Många av de idag aktiva feministerna på kultursidor, i debatten och litteraturen fokuserar på den välbärgade helsvenska kvinnans situation, som om kvinnosaken hade blivit blott och bart ett lyxproblem.
De hör till bourgeoisien och bryr sig bara om dess situation.
Anna Hellsten ger exempel: Ebba von Sydow och Linda Skugge, som har sitt eget bloggkrig om vem av dem som minsann har det stressigast att hinna med allt. En handbok i jämställdhet skrivs av kvinnor som jobbar på inredningstidningar.
Lotta Lundberg berättar om skillnader i svensk och tysk syn på sexualiteten, och konstaterar att vi måste sluta moralisera om sex:
”Först när vi har avmoraliserat sexualiteten kan varje individ definiera sin lust och längtan och med värdighet stå bakom beslutet att få lov att vara sexuell utan att älska. Det är enda sättet att rädda kärleken.”
Rakel Chukri, Sydsvenskans orädda kulturchef, skriver utifrån ett invandrarperspektiv om de många kvinnor som är betydligt mer kuvade än de helsvenska debattörer som ändå håller märkligt tyst om deras situation.
Där gömmer sig mycket grövre orättvisor än de 5-10% som skiljer i lön mellan män och kvinnor, eller den procentuella fördelningen mellan könen i de mäktiga yrken som styr vårt samhälle.
Ofta är det religioner som håller kvinnor nere med ångvältars eftertryck. För de bekväma feministiska debattörerna blir detta pinsamt att belysa, eftersom de inte vill framstå som etnocentriska. Men religion är ingen ursäkt för kvinnoförtryck!
Så säg ifrån, alla ni feminister som vill se er som hjältinnor i det noblaste av fälttåg. Annars förlorar ni med rätta er trovärdighet.
Ni måste börja med att erkänna att ni står mycket närmre männen i er borgarskapskrets än de kvinnor som drabbas av ett förtryck som fortfarande känns medeltida. Ner från de höga hästarna och våga prata om den verklighet där ni själva hör till de omåttligt privilegierade.
Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, feminism, jämställdhet.
Riktig iakttagelse. Feminism är INTE fel, men ska förbaske mig inte vara en intern angelägenhet för karriärkvinnor med överklassbakgrund.
SvaraRadera"Avmoralisera sexualiteten"? Det tycker jag är olyckligt formulerat; sexualiteten är sannerligen "avmoraliserad" så det blir för mycket av det. Däremot behöver den BEFRIAS, och på den punkten finns det all anledning att stå upp mot den förljugna och tyranniska pseudomoralism som karakteriserar framför allt rödgröna röran. Tvång och förbud har INTE hemortsrätt på detta område. Moral skall INTE etableras med dekret senkrecht von oben. Moral skall växa fram UNDERIFRÅN på frihetens grundval. Det är den viktiga aspekten på det hela, och med fokus på väsentlighet vill jag nog göra gemensam front med Stenudd även i fråga om "antimoralism". Meningsskiljaktighet i mindre väsentligt avseende förpassas därmed till bakgrunden.
Låt mig säga såhär: vi behöver ett obefläckat och frihetligt moralbegrepp! Nihilism för bara till elände.
Förmodligen behöver vi framför allt avdramatisera och avmystifiera moralen. Det bör gå att resonera om moral med förnuftet, i stället för att låta den härska utifrån gamla föreställningsvärdar, fördomar och oprövade påståenden.
SvaraRaderaVaddå "bortskämda feminister"? Den ena sakfrågan behöver väl inte utesluta den andra? Jag tycker att frågor som kvinnomisshandel, klassfällor och kvinnosynen inom vissa kulturer får rätt stort medialt utrymme, riktigt nog, jämfört med symbolfrågor som löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
SvaraRaderaLöneskillnaderna må vara små, men att de över huvudtaget existerar sänder ut signaler om att kvinnors arbetsinsatser är mindre värda än mäns. Hur ska man annars tolka det?
Jag kallar mig inte feminist, eftersom jag inte är helt säker på innebörden av ordet. Dessutom fungerar ordet som ett rött skynke för vissa och tar fokus från sakfrågorna.
F.ö. tycker jag att man varken kan avmoralisera eller befria sexualiteten. Vi är människor. Vi funkar inte så. Vi har för mycket känslor inblandade i våra relationer. Men vad vi kan och bör kämpa för är att jämställa sexualiteten! I alla kulturer!
Isabella, du har självklart rätt i att det ena inte utesluter det andra. Tyvärr är det många feminister som skyr t.ex. de laddade frågorna om kvinnoförtryck på religiös grund, eller på kulturell sådan. De föredrar att så gott som uteslutande diskutera löneskillnader och könsfördelning på toppjobben.
SvaraRaderaAtt löneskillnaderna är så små som 5-10% kan bero på andra saker än könsfördomar. Det finns väl ingen seriös arbetsgivare som vågar påstå att kvinnors arbete är mindre värt?
Det kan i stället bero på saker som att kvinnor i högre utsträckning tar ut långa barnledigheter och därför missar vissa chanser i individuell lönesättning, eller att de prioriterar andra saker än lön och karriär, osv. Jag vet inte, för jag har inte forskat i saken - men denna lilla löneskillnad kan ha massor av förklaringar som är troligare än konsfördomar.
Däremot är det nog fortfarande så att yrken som traditionellt varit kvinnoyrken värderas lägre än rimligt. Lokalvårdare, sjuksköterskor, allt slags arbete med barn, osv. Fast de inte längre är lika utpräglade kvinnoyrken släpar deras löner efter på grund av gamla fördomar.
Och så anser jag att de största orättvisorna i samhället inte är mellan könen, utan mellan klasserna. Vi lever i ett klassamhälle, och det har vi gjort i årtusenden. Där kan man snacka om löneskillnader - och en massa andra orättvisor.
Det är sant att sexualiteten handlar mycket om känslor - men också dessa påverkas av moral och "oskrivna lagar". Exempelvis genom skuldkänslor, ångest och hämningar.
Feminism som sådan är som sagt inte fel. Axiomatiskt ska kvinnor och män totalt sett ha samma inkomst. Det innebär inte att de ska göra samma saker.
SvaraRaderaIsabellas slutkläm har en viktig poäng. Sexualiteten är frånkomligen ett ytterst laddat område, vilket Stenudd ärligt talat förbiser. Skuldkänslor, ångest och hämningar är ingenting som kan avskaffas simsalabim, den inställningen är på tok för primitiv. Skuldkänslor, ångest och hämningar är nämligen känslor de OCKSÅ, och om det nu inte finns fog för dem, så frågar jag mig: varför finns de då överhuvud taget? Allt är inte positivt här i världen. Vad Stenudd är ute efter, och som jag ställer upp på, är att det hela måste befrias från ett neurotiserat och falskt medvetande, förställning, lögn och hyckleri, så att de reaktioner i form av skuld, ångest och hämningar som då uppträder tjänar som verkliga korrektiv, i st f att bara göra ont värre. Det här är inget lätt område, utan tvärtom det svåraste som finns,och det skall man erkänna, annars lurar man både sig själv och andra människor.
Frihet ser jag som tillvarons allmänt överordnade värde. Det behöver sägas, att en befriad sexualitet inget har att göra med total normlöshet och lössläppthet. Däremot innebär den att "skuld, ångest och hämningar" mycket kraftigt reduceras. Vi behöver en harmonisk återhållsamhet.
Låt mig konkretisera för att bli lättare förstådd. Sexualiteten är till sin natur djupt orättvis och amoralisk och ligger utanför viljans kontroll. Vi är alla människor och vi är alla olika. För mig personligen råkar utseendet vara helt avgörande, och fick jag välja själv skulle jag - säg det rent ut - bara knulla toppmodeller på löpande band. Men det är ju taskigt mot kvinnor samtidigt, för alla kan ju inte se ut som Carolina Ardohain, och, tja, är man kräsen, så blir det ju ingenting heller, så där ligger man & tjurar i sin ensamhet, bara för att kvinnor i allmänhet helt enkelt inte duger åt en annan. Jag tycker till och med själv att det är rätt åt mig.
Ett tokigt påfund, kvinnodagen. Eller akterseglat. Jag kan inte se att det fyller någon annan funktion än att tala om för mänskligheten att kvinnor är stackare och offer. Det har jag svårt att se att någon vinner på. Om syftet vore att uttrycka någotslags uppskattning av kvinnokönet och för vad det står för, varför finns då ingen mansdag? Jag får det inte att gå ihop.
SvaraRaderaOm befrielse på sexfronten och jämförelse mellan tysk och svensk feminism: ja, nog har du rätt där Stefan, svensk feminism har blivit bigott värre. Och jag tycker att Isabella och Kraxpelax har fel: visst går det att befria sexualiteten på en kollektiv bog, genom politik bland annat. Det finns ingen anledning att säga "sex är svårt!" som om det måste vara så. Prostitutionsdebatten är ett utmärkt prisma för hur den svenska feminismen
överlag väljer att se kvinnan som offer i ett sexuellt sammanhang. Också i våldtäktsdiskussionen förekommer överdrifter från feministiskt håll där det i stort sett hävdas att en kvinnas liv mister sin mening om hon skändas sexuellt. Som om människovärdet satt i könsorganet. Absurt nog hamnar resonemanget i närheten av vad hederskulturer hävdar: en skändad kvinna är inget värd.
Kraxpelax, jag vet inte om jag ska gratulera dig eller beklaga dig för din syn på sexualiteten. Jag väljer det förstnämnda, tror jag: grattis, du har en spännande erotisk resa framför dig med mycket kvar att upptäcka! Att knulla toppmodeller är INTE höjden av sexuell lycka, tro mig. Ett första tips: om du väljer någon annan än den du verkligen åtrår, för att en som en god gentleman ställa upp, så är du aningen fel ute... Vad är det som får dig att tro att du är så mycket värd och hon så lite? Fast du skojade kanske?
Mattias, din poäng om hur det från feministiskt håll hävdas att våldtäkt är ett öde värre än döden är ju klockren! Det är hela hederskulturen om igen, fast nu stående på huvudet.
SvaraRaderaJag vill på intet vis förringa den gräsliga upplevelse som en våldtäkt är, men jag känner flera starka kvinnor som rest sig efter en sådan och gått vidare. Livet tar inte slut för att vi skadas och kränks.
Däremot skulle jag vilja skriva ut kampkonst på recept åt alla med kvinnligt könsorgan. Inte för att det alltid går att försvara sig, men för att den typen av träning etablerar en fast övertygelse om att min kropp är min och den är värd att försvara. Även om det kan göra förbenat ont.
Malin, jag håller med dig om kampkonst - men jag är förstås part i målet :)
SvaraRaderaKvinnor tjänar på att pröva männens leksaker, bland annat för att konstatera att det inte är så märkvärdigt det heller.
Kraxpelax, inte förbiser jag att sexualiteten är ett laddat område - men du verkar tro att känslor inte kan väckas via det sociala tryck som t.ex. moral utgör.
Skuld och skam är känslor, men de uppstår inte av sig själva, utan är uttryck för människors rädsla att inte passa de sociala normerna.
Sexualmoral - uttalad och antydd - får människor att skämmas över sin sexualitet och kväva eller stympa den. Alla går inte på det, men alltför många. Och alldeles i onödan.
Jag håller med Mattias - genom t.ex. politik kan vi ändra sexualmoralen (det har redan gjorts i hög grad vad gäller t.ex. kvinnors lust och homosexualiteten) och därmed befria oss från väldigt mycket av den ångest som kryper omkring i vår sexualitet.
Intressant med dina tankar, Malin, om kampkonst för kvinnor som ett sätt att erövra kroppsmedvetenhet. Kvinnor brukar tala om hur smärtor av olika slag leder till sådan; ägglossning, barnafödande osv. Hur förändras den saken av traditionellt okvinnliga smärtor, och smärtor med en annan mening, av krigarerfarenhet?
SvaraRaderaEn väninna i min bekantskapskrets är gravid och har förlossningsskräck. Jag upptäckte att hon blev hjälpt genom att vi talade om de manliga krigarenergierna. I latinamerika, där jag bor, förväntas kvinnor trippa fram på högklackade skor genom livet. Damer. Men detta gör dem dåligt mentalt förberedda för att föda barn. De allra flesta väljer också flesta kejsarsnitt, om de har ekonomiska möjligheter till det. När min väninna och jag lekte framför kameran i termer av höfter, ben, fötter och hon intog positioner av samuraj och sumobrottare - ja, då infann sig lusten hos min väninna att föda barn vaginalt. Att sluta vara ett våp, krasst uttryck.
På historiska museet hittade min sambo och jag en frejaamulett som hon nu bär om halsen. Freja utstrålar precis det vi talar om. Benen stadigt isär, krigarenergier. Vår tids Freja tränar kampkonst, tror jag. Feminist? Ja, det är hon kanske, men gissningsvis med stora förbehåll.
Mattias, jag tror att kvinnor faktiskt kan behöva erövra sin kropp genom smärta. Min bror och jag har talat mycket om hur kvinnors rädsla för smärta gör att de inte vågar göra motstånd. I stället blundar de och tänker på annat.
SvaraRaderaJag har upplevt en hel del smärta på träningsmattan (delvis under Stefans ömma ledning ;-), men jag har också upplevt befrielsen när man tar sig genom smärtan och får kroppen att göra sitt allra bästa. Alla jag känner som idrottar på hög nivå förstår detta - så det måste inte vara kampkonst.
Freja är en underbar förebild tycker jag. Inte kysk som Athena, utan den fullvuxna kvinnan i all sin prakt! För övrigt skulle jag gärna se en mer historiskt reflekterande feminism som var med medveten om de rötter dagens jämställda Sverige har i en kultur där kvinnan länge spelat en avgörande roll för familjen och samhället.
Inte bara kvinnor... I initiationsriter för män klotet runt ingår smärtan ofta som ett viktigt element. Också den nu nästan avskaffade värnplikten (som jag själv inte genomgått) bjöd på detta - några nätter utan sömn och med frostbitna tår, och du kan sträcka på dig och känna dig fullvuxnare.
SvaraRaderaDet är intressant hur (inte minst kroppsligt) alienerade ungdomar söker sig till detta mönster. Visst handlar tatueringar och piercing i viss utsträckning om mode, rätt och slätt, men åtminstone ser jag i botten ett behov av att etablera kontakt med den egna kroppen. Med självåsamkade skador är det samma sak; det är omvittnat hur själens vånda minskar när ångesten kommer till uttryck i form av snitt och skrubbsår.
Du nämnar Stefans ömma misshandel - jodå, även jag har varit utsatt för den. Jag tränade aikido en tid och älskade det, av flera skäl. Ett var stumfilmsmoralen; en björnlik man rusar på en dörr i avsikt att slå in den, men i det avgörande ögonblicket öppnas den och övermannad av det uteblivna motståndet tumlar han ut i snön på andra sidan. Lika roligt varje gång! Kroppslig humor, som minsta barn förstår.
Jag avser i detta inlägg föra en icke-teoretisk disskussion om varför medelklassen inte reagerar mer på invandrarkvinnor villkor. Då det verkar som att jämställda kvinnor inte bryr sig eller upprörs av situationen. Så är det inte!
SvaraRaderaAnledningen till att det hålls väldigt tyst om förtryckta invandrarkvinnors situation är troligen att det är väldigt svårt för en vanlig Svensson att komma i kontakt med denna för mig absurda verklighet. Trots att detta upprör alla mina (både svenska och utländska) vänner och har disskuterats friskt är det svårt att sätta sig in i någon annan del av problematiken än att utvecklingen måste stoppas och det är nu!
Jag har växt upp i ett land och i en verklighet där kvinnor och mäns lika värde knappt behövt poängteras då det varit så självklart för oss 80 tals barn att män och kvinnor kan göra (nästan, alltså inte tillräckligt) allt vi vill på samma villkor. Att denna tillvaro är privilegierad har jag först på senare tid fått insyn i,förrån jag började resa runt i värden och se andra kulturer.Jag drog dock alltid en lättnads suck och tänkte på hur glad jag var att detta aldrig skulle hända i Sverige. Troligen på grund av ökad utomeuropeisk invandring utspelas dock min mardröm just nu i vissa delar av mitt eget land!!
Det finns inget som gör mig mer upprörd att detta ifrån lagligt och politiskt håll tillåts pågå. Om övergrepp på kvinnor rättigheter, vilket jag anser representeras både i handling och i åsikt och attityd, fortsätter i denna takt utan repressalier ifrån samhället färgas framtida opinion av åsikter som anser att mäns och kvinnors olika värde är en självklarhet. Det skrämmer mig, då jag inser att de som mina kvinnliga släktingar byggt upp med resten av samhället under 100 år är hotat att raseras. Det bör stoppas nu och vid dess rot.Om kvinnor i vissa invandrargrupper är förtryckta är det männen i samma kultur som står för handlingen och är en del av problemet, de måste av samhället, politiker och oss andra i samhället fås att inse att dessa kränkningar varken är lagligt eller ok! Större ansträngningar borde göras lagligt så att dessa personer kan straffas enligt svensk lag för de kränkningar de begår. Lagen om jämställdhet gäller alla oavsett ursprung och skall även tillämpas så!
Samtidigt som invadrarkvinnors situation måste förbättras anser jag inte att de traditionella kvinnofrågorna på något sätt bör bagatelliseras! Skall vi acceptera och sluta protestera emot löneskillnader bara för att andra har det ännu sämre?? Skulle vi spelat på det under kvinnorörelsen aktiva tid skulle vi aldrig kommit framåt, då det säkerligen alltid skulle gått att hitta någon som hade det sämre oss själva.
Det gör mig dock ont att höra att det är vi medelklasskvinnor som själva bör lösa dessa situationer.Då debattören belyser frågan att invandrarkvinnor utsätts för religiöst och socialt förtryck, föreslår jag att han översätter ord i handling och försöker att ändra situationen! Var ej finkänslig nog att kritisera feminister utan kritisera så ofta du kan förövarna och deras handlingar!
Till slut vill jag tillägga att jag anser det vara alla flickor och pojkars rätt att växa upp under förhållanden där man aldrig behöver ifrågasätta om det finns en skillnad mellan vad flickor och pojkar gör och bör göra. Där det är självklart att en skillnad inte existerar och där vi alla är jämlika individer. Först när alla i det svenska samhället resonerar så har vi uppnått full jämställdhet. Priset för öppenhet är kanske för högt att betala?
Frågan kvarstår dock: Hur skall jag göra för att försöka lösa ett problem som innehåller så stora övergrepp men som jag absolut inte kan förstå eller relatera till?
Så kallad Svensk "medelklasskvinna" med ambition
Freja, jag håller med dig om att det är förfärligt svårlösta problem.
SvaraRaderaIdag accepteras tyvärr en hel del kvinnoförtryck som skyller på religion. Religionerna har genom historien varit märkvärdigt envisa med att insistera på kvinnoförtryck - så det kan vara dags att våra samhällen slutar att respektera det.
Tyvärr är det inte så enkelt som att enbart män förtrycker kvinnor - även kvinnor gör det, när de begär av sina döttrar och systrar att foga sig. Inte alla kvinnor, förstås, men inte så få heller.
Jag tror inte att det finns någon särskild handling som kan råda bot på situationen. Förändringen kommer när problemen ventileras och diskuteras. Samtalet och agitationen förändrar samhällsklimatet.
Det är i alla fall vad jag hoppas...