Tyvärr har deras nätupplaga inte alls hunnit med. För att vara en förändring planerad i typ ett år är det märkligt trögt där, med på tok för många buggar. Det bör de skämmas för.
Men nu till fredagstemat. Det är fem sidor i papperstidningen, allihop löjligt förutsägbara och slentrianmässiga. Med den där erbarmligt ansträngt ungdomliga profilen som klingar så falskt, och en nivå som gör föga mer än att förolämpa läsaren med förutfattade meningar om hans eller hennes IQ.
Kort sagt: ungefär detsamma som gamla Dygnet Runt.
Klubb och klubb och klubb
En “playlist” av någon hipp klubbgestalt i regionen, med diverse jönsiga rekommendationer för hur fredagskvällen bör tillbringas och en topp-tio-lista med dansvänliga låtar. En text om ett dansmusikband som ska uppträda på Debaser. En rörig samling kortrapporter om diverse “spontankultur” på stan med löjligt sökt betygssättning i form av tårtdiagram. Notiser om klubbar, en krönika plus tips om klubb-Malmö, en “fredagspanel” där Sydsvenskans medarbetare tipsar om musik, klubb, konst, scen och film. Och så Bong – i ständigt förfall.
Jag är riktigt less på dessa tips till läsarna, som aldrig klarar att lyfta från det mossiga, eftersom tidningens medarbetare är så lagom vakna efter för många år i ett von-obenperspektiv. Vem bryr sig t.ex. om vad för teaterpjäser torrbollen Per Svensson rekommenderar, eller vilken musik den multipelt övervintrade Håkan Engström hyllar, som aldrig tagit något allvarligare än sin egen attityd?
Framför allt är det rent stötande att tidningen med denna spelaruppsättning tror sig kunna fånga det nya och spännande. När de sätter sig ner och spånar om vad läsarna borde söka upp är det inget annat än journalistisk lättja: tyckande i stället för letande.
Gammelmedia borde skriva för vuxna
Gammelmedia sjunger på sista refrängen. Trötta och lata journalister låtsas att de är värdefulla smakråd åt en generation som har sprungit långt förbi dem och har helt andra kanaler till vad de vill ägna sin tid och sin passion.
Om en morgontidning som Sydsvenskan ska ha en framtid alls, bör de ge upp ambitionen att låtsas trendig – i alla fall med fast anställda medarbetare som har sin ungdom begravd i en fjärran forntid de inte kan få i repris.
Morgontidningarna har inte den kvickhet och vakenhet som ungdomar idag kräver. Därför borde de i stället satsa på att skriva eftertänksamt och kompetent för läsare som blivit fullvuxna och precis som journalisterna själva har slutat springa på klubbarna (när de inte måste göra det i jobbet).
Morgontidningarna har så gott som inga prenumeranter under 35 års ålder. Det är naturligt i interneteran, så i stället bör de satsa på att få alla att börja prenumerera när de väl har fyllt 35. Bara om de skriver läsbart för 35-åringar kan de hoppas på respekt även från yngre läsare, som inte har samma åldersnoja – men inte står ut med spelad ungdomlighet.
Som de nu håller på, med fjantigheter och slappheter som i Sydsvenskans nya fredagstema, lär de aldrig få några nya prenumeranter, utan bara se sin läsarskara tyna bort.
Bong en lekstuga
Bong är ett typiskt exempel på hur gammelmedia har förlorat självkritiken och kraften att göra vad de fortfarande skulle kunna vara bra på: den seriösa journalistiska udden och spetskompetensen.
Under mina tolv år som Bong var det uppenbart att samtliga jag hade att göra med på Sydsvenskans nöjesredaktion ansåg att de själva skulle kunna göra jobbet minst lika bra, förmodligen bättre, för att de minsann hade ätit på krogen och visste vad de gillade.
När jag slutade passade de förstås på att för sig själva bevisa saken, genom att ha lekstuga under samma signatur – med diverse pinsamma floppar som resultat. Det var redaktörer och deras kompisar som lekte Bong, skyddade bakom krogrecensentens anonymitet. Gratis middag och ett frossande i överdriven självbild. Recensionerna blev därefter.
Därför blev det efter mitt avsked från jobbet så gott som uteslutande finkrogarna som besöktes – det är ju mycket glassigare än att gå på syltan om hörnet. Och nästan inga luncher, för då kan man inte pytsa i sig alkohol på tidningens bekostnad.
Senaste Bongrecensionen är över Madklubben i Köpenhamn, trots att de nu också satt igång en “Bøng” just för bevakning av krogar i Köpenhamn. Den röran är knappast för läsarnas fromma, utan för redaktörernas egen förlustelse.
Och Bong skriver som en krycka, uppenbart oförmögen att ge ord åt en matupplevelse – med Bongs egna ord ingen “jätterevolution”.
Jag tycker absolut att Bong ska sluta vara anonym, eftersom de numera låter vilka klantar som helst vara Bong, skyddade bakom anonymiteten. Det är förfärligt ohederligt mot läsarna, även mot krogarna, som förtjänar seriös behandling.
Jag vet att Sydsvenskan är rent hysteriskt mån om signaturen Bong, som jag hittade på och vårdade under tolv år. Jag tar fräckt åt mig en stor del av äran för att signaturen blev så aktad och ett så uppskattat inslag i tidningen. Men lita på att redaktionen inte håller med mig om det.
Nu kör de glatt Bongs renommé i botten, och kommer fortfarande aldrig att medge att krogrecension kräver en annan kompetens än de själva äger.
Inbillningssjuka
Man får väl förstå att Sydsvenskan med sitt provinsiella tänkande inte hittar de mest bländande skribenterna, men det som gör tidningen eländig är att dess redaktion inte alls förstår det, utan mal på i sin egen lilla skyddade verkstad och vägrar att lyfta blicken en enda aning.
Deras trångsynthet är till deras eget skydd, så att de kan fortsätta gotta sig i sin inbillningssjuka och låtsas att det är internets fel att de förlorar betydelse.
Nej, det är den förslappade journalistiskens fel att pressen dalar i betydelse. Förr fanns inga alternativ, så allmänheten var så illa tvungen att fortsätta se världen genom dagstidningarna. Men nu behövs de inte – så antingen växer de upp på riktigt, eller har de bara ättestupan framför sig. Om de har tur så lär de själva ha gått i pension innan dess.
Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Bong, journalistik, gammelmedia.
Eget beröm luktar illa - sägs det. Vem sa egentligen det?. Tvärtom är det uppfriskande med någon som törs sticka ut hakan och slå sig på bröstet. Det är ju också en inbjudan att slå tillbaka - vi får väl se om någon kan det.
SvaraRaderaAtt Bong blev ett värdefullt märke under sitt första decennium är ett ovedersägligt faktum. Resten är det svårt för en icke-sydsvenskanläsare att ha en egen bild av, men jag misstänker starkt att du har rätt.
Sydvenskan får mig förresten att tänka på det land jag nu bor i, Chile. Jag vet inget folkslag som så grovt underskattar sig själv som chilenarna. De verkar känna att de bor långt från allting och liksom i skuggan av den riktiga världen, och så blir resultatet av deras ansträngningar därefter.
SvaraRaderaPå samma sätt är Malmö litet i jämförelse med Stockholm och Göteborg, och helt i skuggan av Köpenhamn. Nu är det redan tio år sedan jag bodde staden, men på den tiden kännetecknades Sydsvenskan av samma sorts mentalitet som den chilenska, tycker jag. "Bara det SER bra ut", tycks man tänka. Att innehållet verkligen skulle kunna vara något att komma med tycks man inte ens våga tänka.
Mattias, jag är luttrad när det gäller Sydsvenskan, så jag skulle säga att de inte ens vill tänka innehåll. För då måste de kavla upp ärmarna.
SvaraRaderaDet var sannerligen annorlunda när Jan Wifstrand var chefredaktör - då var de tvungna att göra en riktig tidning.