måndag 16 mars 2009

Idéer om en ny tidning


Jag har gnällt mycket på pressen och dess oförmåga att anpassa sig till den nya mediasituationen. Särskilt hårt har jag gått åt Sydsvenskan för dess förnyelse som inte blev något nytt. Så nu är jag illa piskad att komma med några egna idéer om förändringar jag tror på. Upp till bevis, liksom.

Jag koncentrerar mig på morgontidningarna, som prenumeranter får i brevlådan och slår upp till frukosten, men mycket av det jag säger nedan gäller också för kvällstidningar och andra former av dagstidningar – såväl på papper som på nätet.

Nyhetsportal
Först och främst måste pressen verkligen acceptera tanken på att inte längre ha monopol på nyhets- och åsiktsförmedling, inte ens dominera detta. De behöver därför fråga sig på allvar vad de i framtiden kan vara bäst på.
Jag tror att det är ett vaket urval av nyheter och saklig presentation av dem.

Internet är en djungel som kan vara ogenomtränglig och oöverskådlig. Pressen kan bli bäst på att ge den kompetenta och tillförlitliga överblicken.
Pressen kan vara nyhetsportal, såväl på papper som på nätet. Sakliga journalister gör ett urval och slussar läsarna vidare till fördjupning på tidningens egna sidor och på nätet.

Detta är nog inte ett dugg kontroversiellt som målsättning för pressen, men det har i mina ögon en del konsekvenser som tidningarna ännu inte verkar förstå, eller ens vill förstå.

Bort med Storebror
Pressen är genomsyrad av en storebrorsattityd – både i sitt sätt att predika för allmänheten, som om det var gudsord, och i sitt sätt att banalisera för allmänheten, som om vi vore mähän.
Det måste väck. Annars har pressen ingen chans att överleva.

Det betyder bland annat att ledarredaktionerna måste skrotas. Tidningarna ska inte tala om för oss vad vi borde tycka politiskt. Det hämmar bara deras kritiska politiska bevakning. De ska inte ha en politisk grundsyn de propagerar för – typ “oberoende liberal”, vilket är ett sådant hyckleri att det bara förtjänar att skrattas åt.
De politiska ställningstagandena är det läsarna som själva ska stå för.

Det hindrar inte politiska opinionsartiklar – men de ska inte skrivas av en fast tidningsstab eller deras kompisar, utan variera efter ämne och medialt intresse. Och de ska inte på minsta sätt ersätta den journalistiska presentationen av fakta.
Politiker ska inte få presentera sina beslut genom oemotsagda opinionsartiklar. Inte heller några andra makthavare – från näringsliv, universiteten eller vad det kan vara.

Fakta och kommentar
Tidningarna måste hålla isär fakta och kommentar. Deras huvudsakliga uppgift är det förstnämnda. Kommentarer och tyckanden är sekundärt och får aldrig ersätta fakta. Det ska heller aldrig skrivas av samma person.

Nu dräller alla journalistiska media av “sakkunniga”, som pladdrar om vad som “egentligen” ligger bakom olika politiska eller andra händelser – men det är blott journalister som inte har orkat leta upp sakkunniga utanför sina redaktioner, eller vill slippa omaket att samla uppgifter från flera källor.

Det är en sjuklig lättja på redaktionerna och det leder till ett väldigt svamlande. Journalister ska borra fram fakta, de ska inte spekulera och fantisera.

Kommentarer och spekulationer ska i stället andra inbjudas att komma med – och det måste varje gång tydligt framgå vilka kunskaper och erfarenheter dessa utgår ifrån. Kommentarerna ska vara extramaterial, inte ett sätt att framställa nyheter och fakta.

Och det ska aldrig vara bara en kommentator i en angelägen fråga, utan hänvisningar till flera, från olika ståndpunkter. Om inte det går att uppbringa är det bättre helt utan kommentarer – kommenterandet sker ändå med största och mesta variation på internet, utanför tidningarna.

Alltså: tidningarna ska presentera nyheter faktamässigt och så neutralt det bara går. Sedan kan de hänvisa till debatt, kommentarer, olika tyckare – även inkludera några sådana på sina sidor, bara de hålls tydligt isär från journalistiken.

Allmänjournalistik
Journalister ska inte leka experter, för det är de inte – även om de koncentrerar sig på ekonomi, sport, kultur eller vad det kan vara. De ska blott vara experter på att vara journalister, alltså att sakligt belysa nyheter, ställa läsarnas frågor och rota fram svaren på dem.

Så fort journalister anser sig speciellt skickade att bevaka blott ett visst fält blir de genast påverkade av den syn som råder där, dess “paradigm”.

Politiska journalister ändrar glatt nyspråk efter politikernas dekret och tror ändå att de avslöjar dem. Vetenskapsjournalister har en närmast religiös tro på en positivistisk vetenskapssyn och på forskningens ofelbarhet. Ekonomijournalister tror att “marknaden” är en grundlag och att börsen strävar efter balans. Nöjesjournalister tror att folk vill ha vad Bert Carlsson producerar och att kändisar är vår tids helgon, medan de själva tror sig veta att riktig musik bara kan framföras av gubbar i svart skinnjacka. Kulturjournalister är säkra på att poesi är den överlägsna litterära formen, speciellt när den ges ut av Bonniers. Och så vidare.

Journalister ska pyssla med allmänjournalistik, eftersom de ska serva läsare med ett allmänintresse. När de specialiserar sig blir de bara trångsynta och låter sig luras av dem de bevakar, eftersom det blir deras närmaste umgänge.

Det kan betyda att de förlorar sitt kontaktnät och inte får veta så mycket “mellan oss” och annat skvaller – men de vinner självständighet och en vakenhet på vad det egentligen handlar om. Och snabbt innebär det att makthavarna måste meddela sig tydligt, eller bli evigt missförstådda (snarare avslöjade).
God journalistik ser inte olika ut för olika ämnesområden. Därför borde alla journalister rota i allt. Då blir deras redogörelser också begripliga och intressanta för alla.

Variera recensenter
Recension är att jämföra med kommentar, som jag skrev om ovan. Det har sina poänger även i framtidens tidningar, men bara under vissa förutsättningar.

Det måste vara ombyte på dem! Att år efter år läsa samma recensent som kommer med samma trötta principer för vad som är bra eller dåligt inom samma genre – det är både trist och fördummande. Hur ofta som helst är det uppenbart att recensenten själv har tröttnat på sin uppgift och bara längtar tillbaka till hur det var i världen dessförinnan.

Tidningarna ska inte ha fast anställda recensenter, för de sitter till pension och blir bara tråkigare för varje år. Redaktionerna ska över huvud taget inte ha några “experter”, vilket deras recensenter låtsas att de är. Tidningarna ska inte predika något slags åsiktsmall, utan presentera den vidd som råder inom något så personligt som tyckande.

Dessutom blir det väldigt fel med specialiserade recensenter eftersom läsarna sällan är på samma sätt koncentrerade på en konstform eller genre. Läsarna är allätare, så de har mest glädje av allätares åsikter om böcker, film, musik, krogar, vad det kan vara.
Det gör en väldig skillnad både i upplevelsen och hur den formuleras. Recensenters attityd ska vara den nyfikna allmänhetens, inte experternas eller kulturproducenternas.

Det löser man med frilansskribenter, men inte så träigt att några få sådana skriver tidningens alla recensioner år efter år, utan genom att tidningens redaktion sprider gracerna – aktivt letar upp olika skribenter för vitt skilda uppgifter. Gärna lite tombola.

Det skulle friska upp denna förstelnade konstform vidunderligt om tidningarna experimenterade mer och släppte på sitt konventionella tänk. Recensenter behöver vara duktiga på att säga något intressant om en kulturupplevelse – oavsett av vilken sort. Ju mer de tycker sig kunna om en genre, desto mindre av den omedelbara upplevelsen släpper de in. De använder lathund i stället för att ta upplevelsen till sig.

Hitta spänstiga skribenter och sätt dem på att tycka om något annat än det de kan verka mest rustade för. Byt dem ofta. Leta efter nytänkande.

Meningen med recension är inte betygssättning, för det är bara gammalt storebrorstänkande. Läsarna ska själva sätta betygen, det är inte tidningens sak.
Vad recensenterna kan göra, om de kan tänka och skriva, är att sätta ord på upplevelser, formulera i text vad konst kan förmedla. De bästa recensionerna är alltså konstverk de också, men de förmedlar vad annan konst föder i recensenten.

Konst av alla de slag är sådan att den inte har skildrats innan något har sagts om hur den har upplevts av sin publik. Recensenten ska vara en person ur publiken – personlig och välformulerad, men ändå inte mer än en i publiken.
Den recensent som anser sig vara proffspublik har förlorat den förmågan.

Skrota fasta avdelningar
Tidningarna blir bara mer och mer uppdelade i fasta avdelningar och underavdelningar, som blott bevakar sitt lilla ämne. Det leder till slentrian och tristess på hur många sätt som helst. Dessutom leder det till journalister som anser sig vara “experter”, eftersom de i regel bara skriver inom en enda avdelning eller utifrån dess tema.

Värst av allt är att det leder till en kvantitativ syn på nyheter. Man behöver fylla ett visst antal sidor med sport, ekonomi, lokala nyheter, nöjesbevakning, rikspolitik och så vidare – fast det i verkligheten skiljer sig betydligt från dag till dag vad som förtjänar uppmärksamhet, och hur mycket.

Det blir riktigt fånigt när vissa dagar i veckan vigs åt vissa teman, som om det just dessa dagar var särskilt viktigt med de ämnena. Rent nonsens. Dagstidningar ska skapa mening utifrån vad som sker varje dag.

Indelningen i avdelningar och underavdelningar är bara för tidningarnas och redaktionernas egen bekvämlighet. De har ringa mening för läsarna. Även om man som läsare endast är intresserad av t.ex. film, betyder inte det att man bara vill läsa om det på fredagar.
Och hur många läsare är bara intresserade av film?

Ofta blir det väldigt fel nyhetsmässigt. Nyheter får vänta för att de sker “fel” dag, andra nyheter ignoreras för att det är för långt kvar till “rätt” dag. Ibland är nyheten så stor att man måste ta den samma dag, fast den hör hemma i någon underavdelning som kommer en annan dag, och då blir det bara rörigt.

Allt det där med underavdelningar leder till föga annat än ett slappt och konventionellt journalistiskt tänkande. Dessutom skapar det redaktioner som gör sig till experter och därför förlorar den allmänjournalistiska förmågan. Bort med det.

Ordna strikt efter nyhetsvärde
En tidnings innehåll bör inte ordnas på annat sätt än efter nyhetsvärdet på varje artikel. Förstasidan visar i korta sammandrag vad som är viktigast, och sedan bör artiklarna följa i precis den ordning som deras angelägenhet och intresse motiverar. Oavsett ämne.

Redaktionen får gärna ta en hetlevrad diskussion inför varje pressläggning, där redaktörer kohandlar och slåss för sina synpunkter. Det är hälsosam konkurrens.
Om det är en kulturnyhet som gjort mest väsen kommer den redan på sidan två, och är det ett sportresultat som varit sensationellt hamnar det där.
Bara nyhetsvärdet ska avgöra.

Då blir bläddrandet i tidningen en spännande resa från de största sensationerna till diverse småhändelser och bagateller. Varje läsare kan intuitivt fatta en sådan sortering.

Det blir svårare för läsare med utpräglade specialintressen, men de är i alla fall redan uppdaterade via nätet, så tidningen är inte en nödvändig källa för dem.
De kan i stället som alla vi andra via tidningen få en smidig genomgång av vad dess redaktion anser vara viktigast idag – och med tips till fördjupning och fortsättning på varje nyhet, inom eller utom tidningens sidor.

Ooops!
Det här blev väldigt långt, så jag får hejda mig. Berätta gärna i en kommentar hur ute och cyklar jag må vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , .

17 kommentarer:

  1. Hej Stefan,

    Själv tycker jag att det är uppfriskande att läsa vad någon "tycker" om ett ämne. Hårddrar man ditt resonemang så skulle vi bara ha ett gäng TT-notiser med hänvisningar. Lite för torrt för min del ;).

    Expertis och specialisering är väl heller inte fel i alla lägen. Skulle du vilja att exempelvis Maria G Francke skrev om Aikido? Trodde inte det va :). Själv blir jag vansinnig när man satt någon helt okunnig att skriva om golf, en sport jag kan hyffsat mycket om. Vissa "experter" vill jag helt enkelt inte vara utan. Ta till exempel Per T Ohlsson som skriver mycket kunnigt och insatt. Han både kommenterar och ger källhänvisningar. Idealet hade väl varit en politikPer, en KulturPer, en sportPer, en recensentPer m.fl. Vilken tidning!

    /Jan

    SvaraRadera
  2. Inte för att det handlar om Sydsvenskan, men den här essän var ganska intressant att läsa.

    Clay Shirky har en pessimistisk syn på den framtida tidningsbranschen.

    http://www.shirky.com/weblog/2009/03/newspapers-and-thinking-the-unthinkable/

    SvaraRadera
  3. Så när sätter vi igång?

    Jag tar hand om sydamerikabevakningen.

    :-)

    SvaraRadera
  4. Kul att några orkar läsa den långa texten :)

    Jan, jag tycker faktiskt att det vore väldigt spännande att läsa en text av Maria G Francke om aikido, just för att få se hur hon som främling ser på det. Säkert intressantare än hennes texter om Idol...

    Och där är poängen jag försöker göra: När journalister ser sig som specialister skriver de förutsägbart och förblindas av specialområdets eget paradigm.

    Självklart menar jag inte att det bara ska bli TT-notiser. Tvärtom längtar jag efter djuplodande reportage med massor av research, men gjorda med allmänjournalistisk öppenhet och klarsynthet, för den allmänbildade läsaren - inte av och för "experter".
    Jag tycker att pressen har kommit allt längre ifrån sådan allmänjournalistik och därför knappt kan skriva för allmänheten.

    Specialisering är snarare något som pressen i framtiden ska hänvisa till internet, i stället för att försöka klara inom varje fält. Det finns ingen tidning som kan hävda sig mot all sakkunskap som finns i andra kanaler på internet, och som accelererar i detta fria medium.
    En sådan önskan är bara en längtan tillbaka till det gamla monopolet, med en massa Per.

    SvaraRadera
  5. Robert T, tack för länken. En mycket insiktsfull och klarspråkig artikel. Jag fäste mig särskilt vid:

    When someone demands to know how we are going to replace newspapers, they are really demanding to be told that we are not living through a revolution. They are demanding to be told that old systems won’t break before new systems are in place. They are demanding to be told that ancient social bargains aren’t in peril, that core institutions will be spared, that new methods of spreading information will improve previous practice rather than upending it. They are demanding to be lied to.

    Och:

    Society doesn’t need newspapers. What we need is journalism.

    Jag kan bara hålla med Clay Shirky. Tidningarna är inget att rädda, men journalistiken behövs. Jag är övertygad om att tidningarnas kris kommer att bidra till att förnya och förbättra journalistiken - men förmodligen inte på tidningarna.
    De är alltför ovilliga till den djupa förändring som är nödvändig.

    SvaraRadera
  6. Det var tidningarna det. Vad ger du oss för skolväsendet då?
    Att vi behöver undervisning lär väl inte med automatik innebära att vi behöver skolor i sin nuvarande form? Fast steget från kateder till internet är förstås längre än det som behöver tas från redaktionsgolvet.

    SvaraRadera
  7. Mattias, don't get me started...
    Jag tror inte att avståndet är längre, men en text om saken riskerar att bli det.

    SvaraRadera
  8. *S
    Låter som att nånting i dig redan got started... Jag räknar med att en stenuddsk utredning är tillsatt och att ett betänkande kommer före jul?

    SvaraRadera
  9. Kul att läsa. Lite åsikter gör dagen roligare, helt klart!

    Håller med dig i nästan allt. En sak som jag stör mig speciellt på är punkt nummer 2 - Storebror talar om för dig hur landet ligger...
    Jag har tänkt på detta sen jag kom tillbaka från en månad i Spanien, sommaren 2000. Vad som slog mig när jag kom hem var, att svenska tidningar skrev på ett slags lärarmässigt sätt. Det ska förklaras, förtydligas och nästan mästras på ett obehagligt sätt. Som om människor som kan läsa inte kan tänka.
    Den spanska pressen har säkert sina brister men den är långt ifrån så upplysande som den svenska.
    Skulle vara befriande att få läsa en tidning som talade lite mer ttill folk som om de faktiskt kunde tänka själva.
    Ett (två) horribelt exempel är Magdalena Ribbing, "etikettexpert" i Svd och Catharina Grünbaum, "språkexpert" i DN.
    Nog för att det kan vara illa med experter med behövs verkligen en tant som förklarar hur människor "bör" uppföra sig? 2009?! Jg trodde 50-talet hade försvunnit för länge sedan.
    Eller en språkexpert? Har jag en språkfråga vänder jag mig, 10 gånger av 10 till Internet. Om en sida är oklar kollar jag med några till och lyckas ofta hitta en förklaring.

    Den tidning som hade varit i framkanten och VÅGAT vara lite annorlunda hade haft mycket att vinna. Att tänka på ett helt annat sätt...

    Ytterligare en sak är att tidningar (på I.net) FORTFARANDE är livrädda för att länka ut. GP har (vad jag vet) t.ex. inte ens någon koppling till bloggar eller möjlighet att blogga om en artikel.
    När det väl länkas, länkas det ALLTID i nytt fönster, en trend som ICKE är rekommenderad ur användarperspektiv p.g.a. att folk numera inte vill ha 2000 öppna fönster utan instället väljer att SJÄLVA öppna en länk i en ny flik om de inte vill lämna originalsidan. Enkelt!

    Du är inne på ett MYCKET intressant spår tycker jag. Tyvärr tror jag nog att vissa betonghäckar på Sveriges redaktioner inte FÖRSTÅR hur de ska böra sig åt. De har haft samma jobb i 30 år, recensent, till exempel, och har tappat gnistan. Att göra en rockad bland medarbetarna skulle nog vara nyttigt och intressant - både för läsare och journalister. Se saker på ett nytt sätt.


    @Mattias,

    Ska vi starta ett experiment?

    En blogg, Du skriver från Chile, jag från Japan. Börjar lite lugnt med exempelvis en post/person och vecka. Nåt aktuellt, intressant från respektive land varje vecka!
    En utlandsblogg med olika perspektiv från olika personer.
    Om det faller väl ut kanske nån mer vill hoppa på.

    SvaraRadera
  10. Mycket intressant. När jag gick journalistutbildning för ett par år sedan var vi ett gäng som pratade mycket om hur journalistiken behöver komma bort ifrån det tematiska, där estetiken och hårdmallade redaktionella system styr vad som är nyheter. I stället ville vi se tidningar som koncentrerade sig på att berätta vad som händer, det vill säga att plocka ut dagens viktigaste ur bruset och skriva det på ett tillgängligt sätt. Vi kom fram till att internet hade en stor fördel där, eftersom det inte fanns ett visst antal sidor som skulle fyllas.

    Dessutom är jag fullständigt övertygad om att den klassiska lokalreportern som stoppar sin nyfikna näsa i allting är framtidens journalist. Inte folk som hellre skulle vilja vara dem de skriver om.

    SvaraRadera
  11. Malin, du uttrycker det mitt i prick. Journalistik ska förstås vara nyhetsbaserad, inte ämnesbaserad. Det är så självklart att man undrar varför det ska påpekas - och varför tidningarna frångår det.
    Det handlar nog mest om deras bekvämlighet: när man har definierat vissa ämnen är det lätt att få automatik i bevakningen av dem.

    Lokalreportern och tidningarnas lokala bevakning är själva klippan. Där har de sitt mesta existensberättigande. Det är också där alla morgontidningar (utom möjligen Svenska Dagbladet) har ojämförligt mest genomslag.

    SvaraRadera
  12. Kenji, jag håller med dig om den envisa attityden i svenska media av att delta i något slags folkuppfostran. Däri ligger också ett rätt mörkt förakt för allmänheten.

    Dessutom gör det att gammelmedia alltid tar överhetens sida när det gäller. Ja, de ser ju sig själva som överhet, så det är ingen överraskning.

    SvaraRadera
  13. Yes, men människor måste ju tyckt det varit OK (tills nu kanske?) att bli uppfostrade. Jag prenumererade själv en stund och det hade sina fördelar. Jag gillar att läsa tidningen på morgonen, det är en go känsla.
    Där jag bor nu är inte tidningarna så där fruktansvärt "nu-sak-vi-förklara-det-här-för-dig". Det känns rätt skönt att bli tillskriven som en vuxen människa.
    Jag tror definitivt att drakarna ser sig som LITE bättre än "vanliga" människor. Därför är det jävulens uppfriskande att få möjligheten att läsa dessa vanliga dödligas, de som faktiskt kan skriva skiten av många journalister, tankar och ideer. Det är otroligt spännande.
    Dessutom, med RSS-läsare, så blir dagen en enda lång inspirationskälla.

    SvaraRadera
  14. Kenji, jag håller med dig helt. Nu när andra skribenter än journalisterna är lika tillgängliga blir tankerymden uppfriskad. Det är demokratins sanna natur: till den grad den verkligen får gälla förädlar den.
    Med internet börjar vi få en yttrandefrihet värd namnet.

    SvaraRadera
  15. Stefan,

    Med detta inlägg fortfarande i minnet dök jag på ett intressant inlägg av Thorbjörn Carlbom i VA.se. Det går i stort sett tvärtemot dina ideer. Intressant att läsa då Carlbom låter nästan som Ines Uusman back in the day...

    http://www.va.se/asikter/bloggar/carlbom/2009/03/18/nej-papperstidningen-ar-in/index.xml

    SvaraRadera
  16. Kenji, det var riktigt rolig läsning. Carlbom försöker nog bara säga något "mot strömmen", som egentligen bara är ett nödrop från den egna försörjningskroken.
    Alla hans argument faller platt, som kommentarerna under hans text visar.

    Roligt när han kallar internet en "hajp", som om det vore lika lätt förgånget som en vårmodefärg.
    Carlbom gör sig till tydligt bevis på att den gamla ordningen har spelat ut sin roll.

    Jag är övertygad om att bloggosfären och liknande fora på internet kommer att tvätta fram en ny och vassare journalistik.
    En hel del strunt också, förstås, men så har det alltid varit i alla media.

    Han pratar förstås också om pengarna - det är ju i Veckans Affärer. Men han förtiger att det är just inkomsterna för papperstidningarna som dalar allt brantare. De små inkomsterna de gör på sina nätupplagor är däremot i stigande.

    Och internet leder till pengar - indirekt. Lata och fantasilösa kapitalister får söka sig annorstädes.

    SvaraRadera
  17. En sak till:
    Hittills har det mestadels varit så att de tryckta tidningarna har lockat läsare till deras nätupplagor, men alltmer blir det precis tvärtom: nätupplagorna lockar köpare av de tryckta tidningarna.

    Så förklaras t.ex. Aftonbladets snabbt stigande marknadsandel bland kvällstidningarna under de gångna sådär 10 åren. De var först med att satsa rejält på nätupplagan, och sålde därför mer papperstidningar än konkurrenten Expressen.

    SvaraRadera