Shakespeares nuna enligt samtiden

Ett porträtt som målats cirka 1610 sägs nu föreställa William Shakespeare, som då var 46 år. Det är i så fall det enda kända porträttet på honom som gjorts under hans livstid. Men det betyder inte att vi nu vet hur han såg ut.

Porträtt i konsthistorien ska inte ses som fotografiska avbildningar, ens när de gjordes med levande modell. De är representationer av personen i fråga – och av hans eller hennes tid.
Eftersom penseln styrs av viljan, och viljan som rådde när fint folk målades var deras egen, kom dessa porträtt mest att likna de porträtterades idealbilder av sig själva – hur de ville se ut.

Shakespeares porträtt är inget undantag – tvärtom. Han var en teaterman, så han visste allt om förställning. Det låter sig anas i vad bilden berättar.
Den pråliga klädseln kan gott vara teaterns rekvisita, skägget och frisyren var vad tidens mode påbjöd, likaså den höga pannan och de rosiga kinderna, samt vinkeln i vilken han betraktar oss.

Vad som lockar oss att tänka särskilt på Shakespeare är finurligheten och vakenheten i blicken, likaså munterheten som lurar runt ögonen – nästan som om han i nästa sekund ska utbrista i gapskratt – medan munnen är aningen spänd som för att hålla emot det.
Nog hade Shakespeare humor – in abundance.

Så jag är frestad att tro att porträttet verkligen föreställer honom, och att han själv regisserade konstnärens arbete – lika noga och mästerligt som någon av sina pjäser.

Här skriver DN om porträttet, Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare.