När det var premiär för Sydsvenskans nya söndagsbilaga förra helgen hade dess chef Maria G. Francke den bildbyline som syns till vänster ovan. Jag skojade om hennes klädsel och vad för budskap den sände ut – och jag har hört skvallras att många andra hade lika roligt åt den.
Så redan till andra numret har hon bytt — klänning (bilden till höger). Men det är samma person, samma mossiga smak och samma förutsägbara innehåll.
Francke är därmed en talande symbol för hela tidningens metamorfos. Det blev lite annorlunda yta, men innehållet är detsamma.
Det är djupt otillräckligt, inte bara med tanke på hur sturskt Sydsvenskan i förväg ropade ut sin i ett år planerade förändring – utan också med tanke på vad som behövs i denna morgontidningarnas största kris någonsin.
Vad för kläder ska chefredaktören Daniel Sandström byta till, för att illustrera förändringen som inte blev av? Han får nog snarare byta jobb.
Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan.
Jag tror fortfarande att den gamla klänningen skulle göra sig på chefredaktören. Det skulle signalera förändring. Men hellre avgår han, kanske?
SvaraRaderaFörresten:
SvaraRaderaDet är förstås rätt lumpet av mig att härja med Maria G Francke och hennes klädsel på det här sättet. Som jag skrev i inlägget: det var alltför frestande att använda den som exempel på Sydsvenskans ytliga förändring.
Men det är förstås lågvatten vad gäller retoriken. Folk ska få ha sin klädsmak ifred, även om de råkar skylta med den i bildbyline. Om de inte är modeskapare eller modeskribenter, förstås.
Min bleka ursäkt är att sådana övertramp är mer regel än undantag i nöjesjournalistiken, och där hörde Maria hemma tills alldeles nyligen. Så jag tänkte att hon kunde få stå ut med att hamna på andra sidan skranket. Det kanske till och med skulle kunna ge henne en lärorik erfarenhet.
Jag får även bekänna att jag tycker att hennes svarta klänning är riktigt snygg, och att det verkar som om hon trivs mycket bättre i den än i den blommiga saken. Så även med yta finns förbättringar värda att göra.
Intressant observation. Jag funderade över detsamma - är det en privatsak eller inte? Jag tror att den upphör att vara det från och med att bilden publiceras i en by-line. En sådan har ju till uttalat syfte att kommunicera något till läsaren. Att driva med en person är fult, men att rakt på sak göra klart: klänningen ser tantig och gammeldags ut, det tycker jag är rak och hederlig kritik. Som en person med kommunikativt uppsåt bör tåla.
SvaraRadera