Melodifestivaldeltagare – har mycket större chans att nå en bred publik om de i stället lanserar sig genom hemsida, MySpace och så vidare.
För dem betyder skivbolagen så gott som ingenting.

Det är också så att skivbolag spolar artister som inte har en hit väldigt tidigt i sin skivkarriär. Men det tar oftast tid för konstnärer av alla de slag att hitta sin publik, så ett annat tålamod behövs.
Åter ett argument för att de lika gärna kan strunta i skivbolag, för att i stället marknadsföra sig själva via nätet, där de är kvar så länge de har lust.

En ofantligt övervägande andel artister har ingen som helst nytta av skivbolagen – antingen för att artisterna aldrig får ge ut någon skiva, eller för att de får det men inte marknadsförs, eller får de ge ut en skiva, kanske två, men kastas sedan på sophögen.
Några pengar tjänar de knappast under den processen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

En glimt av framtidens politik


Äntligen en nyhet att glädjas åt. EU-parlamentets industriutskott håller fast vid de medborgerliga rättigheterna på internet. Även i maktens korridorer vaknar medvetenheten om de demokratiska principerna.

Det skedde med överväldigande majoritet, dessutom. 40 röster för, 2 emot och 4 som avstod från att rösta. Sistnämnda kan man undra över. Ville de slippa sticka ut näsan åt något håll?

Hur som helst, en så kraftig majoritet gör säkert intryck när hela EU-parlamentet ska rösta om saken den 5 maj. Blir det stor majoritet också där kommer EU:s ministerråd, som fattar det slutgiltiga beslutet den 12 maj, att tänka sig för. De kan fortfarande göra som de vill, men det vore politiskt självmål att ignorera en kraftfull markering från parlamentet.

Det är tillägg 138 som har återinförts i utskottets telekompaket, där framtiden för internet och teleteknik skisseras. Tillägget innehåller medborgarskydd för internetanvändning, framför allt den grundläggande principen att alla har rätt att ha tillgång till internet.

Detta tillägg kom som en reaktion på andra förslag till telekompaketet, som nöjesindustrins lobby hade lyckats få in och som ville öka möjligheten att bekämpa upphovsrättsintrång på nätet med burdusa och rättsvidriga metoder – som om internet vore blott ett redskap för näringslivet att sko sig.

Valtider
Politiker här och där har hittills varit skrämmande oförstående för att de medborgerliga rättigheterna måste gälla också internet. Det har drällt av sådana exempel i svenska riksdagsbeslut på sistone.

Men det jäser i folkdjupen, och snart stundar val till EU-parlamentet. Politiker är sällan så lyhörda som i valtider. Det är sorgligt, men alltid något.

Klockan tickar. Fler val kommer och fler unga i internetgenerationen får rösträtt. Gamla politiker med gamla ideal och lojaliteter pensioneras. Det är inte svårt att se vart det pekar.
Frågan är bara hur mycket trassel den gamla ordningen hinner ställa till innan den är utrangerad. Det glädjande beslutet hos EU-parlamentets industriutskott skänker hopp om att vaktavlösningen i maktens korridorer redan är en god bit på väg.

Ska kanske även Sveriges riksdag ta intryck av detta? Eller ska de sitta och tjura tills de blir avlösta? Det är inte långt alls till nästa riksdagsval. Det har nog precis gått upp för dem.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här, Aftonbladet här, här och här om telekompaketet.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

tisdag 21 april 2009

LAS skapar arbetslöshet


Maud Olofsson vill luckra upp LAS, Lagen om anställningsskydd – men bara för unga. Det är en halvmesyr som leder oss ur askan i elden. LAS ökar bara arbetslösheten och borde avskaffas helt.

Förmodligen vågar inte centerledaren utmana den gamla arbetstrygghetslagen LAS helt och hållet, så hon smyger sig på den med en idé om att den inte ska gälla för ungdomar, som drabbas värst av den.

Men inte gynnar det ungdomarna att deras rättigheter minskar ännu mer. De blir i ett sådant läge föga mer än förbrukningsmaterial på arbetsmarknaden, ett slags andra klassens medborgare. De har dessutom redan minst trygghet och sämst ekonomi vid arbetslöshet.

Falsk trygghet
LAS är tänkt att ge ett slags trygghet åt de fast anställda. De ska veta att de sitter kvar till pension på samma ställe. Dels kan man fråga sig vad vitsen är med ett sådant liv, speciellt i vår föränderliga värld, och dels har det visat sig vara en falsk trygghet: Så fort det blir kärva tider (som nu) kan lik förbaskat vem som helst få sparken.

Det ligger inget egenvärde i att bli kvar på samma plats livet ut. Trygghet kan åstadkommas på andra sätt – genom en rejäl arbetslöshetsersättning och genom en rörlig arbetsmarknad där det finns gott om jobb.

Men det sistnämnda hämmas just av LAS, som gör företagen väldigt rädda för att anställa – även när de har råd. De vänder sig mer och mer till bemanningsföretag, så att de slipper arbetsgivaransvaret och kan bli av med folk när som helst. Eller låter de bara befintlig personal jobba på övertid, ordnar med outsourcing, korttidsanställningar osv.

Det gör också att företagen i kristid passar på att avskeda mycket fler folk än de egentligen behöver göra sig av med, för att de måste ta chansen att rensa när de har en ursäkt för det. Därför sväller arbetslösheten onödigt drastiskt när ekonomin är svag, vilket fördjupar krisen.

Utan LAS skulle företagen inte behöva vara rädda för att anställa, eller ivriga att säga upp. Och de skulle glatt pröva såväl unga som äldre på jobben, även invandrare och andra grupper som idag har det särskilt svårt på arbetsmarknaden.

Sist in, först ut
Den värsta regeln i LAS är “sist in, först ut”, som innebär att när ett företag ska avskeda någon måste det vara den med kortast anställningstid bakom sig. Det är en förfärligt trist och konserverande regel, som gör att svenska arbetsplatser blir blott väntrum till pensionen.

Det gör också att folk biter sig fast i sina jobb, hur lite de än trivs med dem eller hur illa de än sköter dem. Anställda tävlar om att låta åren gå, för att de ska bli “sist ut”. Det är som att längta otåligt efter sin egen pension. Vad är det för liv?

Det skapar också ett tvådelat samhälle – de som har jobb och kan behålla dem, och de som aldrig får något varaktigt jobb eller kanske under sin livstid inget enda jobb alls. Förstnämnda grupp har alla rättigheter och bekvämligheter som vårt välfärdssamhälle har att erbjuda. De övriga, de som är utanför, har knappt något alls.
Det är ett grymt samhälle.

Win-win
Regeln “sist in, först ut” borde vara den första att ryka. Då blir det chans för den rörelse som är nödvändig för att produktionen och arbetsmarknaden ska fungera.

Varje jobb bör kännetecknas av win-win för de inblandade: de anställda ska trivas med sitt jobb och dess villkor, arbetsgivarna ska trivas med den personal de har. Det är den allra bästa anställningstryggheten.

Visst behöver vi också ett socialt skyddsnät, så att ingen behöver oroa sig för svält och armod om man får sparken, eller själv väljer att lämna en anställning. Men skyddsnätet ska inte vara en fängelsebur, varken för anställd eller arbetsgivare. Det tjänar ingen på.

Här är några andra bloggar om LAS:
Lennart Regebro
Peter Andersson
Andreas Bergh
Här skriver Expressen och Svenska Dagbladet om LAS.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Inte heller små skivbolag kan skylla på fildelningen


Dotshop, en distributör av skivor från 500 små bolag över hela världen, lägger ner och skyller det helt på fildelningen. Men så enkelt är det knappast.

Dotshop har hållit på sedan 2002, men slår nu igen. Här berättar de själva varför. En av delägarna, Anders Bersten, beklagar sig i Sydsvenskan över hur fildelningen blev deras död.

Dotshop har över huvud taget inte distribuerat någon musik digitalt, och tror inte på att sådan försäljning kan bli ens tillnärmelsevis så lukrativ och omfattande som CD-försäljning. Den uppfattningen verkar de dela med de stora skivbolagen. Hur ska de då kunna räkna med att tävla med fildelningen?

25% av pengarna
Men något skiljer dem distinkt från storbolagen. Bersten säger i intervjun:
”De mindre indiebolagen står för i breda svängar 75 procent av all utgivning i världen - trots att de fyra majorbolagen har 75 procent av alla pengar.”

Kan han inte tänka sig att det är den grundläggande orsaken till att de små bolagen har så svårt att klara sig? Om de står för 75% av utgivningen men bara kammar in 25% av pengarna – då råder där en absurditet som säkert de stora bolagen har ombesörjt genom sin makt och sitt inflytande. Då är det denna orättvisa han borde gå till storms emot.

Kanske menar han att indiebolagen ger ut 75% av alla albumtitlar men bara säljer 25% av alla skivor. I så fall har de så liten försäljning på varje skiva att marginalerna är på tok för små för att överleva i en hårdnande bransch – oavsett fildelning.

Jag tror att det är en kombination: småbolagens skivor säljer i för små upplagor, dessutom är de klämda av att storbolagen kontrollerar musikbranschen. Och visst, fildelningen blir sista spiken i kistan.

Oberoende artister
Men jag tror också att många nya indieband helt enkelt struntar i skivbolag och i stället sköter spridningen av sin musik själva – via egna hemsidor, MySpace och andra internetkanaler. De räknar ändå inte med att tjäna några särskilda pengar på sin inspelade musik, utan hoppas att via internet bli så omtalade att de kan tjäna en hacka på konserter och annat.
Jag tvivlar på att de gjorde några särskilda pengar på skivorna ens när Dotshops försäljning fungerade.

Internet har skapat fantastiska möjligheter för nya artister att själva nå en publik, utan att vara i händerna på några skivbolag alls. Det kommer att leda till pengar för många artister, förmodligen fler än någonsin förr – men naturligtvis inte alla, och det är inget nytt. En del artister går det bra för, andra inte.
Men nu är det inte skivbolagen som bestämmer vilka.

Fildelningen slår framför allt mot skivbolagen – stora som små. Det är tråkigt när det sker på små bolag som verkligen består av kämpande musikälskare. Men för de allra flesta musikerna är såväl internet som fildelningen en skön genväg till publiken. Det är det nya.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

måndag 20 april 2009

Första maj en ödesdag för Wanja


En avdelning av LO-facket har beslutat att ställa in sin första maj-demonstration i protest mot hur LO:s ledning har hanterat AMF-krisen. Det är unikt – och en tydlig dom över Wanja Lundby-Wedin, från gräsrötterna.

Pappers avdelning 151 i Djupafors ställer in sitt första maj-firande på grund av medlemmarnas missnöje med LO-styrelsens hantering av AMF-skandalen. Det är förstås framför allt en kritik mot Wanja Lundby-Wedin, som vägrade avgå som LO-bas och dessutom envist skyller på andra.

Kanske följer fler fackavdelningar efter. I vilket fall som helst är detta ett unikt och skarpt ställningstagande, som inte går att prata sig runt. Symboliskt så det förslår: första maj är arbetarrörelsens stora dag.

Jag har svårt att se hur LO-styrelsen kan svara med annat än undanglidanden och tystnad. De kan knappast klandra medlemmar på verkstadsgolvet för att de på detta sätt tar ställning mot sin ledning, i synnerhet som LO:s representativa demokrati är så snårig att de inte kan få sin vilja fram på annat sätt.

Wanja har nog i någon vecka trott att krisen var över. Men det har bara börjat. Hon har redan med sitt agerande kraftigt minskat socialdemokraternas chans i nästa val – ska hon dessutom rasera LO:s möjligheter att vara ett trovärdigt fackförbund?
Första maj, arbetarrörelsens heliga dag, nalkas. Blir det en ödesdag för Wanja?

Här skriver Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om saken. Märkligt nog har DN ännu inte ett dugg om nyheten på sin hemsida.
Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Pressen gnäller över att piratpartiet växer


Direkt efter domen mot The Pirate Bay fick piratpartiet en flod av nya medlemmar. Det har föranlett en del sura kommentarer i pressen – vilket bara bevisar dess förakt för de demokratiska värdena.

Tidningarna beskriver piratpartiets nya medlemmar som om de blott vore fildelare som vill fildela ifred. Den förringande klyschan om “gratis är gott” upprepas ständigt i debatten, som om internetgenerationen vore inget annat än snattare.
Man undrar med vilken fenomenal glömska pressen har betraktat bloggosfärens intensiva debatt om FRA, IPRED och rättegången mot The Pirate Bay.

Enfrågeparti
Det talas också om enfrågeparti. För inte alls många år sedan sades detsamma om miljöpartiet. Det kunde egentligen sägas om vilken politisk ideologi som helst, eftersom de alla bottnar i ett bestämt principiellt ställningstagande.
Det går sannerligen att bygga en komplett politik på mindre än frågorna om yttrande- och informationsfrihet.

Den demokratiska processen har under sin korta historia visat ungefär samma förlopp varje gång: en fråga väcker politiskt engagemang, som leder till politisk aktivitet och förändring.

Internet är den största revolutionen någonsin för yttrandefriheten. Samhällets etablissemang reagerar som förväntat – med strävan efter kontroll, censur och restriktioner. Piratpartiet är ett exempel på en politisk kamp mot denna reaktion.

Om de etablerade riksdagspartierna fortsätter att bekämpa de folkliga friheter som internet öppnat, då är det både rätt och riktigt att piratpartiet växer i medlemstal och inflytande.
Politiker förstår till syvende och sist blott röstetal. Och det är alldeles riktigt. Så vi får se hur rösterna faller i nästa val.

Men innan dess kommer gammelmedia och andra makthavare att försöka avfärda piratpartiet av det ena eller andra skälet, som om det vore de befintliga partiernas sak att bestämma vilka nya partier som har existensberättigande.
Räkna därför med en hel del smutskastning, i synnerhet som varken politikerna eller gammelmedia har lärt sig det där med netikett.

Aftonbladet skriver här och här, DN här och här, Svenska Dagbladet här, om piratpartiets framgångar.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

Regisserad sensation


I Britain’s got talent, en Idolvariant som dessutom har Simon Cowell i juryn, har en vansinnigt välsjungande liten pojke på 12 år, Shaheen Jafargholi, dykt upp. Men överraskningen verkar väldigt regisserad.

Grabben börjar sjunga ett par takter på en uptempo-poplåt, när Simon Cowell avbryter och säger att den låten har pojken helt fått om bakfoten. Normalt skulle det sluta där, men Simon frågar pojken om han kan ta någon annan sång.

Det blir Who’s loving you, en smäktande ballad som spelats in av Michael Jackson. Genast visar det sig att lille Shaheen kan sjunga precis lika imponerande, innerligt och proffsigt som föregångaren när han i ungefär samma ålder gav Jackson 5 hit efter hit.

Här är en video på hela framträdandet:
Shaheen Jafargholi
(YouTube tillåter inte inbäddning av denna video, tyvärr.)

Den sortens andra chans brukar dessa stenhårda TV-program inte bjuda på, och i så fall knappast med så överväldigande lyckat resultat. Jag är säker på att det är förberett och regisserat, med åtminstone Simon som införstådd från början.

Nå, bra TV blir det onekligen. Vad som verkar bli platt fiasko för den lille pojken vänds till strålande succé. Så vill vi förstås alla att våra liv ska förvandlas.
Det är en klassiker, jämförbar med alla dessa folksagor där drängen får prinsessan och halva kungariket.
Den arketypiska modellen för mening med livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

söndag 19 april 2009

Söndagsparty i förvirringens tecken


Ikväll var det premiär på Filip & Fredriks nya underhållningsserie – Söndagsparty, en talkshow sänd från New York. Det är en dröm som går i uppfyllelse för dem, vilket märktes på hur väldigt uppspelta de var, även för att vara Filip & Fredrik. Och det vill inte säga lite.

Programmets nittio minuter var tidvis närmast kaotiska, när filmade buskisinslag varvades med ivrigt direktsänt pladder. F&F uppträdde med den euforiska brådska som man annars bara ser hos barn när de öppnar sina julklappar.
Så brukar de vara, men denna gång i kvadrat.

De strävar efter att göra talkshow, och för den saken befinner de sig sannerligen på klassisk mark. Även deras tidigare underhållningsprogram på Kanal 5 har lånat mycket från den form som odlats fram genom Johnny Carson, David Letterman och Conan O’Brien. Sketcher, kända gäster, lite musik och mycket spontanitet.

Trots att detta var deras första Söndagsparty anar man att de redan fått fatt i ett slags röd tråd, som säkert kommer att framstå tydligare för varje ny söndag. Det är framför allt den där frispråkiga öppenhjärtligheten som går fram så tydligt i TV. Den känns frisk även när de flesta idéerna är rätt förutsägbar skåpmat.

Absint och sex
Sålunda var det skoj när diverse skvaller om vad Marilyn Manson hade för sig i sin loge fick F&F att oroa sig för hur han skulle bete sig som gäst. Han värmde upp genom att dricka absint och ha sex.
Sedan visade han sig till allas förvåning vara den mest sansade av dem, inklusive en uppspelt Jonas Gardell.

Jonas är något av samma typ som F&F, så där saknades den kontrast som skapar talkshowers dramaturgi. Han smittades dessutom tydligt av värdparets barnsliga förtjusning.
Marilyn Manson göt olja på vågorna, utan att för den skull bli ett dugg tråkig. Det var bara märkligt – säkert också för honom – att han av alla skulle vara den som framstod som sansad.

Det var dessutom tålmodigt av honom, eftersom han i all röran inte fick särskilt många frågor – och ingen alls om sin nya skiva och stundande världsturné. Den missen är en stor faut-pas i talkshow, där gästerna ofta kommer bara av den anledningen att de kan göra reklam för sin nästa film, skiva eller vad det kan vara.

Anus
Men premiären får vara full av fadäser, det är dem förlåtet. Jag tror att de redan nästa vecka har stramat åt konceptet den aning som behövs och även får sina intervjuer att glittra på det varma och hejdlösa sätt som är deras kännemärke.
De kommer även denna gång att prestera TV som är så frisk och pojkstrecksaktig att man har kul trots kedjan av banaliteter.

Förresten lyckades Marilyn Manson, sin vana trogen, ändå ställa allt på ända när han vände på F&F-leken med “Bra” och “Anus”, som de kört med hur länge som helst. Manson sa genast att han gillar anus, så han använde orden omvänt i sin betygssättning.
Det var hans bidrag till den allmänna förvirringen.

Här skriver Aftonbladet (även här, här, här, här, här och här), Svenska Dagbladet, Expressen och DN om Söndagsparty.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Fildelningen var länge det enda alternativet


I Aftonbladet har Peter Kadhammar skrivit positivt om tingsrättens dom mot The Pirate Bay. Han kör det gamla vanliga argumentet om att gratis är gott – men han glömmer att i flera år fanns inget alternativ till fildelning.

Så här skriver Kadhammar:
”Jag tror att överväldigande delen av de som använder Pirates Bays tjänster i grunden är anständiga människor som vill att musiker, filmare och författare ska få betalt för sitt arbete. Men frestelsen att ta något gratis och ostraffat är för stor.”

Men vad han underlåter att nämna är att det i flera år inte fanns något lagligt sätt att ladda ner musik och filmer.
Skiv- och filmbolagen vägrade länge att införa någon möjlighet till nedladdning av deras produkter, fast dataprogramindustrin redan hade visat att det gick – och gick att göra pengar på.

De envisades med att bara erbjuda CD och DVD, fast konsumenterna ropade efter smidigare lösningar. Det berodde förmodligen på ren slapphet hos dessa bolag, vilket också visar hur maktfullkomliga de var.

Om de hade varit piggare och tidigt erbjudit nedladding mot betalning, då hade förmodligen fildelning knappast ens sett dagens ljus – i alla fall inte växt till nuvarande omfattning.
Det är helt och hållet deras egen girighets och lättjas fel att de nu är på väg att gå i graven.

Framtiden är som den är, det konstaterar även Kadhammar:
”Inom några år betalar vi kanske nätlicens ungefär som tevelicens, en utveckling de stora skivbolagen är livrädda för eftersom det innebär mer pengar till musikerna och mindre till direktörerna.”

Där är haken. Bolagen bekämpar utvecklingen för att den hur som helst innebär att deras kontroll över marknaden minskar, därmed också deras oskäligt stora profit på upphovsmännens bekostnad.
Den saken ändras inte ett dugg av tingsrättens dom mot TPB.

Här är något av de senaste dagarnas tidningsskriverier om domen mot TPB: Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

AMF fortsätter att mörka


AMF:s styrelse har fått utredningarna om VD:ns pensioner – men valt att hemlighålla det mesta av dem. I stället pekar styrelsen ut VD:n Christer Elmehagen som ensam ansvarig och ersättningsskyldig. AMF:s styrelse fortsätter att fuska.

De har förstås ett svepskäl för att inte publicera utredningarna, som de anger på AMF:s hemsida:
”De utredningar som tagits fram kommer att ligga till grund för bolagets och dess ombuds fortsatta agerande och kan därför inte nu offentliggöras.”

Det enda de har publicerat är en två sidor kort redovisning gjord av advokatbyrån Linklater. Den finns i PDF här, men är ytterst ytlig och har dessutom en lång reservation:
”Vi har förlitat oss på den information och det material som tillhandahållits oss och vi förutsätter i det stora hela att denna information och detta material är korrekt och fullständigt. Vår rapport har utformats under en mycket kort tidsrymd och det kan därför inte uteslutas att det under den fortsatta processen kan framkomma ny information.”

AMF:s styrelse och framför allt dess hårt kritiserade ledamot LO-basen Wanja Lundby-Wedin försöker blanda bort korten genom att hävda att VD:n myglade till sig större pension än han beviljats – men redan den av styrelsen godkända och kända pensionen är extremt hög, vilket är vad kritiken mot Wanja egentligen handlar om.

Hon och de övriga i styrelsen har beviljat sin VD en extrem pension och andra omfattande ersättningar, fast Wanja påstår att hon är en stor fiende till dylikt.

Dessutom är det inget i advokatbyråns rapport som ursäktar att styrelsen låtit detta hända, fast de sett beloppens format.

Man kan också undra vad de övriga undersökningarna kan avslöja. De torde vara mer omfattande. Utöver rapporten från Linklater finns en från revisionsbyrån Ernst & Young, samt en intern utredning inom AMF. Dessutom har revisionsbyrån KPMG granskat årsredovisningarna.

Och så har styrelsen nu utsett advokaten Axel Calissendorff att “företräda de försäkrades intressen”. Hans uppdragsbeskrivning finns här. Men hans uppdrag gäller bara de kommande förlikningsförhandlingarna med VD:n. Han ska inte alls granska styrelsens agerande därutöver eller dessförinnan.
Han har alltså egentligen bara jobbet att övervaka att VD:n kläms på så mycket pengar som möjligt, vilket i praktiken betyder att han måste medverka till att VD:n förklaras skyldig och styrelsen oskyldig – annars kan de inte göra några anspråk på VD:ns pengar.

Styrelsen målar in sig i det omöjliga hörnet att försöka göra en anställd, den förra VD:n, ensam skyldig – men han tjänade under dem, inte tvärtom.
AMF:s styrelse fortsätter att mörka.

DN skriver här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, Aftonbladet här, här och här om AMF.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

Varför tidningarna hatar fildelning


I DN skriver dess politiska redaktör Peter Wolodarski om hur tidningarna håller på att slås ut av konkurrensen från internet. Hans resonemang visar precis varför tidningarna är motståndare till fildelning.

Wolodarski berättar om amerikanska tidningar i kris, för att internet i motsats till dem är gratis. Fast de får väldiga besökssiffror på sina nätupplagor och därmed har fler läsare än någonsin i sin historia minskar inkomsterna. Det går inte att via internetannonser tjäna samma pengar som tidningarna hittills har gjort på papperstidningarnas annonser och prenumerationer.

Wolodarski har nyss blivit politisk redaktör på DN och är säkert väldigt nöjd med det. Hans och kollegornas framtid är hotad – ty det som är sant för amerikansk press är lika sant här i Sverige.

Därför gör han i sin text inte reflektionen att numera har många dagstidningar fler läsare än någonsin, tack vare sina nätupplagor. Han konstaterar blott att de inte tjänar samma pengar som förr.

Och han tar fasta på vad som i sammanhanget är en bagatell: sökmotorer som klipper ihop nyheter från dessa nättidningar, så att läsarna inte behöver gå till dem för att hålla sig informerade. Det jämför han med The Pirate Bay och fildelning – han buntar ihop dem som “parasiter” och kallar det “avarter i gratiskulturen”.

Hans tänkande är svårt att leda till annat än en önskan om fler förbud och fler rättegångar. Ska också tidningarna snart trilla i samma fälla som skiv- och filmbolag har gjort – att utmana sin publik genom att hota med stämningar?

Gammelmedia befinner sig i en lika envis som hopplös kamp mot utvecklingen. I stället för att svära över pengar de inte längre tjänar borde de tänka kreativt om detta väldigt lukrativa faktum: genom internet har de fler läsare än någonsin.
Det är självklart att det kan leda till framtida inkomster, potentiellt till och med större än de forna – man måste bara tänka nytt och kreativt för att ta reda på hur.

Tidningarna måste anpassa sig till internet, inte bekämpa det eller försöka monopolisera det. Anpassning är inte att ge upp. Det är mänsklighetens väg genom hela sin historia. Det är vad vår art är allra bäst på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

lördag 18 april 2009

Domen är inte galen - men lagarna


Nu har jag läst hela domen mot The Pirate Bay. 107 sidor. Ugh! Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

Hela domen går att ladda ner som PDF. Jag gjorde det här.
Den är på 107 sidor, men den är välskriven och sakligt resonerande, så den är inte särskilt svårläst. Jag lade bara märke till ett uppenbart skrivfel, när de om ett annat rättsfall hävdar att den personen genom piratförsäljning: därigenom inbringat i vart fall 1 600 000 miljoner kr
Det vore en riktigt lönande verksamhet, med inkomster som närmar sig vad USA satsar för att ta sig ur finanskrisen...

Kuriosa är också t.ex. att i listan på illegala nedladdningar via TPB hade Thåström rekordet bland svenska musiker. Hans Skebokvarnsv. 209 laddades ner över 13.000 gånger. Tvåa var Håkan Hellströms Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått med dryga 5.000 nedladdningar. Kul att Thåström, vår mesta rockartist, är “still going strong”.
Är det förresten någon som har frågat honom vad han anser om fildelning?

Lag från 2005
Tingsrätten baserar hela sin dom på lagen om överföring till allmänheten, som infördes som ny kategori i upphovsrättslagen den 1 juli 2005:
Enligt 2 § upphovsrättslagen sker en överföring till allmänheten då verket på trådbunden eller trådlös väg görs tillgängligt för allmänheten på en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket.

Utan denna paragraf hade knappast TPB kunnat fällas, men med den blev det en smal sak för tingsrätten att konstatera att TPB medverkat till detta och vetat att det skett med upphovsrättsskyddat material. Där ligger uppsåtet och skulden, därmed grund för bolagens ersättningsanspråk.

Som upphovsrättslagen är skriven är det så gott som solklart. Lagen har förstås tillkommit just i avsikt att kunna slå till mot fildelning.

Medhjälp
TPB underlättade medvetet fildelning av vad de visste var upphovsrättsskyddat material, vilket räcker för att dömas.
Detta säger tingsrättens dom om medhjälp:
Medhjälparen ska ha underlättat huvudbrottets utförande. Det uppställs inget krav på att medhjälparens handlande har varit en förutsättning för huvudbrottets förverkligande. Medverkansansvar kan drabba även den som endast obetydligt har bidragit till huvudbrottet.

Huvudbrottet här är själva fildelningen, till skillnad från TPB:s tjänst för att möjliggöra den.

För sådan medhjälp begär lagen egentligen inte så mycket:
Genom att tillhandahålla en webbplats med välutvecklade sökfunktioner, enkla uppladdnings- och lagringsmöjligheter samt genom att förmedla kontakter mellan enskilda fildelare genom den till sajten knutna trackern har, enligt tingsrätten, den genom The Pirate Bay bedrivna verksamheten underlättat och således främjat dessa brott.

Men då inser genast varje användare av internet att inte heller Google, YouTube med flera skulle gå fria. Dessa webbtjänster är också medvetna om att de används även för olaglig spridning av upphovsrättsskyddat material, och de gör inte mycket för att motverka detta.
Nå, de skryter i och för sig inte med det, vilket onekligen TPB har gjort – innan de ställdes inför rätta.

Elektronisk handel
TPB har försvarat sig med att de omfattas av lagen om elektronisk handel, som friar leverantörer av internettjänster från ansvar för kriminalitet som genomförs med hjälp av dessa tjänster – såsom t.ex. fildelning. Men tingsrätten påpekar:
Enligt 18 § ska en tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att ersätta skada under förutsättning att leverantören inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer och inte är medveten om fakta eller omständigheter som gör det uppenbart att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer eller så snart han får sådan kännedom eller medvetenhet utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen.

Det har förstås TPB underlåtit att göra, så de skyddas inte av den paragrafen i lagen. Inte heller nästa paragraf klarar sig TPB igenom:
Enligt 19 § ska en tjänsteleverantör som lagrar information för annan dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen. Tingsrätten har tidigare konstaterat att samtliga tilltalade varit medvetna om att upphovsrättsskyddade alster tillgängliggjordes genom att torrentfiler laddades upp på The Pirate Bay samt att de medvetet valde att ignorera detta faktum.

Ekonomisk ersättning
TPB har också menat att de endast medverkat till fildelning, som är själva huvudbrottet, och därför inte kan dömas att betala skadestånd, eller ens straffas särskilt hårt.
Men mot det anför domstolen:
I många fall är straffvärdet för en medverkansgärning lägre än straffvärdet för själva huvudbrottet. I praxis finns dock exempel på att medverkan till brott mot upphovsrättslagen bedömts som lika straffvärt som själva huvudbrottet (Svea hovrätts dom nr DB 191 den 13 december 1985 i mål nr B 1858/84). I nu aktuellt fall har de tilltalade inte själva tagit del av rättigheterna eller verken. De tilltalade har dock på ett kommersiellt sätt tillhandahållit möjligheterna för andra att tillgängliggöra och ta del av upphovsrättsligt skyddat material. Detta skiljer de tilltalade från de användare av The Pirate Bay som tillgängliggör upphovsrättsligt skyddade alster och därmed är att anse som gärningsmän. Gärningsmännen får nämligen inte någon ekonomisk ersättning för sina tillgängliggöranden via The Pirate Bay.

Observera den sista meningen. “Gärningsmännen” är helt enkelt vanliga fildelare som har använt sig av TPB och andra tjänster för det. Tingsrätten betonar att de inte tjänat några pengar på sin fildelning, så deras brott är att betrakta som mindre allvarligt än TPB:s.

TPB hade bevisligen några reklaminkomster på sin webbplats – visserligen i sammanhanget små. Tingsrätten konstaterar att:
åtminstone sammanlagt 1.200.000 kr betalats till de tilltalade för reklamutrymme på The Pirate Bays webbplats. Utnyttjandet av de upphovsrättsligt skyddade prestationerna och verken får därför, enligt tingsrätten, anses ha skett inom ramen för ett kommersiellt syfte.

I upphovsrätten som jag minns den från förr – innan internet gjorde spridning av verk möjlig i så stor skala – var det den springande punkten: om man gjorde pengar eller ej på att sprida andras verk. Om inte kallades det privat kopiering och en domstol skulle inte ta i det med tång. Men om man sålde sådana kopior, oavsett hur få eller hur billigt, var det ett uppenbart brott.

Vanliga fildelare
Tydligen så finns den gränsdragningen kvar. TPB hade kanske klarat sig helt från straff om de inte tjänat någon enda krona – för då hade allt deras handlande ställt sig i annan dager.
Att slanten de tjänade inte ett dugg motsvarar skadeståndskraven spelar ingen roll i upphovsrättssammanhang. De är skyldiga att ersätta den skada de åsamkade upphovsrättsinnehavarna, även om den är skyhögt högre än deras egna inkomster.

Vanliga fildelare bör därför kunna andas ut något. Domen mot TPB betyder inte alls med automatik att vilken fildelare som helst kan dömas lika hårt, eller dömas alls.

Den skillnaden är viktig att ha klar för sig. Tingsrättens dom är inte riktad mot fildelning, utan mot en webbsite som har satt i system att göra fildelning möjlig.
TPB trodde därmed att de skulle anses mindre skyldiga – såsom föga mer än en sökmotor – men tingsrätten anser i stället att det gör dem mer skyldiga än fildelarna, trots att det är de sistnämnda som begår själva den brottsliga gärningen.

Nå, det är inte så att man är skyddad från rättslig påföljd bara för att man fildelar utan att tjäna ett öre på det. Upphovsrättslagen – i synnerhet med tillägget från år 2005 – gör varje spridning av ett skyddat verk olaglig och straffbar.

Men det är i teorin. I praktiken torde det knappast komma till rättegång om man inte fildelar i väldigt stor skala och låter sin egen hårddisk pumpa ut filmer och musik till massor av andra på nätet.
Såsom tingsrätten resonerar vad gäller straffpåföljd och skadestånd (där de faktiskt är rätt stränga mot bolagen, om man ser till lagens utrymme) skulle det inte vara värt besväret med en rättegång om inte omfattningen och skadan är stor.

Det är lagarna som är fel
Efter att ha läst den långa domen tycker jag att tingsrätten inte har betett sig särskilt tokigt – i förhållande till de lagar som gäller. Det är just lagarna som är det stora problemet.

De har skrivits för att skydda och gynna bolagen, oavsett hur det i realiteten ser ut i vår värld nu.
Upphovsrätten är både riktig och angelägen – men den ska gälla upphovsmännen, inte en nöjesindustri som genom hela sin existens varit först och värst med att köra över just upphovsmän.

Och den ska inte gå in absurdum, bara för att ny teknik har gjort privat spridning av upphovsrättsskyddade verk mer omfattande än någonsin förr.
Det är som att börja stämma folk för att de sjunger andras låtar i badkaret eller tillsammans vid lägereldar, eller för att de bjuder hem bekanta när de ska titta på en film de har på DVD.

Upphovsrätten bör återvända till att enbart kommersiell användning av verken skyddas i lag.


Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här om domen.
Och här är lördagens skörd: DN skriver här, här, här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , .