Svenska PEN – fjäderpenna eller kulspets

Måndagskvällen tillbringade jag på Svenska PEN:s årsmöte. Det var sådär 20 år sedan sist, för min del. Medelåldern på deltagarna verkade ha ökat lika mycket. Det var en rar sammankomst, betydligt mer dun än stål. Räcker det för att försvara det fria ordet?

Sist jag bevistade PEN:s årsmöte var när Agneta Pleijel lämnade rodret. Denna gång gjorde Björn Linnell detsamma, tyvärr. Han är en fräsig och handlingskraftig figur, Björn, med ett förflutet som väldigt inflytelserik förläggare på såväl Norstedts som Bonniers.

Det sprakade en del om hans fyra år som ordförande för Svenska PEN. Jag visste inte att han skulle avgå, så jag hade sett fram emot att få se honom i aktion. Men han var förhindrad att närvara, så han blev i stället en “absent friend” som den ena efter den andra av deltagarna prisade med ord som nog skulle ha gjort honom både generad och aningen otålig.

Och nog saknade vi honom. Församlingen bestod av välmenande själar men också ett ömsesidigt gullande som ledde tankarna till borgarskapssalonger i ett victorianskt England.

Ordenssällskap
Det var nästan att några deltagare kunde ha varit födda redan då. Jag undrar hur det är med återväxten i PEN. En styrelseledamot försäkrade att de värvar många unga författare, men få av dem sågs till på årsmötet.

Svenska PEN, bildat redan 1922, har en medlemsprocedur som liknar ordenssällskaps. Det går inte att ansöka om medlemskap. Man måste rekommenderas av två befintliga medlemmar. En sådan ordning leder lätt till åldrighet och en glesnande skara.
Det är dessutom ett olustigt urtida värvningsförfarande, så uppstudsiga unga författare kan nog känna sig avoga även om de råkar bli rekommenderade.

Men vi gamlingar hade det ganska mysigt, med ett kort möte och en generös buffé därefter. Vin till självkostnadspris.
Förutom de många tacktalen som utväxlades mellan trotjänare hölls några tal om den förvisso lovvärda verksamheten, och några förslag på nya aktiviteter väcktes från golvet.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund berättade om Kulturutredningen och dess eventuella konsekvenser för Författarfonden. Jonas Modig, med ett förflutet som mäktig förläggare och ledare för Förläggareföreningen, höll näranog ett brandtal till försvar för nämnda fond men ännu mer för Litteraturstödet, som innebär pengar rätt ner i förlagens kassor.

En ung man talade något för länge om nödvändigheten av att PEN också skyddar bloggarnas yttrandefrihet, om jag förstod det rätt – för jag missade merdelen av talet med en rökpaus. Han fick ingen respons alls, vilket inte var någon överraskning i detta forum.
Nej, jag tror det dröjer innan Svenska PEN blir ungdomligt.

Förvisso är kampen för det fria ordet lika angelägen som någonsin, men kan den bedrivas med fjäderpenna? Det borde nog var kulspets allraminst. Eller ännu hellre SMS, mus och tangentbord.
Jag är inte full av tillförsikt om att PEN och dess tvärsnitt av författarkåren är beredda att högrest gå till strid om friheten för ord som inte faller dem själva helt i smaken.

Läs även andra bloggares åsikter om PEN, Svenska PEN.