Astra Zencas vaccin är det sämre alternativet

 Jag börjar bli innerligt trött på myndigheternas brist på empati gentemot folk som känner tvekan inför Astra Zenecas vaccin mot covid-19. Det är inte så att denna tvekan är helt obefogad – och den dämpas sannerligen inte av myndigheternas intoleranta agerande.

Visst är det så att risken för blodkomplikationer är minimal – ungefär en på miljonen som tagit Astra Zenecas vaccin har dött därav, och det är inte alldeles säkert att det berodde på vaccinet. Å andra sidan – med varken Pfizers eller Modernas vaccin har det skett. Så varför skulle folk inte föredra något av dessa?

Dessutom är det så att Astra Zenecas vaccin har betydligt sämre skydd mot covid-19, och nu pratar vi inte en på miljonen. EU:s European Medicines Agency (EMA) ger följande siffror för de olika vaccinens skyddseffekt:

Astra Zeneca (Vaxzevria)           60%
Pfizer/BioNTech (Comirnaty)    95%
Moderna                                       94%

Det betyder att de två mRNA-vaccinen har nästan 60% bättre skyddseffekt än Astra Zenecas. Alltså: 4 av 10 personer som vaccinerats med Astra Zenecas smittas ändå, medan färre än 1 på 10 gör det med de andra vaccinen. Så det är inte konstigt att EU har bestämt att framtida inköp bara ska vara mRNA-vaccin.

"Nyttan större än riskerna"

Ändå fortsätter EU att rekommendera även Astra Zenecas vaccin. Detsamma gör WHO (World Health Organization) och den svenska Folkhälsomyndigheten. De använder allihop samma argument: ”nyttan är större än riskerna”.

Inte för dem som dör av det, hur få de än är.

Argumentet ”nyttan större än riskerna” är svagt. Det beror så på. Exempelvis, hur mycket behöver nyttan överväga riskerna – är förhållandet 51-49 nog? Och hur mäter man det? Nytta för vem, risker för vem?

Dessutom är det i fallet covid-19 falskt, eftersom det finns alternativ till Astra Zenecas vaccin. Valet står alltså inte mellan att ta eller inte ta vaccinet, utan mellan att ta detta vaccin eller ett annat.

De som vill få Pfizers eller Modernas vaccin i stället för Astra Zenecas gör en fullt rimlig kalkyl mellan nytta och risker, inte bara för att undvika den minimala risken för blodkomplikationer, utan också för att Astra Zenecas skydd mot covid-19 är så pass mycket sämre.

Men det vill inte våra myndigheter veta av. I Sverige ska man inte tillåtas att välja vaccin. Tonen i dessa besked är mästrande på gränsen till oförskämdhet. Socialministern sa tidigt ifrån att vaccinerna inte är något "smörgåsbord". Ingen som helst förståelse för folks oro eller för det faktum att skyddet mot covid-19 är sämre med Astra Zeneca.

Folkhälsomyndigheten skriver på sin hemsida: ”Om du väljer att inte vaccinera dig med det vaccin du erbjuds, kan du behöva vänta.” Det verkar ändå öppna för ett val, möjligen. Hårdare är tonen i somliga regioner. Så här skriver Region Skåne, där jag själv bor:

”Du kan inte välja vilket vaccin som du kommer att få. Om du väljer att inte vaccinera dig mot covid-19 när du får erbjudandet, så kan du ändå vaccinera dig längre fram. Men du kan inte heller välja vaccin då.”

Ord och inga visor.

Region Stockholm är mer diffus, men syns ha samma princip att inte tillåta något val:

”När du är på vaccinationsmottagningen eller vårdcentralen får du reda på vilket vaccin du erbjuds. Det kan variera från vecka till vecka. Det går inte på förhand att få reda på vilket vaccin som används. Du får information om vaccintyp innan du tar din spruta. Alla vaccinationsmottagningar och vårdcentraler använder de godkända vacciner som levereras till Stockholm.”

Samma Region Stockholm har gått ut med direktiv om att inte meddela patienterna vilket vaccin det är förrän precis innan de får sprutan. Det är absurt, en åtgärd med enda syfte att sätta patienterna på pottkanten. Då är det sannerligen ingen anledning att anklaga dem som säger nej för att de hindrar andra från att få vaccinet – en anklagelse som myndigheterna ofta upprepar. Det problemet skapas av inget annat än deras eget hemlighetsmakeri.

Transparens är alltid bäst

Svenskarnas förtroende för sina myndigheter är stort men inte orubbligt. Ju mer nonchalant myndigheterna hanterar oro och betänksamhet hos allmänheten, desto större misstro väcker det. Bara transparens bevarar förtroendet, men när det gäller verkar myndigheterna vara betydligt mer inriktade på manipulation.

När jag letade efter tillförlitliga uppgifter om de olika vaccinens skyddseffekt lyckades jag inte hitta dessa på Folkhälsomyndighetens eller Läkemedelsverkets hemsidor. Där tjatas i stället om att alla godkända vaccin ger ett utmärkt skydd. Det är inte transparens, snarare dimridå. Betydligt tydligare var det privata vårdbolaget Kry, som i början på sin sida om covid-19-vaccin gav siffrorna för de olika vaccinens skyddseffekt.

När det gäller Astra Zenecas vaccin har buden på kort tid varit motstridiga. Den 2 februari sa Folkhälsomyndigheten att det inte skulle ges till personer över 65, den 4 mars att det skulle ges till alla åldrar, den 16 mars att det inte skulle ges till någon ålder, och den 25 mars att det bara skulle ges till personer över 65.

Skälen må varje gång ha varit goda, men nog måste mydigheten ha förståelse för att allmänheten förbryllas. Det är svårt att inte se alltihop som panikåtgärder, även sistnämnda nu gällande beslut. Om dödsfallen varit så få som ett på miljonen, hur kan man alls lita på en åldersgräns för dem? Det är ett missbruk av statistik.

Man borde definitivt ha någon medicinskt baserad förklaring för åldersgränsen, innan man använder de hittillsvarande enstaka dödsfallen för att släppa vaccinet fritt i en åldersgrupp som annars brukar betraktas som den bräckligaste. De har all rätt att vara oroliga.

Minns svininfluensan

Vi minns hur det gick med vaccineringen mot svininfluensan, som regeringen insisterade på att vi allihop borde ta, trots den milda sjukdomen och trots att vaccinet inte hade testats tillförlitligt – varken vad gällde eventuella skadeverkningar eller ens om det skyddade tillfredsställande mot svininfluensan. Jag skrev några blogginlägg när det begav sig 2009.

Vi vet hur det gick. Några hundra barn och ungdomar drabbades av narkolepsi, mot vilket ingen bot finns. De blev styvmoderligt behandlade av överheten och ålades i stort sett att själva bevisa att deras narkolepsi var en följd av vaccinet. Ersättningen för de drabbade dröjde åratal och var knappast i nivå med skadan.

Denna gång har regeringen i förväg utlovat att alla som tar skada av covid-19-vaccin ska ersättas – vad nu det löftet kan vara värt, med tanke på hur de agerade med narkolepsin.

När överheten i barska ordalag kräver tillit finns det alltid anledning för allmänheten att bli misstänksam.

PS:

Ett sammanträffande som verkar vara ödets ironi: medan jag skrev på denna text damp ett brev från min vårdcentral ner i lådan – det är dags för mig att boka tid för vaccinering mot covid-19. Det tål att tänka på.

Höger blir vänster

Jag läser inte dagstidningarna med hög regelbundenhet, så jag missar en del tossigheter. Men nu stötte jag på en riktig praktvurpa: Johan Hakelius, krönikör i Aftonbladet, menar att Breivik är lärjunge till kulturmarxisterna. Och han är inte ironisk.

Dagspressen lever i panik numera. Tidningarnas upplagor krymper och allt mer av reklambudgetarna spenderas på andra media. Det är framför allt en effekt av internet, förstås. Deras desperation märks tydligt i spalterna, där det mesta handlar om att skapa sensation. Spektakel för att locka den allmänhet pressen envisas med att odla fördomar om.

Krönikörer och andra journalister med bild-byline tar i från tårna för att säga något som hörs i flödet. Det blir sällan särskilt kloka ord, för att uttrycka det milt (och just därmed mot strömmen).

Ändå är det sällan jag ser sådana magplask som Johan Hakelius begår i sin Aftonbladetkrönika Breivik är lärjunge till kulturmarxister. Där landar han i tesen som blev textens rubrik, men hinner även innan dess komma med påståenden som tävlar med slutklämmen om kalkonpriset.

I textens inledning undrar han retoriskt, apropå frågan om Breivik är tokig: ”Men krig, kanske ni säger. Är inte det massmord? Var Churchill tokig? Bush? Thatcher?” Sedan förklarar han med en magisters ton varför enskilda individers massmord inte är jämförbara med krig.

Men nej, Hakelius. Vi säger inte det, inte ens kanske. Du slår in vidöppna dörrar. Det är bara du som gör jämförelsen – för att genast avfärda den. Nonsensretorik.

Han fortsätter ogenerat med en hastig analys av Breiviks retorik, fastän han hellre borde nagelfara sin egen, och landar i att jämställa honom med vad han kallar "politiskt och kulturellt avantgarde i väst" under de senaste hundra åren. Han gör ingen hemlighet av att han därmed syftar på vänsterrörelsen. Baader-Meinhofligan nämns som ett exempel. Sedan landar han i kulturmarxismen.

Varför inte fascismen, som syns vara den ideologi Breivik står närmast? Eller nationalismen? Breivik har med väldigt många ord formulerat en uppenbar extremhögerideologi. Så varför vill Hakelius göra den till vänster?

Det är ingen hemlighet vilka strömningar i vår tid som Breivik förvridit till sitt manifest. Kanske är chauvinism det mest passande ordet för hans övertygelse. Låt oss inte blanda bort korten.

Vad gäller Breiviks retorik sammanfattar Hakelius den så här: ”Det här är en person som dels anser sig ha genomskådat ett förljuget samhälle, dels ser det som ett kall att provocera fram en reaktion. Han menar att samhället är sjukt, inte han.”

Nå, den synen har vänstern knappast monopol på, ej heller var de först med den. Varje rebell i alla tider har resonerat likadant. Det måste de, eftersom de inte kan göra uppror utan att bryta mot det sittande styrets lagar.

Skillnaden är förstås stor mellan ett folkuppror och en ensam människas ”korståg”. Breivik, som verkar vara exempel på det sistnämnda, hävdar med eftertryck att han inte gör det ensam. Han menar att han är del i en rörelse. Det måste han för att kunna hävda att hans handlande var osjälviskt, för en högre sak.

Hakelius gör vad han kan för att försöka kalla en högerextremist för vänsterextremist. Jag vet inte om det är särskilt relevant. Vansinnesdåd begås med alla möjliga ursäkter – oftast religiösa, och då sannerligen inte bara muslimska. Den som är så lagd hittar – eller hittar på – en ideologi att ta till ursäkt. Det är svårt att vaccinera samhället emot.

Men vi kan börja med att sansa tonen i det offentliga samtalet och vara försiktiga med hur infamt vi beskriver diverse motsättningar. Då blir det mindre ved till fanatikernas brasor.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Hakelius, kulturmarxism, högerextremism, chauvinism, Breivik. Intressant?

Regeringen vill att oliktänkande förföljs

Immigrationsministern slår till mot ”Vanliga nätmyter om invandrare och minoriteter”. Det är förstås så politiskt korrekt att det snubblar redan på tröskeln. Bara floskler och kringgående manövrer, alltså vad vi normalt kallar desinformation. Inte kan det göra någon nytta mot fördomar.

Regeringen har gjort en hemsida som ska ta död på diverse invandringsfientliga myter. Den är här. Tretton myter som bemöts med lika vaga som fega formuleringar. Det kommer inte att rubba en enda Sverigedemokrat.

Avfärdandet av myterna görs med bräcklig retorik och ohederlig manipulation av fakta. Det är stundtals riktigt komiskt, vilket säkert är oavsiktligt – och det ökar förstås underhållningsvärdet.

Men det är inte det värsta. Man tillåter sig också, på regeringens hemsida, att uttrycka hat mot själva det fria ordet. Se här en av myterna och argumenten mot den:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.
Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.

Riktigt ruskig attityd. Vad de säger är alltså att om man har ”fel” åsikter får man räkna med att bli fördömd och det är alldeles rätt. Så mycket för det fria ordet. Tycker du fel är det rätt att du utsätts för hat.

Vad har immigrationsministern i huvudet? En uppenbar längtan efter den gångna tid när varje invändning mot maktens ståndpunkt var straffbar i sig. I en sund demokrati skulle det groteska yttrandet ovan inte kunna leda till annat än ministerns omedelbara avsked.

Det är dags för regeringen – förmodligen jämte hela riksdagen – att gå en demokratikurs.

DN skriver om saken här, här och här, Svenska Dagbladet här, Aftonbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om immigration, invandrare, myter, regeringen, immigrationsministern, politik. Intressant?

Svensk graffiti

Bara i alla korthet, till försvar för graffiti – ett antal exempel på svensk graffiti i en video på YouTube:



Filmen är upplagd på YouTube av Graffmannen. Det finns förstås mängder av andra filmer med graffiti där.

Se målarglädjen, se också de trista miljöer och stendöda ytor som graffitin har livat upp. Tänk hur tråkigt det vore helt utan dessa färger och vällustiga former.

Graffiti i Malmö
Idag har Sydsvenskan några utmärkt nyfikna och sansade artiklar om graffiti i Malmö, skrivna av Arvid Jurjaks: här och här. I papperstidningen finns även korta intervjuer med Staffan Jacobsson, som skrivit en avhandling om graffiti, och några andra.
Malmö är den enda av de tre storstäderna som inte har infört nolltolerans mot graffiti, och dessutom erbjuder några stora väggar för laglig graffiti. Föredömligt!

Läs även andra bloggares åsikter om graffiti, klotter.

Klotter är konst!

Aftonbladets Arne Höök skriver hatiskt om klotter för att garageportarna i hans hemkvarter ständigt utsätts för det – och grannskapet ständigt måste måla om dem. Men Arne, konst är det lik förbannat!

Arne Höök har själv tagit bilderna ovan på vad han uppfattar som skadegörelse och fulare än de enfärgade ytor garageportarna urpsrungligen hade. Märkligt nog beskriver han processen på ett sätt som i mina ögon gör det uppenbart att något spännande och värdefullt händer:

"Vår garagelänga är nämligen en sjudande, sprudlande, kokande, målarateljé, en evighetsverkstad där färg för tiotusentals kronor tömts och töms varje år. Publiken är enorm – tunnelbanan susar förbi på några meters håll, och engagemanget från de kringboende är fantastiskt: alla i radhusen hjälps åt att gång på gång på gång måla över och skapa nya, friska ytor i det offentliga rum vi äger. Ett par nätter senare är varje port ånyo täckt med fantasins skimrande kulörer."

För mig är det en smältdegel av konst, en kreativ process som kämpar för att blåsa liv i en alltför strikt ordnad verklighet där levande människor ska foga sig efter samhällsplanerarnas livlösa estetik.
Jag har sett bättre graffiti än den på Hööks bilder – men även dessa verk är så mycket roligare än enfärgade garageytor.

Och det är en offentlig miljö – det medger ju Höök när han säger att tunnelbanan passerar tätt intill, likaså säkert en massa människor som bor och verkar i området.
Graffiti är en frisk kamp för att återerövra och blåsa liv i den miljö vi alla delar. Somliga blir upprörda, andra glada, men nog sätter det sprätt på saker. Som konst ska.

Jag kan förstå att Arne Höök och de andra ägarna till radhusen och därmed garagen är upprörda. Men de borde också fråga sig vad för närmiljö graffitin verkar i, och vad för andra bilder som förorenar våra vyer – till exempel all reklam som sprids likt cancersvulster i den offentlig miljön.
Och är det inte något i grunden positivt när unga människor ser de kala väggytorna som grundade dukar i stället för att låta sina sinnen bli lika kala?

Läs även andra bloggares åsikter om klotter, graffiti

Graffiti livade upp steril miljö

På 1970- och 1980-talet exploderade graffiti fram som en konstform för att sätta färg på ett allt gråare storebrorssamhälle. Det blåste liv i miljöer på väg att förslummas i besparingsiver och cynism. Tunnelbanor i New York och andra städer blev paradexempel på denna revolt.

Det hade blivit vanligt vid den tiden att lämna den grå betongen naken för att den då blev underhållsfri. Det som aldrig målades behövde aldrig målas om. Tunnelbanetågen stålkroppar målades inte heller, av samma skäl.

All form av dekoration sparades in, vilket ledde till hela förortsområden som såg ut som slum redan från starten. Stadsplanerarna brydde sig inte om hur kalt det blev, för de bodde i helt andra områden.

Ur detta växte graffiti fram som en livsnödvändig protest. Unga sprayare utvecklade imponerande teknik och kastade sig djärvt och hämningslöst över dessa kala ytor. De hade ett eget bildspråk, som inspirerades mer av serietidningar än av konsten på museer och gallerier.
Det svenska miljonprogrammets förortsområden hade varit mycket tråkigare och mycket mer ångestframkallande utan denna civila olydnad av konstnärlig kreativitet.

Den spred sig också till tunnelbanan. Framför allt i New York, där så gott som varje tåg snart var fullklottrat av tags och bilder i kaotiskt färgfrosseri.
Det var inte alltid konstnärligt högtstående alster, men aldrig en försämring av tågens sterilt nakna plåt. Och det var bilder som ropade till betraktaren om trånad efter en gladare, vackrare värld med plats för varje medborgares spontana skaparlust.
Helt enkelt: det var kul.

Myndigheternas och politikernas avsky mot detta var besynnerlig. Fick man inte ha kul? Måste allt vara så grått och sterilt? De krävde att grå betong skulle förbli blott grå betong, och kall stål förbli kall stål. Dekorationer fick bara överheten stå till tjänst med, och när den snålade in på det så skulle ingen annan få dekorera.

Det var en omänsklig politik. Tyvärr lever den fortfarande, även om makthavarna nu målar ytorna nödtorftigt för att dölja det. Och graffiti, som återgav färgen och förhoppningarna åt den generation av unga som växte upp i allt det grå, möts av fördömanden. Ändå var det graffitin som tvingade makthavarna att i hög grad ge upp den nakna betongens snåla politik.

DN skriver om graffiti här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här, samt Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om klotter, graffiti

Graffiti är konst utanför gallerierna

Kulturministern är upprörd över en graffitikonstnär som härjat på en tunnelbana. Graffiti har alltid retat gallfeber på makthavarna – för att det är konst utanför gallerierna. Konst som inte vet sin plats.

När graffiti växte fram var det sprakande färger på grå betong, ytor i stadsbilden som lämnats kala för att de skulle vara underhållsfria. Unga sprayfärgartister dekorerade en miljö som var outhärdligt trist.
Det borde bara applåderas.

Men redan från början var makthavarna rent rabiata mot denna spontana konstform, som växte fram i slum och eftersatta förortsområden. De reagerade på att den sterila ordningen plötsligt fick liv och ropade ut mänskliga behov i gettona. Civil olydnad med humor och kreativ gnista.

Vårt samhälle har en otäckt elitistisk föreställning om att konst bara får komma ur konsthögskolor och förevisas allmänheten via snofsiga gallerier som gör ett urval av vad de anser är fint. Nonsens!

Konst är upprorisk till sin natur, men det mesta som visas upp på gallerierna är ytterst konservativt – bara bekräftelser av ett borgerligt konstbegrepp som aldrig medger att kreativitet kan spira ur annat än toppen på klassamhällets pyramid.

Graffiti är gatukonst, född i själva botten på pyramiden. Bara det gör att den borde hyllas. Dessutom är den ursprungligen ett sätt att göra gräsligt fula boendemiljöer uthärdliga, rentav festliga.
Utan graffiti hade stora delar av vårt samhälle bestått av inget annat än kala grå betongytor.
Hur kul är det?

Självklart är inte all graffiti underbar, inte heller alltid ett spontant uttryck ur folkdjupet. Men det är ett sjukt förtryckarsamhälle som påstår att hela konstformen är av ondo. Graffiti gör de försummades vardag roligare.
Det är värt mycket mer än alla Östermalms gallerier sammantagna.

DN skriver om graffiti här och här, Aftonbladet här och här, Sydsvenskan här, samt Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om klotter, graffiti

Opportunistisk olydnad

I Sydsvenskans reportageserie är turen kommen till stödgrupper som gömmer flyktingar. Dessförinnan var det aktionsgrupper mot vapenindustrin. Sydsvenskan håller sig fast vid det mest opportunistiska.

Bland de medborgare som kallar sig medvetna är varken kamp mot vapen eller för flyktingar något särskilt kontroversiellt. Snarare tvärtom. Det är som att gå med i Amnesty – få kan bli särskilt upprörda över det. Eller att protestera mot broilerfabriker och annan grym djuruppfödning.
Därmed är sådant engagemang till sin natur ett indirekt stöd för det rådande samhället och tidsandan.

Jag undrar om turen ska komma till husockupanter och Reclaim the Streets, två exempel på civil olydnad som irriterar samhällskroppen och går på tvärs mot rådande normer. Det är dessutom rörelser som engagerar ungdomar i högre utsträckning, och det är oftast i den åldersgruppen det friskaste ifrågasättandet av samhällsmoralen dyker upp.

Civil olydnad ska vara olydlig – den ska ifrågasätta konventionerna, inte bara spela med dem.

Civil olydnad i historien – ingen entydig bild

I Sydsvenskans reportageserie om civil olydnad skriver Olle Lönnaeus en kort historisk sammanfattning, som tyvärr bara landar i samma trånga syn som övriga artiklar i tidningen hävdar. Varken historien eller nutiden är så entydiga.

Det är förstås vanskligt att sammanfatta ett stycke civilisationshistoria, men Olle Lönnaeus har gjort det mer än lovligt lätt för sig – framför allt genom att hasta till generaliseringar. Jag undrar om han har gjort så mycket mer än surfat lite på Wikipedia.

Han börjar med påståendet att Jesus var den förste företrädaren för civil olydnad, “hävdar en del”. Vilka hävdar det? Hur många? Vilka hävdar motsatsen? Det är en klyscha som journalister tar till när de vill påstå något de inte orkar kolla upp. Det säger ju precis ingenting.
“Fast han kallade det inte så”, fortsätter Lönnaeus om Jesus. Vad kallade han det då? Lönnaeus ger ingen som helst förklaring.

På vilket sätt var Jesus civilt olydig? Genom att äta på sabbaten? Genom att välta månglarnas stånd i templet? Knappast genom huvuddelen av sin verksamhet: att tala för sin syn på religionen och kräva av sina lärjungar att vända blicken från jorden till himlen. Han hade inte ens något emot att betala skatt till Rom, och ville inte slå till mot förtryckarna.

Man kan också allvarligt ifrågasätta att han skulle vara först. Vad sägs om t.ex. Sokrates, som flera hundra år dessförinnan “förledde ungdomen” och visade väldigt domstolstrots i rättegången mot honom. Det fanns även en hel del andra olydiga gamla greker.

Lönnaeus fortsätter att slarvigt generalisera när han ger en lista på “den vanligaste” definitionen av civil olydnad. Den vanligaste var? Vilka andra definitioner finns det? Återigen ett påstående som säger precis ingenting.
Och i slutet av artikeln dömer han ut Tobias Billströms skolk med TV-licensen, för att det inte följer “gängse definitioner” på civil olydnad. Vad är gängse? Tomma ord.

Det hade blivit mer substans i Lönnaeus genomgång om han hade intervjuat exempelvis en idéhistoriker kunnig i ämnet, eller valt ut en tänkare, förslagsvis Thoreau, och presenterat hans syn noggrannare. Men det hade förstås varit lite jobbigare än ett nedslag i Wikipedia.

Det olustiga är att han med sin snabba historiska genomgång anser sig kunna formulera vad civil olydnad är och inte är i vår tid. En sådan slutsats är väldigt ohistorisk och alldeles meningslös.

Varför ska man alls sätta sig till doms över vad som är och inte är civil olydnad? Och om man nu ska göra det, då måste man rimligen respektera vad aktivister idag anser om saken. Begrepp förändrar sig genom historien. Det är inget konstigt, inte heller fel på något sätt. Världen förändrar sig ju.

Olle Lönnaeus verkar i och för sig bekänna sin texts brister när han sveper över Jesus, Marx, Gandhi, Mandela med flera, för att landa på Tobias Billström.

Falsk bild av civil olydnad

Sydsvenskan fortsätter sin reportageserie om civil olydnad – ett intressant ämne, som dock förfuskas grovt av slapp journalistik. Resultatet blir en väldigt vinklad bild, som utesluter det mesta.

Journalisten Henrik Hamrén gör det väldigt enkelt för sig, när han ska ta reda på vad som är och inte är civil olydnad. Han frågar två personer med olika bakgrund: Per Herngren från Plogbillsrörelsen, med kristna rötter, och sociologen Magnus Wennerhag.
Det är ytterligare lojt eftersom Plogbillsrörelsen redan har fått komma till tals i Sydsvenskan igår, med det stora reportaget om en av deras aktionsgrupper, som jag kommenterade här.

Leka martyr
Per Herngren har en grundläggande princip för civil olydnad: man ska villigt ta sitt straff, som en del av manifestationen. Han kallar det “postprotest” och säger att det är ett sätt att “bryta med vänsterns traditionella protestfokus, med demonstrationer och plakat och sådant”.
Det är en bekväm inställning till civil olydnad i vårt land, med milda fängelsestraff och hyfsat komfortabla anstalter. I strängare regimer kan det däremot vara förödande.

Herngrens inställning är lätt att spåra till kristen övertygelse. Aktivisterna härmar Jesus genom att villigt låta sig fångas och korsfästas – men på låtsas. Jag tvivlar på att Jesus hade blivit särskilt imponerad, i synnerhet som Herngren är så kvick att döma ut andra proteströrelser.

Prata för varan
Sociologen Magnus Wennerhag använder sig av en annan nyckel i sin bedömning: han ser till motivet, som bör vara “politisk i någon mening, riktat mot en offentlighet och ha som syfte att lyfta en fråga.” Det är en mindre kategorisk definition på civil olydnad än Herngren accepterar, men lik förbannat ganska trång. Vem avgör motivet, vad är politiskt, och varför måste det riktas mot offentligheten?

Wennerhags definition är förstås sociologisk, så den letar förklaringar i samhällsspelet. Individens personliga ställningstaganden är ovidkommande om de inte strävar efter offentlighetens ljus. Men det dräller av människor som rent privat är olydiga mot samhället utan att göra affär av det, och det kan ske på sätt och i sammanhang som blott med krystade resonemang kan anses politiska.

I Wennerhags värld kan bara civil olydnad äga rum när de agerande kan prata för varan – har en teoretisk överbyggnad som de förmår att formulera. Det är som om man måste vara akademiker för att vara olydig, och att den verkliga olydnaden inte ligger i handlingen, utan i vad man säger om den.

Civil olydnad är förstås till sin natur sådan att den vägrar att foga sig efter dylika definitioner, och struntar i att följa direktiv om hur den borde ta sig uttryck. Annars vore den inte särskilt olydig.

”Domstol”
I Henrik Hamréns artikel får Herngren och Wennerhag sätta sig till doms över olika typer av ageranden, för att avgöra om de är civil olydnad eller ej. Detta gör herrarna med oblyg självsäkerhet, vilket leder till obehagligt lättvindiga avfärdanden av mänskliga ställningstaganden.

Exempelvis avfärdar Herngren vapenvägran, men godkänner totalvägran, förmodligen för att bara det sistnämnda leder till fängelsestraff. Wennerhag godkänner vapenvägran om det finns ett motiv som t.ex. att det är fel att döda.
Klotter och graffiti avfärdar Herngren för att det görs i hemlighet, i stället för att ta sitt straff. Wennerhag är tveksam, eftersom han har svårt att se något politisk motiv.
Släppa ut minkar är bara godkänt av Herngren om man stannar och tar sitt straff, och ungefär detsamma tycker Wennerhag.
Reclaim the streets godkänns inte av Herngren eftersom det inte är icke-våld. Wennerhag menar att det inte är “klassisk” civil olydnad, eftersom det inte är inriktat på lagarna eller på medborgarrätten.
Husockupationer godkänns faktiskt av Herngren, som ändå invänder att det brukar fastna i protesten, “i stället för i lösningen.” Wennerhag godkänner det, eftersom han ser ett tydligt politiskt motiv.
Fildelning godkänner Herngren, eftersom aktörerna går att spåra via IP-nummer. Om aktörerna lyckas komma runt detta anser han att det inte längre är civil olydnad. Wennerhag godkänner det bara om det görs av ideologiska skäl.

De ovanstående “domarna” över folklig aktivism är rent nonsens. Bara som exempel: är det verkligen husockupanterna som gör att det blir mer protest än lösning? De brukar ju hålla sig lugna tills myndigheterna använder polis för att tvinga ut dem. Hur kan Wennerhag mena att Reclaim the streets inte handlar om medborgarrätt, när det är aktioner mot hur samhället utformas? Och är det inte politik att med graffiti dekorera de många grå betongytor som snåla samhällsplanerare fyllt våra livsrum med?
Rent nonsens.

Alla som inte fick komma till tals
Om Sydsvenskans journalist inte varit så lat, skulle han förstås ha inhämtat åsikter om civil olydnad från fler än dessa två personer. Varför tillfrågades inte några av de berörda? Varför fick inte Reclaim the streets, fildelare, husockupanter och klottrare komma till tals?
Förmodligen bara för att de är svårare att hitta.

Men så slapp får man inte vara som journalist. När han låter Plogbillsrörelsens representant sätta sig till doms över andra rörelser – oemotsagd av dessa – gör Henrik Hamrén sig skyldig till ett grovt pressetiskt övertramp. Det är skrämmande att han själv inte tycks förstå det.