Men det finns ett men

Mona Sahlin uttalar sitt stöd för Wanja Lundby-Wedin, trots klantigheterna med AMF och dess VD:s saftiga pension. Men det finns ett men. Detta lilla men är en politikers sätt att mena motsatsen. Mona droppar Wanja, men vill inte hålla i yxan.

Så här säger Mona Sahlin i en radiointervju:
”Jag har förtroende för Wanja Lundby-Wedin som LO-ordförande, men jag är också med och är kritisk till bonus, höga lönenivåer, pensionsvillkor, oavsett om det sker i ett bolag som AMF eller i SEB eller någon annanstans i samhället.”

Wanja sitter i socialdemokraternas partistyrelse, så Mona kan inte avfärda henne med vänsterhanden. Hon uttrycker sitt stöd för partikamraten, dock med ett utvecklat men som för alla de initierade berättar att det är fritt fram för andra att skärpa kritiken och kräva Wanjas avgång.

Om det sker kommer Mona att spela oskyldig och säga att hon gjort allt för att försvara Wanja men att det helt enkelt inte gick längre. Därmed är det ofrånkomligen så att Wanja måste avgå. Då har hon blivit en för stor belastning för partiet.

Notera de många orden Mona har efter sitt lilla men. De visar att hon egentligen lägger tyngden på att sympatisera med just den kritik som har drabbat Wanja. Hon ger kritikerna rätt, vilket betyder att hon tar handen från Wanja.

Med all rätt. Wanja har skött hela denna affär ytterst fumligt. Hon kände sig så säker i sin LO-borg att hon inte tillräckligt tidigt förstod allvaret. Så bortskämda makthavare har socialdemokraterna inte råd med – speciellt som de dalar i opinionssiffrorna.
De måste stå på sig vad gäller arbetarrörelsens fundamentala principer (som de i andra opinionslägen struntar blankt i).

Wanja får bli offerlammet denna gång. Annars kan det nästa gång bli Mona Sahlin, och det är mycket dyrare för partiet – för det garanterar förlust i nästa val.

Här skriver Svenska dagbladet och Aftonbladet om Monas uttalande.
Läs även andra bloggares åsikter om Wanja Lundby-Wedin.