Pressen och politikerna som sängkamrater

Sydsvenskans ledarredaktion har denna gång givit sitt årliga “Europapris” till Margot Wallström. Hon må vara en ovanligt förtjänstfull politiker, men pressen ska inte gulla med politikerna på detta sätt. Det hämmar dess möjlighet att granska och kritisera dem.

Det är förstås särskilt allvarligt när hela ledarredationen binder upp sig med ett pris och en hyllning till en politiker, som dessutom är en av de mäktigaste i hela EU-apparaten.
Vad tidningens medarbetare än själva påstår, gör det att de drar sig för att i nästa stund eventuellt upptäcka allvarliga tillkortakommanden hos samma politiker.

Tyvärr handlar priset uppenbarligen mest om att tidningen vill sola sig i makthavarnas glans. En titt på tidigare års vinnare av Sydsvenskans Europapris understryker såväl detta som hur galet det har gått. Där finns t.ex.:
1988: Percy Barnevik
1991: Anita Gradin och Ulf Dinkelspiel
1994: Odd Engström
1996: Carl Bildt
2001: Göran Persson
2003: Marit Paulsen
2004: Hans Cavalli-Björkman

Allihop ovan är eller var makthavare som tidningen verkligen inte borde ha bundit upp sig till på något enda vis.
Sydsvenskan tillåter inga kommentarer på nätversionen av sin artikel om årets pristagare. Ledarredaktionen vill inte ha sina åsikter ifrågasatta av läsarna.
Det är lätt att förstå varför.

Sydsvenskan är långt ifrån ensam om denna form av vänskapskorruption. Flera dagstidningar dräller ur sig diverse priser till makthavare eller artister eller andra mediaprofiler, som tidningarna egentligen ska ha möjlighet att kritisera helt fritt.
Det är dålig pressetik, och det leder ofelbart till dålig journalistik.