måndag 9 mars 2009

Shakespeares nuna enligt samtiden


Ett porträtt som målats cirka 1610 sägs nu föreställa William Shakespeare, som då var 46 år. Det är i så fall det enda kända porträttet på honom som gjorts under hans livstid. Men det betyder inte att vi nu vet hur han såg ut.

Porträtt i konsthistorien ska inte ses som fotografiska avbildningar, ens när de gjordes med levande modell. De är representationer av personen i fråga – och av hans eller hennes tid.
Eftersom penseln styrs av viljan, och viljan som rådde när fint folk målades var deras egen, kom dessa porträtt mest att likna de porträtterades idealbilder av sig själva – hur de ville se ut.

Shakespeares porträtt är inget undantag – tvärtom. Han var en teaterman, så han visste allt om förställning. Det låter sig anas i vad bilden berättar.
Den pråliga klädseln kan gott vara teaterns rekvisita, skägget och frisyren var vad tidens mode påbjöd, likaså den höga pannan och de rosiga kinderna, samt vinkeln i vilken han betraktar oss.

Vad som lockar oss att tänka särskilt på Shakespeare är finurligheten och vakenheten i blicken, likaså munterheten som lurar runt ögonen – nästan som om han i nästa sekund ska utbrista i gapskratt – medan munnen är aningen spänd som för att hålla emot det.
Nog hade Shakespeare humor – in abundance.

Så jag är frestad att tro att porträttet verkligen föreställer honom, och att han själv regisserade konstnärens arbete – lika noga och mästerligt som någon av sina pjäser.

Här skriver DN om porträttet, Svenska Dagbladet här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om .

10 kommentarer:

  1. Intressant inlägg. Jag avskyr egentligen "blogdropping" men vill ändå hänvisa till min artikel om samma tavla, vissa beröringspunkter finns märker jag.

    Kul att upptäcka din blogg för övrigt. Har läst en del av dig under åren, främst genom min nyfikenhet på aikido.

    http://thomasolausson.blogspot.com/2009/03/hur-nara-kan-man-komma.html

    SvaraRadera
  2. Thomas, inte är det "bloggdropping" när det handlar om en text på temat - dessutom välskriven och tänkvärd.

    Har din nyfikenhet på aikido lett dig till en dojo?

    SvaraRadera
  3. Din text får mig att tänka på en annan text jag nyss tog del av, nämligen av "nude art"-fotografen China Hamilton, http://www.associationoferoticartists.co.uk/frozen-moments-article.htm, där han framhåller de moderna kamerornas korta slutartid som en avgörande faktor till att porträttkonstens helt har förändrats sedan, låt säga, Shakespeares tid. Idag går det att fånga helt nakna ögonblick på bild, ögonblick där personen låtit masken falla och träder ur sin sociala roll. Själv tog jag senast igår ett porträtt av en femårig pojke som ser ut att ha en äldre mans hela livsvisdom - men det är inte alls den energi han utstrålar i vardagen. I själva verket är han ganska svår att känna igen, men självklart är bilden inte mindre sann för det. Kanske sannare - det beror nog mest på synsätt och på vad man förväntar sig.

    SvaraRadera
  4. Tack, det kanske det inte är. Jag hittade för övrigt på ordet i farten så det finns säkert en mer adekvat variant där ute.

    Ja, jag har varit hos Östersunds budokai och provat Aikido. Jag tror de har rätt gott renomé men det blev bara en eller två gånger, kändes lite väl allvarligt där. Jag kanske testar igen här i Göteborg någon gång men nu tänkte jag återuppta den kanske något mindre stilfulla brottningen. Får se hur det går efter tjugo år utanför mattan :-D

    SvaraRadera
  5. Jag märker att China Hamiltons tanke tjänar på att förtydligas en aning. Han syftar alltså inte helt banalt på skillnaden mellan en kameras slutartid och de långa sittningar som krävs på en målning - den är ju så uppenbar. Nej, han syftar på de riktigt korta slutartiderna, 1/500 sekund eller så, som han menar ibland låter blixtsnabbt övergående och sällan sedda själstillstånd fångas på bild.

    SvaraRadera
  6. Mattias, jag tror att det ligger mycket i den korta slutartidens röjande av fasaden.
    Måste dock bara invända att många forna konstnärer också har lyckats fånga dessa ögonblick, fast ögat bara har en "slutartid" på 1/50 sekund (har jag för mig).
    Jag tänker t.ex. på en del teckningar av Leonardo, tavlor av Rembrandt och Brügel, grafik av Goya, med mera.

    SvaraRadera
  7. Föralldel, seende människor har ju alltid funnits. Människor som ser det vårt vanliga öga inte uppfattar, menar jag naturligtvis då. Och det seendet är säkert det sannaste av allt, också sannare än kamerans tekniskt objektiva blick.

    SvaraRadera
  8. Ja, när man betraktar deras bilder blir man säker på det.

    SvaraRadera
  9. Påminer han inte lite om Måns Zelmerlöw.... skulle aldrig ha sagt det ;)(:

    SvaraRadera
  10. Falafaf, du har nog rätt.
    Där ser man vad det yttre kan bedra...

    SvaraRadera