Plankstek är nästan lika vanligt som pizza och pasta på de vardagligare restaurangerna. Med undantag för att man slipper det skrapande ljudet av kniven mot porslin har jag aldrig förstått poängen. Mätt blir man i alla fall.
På Azalee i Malmö blir man till och med proppmätt. Deras planka torde vara bland de största i stan. Den syns på bild här ovan.
Vi var ett gäng från aikidon på Enighet som bänkade oss där efter en träning för någon vecka sedan. Restaurangen drivs av familjen till en av de tränande på klubben, vilket var en trevlig ursäkt för att besöka stället.
Träning väcker aptit, så vi tog nog planksteken allihop, vad jag minns. Ingen gick hungrig från bordet.
Azalee på Möllevången är något av en institution, känd just för sin plankstek och sina snälla priser. Där är gott om plats och inredningen gav mig minnesglimtar av de krogar och pubar jag besökte under mina tonår i stockholmsförorterna, där ölen flödade och tonen var rå men hjärtlig.
Planksteken kostar 110 kronor, vilket inte går att klaga på, och består av 200 gram ryggbiff, duchessepotatis, hemlagad bearnaise och grillad tomathalva. Dessutom majs och hackad rå lök, vilket inte syns på mången planka annorstädes.
En annan berömd planka är den som serveras på Mando mellan Lilla Torg och gågatan. Där anges på en griffeltavla hur många plankstekar de sålt genom åren – aktuell siffra är över 650.000. Jag vet inte om jag tror helt och fullt på det, men alldeles omöjligt är det inte.
Det är kul och folkligt så det förslår, men någon särskild kulinarisk upplevelse får inte jag ut av plankstek. Jag är tveksam redan till ryggbiff, som är långt ifrån den mest spännande delen av kossan, fast den serveras såväl på simpla syltor som guldkrogar. På planka tenderar den dessutom att förlora en del av sina safter till träet.
Plankstek är en smidig rätt för varje krog med stekbord och en salamander (ugnen, inte djuret), men en alltför liten utmaning för kökets skaparkraft. Potatispurén spritsad som en mur runt köttet är skoj, likaså är den grillade tomaten gemytlig – men sedan behövs fantasi för att med andra, gärna udda ingredienser få anrättningen att lyfta åtminstone något steg över slentrianen.
Det behövs lite äventyrligare smaker, framför allt. Eller ge upp saken, likt varje mode som tjatat ut sig självt.
Jag misstänker att det som skulle göra sig bäst på planka är en rent vegetarisk rätt. Eller en fet och kryddig korv.
Läs även andra bloggares åsikter om Azalee, Mando, plankstek.
Har du raderat min kommentar under grafitti??
SvaraRaderaFörövrigt var det jag och några till som såg till att debattfuntionen på Dn debatt försvann. vi sådage en sossedebattör jäms med fotknölarna. Två SSUare skrek i högan sky, tror Asbari var en av dem. Kort därefter lade de ner svarsfunktionen i DN debatt.
SvaraRaderaFörlåt Asbati heter han
SvaraRaderaRobsten, jag raderade absolut inte din kommentar. Det skulle inte falla mig in.
SvaraRaderaIgår natt tänkte jag svara på den men märkte då att hela inlägget och alla kommentarer var borta. Det var nog någon bugg på blogspots dator.
Nu är inlägget tillbaka och din kommentar finns där:
Graffiti livar upp steril miljö
Jag har inte ätit planka många gånger i mitt liv, men har gjort det några gånger senaste året. Jag gillar mascots vegetariska planka, ungefär som att äta pizza. Längtan efter något fett, lättätet och mättande.
SvaraRaderaÅsa, jag har inte ätit Mascots vegetariska planka. Minns du vad det var på den?
SvaraRaderaJag vet att sådant kan hända Stefan, du verkar inte vara den som raderar kommentarer (Vilka följer nätetiketten)i alla fall. Håller med dig om bloggar och "gammelmedia". Vår käre Guillou lider en smula av hybris, har alltid gjort. Även om han skrivit många bra saker. Själv jobbar han på Aftonbladet, detta förtryckta dasspapper. Have a nice day;-)
SvaraRaderaRobsten, Jan Guillou har till och med mage att hävda att Aftonbladet är på en pressetiskt och journalistiskt hög nivå.
SvaraRaderaNu har jag tänkt och får komma fram till att jag inte kommer ihåg riktigt. Men det var potatismos, sparris, bearnaissås (tror jag) och tomat. Men det var mer också...
SvaraRaderaÅsa, var det kanske någon sojabiff?
SvaraRaderaStefan, hjälp mig. På Mando serverar de sina plankstekar med pommes frites. De påstår att det är på Tore Wretmans eget vis. Men överallt annars tycks plankorna serveras med duscesspotatis istället. Vilket är det mest riktiga?
SvaraRaderaClaes, jag är inte alls säker på fakta i saken, men det var nog själve Tore W som introducerade rätten i Sverige. Han hade stött på den i USA.
SvaraRaderaJag är osäker på om han serverade den med duchesse eller på annat sätt - men jag vill med bestämdhet hävda att pommes frites har väldigt lite att tillföra en plankstek. Duchesse känns verkligen mycket mer förklarande.
Jag kan inte minnas att jag någonsin har stött på en seriös plankstek serverad på annat sätt än med puré, och då har jag ändå ätit på krogen sedan sådär mitten på 1960-talet (fast då var jag väldigt ung).
Kanske gjorde Wretman någon variant där själva köttet kom på planka och somliga tillbehör serverades bredvid, det vågar jag inte uttala mig om. Men köttbiten är i vilket fall som helst den ingrediens som är minst lyckad att tillreda på planka (vilket den så gott som aldrig utsätts för, vad för slags plankstek det än är fråga om).
Vad som förhöjs av en stund i salamandern är i stället den grillade tomaten och diverse andra grönsaken - samt definitivt potatispurén. Alltså, hur det än var på Wretmans tid - duchesse fungerar långt bättre på planka än pommes.
Tack. Det var precis det jag ville läsa. Senast jag åt planka var för att min tonårsdotter absolut ville gå på Mando och äta där. För sådär ett halvår sedan.
SvaraRaderaInnan dess var det kanske 20 år sedan... Har väl aldrig förstått storheten i denna rätt mer än möjligen när jag som 19-åring åt med lumparkompisarna på den då nyöppnade trendrestaurangen intill Karlsborgs fästning. Då var man hungrig och glufsade i sig köttstycket tillsammans med en stor stark. Och visst, det var duchesse som serverades då, 1973.
För övrigt, kanonfina bilder från öppnandet av Entré. Speciellt den spännande skuggan.