Idag kom nya Sydsvenskan. En förändring som de själva har talat om länge och som utmynnade i slätt intet. Om detta är all förnyelse tidningen orkar, då är det sannerligen dags för detta “gammelmedium” att pensioneras.
Form
De allra flesta förändringarna gäller formgivningen. Nya typsnitt, nya grälla färger på sidhuvudena. Men inte ens där är det särskilt radikala ingrepp. Logotypen är oförändrad, likaså ordningen på avdelningarna i tidningen, samt proportionerna mellan dem.
Det har blivit lite spretigare tidningssidor, som i utseende tagit ett kliv närmare kvällstidningarna och gratistidningarna. Sydsvenskan tror väl att det ska bli populärare och folkligare.
Jag tycker att det blivit rörigare – men man ska inte ha bråttom med att bedöma en ny layout, för vanans makt är stor. Ögonen tenderar att tjura när morgontidningens utseende förändras, om det så är pyttelite – bara för att det är ovant. Vi får se med tiden hur den nya formen känns. Och när redaktionen blivit mer fena på den.
Innehåll
När det gäller det innehållsliga är förändringarna pinsamt få och små. Inte ens på seriesidan har något radikalt hänt – de har bara bytt Blondie mot Rocky. Visst är Rocky både kul och populär (den går även i DN), men kunde de inte åtminstone ha satsat på en helt ny serie, speciellt som det finns en framstående serieskola i Malmö?
Redaktionerna verkar oförändrade. Samma folk som skriver om samma saker på samma sätt. Där var en förändring viktigast, för att gjuta nytt liv i tidningens innehåll. De kunde åtminstone gjort lite rockader, flyttat om folk så att de lockades till nytändningar och gamla skribenter som pratat färdigt om sina ämnen fick något nytt att bita i.
Det har blivit en ny fotograf (som är den enda under 30 år) och tre nya skribenter. Av de sistnämnda har dock en, Per Svensson, redan varit på plats i några månader. En annan, Anna Hellsten, har redan frilansat en del på tidningen, och den tredje, Thomas Frostberg, har ett förflutet bland annat som nyhetsreporter på Sydsvenskan.
De verkar allihop vara ganska färdigstöpta i “gammelmedias” former, så jag tvivlar på att de bidrar med särskilt mycket nytt.
Per Svensson kallas “senior columnist” och ska skriva kloka ord om ditt och datt inom kultur och nöje. Det är en roll som tyvärr lockar fram det sämsta hos denne kulturknutte – hans ytliga och alltför förutsägbara idéresonemang, som alltid är så politiskt korrekta att man storknar.
Det vore mycket festligare om han fortsatte med vad han anställdes för förra året: som teaterkritiker. Inte för att han var någon klippa på det, utan just för att hans förvirring inför uppgiften och hans oförmåga att sätta språk på det konstnärliga resulterade i en del lustig läsning.
Heidi Avellan och hennes reaktionära ledarredaktion mal på med sitt förlegade tyckande från ovan. Daniel Sandström fortsätter att skriva glättigt om tidningen, som om den vore en tårta bakad i familjens kök.
Sydsvenskan kallar sig oberoende liberal, men har de glömt att liberalismen inleddes med ett antal stora revolutioner?
Nättidningen
Förändringarna på
Sydsvenskan.se är också mestadels kosmetiska. De är inte riktigt klara där, märker jag på sådant som en artikels datering till den 8 november 2022 (och jag avhåller mig från elaka vitsar om den saken) med mera.
Vad som låter sig anas av formgivningen är en renare och roligare navigering, men också t.ex. svårläst brödtext i högerspalten, beroende på för litet radavstånd.
Och jag ser inte skymten av Twinglys länkar till bloggar om Sydsvenskans artiklar – har de skrotat den saken?
Det kan jag inte tänka mig – det vore som att säga ett hastigt farväl till själva framtiden, genom att göra hela tidningen ovidkommande för den sprakande och allt viktigare debatt som förs på internet.
Men vi får ge det någon dag, för än så länge kryllar det nog av buggar i Sydsvenskans nättidning.
Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar