tisdag 24 mars 2009

Svenska PEN – fjäderpenna eller kulspets


Måndagskvällen tillbringade jag på Svenska PEN:s årsmöte. Det var sådär 20 år sedan sist, för min del. Medelåldern på deltagarna verkade ha ökat lika mycket. Det var en rar sammankomst, betydligt mer dun än stål. Räcker det för att försvara det fria ordet?

Sist jag bevistade PEN:s årsmöte var när Agneta Pleijel lämnade rodret. Denna gång gjorde Björn Linnell detsamma, tyvärr. Han är en fräsig och handlingskraftig figur, Björn, med ett förflutet som väldigt inflytelserik förläggare på såväl Norstedts som Bonniers.

Det sprakade en del om hans fyra år som ordförande för Svenska PEN. Jag visste inte att han skulle avgå, så jag hade sett fram emot att få se honom i aktion. Men han var förhindrad att närvara, så han blev i stället en “absent friend” som den ena efter den andra av deltagarna prisade med ord som nog skulle ha gjort honom både generad och aningen otålig.

Och nog saknade vi honom. Församlingen bestod av välmenande själar men också ett ömsesidigt gullande som ledde tankarna till borgarskapssalonger i ett victorianskt England.

Ordenssällskap
Det var nästan att några deltagare kunde ha varit födda redan då. Jag undrar hur det är med återväxten i PEN. En styrelseledamot försäkrade att de värvar många unga författare, men få av dem sågs till på årsmötet.

Svenska PEN, bildat redan 1922, har en medlemsprocedur som liknar ordenssällskaps. Det går inte att ansöka om medlemskap. Man måste rekommenderas av två befintliga medlemmar. En sådan ordning leder lätt till åldrighet och en glesnande skara.
Det är dessutom ett olustigt urtida värvningsförfarande, så uppstudsiga unga författare kan nog känna sig avoga även om de råkar bli rekommenderade.

Men vi gamlingar hade det ganska mysigt, med ett kort möte och en generös buffé därefter. Vin till självkostnadspris.
Förutom de många tacktalen som utväxlades mellan trotjänare hölls några tal om den förvisso lovvärda verksamheten, och några förslag på nya aktiviteter väcktes från golvet.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund berättade om Kulturutredningen och dess eventuella konsekvenser för Författarfonden. Jonas Modig, med ett förflutet som mäktig förläggare och ledare för Förläggareföreningen, höll näranog ett brandtal till försvar för nämnda fond men ännu mer för Litteraturstödet, som innebär pengar rätt ner i förlagens kassor.

En ung man talade något för länge om nödvändigheten av att PEN också skyddar bloggarnas yttrandefrihet, om jag förstod det rätt – för jag missade merdelen av talet med en rökpaus. Han fick ingen respons alls, vilket inte var någon överraskning i detta forum.
Nej, jag tror det dröjer innan Svenska PEN blir ungdomligt.

Förvisso är kampen för det fria ordet lika angelägen som någonsin, men kan den bedrivas med fjäderpenna? Det borde nog var kulspets allraminst. Eller ännu hellre SMS, mus och tangentbord.
Jag är inte full av tillförsikt om att PEN och dess tvärsnitt av författarkåren är beredda att högrest gå till strid om friheten för ord som inte faller dem själva helt i smaken.

Läs även andra bloggares åsikter om , .

5 kommentarer:

  1. Också jag märkte vid mitt sverigebesök senast en högst begränsad förståelse för min vantro mot den etablerade pressen bland vänner i en äldre generation. Det, och nyandligt tänkande - för att benämna det på något vis - är teman som skiljer oss åt. Annars är naturligtvis det intellektuella arvet från den generationen synnerligen dyrbart och värt att bygga vidare på.

    SvaraRadera
  2. ""En ung man talade något för länge om nödvändigheten av att PEN också skyddar bloggarnas yttrandefrihet, om jag förstod det rätt – för jag missade merdelen av talet med en rökpaus. Han fick ingen respons alls, vilket inte var någon överraskning i detta forum.""

    Så var det med den yttrandefriheten. Skall man vara utbildad anställd journalist med fast anställning för att omfattas av yttrandefriheten? Eller skall man tycka som herrarna i PEN-klubben för att omfattas av densamma? Demokratin och yttrandefriheten är på dekis i vårt land och kanske andra västländer. Ja, du har yttrandefrihet, bara du tycker som mig, ha, ha.

    SvaraRadera
  3. Når blev stöd, åtgärder och pengar det enda viktiga för författare? Så viktigt att all reflektion om vilket samhälle vi vill ha är helt frånvarande?

    Och när slutade journalister att granska makten för att istället granska medborgarna och förströ dem med strunt?

    SvaraRadera
  4. Var jag för snäll och förstående mot di gamle? Visst borde de vara på internetbarrikaderna, men frågan är om inte det är för mycket begärt. Det är ett stort paradigmskifte vi står inför. Å andra sidan, om man inte förväntar sig av dem att de försvarar yttrandefriheten också i nya medier så stämplar man dem som passé.
    Men det är kanske precis vad de är?

    SvaraRadera
  5. Jag tycker att hotet mot bloggarna och mot det fria ordet på internet är belägg för att det behövs fler unga medlemmar i PEN.
    Och så undrar jag hur Internationella PEN förhåller sig till saken. Jag vet inte. Kanske har de en modernare syn?

    SvaraRadera