Jag tänkte följa upp mitt inlägg om Barbie med några exempel på dockor från svunna tider, som jämförelse. Men då hittade jag Marina Bychkovas dockor. De är såväl samtida som svävande i ett tidlöst sagolandskap.
Marina Bychkova är född 1982 i Sibirien och bor numera i Vancouver, Canada. Sina dockor presenterar hon på hemsidan
Enchanted Doll.
De är inte alls så anatomiskt fega som Barbie och hon räds inte att leka med erotiska teman. De utgör snarast ett frosseri i sensualism, som ett slags sagofigurer för tonåringar.
Skönhetsidealet känns igen från den androgynitet och spröda romantik som finns i t.ex. 1800-talets mest romantiska konst, Aubrey Beardsley och Mucha, men också i japansk anime och estetiken i emo och fantasy.
En del av dockorna (klicka på bilderna för att se dem förstorade) smyckas som figurer i
Tusen och en natt, andra har kroppstatueringar och kläder med anstrykning av goth. Ansiktena är lika androgyna som änglarna i Leonardo da Vincis målningar, kropparna spensliga som på kvinnliga fotomodeller, könsattributen återhållna som i en begynnande pubertet och sexualiteten dämpad, nästan kysk, men ändå med uppenbar trånad och vällust.
Dockorna beskriver en längtan efter oskuldens erotik, den trevande och berusande, som också är nästan den enda skildrad i vår tids filmer om ungdomskärlek. I Bychkovas dockor verkar det dock mindre förfalskat, eftersom hon med sådan konsekvens skildrar denna sagovärlds orimlighet – en längtan, men inte någon verklighet.
Annars behövde det inte vara dockor.
Den största skillnaden mellan Marina Bychkovas dockor och Barbie är att dessa inte är passiva objekt, utan varelser som utstrålar egen lust och önskan. Där Barbie blir liggande så fort hennes ägare släpper taget om henne, ser dessa ut att smyga iväg för att äntligen få rå om sig själva – förmodligen på barnförbjudna vis.
Här skriver
DN,
Svenska Dagbladet och
Aftonbladet om Barbie.
Läs även andra bloggares åsikter om
Barbie,
Marina Bychkova,
dockor.
Underbara! Och det menar jag inte alls som en ordvits.
SvaraRaderaDen sista bilden får mig åter att fundera över ben, lår och fötter som uttryck för kvinnlig sexualitet. Skulle det vara en tillfällighet att överklasskinesiskor fick sina fötter stympade, eller att dito västerländskor trippar omkring i skor som knappt låter dem behålla någon kontakt alls med Moder Jord - (som naturligtvis kallas så av en anledning, och inte av en slump)? Stympningen gör henne totalt beroende av mannen; ett beroende som naturligtvis också är sin motsats: i ett förhållande byggt på underkastelse/dominans är det snarare den dominerade som styr; något exempelvis Paulo Coelho har utrett med psykologisk skicklighet i romanen Elva minuter.
För mig, boende i ett latinoland, har högklackat kommit att stå för något närmast vämjeligt. Kvinnan som trippar fram, den falska, manipulerande kvinnan i styrhytten - förment underdånig, men i själva verket en kravfull social parasit, ungefär som den krympling som sjöfararen Sindbad tvangs bära på sina axlar i sju år, om jag minns rätt.
Drottningen på bilden som törs gresa och framhålla sin sexualitet, och som med sina ben har en direkt kontakt med jorden och inte behöver en mans axlar eller armar för att ta sig fram, ger mig däremot hopp och värmer min själ.
Inte förminskas hennes eteriska skönhet för det; tvärtom gör det den trovärdighet.
"Oberoende" betyder positionen, om ni frågar mig.
Samma position intar Freja: http://www.historiska.se/historia/jarnaldern/vikingar/hedniskagudar/
Heja Freja!
Föralldel, ska kanske tilläggas - högklackat som en del i det erotiska spelet går väl an. Högklackat buret på lek. Men kvinnor som styltar fram på dylika utan en tillstymmelse till humor skickar kalla kårar längs min ryggrad. De är INTE roliga att ha att göra med, och det vet jag som har råkat ut för ett par.
SvaraRaderaMattias, jag håller helt med dig om den härligt sturska attityden hos drottningen längst ner i inlägget.
SvaraRaderaAnnars får många av figurerna mig att minnas de uppklädda och utklädda ungdomarna i Harajuku, Tokyo.
Tycker jag får en bestämd obehagskänsla av dom här dockorna. Man kan undra varför. Men något i dom får mig obehaglig till mods. Hmm....för det första, är dom till för att barn skall leka med dom?
SvaraRaderaJa, jag läser din artikel en gång till. Och faktiskt Stefan, du pratar in om dessa dockor som lekobjekt för barn, du beskriver dem med inlevelse ur ett vuxenperspektiv. För mig blir det nästan perverst på något sätt, vem fan samlar på dockor ur ett vuxenperspektiv? Och då talar jag inte om samlandet av barndockor, DET kan man göra som vuxen. Nä, obehaget kommer kanske från att detta är dockor för vuxna, på något sätt, gillar det INTE, sorry.
SvaraRadera"Vad det är synd om de röda och gröna gubbarna /
SvaraRaderasom bara kan tänka: Stopp där! och Gå nu! /
och inte: Snart öppnas blåa sjöars burk..."
... skrev Werner Aspenström i "Till B.A. på födelsedagen och i flykten." 1970
... den kommentaren var till Robsten, om det gick någon förbi. Kan du ge något skäl till varför det är otänkbart med dockor för vuxna, Robsten? Det vore intressant att höra hur du funderar.
SvaraRaderaJag håller med Mattias om att jag gärna ser Robsten utveckla sitt obehag.
SvaraRaderaFör mig är det uppenbart att Marina Bychkovas dockor först och främst är konst. Därmed avsedda att skapa alla möjliga reaktioner.
Hon kommenterar med konstnärliga medel sin samtid och sina egna reflektioner över den, men också sin privata lust och sina gissningar om dess bevekelsegrunder och beting.
Jag skulle uppleva det som besynnerligt (men inte alls nödvändigtvis negativt) om hennes dockor vore ämnade för barn att leka med.
Alla psykologer som finns har konstaterat vikten av att sagornas barskare och även ruskigare inslag förblir, eftersom det är vad barn behöver för att bekanta sig med livet som det verkligen är.
Vår tids konventioner verkar ha återgått till en victoriansk era genom att försöka filtrera bort allt vuxet från barnens värld. Men hur ska de då lära sig att bli vuxna?
Och vuxna som leker med dockor - är det inte precis vad vi behöver, om det innebär att de bevarar sitt barnasinne?
Har egentligen ingen lust att svara på frågan, men jag är väl ändå något svar skyldig kan jag tänka mig.
SvaraRaderaTja...kom osökt att tänka på Susanne Ostens barnteater om barns sexualitet när jag studerade dockorna. Om någon kommer ihåg den skandalen. Finns ju inget konkret som skulle utgöra något samband, men fick liiite samma vibbar på något sätt. Olustigt.
""Alla psykologer som finns har konstaterat vikten av att sagornas barskare och även ruskigare inslag förblir, eftersom det är vad barn behöver för att bekanta sig med livet som det verkligen är.""
Ja precis, och jag har alltid varit en förespråkare för just det synsättet, fast det kan ju inte ni veta som inte känner mig. Därmed inte sagt att man måste gilla ALLA sagor för det.
Tror det inte skadar att barn leker med det här, bättre vara hårdnackad än lättnackad. De ser lite barska ut, och det är inget fel med den saken. Jag får en känsla av lite saga och lite "panslabyrint".
SvaraRaderaDessa är ju mer realistiska i många perspektiv än barbie, som har platt mage, och är allmänt onaturlig.
http://www.coolest-toys.com/wp-content/uploads/2008/10/beach-fun-barbie-blonde-j0709.jpg
Jag tror som Stefan att de är mer att betrakta som konstföremål. De är dessutom gjorda i porslin om jag förstår saken rätt, och inte alldeles billiga heller.
SvaraRaderaJag skulle nog heller inte ge dockor som särskilt accentuerar könsorganen till mina barn. Det tror jag vore att pådyvla dem ett tema som inte angår dem förrän längre upp i åldern.
Det dilemmat ställdes de inte för på den tiden när ett vedträ i huckle var en docka...
Om man tittar på barns teckningar så ritar de väl knappast några könsorgan förrän sånt börjar bli intressant av hormonella skäl. Det må väl vara en vink om att temat inte angår dem.
SvaraRaderaMattias, jag tror egentligen att könsorganen varken är mer eller mindre intressanta för barn än andra kroppsdelar - och borde egentligen presenteras lika naturligt för dem. Men det är knappast möjligt i vårt sexualneurotiska samhälle...
SvaraRaderaFalafaf, det var en hysteriskt onaturlig Barbiebild du hittade. Då är sannerligen Bychkovas dockor att föredra.
Håller med, och många dockor har väl trots allt små snoppar eller springor. Men att framhäva dem är något annat. Fast visst: barn fixar biffen, så länge det handlar om frihet och lek. Jag stod med min lille Emil, 2,5 år, framför en målning av fyra bar- och storbröstade damer häromdagen, och roade mig med att fråga honom vad han tyckte att den föreställde. "Ugglor" var hans omedelbara svar. :-)
SvaraRaderaJag arbetar på en skola där ett barn hade dockan "Sven" med rejält tilltagna könsorgan (var väl vitsen med dockan). Denna docka var populär ett tag över alla gränser. Dock var det barnets eget val att omhulda denna docka, inte pådyvlat från vuxna som inte kunde låta bli att småle när de såg dockan. Jag är fullständigt allergisk mot "Sven mellander demokrati" för barn (fred på jorden vill alla barn ha). ett typexempel är Susanne Ostens sexuella barnterater. Den borde hon ha satts i fängelse för ta mig fan!
SvaraRaderaRobsten, jag hade ingen aning om att det fanns en sådan docka. Som du säger - det viktiga är att barn får närma sig sådana ting okonstlat, på eget sätt.
SvaraRaderaPedagogik blir nog lika galen när den censurerar verkligheten för barnen, som när den tvingar på dem den.
Jag läste en artikel för många år sedan om Barbie o vilka lekar man egentligen lekte med denna docka o jag kan bara säga att man ska inte underskatta barn.
SvaraRaderaFördelen med Barbie framför de andra dockor man hade, var att hon inte var ett barn man var tvungen att ta hand om, utan att man kunde leva en rad olika vuxna liv genom henne. Antagligen innan man riktigt förstod. Barbie o Ken hade visserligen inga kön, men jag minns att de hade en hel del sex :-) Inte visste vi vad sex var egentligen, men helt ovetande var vi inte heller. Och genom artikeln jag läste så förstår jag att mina Barbies långt ifrån är de enda som har haft ett rikt sexliv. Eller deltagit i krig. Stora saker som man tog in, inte förstod, men visste hade betydelse och behövde få ett utlopp.
För mig var Barbies nollställda nuna nog en fördel. Min nalle, som hade ett lätt sorgset uttryck, fick däremot ligga i garderoben större delen av min uppväxt. Hans ansikte sa mig att jag inte räckte till för honom och det orkade jag inte med. Samvetet tyngdes ytterligare av att han fick genomleva sitt liv i garderoben.
Nu växte jag iofs upp tillsammans med Barbie på 70-talet och blev en vuxen kvinna, som inte har några hang-ups över nakenhet, sex eller kvinnor med hår på andra ställen än huvudet. Men jag kan säga att man kämpar verkligen i motvind i damernas omklädningsrum nuförtiden. Det hårlösa, opererade barbie-idealet vinner mark, men är det verkligen dockans fel?
Anonym, tack för din tankeväckande kommentar. Jag slogs också av att Barbie var en nyhet med att vara en vuxendocka, i stället för en bebis för barn att ta hand om. Intressant skillnad.
SvaraRaderaOch så kan jag inte låta bli att misstänka att Barbie på något sätt har spelat roll i att Barbieidealet har vunnit mark bland unga kvinnor.