Internet på väg att bli en medborgerlig rättighet

En förlikningsgrupp inom EU-parlamentet har enats om reglerna i telekom, där allas rätt till internet markeras. Piratpartiets Christian Engström har suttit med i gruppen, vilket garanterar att beslutet är acceptabelt. Skönt att ha honom i EU.

Christian Engström säger att han är nöjd med resultatet, även om det förstås hade kunnat bli ännu bättre. Nu ska alla medborgare garanteras att det kräver en rättslig process där den anklagade får komma till tals, innan någon förbjuds tillgång till internet. Det borde stå att det ska ske i en domstol, men skrivningen är i övrigt sådan att medborgarskyddet ändå är rejält.

Det viktiga ligger i att EU-parlamentet med denna skrivning understryker internets betydelse i medborgarnas liv. Jag tror att det i längden är detta konstaterande som kommer att påverka lagstiftning och praxis mer än själva reglerna för hur processen måste gå till.

I vår moderna tillvaro är internet ett livsvillkor. Att stängas av från det är som att sättas i isoleringscell. Det måste därför tas på yttersta allvar.

Diverse bisarra beslut av regeringar, myndigheter och företag – även i Sverige – har kunnat ske för att samhället ännu inte fullt ut har tagit till sig internets fundamentala betydelse i de medborgerliga livet. När EU-parlamentet är på väg att understryka detta blir det en grundläggande princip för den samhälleliga synen på internet. Då kommer det att bli allt svårare för myndigheter och andra makter att strypa folks tillgång till internet, vare sig det skylls på fildelning eller annat.

Internet är på god väg att omslutas av yttrande- och åsiktsfriheten. Det kommer säkert fler sabotage mot den utvecklingen, eftersom makthavare har en reflex att inte ge upp kontrollen, men för varje år framöver blir deras åtgärder alltmer verkningslösa och svåra att få igenom.

Men vi får se vad som händer på vägen med telekom. Man ska inte ropa hej förrän man är över hindret. Förlikningsgruppens förslag ska upp till beslut hos EU-parlamentet, där det torde gå igenom, men sedan också hos ministerrådet, som är själva makten och härligheten inom EU. De kan vilja krångla till saken – i alla fall de ministrar som inte befinner sig i ett valår.

DN skriver här, här och här, Svenskan här, Aftonbladet här och Expressen här om telekombeslutet.
Läs även andra bloggares åsikter om telekompaketet, EU, EU-parlamentet, Christian Engström, piratpartiet, internet. Intressant?

Ännu en upphovsman som tänker med plånboken

I Aftonbladet skriver kolumnisten Ronnie Sandahl att piratpartiet vill ta ifrån honom hans levebröd. Han ignorerar ogenerat de kränkningar mot integriteten som är vad piratpartiet och många andra framför allt reagerar emot.

Sandahl hälsar på den döende bruksorten Hälleforsnäs och jämför med papperstidningarnas hotade bransch. Det är en spekulativt sentimental jämförelse.
Men Ronnie, det är inte fildelning som utgör det stora hotet mot papperstidningarna, utan själva internet, där aktuell information i väldig omfattning presenteras gratis, även av tidningarna själva.

Ytterligare lömskt är det av honom att kritisera piratpartiet för att de vill ha fri fildelning, men inte med ett ord nämna deras främsta anledning: det kusliga övervakningssamhälle som blir följden när man försöker stävja fildelning.

Därmed visar sig Ronnie Sandahl vara ännu en jämförelsevis framgångsrik upphovsman som struntar blankt i de mänskliga rättigheterna när det kommer till hans egen plånbok.

Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, fildelning, upphovsrätt, Ronnie Sandahl.

En utmärkt politiker oavsett parti

Christian Engström, piratpartisten som har valts in till EU, är en alldeles utmärkt politiker, som vore guld värd för vilket parti som helst. Han kan lyckas med mycket i EU, trots sin ensamhet.

Jag såg Aftonbladets TV-intervju med honom, där han med märkbart mjuk och sansad framtoning utvecklade kloka synpunkter på alla frågor han fick. Han svarade rakt och mycket uppriktigt, generöst och tillmötesgående, utan att för den skull snubbla på en enda frågeställning.

Det var rent virtuost, samtidigt som det kändes uppfriskande nytt i jämförelse med så gott som alla andra politikers retorik, som vi har hört till leda.

Från några miljöpartister och från några unga vänsterpartiser kan man ibland, men bara ibland, höra samma frigjordhet från det politiska käbblets klyschor, där alla låter likadant oavsett deras politiska hemvist. Men Christian Engström är det mest renodlade jag hört på den punkten.
Han talar från både hjärta och hjärna – samtalar i stället för att predika, lyssnar i stället för att skjuta vilt omkring sig.

Kanske är det internet som har lärt honom det. På nätet är dialog grejen – inte monolog. Och jämlikhet råder med digital automatik. Allas röster gör sig lika mycket hörda och kan ta lika stor plats.

Övriga politiker får skynda sig att lära samma läxa, för de framstår i jämförelse med Christian Engström som rena urtidsmonster – från ett förfärligt förflutet då yttranderätten i realiteten var förbehållen ett fåtal som fått OK av makten.

Denna härliga egenskap hos Christian Engström skulle göra honom guld värd i vilket parti som helst, men det är signifikativt att han finns i just piratpartiet, som har uppstått på internet och värnar om dess unika, gränslösa samtal.

Jag tror att han kommer att göra succé i EU-parlamentet – kanske inte så att det sprakar av tidningsrubriker, men så att det gör skillnad i parlamentets politiska arbete.

På sin egen blogg är han tyvärr ganska fåordig, men också det är förmodligen ett gott tecken. Tvärt emot så gott som varenda annan politiker vantrivs han med monologer.

Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, pp, Christian Engström.

En pirat kan kapa ett helt skepp

Piratpartiet kom in i EU-parlamentet. Christian Engström tar plats där, efter att partiet fick över 7% av rösterna. En enda plats i den väldiga församlingen kan verka futtigt, men som det heter i Tao te ching: Ett träd så brett som en mans famntag gror ur ett litet skott.

Christian Engström verkar vara en sansad och genomtänkt person. Han svarar ödmjukt på frågor om vad han kan uträtta i EU, och det är en utmärkt utgångsposition. Men det är en hel del som en enda person kan åstadkomma i en aldrig så stor och seg församling.

Han kommer med vassa och aktuella kunskaper i ett ämne som de flesta EU-parlamentarikerna vet så gott som ingenting om. Därför kommer de att lyssna på honom.

Han representerar en växande rörelse som i synnerhet engagerar mängder av unga människor, alltså framtidens väljare. Så representanterna för de gamla stora partierna, som alltmer tappar greppet om ungdomen, måste lyssna på honom.

EU-parlamentet är ingen maskin, utan en mängd människor som befinner sig i komplex dynamik med varandra och lägger väldig betydelse på det personliga intrycket. Partitillhörighet är bara en faktor, som de ofta ser som sekundär. Därför vill de lyssna på honom.

Dessutom är det i betydande grad personval som leder till EU-parlamentet, så politikerna där tar sig friheten att förhålla sig friare till partilinjen än vad som är brukligt i nationella parlament. De vill göra egna avtryck i EU och drar sig därför inte för att ingå diverse oheliga allianser.

Politik är att trassla sig igenom en tät djungel. De som vill komma någonstans alls behöver samarbeta med andra i ett mönster av ge och ta, men också av uppriktiga diskussioner i avsikt att nå fram till de förnuftigaste ståndpunkterna.

Då kan en enda människa som förstår att beskriva problemet och vet vägen till den enklaste lösningen vinna ett helt parlaments stöd.

Det går inte på ett ögonblick, men det går.

Pressen är förstås sprängfylld av artiklar om EU-valresultatet, t.ex. DN här, här och här, Svenska Dagbladet här och här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här och här, Expressen här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Christian Engström, piratpartiet, EU, EU-valet, EU-parlamentet.

Gammal journalist tänker ungt

Så här på valdagen för EU-parlamentet är massmedias tunga elefanter ute och dansar. Jan Guillou skrev surt om fildelning. Nu kommer Staffan Heimerson, som är betydligt äldre i gården än till och med Guillou – men han röstar på piratpartiet.

Staffan Heimerson är något av en legend i svensk press, speciellt genom sina många år som utrikeskorrespondent. Han har varit verksam journalist sedan 1950-talet, då Guillou kämpade för att hävda sig på en snobbig privatskola.

Idag har han skrivit en krönika i Aftonbladet om varför han röstar på piratpartiet. Argumenten är friska och slående. Det märks att den gamle senioren hänger med och gläds över internet – i motsats till Guillou som verkar tycka att allt inom IT är larvigt, och fortsätter att knattra på sin gamla skivmaskin.

Läs Heimersons skarpa argument mellan champagneklunkarna. Han är ett härligt bevis på att man inte måste vara under 25 för att hänga med.

Läs även andra bloggares åsikter om Staffan Heimerson, piratpartiet, EU-valet, EU, fildelning.

Jan Guillou ignorerar integriteten

Jan Guillou gör det lätt för sig i kritiken av piratpartiet på själva valdagen, när han i Aftonbladet avfärdar några argument för fildelning men undviker de allra viktigaste, som handlar om medborgarnas integritet. Så mycket av det fria ordets man är han.

Jan Guillou utgår ifrån författarkollegan Lars Gustafssons försvar av piratpartiet, som jag skrev om här. Han fick en del grova pikar av Gustafsson och svarar med samma mynt. Pajkastning i ankdammen.

Men hur kan han fullständigt utelämna problemen för den medborgerliga integriteten, yttrande- och åsiktsfriheten, när han avfärdar det enda partiet som konsekvent tar dessa principer i försvar också på internet? Han som publicist och en tidigare kämpe på yttrandefrihetens barrikader tänker numera med plånboken.

Den lilla risken att fildelning ska minska författarinkomster (som det inte finns minsta belägg för) får honom att ogenerat acceptera myndigheternas och bolagens inskränkningar och övervakning av internet. Han förbigår dessa gigantiska problem med tystnad, för att i stället mena att författare som inte säljer massor av böcker ska hålla käften och överlämna politiken till sådana som gör det.
Makt korrumperar.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, piratpartiet, fildelning, internet, Lars Gustafsson.

En författare som inte tänker med plånboken

Lars Gustafsson, en av våra äldsta och mest etablerade författare, deklarerar i Expressen att han ämnar rösta på piratpartiet – och att han inte tycker att upphovsrätten kräver alla dessa lagar mot internet. Därmed går han hedervärt emot författarströmmen.

Annars är det flera författare – inklusive vårt förbunds styrelse – som så gott som enbart gnyr om upphovsrätten och struntar i de hot mot integritet och yttrandefrihet som de många nya lagarna utgör.
Icke så Lars Gustafsson, som jag annars har uppfattat som tämligen konservativ.

Han återvänder i sin text till 1700-talet och jämför med encyklopedisterna, vilket också jag har gjort i ett blogginlägg. De kämpade för att via encyklopedier ge allmänheten tillgång till all kunskap som då fanns - men överheten slog tillbaka med förbud och förföljelser.

Det var olagligt att låta folket ta del av de kunskaper som civilisationen hade nått, för det ansågs kunna leda till att de blev upproriska och började ställa krav.
Känns det igen?

Lars Gustafsson tror inte att myndigheterna kommer att lyckas bättre denna gång än de gjorde på 1700-talet. Mänsklighetens längtan efter kunskap och vidgade vyer är för stark att stå emot. Utvecklingen går sällan bakåt.

Gustafsson ger inte heller mycket för de författare som surar över eventuella royaltyförluster om deras verk sprids via fildelning:
”Denna immaterialisering innebär naturligtvis ett hot mot den materiella upphovsrätten. Och vi talar då inte bara om det uppenbara hotet mot herrar Guillous och de andra dussinförfattarnas möjligheter att lägga sig till med nya herrgårdar, ett socialt problem som jag uppriktigt sagt ger en god dag.”

Han påminner om vad upphovsrätten har ställt till med, när den t.ex. gäller mediciner som därmed blir för dyra för fattigt folk, eller utvecklandet av nya grödor som skulle kunna mätta hela världen.
Konstnärers eventuella inkomstbortfall är i sammanhanget småpotatis:
”Intellektuell och personlig integritet för medborgarna, kort sagt ett internet som inte har förvandlats till en myndighetskanal av lobbypreparerade domstolar och EU-politiker i halskoppel, är rimligtvis viktigare än behoven hos en i huvudsak industriell litteratur- eller musikscen som snabbt förvittrar till makulatur redan i upphovsmännens egen livstid.”

Och han påminner om vad jag tycker är “bottom line” för alla konstnärer: för oss är det primära att vår konst sprids och gör intryck på vår samtid. Konstens öppna rum och vinsten därmed väger ofantligt mycket tyngre än en kulturindustris vinstintressen.

Gustafssons text är sköna ord från en frisinnad tänkare som inte fastnat i den egna plånboken. Läs den här:
Därför röstar jag på piratpartiet.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Gustafsson, piratpartiet, encyklopedisterna.

Pressen gnäller över att piratpartiet växer

Direkt efter domen mot The Pirate Bay fick piratpartiet en flod av nya medlemmar. Det har föranlett en del sura kommentarer i pressen – vilket bara bevisar dess förakt för de demokratiska värdena.

Tidningarna beskriver piratpartiets nya medlemmar som om de blott vore fildelare som vill fildela ifred. Den förringande klyschan om “gratis är gott” upprepas ständigt i debatten, som om internetgenerationen vore inget annat än snattare.
Man undrar med vilken fenomenal glömska pressen har betraktat bloggosfärens intensiva debatt om FRA, IPRED och rättegången mot The Pirate Bay.

Enfrågeparti
Det talas också om enfrågeparti. För inte alls många år sedan sades detsamma om miljöpartiet. Det kunde egentligen sägas om vilken politisk ideologi som helst, eftersom de alla bottnar i ett bestämt principiellt ställningstagande.
Det går sannerligen att bygga en komplett politik på mindre än frågorna om yttrande- och informationsfrihet.

Den demokratiska processen har under sin korta historia visat ungefär samma förlopp varje gång: en fråga väcker politiskt engagemang, som leder till politisk aktivitet och förändring.

Internet är den största revolutionen någonsin för yttrandefriheten. Samhällets etablissemang reagerar som förväntat – med strävan efter kontroll, censur och restriktioner. Piratpartiet är ett exempel på en politisk kamp mot denna reaktion.

Om de etablerade riksdagspartierna fortsätter att bekämpa de folkliga friheter som internet öppnat, då är det både rätt och riktigt att piratpartiet växer i medlemstal och inflytande.
Politiker förstår till syvende och sist blott röstetal. Och det är alldeles riktigt. Så vi får se hur rösterna faller i nästa val.

Men innan dess kommer gammelmedia och andra makthavare att försöka avfärda piratpartiet av det ena eller andra skälet, som om det vore de befintliga partiernas sak att bestämma vilka nya partier som har existensberättigande.
Räkna därför med en hel del smutskastning, i synnerhet som varken politikerna eller gammelmedia har lärt sig det där med netikett.

Aftonbladet skriver här och här, DN här och här, Svenska Dagbladet här, om piratpartiets framgångar.
Läs även andra bloggares åsikter om piratpartiet, pp, the pirate bay, tpb, fildelning, internet.

Upphovsrätten ska vara upphovsmännens

Upphovsrätten är kärnan i rättegången mot The Pirate Bay och i hela diskussionen om fildelning. Jag är själv upphovsman, så jag borde tala om var jag själv står. Ämnet är stort, så jag utgår ifrån piratpartiets ståndpunkter, fast jag inte är medlem i det – men de har studerat ämnet grundligt utifrån nuvarande förutsättningar.

Jag är författare och har gett ut en klase böcker. De har inte precis gjort mig rik, men jag lever i huvudsak på inkomster av mitt skrivande – och detta är under förutsättning av något slags upphovsrätt.
Men för mig – som för de allra flesta upphovsmän jag haft kontakt med – är ändå inte inkomsterna huvudsaken, utan rättigheten att kontrollera hur mina verk används, samt att kunna hejda förvanskning och missbruk av dem ur en konstnärlig och innehållslig mening.

Vad jag menar är att jag inte blir rabiat om mina böcker kopieras för privat behov av folk som vill läsa dem och inte anser sig ha råd eller lust att betala för de tryckta versionerna. Sådant får man bjuda på, precis som jag bjuder på hur mycket av mina texter som helst på denna blogg och på mina hemsidor. Man vill bli läst av så många som möjligt. Då kan inte pengar få stå i vägen.

Nej, vad jag värnar om är min rätt att säga nej om t.ex. något grisigt företag vill använda mina verk för att göra reklam för en flottig korv, eller om ett coffee-table-förlag vill ge ut någon av mina böcker i en glassig utgåva med guldkant för att dekorera möblemang från Ikea, eller om ett filmbolag vill göra film på en av mina romaner med tvålfagra töntar i huvudrollen och ett tillyxat lyxigt slut för att de tror det säljer fler biobiljetter. Och så vidare.

Jag vill ha en upphovsrätt som ger mig möjlighet att stoppa cyniskt utnyttjande av mina verk på ett sätt som jag inte tycker stämmer med deras syften och innehåll.

Det är mycket viktigare än pengar. Mycket viktigare!
Man kan kalla det en ideell upphovsrätt, i motsats till en ekonomisk. Jag kan bjuda på den ekonomiska om det är nödvändigt för att bevara den ideella. Jag har redan gjort det hur många gånger som helst, genom att säga nej till utnyttjanden av mina verk som inte rimmar med min övertygelse, eller genom att vägra deltaga i projekt som jag tycker inte stämmer med vad jag vill verka för.
Jag har gjort det redan i hur jag skapat mina verk, när jag inte fallit i fällan att anpassa dem till “marknaden” för att göra dem mer säljbara.

Och efter denna principförklaring går vi till piratpartiets ståndpunkter:

Piratpartiets Christian Engström har gjort en klar och tydlig sammanställning av principerna vad gäller upphovsrätt. Jag antar att det är piratpartiets ståndpunkt. Han får rätta mig om jag har fel.

Piratpartiet har tre huvudsakliga punkter på sitt program, vad gäller upphovsrätten. Jag tar en i taget:

Korta skyddstiderna.
”Det mesta av nittonhundratalets gemensamma kulturarv är inlåst av olika rättigheter och får inte användas av människor som vill bygga vidare på det för att skapa ny kultur. Det är bara destruktivt för samhället. Piratpartiet vill bevara den kommersiella ensamrätten, men korta den till kanske 5-10 år. Det är mer än tillräckligt för dem som skapar kultur av kommersiella skäl. Syftet med upphovsrätten ska vara att uppmuntra till kulturskapande. Inte att förhindra det.”

Här tycker jag att pp har helt fel, om de menar att en upphovsman under sin egen livstid ska förlora upphovsrätten. Det vill jag inte alls vara med om.
Så länge jag lever vill jag kunna bestämma över hur mina verk används. Inte hur de sprids eller hur jag får betalt för dem, det är mindre viktigt (även om det förstås vore kul att tjäna en hacka på dem) – utan i vilka sammanhang och på vilket sätt det används. Vad man gör med dem.

För mig finns det en enda rimlig skyddstid: upphovsmannens livstid. Så länge skaparen av verket lever ska han eller hon ha total beslutsrätt över hur verket används. Men därefter kan det kvitta lika.

Gällande lagstiftning säger antingen 50 eller 70 år efter upphovsmannens död, men det är rena kalabaliken. Då sitter bara några förvirrade släktingar och kammar hem pengar för vad de inte bidragit ett dugg till. Dessutom är det ofta så att de bromsar utgivning och annan spridning av verken för att de vill pressa mer pengar ur dem.

Allra värst är när släkten censurerar upphovsmannens verk för att de tycker att delar av dem ger en “skev” eller “osympatisk” bild av upphovsmannen. Om det händer mig när jag är död så spinner jag i min grav!

De som är intresserade av min konst ska ha tillgång till alltihop. Har de inte råd att betala så är det bättre att de får den gratis än att de måste avstå. Och ingen annan ska bestämma vad de ska få se av vad jag har skapat! Det är vedervärdigt – och vår moderna historia är full av exempel på hur tokigt det har blivit.

Det enda rimliga är att upphovsrätten tar slut när upphovsmannen dör. I samma sekund. Punkt slut.

Det ska ändå vara så att det får finnas något slags respekt för konstverkens innehåll – de ska inte få exploateras i sammanhang som uppenbart strider mot upphovsmannens intention och övertygelse. T.ex. inga jäkla Levis jeans i händerna på gud i Michelangelos muralmålning i Sixtinska kapellet. Och inga jäkla sockervaddsslut i filmversioner av Romeo och Julia eller Havets hjältar!

Ett annat tokigt exempel står den amerikanska författaren Kurt Vonnegut för med sin fiktiva gestalt, science-fictionförfattaren Kilgore Trout. Hans romaner publicerades uteslutande som ett slags litterärt alibi i porrmagasin med “wide open beavers inside”.
Jag har egentligen inget emot porr, som bara hatas av en reaktionär smygreligiös hop som hittar nya politiskt korrekta ursäkter för sin förstenade och livsfientliga moral, men jag skulle inte vilja att mina romaner användes blott och bart på det sättet.
Jag kan i och för sig tänka mig mycket värre sätt att förpacka dem, t.ex. i ovannämnda coffee-table-böcker.

Fair use
”Införa lagstadgad “fair use” och citaträtt, även för film, bilder och musik, och inte bara för text som det är idag. Allra helst ska det kodifieras ordentligt i lag, och inte lämnas som en gråzon. Vi behöver ju bara titta på den pågående rättegången mot The Pirate Bay för att se hur välavlönade advokater hanterar gråzoner. Tydlighet i lagstiftningen gynnar alla, men framför allt alla vanliga kreatörer som inte har råd att hålla sig med permanent juridisk representation för att försvara sin rätt att skapa.”

Här håller jag helt med piratpartiet. Konst ingår i vår tidsanda, så den måste få kommenteras med generösa citat ur verken, oavsett om dessa är böcker, filmer, musik eller annat. Det måste också vara helt fritt att konstnärligt kommentera konst och kultur genom satir och andra budskapsbärande förvanskningar.

Jag tycker att Disney Corporation är rent civilisationsfientliga som stämmer varje parodi på Disneyfigurer, fast detta är en fullt rimlig konstnärlig kommentar och diskussion av dem. Arne Ankas skapare stod på sig och vann förstås. Lasse Åbergs Musse Pigg-kopior är betydligt mindre berättigade ur detta perspektiv, men låt gå. Även t.ex. Barbie och andra figurer som är delar av vår vardagskultur måste vi fritt få kommentera, citera och även parodiera.

Jag tror egentligen att vi har den rätten redan idag, även om en och annan domstol kan fega ur när något bamsebolag kommer och ryter. Mestadels kör Disney och de andra med skrämseltaktik, så folk ger sig innan det har prövats rättsligt.

Det behöver bli tydligare i våra lagar: Konst och andra upphovsrättsliga alster som figurerar i vår kultur måste vi få kommentera och citera fritt – annars blir den livsviktiga yttrandefriheten kastrerad och vi förlorar möjligheten att diskutera vår samtid och allt den består av.

Icke-kommersiell användning
”Släppa icke-kommersiell användning fri. Det är enda sättet att skydda både mammor på YouTube och alla andra privatpersoner som använder internet. Enligt dagens upphovsrätt kan varje tonåring begå handlingar i sitt eget sovrum som filmbranschen anser sig ha rätt att kräva 93 miljoner i skadestånd för. Det här är så urspårat som det kan bli. Man kan faktiskt inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Upphovsrättsadvokater har inte i vanliga tonåringars sovrum att göra.”

Piratpartiet och jag är överens om att före internet var gränsen tydlig: man fick kopiera och sprida upphovsrättsskyddade verk så gott man någonsin kunde, bara man inte gjorde pengar på det. Och det skedde – med kassettband, videoband, Xeroxkopior osv.

Men när internet kom blev det möjligt att sprida verk så till den grad att bolagen kände sig hotade. Då skulle plötsligt denna självklara rätt beskäras. Skivbolag införde kopieringsskydd som saboterade folks datorer, filmbolag likaså på sina DVD, och de tryckte på för att få förhastade och absurda lagändringar till stånd – ibland inte ens lagändringar, utan bara nya rabiata tolkningar av befintliga lagar.

Så kan man inte göra. Privatpersoners rätt att kopiera verk för eget bruk och för att ge till släkt och vänner är inget man sätter stopp för, bara för att den nya tekniken gjort detta till ett problem. Principer är principer.

Se vad man gjorde när kassettbandet kom: man tog en extra avgift på dem för att den vägen kompensera upphovsmännen (jag vet i och för sig inte hur detta har fungerat i praktiken). Samma med videoband och CD-skivor. Men man skyndade inte att begränsa medborgarnas grundläggande rättigheter.

Jag tycker fortfarande att principen är bra: man får inte tjäna pengar på andras upphovsrättsskyddade material utan att komma överens med dem och kompensera dem. Vi ska inte gå ifrån den principen till något slags generellt kopieringsförbud, hur än tekniken har utvecklats.

Bolagen är mest fientliga mot pp:s tredje punkt, för att den riskerar att kosta dem mest. Somliga snuskigt rika artister är också allergiska mot just detta, som om de kunde sleva i sig hur mycket rysk kaviar som helst om dagarna. Larvigt.
Vi kan inte stjälpa omkull grundläggande rättigheter bara för att de stormrika vill bli ännu stormrikare.

De flesta upphovsmännen tjänar inga miljoner. För dem är en gratis spridning av deras verk egentligen bara reklam som ger dem chansen att hitta en publik och därmed andra typer av inkomster. Ja, faktiskt säljer de därmed fler CD-skivor, böcker och vad det kan vara, än de hade gjort annars. Och de slipper förslava sig under bolagen, som t.o.m. tvingar dem att kompromissa om sin konst.

Så det är ett lyxproblem. De mest bortskämda bevakar sina privilegier. Men framför allt är det bolagen – vilka själva aldrig är några upphovsmän – som kämpar för sina inkomster. Skit i dem! De har alltid behandlat upphovsmän styvmoderligt (för att uttrycka det milt) och försökt alla trick de kommit på för att slippa betala dessa upphovsmän, dessutom förslavat dem med kontrakt som inte ens respekterar människovärde.
Så håller de fortfarande på. Se bara på hur de missbrukar de hoppfulla deltagarna i Idol och liknande jippon.

Visst förlorar upphovsmän pengar på principen att icke-kommersiell användning av deras verk ska vara fri – men motsatsen leder till ett Storebrorsamhälle som ingen av oss vill leva i, inte heller upphovsmännen.

Det kostar att vara med. Men det viktigaste är inte pengarna. Varje upphovsman kan skriva under på det.

Sydsvenskan skriver om rättegången mot The Pirate Bay här, Aftonbladet här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, piratpartiet, upphovsrätt, fildelning.

Piratpartiet är inte Ny Demokrati

I en krönika på Journalistens hemsida jämför Sydsvenskans Andreas Ekström piratpartiet med Ny Demokrati. En synnerligen halt jämförelse, dessutom full av oriktiga påståenden.

Inom pressen finns en mer eller mindre dold fientlighet mot de nya kanalerna på internet, samt mot de rörelser som verkar för fri information och fritt flöde där. Det torde i botten handla om att just pressen och andra gamla media är de som hotas mest av denna nyordning.

Andreas Ekström verkar göra sig till talesman för dessa medias intressen när han far ut i vildsinta anklagelser mot piratpartiet. Bland annat säger han att piratpartiet är gränslöst populistiska, har en vulgärestetik, är folklighetselitister och tillämpar “Hån och förakt som metod för att möta motstånd.”
Han anger inga belägg för sina påståenden, så han bevisar bara att det är han själv som tillämpar det där hånet och föraktet.

Det är en väldigt rabiat text han har skrivit. Den är proppad med infama anklagelser som han inte bryr sig ett dugg om att med något enda exempel verifiera.
Det blir därför särdeles komiskt när hans poäng med krönikan är att det är dags att “lugnt och sansat, med vanliga journalistiska verktyg” granska piratpartiet. Uppenbarligen är han själv alldeles oförmögen till det.

Han får förstås svar på kritiken. De många kommentarerna ger så gott som samtliga honom på pälsen just för att han yttrar sig så osakligt och inte ger minsta exempel. Själv tycker han att han inte behöver det i en krönika. Då gör man det lite väl lätt för sig.