Barbies förbannelse består

Igår fyllde Barbie 50 år. Dockan åldras omärkligt. Hon har bytt konfektion otaliga gånger genom åren, men har själv varit oföränderlig. Är det välfärdsmänniskans våta dröm? En kvinnlig Dorian Gray.

Oscar Wildes kusliga roman från 1891 berättar om en hedonistisk yngling som har det så lyckligt ordnat att fast han lever ett liv i sus och dus åldras eller slits han inte ett dugg. Det gör i stället hans porträtt, målat av en beundrande konstnär.
Det slutar förstås olyckligt.

Barbie har under sina 50 år blott åldrats på så vis att hennes skönhet känns alltmer outdated. Ja, hela hennes gestalt. Trots att ingen enda rynka dykt upp i hennes plastansikte har världen sprungit förbi henne.
Det är omöjligt att ta henne eller allt hon representerar på allvar.

Det har förstås skojats åtskilligt med Barbie genom åren – ofta ganska grova skämt som handlar om brister i hennes anatomi, hennes förhållande till den manliga motsvarigheten Ken, och så vidare. Tillverkaren Mattel har försökt att stå emot, med jurister och rättsprocesser, men med föga framgång i det långa loppet.

När Barbie fyllde 40 visade feministen Germaine Greer tydligt vad hon tyckte om dockan. Onekligen har den varit en belastning för kvinnors frigörelse. Och även om just Barbie knappast längre utgör samma indoktrinering av flickors självbild finns det allehanda efterföljare – i fantasin såväl som i verkligheten – med liknande skadeverkan.

Vi må ha frigjort oss från Barbie, men ännu inte från hennes förbannelse.

Här skriver DN, Svenska Dagbladet och Aftonbladet om Barbie.
Läs även andra bloggares åsikter om Barbie.