Caroline af Ugglas ser ut att ha en chans i kvällens svenska final på Melodifestvalen. Det var svårt att föreställa sig i förväg, och rätt kul bara det. Hon är uppfriskande annorlunda – för att vara schlager.
Hennes låt Snälla snälla snälla är ren och skär rhythm’n’blues, så till den grad att den knappt kan kallas en ny komposition. Men inom den genren är det knappast nödvändigt.
Texten är förstås på samma tema som är närmast obligatoriskt för genren: olycklig kärlek. Den innehåll en del gräsliga plumpheter, såväl vad gäller innehåll som rim. Vad sägs om:
Stanna kvar hos mig
för jag behöver ju dig
Eller det minst lika kryckiga:
Jag ber dig snälla låt mig inte sitta ensam här
medans du är där
Ändå är det härligt uppgfriskande med en sådan anti-artist bland Melodifestivalens påfåglar. På den punkten påminner hon väldigt mycket om en annan Uggla.
Själv vill hon dock uppenbarligen påminna om en helt annan artist, som hon skamlöst plankar på alla sätt: Janis Joplin.
Men det är ett plagiat som inte kan gå vägen, eftersom originalet är så vidunderligt bländande och gripande.
Vilket torde bevisas. Jag låter henne tala för sig själv, med den klassiska sången Summertime i en inspelning från Stockholm 1969:
Aftonbladet skriver här, här, här och här, DN här, här och här, Svenska Dagbladet här, här, här och här, om Melodifestivalen.
Läs även andra bloggares åsikter om Caroline af Ugglas, Melodifestivalen.
lördag 14 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
melodifestivalen är nog något jag definitivt prioriterat bort. Såg en för länge sedan. Tre unga tjejer (tror de var 14 15 år) sjöng en fartig bra låt, något med "knock you down". De kom inte till final nej, det var väl inte tilräckligt smetigt. Nä, nu orkar jag inte längre. Roar mig med att lyssna på vikingametall, folkmetall och liknande på Tuben. Där kan man hitta lite nyskapande, musik som spränger gränserna, som går utanför det påbjudna. Just nu lyssnar jag på "Borknagar, The wonder" http://www.youtube.com/watch?v=4Yc3QuUWdl4. juste musik, lååångt från melodifestivalen, he, he.
SvaraRaderaJag gillade henne också. Schysst balansgång mellan plattityderna. Än har hon en bit kvar till Ainbusk singers djärva rim vov/love förstås... Originell är inte Ugglas textrad, men stabilt banal som bluesen själv. Och detta är inte menat vare sig som ironi eller ens som negativ kritik, underligt nog.
SvaraRaderaI den dominerande västerländska och aktuella kultursynen vurmas ohämmat för originalitet. Alltför mycket, tror jag.
Mattias, det var väldigt intressant sagt om västerländskt vurmande för originalet. Det får du gärna utveckla.
SvaraRaderaKan jag det då...? Jag menar nog ungefär som så att 1900-talets stora konst i stor utsträckning var normbrytande; Picassos cykelstyre, Rauchenbergs (stavas han så?) get, Beatles och sådär... Och att själva normbrottet kom att sättas i högsätet. Ofta fanns det ju verkliga anledningar till dessa brott, och konstnärerna kom verkligen med alternativ till de former med vilka man brutit.
SvaraRaderaMen i normbrottets kölvatten kom nya normbrottslingar... som kanske inte hade, eller har, så mycket eget innehåll att komma med. Epigoner med andra ord. Men många är så inställda på att se normbrottet som något värdefullt att alstren bara därför kommer att omfattas som äkta vara.
Egentligen är väl äkthet en mycket mer intressant och hållbar kategori - men ett äkta uttryck behöver inte vara originellt. Unikt, ja, men traditionellt kan det vara för det, som ditt exempel med bluesen visar.
Nåt sånt var det som jag menade.
Rauschenberg - men spelar roll...
SvaraRaderaJa, de stora konstnärerna var inte särskilt noga med att markera unik originalitet - de menade nog snarast att de lekte med befintliga paradigm.
Ofta är revolutionerna något som eftervärlden påstår. Konstnärerna själva tyckte nog att de befann sig i samspråk med sin samtid och sina föregångare.
Inget nytt under solen.
Nu har jag hört alla låtar - i alla fall i de korta snuttarna. "Snälla snälla" är i särklass - den enda som inte är så förbannat schlager.
SvaraRaderaNu väntar jag med spänning på Moto Boy - en riktigt artist!
SvaraRaderaStefan, jag tror att de största konstnärerna är de som gör sin egen grej. De bryr sig inte om att vara originella, de försöker inte passa in med i samhället så som det ser ut just nu. De bara göra det de känner att de måste göra.
SvaraRaderaJag anser att det oftare kommer att leda till mer nyskapande alster än de som försöker vara originella.
Jag tror att lite problemet med schlagern är att de alltför ofta funderar på vad som kommer att vinna och gör någon menlös kopia på något som fungerat tidigare. Problemet görs värre av alla som röstar enligt premissen: "Jag tycker mest om den här sången men jag tror att den andre sången har bättre chans att vinna". Vem tusan bryr sig om Sverige vinner om det är på de premisserna?
Lite associerar jag en tachidori jag fick se för ett tag sen. Tränaren var inte riktigt nöjd med den dock för han kunde inte komma på var han hade lärt den och han ville inte bara hitta på en teknik. Varför inte? Den verkade fungera. Om vi inte utvecklar aikidon med nya insikter så kommer den att stagnera. O'sensei var duktig men allt kunde han säkert inte.
Jag vet inte om det här är mest ett problem för iwama-grenen men det är ju något att vara medveten om. Svårt dock att behålla kärnan och ändå utvecklas.
Det var förresten ett häftigt intro på Joplins Summer time men jag har hört versioner som jag tycker bättre om :)
Tex hennes "Piece of my heart" som jag tycker "Snälla" påminner om
När jag tänker efter så gällde min kritik om originalitetsvurm nog mest litteraturnissarna. Inte minst för att stora, psykologiskt sanna verk ofta helg negligeras, bara för att de saknar originalitet. Utvandrarserien är knappast originell, till exempel, men står heller inte särskilt högt i kurs hos litteraturvetarna. Författare som Elsie Rydsjö, Alice Lyttkens eller Sven-Edvin Salje nämns väl knappt med en not ens i litteraturhandböckerna, och möjligen ska de inte göra det heller - men inte desto mindre är de förbannat läsvärda.
SvaraRaderaSkadlig, jag håller helt med dig om att inte fråga sig vad som kan slå eller vad som kan vara nytt. Konst ska flöda fram ur inre nödvändighet.
SvaraRaderaDet gäller på sätt och vis aikido också. Takemusu kan översättas till ungefär "improviserad kampkonst", alltså lösningar födda i ögonblicket. Då är det inte farligt - utan till och med nödvändigt - att hitta på eget.
För att parafrasera någon källa jag inte minns. "Konst sysslar man inte med för att man vill. Man gör det för att man måste". Kan vara att jag börjar bli gammal men alltför många verkar bli artister nuförtiden för att de vill bli kända.
SvaraRaderaTakemusu är något som intresserar mig. Har funderat lite på hur man ska göra för att komma dit och hjälpa andra komma dit. Personligen så tror jag att man behöver de grundläggande rörelserna i benen så att säga. Det svåra är inte sen fastna i mönster och tankar om vad som är "rätt" utan kunna ta möjligheterna när de dyker upp.
Tycker det är väldigt roligt när någon "anfaller" en på mattan med något oplanerat och man reagerar utan ansträngning :)
Skadlig, det kan mycket väl ha varit jag som sagt det där med konst och nödvändighet. Det hävdar jag i alla fall bestämt. Jag brukar skoja om att jag blev författare för att jag inte klarade något annat.
SvaraRaderaOch om aikidon:
Takemusu är för mig att låta teknikerna födas ur centrum. Centrum är inte bara kroppens tyngdpunkt och kraftkälla i budo, utan också ett slags mittpunkt ur vilken budo skapas, ungefär som universum föds ur Big Bangs lilla punkt.
Odlar man sitt centrum så utvecklar man takemusu.